På allmän begäran: Let´s talk about tax, baby.

(Det här är en text som jag skrev inför socialdemokraternas jobbkongress 2009. Den avhandlar dels det aktuella politiska läget och spår med slående träffsäkerhet utvecklingen av valrörelsen och valresultatet. Men framförallt så behandlar den skattepolitiken och vad som krävs av ett jämlikt skattesystem och en modern socialdemokrati.)

Nästa helg har socialdemokraterna kongress. Ett huvudnummer kommer att vara de borgerligas jobbavdrag. Man kommer att hävda att det är en politik som bara gynnar de redan rika. Man kommer att hävda att regeringen lånar till det. Man kommer att peka på att pensionärerna missgynnas. Man kommer att peka på att sjuka och arbetslösa missgynnas. Och man kommer att slå på stora trumman för att man vill genomföra en politik som förändrar allt det här.

Vad som inte kommer att sägas är att det är bara sant till 10 %. 90 procent kommer oppositionen att behålla av borgarnas skattesänkningar. Men det kommer inte att höras. För i kongress-salen kommer det att jublas. Där samsas ABF-are och ak-ordföranden, sossekvinnor och facktjejer, partigängare och gräsrötter i ett gemensamt jubel över retoriken.

Eftertankens kranka blekhet kommer att infinna sig efter valet, när det visar sig att det inte blev någon skillnad.
-Pensionärernas 300 kronor äts upp av a-kasseavdraget och skillnaden mellan dem är lika stor som nu.
-De mycket rikas skatter undantas från beskattningen så skillnaden mellan medelklassen och de mycket rika ökar i stället för minskar.
-Fastighetskatten drabbar inte de mycket rika utan storstadsvilla-ägarna i gemen.
-De lågavlönade får inget överhuvudtaget.

Det riktigt eländiga är att kongressen kommer att jubla åt en skattepolitik som bara fortsätter det som varit kännetecknande för åren med den senaste skattereformen. Allt sedan början på 90-talet har klyftan ökat, de fattiga blivit flera, låglöneyrkena släpat efter. Splittringen inom LO-kollektivet och bland tjänstemännen har ökat. Den borgerliga alliansens politik har inte förändrat på detta. De har bara fortsatt en politik som även socialdemokraterna förde under 12 år vid makten. Om än lite fortare och otåligare än den gången och ackompanjerade av en ännu värre internationell ekonomisk kris än 90-talets. Men hade någon verkligen förväntat sig en solidarisk jämlikhetspolitik från borgarna?!

Det borde vara dags för en reform för en jämlik skatt. En skatt som baseras på principen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Idag är det inte så. Alltför många betalar alldeles för mycket skatt utifrån sin förmåga. En lågavlönad har idag knappast råd att bilda familj, med mindre att denne baserar sin ekonomi på barnbidrag och bostadsbidrag. En ensamstående med barn, fulltidsarbetande och frisk, kan inte klara sig utan bidrag. En arbetslös med försörjningsplikt får förlita sig på vänner och familj. Barn i fattiga familjer måste avstå resor och upplevelser som andra barn har tillgång till. Alla dessa betalar samma kommunalskatt som grannen. De betalar långt över sin förmåga för att tvingas förlita sig på bidrag, som de själva finansierat genom sina skatter. Sanningen är den att vi socialdemokrater, som alltid vid högtidliga sammanhang plockar fram frasen ”Av var och en efter förmåga...” aldrig har försökt att bestämma hur stor denna förmåga är. Aldrig har vi gjort en uppskattning av var gränsen mellan förmåga och oförmåga går! Och svaret på detta är grundavdraget.

1990 fanns det en antydan till en diskussion om grundavdragen. Dvs en diskussion om var gränsen för ”förmåga” skall ligga. Under gränsen för förmåga betalar man inte skatt, över denna gräns betalar man. Idag anses det tydligen att gränsen går vid en inkomst på 1600 kronor i månaden! 1600 kronor menar alltså våra skattepolitruker vara en inkomst att klara vardagens basala utgifter som hyra, kläder, mat och information!

Det är grundavdraget som talar om var gränsen går för att leva ett anständigt liv baserat på egen insats. Idag har vi ett symboliskt avdrag på 17 000 kronor per år. Men vem kan överleva på det? Det är bara genom att vi på allvar talar om vad vi menar med "förmåga" och hur det i sin tur definierar "behov" som vi kan säkra en jämlik skattepolitik. För mig betyder det att bestämma när vi är skyldiga att betala skatt. Och här står grundavdraget centralt. Ett grundavdrag på 100 000 per år betyder väldigt mycket för den lågavlönade men relativt lite för den med miljonlön. Så länge vi aldrig talar om grundavdragets storlek och aldrig om syftet med grundavdraget så kommer vi att fortsätta acceptera ett samhälle där folket är underordnat makten, där folket är till för makten och inte tvärtom.

Och så länge vi accepterar det så faller också alla stolta principer om Frihet, jämlikhet och solidaritet. Kom ihåg det när du står där och jublar åt kongressbesluten i nästa vecka.

Intressant! Birger Schalug är inte på samma tankar i en debatt på SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, skatt, skattebetalare, jämlikhet, frihet, skattepolitik, skatteavdrag, polittik, socialdemokraterna, solidaritet

Let´s talk about tax baby

Nästa helg har socialdemokraterna kongress. Ett huvudnummer kommer att vara de borgerligas jobbavdrag. Man kommer att hävda att det är en politik som bara gynnar de redan rika. Man kommer att hävda att regeringen lånar till det. Man kommer att peka på att pensionärerna missgynnas. Man kommer att peka på att sjuka och arbetslösa missgynnas. Och man kommer att slå på stora trumman för att man vill genomföra en politik som förändrar allt det här.

Vad som inte kommer att sägas är att det är bara sant till 10 %. 90 procent kommer oppositionen att behålla av borgarnas skattesänkningar. Men det kommer inte att höras. För i kongress-salen kommer det att jublas. Där samsas ABF-are och ak-ordföranden, sossekvinnor och facktjejer, partigängare och gräsrötter i ett gemensamt jubel över retoriken.

Eftertankens kranka blekhet kommer att infinna sig efter valet, när det visar sig att det inte blev någon skillnad.
-Pensionärernas 300 kronor äts upp av a-kasseavdraget och skillnaden mellan dem är lika stor som nu.
-De mycket rikas skatter undantas från beskattningen så skillnaden mellan medelklassen och de mycket rika ökar i stället för minskar.
-Fastighetskatten drabbar inte de mycket rika utan storstadsvilla-ägarna i gemen.
-De lågavlönade får inget överhuvudtaget.

Det riktigt eländiga är att kongressen kommer att jubla åt en skattepolitik som bara fortsätter det som varit kännetecknande för åren med den senaste skattereformen. Allt sedan början på 90-talet har klyftorna ökar, de fattiga blivit flera, låglöneyrkena släpat efter. Splittringen bland LO-medlemmarna och bland tjänstemännen ökat. Den borgerliga alliansens politik har inte förändrat på detta. De har bara fortsatt en politik som även socialdemokraterna förde under 12 år vid makten. Om än lite fortare och otåligare än den gången och ackompanjerade av en ännu värre internationell ekonomisk kris än 90-talets. Men hade någon verkligen förväntat sig en solidarisk jämlikhetspolitik från borgarna?!

Det borde vara dags för en reform för en jämlik skatt. En skatt som baseras på principen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Idag är det inte så. Alltför många betalar alldeles för mycket skatt utifrån sin förmåga. En lågavlönad har idag knappast råd att bilda familj, med mindre att den baserar sin ekonomi på barnbidrag och bostadsbidrag. En ensamstående med barn, fulltidsarbetande och frisk, kan inte klara sig utan bidrag. En arbetslös med försörjningsplikt får förlita sig på vänner och familj. Barn i fattiga familjer måste avstå resor och upplevelser som andra barn har tillgång till. Alla dessa betalar samma kommunalskatt som grannen. De betalar långt över sin förmåga för att tvingas förlita sig på bidrag, som de själva finansierat genom sina skatter. Sanningen är den att vi socialdemokrater, som alltid vid högtidliga sammanhang plockar fram frasen ”Av var och en efter förmåga...” aldrig har försökt att bestämma hur stor denna förmåga är. Aldrig har vi gjort en uppskattning av var gränsen mellan förmåga och oförmåga går! Och svaret på detta är grundavdraget.

1990 fanns det en antydan till en diskussion om grundavdragen. Dvs en diskussion om var gränsen för ”förmåga” skall ligga. Under gränsen för förmåga betalar man inte skatt, över denna gräns betalar man. Idag anses det tydligen att gränsen går vid en inkomst på 1600 kronor i månaden! 1600 kronor menar alltså våra skattepolitruker vara en inkomst att klara vardagens basala utgifter som hyra, kläder, mat och information!

Det är grundavdraget som talar om var gränsen går för att leva ett anständigt liv baserat på egen insats. Idag har vi ett symboliskt avdrag på 17000 kronor per år. Men vem kan överleva på det? Det är bara genom att vi på allvar talar om vad vi menar med "förmåga" och hur det i sin tur definierar "behov" som vi kan säkra en jämlik skattepolitik. För mig betyder det att bestämma när vi är skyldiga att betala skatt. Och här står grundavdraget centralt. Ett grundavdrag på 80000 per år betyder väldigt mycket för den lågavlönade men relativt lite för den med miljonlön. Så länge vi aldrig talar om grundavdragets storlek och aldrig om syftet med grundavdraget så kommer vi att fortsätta acceptera ett samhälle där folket är underordnat makten, där folket är till för makten och inte tvärtom.

Och så länge vi accepterar det så faller också alla stolta principer om Frihet, jämlikhet och solidaritet. Kom ihåg det när du står där och jublar åt kongressbesluten i nästa vecka.

Korruptionen igen!

Med anledning av ytterligare en skandal så relanserar jag en äldre text.

Varför kalla det gräddfil när det handlar om korruption?

I Sverige lever vi med en tanke om att korruption är något utländskt. Sådant vi rapporterar från Italien, Frankrike, Afrika, Asien, kanske i Latinamerika. Ja överallt utom i Sverige. Eller som Stina på Salkråkan skulle ha sagt det: "Hemma på våran gata i stan.." där förekommer inte korruption. I Sverige finns det bara gräddfiler, mygel, skandaler och affärer. Inget olagligt bara omoraliskt med andra ord. Men är det inte dags att kalla saker vid sitt rätta namn?

När en tjänsteman i Stockholm får förvärva 4 centralt belägna förskoleverksamheter för 600 000 kronor, så är det inte fråga om en "affär" utan korruption. När en rektor i Täby får köpa en skola för en spottstyver, så är det inte "mygel", det är korruption. När en företagare får undantag från strandrättsregler därför att han har gjort så mycket gott för samhället, så är det inte en "gräddfil" utan just korruption. Exemplen kan mångfaldigas och vi läser nästan dagligen om dem.

Så varför är då det viktigt att kalla saker vid sitt rätta namn? Jo, helt enkelt därför att korruption är olagligt, vilket inte "gräddfiler", "affärer" och "mygel" är. Det är bara omoraliskt.

I Sverige har vi ju ett system där politiker är ställda över lagen, det kallas med ett finare ord för att de likt poliser, kungahuset, militären har en en speciell medborgarrätt, till skillnad från oss andra som omfattas av en allmän medborgarrätt. Polisen tex. har våldsmonopol, vilket ingår i deras speciella medborgarrätt. Politiker kan inte juridiskt granskas och lagföras för de beslut de fattar i de politiska församlingarna. De kan bara bli avsatta i val och ställas till moraliskt ansvar. Det här är ju i grunden farligt. Hade det blivit lagfört och straff utmätt så skulle vi säkert se färre bortskänkta skolor, och inte så många pudlar.

För det är ju det som görs i Sverige, du förser dig av skattemedel, smörjer andra, låter dig smörjas inför ett beslut och du kommer undan med en pudel. Mutor och bestickning reduceras till en Toblerone och en flaska whiskey till jul. I gräddfilarnas land förekommer inte korruption. Så fiffigt har vi ställt det för oss.

intressant Läs DN och Mitt i steget

SvD och här

och Inga-Britt Ahlenius här.

Ett politikens Äntligen hemma.

I senaste numret av Aktuellt i Politiken, en socialdemokratisk veckotidning och medlemsblad, finner jag två artiklar som handlar om den aktuella vinstdebatten. Dels skriver veteranen Bengt Göransson, och då vet jag av erfarenhet att man bör lyssna och lyssna noga, dels en intervju med Lars Stjernkvist om erfarenheter av kvalitetssäkring i Norrköping.

Bengt Göransson skriver att jämförelsen mellan att bygga en skola och att driva en skola är befängd. Han är inte förste att hävda detta, men faktiskt den förste som talar om varför. Hans slutsats är att när vi beställer ett skolbygge så åtföljs det av en kravspecifikation som måste uppfyllas för att uppdraget skall fullföljas. Något motsvarande finns inte för driften av skolan, Och hans slutsats blir därför att man inte kan låta ett skolföretag gå med vinst med mindre än att de på samma sätt som byggföretaget uppfyller lika noggranna krav på skolans innehåll.

Göransson visar tydligt hur det inte handlar om vinsten i sig, bara om den kvalitet som köps. Och då kan vi inte acceptera att skolföretagen levererar en undermålig skola, som diskriminerar elever i undermåliga lokaler utan självklar rätt till lärare och mat.

Det här borde väl ha varit en självklarhet men uppenbarligen anser inte våra folkvalda detta utan behöver påminnas. Så låt oss fortsätta påminna. Även om en del säkert anser att vi vanliga människor inte förstår hur komplicerat det kan vara för en politiker, att vi förenklar och uppträder populistiskt.

I Norrköping verkar man ha förstått. Där har man upprättat ett kontrakt mellan kommunen som beställare och varje enskild skola. Där binds skolföretagen vid att uppfylla gemensamma kriterier för vad skolan skall tillhandahålla. I Norrköping kan ingen skola tacka nej till krävande elever, varje skola måste tillhandahålla specialkompetens och kommun-gemensamma verksamheter, som internationell språkenhet och datattek skall användas av alla. Vidare ingår i avtalet att det säkrar insyn och vidareföring av erfarenheter så att kommunala och skolor har tillgång till samma erfarenheter.

Göransson och Norrköpings kommun talar samma språk. Göransson bestämmer var skåpet ska stå och Norrköpingskommun fyller det med ett innehåll.

Ett politikens Äntligen hemma.

Andra skriver om detta här och här men i den socialdemokratiska debatten bland bloggarna är det moltyst.

Om Jämtin och vinsterna, om spik i foten och rena osanningar.

Carin Jämtin går i svaromål om vinsterna och friskolorna. Det är bra tänkt. Hon preciserar och vidareutvecklar, men gör det så att det slutar med en tumme.

För det första, av de ca 90 miljoner som går till aktieutdelning så går omedelbart 30 miljoner rätt in i statskassan i form av skatt. Den riktiga summan som disponeras av aktieägarna är alltså 60 miljoner kronor. Och det förändrar inte den principiella frågan mer än på en punkt.

Nämligen, går de trettio miljonerna skattekronor direkt tillbaka till verksamheten?

I rimlighetens namn borde det ju vara så om man ska kunna förstå Kokks, Silfverstrands et consortes resonemang. Min fråga är retorisk. Självfallet går inte skattekronorna tillbaka till respektive skola och dess verksamhet. De går upp i statens samlade kassa och fördelas därefter enlighet med de övergripande politiska besluten. Så är det och så måste det vara. Möjligtvis kan man säga att det är rimligt att pengarna går tillbaka till skattebetalarna. Men det finns ingen garanti att de används till gemensamma nyttigheter. Jag kan garantera att Famnas undersökning skulle fått ett annat utslag om frågan istället löd: Tycker du att det är riktigt att vinst från friskolor skall investeras i krigsmaterielindustrin? Som man frågar får man svar.

Jag är ingen älskare av tanken på att skattepengar i form av vinst från skolor och privata sjukhem, delas ut till aktieägare. Men det är mer en fråga om anständighet. Jag sympatiserar helt med de frivilliga, icke-vinstdrivna företagen som organiseras i FAMNA. Men varför jag kan acceptera att vinstmaximerande företag kör mina barn till skolan, lagar deras lunchmat, trycker och producerar deras böcker, tillverkar deras bänkar och datorer, lägger deras mattor, monterar deras barnsäkrade fönster och dörrar osv, allt det som bidrar till att de får en bra, säker och empatisk miljö, men inte att deras lärare skulle ledas av en chef för ett lika vinstmaximerande skolföretag, det begriper jag inte. Är det så att jag utan att vara medveten om det är besatt av en föreställning om skola och omsorg som ideell verksamhet. Att historien om Florence Nightingale bestämmer mina känslor, att kvinnor, ja det handlar oftast om kvinnor, ska vårda och ta hand om oss utan snöda tankar på vinning, om den obetalde volontären som ledfyr?

För själva vinsten och dess fördelning var ju en välsignelse för samhällsutvecklingen när den kom. Inte så att den skapade något lyckorike, tvärtom klassmotsättningarna skärptes och blev ännu tydligare. Men tanken att vinsten från en verksamhet kunde delas ut, och investeras in en annan bransch, var en förutsättning för vårt moderna samhälle. Det var det feodala samhällets tvång, skråsamhällets begränsningar när det gällde användande av det ekonomiska överskottet, som gjorde att samhället stelnade. Ett samhälle där jordägarna bara kunde skaffa mera jord men inte maskiner, snickarmästaren kunde göra flera stolar och anställa flera snickare men inte lägga vinsten i att utveckla bättre svarvar osv. Med kapitalismens genombrott så kunde vinsterna från skogar och jordbruk läggas i utvecklandet av ångmaskiner för sågverken, järnvägar för transporterna, kanaler i stället för att omvandlas till ofruktbart jordinnehav. Av råvara blev industri. Det var bra.

Så att rikta sina politiska attacker mot vinsten blir till slut en spik i foten, den missar kärnan i frågeställningarna kring en bra skola. Att införa någon sorts system där överskotten från en verksamhet måste gå tillbaka till samma verksamhet skulle bara skapa elefantsjuka och stagnation.

Jämtins resonemang om lärartätheten visar det tydligt. Hon antyder att det finns en överensstämmelse mellan lärartäthet och kvalitet. Alla internationella undersökningar visar motsatsen. Norge har 8 elever per lärare, men når sämre resultat än Sverige i kvalitetsmätningarna. Finland däremot som har 15 elever per lärare presterar mycket bättre. Den kommunala skolan drivs med 11,8 elever per lärare medan friskolorna har 13. När når vi i så fall den ultimata kvaliteten? När det går 5 elever per lärare? 3? 0,5? Att resultaten skulle vara mycket sämre i friskolorna finns inga belägg för. Tvärtom! Så vad argumenterar Jämtin för egentligen?

Jo hon säger att det offentliga måste bli en mycket bättre beställare av välfärdstjänster, och där har hon rätt. Men resonemangen kring vinster i samma verksamhet är befängda. Och i ärlighetens namn så måste vi också sluta använda den rena osanningen, att överskott i offentlig verksamhet plöjs ner i den verksamhet som skapar dem.

Vi lever tack och lov inte längre i feodalismens Europa.

ps. att friskolor betalar moms, som kommunala skolor inte gör, är ju en annan fråga, men som bör tas i beaktande om man talar om kostnader och kvalitet liksom pengar tillbaka till det offentliga. ds

Andra skriver intressant om detta här och här och här.

Demokratins dödgrävare

Det var i början på 2000-talet. Föräldraföreningen hade kallat till möte. Kommunen aviserade neddragningar, uppsägningar av lärare, på vår lilla skola.

Under mötet, dit man skickat kommunalrådet (fp) och oppositionsrådet (s), förklarades att ”kommunens ekonomi tvingar oss”, ”Vi har funnit oss nödsagade...”, ”Trots skattehöjningen klarar vi inte” osv. Efter att ha lyssnat på genomgången, så började frågestunden. Jag vet inte vad politikerna hade föreställt sig, men vi ställde många frågor. Vi krävde besked om varför, vi nöjde oss inte med de svepande formuleringarna. Inte för att vi inte förstod att läget var allvarligt och ekonomin pressad; vi förstod inte det rimliga i att säga upp lärare i en situation där barnkullarna var större än någonsin.

Omsider började bilden avteckna sig. Kostnaderna för att skjutsa elever till skolan hade skjutit i höjden. Bland annat pekades på att hämtningen av två barn på Hamburgö kostade tolvhundra kronor om dagen. Hamburgö ligger 1 minut färja och 7 minuter körning bort från skolan.

Nu började vi föräldrar reagera. Det kan inte vara rimligt att skolans pengar ska gå till att avlöna taxichaufförer, när vi avskedar lärare! För de pengarna kan vi anställa en lärare som åker ut till barnen och undervisar! Diskussionen blev het och vi satte ner foten. Vi tillät inte kommunen att genomföra sina planer, utan krävde att vi skulle få ett par månader på oss för att komma med ett förslag till lösning. Vilket vi gjorde. Vårt förslag var att skolan skulle leasa tre minibussar, anställa 1,5 fritidsledare för att de skulle köra och hämta de elever som bodde krångligt till. Och tro det eller ej, men vi fick gehör för förslaget.

Nu fick alltså skolan fler vuxna med elevkontakt, vi fick tre bussar för att göra resor till muséer, teater, idrott etc, kort sagt vi fick en bättre skola utan att säga upp personal. I själva verket visade det sig att vi dessutom sparade en halv miljon kronor.

Hur blev det då? Vi har ett exempel där aktiva föräldrar tar ansvar för skolans och kommunens ekonomi, där skolan samarbetar bra och kommunen lyssnar. Frid och fröjd?

Vi såg en lysande möjlighet för skolan att ta itu med en del lokalproblem; bildsalen hade fått tas i anspråk som klassrum, grupprum saknades mm.

Nästa år så var överskottet inbakat i kommunens budget, skolans tilldelning minskad med samma summa. Tankarna om utveckling och fortsatt förbättring kunde vi lägga till sidan. Redan här tappade många sugen. Varför ska vi engagera oss när kommunen ändå bara gör som den vill? När sedan framsynta politiker i riksdagen dessutom fick igenom förbudet mot att föräldrar kunde vara med på aktiviteter i skolan, att inga pengar eller insatser fick göras, dog långsamt det aktiva föräldraintresset bort. Allt kunde gå tillbaka till det gamla vanliga. Minus aktiva föräldrar.

Bland socialdemokratiska statskramare så sprids en myt om att i den offentliga skolan går överskotten tillbaka till verksamheten. Man baserar sina principers övertygelse på den. Och man försöker få oss att tro på det. För det låter ju så bra. Men det är bara luftpastejer. Pengarna försvinner in de hål som kommunens ekonomi har. Det finns inga öronmärkta skattepengar. Vilket ju också är det enda rimliga. Skattsedeln kan ju inte förvandlas ett kryssningsformulär, där medborgaren kan kryssa för vad hon vill att skattepengarna ska gå till. Men det borde täppa till truten på skitsnackarna, om de nu har någon känsla för sanningen. Men det ingår säkert inte i principerna.

För varje gång som verklighetens krossar de illusioner som skitnackarna försöker delge människor, varje gång människorna upplever att politiker snackar skit, så förvandlas skitsnackarna från akademiska åsiktsapparater till demokratins dödgrävare.


För att göra det tydligt, det här är ingen plädering för privata skolor, det är en kritik av ett offentligt system som stjälper demokratin, och det är en kritik av de som i debatten med falska argument agerar dess dödgrävare. För sina principer skull.

Ps. Det handlar alltså om en kommunal skola, om det är någon som trott något annat. ds

Som om vi skulle kunna ha lite blanddemokrati, lite diktatur och lite demokrati i lagom blandning.

Synovate presenterar en intressant rapport om vad människor tycker om de olika partiernas hållningar och vad de anser kännetecknar dem. Mätningarna har gjorts under hela 2000-talet så man kan både utläsa nuläget och utvecklingstendensen.

De utfrågade har fått ge sina synpunkter på en blandning av positiva och negativa värden: Lyssnar på vanligt folk, Står på de svagas sida, Regeringsduglighet, Förstår verkligheten för vanligt folk, Har en politik som fungerar i verkligheten, Framtidsinriktade, Vacklar hit och dit, Fast i det förgångna, Man vet vad partiet vill, Är öppna för nya idéer, Har en politik som bygger på önsketänkande, Bakåtsträvande, Står på de välbärgades sida, Vill ha stora samhällsförändringar.

Synovate sammanfattar undersökningen med att karaktärisera (s) som :”Kännetecknas av trygghet, att lyssna på vanligt folk, står på de svagas sida, regeringsduglighet, att man förstår verkligheten för vanligt folk och vet hur man sköter Sverige.”, vilket ju gör en glad. Men så … alltid detta men, säg den glädje som varar, tittar man närmare på siffrorna så känns det inte lika bra längre.

Alla de positiva värden som vi får är i snabbt avtagande. Sedan de var på topp 2007 så sjunker de snabbt. Förtroendet för att (s) står för trygghet, förstår verkligheten för vanligt folk, regeringsduglighet, har en politik som fungerar i verkligheten, lyssnar på sina väljare minskar drastiskt. Åsikten att (s) vacklar hit och dit, sitter fast i det förgångna, har en politik som bygger på önsketänkande och saknar handlingskraft ökar i opinionen. Det är kort sagt en förtroendekris för partiet, som också sammanfaller med att våra opinionssiffror är stabilt förankrade på en historiskt låg nivå, kring 30%-strecket. Detta är siffror som borde få varje sosse att ringa i alarmklockan.

Socialdemokraterna står idag inför stora utmaningar. Vi framstår i väljarnas ögon som en samling hyggliga prickar, men som saknar en politik och en vision om framtiden. Hur ska vi lyckas med att formulera ett politiskt program som tar sikte på framtiden, utan att förlora vår värdegrund? Vilka heliga kor måste vi slakta utan att kasta ut alla barn med badvattnet?

En intensiv debatt om en sådan politik har tagit fart. Det vankas kongress med andra ord.

Katrine Kielos försöker få oss att vända blicken från forna stordåd och rikta blicken framåt, Britta Sethsson ställer i sin blogg upp en rad mycket viktiga tankar om vad som krävs av ett framtidsprogram för socialdemokratin. Peter Andersson täcker in debatten och ger den riktning bort från återställandets återvändsgränd. Arvid Falk prövar i ett snabbt hopp tillbaka till Marx att avfärda Kielos. Här gör man ett försök att ta tag i frågan om makten, och hur de maktlösa skall medvetandegöras om sin maktlöshet. Detta för att senare kunna mobilisera dessa i kampen för socialismen. Ett klassiskt 1800-talsrecept, med starka drag av leninism. Peter Karlberg gör en förtjänstfull räddning av Arvid Falk genom att fördjupa en början till en klassanalys. Erik Laakso tar tjuren vid hornen och får den på knä.

Roger Jönsson lanserar i en blogg tanken att (s) skall stå för sina gamla ideal som han formulerar som "En vision som bygger på jämlikhet, rättvisa, solidaritet, möjligheter, integritet och nya chanser."Han betonar nödvändigheten av att (s) skall se människan som subjekt i stället för (som nu?) objekt. Hur han skall klara det utan att noggrant värdera det socialdemokratiska projektets senaste trettio år och sin starka tro på staten är svårbegripligt. När han dessutom förvanskar vår socialdemokratiska grundval "Frihet, jämlikhet och solidaritet", genom att utelämna friheten så missar han också det som idag är några av huvudfrågorna i den politiska debatten, frågan om FRA, IPRED och andra integritetskränkande lagar.

Enn Kokk å andra sidan verkar tycka att en kritisk granskning av den stat som skulle ta över är ovidkommande. Priset vi måste acceptera för att hålla kritiken mot den starka staten är högt. Hans principer är viktigare.

Ola Möller trängs på samma parnass och försöker sig på ett återupplivande av Lenin och den sovjetiska praktiken, en dikeskörning som kan verka nog så desperat. Man bör skilja på att lära sig av sin historia och att göra om gamla misstag.

I SSUs tidskrift Tvärdrag slår man ett slag för några småskrifter från Ernst Wigforss hand. Den ena skrev han 1928 och den andra 20 år senare. Det är ju i och för sig bra att publicera, läsa och studera våra reformistiska klassiker, men gör man det utan att sätta det skrivna i sitt historiska sammanhang så blir ju läsningen historielös och snarast en litterär verksamhet. För det handlar trots om själva kärnan i ett socialdemokratiskt program för 2000-talet.

Wigforss var på 20-talet en företrädare för planekonomi. 1929 var planekonomin en marxistisk sanning, ett nytt ekonomiskt system för en ny samhällsform som radikalt bröt med de råa kapitalistiska ekonomierna som man kände dem, en utopi som väckte stora förhoppningar hos de egendomslösa och arbetande. Stalins seger i den interna partistriden i Sovjetunionen omsatte teorin i handfast verklighet. De första femårsplanerna antogs och tog definitivt död på den reglerade marknadsekonomi, NEP, som skulle föra Sovjetunionen ut ur inbördeskrigets svält och inre folkvandring. Nu skulle privat egendom och vinstintresse avskaffas. Inget offer var för litet i den striden.

I en fullständigt häpnadsväckande takt tycktes Sovjet, under de första femårsplanerna, utvecklas från ett ett närmast feodalt, medeltida agrarsamhälle till en modern och expansiv industristat. Och det var inte bara i Sovjetunionen som den planerade ekonomin fick vingar. I Italien föddes Mussolinis fascistiska planekonomi ur en längtan efter en italiensk storhetstid och ett italiensk imperium på Afrikas horn. I Portugal skapar Salazar nationell samling kring en fascistisk planekonomi och ett kolonialt projekt som omfattade både Afrika och Asien. I Japan förde de nationalistiska strömningarna likaså till en forcerad ekonomisk nydaning under statlig kontroll. Hitlers seger i Tyskland 1933 skapade en planekonomi som fick världen att häpna, framgångarna tycktes som ett mirakel. Ur den största förnedring och misär reser sig det nazistiska Tyskland som en ledande världsmakt. I Kinas inbördeskrig bygger kommunisterna en miljonarmé ur resterna av ett uppror. Med planekonomi i de ”befriade områdena” finansieras denna kamp av tvångsrekryterade bönder, som brukade jorden för att förse ”bröderna” i Sovjetunionen med mat, medan de kinesiska bönderna själva svalt.

Samtidigt kraschar kapitalismen. Västeuropas och den kapitalistiska världen kastades 1929 över natt in i massarbetslöshet och kapitalförstöring, den värsta kraschen sedan tulpanmarknaden kraschade i Holland 1637.

Med utsiktspunkt i 1929 kan man väl utan att överdriva påstå att planekonomin ledde, inte med 1-0 utan snarare 12-0. Marknadsekonomin låg på knä.

Att planekonomin var en krigsekonomi, Tyskland skulle inte ha klarat sig mer än ett par månader om man inte startat det andra världskriget, det såg man inte. Kritiken mot Sovjetunionen och de fascistiska diktaturerna riktades inte mot deras ekonomiska system, utan mot deras galna härskare. Att planekonomi i sig var oförenlig med demokrati blev väl inte tydligt förrän 1989, när hela Sovjet-imperiet föll samman och visade att planekonomin inte heller kunde skapa välfärd för sitt folk. Den var ett ekonomiskt odugligt tvångssystem.

Allt det kunde Wigforss inte ha en aning om 1928. Och även om Wigforss försöker moderera efterkrigsprogrammets krav på stora statliga ingripanden i planekonomisk riktning så behöll det planekonomiska tänkandet sin lockelse. Med stora delar av Europa och Asien inlemmade i ett planekonomiskt block tycktes ju denna ekonomiska teori ha fog för sig, kunde man bara bli kvitt diktatorerna. Till synes skänkte den ju sina folk välstånd och utveckling. Drömmen om en socialism med mänskligt ansikte bet sig fast, inte minst bland de akademiker som i slutet av 1960-talet invaderade kanslier och utredningar i partiet.

Socialdemokratins dilemma är att man utan problem avskärmat sig från kommunismens elitteori, men aldrig lyckats formulera ett hållbart alternativ till planekonomin. Blandekonomi är ett missfoster till begrepp som inget annat är än en feg omskrivning. I stället för att erkänna marknaden och marknadsekonomin så har vi smugit i buskarna med denna hybrid som vi kallat ”blandekonomi”, lite planekonomi och lite marknadsekonomi, rör om och blanda väl. Proportionerna? Tja det får man väl ta lite efter tycke och smak. Typ. Som om vi skulle kunna ha lite blanddemokrati, lite diktatur och lite demokrati i lagom blandning.

Varför erkänner vi inte att vi på arbetsmarknaden, en av de bäst fungerande marknaderna i vårt samhälle lyckats förena frihet för starka aktörer att verka under ansvar, där aktörerna, fack och arbetsgivare, envist hävdat sin rätt att själva, genom förhandlingar och avtal, styra och bestämma arbetsmarknadens villkor. Ett föredöme för en fungerande marknad. Dessutom en ”uppfinning” av reformismen.

Men idag så ser vi en ny ”planekonomisk” debatt blossa upp, i bloggar, på Facebook och i de stora dagstidningarnas debattsidor. Och inte med ett ord behandlas den uppenbara problematik som ligger i att planekonomi inte någonsin har kunnat förenas med demokrati eller att skänka folket välstånd. Frågan växer sig betydligt större än en debatt om 84 miljoner i utdelade vinster från privata skolentreprenörer. Det handlar om synen på individen, om staten, om människans frihet och en jämlikt och solidariskt buren och fördelad välfärd. Det handlar om demokratins innersta väsen.

Så slutsatsen av denna långa text blir att socialdemokratin för framtiden måste hävda sina grundläggande värderingar: Frihet, jämlikhet och solidaritet, där all tre leden tillsammans utgör en en enhet, Det finns ingen frihet utan jämlikhet och solidaritet, ingen jämlikhet utan solidaritet och frihet ingen solidaritet utan frihet och jämlikhet.

Socialdemokratin måste också vågas slå fast att bara ett samhälle med en ekonomisk bas bestående av väl fungerande marknader kan garantera våra värderingar. Med starka och jämlika aktörer kan välfärd och utveckling fördelas bland folket. Socialdemokratins främsta politiska uppgift måste därför bli att definiera och verka för att dessa aktörer får möjlighet att utveckla verklig makt och inflytande.

Jag talar om en makt som inte kan utövas genom staten utan bara genom människor själva i samverkan. Kollektivt ägande, starka fackföreningar, enade hyresgäster, rättvisa förhållanden som garanterar enskildas egendom och rättighet att själva söka sin egen lycka, medborgarinflytande och makt över de förstatligade välfärdssystemen och på sikt en en nedmontering av den borgerliga staten och dess statskapitalistiska hegemoni.

Däri ligger receptet. Klassisk socialdemokrati för 2000-talet.

Väljarna vänder oss ryggen för de förstår bättre.

”Är du beredd att betala lite mer i skatt så att mor Anna ska slippa gå och lägga sig kl tre på eftermiddagen?” lyder stridsropet från skattekramarna.

Bortsett från det rent bedrägliga i argumentet: det finns ingen möjlighet att öronmärka sina inbetalda skattekronor, så är det ju fullkomligt verklighetsfrämmande! Vi läste lika många skrämmande reportage om missförhållanden i vården år 2000 och 1990, då skatteuttaget var det högsta någonsin. Vad är det som får någon att tro på att det ska bli annorlunda den här gången? Visst måste vi få en bättre vård, visst ska vi lova det, men att koppla det till höjda skatter saknar fullkomligt trovärdighet! Väljarna vänder oss ryggen eftersom de förstår bättre.

För min del så kan jag konstatera att de är de lågavlönade, dvs den halvdel av befolkningen som tjänar under 21500 som har svårast att få till ett anständigt liv. Lösningen för dem är antingen radikalt höjda löner för de lägst avlönade, eller sänkta skatter. Det är transfereringarna, eller bidragen som det slarvig kallas, som tar den överlägset största delen av statens skatteintäkt, ca 50%. Hade de lågavlönade mera att röra sig med så skulle transfereringarna minska.

Ett av mina förslag är att vi kopierar den norska modellen med ett högt grundavdrag, de tillämpar 2 basbelopp, jag skulle vilja ha närmare 3, i stället för dagens halva. Det skulle innebära att de första 80000 kronorna du tjänar är skattefria, vilket betyder oerhört mycket mer för låginkomsttagaren än för höginkomsttagaren. Med statlig skatt och värnskatt försäkras progressiviteten. Statens transfereringar avlastas stödet till vanliga heltidsarbetande människors vardagliga kostnader för bostäder, konsumtion etc

Nu invänder säkert någon: För den lågavlönade spelar det väl ingen roll om det är lön eller bidrag som finansierar vardagen, det är ju bara pengar likafullt?

Men skillnaden är enorm, bostadsbidrag ger inga pensionspoäng, bidrag ger staten tillgång till ditt privatliv, krav på förnedrande redovisningar och utlämnad åt handläggarens godtycke tvingas du till underkastelse för att klara vardagens utgifter. Det är den ena sidan. Den andra sidan är att höga skatter på inkomsten leder till att hushållen lånar mera pengar, för att lösa vardagliga inköp, allt från sms-lån till krognotan till TV, bilar och hushållsmaskiner; använd det specialdesignade mastercard-kortet; Köp nu betala i februari! Kläder? H&M har kreditlösningen. Så fungerar samhället så länge det varar, vi lever på icke-utfört arbete, vi intecknar år av framtiden och betalar med luft. Bubblan växer – och smäller. Våra skattepengar går till de kraschade bankerna – vi måste ju rädda systemet. Kanske är det detta vi får betala för vår skattefinansierade välfärd, men vi tar kraftigt fel om det är det här vi kallar välfärd.

Vad jag försöker visa är att vi socialdemokrater måste se också på möjligheterna att statens utgifter för välfärden kan minskas utan att välfärden urholkas. Grundavdrag är en väg som tillsammans med sanering av missbruket av skattepengar i systemen kan ge mycket stora resurser.

Och det handlar här om stora pengar, större än någonsin någon skulle våga hävda som ett löfte om höjda skatter i nästa års val.

intressant? andra skriver om skatter och välfärd här, här och här.

Jag bryr mig inte så mycket om er högavlönade, om ni ursäktar.

Det har från flera håll framhållits att en höjning av skatterna till 2000 års nivå skulle lösa välfärdens problem. Om vi bortser från det bisarra i att försöka vrida klockan tillbaka så kan vi ändå se vad en sådan skattehöjning skulle innebära för en vanlig familj. Om vi höjer skatten till år 2000-nivån skulle det leda till att varje inkomsttagare med en inkomst över 13000 månaden före skatt skulle få en skattehöjning på 3000 i månaden. En familj där den ena är vårdbiträde och den andre lagerarbetare på DHL skulle alltså få en skattehöjning på 6000 kronor. I månaden!
Det säger sig självt vad det skulle innebära för den familjen.


Detta är ett problem. Om man inte erkänner det så kan man knappast heller tas för seriös i debatten. Välfärdens framtida finansiering kräver en bättre debatt än så. Ska vi socialdemokrater vara det parti som förordar och försvarar skatterna, så måste vi också bli det parti som mest värnar om att dessa brukas på ett riktigt sätt. Jag tror snarare att det är inne i de befintliga systemen som resurserna finns. Bara inom sjukvården visar Vårdförbundet att 20% (sic!) är "svinn", som i sin tur lastar över enorma kostnader på sjukförsäkring och a-kassa, genom de många som blir skadade och dödade i vården. Socialstyrelsen bekräftar detsamma här. Och här.

Anta att det inte är mindre i de andra sektorerna och vi har enorma gömda resurser. Gustav Möller visste vad han talade om då han fastslog att ”Varje bortslösad skattekrona är en stöld från arbetarklassen.”

Den privata konsumtionen har, genom beskattning, skurits ner till hälften sedan mitten av 1960-talet, utan att man sett motsvarande ökning av välfärden. På något sätt måste vi få välfärdssamhället att fungera, men att det skulle vara synonymt med ökade skatter är ingen självklarhet.

Facket och arbetsgivarna förhandlar varje år fram ett löneutrymme som skall innehålla lön, skatt, avgifter osv. En normalinkomsttagare utan statlig skatt betalar 32 % i kommunal- och landstingsskatt, arbetsgivaren betalar in 32% i arbetsgivaravgifter, som är en blandning av skatter och avgifter. Återstår så 36%, eller för att göra det enklare 36 kronor på en hundring. Det är det du får i lönekuvertet.

Men beskattningen upphör inte med det. När du betalar för hyra, mat, resor, dagis osv. betalar du 12-25 % moms vilket innebär ytterligare 9 kronor bort från de 36, vilket slutar med att 27 kronor, eller 27%, är kvar för din del att disponera. Resten disponerar staten, 73% av ditt löneutrymme. Det här kan du inte utläsa av ditt lönebesked, där ser det ut som att du tjänat 20000 och får behålla 13200. Men det är ju bara en del av sanningen. Egentligen har du jobbat ihop 50000 och staten tar hand om 36500 av dem. I bästa fall för din räkning. Men var inte alltför säker på det.

Genom att titta på löneutrymmet så får man klara besked om i vilken grad du som skattebetalare betalar för dig för välfärden. Men det visar också vilken samhällelig dynamik, som det nuvarande skatteuttaget tillåter. För även om vi ökade skatteuttaget till 80 eller 90% av löneutrymmet så skulle det inte generera mer resurser till välfärdssystemen. Tvärtom skulle resultatet bli utlösa ett större hjälpbehov. Skattehöjningen blir då kontraproduktiv, skattehöjningen skulle bli större än löneförhöjningen för lågavlönade i offentlig tjänst, löneförhöjning finansierad genom skatter skulle alltså sluta med lägre lön för de lågavlönade.
Vi har med andra ord mycket små marginaler när det gäller ökat skattetryck. Visst vi kan omfördela, vi kan avgiftsbelägga nya tjänster, vi kan införa vägtullar men det finns definitivt inget utrymme för öka skattebördan för de lågavlönade. Där måste vi sätta ner foten. Det leder bara till lönesänkning och ännu mera rundgång i systemen.

Och det är här jag som sosse lägger mitt perspektiv, vad blir utfallet för de lågavlönade? Jag bryr mig inte så mycket om er högavlönade, om ni ursäktar. Den stora gruppen lågavlönade i det svenska samhället är till skada för ekonomin och är vår tids allra största politiska problem, en fråga som vi socialdemokrater måste komma upp med en lösning på.

Det höga skatteuttaget drabbar i första hand de lågavlönade. Högre skatter är alltså ingen lösning, så vad göra? Jag har under lång tid föreslagit ett högt grundavdrag (3 basbelopp) och sanering av de redan använda skatterna, där vi vet att det förekommer ett omfattande missbruk och slöseri. Det här är bara en början, mer skall till. Men tyvärr verkar det vara ett tabu inom rörelsen för den diskussionen. Alltså överlåter vi den till de borgerliga och missnöjespartierna. Det är politiskt oklokt.

Jag vet inte med säkerhet vad som är den slutliga lösningen, men menar bestämt att det måste diskuteras, och för att vara en diskussion inom SAP så vill jag understryka behovet av en förutsättningslös diskussion. Det måste bli ett slut på brännmärkningen av socialdem,okrater som förelår något annat än skattehöjningar.

intressant , andra skriver här, här och här

Vem tjänar på att staten förstatligar inkomsterna?

Vem tjänar på att staten förstatligar inkomsterna?

Wednesday, 11. March 2009, 11:32:23


Fredrik Jansson frågar, i sin bloggtext om funktionssocialismen, varför det är enklare att sälja ut offentlig verksamhet till privata i det av socialdemokratin präglade Sverige än i det privatkapitalistiska USA. Han sökte svaret i just det funktionssocialistiska tänkesättet: att det spelar ingen roll vem som utför jobbet så länge det blir gjort. 

Kanske är det ett svar, men det är definitivt ingen förklaring. Fredrik beskriver utvecklingen från 1970 så här: ”.....maktbalansen i samhället var möjlig så länge staten och kapitalet lade fokus på olika saker, det som av den tidens marxister kallades reproduktion respektive produktion.... 

Läs fortsättningen på http://my.opera.com/ekehog/blog/2009/03/11/vem-tjanar-pa-att-staten-forstatligar-inkomsterna.