Jag försöker förstå den bilden, fattigdomen minskar – klyftorna ökar. Vad är det som händer i Sverige?

I en ny rapport från Socialstyrelsen kan man läsa att antalet fattiga i Sverige minskar. Med fattig avses människor som inte kan leva på sin lön utan bidrag i någon form. Och den gruppen är halverad under perioden 1995 till 2007.

Man man kan också läsa i samma rapport att klyftorna i Sverige ökar mellan de med låg inkomst och de med hög. Jag har länge i mina bloggar hävdat att både klyftorna ökar och att fattigdomen är det svåraste problemet för Sverige idag. Hur får jag ihop det med rapportens budskap?

Jag läser mig genom texten och stannar till vid en grafiken ovan.

Jag försöker förstå den bilden, fattigdomen minskar – klyftorna ökar. Vad är det som händer i Sverige? Jag får en känsla av något betydligt mer dramatiskt, än den retorik som den billiga agitationen matas med, håller på att ske. För siffrorna stämmer.

Se noga på de här och du kan förstå hur samhället har förändrat sig. 1991 räknades 30 % till De välbeställda och Mycket välbeställda. Sju av tio medborgare tillhör de med normalinkomst och de fattiga av olika schatteringar. Se sedan på år 2007. Fördelningen har dramtiskt förändrats. Över hälften hör nu till De välbeställda, normalinkomsterna har minskat mycket medan de fattiga minskar marginellt. Och min fråga ställer sig själv; har inte detta förändrat möjligheten till att driva klassisk solidaritetspolitik?

Det som en gång hade sin grund i ekonomisk, social och moralisk samhörighet finns inte längre. I stället får vi ställa våra förhoppningar till de välbeställdas känsla för moral. Klassisk solidaritet baserad på "Enade vi stå söndrade vi falla." har knappast längre en materiell bas. En gemensam social verklighet finns där inte längre. Det här ställer, vad jag förstår, socialdemokratin inför ett stort dilemma.

Den gamla klassretoriken låter sig väl fortfarande brukas, problemet är bara att det inte längre finns en sammanhållen klass att förankra den i. Bland de välbeställda finner du tjänstemän, aktiemäklare, välbetalda LO-grupper, framgånsrika entreprenörer. Och i den knappa hälft som är att hänföra till normal- och låginskomstagare samlas inte en klass med identiska intressen utan en sammansatt grupp av egenföretagare, offentliganställda, arbetslösa, diskriminerade, papperlösa: De av ekonomiska och sociala skäl maktlösa, de som har liten eller ingen reell möjlighet att utöva makt över sina egna liv. Med till dels motstridiga intressen, enbart förenade i sin maktlöshet. De som till syvende och sist blir beroende av andras välvilja. Detta är det dilemma som socialdemokratin måste konfrontera och finna en väg ur.

Var går vägen till en modern och framtisdsinriktad politik baserad på våra grundläggande värderingar av frihet, jämlikhet och solidaritet? Hur fasen ska den se ut när inte de sociala och ekonomiska förutsättningarna är för handen? För en gångs skull är jag inte så självsäker. Jag har inga svar, mer än en känsla av att vi måste gräva mycket djupt och vända på många stenar.

Andra skriver intressant om detta.

Claes Krantz 1 och 2

Glädjen av att ha haft fel.

High five! Eller Hurra! på en mer prosaisk svenska. Min kompis Said har fått jobb. Efter 6 månaders arbetssökande efter avslutad utbildning till fritidsledare vid Ljungskiles folkhögskola, har han nu fått jobb. På en gymnasieskola i Helsingborg. Alla mina förutfattade meningar om invandrare och jobb, krisen och arbetslösheten, äldre och anställningsbarhet och skåningar i allmänhet :) ställs i skamvrån. I Saids fall åtminstonde.

Och samtidigt är det lite trist. Vi är goda vänner och har mycket gemensamt. Vi gillar böcker och läser mycket bägge två. Vår första diskussion på stapplande (jag) franska handlade om Jean Genet, den franske outsiderförfattaren. Efter det har vi gjort en del "stunts" tillsammans. Ett urval av våra favoriter hos Rumi, den persiske poeten, till en föreningsfest för några år sedan, ett poesikafé och före jul lånade han min bok om Mulla Nasruddin, den islamiska världens svar på den tappre soldaten Svêjk. Han skulle göra ett uppträdande nu i vår. Hur det går med det återstår att se.

Nu flyttar han med omedelbar verkan till Skåne. Har man en gång flyttat från Agadirs förorter till Bottna i Bohuslän så är steget till Helsingborg varken svårt eller långt. Jag har svårt att låta bli att jämföra med de ungdomar man möter ibland som hellre går arbetslösa i Tanum än pendlar/flyttar två mil till Munkedal och jobb. Men det är en helt annan historia.

För idag handlar det om glädjen av att ha haft fel. Åtminstonde i ett fall.

Ps. min mor kom från Malmö och jag är sambo sedan 25 år med en kvinna från Bjuv, om det är någon skåning som undrar. :)

Intressant?

Väljarna vänder oss ryggen för de förstår bättre.

”Är du beredd att betala lite mer i skatt så att mor Anna ska slippa gå och lägga sig kl tre på eftermiddagen?” lyder stridsropet från skattekramarna.

Bortsett från det rent bedrägliga i argumentet: det finns ingen möjlighet att öronmärka sina inbetalda skattekronor, så är det ju fullkomligt verklighetsfrämmande! Vi läste lika många skrämmande reportage om missförhållanden i vården år 2000 och 1990, då skatteuttaget var det högsta någonsin. Vad är det som får någon att tro på att det ska bli annorlunda den här gången? Visst måste vi få en bättre vård, visst ska vi lova det, men att koppla det till höjda skatter saknar fullkomligt trovärdighet! Väljarna vänder oss ryggen eftersom de förstår bättre.

För min del så kan jag konstatera att de är de lågavlönade, dvs den halvdel av befolkningen som tjänar under 21500 som har svårast att få till ett anständigt liv. Lösningen för dem är antingen radikalt höjda löner för de lägst avlönade, eller sänkta skatter. Det är transfereringarna, eller bidragen som det slarvig kallas, som tar den överlägset största delen av statens skatteintäkt, ca 50%. Hade de lågavlönade mera att röra sig med så skulle transfereringarna minska.

Ett av mina förslag är att vi kopierar den norska modellen med ett högt grundavdrag, de tillämpar 2 basbelopp, jag skulle vilja ha närmare 3, i stället för dagens halva. Det skulle innebära att de första 80000 kronorna du tjänar är skattefria, vilket betyder oerhört mycket mer för låginkomsttagaren än för höginkomsttagaren. Med statlig skatt och värnskatt försäkras progressiviteten. Statens transfereringar avlastas stödet till vanliga heltidsarbetande människors vardagliga kostnader för bostäder, konsumtion etc

Nu invänder säkert någon: För den lågavlönade spelar det väl ingen roll om det är lön eller bidrag som finansierar vardagen, det är ju bara pengar likafullt?

Men skillnaden är enorm, bostadsbidrag ger inga pensionspoäng, bidrag ger staten tillgång till ditt privatliv, krav på förnedrande redovisningar och utlämnad åt handläggarens godtycke tvingas du till underkastelse för att klara vardagens utgifter. Det är den ena sidan. Den andra sidan är att höga skatter på inkomsten leder till att hushållen lånar mera pengar, för att lösa vardagliga inköp, allt från sms-lån till krognotan till TV, bilar och hushållsmaskiner; använd det specialdesignade mastercard-kortet; Köp nu betala i februari! Kläder? H&M har kreditlösningen. Så fungerar samhället så länge det varar, vi lever på icke-utfört arbete, vi intecknar år av framtiden och betalar med luft. Bubblan växer – och smäller. Våra skattepengar går till de kraschade bankerna – vi måste ju rädda systemet. Kanske är det detta vi får betala för vår skattefinansierade välfärd, men vi tar kraftigt fel om det är det här vi kallar välfärd.

Vad jag försöker visa är att vi socialdemokrater måste se också på möjligheterna att statens utgifter för välfärden kan minskas utan att välfärden urholkas. Grundavdrag är en väg som tillsammans med sanering av missbruket av skattepengar i systemen kan ge mycket stora resurser.

Och det handlar här om stora pengar, större än någonsin någon skulle våga hävda som ett löfte om höjda skatter i nästa års val.

intressant? andra skriver om skatter och välfärd här, här och här.

Jag bryr mig inte så mycket om er högavlönade, om ni ursäktar.

Det har från flera håll framhållits att en höjning av skatterna till 2000 års nivå skulle lösa välfärdens problem. Om vi bortser från det bisarra i att försöka vrida klockan tillbaka så kan vi ändå se vad en sådan skattehöjning skulle innebära för en vanlig familj. Om vi höjer skatten till år 2000-nivån skulle det leda till att varje inkomsttagare med en inkomst över 13000 månaden före skatt skulle få en skattehöjning på 3000 i månaden. En familj där den ena är vårdbiträde och den andre lagerarbetare på DHL skulle alltså få en skattehöjning på 6000 kronor. I månaden!
Det säger sig självt vad det skulle innebära för den familjen.


Detta är ett problem. Om man inte erkänner det så kan man knappast heller tas för seriös i debatten. Välfärdens framtida finansiering kräver en bättre debatt än så. Ska vi socialdemokrater vara det parti som förordar och försvarar skatterna, så måste vi också bli det parti som mest värnar om att dessa brukas på ett riktigt sätt. Jag tror snarare att det är inne i de befintliga systemen som resurserna finns. Bara inom sjukvården visar Vårdförbundet att 20% (sic!) är "svinn", som i sin tur lastar över enorma kostnader på sjukförsäkring och a-kassa, genom de många som blir skadade och dödade i vården. Socialstyrelsen bekräftar detsamma här. Och här.

Anta att det inte är mindre i de andra sektorerna och vi har enorma gömda resurser. Gustav Möller visste vad han talade om då han fastslog att ”Varje bortslösad skattekrona är en stöld från arbetarklassen.”

Den privata konsumtionen har, genom beskattning, skurits ner till hälften sedan mitten av 1960-talet, utan att man sett motsvarande ökning av välfärden. På något sätt måste vi få välfärdssamhället att fungera, men att det skulle vara synonymt med ökade skatter är ingen självklarhet.

Facket och arbetsgivarna förhandlar varje år fram ett löneutrymme som skall innehålla lön, skatt, avgifter osv. En normalinkomsttagare utan statlig skatt betalar 32 % i kommunal- och landstingsskatt, arbetsgivaren betalar in 32% i arbetsgivaravgifter, som är en blandning av skatter och avgifter. Återstår så 36%, eller för att göra det enklare 36 kronor på en hundring. Det är det du får i lönekuvertet.

Men beskattningen upphör inte med det. När du betalar för hyra, mat, resor, dagis osv. betalar du 12-25 % moms vilket innebär ytterligare 9 kronor bort från de 36, vilket slutar med att 27 kronor, eller 27%, är kvar för din del att disponera. Resten disponerar staten, 73% av ditt löneutrymme. Det här kan du inte utläsa av ditt lönebesked, där ser det ut som att du tjänat 20000 och får behålla 13200. Men det är ju bara en del av sanningen. Egentligen har du jobbat ihop 50000 och staten tar hand om 36500 av dem. I bästa fall för din räkning. Men var inte alltför säker på det.

Genom att titta på löneutrymmet så får man klara besked om i vilken grad du som skattebetalare betalar för dig för välfärden. Men det visar också vilken samhällelig dynamik, som det nuvarande skatteuttaget tillåter. För även om vi ökade skatteuttaget till 80 eller 90% av löneutrymmet så skulle det inte generera mer resurser till välfärdssystemen. Tvärtom skulle resultatet bli utlösa ett större hjälpbehov. Skattehöjningen blir då kontraproduktiv, skattehöjningen skulle bli större än löneförhöjningen för lågavlönade i offentlig tjänst, löneförhöjning finansierad genom skatter skulle alltså sluta med lägre lön för de lågavlönade.
Vi har med andra ord mycket små marginaler när det gäller ökat skattetryck. Visst vi kan omfördela, vi kan avgiftsbelägga nya tjänster, vi kan införa vägtullar men det finns definitivt inget utrymme för öka skattebördan för de lågavlönade. Där måste vi sätta ner foten. Det leder bara till lönesänkning och ännu mera rundgång i systemen.

Och det är här jag som sosse lägger mitt perspektiv, vad blir utfallet för de lågavlönade? Jag bryr mig inte så mycket om er högavlönade, om ni ursäktar. Den stora gruppen lågavlönade i det svenska samhället är till skada för ekonomin och är vår tids allra största politiska problem, en fråga som vi socialdemokrater måste komma upp med en lösning på.

Det höga skatteuttaget drabbar i första hand de lågavlönade. Högre skatter är alltså ingen lösning, så vad göra? Jag har under lång tid föreslagit ett högt grundavdrag (3 basbelopp) och sanering av de redan använda skatterna, där vi vet att det förekommer ett omfattande missbruk och slöseri. Det här är bara en början, mer skall till. Men tyvärr verkar det vara ett tabu inom rörelsen för den diskussionen. Alltså överlåter vi den till de borgerliga och missnöjespartierna. Det är politiskt oklokt.

Jag vet inte med säkerhet vad som är den slutliga lösningen, men menar bestämt att det måste diskuteras, och för att vara en diskussion inom SAP så vill jag understryka behovet av en förutsättningslös diskussion. Det måste bli ett slut på brännmärkningen av socialdem,okrater som förelår något annat än skattehöjningar.

intressant , andra skriver här, här och här

Vem tjänar på att staten förstatligar inkomsterna?

Vem tjänar på att staten förstatligar inkomsterna?

Wednesday, 11. March 2009, 11:32:23


Fredrik Jansson frågar, i sin bloggtext om funktionssocialismen, varför det är enklare att sälja ut offentlig verksamhet till privata i det av socialdemokratin präglade Sverige än i det privatkapitalistiska USA. Han sökte svaret i just det funktionssocialistiska tänkesättet: att det spelar ingen roll vem som utför jobbet så länge det blir gjort. 

Kanske är det ett svar, men det är definitivt ingen förklaring. Fredrik beskriver utvecklingen från 1970 så här: ”.....maktbalansen i samhället var möjlig så länge staten och kapitalet lade fokus på olika saker, det som av den tidens marxister kallades reproduktion respektive produktion.... 

Läs fortsättningen på http://my.opera.com/ekehog/blog/2009/03/11/vem-tjanar-pa-att-staten-forstatligar-inkomsterna.