Med två dunkar träsprit, en i var hand.

Den 17 december går en ung man ut på det lilla torget vid länsresidenset i Sidi Bouzid mitt i Tunisien. Klockan är 11.28. I händerna bär han var sin plastdunk med träsprit. Hans namn är Tarek al-Tayyib Muhammad ibn Bouazizi. Han häller spriten över sig och med en tändare sätter han eld på sig själv. Folk skyndar till för att rädda honom och hela tiden ber Muhammad sina böner, helt tills han förlorar medvetandet.

Muhammad Bouazizi skulle fylla 27 i mars. Hela sitt liv hade han fått ta ansvar för en familj på 8 personer. Han försörjde sig och familjen på att sälja frukt från en ambulerande vagn. Och hela tiden hade han blivit trakasserad av den korrumperade polisen som krävde mutor för att sluta hemsöka honom. Tidigt den 17 december blir han stoppad av tre poliser och den kvinna som förde befälet vräker omkull vagnen med frukt, konfiskerar hans våg och avslutar med att slå, sparka och spotta på honom där han ligger. Hon kräver underkastelse och han vägrar henne det. I stället går han till en butik och köper två dunkar med träsprit.

Vi känner historien vid det här laget. Överallt möter vi dem, de maktlösa, de som kan trampas på och förnedras utan påföljd för de som har makten. För det är ju detta det handlar om, maktlösheten. Den är universell, inte alltid lika grov och dramatisk som i Muhammad Bouazizi´s fall. Men likafullt, maktlösheten.

I Sverige verkar vi uppfatta maktlöshet som det som drabbar sidsteppade oppositionspolitiker och arbetslösa kanslitjänstemän. När vi talar om makten i de politiska partierna så talar vi om något gott. ”Man måste vilja ha makt” lyder mantrat, som om de har berövats den bara för att de hamnat i opposition.

Men de verkligt maktlösa finner du inte här. Dem möter du i väntrummen på socialkontoren, i häktets celler där asylsökande spärras in, hos kronofogdar och arbetsförmedlare. Du finner dem bland de fattiga barnen, de ensamstående mödrarna, bland papperslösa och underbetalda. I sinnrika system skalas värdighet och självkänsla av dem, som när man skalar en lök. Kastade mellan a-kassa, sjukförsäkring, socialkontor och gata förminskas dessa människor ner till en spillra vars makt över sina egna liv berövats dem.

Idag kan vi läsa om fas 3, den ordning som långtidsarbetslösa hänvisas till, där fullt arbete ska utföras till noll och ingen inkomst. För ett par hundralappar i månaden skall människor tuktas, bekänna sin syndiga lättja och fråntas all makt över sina egna liv.

Men små glipor av hopp kan ändå skönjas. Jag kunde läsa hos en långtidsarbetslös, som på Facebook deklarerade att han hade sagt nej tack till fas 3. Han klev helt enkelt ut ur systemet. Han valde sin värdighet före den förnedrande skärv myndigheten i sin maktambition erbjöd. Han är en maktlös som åtminstone på ett område tagit sin makt tillbaka. Steget från Muhammad Bouazizzi`s desperation till detta milda motstånd är oändligt sett ur ett mänskligt perspektiv, men det som förenar dem är att bägge manar till uppror mot de maktsystem som håller dem nere. Man skulle hoppas att alla som hamnar i fas 3 skulle vända systemet ryggen, säga Nej Tack och på sätt skapa en reva i de maktfullkomligas maktfullkomlighet.

För det är den här maktlösheten som vi måste bekämpa i samhället. Och den kampen har en historia som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia. I århundraden har människor enskilt eller i förening sagt nej. Nu är det nog och i några fall, som i Muhammad Bouazizi´ fall så har det lett till att makten har krossats och de maktfullkomliga fått böja sig i gruset. Vägra gå med på förnedringen.

Muhammad Bouazizi avled av sina skador den 4 januari 2011. Frid över hans minne.

---------------------------------------------------------------------
Läs även andra bloggares åsikter om motstånd, makt, maktlöshet, Fas 3, maktövergrepp, Mohammad Bouazizi, politik, socialdemokrater,

Intressant.

Gå inte i fällan!

Bilden från AMS statistik.

Den borgerliga alliansen har haft en taktik alltsedan den stora finanskrisen slog till i augusti 2008. De har krismaximerat, de har svartmålat utvecklingen. Arbetslösheten skulle stiga till 12, ja kanske 15%, industrin skulle gå på knäna långt in i nästa mandatperiod. Det har inte varit måtta på vilket elände vi vanliga medborgare kunde förvänta oss i krisens spår. Jag vill påstå att den här bilden av ekonomin har varit ren valtaktik från borgerlighetens håll.

Jag har också sedan länge varnat för att vi inte ska gå i den fällan. För givetvis har regeringen varit betjänt av att kunna visa nya ljusa siffror ett halvår efteråt. De borgerliga har lärt sig av Göran Persson misstag när han lättvindigt talade om att jobben kommer. Borgarna har i stället svartmålat för att kunna skörda all möjlig positiv förändring. Idag talas om en arbetslöshetstopp på 9% och att ekonomin har vänt. På så sätt har man ju kunnat hävda att man skött sig bra. Bra mycket bättre än någon kunde förvänta. Bättre än omvärlden. Anar man att det snart är val, eller..?

Regeringen vill skörda framgångar som de menar de är förtjänta av. De har visat att de är goda förvaltare av makten och av staten. Som de själva uttryckte det på sin vårkonferens 2009: Vi ska visa att vi är det nya statsbärande partiet. Genom att krismaximera har de lyckats måla upp en bild av och en förväntan om eländet som aldrig blev verklighet. Och vilka skall det svenska folket tacka för det? Jo, regeringen så klart.

För den övervägande delen av svenska folket är läget gott. Till dels genom jobbskatteavdragen, men faktiskt mest genom de låga räntorna och de senaste årens börsuppgång, har privatekonomin förbättrats. Enligt Socialstyrelsens rapport om klyftorna i Sverige, så har gruppen "Välbeställda" och "Mycket välbeställda" växt från 20% av befolkningen till över hälften. Klyftorna växer inte som alltför många socialdemokrater försöker hävda. Det är bara en klyfta som växer, den mellan den fattiga femtedelen och resten av befolkningen. Ett 4/5-delssamhälle håller på att skapas. Det är en dramatisk förändring, och det är till den välbeställda hälften som de borgerliga vänder sig till. Och här lyssnar man inte till en opposition som kraxar med i ett budskap som gått ut på datum.

För de borgerliga lägger ut fällan. Få oss med på svartmålningen, få oss med att tala om skenande massarbetslöshet och ökade klyftor och på så sätt måla in oss i ett hörn. Väl där så kan de borgerliga med ny statistik och en verklighetsbeskrivning, som majoriteten känner igen sig i, långsamt dra byxorna av en blåst opposition. Där står vi med vår uteblivna katastrof och en politik utan täckning.

Så när socialdemokrater som Peter Andersson med hjälp av Alliansfritt Sverige desperat försöker klamra sig fast vid denna förfalskade verklighetsbild som tjänar borgerligheten, så tror de att de tar upp fanan för den sista striden. Men i stället kommer de att som gläfsande mopsar kratta manegen för den uppvisning från Reinfeldt, Borg och Littorin som komma skall. När det vet jag inte, men siffrorna pekar mot mitten av sommaren. Ska jag våga gissa på v.28. Mitt i semestern, en solig dag med folk på badstränder och campingplatser, meddelar de att krisen är över, arbetslösheten är mindre än föregående år och närmar sig de rekordlåga talen från juli 2008. Och allt detta är givetvis regeringens förtjänst. Att så många kommer att tro dem är också i högsta grad "de gläfsande mopsarnas" förtjänst.

De i oppositionen som har insett hur verkligheten ser ut har haft lite att ställa upp med. Idag återstår egentligen argumentet om den uteblivna omskolningen och bristen på utbildningsinsatser.

Och likafullt har vi ett helt samhälle att förändra. Katrine Kielos skriver utmärkt i Aftonbladet om detta

Intressant.

Det här är en text om det privata och det politiska. Var var du Göran Hägglund?

Det här är en text om det privata och det politiska. Jag sitter mitt uppe i ett intensivt redaktionsarbete för att få fram ett lokalt valmanifest för Socialdemokraterna i Tanum. Dessutom första maj, Bohusläns distriktskongress, lilla valrörelsen, revision av kommunens bokslut, nämndernas bokslut... och till detta arbetet och 25 mils resa varje dag. Det är lätt att en sådan här tid få för sig att det politiska är det samma som det privata. Men så är det ju inte. Eller...?

I går kväll åt jag middag hos min vän G, som vill utveckla sin kaféverksamhet till ett pensionat. Hon bjöd på grillad haloumi på grön- och rotsaksbädd. Vi kläckte idéer om finansiering och drift. Själv är jag en hängiven fritidskock och en ganska bra sådan, men det här är hennes projekt. Ett pensionat med 11 rum vid havet i Bohuslän. Jag vill vara med till stöd, men inte blanda mig i.

Var är det politiska? Jo, i valplattformen pekar vi på besöksnäringens betydelse i vår kommun. Vikten av att förenkla för att goda idéer ska bära frukt. Två av kommunens mest framgångsrika entreprenörer på restaurang- och hotellsidan är sossar, och har livfullt förklarat vad som krävs av politiken för att inte lägga stoppklossar i vägen. Och då handlar det inte om fri exploatering och maximalt vinstuttag, utan om värnande om våra viktigaste tillgångar; naturen, havet, allemansrätten där inte varje ärende, varje ansökan ska kräva tonvis av papper och årslånga behandlingstider. I en kommun med 12250 innevånare och 1500 företag, dvs ett företag på var åttonde person, är det lätt att förstå att varje paroll om jobb, ungdomens praktikplatser, boende, kommunikationer i väldigt hög grad handlar om det politiska samhällets förmåga att hantera näringslivet professionellt.

G vill köpa konstskolans ateljéhus, ett gammalt ålderdomshem som dömdes ut av arbetsmiljöskäl. Skolan fick köpa det av kommunen på gunstiga villkor. Gerlesborgskolan ligger med fri sikt ut över Bottnafjorden. Vid det som för 100 år sedan var hamn för den livliga handeln hos köpmannen Gerle, ligger ruinerna av de gamla magasinen som nu är inramning till en av Sveriges viktigaste konstnärsmiljöer. Här vill G skapa ett pensionat för himmelsk ro och boende.

Men den moderna tiden hinner ifatt historien. För några år sedan var det någon som upptäckte att till fastigheter långt inåt land hörde en strandrätt där nere vid Bottnafjorden. Det betydde rätten att bygga en sjöbod med tillhörande ankringsplats. Strandlinjen kring hamnen och skolan skulle nu bebyggas med upp till 16 sjöbodar. Den fria sikten och tillgängligheten till strandlinjen ville försvinna. En bitter strid uppstår, å ena sidan de som värnar allemansrätten och strandlinjen och å andra sidan de som hävdar urgammal egendomsrätt, om än med snöda ekonomiska motiv. Inte gör det saken lättare att i den ena hörnan står ”konstnärerna” och i den andra ”lokalbefolkningen”. De konstiga mot de vanliga. För att värna allemansrätten bestämde sig då skolan för att köpa marken och därmed förhindra sjöbodsbygget. Så viktig var det för skolans möjlighet att fortsätta verka på den platsen, att inga andra alternativ erbjöds. Och här vävs trådarna samman.

För att bekosta köpet av strandremsan tvingas nu skolan sälja sitt ateljéhus. Vårt framtida pensionat. Och det var det vi satt och pratade om kring middagsbordet i går kväll. (Var var du Göran Hägglund?) G vill inte driva restaurang, hon tänkte på mig, men jag är rädd om vår vänskap så jag föreslog då att hon borde prata med Jon, en ung, fantastisk kock som specialiserat sig på havsmat, allt från tångräkor till världens bästa ostron, de bohuslänska Ostrea edulis. Jon arrenderade och drev förra året restaurangen Skalhuset nära Hamburgsund. I en oansenlig gammal båtverkstad/barack serverade han havets läckerheter på en nivå som inte står stjärnfallen i Guide Michelin efter. Jag tipsade G om honom. The perfect match. Hon, själva sinnebilden av en pensionatsvärdinna som bakar de ljuvligaste kakor, bullar och bakelser. Han, med ett gudomligt sinne för skaldjur.

Av skäl som jag inte känner så kom Skalhusets ägare och Jon inte överens om årets arrende. Skalhusets ägare och skapare, Jan K, är en av mina revisorskamrater i kommunen, där han representerar Miljövänstern. Säg mig vad som är privat och vad som är politiskt? Vad betyder det nu när Jon söker ny restaurang?

Det är här det blir politiskt. Hur hanterar politikerna en sådan här situation? Vilken är den politiska uppgiften när två hängivna entreprenörer står inför en viktig etablering? Finns det politiska val som kan göras eller är alla bakbundna av regelverk? Vågar politikerna visa muskler och säga att detta vill vi, eller detta vill vi inte. Och sedan verka för att besluten blir verklighet nu? Som fritidspolitiker så känner jag mig vandrande i ett marskland. Varje gång jag hör mig för om stadsplanen för det här området, är jag privat eller politisk? Går jag på en gräns mellan rätt och fel i den förtroendevaldes landskap? Alla dessa frågor, som jag efterhand förstår är själva demokratins dilemma. En inbyggd tröghet, som till slut ska förmå skilja det privata, egenintresset, från det politiska, allmänintresset.

Så har ni vägarna förbi-till påsk nästa år så är ni förhoppningsvis inviterade till vårt nya pensionat vid havet. Påsken som den stora konstvandringens tid, då tiotusentals besökare ser konst i ateljémiljöer. Då kan du behöva en stunds vila och den mest färska, mest närodlade och mest vällagade mat. I en salig blandning av privat och politik.

Intressant? Annat om annat skrivs här och här.

I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde.

Jag klickade mig fram genom ett antal bloggar som intresserar. Kommen till Claes Krantz´ utmärkta sidor, som glöder av engagemang för de som ställs utanför i vårt samhälle, fann jag hans kommentar till Socialstyrelsens rapport om fattigdomen i Sverige.

Claes refererar rapportens budskap, klyftorna ökar i Sverige, men han viker inte undan för att se verkligheten. ”Det intressanta med rapporten nedan är inte att de som haft arbete och varit höginkomsttagare fått stora lönelyft som gjort att dragit ifrån mellan 2000 – 2007. Mer anledning till att bli förbannad har man över att socialdemokraterna satt vid makten under största delen av perioden. Om man råkar vara socialdemokrat eller någon som vill se en samhällsutveckling där alla kommer med.” och vidare ” Det hade behövts ett ‘back to basics’ hos socialdemokratin om partiet ska komma tillbaka till något som liknar den roll det en gång hade i svensk politik. (.....) Socialdemokratin borde vara det svenska samhällsbyggare partiet som både ser helheten och inte är rädd för nya lösningar. Det parti som vill lyfta hela Sverige och alla svenskar oavsett bakgrund.”

Att vi socialdemokrater måste orka vara skoningslöst självkritiska för att förtjäna att åter få makten är vi flera som skrivit om, Claes skriver det bara så bra. Den borde läsas av många socialdemokrater. Men ska man döma av kommentarsfältet är det knappast så. Där fann jag bara en kommentar, nämligen följande:

”Visst kan man bli upprörd över detta, men det är nog inte det mest angelägna att upplysa menigheten om. Vår uppgift som socialdemokrater "är att kasta den borgerliga regeringen ur sadeln. Och då krävs det nog mer än att idissla gamla s-försyndelser.”

Kommentaren avslöjar här sin syn på väljarna, som en menighet, en samling troende som bara behöver trosbekännelsen, inte verkligheten. I sin arroganta makthunger avvisar han sanningen och debatten och förvandlar slutligen kritikern och sanningsägaren till någon sorts fyrmagat kreatur, vars enda insats är att idissla. Det är inte lite han får med på knappa fyra rader. Skribenten är inte vem som helst. Han heter Bengt Silfverstrand och var socialdemokratisk riksdagsman i 27 år. Han har haft en mängd förtroendeuppdrag för det socialdemokratiska partiet, bl.a. ersättare i partistyrelsen(!) och suttit i styrelsen för Lunds universitet, vars främsta moralisk/etiska regel är en en kompromisslös trohet mot sanningen!

Om det nu bara handlat om en enstaka stolles kommentarer i marginalen så vore det ju inte värt att kommentera. Men faktum är att väldigt många socialdemokratiska bloggare ägnat sig åt Silfverstrands värv. I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde. I samma grad har man demoniserat den borgerliga regeringen och anklagat den för att ha raserat det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget. Någon verklig, seriös socialdemokratisk analys av samma bygge, och vad verklig förändring kräver, har man skjutit på en oviss framtid. När Krantz försöker diskutera detta så är uppmaningen:”Håll käft!”.

Och det i en tid när verkligheten, mer än något annat, borde stämma oss till eftertanke. Vi har ett ansvar för att formulera en vision av det goda samhället vi vill bygga. Alltsedan valet har (s) med något undantag hamnat på ”all time low” i olika opinionsmätningar.

De rödgrönas övertag är helt och hållet ett annat partis förtjänst. Miljöpartiet med sitt fördubblade stöd i opinionen gör att det idag väger till de rödgrönas fördel. Vi, däremot, har parkerat på en nivå som inte ens kommer upp till 2006 års förlustvals siffror. Opinionsmätningarna visar att vår partiledning saknar förtroende bland väljarna. Och tilltron till vårt partis förmåga när det gäller centrala välfärdsuppgifter är ojämförligt svaga. Partiets medlemmar står utan en samlad bild av vad som är partiets budskap i det kommande valet, och än mindre om vad som är partiets framtidsvision utöver slopat RUT-avdrag och höjda fastighetskatter för lyxvillor, en åtgärd som skulle samla en knapp miljard, mindre än en promille, i statens kassakista. Sanningen är den att om Miljöpartiet förlorar tre procent av sitt nuvarande stöd så vinner borgarna och det rödgröna projektet går i stöpet. Det vägrar ”de troende” inse.

Och detta i en tid då den borgerliga alliansen har visat sin misstro mot medborgarna. Med belöningar och straff har de försökt disciplinera oss till lydiga bärare av ett 40-årigt statsprojekt som visat sig oförmöget att ”till alla lycka bär(a)”.

Kanske är det åter dags att sjunga Internationalens fjärde vers på våra möten? Och ännu hellre förstå vad versen handlar om. Det var det som Claes Krantz ville få oss att inse.

...
Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp ...

Intressant

Äntligen. Och jag skickar fem fingrar upp i deras onämnbara.

Äntligen har jag lust att utropa. Efter år av skrivande och debatterande har jag fått rätt. Morgonens toppnyhet på radions P1-nyheter var att Universitetsjukhuset i Skåne bestämt om ett nytt system för att komma åt skador och felbehandlingar i vården.

Jag har visat, med Socialstyrelsen i ryggen, på hur vården orsakat flera tusen döda och många tiotusentals allvarliga skador varje år på människor som sökt behandling för helt andra skador. Jag har debatterat, jag har frågat varför (s), som är mitt eget parti, aldrig fört upp dessa missförhållanden på på den politiska arenan, men blivit negligerad, ifrågasatt, idiotförklarats och t.o.m betraktats som rättshaverist. Framträdande socialdemokrater som Enn Kokk, f.d riksdagsmannen och styrelseledamoten i Lunds Universitet Bengt Silfverstrand, landstingspolitikern och blivande stjärnskottet Johan Sjölander i Stockholm har alla försökt att diskreditera mig i sina försök att ogiltigförklara problematiken som politisk fråga. I deras värld tystas det som på något sätt kan fälla en skugga över deras eget verk. Men verkligheten har en förmåga att hinna ikapp den sortens strutsbeteende. Jag hade rätt och dom hade fel. Så enkelt är det.

Enligt den skånske sjukhusdirektörens uppgifter skulle så mycket som 30% av sjukvårdens kostnader belastas av dessa felbehandlingar. 30% motsvarar ungefär 90 miljarder kronor per år, och då är det mänskliga lidandet för patienterna och deras anhöriga oräknade, kostnaderna för sjukskrivningar och förtidspensioner likaså, personalens lidande i ett system som så till den grad belastar dem med onödigt lidande för de som kommit för att få hjälp.

Problemen härrör från dålig organisation, toppstyrning, ledning hos sjukhus och beställare som helt bortsett från kompetens och förmåga hos de som jobbar ute i vården; biträden, sjuksystrar, läkare. Det nya systemet, som visat stora framgångar i USA och England, bygger på att besluten förs ner till sjukhusnivån, till de som ändå skall göra jobbet. Arbetsplatsdemokrati helt enkelt. Detta är uppenbarligen så provocerande för de som i första hand ser till statens intressen, som störste arbetsgivare i de till sjukvårdsförsäkringen anslutna sjukvårdsgivarna. För dem är statlig expansion, centralisering och politiskt styre viktigare och därför måste kritik förlöjligas, negligeras och ifrågasättas. Kosta vad det kosta vill.

Nu är byxorna nere på herrarna. Och de kommer säkert att ha tusen undanflykter, men det hjälper inte. Smärtan av de fem fingrar som jag härmed skickar upp i deras onämnbara kommer att sitta i länge.


Intressant?

En tyst dag .... till.

12 februari och ..... nää.... inte idag heller.

Men läs dessa
Leo min vän i kyrkan
Eva en klok en från Bräcke
Anders en furste på stäppen
Erik den nyförälskade
som alla skriver intressant om dagens frågor.

Efteråt gick jag ut med alldeles självklar förståelse för varför jag är socialdemokrat.

I går kväll blev jag intervjuad. Av valberedningen till regionvalet. Jag är ju socialdemokrat så det var av andra socialdemokrater jag blev utfrågad. Personligen har jag inte haft några ambitioner att bli vald. Därtill har jag alltför kort fartstid i partiet. Jag gick med i partiet 2006 efter ett 26-årigt uppehåll från ett kollektivanslutet medlemskap via Svenska Fabriksarbetarförbundet. Men i år blev jag nominerad av min arbetarkommun som en av 4 kandidater till regionvalet. Chansen att jag blir slutgilytigt nominerad är minimal, det är många goda krafter som ställer starkare än jag.

Men själva intervjun är poängen i den här texten. Det är inte alltför ofta man blir frågad av en partikamrat varför man är just socialdemokrat. Vi tar liksom det för givet när vi möts. Och vi är glada för de medlemmar vi har. Vi vill ju inte riskera att stöta oss med någon, fastän vi vet att motsättningar och skilda uppfattningar av politisk och, det ska gudarna veta, personlig art ligger i tryckkok under lock. Och likafullt förväntas vi fungera som en skarp enhet i nämnder och fullmäktige, på gator och torg.

Nåväl, tillbaka till intervjun som snart utvecklade sig till ett samtal snarare än en intervju. Jag hade varit duktig och fyllt i det formulär jag blivit tillsänd i förväg. Frågorna handlade mycket om förväntningar, vilka förväntningar jag hade på min egen insats, på samarbete med mina partivänner och samarbetspartier i VG-regionen., När man försöker svara på sådana frågor kan man lätt traasla till det för sig. Karriärhöken sätter klorna i nacken på en och man funderar mera på vad man tror att de vill att man ska svara än på vad man själv vill med sin politiska insats. Tack och lov såg jag fällan, lagd av mig själv, och vårt samtal vidgades långt utanför de frågor som formuläret ställde. Timmen till förfogande fylldes och väl så det. Nu är Carola, som ledde intervjun, en erfaren och klok sosse och förstod att driva samtalet fram, så att vi trots allt kom igenom alla frågorna.

Efteråt gick jag ut med alldeles självklar förståelse för varför jag är socialdemokrat. Jag kunde också se att alla mina erfarenheter och kunskaper visst kunde vara ett bidrag till det parti som jag valt att representera. Alldeles oavsett om jag blir nominerad eller inte. Det är fördelen när man är 60, man kan arbeta för det man står för utan reservationer. Att upptäcka att socialdemokratin var den självklara partitillhörigheten var därför för mig den stora behållningen den här kvällen.

Och för mig framstår regionpolitiken alltmer som de viktigaste framtidsfrågorna. Regionen som är central i infrastrukturfrågorna, i vård- och kulturfrågor. Mer än någon annanstans formas människors framtid i det regionala arbetet. Men i alltför många regioner och landsting har politikerna kluvna i sina dubbla roller som verkställare och beställare blivit någon sorts politiska tjänstemän vars huvudsakliga uppgift är att förvalta budgeten så att den går ihop. Därför är det så viktigt att regionpolitiken nu blir just det, politisk igen. För medborgarnas skull.

Intressant om politik skriver många bland annat här.

Hoppla, här kommer det "socialistiska" käpphäst-kavalleriet!

Anförda av ärrade partiveteraner gick ett antal socialdemokrater och vänsterpartister till attack mot det avreglerade Apoteksmonopolet under dess första skälvande timmar. Priserna stiger både på receptbelagt och receptfritt, se där! löd slagordet.

I verkligheten är det ju så att det är läkemedelsbolagen som omotiverat har höjt priserna på sina produkter i skydd av avregleringen. Det har de gjort under lång tid, alltså även under monopolet och det är faktiskt detta omhuldade apoteksmonopolets förtjänst. När monopolet var enda kanal för distribution och försäljning så tvingades de även saluföra produkter från företag som manipulerade. Jag tar själv både hjärtmedicin och vattendrivande dagligen och jag har aldrig haft samma märke två gånger. Jag har konsekvent köpt det billigaste, så länge det är samma innehåll. Och skillnaden har varit jättestor. I princip samma produkt men av olika märke kan skilja så mycket som 300%! Och det som var billigt ena gången är dyrt nästa.

Det här sattes i system av läkemedelsföretagen, eftersom de visste att spela på människors rädsla och okunnighet. Om läkarens hade sagt ditt så köper folk ditt även om datt är samma produktinnehåll till halva priset. För oss som äter medicin regelbundet spelar det ju knappast någon roll att spara, högkostnadsskyddet begränsade den årliga kostnaden. Staten får betala. Det drabbade ingen fattig, så att säga. Och läkemedelsföretagen kunde utnyttja systemet, delvis av ren profithunger men också för att kompensera sig för de förändrade reglerna för patentskydd. Tidigare kunde företagen generera skyhöga vinster på 50-årliga patenträttigheter på mediciner som sedan länge betalat sina urvecklingskostnader. Och så länge medicinsk behandling var det billigare alternativet till klinisk behandling så fanns det inga incitament till prispress. Konkurrensen handlade inte om medicin mot medicin utan om medicin mot klinisk vård. Därför kunde mediciner skvalpa i lä bakom de sistnämnda, så länge de var billigare. Åpplen och päron.

Men det här är en verklighet som inte tilltalar de principfasta. Vad prishöjningarna hade med det avreglerade apoteksbolaget att göra är obegripligt, men skit samma, här skall kavalleriet mobiliseras. Alla dessa principryttare på sina löddriga käpphästar. Och lika tråkigt som alliansregeringens principkavalleri i skolfrågor, skattefrågor, sjukförsäkringsfrågor och för den delen privatiseringsfrågor är på sitt håll, så är då också dessa ”socialistiska” rättänkande. Att priserna för receptfritt hos Willys konsekvent ligger 5% under det statliga apoteksbolagets nämner man inte, att du som medlem i Coop kan handla 12% billigare förbigås med tystnad. Och det gäller både en billig Aspirin liksom en dyr Treo.

När verkligheten inte överensstämmer med teorin, då får verkligheten vika ner sig, då friserar man och suddar ut som på vilken gammal mausoleumbild från Kreml som helst. Det är trist och i längden förödande för en socialdemokrati som behöver förnyelse och förändring och ett samhälle som behöver en sådan socialdemokrati.

På marknaden för läkemedel borde vi istället för att ropa på statsmonopol lära av den svenska modellen, det är bara genom starka parter och lagstiftning som säkrar jämvikten som ett väl fungerande samhälle kan byggas.

Andra skriver om detta här och här och här.

En rehabliterad sjukförsäkring, vinner man val på det?

Så har äntligen de rödgröna formulerat ett skarpt förslag till frågan om sjukföräkringen.

Det är glädjande att se att man faktiskt gått några rundor i arbetet innan man presenterar sitt förslag. Det är tydligt att de har lyssnat på de gräsrötter som dels krävt att en generell och allmän sjukförsäkring måste kunna göra individuella bedömningar från fall till fall. Regelverket får inte stå i vägen för rehabliteringen, som ju bara kan vara verksam för varje sjuk i sig. Den bortre gränsen, som möjligen skulle kunnat vara ett incitament och krav på myndigheten men bara en stupstock för den sjuke, ska bort. I konsekvens med det så har man också klart och tydligt sagt att det är den sjukes rätt att själv ta ansvar för sitt eget tillfrisknande och återkomst i arbete.

Det är bra, men hur behåller man kravet på myndighetens insats?

Här ligger förslagets svaghet. Trots att den nuvarande strukturen med individ, läkare och Försäkringskassa visat sig vara otillräcklig, så ser jag ingen ny struktur. Synen på Försäkringskassans roll som statlig omsorgsmyndighet måste förändras i grunden. Lika lite som banken, som finansierar ditt hus, tillåts bestämma byggteknik, utformning och möblering, kan Försäkringskassan tillåtas bestämma över rehabiliteringens innehåll och form.

Makt och ansvar måste flyttas närmare individen och det som hela förslaget ändå har som huvudsakligt mål, den sjukes tillfrisknande och återkomst till arbete. Det liggande förslaget räcker inte till, individen lämnas alltför ensam inför det stora myndigheten. Jag tror att arbetsmarknades parter, fack och arbetsgivare måste komma mycket mera aktivt in i processen. Det nämns visserligen men bara väldigt ytligt och i förbigående. För här kommer det att handla om arbetsgivarnas vilja och förmåga att tänka flexibelt och de fackliga organisationernas öppenhet för nya lösningar.

Någonstans anar man i de rödgrönas förslag att man ändå insett att frågan om välfärden inte i första hand är en servicefråga utan en fråga om makt, inte heller bara frågan om regimskifte vid nästa års val, utan faktiskt människans makt över det egna livet. Det är intressant att se hur växande viktigt samarbetet med Miljöpartiet uppenbarligen har varit för socialdemokratins nytänkande.

Andra skriver intressant om sjukförsäkringen och andra rödgröna frågor.

Och som vanligt visar det sig att ”vänster” inte är en politisk ståndpunkt, utan en hederstitel, en medalj med blågula band att fästa till sitt bröst.

Lite motvilligt tvingar jag mig ändå att kommentera den lilla debatten om den rätta ”vänstern” som Dag Josefsson och Daniel Suhonen drog igång på Aftonbladets kultursida. Debatterna om vilka som är ”rätt” och ”fel” brukar var så hejdlöst tråkiga och i avsaknad av verklig lust att utveckla en ståndpunkt. Vanligtvis handlar det ju om att hävda sin egen som rätt och den andres som fel. Och så stämplar man in ”vänster” respektive ”höger” i pannan för att slippa debattera.

Nu gällde det alltså obundna tidskriften Arena och de två redaktörerna Karolina Ramqvist och Devrim Mavi i synnerhet. Med lustmördarens perfida nogrannhet naglar Josefsson/Suhonen fast de båda redaktörerna vid ett par texter från deras penna. Inte för att diskutera innehållet, saklighet eller fakta, utan för att kunna påvisa att de två inte tillhör ”vänstern” och snarare bör hänföras till de nyliberalas skara. Josefsson/Suhonen ser sin uppgift som att hålla rent på vänsterkanten. Skaka lössen ur den röda fanans veck, så att säga.

Lyckas de då i sin mission? Det är tveksamt. Jag kan inte låta bli att irriteras över att ”renhållarna”, eller ska vi använda begreppet ”pigorna” som det ju heter i deras värld, pigorna undviker de mest elementära – att förklara vad man menar med ”vänster”. Jag får känslan av att de med vänster menar marxistisk vänster. Sett i det perspektivet får ju saken en helt annan innebörd. Vänster som inte utgår från den marxska klassanalysen är per definition inte vänster. I ett nafs förvandlar pigorna en vetenskaplig ekonomisk teori, ett av många bidrag till den socialistiska teorin och praktiken, till ideologi. Josefsson/Suhonen är med andra ord ute efter att pinka revir. Och som vanligt visar det sig att ”vänster” inte är en politisk ståndpunkt, utan en hederstitel, en medalj med blågula band att fästa till sitt bröst. I en värld av onda, goda och fula intar herrarna självklart och självutnämnt positionen som de ”goda”. Till frågan om Ramqvist/Mavi är att hänföra till "de onda" eller "de fula" är herrrarna svar skyldiga.

Gudarna ska veta att jag inte är någon regelbunden läsare av vare sig Arena, Dagens Arena eller Tvärdrag, SSU´s tidskrift där nämnde Suhonen är chefredaktör. Någon gång i veckan nöjer jag mig med att gå in på deras nätsidor för att se vad som skrivs. Och i en övergripande samhällelig förståelse så tillhör ju både Arena och Tvärdrag vänstern. I en ständig betoning av jämlikhet och solidaritet ger de bägge uttryck för vänsterståndpunkten. Den ena med en ganska stor läsekrets, den andre med en mycket liten och resurser därefter. Men att skilja dem i ”höger” och ”vänster” är en grannlaga uppgift.

Jag läser intervjun i Arena med filosofen Nancy Frazer som ingående behandlar världen och utvecklingen av en radikal ståndpunkt efter de planekonomiska katastroferna under 1900-talet. Här finner jag en nyfiken och öppnande ansats som söker svar i en bredd som är i fullständigt samsvar med den tomhet som följde för den socialistiska teorin när ett av Marx´ grundfundament, planekonomi som marknadsekonomins efterträdare, kollapsade. När jag sedan vänder mig till Tvärdrag och läser Robin Enanders artikel, Kapitalismens janusansikte om samma historiska situation så kan jag konstatera att redaktör Suhonen nog ska var glad för att hans tidskrift inte har så stor läsekrets. Att säga mer vore elakt. På trafalmaldovianers vis sluter jag handen.

För om debatten handlar som vem som ägnar sig åt känslolmässigt och ovetenskapligt menande, sk pjunk, så vinner Suhonen och Tvärdrag med hästlängder. Och likafullt så hänför jag hans skrift till vänstern. I samhällelig mening.

Arena har svarat och andra har dykt djupt in i den debatten, flitigast kanske på den lilla obskyra portal som heter s-info.se, där ett antal strävsamma socialdemokratiska gräsrotsdebattörer brukar läxa upp varandra.

Kärringen mot strömmen.

Hanne Kjöller skriver i dagens DN om (s) förslag om a-kassan i allmänhet och om a-kassan som försäkring i synnerhet. Hanne Kjöller är borgerlig och hon ger ganska ogenerat uttryck för sina åsikter. Hon är stor i käften, ibland dum men ofta modigt kärringen mot strömmen. Därför är hon en av flera kvinnliga och borgerliga politiska företrädare som anses vara lovligt byte av företrädesvis manliga politiska tyckare. Läs själva DN-artikeln och jämför med tonläget hos de bloggare jag fann. Är det så (s) tror sig vinna unga utbildade kvinnor i valet 2010?

Men låt oss diskuter sakfrågan. A-kassan. Jag tror att a-kasse-avgiftens storlek är ett typexempel på en socialdemokratisk helig ko som vi bör fundera över. Varför ska en människa med en inkomst på 25000 kronor inte ha råd med en avgift på 400 kronor i månaden, när samma person betalar 2000 i månaden för en mc-försäkring? Varför ska en manlig byggnadsarbetare i Stockholm med en relativt frekvent arbetslöshet men inkomster på 30-40000/månaden inte ha råd med 600 kronor i månaden? Då vi i (s) dessutom förespråkar att avgiften skall vara avdragsgill i skatten, så slutar det med att kostnaden blir ca 170 kronor i månaden. Visst vem säger nej till det? Men är det rimligt? Är det överhuvudtaget kostnadseffektivt med en så låg avgift, kostar administrationen inte mer att hantera den försäkringen än vad man får in i avgift? En försäkring som ger 80% och som kostar 600 kr i månaden måste vara ett fynd.

Varför skall staten gå in och finansiera försäkringens underskott? Kan inte statens insats hellre vara att bereda arbete, vidareutbildning och andra arbetsmarknadsåtgärder för de arbetslösa och låta försäkringsbolagen lyda under samma villkor som bankerna, dvs en sorts statlig ”insättar”-garanti på samma sätt som bankerna garanteras idag? Varför inte låta fackföreningarna få tillbaka a-kassan, dvs som kooperativa och gemensamt ägda med stort inflytande från sina medlemmar? Det skulle ge större aktivitet, större intresse och intresse för att a-kassan sköts på rätt sätt.

Ja, det finns många stenar att vända på. Viktigast är att människor inte skall ställas på bara backe för att de förlorar jobbet. Formerna för hur detta skall säkras måste kunna diskuteras.

Jag tror att vi socialdemokrater har allt att vinna på att ta en ordentlig diskussion om a-kassan och dess finansiering nu, för om några år så kommer det att handla om helt andra kostnader för det offentliga, om förutsägelser om framtidens sysselsättningsgrad stämmer.

Andra skriver om detta här och här och här.

Men varför var det ingen som hörde det alla drabbade sa: ”Man känner sig helt maktlös.”?

Husmark-Perssons och regeringens reformerade sjukförsäkringslag skulle sättas i verket men körde rätt i diket. Regeringen stod svarslös när berättigade frågor ställdes om konsekvenserna för svårt sjuka människor. Starka känslor rördes upp och tragedierna var många.

Så många att den politiska sidan av saken helt försvann.

För det som körde i diket var 30 års samhällsbygge, inte ett monument över regeringens ondska och enskilda borgerliga politikers människofientliga cynism. Det var inte en regering som raserade ett fungerande system. Det var en regering som fullföljde ett långvarigt förhållande och förde det till sin yttersta konsekvens.

Sedan början av 1980-talet, med Socialförsäkringslagen från 1981 som en milstolpe, har vi i Sverige ägnat kraften att bygga en välfärdsstat med tonvikten lagd på staten. Palme kallade den för ”den starka staten”, och huvudarkitekterna för denna stat är en statscentralistiska fraktionen inom socialdemokratin, de som från 1970-talets mitt i opposition mot det gamla gardet av mer frihetligt sinnade socialister som Sträng, Wigforss och Arne Geijer, programatiskt drev igenom denna inriktning. Staten skulle bli den över allt vakande och verkande skyddsanden. Alla människors värdighet och befrielse från fattigdom och förnedring skulle garanteras av staten.

Från att ha varit det främsta uttrycket för klassamhällets överordning förvandlades nu staten till de fattigas och förnedrades främsta vapendragare. Och det var den idén som Husmark Persson så iögonfallande körde i diket. Från att ha varit en ständig borgerlig opposition mot socialdemokratins ”förstatligande” och ”förmyndarpolitik”, så förvandlades de under De Nya Moderaterna till statscentralistiska förvaltare. Reinfeldt gick t.o.m ut och utmanade socialdemokraterna, först i valet 2006 genom att kalla sig det nya arbetarpartiet, för att sedan på kongressen 2009 utmana (s) om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Peter Hultkvist i Borlänge uttryckte det utmärkt när han varnade för att moderaterna vill förvandla nästa års val till ett presidentval.

Det kan vara på sin plats att påpeka att det ”nya” i moderaternas politik faktiskt är en realitet, inte så att de skulle vara mindre borgerliga, och eftersträva någon sorts jämlikt och solidariskt samhälle, nej men det nya är att de strategiskt har tillägnats sig tanken på välfärdsstaten som politiskt instrument. Det som socialdemokraterna hade monopol på.

Man hade kunnat förvänta sig av en förändringsvillig och framåtsyftande socialdemokrati att man skulle ha tagit chansen till att peka ut en ny riktning för välfärdsbygget, bort från statens övermakt och ”ägande” av välfärdssystemen till en medborgarnas makt över välfärdssamhället.

I stället fick vi en socialdemokratisk parad av upprörda och förbannade röster som anklagade regeringen för cynism. Reinfeldt var ett odjur och Husmark Persson hans mer eller mindre imbecilla väpnare. Ärligt och välmenande, men förbannat politiskt nonsens.

Men varför var det ingen som hörde det alla drabbade sa: ”Man känner sig helt maktlös.”?

Den gamle folkbildaren, kulturministern och socialdemokraten Bengt Göransson talade i lördagens morgonprogram i Sveriges Radios P1 om att politikens villkor har genomgått en fundamental förändring under de senaste 30 åren. Från att ha varit en påverkande och förändrande kraft har politiken förvandlats till ett värnande om statens budget och politikerna till dess tjänare. Budgetansvar är honnörsordet, politikerna är inte längre medborgarnas företrädare utan skattebetalarnas. Detta är ett budskap som genomsyrar hela det politiska samhället från statsministern och hans kansli helt ner till varje ersättare i en kommunal nämnd. I stället för att vara samhällsförändrare så har politikerna blivit en sorts Securitasvakter vid statens skattekista. Och tankesmedjorna har blivit agitationskiosker, där snitsiga formuleringar om den andres horn och bockfot ses som höjden av tänkande.

Försäkringskassans utveckling från medborgarnas välfärdsförsäkring till dagens förvaltare av statens budgetansvar, har gett funtionärerna makten över en försäkring som borde tillhöra den vanlige medborgaren, de som betalat försäkringen.

I en längtan efter regeringsskifte 2010 så förenades de som vill ha verklig förändring med de som önskar fortsätta byggandet av ”den starka staten”. Borta var erfarenheterna från 30 års förnedrande utveckling av sjuk- och socialförsäkringslagar. Ingen mindes längre den förnedring som 90-talets ”budgetsanering” utsatte människorna i arbetslöshet och utbrändhet för. De få som vågade öppna munnen, som det ensamma barnet i sagan, fick finna sig i att ”radikala” socialdemokrater kastade sig över dem.

Haveriet förklarades som nyliberalismens definitiva bankrutt. Nyliberalismen kan skyllas för mycket, men knappast för att förespråka en stark stat. Nej, det man inte såg, eller kanske inte ville se, var att det var den starka staten som slutligen visade upp sitt verkliga ansikte. Det var idén om att staten och dess funktionärer står över medborgaren som havererade. Det var tanken att politikerna företräder skattebetalare, inte medborgare, som avslöjades. Det var frågan om vem som ska ha makten i välfärdsystemen som plötsligt står lysande självklar.


Och socialdemokratin hade inget annat att erbjuda dem, som ”straffades” av statens otillräcklighet, än medlidande. Varför tog inte socialdemokratin möjligheten att för en gång skull ställa en maktfråga på dagordningen? Varför ställde inte Veronica Palm kravet att sjukförsäkringssystemet måste förändras i grunden och makten överlämnas åt den som skall ha den, nämligen den sjuke? Varför nöjde sig alla gräsrötter med att vi skulle bevara systemet, bara lite snällare. Kan det bero på att det regeringen tänker genomföra är identiskt med den politik som det socialdemokratiska partiet och LO själva skisserade före valet 2006?


Intressant?

Claes Krantz skriver klokt i saken liksom Helena Viita. Och Eva Hillén Ahlström här och här.

Jonas Morian och Robert Nord skriver om politiken mera generellt.

Intressanta fakta från Försäkringskassan finner du här.

Vi är på rätt väg och det är det viktiga.

I går var jag på den bohuslänska socialdemokraternas valledarträff igen. Budskapet trummas in. Men det förändras också under resans gång. Det är klokt. Överhuvudtaget så känns det som att riktlinjerna blir bättre, mer mogna och därmed mera politiska. Vi har givetvis ett fantastiskt stöd av våra organisatörer i partidistriktets ledning.

Vår uppgift är att söka mandat för vår egen samhällsvision. Ett samhälle buret av fria människor som varken underordnas eller förnedras. Det som slår en är att den gnälliga klagosången över en borgerlig regering som inte för en socialdemokratisk politk är borta. De borgerliga genomför en borgerlig vision och den är inte vår.

Likaså är blindspåret att ta upp Reinfeldts kastade handske om vem som är den bäste förvaltaren av staten nu utsuddat. Det var ju inte mer än någon månad sedan jag var inblandad i en ganska lång debatt med en socialdemokratisk landstingspolitiker i Stockholm, där han försvarade just den linjen med näbbar och klor. En linje som då verkade också vara partiledningens. Men nu är det det politiska innehållet som gäller, inte dess former. Utrymmet för nostalgiska statskramare och skattenissar är begränsat. Vi skall inte framstå som i första hand försvarare av det bestående. Vi är förändrare. Och då innefattar det också vårt eget verk i svunnen tid; det som gick snett och inte blev som vi hade hoppats. Det är en bra inställning. Den öpppnar vägen för nya lösningar, nya synsätt och ger oss trovärdighet.

Men alla förstår inte det ännu. För ett par veckor sedan hörde jag en debatt mellan moderaternas arbetsmarknadspolitiska talesman, det var en kvinna, och vår egen Sven Erik Österberg. De talade om de sjukskrivna, rehabiliteringen och återinträdet på arbetsmarknaden. Och det blev en debatt mellan två systemförvaltare, den ena förespråkade Försäkringskassan, den andre en ny Kompetensförmedling och a-kassan. I grunden förenades de två av att de bägge var fullkomligt övertygade om att statsapparaten, systemet skulle lösa detta. Ingen av den ställde sig frågan om vilken roll den sjukskrivne själv skulle spela. Människan försvann mellan systemkolosserna, och med det också den enskilde människans makt och inflytande över sitt eget liv. Att ställa frågan hur vi ställer den sjuke själv i centrum för sin egen rehabillitiering borde ju vara en självklarhet, men i debatten mellan två systemförsvarare så fanns det inte plats för det.

Så nog har vi socialdemokrater långt att gå innan vi uppfyller vår egen målsättning, men vi är på rätt väg och det är det viktiga. Personligen kan jag ju känna en stor tillfredställelse över att vi som ser på det här sättet ändå verkar nå fram.

Andra skriver om politik, socialdemokrater och valet också.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof.

Socialdemokraternas partiledare, Mona Sahlin går i dagens DN ut och förklarar att Sverigedemokraternas opinionsframgångar kräver en majoritetsregering efter valet. Frågeställningen är ju absolut relevant, och jag tycker att Mona Sahlin väljer fel väg.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof. Vi kommer att få ett litet, nationalistiskt och invandrarfientligt parti i riksdagen. Det har vi haft förut utan att det påkallade socialdemokratiska krav på majoritetsregering.

Tvärtom så kommer det bara att gynna sverigedemokraterna. Om de demokratiska partierna försöker att undgå eller ignorera valresultatet så kommer det bara att uppfattas som maktfullkomlighet. Sverigedemokraterna blir det offer för pampväldet de så gärna vill framställa sig som. Partiet självbild tycks bekräftas.

Det var så man gjorde i Norge. Där präglades 80-talet av två stora frågor, om Norge skulle söka medlemskap i EU och för det andra invandringspolitiken. Anders Langes Parti var till en början ett stolleparti med en halv- och helfull partiledare, som rasade mot invandring och förintelsen av "det norska".

Snart kom ett smartare ledarskap, med Carl I Hagen som partiledare, att leda ett parti bestående av en ohelig allians mellan närmast anarkistiska nyliberaler och klassiska rasister. Men i kostym och slips.

I hägn av ett nej till EU kunde partiet skaffa sig en ny legitim platttform, bli en accepterad del av det politiska samhället. I lokalföreningar och på regionnivån arbetade fremskrittspartisterna och skaffade sig både kontaktnät, organisationsvana, ekonomi och respekt för ett gediget folkrörelsearbete.

Ingen tog debatten om vad som skilde mellan Frp´s nationalistiska och invandringsfientliga Nej-ståndpunkt, Senterpartiet decentralism eller stora delar av Arbeiderpartiets antikapialism, "Höger" eller "Vänster" definerades utifrån om man röstade Ja eller Nej till EU. På så sätt hamnade Frp bland de"goda", folkmajoriteten och "vänstern" medan Ja-sägande socialister förklarades som onda och "höger", den elitistiska folkminoriteten.

Stärkta av detta kunde också Frp´nya ledarskap flytta det politiska fokuset bort från de rasistiska frågeställningarna till en mera allmän kamp mot "de etablerade partiernas pampvälde och maktmissbruk". Frp framställde de andra partierna som folkföraktande och okunniga om vanligt folks förhållanden och åsikter. För att upprätthålla den här politiken manövrerade de så att de aldrig behövde ta politiskt ansvar. Det demokratiska partierna "hjälpte till"och uteslöt fremskrittspartiet från inflytande per definition, genom majoritetsstyre och oheliga allianser. Och Frp växer, idag är det ett av de tre stora partierna. De har majoritet i flera stora städer och i många kommuner. Och idag har de den styrkan att de kan plocka fram rasismen ur skåpet igen, i dag draperad i en ohöljd islamofobi.

Allt detta på grund av en politik som Mona Sahlin idag gör sig till tolk för. I Norge gav det Frp bara pluspoäng, ständigt i opposition, aldrig med ansvar, "utmobbade", inte enbart som parti utan också som väljare, kunde de få gråtarna på sin sida. Vi borde inte göra om samma misstag här. Bara för att (sd) smutsar ner debatten kan vi inte sticka huvudet i sanden.

Låt Sverigedemokraterna komma till riksdagen med sina väljares mandat. Låt (sd) ta ställning i voteringarna, låt (sd) delta i utskotten och riksdagens övriga arbete, låt (sd) ta ansvar för sin politik. Men ta stenhård kamp mot den. Kräv ansvar och snart kommer det att visa sig vilka de är, vilket också är problemets lösning. Sådana partier har nämligen en tendens att upplösa sig själv.

Andra skriver om samma sak här, här och här.

Även en liten röst kan höras!

Jag kan inte låta bli att notera att mitt partis ordförande i Norra Bohusläns hälso- och sjukvårdsnämnd, Per-Arne Brink, nu har hittat 5 miljoner som gör att vi kan få behålla ambulanstjänsten i norra Bohuslän.

Det är en 180°-sväng från det som redovisades på Bohuslänsdistriktets årsmöte. Där klargjorde Brink varför en nedskärning av ambulansverksamheten var nödvändig. Och det var också där den lilla rösten försynt bekräftade att jag nu har hört hur två ledande regionspolitiker (s) fösvarat sina nedskärningar och försämringar för småkommunerna. Min enkla fråga var vad de hade gjort för att inte skära ner. Och tystnaden lägrade sig över församlingen. Maken till fräckhet! Ifrågasätta en partikamrats nedskärningar i offentlig verksamhet!

Men nu visar det sig två veckor senare att det likafullt fanns pengar, och med det en socialdemokratisk linje som försvarar medborgarnas intresse framför statsapparatens. Kanske är det förmätet att koppla denna helomvändning till min lilla röst. Men jag kan inte undgå att notera sammanträffandet. Intressant. Och hoppfullt.

Andra skriver om glesbygd och offentlig sektor.

Vad tänker vi göra med 40 000 företag, 150 000 anställda och en dryg miljon brukare

Nu är det väl snart dags för de av mina partikamrater inom socialdemokratin, som förespråkar förbud för vinstdrivna företag inom välfärdsektorn, att tala om hur det ska gå till. Idag verkar ca 40 000 företag inom välfärdssektorn. Dvs de utför tjänster inom vård, omsorg och utbildning som finansieras med skattemedel. Sysselsättningen ligger i underkant av 150 000 personer.

Nu vill aktiva socialdemokrater att vi ska förbjuda dem att arbeta i sina nuvarande företag. Med glöd i blicken tolkar de kongressbesluten, som att kvalitetskraven bara är en omskrivning för förbud, någons sorts självsanering med 100-procentigt utfall. Som om alla privata företag per definition levererar dålig kvalitet och tar ut oskäliga övervinster som på oklara vägar skickas ut ur landet till något karibiskt skatteparadis. För det är precis det man säger, när man talar om att förbjuda vinstdrivande företag inom välfärdsektorn. Sedan må man ju slingra sig hur mycket man vill och harkla fram något om att det inte gäller alla. Men förbjuda vinst är att förbjuda verksamhet för ett aktiebolag.

Så hur vi än vrider och vänder oss så måste vi kunna svara på vad vi tänker göra med 40 000 företag, 150 000 anställda och en dryg miljon brukare?

Något konstigt blir det när de samtidigt som de vill förbjuda försäkrings-och skattefinansierad verksamhet som går med vinst, pläderar för att skattepengar skall satsas i företag som under ett stort antal år aldrig redovisat vinst. Företag som givetvis ändå har delat ut bonusar, höga löner och utdelning till sina aktieägare. Men aldrig betalat ett öre i skatt.

Den ekvationen går inte ihop för mig i alla fall.

Andra skriver om detta här och här.