fredag 31 december 2010

Sören Wibe till minne.


Sören Wibe är död. Det känns märkligt att säga det när han ju borde haft så många år kvar. Men känslan fördrivs av att det är så här livet gestaltas.

Sören och jag var vänner under ungdomsåren i Östersund. Och där planterades också den stora respekten för hans integritet och absoluta ärlighet. Han sa vad han tyckte och han stod för det. Man kunde lita på hans vänskap. I äldre år så var jag ofta oenig med hans politik, men det är ingen som jag läst med större respekt för sanningsiver och ärlighet. Så när han käppjagades av socialdemokrater i samband med att han lämnade partiet så var det av människor som stod för allt det motsatta. De som inte tålde sanningsivrarna, de som stod för sitt ord. Sören var allt annat än det. Och respekten för sanningsivraren väger så oerhört mycket tyngre än taktiskt övervägd överenstämmelse i politiken och fegt traskande i andras fotspår.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om

torsdag 23 december 2010

Är verkligen lönesänkningar och kapitalförstörelse socialdemokratins lösning på ”bubbel”ekonomins problem?


Är verkligen lönesänkningar och kapitalförstörelse lösningen på ”bubbel”ekonomins problem? Jag häpnar då jag läser det och läser en gång till men jag kan inte komma fram till någon annan förståelse av det som Anna Maria Lindgren skriver i en analys från Arbetarrörelsens Tankesmedja.

Resonemanget bygger på ett försök att beskriva den sk. bostads”bubblans” ekonomiska drivkrafter. Lindgren pekar på bankernas ohämmade kreditgivning och ser den som en orsak i sig. Men sedan kommer hon till det mer uppseendeväckande och det som hon lägger hela tyngdpunkten på - svenska folket har för stort betalningsutrymme.

Lindgren beskriver hur det svenska folket lever på kredit till en grad att det hotar den ekonomiska stabiliteten. Det kan de flesta nog hålla med om. Alla dessa sms-lån, köp-nu-betala-senare, amorteringsfria lån och hus belånade till över skorstenen. Men vad betyder ”för stort betalningsutrymme”? Jo att dels finns lättillgängliga krediter från alltför villiga banker och finansinstitutioner, dels har folk så bra disponibel inkomst att lånen kan tyckas vara säkra. Folk har för mycket pengar helt enkelt. Det borde ju vara en paradox, med stor inkomst borde ju lånebehovet minska kan man tycka. Men mycket vill ha mer säger Lindgren. Om man ska hårdra så är den främsta orsaken till hotande finanskrisen alltså allt för höga inkomster.

I ett svar på Facebook antyder hon att det skulle var alltför höga löner i förhållande till produktionsresultaten, vilket ju i så fall skulle ge henne rätt om det vore riktigt. Men det är det inte. I stället så sjunker lönedelen av produktionsresultatet. Under de sista 10 åren från ca 70 till 65 procent, och företagens vinstmarginaler ökar motsvarande. Vilket ju antyder att man borde rikta blicken mot ett annat håll än hushållens plånbok. Men likafullt så hävdar Lindgren att hushållens betalningsutrymme är huvudorsaken. Några egentliga slutsatser drar hon inte. Hon problematiserar räntehöjningen som ett styrmedel men avfärdar det som tveeggat. Högre ränta dämpar visserligen konsumtionslusten, men stoppar tillväxt av jobb. Så kvar står vi med hushåll med allt för stort betalningsutrymme. Om inte räntan fungerar så måste antagligen politikerna gå in och skattevägen minska på medborgarnas betalningsutrymme eller så förespråkar hon lönesänkningar. Något annat kan jag inte läsa mig till.

Jag antar att analysen skall ligga som underlag för socialdemokratiska politikers beslut. Den är allmänt hållen och väjer skickligt undan från problematiseringar och att tala explicit om vad som bör göras. Men i en specifik fråga pekas ett område ut som måste avvecklas och det är de sk ROT-avdragen. De är källan till en avsevärd del av kreditgivningen och bör avvecklas eftersom de skulle vara särskilt ”bubbel”-drivande. Att avvecklade ROT-avdrag skulle leda till sämre underhåll, färre energi- och miljöförbättringar och en allmän sänkning av bostädernas standard. Vi talar om en kapitalförstöring av stora mått med konsekvenser för miljö och energibruk som inte med ett ord nämns i rapporten. För att inte tala om tiotusentals jobb som faller bort bland byggare, fönsterbyggare, dörrbyggare, murare, plåtslagare och så vidare.

Överhuvudtaget är det väldigt mycket som förbigås med tystnad. Vad förespråkar man från Arbetarrörelsens tankesmedja? Lönesänkningar eller skattehöjningar? Menar man att medborgarna ska fråntas ansvaret för sin egen ekonomi? I så fall är det företagen genom lönestoppet eller staten genom skattehöjningarna som skall ta det huvudsakliga ansvaret för hushållens oansvariga skötsel av sin egen ekonomi? Anser man att banker och finansbolag bör ställas ansvarsbefriade för en eventuell bostads”bubbla”?

Så summan av kardemumman blir till slut att politikerna nu måste ta rodret, antingen bromsa och helst sänka löneutvecklingen ytterligare eller så inskränka hushållens betalningsutrymme genom kraftiga skattehöjningar. Någon annan väg kan inte tolkas utifrån rapporten. Jag kan inte heller låta bli att notera att Lindgren inte överhuvudtaget nämner den välfärdskapande tillväxten med ett enda ord i en analys som förespråkar så kraftiga ingrepp i medborgarnas ekonomiska frihet. Detta är vad en konkret debatt om tillväxt och medborgarnas självständighet borde handla om i ett parti som vill kalla sig arbetarparti. För egen del så ser jag inga som helst möjligheter i de outtalade åtgärder som Tankesmedjan för till torgs. Jag skulle nog hellre se att man gick tillbaka till sin smedja och tänkte nytt. Nu främjar de sin politiska agenda bakom till synes objektiva och neutrala "analyser".

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

E24, Bostadsbubbla, Ingves till DN, sourze.se , Newsmill, flute-tankar, SvD

tisdag 21 december 2010

För den här tangon krävs det två som dansar. Men jag har förlorat hoppet om att de ska inse det.


Jag har varit borta från världen sedan i fredags. Bara ytligt har jag kunnat följa det som kallas ”Primegate”, dvs reklam/lobbybyrån Primes inlägg i sossarnas eftervalsdebatt. Eller snarare Primes arbete för sin uppdragsgivare Svenskt Näringsliv.

Låt mig först bara erkänna att jag inte gillar lobbying i de politiska korridorerna. Det är ett otyg som har funnits i det demokratiska samhällets hela historia. När valet av industrialiseringens energi skulle göras i slutet på 1800--talet så var det familjen Rockefellers och deras företagskonsortium som som till deras lycka drev igenom förbränningsmotorn baserad på oljeprodukter. När jag tänker efter, vill ni vet något om avacerad lobbying så ska ni läsa Peter Englunds bok om Drottning Kristina. Snacka om lobbying för eget intresse. Lobbying då och lobbying idag.

Nu gäller det visst den kampanj som drog i gång i september om nödvändigheten av tillväxt i ekonomin för att fortsätta/upprätthålla välfärdsstaten. Jag reagerade då och skrev om nödvändigheten av tillväxt för jämlikhet men att jämlikhet å sin sida var lika viktig för verklig tillväxt. Ett mera jämlikt samhälle kan i sig generera tillväxt när konsumtion och önskeuppfyllelser ökar efterfrågan. Men jag skrev också om nödvändigheten av att se tillväxten i ett globalt perspektiv. Jag har tillbakavisat politiska utläggningar som baseras på bubbelekonomins tomma BNP-siffror. Jag har påpekat att de nuvarande kriserna i ekonomin visserligen har en finansiell överbyggnad men i grunden är det strukturella kriser som drivs av att den ”tredje världen” nu ställer krav på sin del av det globala välståndet. Konkret betyder det att 50000 industriarbeten i Sverige gick förlorade för gott under tiden 2008-2010. Sett ur den synvinkeln såg jag Primes och Niklas Nordströms skriverier som ytliga. I utkanten av detta noterade jag, en aning förvånad, att min bloggvän Erik Laakso också deltog, med i stort sett ett förbehållslöst stöd till Nordströms tankar.

Någon debatt om tillväxt blev det dock inte inom (s). De som nu kastar sig över och önskar livet ur Laakso och kräver uteslutning av Nordström et al ur partiet höll tyst. I stället så skrev de om dikeskörningar, anförda av sin välbetalde och av staten underhållne banerförare Daniel Suhonen.

Jag tycker illa om välbetalda ”idealister” som, i skyl av penningstinna uppdrag från källor som vill främja sina frågor, driver kampanj. Det gäller oavsett om det är näringslivets megafoner som skriver näringslivsfrågor likaväl som när statsunderstödda skribenter skriver statens väl. Skall Erik Laakso fällas så får nog Suhonens bandhundar också ta sig en rejäl funderare kring sin ”hjältes” oväld. Uppdrag som uppdrag kan det tyckas. Det finns inget mer moraliskt över den senares hållning, även om han gärna vill framställa sig som ett oskyldigt offer.

Man hade ju önskat att debattens skulle väckas kring två frågor. Den ena är oundviklig och kräver en vidgad debatt, den om lobbyismens roll i politiken. För min del ogillar jag lobbyismen som en del i en mycket större förflackning. Allt från Almedalssjukan, det uppblåsta politiker-egots självtillräcklighet på firmafest, som sargar tilltron till politiken som medborgarnas företrädare, till den långsamma omvandlingen av den parlamentariska demokratin till en exekutiv demokrati där makten koncentreras till ”makthavare” och ”starke män”.

Den andra frågan handlar ju om tillväxtens möjligheter och omöjligheter. Även där är det tyst i (s). I stället överlåts den seriösa debatten till andra än socialdemokrater. Birger Schlaug är ett bra exempel på den intellektuella hederlighet och självständighet som krävs för att verkligen åstadkomma förändring. Och faktiskt Miljöpartiet som Schlaug kommit på kant med driver en bra mycket viktigare debatt om dessa frågor än det tysta (s). Och visst finns det en del tunga socialdemokrater som kräver tillväxt, men det görs utifrån ett föråldrat synsätt kring ett industrisamhälle som inte kommer tillbaka.

Den debatten deltar man inte i. I stället så flockas man kring å ena sidan en konservativ, tillbakablickande falang med Daniel Suhonen som banerförare. Ett återtåg till 1970-talet och ett nybygge av den starka staten konstituerar deras reaktionära politiska plattform. Jag läste någonstans att de anser att förändring är ett högerprojekt. Å andra sidan en av 4 miljoner judaspenningar besudlad skara förrädare anförda av Niklas Nordström och Erik Laakso, vars eventuella politiska ståndpunkter bleknar inför deras brott.

Framtiden för det parti som de alla säger sig företräda ter sig inte särskilt ljus. Den nödvändiga politiska debatten om framtiden och den verkliga förändringen är effektivt dödad för åratal framåt. Allt kommer att fastna i det finmaskiga nät av motståndarens skamliga företräden och den egna ståndpunktens förhöjda oantastlighet. För den här tangon krävs det två som dansar. Men jag har förlorat hoppet om att de ska inse det.

Intressant. Thomas Hartman skriver klokt som vanligt om saken här. Peter Högberg framstår alltmer som en sjävständig s-debattör med mersmak. Jan Andersson i Helsingborg modererar förtjänstfullt. Enn Kokk utvecklar inte sin rubrik men menar säkert något.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

fredag 17 december 2010

Vi måste på allvar flytta tillbaka ”till vänster på första våningen”. Så att folk hittar oss.


Jag är inte den som vanligtvis bryr sig så mycket om opinionsundersökningar. De mäter mer eller mindre korrekt vad människor anser vid en given tidpunkt. Till skillnad från ett val så påverkar de inte direkt våra liv. Indirekt kan det sätta igång rörelser som får stora konsekvenser. Men likafullt, dagen efter undersökningen så spränger en självmordsbombare sig själv i luften och då ändras alla förutsättningar för vad folk tycker och tänker.

Idag kommer jag ändå att kommentera dagens siffror från Synovate och Novus. Socialdemokraterna sjunker till rekordlåga nivåer hos medborgarna. Vi ser idag siffror som vi för tre år sedan aldrig kunde ha föreställt oss. 37, kanske så lågt som 36 procent hade varit illa men ändå gått att leva med. Vi är ju trots allt ett stort och starkt parti. Trodde vi. För idag talar vi om 26 procent, en fjärdedel mindre än vid valet 2006. Och det var ett förlorarval.

Jag tror att människor idag uppfattar Socialdemokratiska Arbetarpartiet som ett museiföremål. Det finns inte längre någon relevant koppling mellan detta parti och dagens ”sossarna”. ”Sossarna” syns inte, har ingen ledning, bråkar för öppen ridå och ska visst ha någon sorts kongress, när det nu var. Vilka vi är och vad vi vill är höljt i dunkel.

Och nu övergår jag till att tala om vi, för SAP är mitt parti liksom ”sossarna” är det. Jag anslöt mig till partiet av flera grunder. För det första så är jag född in i det. Morsan var min läromästare, jag började jobba tidigt och fick se hur orimliga förhållanden som rådde och jag har en medfödd optimism som säger mig att förändring är möjlig. Och jag har gjort min klassresa från ett hyfsat betalt industriarbete till ett en aning sämre betalt konstnärskap.

Med åren har jag blivit alltmer övertygad om att socialdemokratisk reformism är en möjlig väg att gå. Men jag har också förstått att livet är så mycket mer än politiken. Det beror på så många andra faktorer om världen skall förändras till det bättre. Politiken kan med förtjänst fullgöra sin vaktmästartjänst i samhället, och bidra till att det blir möjligt för människor att skapa sina liv och följa sina drömmar. Ibland är det vår barndoms allmäktige vaktmästare och ibland vännen i lägenheten till vänster på första våningen, hon som har koll på vad som händer och hur läget är. Men om vaktmästaren tränger sig in i mitt kök och bestämmer veckomatsedeln eller ordningen i sängkammaren så har gränserna överträtts.

Det är inte partier som förändrar världen, det är människor som gör det.


I Sverige så är det Socialdemokraterna som varit vaktmästare, och det i alla roller. Vi har funnit dom ute på gården bytande lampor men med tiden också alltför ofta rumsterande i sovrum och kök. Socialdemokraterna blev ”sossarna” i takt med att de allt mer beskäftigt försökte organisera våra liv utifrån ett ”vi är politiker och vet vad som är bäst för dig”-perspektiv. När vi avvecklade medborgarna, folkrörelsernas folk och vårt inflytande över vardagens gestaltning och ersatte dem med skattebetalare som erbjuds välfärdstjänster, så blev vi något annat. Vi blev förvaltare i stället för vaktmästare, vi flyttande ut från ”till vänster på första våningen” till den statliga byråkratins anonyma K11:3 rum 112. Och vårt löfte till skattebetalaren blev att visa ansvarsfull budgetdisciplin. Det är i sig inte något nytt. Vi har alltid velat hantera det gemensamma ansvarsfullt. Men det slutade inte med ett löfte om budgetdiciplin. Vi lovade ett bättre samhälle. Det är skillnaden.

Kan någon beskriva det löftet idag? Är skattehöjningar ett sådant löfte? Eller skattesänkningar? Eller sänkt maxtaxa. Eller tunnelbanetjänster? Det senaste valet avslöjade med skoningslös kraft att medborgarna inte gjorde det. De såg ett antal ”sossar” som ville få medel att göra ”en massa jättebra grejer” för. Och det sa man nej tack till.

Idag är vi ett parti utan ledning. Vi har en organisationsstruktur som omöjliggör att skönja en framtida ledning. Sanningen om framtiden ligger inlåst hos en valberedning som vägrar öppna på förlåten. Vi vet inte vilka människor som kommer att utses och krönas på extrakongressen. För där finns bara en kandidat. Vi vet definitivt inte vilken politik som kommer att företrädas.

När medlemmarna genomförde ett rådslag om politikens innehåll så kom resultatet bara att för en stund ta plats på tjänstemännens skrivbord, snart kallades på den inhyrda budtjänsten som bar ner alltihop i källaren någonstans, Gud vet var. Vi suddar med berått mod ut bilden av oss själva. Vi är så ingrodda i en kamp om inflytande och platser vid dukade bord att vi slutat lyssna och lära av alla de som skall leva de liv det politiska samhället har att erbjuda. Vi saknar ideologi och har ersatt det med ambition om makt. ”Man måste kunna vinna val” upprepas som ett mantra och slängs i ansiktet på de som vill något annat, verklig förändring. Mantrat skänker ideologilösheten legitimitet. Och vi förstår inte att människorna har genomskådat oss. Vi framstår inte som bättre än de andra. I ett sådant läge blir partiledarens dialekt viktigare än vad som uttrycks. Och man kan förlora val på det.

Många verkar tro att det handlar om var man befinner sig på en höger-vänsterskala. Man talar om det trånga mittfältet, att man måste söka sig bort från det, eller putta ut moderaterna från det, överge medelklassen eller på något annat sätt positionera sig i det politiska fältet. Jag tror att allt detta är fullkomligt verkningslöst. För det handlar ju om partiets relation till medborgarna. Det är medborgardialogen som inte finns, det är förståelsen för medborgarnas vardag som inte finns, det är medborgarnas makt över sina egna liv som vi tagit från dem. Det är detta, det handlar om. Det är tilltalet, dialogen och hörsamheten som måste erövras.

Skall socialdemokratin någonsin lyckas bli ett statsbärande parti igen så måste vi på allvar flytta tillbaka ”till vänster på första våningen”. Så att folk hittar oss.


Intressant Martin Moberg skriver här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

tisdag 14 december 2010

Frihet är en grundläggande socialdemokratisk värdering, övervakning är det inte.


Idag uttalar sig Morgan Johanssson från Lund, ordförande i riksdagens justitieutskott men också socialdemokratisk riksdagsman och ordförande i partiets kriskommission, till Svenska Dagbladet och kräver ökade övervakningsbefogenheter för SÄPO. Det som i debatten kan förkortas till FRA. Morgan Johanssons ståndpunkt har många problem, det främsta är att den inte kan förenas med frihetsträvandet i våra grundvalar. Just friheten i "Frihet, jämlikhet och solidaritet" har en tendens att falla bort när ledande socialdemokrater tänker till. Och frihet är en komplicerad sak men likafullt vårt mål. Dessutom bryter hans ståndpunkt mot de kongressbeslut som har fattats i frågan.

2009 års socialdemokratiska partikongress beslöt Socialdemokraterna, efter en intensiv debatt, att riva upp, göra om och göra rätt när det gällde FRA-lagen samt att partiet skulle verka för en ny och bättre beredning i dialog med medborgarna angående FRA. Kongressen beslutade enligt följande; “Vi vill att en parlamentarisk utredning börjar om från början med frågan – i bättre dialog med medborgarna. Lagen bereddes för dåligt, och har allvarliga brister när det gäller grundläggande krav på rättssäkerhet, integritetsskydd och proportionalitet.”.

Den tragiska händelsen med självmordsbombaren i Stockholm får inte ligga som grund för ytterligare övervakningsiver från staten. Att svika vallöftet om att riva upp FRA-lagen är att svika partimedlemmarna men också att svika alla som röstat på oss. Behovet av en underrättelsetjänst är en sak, men mer massövervakning av befolkningen är en helt annan. Socialdemokraterna måste värna individens rätt till sin privata sfär. Frågan om ett rättssäkert skydd för den personliga integriteten och debatten om massavlyssning har kommit för att stanna.

Att i en het situation ta till repressionssläggan och dessutom muslimskräcken är tecken på ett sällsynt dåligt omdöme. Även om man skulle vinna tillbaka några överlöpta SD-sympatisanter. När lasermannen I och lasermannen II spred sin terror och när sektledare i Knutby indoktrinerade till fundamentalistiska mord höjdes inga röster för att hela folket skulle övervakas. Inte heller när fackföreningsmannen Björn Söderberg mördades av högerextremister för att skrämma fackföreningsrörelsen till tystnad, väcktes krav på inskränkta medborgerliga fri- och rättigheter.

Morgan Johanssons spelar på många människors rädsla när han vill ta initiativet i debatten. Men han manövrerar också i de grumliga vatten där ordet muslim sänder ut fördomsfulla signaler. Att spela på människors rädsla är vad populistiska partier ägnar sig åt och det är något vi som ansvarstagande parti ska akta oss för.

Att vi som enskilda partimedlemmar har olika uppfattning i frågan är en sak. Men att helt och hållet strunta i det beslut som en partikongress har tagit kan inte anses vara i enlighet med våra stadgar. Därför borde Morgan Johansson i respekt för partikongressen och den socialdemokratiska linjen retirera när det gäller SÄPO´s önskemål om utökade befogenheter att beställa övervakning från FRA.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Erik Laakso, Peter Högberg, Rebella
Lars Erik Forsberg Jonas Morian, Ola Berg , Johan Westerholm, Aftonbladet är några bland många som reagerat.

tisdag 7 december 2010

En sällsynt värdig pristagare.


Har just lyssnat till Mario Vargas Llosas nobelföreläsning. Omtumlad och helt upplyft. Jag vet inte vad jag hade förväntat. Jag är ingen flitig läsare av hans litteratur, dock ligger ett läsprojekt och väntar på nattygsbordet. Och jag kan knappt ge mig till tåls för att få påbörja det.

Vargas Llosa höll ett tal som rörde sig från det mest intimt personliga till ett frustande patos för den utsatta människan. Det var poetens försvar för friheten, för jämlikheten och solidariteten, mot förtrycket, rasismen och dumheten.

Bland de enfaldiga har han kritiserats för att ha övergett sin ungdoms socialistiska övertygelse för en kort politisk karriär som liberal kandidat i ett presidentval i Peru. Och precis som i Sverige är knähundarna snabba i sina omdömen och fäster Kainsmärket i hans panna. Nyliberal.I verkligheten var det ett val där den mer vänsterretoriske Alberto Fujimuro vann och som efter många år vid makten avslöjades som en simpel parasit och bedragare.

Vargas Llosa talade till försvar för fantasin som kan bära varje människas dröm om anständighet och frihet på sina vingar, lyfta den förtryckte till förvissningen om ett bättre liv, om litteraturens sanna uppgift. Han beskrev nödvändigheten av att resa, att lära nytt om världen och människorna. Som ung och invandrad i Paris lärde han känna de stora författarna, Sartre, Camus, Stendahl, Becket. Och Barcelona under Francotiden såg han konstens och poesins oböjliga kraft i kampen mot undertryckelsen. Inbäddad i sin familj och krets av nära vänner skaffar han sig utrymmet för att skriva. Berättelser om den utsatta människan och hennes kraft att överleva. I sin exposé över dagens Latinamerika gav han också i sitt tal en hoppfull bild av demokratins nödvändighet och möjlighet.

En sällsynt värdig pristagare.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

På allmän begäran: Let´s talk about tax, baby.


(Det här är en text som jag skrev inför socialdemokraternas jobbkongress 2009. Den avhandlar dels det aktuella politiska läget och spår med slående träffsäkerhet utvecklingen av valrörelsen och valresultatet. Men framförallt så behandlar den skattepolitiken och vad som krävs av ett jämlikt skattesystem och en modern socialdemokrati.)

Nästa helg har socialdemokraterna kongress. Ett huvudnummer kommer att vara de borgerligas jobbavdrag. Man kommer att hävda att det är en politik som bara gynnar de redan rika. Man kommer att hävda att regeringen lånar till det. Man kommer att peka på att pensionärerna missgynnas. Man kommer att peka på att sjuka och arbetslösa missgynnas. Och man kommer att slå på stora trumman för att man vill genomföra en politik som förändrar allt det här.

Vad som inte kommer att sägas är att det är bara sant till 10 %. 90 procent kommer oppositionen att behålla av borgarnas skattesänkningar. Men det kommer inte att höras. För i kongress-salen kommer det att jublas. Där samsas ABF-are och ak-ordföranden, sossekvinnor och facktjejer, partigängare och gräsrötter i ett gemensamt jubel över retoriken.

Eftertankens kranka blekhet kommer att infinna sig efter valet, när det visar sig att det inte blev någon skillnad.
-Pensionärernas 300 kronor äts upp av a-kasseavdraget och skillnaden mellan dem är lika stor som nu.
-De mycket rikas skatter undantas från beskattningen så skillnaden mellan medelklassen och de mycket rika ökar i stället för minskar.
-Fastighetskatten drabbar inte de mycket rika utan storstadsvilla-ägarna i gemen.
-De lågavlönade får inget överhuvudtaget.


Det riktigt eländiga är att kongressen kommer att jubla åt en skattepolitik som bara fortsätter det som varit kännetecknande för åren med den senaste skattereformen. Allt sedan början på 90-talet har klyftan ökat, de fattiga blivit flera, låglöneyrkena släpat efter. Splittringen inom LO-kollektivet och bland tjänstemännen har ökat. Den borgerliga alliansens politik har inte förändrat på detta. De har bara fortsatt en politik som även socialdemokraterna förde under 12 år vid makten. Om än lite fortare och otåligare än den gången och ackompanjerade av en ännu värre internationell ekonomisk kris än 90-talets. Men hade någon verkligen förväntat sig en solidarisk jämlikhetspolitik från borgarna?!

Det borde vara dags för en reform för en jämlik skatt. En skatt som baseras på principen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Idag är det inte så. Alltför många betalar alldeles för mycket skatt utifrån sin förmåga. En lågavlönad har idag knappast råd att bilda familj, med mindre att denne baserar sin ekonomi på barnbidrag och bostadsbidrag. En ensamstående med barn, fulltidsarbetande och frisk, kan inte klara sig utan bidrag. En arbetslös med försörjningsplikt får förlita sig på vänner och familj. Barn i fattiga familjer måste avstå resor och upplevelser som andra barn har tillgång till. Alla dessa betalar samma kommunalskatt som grannen. De betalar långt över sin förmåga för att tvingas förlita sig på bidrag, som de själva finansierat genom sina skatter. Sanningen är den att vi socialdemokrater, som alltid vid högtidliga sammanhang plockar fram frasen ”Av var och en efter förmåga...” aldrig har försökt att bestämma hur stor denna förmåga är. Aldrig har vi gjort en uppskattning av var gränsen mellan förmåga och oförmåga går! Och svaret på detta är grundavdraget.

1990 fanns det en antydan till en diskussion om grundavdragen. Dvs en diskussion om var gränsen för ”förmåga” skall ligga. Under gränsen för förmåga betalar man inte skatt, över denna gräns betalar man. Idag anses det tydligen att gränsen går vid en inkomst på 1600 kronor i månaden! 1600 kronor menar alltså våra skattepolitruker vara en inkomst att klara vardagens basala utgifter som hyra, kläder, mat och information!

Det är grundavdraget som talar om var gränsen går för att leva ett anständigt liv baserat på egen insats. Idag har vi ett symboliskt avdrag på 17 000 kronor per år. Men vem kan överleva på det? Det är bara genom att vi på allvar talar om vad vi menar med "förmåga" och hur det i sin tur definierar "behov" som vi kan säkra en jämlik skattepolitik. För mig betyder det att bestämma när vi är skyldiga att betala skatt. Och här står grundavdraget centralt. Ett grundavdrag på 100 000 per år betyder väldigt mycket för den lågavlönade men relativt lite för den med miljonlön. Så länge vi aldrig talar om grundavdragets storlek och aldrig om syftet med grundavdraget så kommer vi att fortsätta acceptera ett samhälle där folket är underordnat makten, där folket är till för makten och inte tvärtom.

Och så länge vi accepterar det så faller också alla stolta principer om Frihet, jämlikhet och solidaritet. Kom ihåg det när du står där och jublar åt kongressbesluten i nästa vecka.

Intressant
! Birger Schalug är inte på samma tankar i en debatt på SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

måndag 6 december 2010

Och med ett hat och en avsky som inte står den Öfre Östermalmska aristokratin efter har de kastat sig över den avgående partiordföranden Mona Sahlin.


Ser till min förvåning att jag inte har skrivit något i min blogg sedan 24 november. Det kan väl betyda två saker, antingen så spelar det lite roll om jag skriver eller inte, världen förändras inte ändå eller så är det för att jag har gjort andra och viktigare saker. Jag lutar åt det sistnämnda och tar åt mig av de som kallar det hybris.

För man kan ju inte annat säga än att det har hänt saker. Wikileaks läcker hardcore politiskt skvaller. I Nordkorea har Kim Jung Il svingat sina kärnvapen och Abu Mazen har lagt den palestinska politiska myndigheten i förhandlingsskålen. Valet i Elfenbenskusten har utvecklats sig till en verklig rysare. Och i en liten flik längst ut i ytterkanten på den världshistoriska kartan så har en valberedning valts. Sett ur det svenska politiska elitens perspektiv verkar proportionerna vara det motsatta.

Men jag skulle nog vilja stanna till vid tre utredningar som presenterats av svenska myndigheter. Dels kom ESO med en rapport till regeringskansliet som visar att de låga disponibla inkomsterna för de lägsta avlönade innebär ett ekorrhjul med livslångt bidragsberoende, det motverkar egna initiativ och egen makt över sina liv. Den andra är en enkät till ett statistisk urval svenska medborgare där resultatet säger att en ökande andel är beredda att betala mer skatt för att få bättre vård, skola och omsorg. Den tredje är en rapport som pekar på att löneandelen i det så kallade löneutrymmet sjunker, från 70% för 10 år sedan till 66% idag. Vinstandelen i företagen växer med motsvarande storlek.

Dessa rapporter har fått stå i skymundan för det faktum att det socialdemokratiska partiets förtroenderåd har utsett en valberedning som i sin tur skall avgöra vem som ska få utses till näste partiledare vid den extrainkallade kongressen. Man undrar bara varför det kallas valberedning. För då borde det vara ett val som bereddes, väl? Kongressens ja med acklamation till den enda kandidaten vill jag inte kalla ett val. En utnämning, en kröning eller signing vore mer i överensstämmelse med sanningen. Och gruppen som ska utse denna enda kandidat kunde kallas De vises råd, processen kunde heta Bereden väg för Herran och själva organisationsprincipen för riktigt gammaldags hederlig, sovjetisk demokratisk centralism.

Den reaktionära tillbakatill70talet-högern i partiet, som gärna vill beteckna sig som vänster, har ömsom jublat, ömsom bannat. Och med ett hat och en avsky som inte står den Öfre Östermalmska aristokratin efter har de kastat sig över den avgående partiordföranden Mona Sahlin.

Nej, det är för trist, tillbaka till verkligheten. ESO pekar på en av undertecknads käpphästar. Det är de med de lägsta inkomsterna som missgynnas av välfärdssystemen. Med olika former för bidrag och tillägg överlever de för dagen, men det är ett tveeggat stöd. Det är hart när omöjligt att jobba sig ur den situationen, eftersom varje krona du tjänar minskar på tilläggen i motsvarande grad. Inte ens med en halvtidsarbete så skulle du förändra din ekonomiska situation nämnvärt. Och fastnar du i socialbidrag så tvingas du göra dig av med hus och besparingar. Höjda inkomster och ett minimikrav på att inga inkomster så låga skall beskattas är (s)-politik. Svenskarnas solida ja till en solidarisk välfärd borde vara en viktig inteckning för det. Och inte minst, om vi söker en skattebas som ger lite mer än de symboliska miljonerna som en höjd fastighetsskatt ger så visar den tredje rapporten på möjligheterna till en omsättningsskatt som skulle säkra en stor del av de framtida behoven.

Det är bara mot bakgrund av den här typen av samhällstudier som en framtidens socialdemokrati kan utveckla en strategi för det goda samhället. Men det kräver förändring i alla led. Inom partiet till öppenhet och demokrati, utåt till en lyhördhet för medborgarnas vardag och närvaro i de nya folkrörelserna.

Förändring är ingen högerstrategi som den självutnämnda vänstern nu påstår. Förändring är vägen framåt och vår enda garanti mot de rektionära krafterna som slåss för slutenhet och tillbakagång.

Ställningstagandet är lätt, även om det inte är så spektakulärt som den självutnämnda vänsterns krav på att ”jaga dom med blåslampa”, "dom" i betydelsens "skattebetalarna".


Medan jag har varit tyst så har jag med stor behållning läst Peter Karlberg, Erik Laakso, Eva Hillén Ahlström, Peter Högberg, Johan Westerström, Helena Viita, Fritt ur hjärtat, Tankar i natten, Lena Sommestad, Bo i Tanum, Kikki Liljeblad Fredrik Jansson på engelska.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,