Edvard! ett bildmanuskript

Det här är de samlade bilderna i det bildmanus som jag jobbar med inför vårens föreställning. Det två sista är huvudbilder, mixa dem med valfri annan bild och du får en historia att berätta. Det här är också ett sätt att skapa en föreställning. Jag tror att vi är något väldigt spännande på spåren här. Bildkonst borde gestaltas visuellt, med sceniska bilder där texten är underordnad det visuella berättandet. Jag kommer regelbundet att följa upp utvecklingen av föreställningen så häng med.

Vampyr

Svartsjuka

Kyssen

Sittande Modell

Sittande modell II

Det sjuka barnet.

Förföraren

Mordet på Marat

Madonna

Pubertet

Självporträtt i Helvetet

DN, DN2, SvD, SvD2, Morgenbladet
Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om konst, samhälle, politik, Edvard Munch, Østfold Teater, kultur, civilisationen,

Det här är vårt land

Ok jag publicerar en gammal text igen med anledning av dagen. Det här är mitt land. Jag skrev den för något år sedan när Sverigedemokraterna var som mest högljudda. Jag har aldrig känt igen mig i deras verklighetsbeskrivning. Hade den varit sann så hade Sverige inte sett ut som det ser ut i dag. På gott och ont.

------------------------------
Det här är mitt land.

This land is my land...” sjunger Woody Guthrie. Den sången stannar kvar inne i mig.

Jag föddes och växte upp i Dorotea, en liten by i Lappland. Vi bodde i ”Hyreshuset”, det fanns bara ett. I lägenheten mittemot bodde Erland Sparby, sjukpensionerad bagare från Västerormsjö. På första våningen bodde Walter Quitschke, tandläkare som flytt från Kommunisttyskland och Lindströms, och Per Gunnar och jag var bästa kompisar. Tvärs över gatan låg sjukstugan. Doktorn där hette Ott Kerstell och var politisk flykting från kommunistockuperade Estland.

Fred och Pussi Forbat blev mina gudföräldrar, de var judiska flyktingar från det fascistiska Ungern.

Uppe på fjället intill Storjolas rengjärda byggde farsan tillsammans med Lasse Kroijk en kåta, som vi använde när vi fiskade. På somrarna kom knivsliparen, en rom, med sin cykel och slipade knivar för ett år framåt och efteråt satt vi i köket och de vuxna pratade och jag glodde. Och hade vi tur kom Kronhöffer, tattaren och gårdfarihandlaren med sin resväska full av varor. Eller Lasse Koskinen, gymnastikläraren och drack en grogg.

”...This land is your Land” fortsätter Peggy Seeger...

Jag växte och blev förälskad i Asta, tattare från Avaträsk, och Sonja, en härlig blondin från Svanabyn. Men det var Ingrid, en samejänta från Tärnaby som lärde mig att kyssas.
 
”from California to the New York Islands..” Joan Baez tar vid...


I början på 60-talet fick Floyd Patterson motorstopp utanför Folkets Hus, så vi smågrabbar fick jämföra knytnävarna och en autograf i blocket. Och sedan började jag jobba. I skogen med avaträskare, finnar och ibland med någon som kom från Sundsvallstrakten till. På varje nytt jobb en ny nationalitet, aldrig de samma, hela tiden nytt, ja, jag har faktiskt aldrig jobbat på en ”etnisk ren” arbetsplats i hela mitt liv.


”From the Redwood Forest, to the Gulf stream waters.” Pete Seeger fyller i...
Jag har fått jobba på semestrarna. I Tyskland, Grekland, Nordafrika, Norge och Danmark, i Spanien, England, Frankrike, Portugal. Alltid lärde man sig något nytt, alltid fick man något bekräftat.


Och idag så sitter jag och väntar på Janne, snickaren som efter några år i Norge flyttat hem till Hamburgsund och startat eget. Medan jag väntar så läser jag några dikter av Shakir al-Samawi från Hjällbo i Göteborg, han flydde fran Saddam Husseins diktatur i slutet på 80-talet och kommer väl hem i dagarna från en turné i Marocko. Så då blir det att resa till Göteborg.


Ikväll drar jag med Samuel, värmlänning från Sunne, ut med båten och vi prövar oss på några makrillar som snabbgrillas med lite peppar, salt och smör.


”This land was made for you and me.” avslutar Bruce Springsteen med full kraft.


Det här är mitt land. Välkommen till min värld.

----------------------------------------




Den sjöng man för full hals, brorsan hade köpt orginalet med Ben E King och den gick hela tiden på AGA´n, jag sjöng med hårborsten i hand, och längtade. Längtade efter vem som helst som ville ha en. Och jag längtar fortfarande. Idag handlar det om en hel värld.



Andra skriver också om det. Laakso också.

Dumskallarnas sammansvärjning och Svenskt Näringsliv.

Nu har Svenskt Näringsliv återigen visat vilken samling korkade latmaskar de utsett att leda svenskt näringsliv. I ett skarpt förslag kallat "Konsten att strula till ett liv. Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete" framför de tanken att de som studerar humaniora vid högskolor och universitet utgör någon sorts samhällets paria som inte skall erkännas samma rättigheter som andra medborgare!

Fantastiskt! Om dumskallarna bakom förslaget ägnat bara en bråkdel av den intellektuella ansträngning som krävs för att läsa baksidestexten på en skönlitterär bok så kunde de skaffat fram informationen som totalt krossat dumheterna långt innan Svenskt Näringsliv satt sitt namn under skräpet.

Till att börja med kunde de ju titta lite på verkligheten utanför de kontorslandskap där de verkar ha vuxit fast. Det svenska utrikesdepartementet samlar stadigt in rapporter om vad som händer runt om i världen. Bland annat så följer man utvecklingen av just humanioras och inte minst kulturens ställning i världen. Vi vet ju att kulturen har fler intresserade än idrotten i Sverige. Här kommer lite hardcore facts.

Av Utrikesdepartementets rapporter kan man också läsa ut följande intressanta iakttagelser som bygger på offentlig och officiell statistik. I USA visar rapporten ”Americans for the art” att 3 miljoner amerikaner arbetar inom kulturnäringen, vilket kan jämföras med de 1,7 miljoner som arbetar inom bilindustrin. Kulturens andel av BNP i USA uppgår till 4,14 procent medan bilindustrin lyckas komma upp till bara 2,2 procent. Gissa vilken näringsgren som lämnar fläckar på Svenskt Näringslivs lakan.

I Tyskland omsätter kultursektorn 130 miljarder euro, €130 000 000 000 och bara i Berlin sysselsätter kultursektorn över 100 000 personer. Inom EU har man sedan långt tid medvetet satsat på att stärka kulturen och lyfta dess betydelse för att stimulera och vara motor för utveckling och innovation i näringsliv och samhälle. År 2006 publicerades en studie kallad ”kulturens ekonomi”. Av den framgår det att enbart kulturen i kategorin humaniora bidrar till 2,6 procent av BNP, även här betydligt mer än europeisk bilindustri liksom mer än kemikalieindustrin för övrigt.

Det här är fakta.

Till er som nu sitter på firmafesten i Almedalen säger jag bara att ni kan ju ställa lite frågor till kompisarna i Svenskt Näringsliv om det här. Men det riskerar väl att förstöra stämningen. Till er som frågar efter länkar säger jag uttröttad över latheten hos er att ni får leta upp dem själva. De finns hos utrikesdepartementet och hos EU. Det tar inte mer än fem minuter att finna, med en viss allmänbildning och humanistisk kompetens går det till och med fortare.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, humaniora, kultur, Svenskt Näringsliv, studenter, studiebidrag, Almedalen

Flickan som cyklade till friheten - Relaunch

Det hände sig i början på 1990-talet. Det var en av de där sommarheta sista augustidagarna. Jag var på väg till ett kvällsjobb i Askim, Norge, söndag eftermiddag och hade passerat Svinesundsbron. Upp på rakan, innan avfarten mot Halden stod en flicka med en cykel. Hon vinkade och jag stannade. På staplande engelska frågade hon om hon kunde få åka med till Skjeberg. Folkhögskolan förstod jag efterhand att hon sa.

Jag brukar ta med liftare. Efter många mörka timmar vid stilla motorvägskaféer och många svurna svordomar, har jag tagit för vana att göra det. Även om de har cykel.

Flickan var blond och rosig, hade en blå jacka och ljusa bomullsbyxor. På huvudet bar hon en kornblå basker av en typ som man aldrig såg på svenska flickor vid den här tiden. Inte i den värmen. Hon var i 20-årsåldern och det visade sig att hon var från Tjeckoslovakien. Till Norge hade hon kommit som utbytesstudent och fått plats på Skjeberg Folkehøjskole. Hon ville bli journalist och fick nu möta sina norska likar, andra ungdomar med journalistyrket som dröm. Ungdomar som till skillnad mot henne, samtliga var vana vid att få tala och tänka fritt.

Hon hade bara varit i Norge ett par veckor och den här dagen hade hon lånat en cykel och cyklat de dryga två milen till Svinesund. Jag undrade om det var för att handla. Jag visste ju att människor från de gamla öststaterna inte hade mycket pengar. Så att cykla de fyra milen fram och tillbaka för att köpa lite billigare torrsoppa, kan väl ha varit värt mödan. Hon skakade nekande på huvudet och så började hon berätta. Hon hade gett sig av tidigt på morgonen till Svinesund och sedan cyklat fram och tillbaka över bron hela dagen. Jo, tänkte jag, visst är bron vacker och utsikten magnifik, men att cykla fram och tillbaka över samma bro, är det inte lite överdrivet?

-Du förstår inte? frågade hon.

-Nej, jag tror inte det, svarade jag, en aning förvirrad. Hon verkade så övertygad om att hennes cyklande var självklart.

-Förstår du inte? Jag har cyklat en hel dag fram och tillbaka mellan två länder. Fram och tillbaka.

Föga imponerad nickade jag och log snällt. Du skulle har varit vid treriksröset. Där kan du stå i ett land, pissa i ett annat och spotta in i ett tredje. Tänkte jag, tyst för mig själv.

-Jag har cyklat hela dagen över en gräns mellan två länder utan att bli stoppad. Inga militärer. Ingen gränspolis som hindrar och förnedrar mig. Inga vapen och inga maktdemonstrationer från killar som kunde ha varit mina klasskompisar! Det finns inga vapen här!

Sakta började jag förstå.

-Du har alltså cyklat 2 mil till en bro som är en gräns och passerat den gång på gång under en hel dag, för att....?

-För att få uppleva friheten. För att känna friheten blåsa i mitt hår. Släppa händerna från styret och vinka till den. Jag fyller 20 i år, förra året störtades kommunismen i mitt land. Jag har aldrig i hela mitt liv kunnat göra det här. Jag har aldrig fått uppleva frihet. Alla har talat om den, jag också, men jag har aldrig fått känna på den. Kan du förstå det?

Jag blev svarslös, knockad till golvet av denna starka lilla kvinna-barn-flicka, som fått uppleva och förstå vad hon menade med frihet. Frihet är inget banalt honnörsord som generat mumlas fram vid politiska högtider. Frihet är att släppa händer från styret och vinka till den. Utan att bli stoppad. Utan att hindras. Utan att förnedras.

Längre kommer vi inte. Vi är framme vid skolan. Hon hinner i tid till middagen. Det är kanske för att inte gå miste om mat den dagen. Eller för att vara hövlig mot sina värdar. Jag vet inte. Hon går snabbt in i skolan. Jag vinkar. Hon vinkar tillbaka, liksom-lyfter händerna från styret och vinkar och skrattar högt.

Jag kör vidare mot Askim, omtumlad av hennes starka berättelse. Jag tänker på de som var livrädda för henne och hennes längtans stämmning. De som mördade och fängslade, de som i arbetarstatens namn förvandlade sina medborgare till slavar. Vad var det som de var så rädda för? En flicka, cyklande på en bro, som släpper händerna från styret och vinkar?

Du, som fyller tjugo år i år, du fyller lika mycket som den här flickans frihet.


(apropå FRA-lagen, som kanske hindrar en och annan brottsling, men vad med cyklisten?)

Andra skriver om järnridån, kommunismens sammanbrott och friheten.

att njuta frukost i konstnärens ateljé, om du så önskar.

Idag startar Bottna Kulturfestival och pågår till på söndag. Är ni i krokarna är det värt en omväg. Festivalen är typiskt exempel på lokal aktivism. Här har en bygds folk gått samman och mobiliserat sina egna förmågor till konst, teater, dans, musik, mat och fest. Allt presenteras på för tillfället hopsnickrade scener, i det fria, i lador och uthus. Ja du har t.o.m möjligheten att åka hem till en konstnär och njuta frukost i dennes ateljé om du så önskar.

Ett nätverk av människor och föreningar samverkar för att få festivalen tillstånd, och inget år blir det andra likt. Festivalen blir det som människorna gör den till. Det har många gånger rests krav på professionalisering och växt. Bättre artister, flera artister, mera pengar. Varje arrangemang bär fröet till detta i sig. Men varje år faller vi tillbaka på just detta att ”festivalen blir det som människorna gör den till.” Visst vi vill gärna få flera besökare, vi vill gärna erbjuda mer. Men vår slutsats är att det inte går att köpas in. Vi måste göra det själva. Alltså gärna tillväxt, men då måste det ske på bredden. Gärna flera inslag men bara med flera verksamma. På så sätt slipper vi professionalisering i betydelsen ”färre men skickligare”, men får det i betydelsen ”flera som blir bättre”. Vi tror att det är en framgångsväg.

Häromdagen läste vi om Hultfredsfestivalens död, och kanske var det bara början på en farsot. En sorts elefantsjuka som följer i spåren på en ”större av färre men bättre”-ideologi.

Vi gillar i vart fall vår lilla kulturfestival, vi gillar idealisterna som sliter dag och natt och vi gillar sommarnattens alla upplevelser.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om konst, festival, Bottna Kulturfestival, konstnärer, ideell sektor, kultur, tillväxt

Small People på svenska.

Carl Henrik Svanberg, styrelseordförande i British Petroleum, lyckades i ett tal på förnämligaste charterengelska förnärma en hel befolkning i staterna kring Gulfen. Genom att vända sig till dem med uttrycket ”small people” visade han en nedlåtande attityd och folk reagerade med rätta.

CH och jag är båda födda i Sverige, vi är ungefär lika gamla, vi har båda växt upp i ett land där politiker under de senaste 40 åren pratat om delar av sina medborgare som ”de svaga”, ”de små människorna” och så vidare. Jag har alltid reagerat skarpt på den nedlåtenhet som ligger i de här begreppen. Jag är inte ”svag” därför att jag är arbetslös. Inte heller när jag är sjuk eller tillfälligt pank. Jag vägrar acceptera att någon ska få hänvända sig till mig i sådana situationer och tilltala mig som ”svag” eller ”liten”.

När Carl Henrik Svanberg öppnade truten i USA så fortsatte han bara en tradition som han är född in i. Men när han säger det så får han rättmätig kritik. När svenska politiker gör det så är det bara ett led i att framställa sig som den som bryr sig mest om sina medmänniskor. Ingen kritiserar maktfullkomligheten på hemmaplan, ingen verkar ens se sammanhanget som Svanbergs övertramp visade.

Om det är av dumhet, inkompetens, nonchalans eller maktfullkomlighet är svårt att säga. Dock är det väl ytterligare ett bevis för den självgodhet som karaktäriserar den svenska politiska självbilden.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om agitation, civilisationen, debatt, demokrati, folket, BP, Carl Henrik Svanberg, small people, svaga, jämlikhet, kultur, samhälle, socialdemokraterna, värdegrund,

Stand by me - enklare kan det inte sägas.

Hej Eva,
jag finner ingen bättre kommentar än detta till gårdagens bloggtext från min sida.


Det håller.

Läs även andra bloggares åsikter om solidaritet, konst, kultur, stand_by_me, musik, migration, världen

Som så mycket annat i den svaga borgerliga kulturpolitiken under deras fyra år vid makten så stannade det vid en tumme.

Bild: Uttryckslabbet - Wonderbaum

De rödgröna ska satsa på kulturen i valet. Det beskedet fick vi häromdagen. Vilket lovar gott. Eller...?

Kultur är ett mycket brett begrepp. Det verkar täcka allt. Kultur är arbetsmiljö och regionalpolitik, det är mord och uppförande på bussen, det är mat och sprit, te och kaffe. Kultur har definierats som allt det vi gör, eller som odling. Mera sällan talar man om konst, trots att det är det som de flesta tänker spontant på när ordet kultur nämns. Kulturlandskapet är det odlade landskapet som vi har våra bönder att tacka för. Är då bönderna därmed våra främsta kulturarbetare? Jag skriver det här inte för att raljera eller peka finger, bara för att visa på hur oprecist det blir när man lovar att ”satsa på kulturpolitik”.

I juli 2006, två månader innan valet, presenterade den borgerliga alliansen sitt kulturpolitiska valprogram i en artikel i DN. Man målade upp en stor satsning på kulturen och det viktigaste var en storsatsning på kultur i skolan. Efter norsk modell skulle man satsa upp emot en halv miljard på ett program för att göra teater, dans, musik, bildkonst, författare osv närvarande i skolan. Intäkter från Svenska Spel skulle finansiera det hela och nu skulle alla barn i skolan få möta konst och levande konstnärer i arbete. Konceptet var redan utprövat och genomfört i Norge, det krävdes inga omfattande utredningar, inget uppfinnande av hjulet på nytt. Det norska exemplet hade placerat Norge i världstoppen, vi behövde bara ”översätta”.

Trodde du ja!

Nej, nu handlar det om Sverige och då är det andra hänsyn som skall tas, då förvandlas kulturfrågorna till allt annat än just kultur. Eller rättare sagt: allt blir plötsligt kultur och då står det, som det egentligen handlade om, svagt, nämligen konsten. Nu är det demokratifrågor, arbetsmiljöfrågor, det är enskilda tjänstemäns tyckande om beslutsgångar och elevinflytande, genusfrågor och Gud vet vad som tar över debatten. Oändligt många skattekronor läggs ner på ett utredningsarbete som inte leder fram till annat än att man ”lyfter fram frågorna”. Av den ”kulturella skolväskan”, dvs barnens möte med levande konst och kultur blev det intet. Som så mycket annat i den svaga borgerliga kulturpolitiken under deras snart fyra år vid makten så stannade det vid en tumme. Och en massa administrativa omorganiseringar. Men mera konst blev det inte.

Därför är det inte så upplyftande att läsa den rödgröna programförklaringen. De femton skarpa kulturbudgetar som Pagrotsky hänvisar till har ju inte styrkt kulturen, tvärtom. Biblioteksnedläggning, avveckling av kulturskolor, stängda musikskolor, mindre riksteater, mindre skolteater osv har varit kännetecknet för dessa 15 år. Så det Pagrotsky bevisar är bara att de rödgröna kan komma överens. Av kulturpolitiken har det blivit politik, men inte mera kultur.

Och vänsterpartiet traskar på i sin förutsebara fokusering på allt annat än själva kulturen. För V handlar kulturpolitiken om trygghetsfrågor, jämställdhet och sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Det är väl bara Miljöpartiet som lyckas närma kulturfrågorna själva kulturen när de talar om den borgerliga alliansens misstänksamhet och nödvändigheten av att försvarat ett fritt kulturliv.

Till socialdemokraternas försvar så måste man ändå understryka att (s) talar klartext när man säger: ”Därför handlar vårt gemensamma arbete inte minst om att stärka möjligheterna för fler att själva pröva på, eller ta del av, musik, litteratur, dans, teater, konst, film eller annan kultur.”

Men sammantaget, blev det särskilt mycket konst? Nja...

Vi vet att många, många fler besöker våra kulturhus, museer, bibliotek, teatrar, biografer, konserthus än idrottsanläggningarna. Fler köper biljetter till teater och dans än till fotboll och ishockey. När tiotusen människor besöker konstnärerna i Norra Bohuslän under fyra dagar i påsken, så tar det en hel säsong för våra fotbollslag i samma kommuner att nå de besökstalen. Så är det, även om inte media speglar den verkligheten. Och inte bara media. Våra partier gör det inte heller.

Andra skriver om kulturpolitiken här och här och här.

DN, Svd, GP, DD, Arena

Intressant?

Det här är en text om det privata och det politiska. Var var du Göran Hägglund?

Det här är en text om det privata och det politiska. Jag sitter mitt uppe i ett intensivt redaktionsarbete för att få fram ett lokalt valmanifest för Socialdemokraterna i Tanum. Dessutom första maj, Bohusläns distriktskongress, lilla valrörelsen, revision av kommunens bokslut, nämndernas bokslut... och till detta arbetet och 25 mils resa varje dag. Det är lätt att en sådan här tid få för sig att det politiska är det samma som det privata. Men så är det ju inte. Eller...?

I går kväll åt jag middag hos min vän G, som vill utveckla sin kaféverksamhet till ett pensionat. Hon bjöd på grillad haloumi på grön- och rotsaksbädd. Vi kläckte idéer om finansiering och drift. Själv är jag en hängiven fritidskock och en ganska bra sådan, men det här är hennes projekt. Ett pensionat med 11 rum vid havet i Bohuslän. Jag vill vara med till stöd, men inte blanda mig i.

Var är det politiska? Jo, i valplattformen pekar vi på besöksnäringens betydelse i vår kommun. Vikten av att förenkla för att goda idéer ska bära frukt. Två av kommunens mest framgångsrika entreprenörer på restaurang- och hotellsidan är sossar, och har livfullt förklarat vad som krävs av politiken för att inte lägga stoppklossar i vägen. Och då handlar det inte om fri exploatering och maximalt vinstuttag, utan om värnande om våra viktigaste tillgångar; naturen, havet, allemansrätten där inte varje ärende, varje ansökan ska kräva tonvis av papper och årslånga behandlingstider. I en kommun med 12250 innevånare och 1500 företag, dvs ett företag på var åttonde person, är det lätt att förstå att varje paroll om jobb, ungdomens praktikplatser, boende, kommunikationer i väldigt hög grad handlar om det politiska samhällets förmåga att hantera näringslivet professionellt.

G vill köpa konstskolans ateljéhus, ett gammalt ålderdomshem som dömdes ut av arbetsmiljöskäl. Skolan fick köpa det av kommunen på gunstiga villkor. Gerlesborgskolan ligger med fri sikt ut över Bottnafjorden. Vid det som för 100 år sedan var hamn för den livliga handeln hos köpmannen Gerle, ligger ruinerna av de gamla magasinen som nu är inramning till en av Sveriges viktigaste konstnärsmiljöer. Här vill G skapa ett pensionat för himmelsk ro och boende.

Men den moderna tiden hinner ifatt historien. För några år sedan var det någon som upptäckte att till fastigheter långt inåt land hörde en strandrätt där nere vid Bottnafjorden. Det betydde rätten att bygga en sjöbod med tillhörande ankringsplats. Strandlinjen kring hamnen och skolan skulle nu bebyggas med upp till 16 sjöbodar. Den fria sikten och tillgängligheten till strandlinjen ville försvinna. En bitter strid uppstår, å ena sidan de som värnar allemansrätten och strandlinjen och å andra sidan de som hävdar urgammal egendomsrätt, om än med snöda ekonomiska motiv. Inte gör det saken lättare att i den ena hörnan står ”konstnärerna” och i den andra ”lokalbefolkningen”. De konstiga mot de vanliga. För att värna allemansrätten bestämde sig då skolan för att köpa marken och därmed förhindra sjöbodsbygget. Så viktig var det för skolans möjlighet att fortsätta verka på den platsen, att inga andra alternativ erbjöds. Och här vävs trådarna samman.

För att bekosta köpet av strandremsan tvingas nu skolan sälja sitt ateljéhus. Vårt framtida pensionat. Och det var det vi satt och pratade om kring middagsbordet i går kväll. (Var var du Göran Hägglund?) G vill inte driva restaurang, hon tänkte på mig, men jag är rädd om vår vänskap så jag föreslog då att hon borde prata med Jon, en ung, fantastisk kock som specialiserat sig på havsmat, allt från tångräkor till världens bästa ostron, de bohuslänska Ostrea edulis. Jon arrenderade och drev förra året restaurangen Skalhuset nära Hamburgsund. I en oansenlig gammal båtverkstad/barack serverade han havets läckerheter på en nivå som inte står stjärnfallen i Guide Michelin efter. Jag tipsade G om honom. The perfect match. Hon, själva sinnebilden av en pensionatsvärdinna som bakar de ljuvligaste kakor, bullar och bakelser. Han, med ett gudomligt sinne för skaldjur.

Av skäl som jag inte känner så kom Skalhusets ägare och Jon inte överens om årets arrende. Skalhusets ägare och skapare, Jan K, är en av mina revisorskamrater i kommunen, där han representerar Miljövänstern. Säg mig vad som är privat och vad som är politiskt? Vad betyder det nu när Jon söker ny restaurang?

Det är här det blir politiskt. Hur hanterar politikerna en sådan här situation? Vilken är den politiska uppgiften när två hängivna entreprenörer står inför en viktig etablering? Finns det politiska val som kan göras eller är alla bakbundna av regelverk? Vågar politikerna visa muskler och säga att detta vill vi, eller detta vill vi inte. Och sedan verka för att besluten blir verklighet nu? Som fritidspolitiker så känner jag mig vandrande i ett marskland. Varje gång jag hör mig för om stadsplanen för det här området, är jag privat eller politisk? Går jag på en gräns mellan rätt och fel i den förtroendevaldes landskap? Alla dessa frågor, som jag efterhand förstår är själva demokratins dilemma. En inbyggd tröghet, som till slut ska förmå skilja det privata, egenintresset, från det politiska, allmänintresset.

Så har ni vägarna förbi-till påsk nästa år så är ni förhoppningsvis inviterade till vårt nya pensionat vid havet. Påsken som den stora konstvandringens tid, då tiotusentals besökare ser konst i ateljémiljöer. Då kan du behöva en stunds vila och den mest färska, mest närodlade och mest vällagade mat. I en salig blandning av privat och politik.

Intressant? Annat om annat skrivs här och här.

Bögar på scen, är det fortfarande nåt särskilt?

På lördag har Malmö Stadsteater premiär på All you need is love, en pjäs som baseras på malmöbors egna berättelser om ”män och deras upplevelser av kärlek och sexualitet”. Manlig homosexualitet får stort utrymme och pjäsen regisseras av Ronny Danielson och spelas på Intiman scen.

Det väcker minnen. 2010 -swosch- 1969, Samma teater, samma scen, 12 män/pojkar har premiär. Pjäsen var The Boys in the Band av Martin Crawley, ursprungligen en off Broadway-succé från året före som nu tagits till Malmö av regissören Pierre Fränkel. Översatt fick den heta ”Oss pojkar emellan”. Jag minns för jag var med.

Det var här jag tog mina första stapplande steg på en svensk teaterscen, inte på scen kanske, snarare satte jag mitt arsle för första gången vid en regipult, inte som regissör men som en storögd och hängiven regisassistent. Jag fick jobbet därför att jag jobbade gratis, jag kunde ha ätit grus för att få vara med där. Jag hade ingen aning om vad pjäsen handlade om, och det var för väl det, för vi får komma ihåg att homosexualitet då var betraktat som en sjukdom, homosexualitet var visserligen tillåten för män över 18 år, men i folks ögon var det totalt tabu. Det är svårt idag att föreställa sig det förtryck som rådde på den här tiden, när det svenska folkhemmets stod på topp. Att vara homofil var ett helvete och att göra en föreställning om 9 män som samlas för att leka en vuxenvariant av sanning eller, nej, snarare sanning och konsekvens, 8 homosexuella män och en som kanske sitter i skåpet. Det var dynamit. En blandning av sensationsmakeri, skandal och fördömande av att skattemedel slösades bort följde oss från första repetitionsdag.

Det var ju första gången nå´t sån´t visades på en svensk scen. Vi var pionjärerna, vi bröt den mark som det skulle dröja många år innan den bar frukt. Vi var en ensemble med olika sexualitet men under arbetets gång kom vi att komma varandra nära. Det var många barriärer att bryta även för oss inne i repsalen, på teatern sågs vi med många oblida ögon. Nere i kantinen stod det alltid några bord mellan vårt de andra som åt där. Ju mer det tisslades och tasslades, desto mer svetsades vi samman.

Efter premiären tog vi flygbåten till Köpenhamn och taxi till Gentofte och Doug´s, en villa med stora fönster mitt i ett riktigt borgerligt villaområde. Doug bjöd på thanksgiving-kalkon efter mammas recept, fullstoppad med korngryn, russin och bröd. Vi drack och åt och efteråt dansade vi. Vi slet gardinerna till sidan och dansade och ett efter ett slocknade ljusen hos grannarna. Bara månens reflex i kikarna kunde anas. Vi gav dem en extraföreställning.

Jag åkte hem till Östersund, blev med barn och gifte mig och på nyårsafton föddes den vackraste av all flickor någonsin. För mig dröjde det 12 år innan jag stod där på en teaterscen igen. Och ytterligare 30 år senare, år 2010, så kan jag blicka tillbaka 42 år och på något viktigt. Det går en båge från idag till 1969, ett år då vi fortfarande sjöng "All you need is love" i parker och på badständer över hela världen. Världen förändras på 42 år. Och jag är en del av den förändringen, precis som du och Doug, min dotter och mina barnbarn.

Annat intressant finner du här.

Inget liv är värt att slösas bort på trivialiteter och kravlös förnöjsamhet.

Den 24 januari 1974. Jag kommer till jobbet som vanligt. Eftermiddagsskift på Gränges Aluminium. Stämplar in kl 14.00, hämtar tappschemat och ger mig upp i hallarna, trucken står utanför verkstaden med motorn på. En hälsning från förmiddagsskiftet som visserligen bryter mot regelverket, men som vi ändå gör för att undelätta för varandra.

Uppe i hallarna hämtar jag dagens tappskänk, kör fram till första ugnen som skall tappas, hugger ett hål i slaggskorpan och ställer skänken på värmning. Efter ett par minuter är allt klart för att börja. Jag har gjort det tusentals gånger förut. Allt verkar vara som det ska. Klockan är 14.36. Jag vet det eftersom den krossas och stannar exakt då. För det var ingen vanlig dag på jobbet. Det var den där dagen då det händer som inte ska hända.

Jag går fram för att kolla att tappningen går rätt och hinner konstatera att det är metall och inte slagg som kommer, sedan vet jag inte mer. Skänken exploderar, jag slås medvetslös och kastas 3 meter bakåt, landar på huvudet på golvets järngaller. Min hjälm slår i väggen 30 meter bakåt och 10 meter över golvet. Det berättar mina arbetskamrater senare. Själv vet jag bara att jag vaknar till och försöker släpa mig bort, jag är blind på det ena ögat och ser svagt med det andra. Sedan tynar jag sakta bort. Antagligen dör jag. Jag svävar över min kropp som jag kan se ligga på golvet och återupplever hur jag flyger genom luften och landar. Två gångar i en sorts slowmotion.

Hjälpen kommer snart, jag körs till sjukhuset i Sundsvall och mina skador listas; huvud och överkroppens framsida med 2a och 3e gradens brännskador, alla muskler och senor i nacken sönderslitna, brott på nyckelbenen och höger handled, oräkneliga frakturer på skallbenet och käken, flera tandskador. Ögonens status är oklar eftersom brännskadorna ”limmat” ihop dem. Jag fraktas omedelbart vidare till brännskadeavdelningen på Uppsalas akademiska sjukhus, där man konstaterar att jag har haft tur i oturen. Det var gummirök som orsakade explosionen, och den lade sig som en heltäckande antiseptisk mask över brännskadorna. På så sätt slapp jag de infektioner som deformerar alla brännskador. Nu återstod bara väntan, väntan på att ny hud skulle växa ut under ”gummimasken”. Efter fyra veckor i isolering lossnar den och jag kan förbereda mig på att åka hem. Med armen i gips och en heltäckande blå tatuering över högra ansiktshalvan återvänder jag till Sundsvall. Efter 5 månaders som sjukskriven orkade jag inte gå sjukskriven mer utan bad min läkare och företaget om att få börja jobba igen. Ett antal år följde med operationer och rehab.

Det här blev en rubrik och en liten notis i tidningarna, men för mig så förändrades hela mitt liv. Lite mindre rädd för att dö, desto gladare för att leva, har man hälsat på hos döden så får varje dag, varje timme och minut ett helt nytt värde. Jag blev kräsen på livet, inget halvdant ljummet dög längre. Inget liv är värt att slösas bor på trivialiteter och kravlös förnöjsamhet. Jag jobbade kvar 3 år på Gränges, sedan bröt jag upp och sökte en helt annan livsväg. Jag sökte mig till teatern och har fortsatt där till den dag som idag är.

Intressant

En tyst dag .... till.

12 februari och ..... nää.... inte idag heller.

Men läs dessa
Leo min vän i kyrkan
Eva en klok en från Bräcke
Anders en furste på stäppen
Erik den nyförälskade
som alla skriver intressant om dagens frågor.

Efteråt gick jag ut med alldeles självklar förståelse för varför jag är socialdemokrat.

I går kväll blev jag intervjuad. Av valberedningen till regionvalet. Jag är ju socialdemokrat så det var av andra socialdemokrater jag blev utfrågad. Personligen har jag inte haft några ambitioner att bli vald. Därtill har jag alltför kort fartstid i partiet. Jag gick med i partiet 2006 efter ett 26-årigt uppehåll från ett kollektivanslutet medlemskap via Svenska Fabriksarbetarförbundet. Men i år blev jag nominerad av min arbetarkommun som en av 4 kandidater till regionvalet. Chansen att jag blir slutgilytigt nominerad är minimal, det är många goda krafter som ställer starkare än jag.

Men själva intervjun är poängen i den här texten. Det är inte alltför ofta man blir frågad av en partikamrat varför man är just socialdemokrat. Vi tar liksom det för givet när vi möts. Och vi är glada för de medlemmar vi har. Vi vill ju inte riskera att stöta oss med någon, fastän vi vet att motsättningar och skilda uppfattningar av politisk och, det ska gudarna veta, personlig art ligger i tryckkok under lock. Och likafullt förväntas vi fungera som en skarp enhet i nämnder och fullmäktige, på gator och torg.

Nåväl, tillbaka till intervjun som snart utvecklade sig till ett samtal snarare än en intervju. Jag hade varit duktig och fyllt i det formulär jag blivit tillsänd i förväg. Frågorna handlade mycket om förväntningar, vilka förväntningar jag hade på min egen insats, på samarbete med mina partivänner och samarbetspartier i VG-regionen., När man försöker svara på sådana frågor kan man lätt traasla till det för sig. Karriärhöken sätter klorna i nacken på en och man funderar mera på vad man tror att de vill att man ska svara än på vad man själv vill med sin politiska insats. Tack och lov såg jag fällan, lagd av mig själv, och vårt samtal vidgades långt utanför de frågor som formuläret ställde. Timmen till förfogande fylldes och väl så det. Nu är Carola, som ledde intervjun, en erfaren och klok sosse och förstod att driva samtalet fram, så att vi trots allt kom igenom alla frågorna.

Efteråt gick jag ut med alldeles självklar förståelse för varför jag är socialdemokrat. Jag kunde också se att alla mina erfarenheter och kunskaper visst kunde vara ett bidrag till det parti som jag valt att representera. Alldeles oavsett om jag blir nominerad eller inte. Det är fördelen när man är 60, man kan arbeta för det man står för utan reservationer. Att upptäcka att socialdemokratin var den självklara partitillhörigheten var därför för mig den stora behållningen den här kvällen.

Och för mig framstår regionpolitiken alltmer som de viktigaste framtidsfrågorna. Regionen som är central i infrastrukturfrågorna, i vård- och kulturfrågor. Mer än någon annanstans formas människors framtid i det regionala arbetet. Men i alltför många regioner och landsting har politikerna kluvna i sina dubbla roller som verkställare och beställare blivit någon sorts politiska tjänstemän vars huvudsakliga uppgift är att förvalta budgeten så att den går ihop. Därför är det så viktigt att regionpolitiken nu blir just det, politisk igen. För medborgarnas skull.

Intressant om politik skriver många bland annat här.

Off to Barcelona!

Fem dagar i Barcelona borde skingra den december-blues som invaderat sinnet, några dagar att få perspektiv på en politisk debatt som ideligen verkar köra i diket. Rötmånad mitt i vintern, men bättre nu än i augusti 2010.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof.

Socialdemokraternas partiledare, Mona Sahlin går i dagens DN ut och förklarar att Sverigedemokraternas opinionsframgångar kräver en majoritetsregering efter valet. Frågeställningen är ju absolut relevant, och jag tycker att Mona Sahlin väljer fel väg.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof. Vi kommer att få ett litet, nationalistiskt och invandrarfientligt parti i riksdagen. Det har vi haft förut utan att det påkallade socialdemokratiska krav på majoritetsregering.

Tvärtom så kommer det bara att gynna sverigedemokraterna. Om de demokratiska partierna försöker att undgå eller ignorera valresultatet så kommer det bara att uppfattas som maktfullkomlighet. Sverigedemokraterna blir det offer för pampväldet de så gärna vill framställa sig som. Partiet självbild tycks bekräftas.

Det var så man gjorde i Norge. Där präglades 80-talet av två stora frågor, om Norge skulle söka medlemskap i EU och för det andra invandringspolitiken. Anders Langes Parti var till en början ett stolleparti med en halv- och helfull partiledare, som rasade mot invandring och förintelsen av "det norska".

Snart kom ett smartare ledarskap, med Carl I Hagen som partiledare, att leda ett parti bestående av en ohelig allians mellan närmast anarkistiska nyliberaler och klassiska rasister. Men i kostym och slips.

I hägn av ett nej till EU kunde partiet skaffa sig en ny legitim platttform, bli en accepterad del av det politiska samhället. I lokalföreningar och på regionnivån arbetade fremskrittspartisterna och skaffade sig både kontaktnät, organisationsvana, ekonomi och respekt för ett gediget folkrörelsearbete.

Ingen tog debatten om vad som skilde mellan Frp´s nationalistiska och invandringsfientliga Nej-ståndpunkt, Senterpartiet decentralism eller stora delar av Arbeiderpartiets antikapialism, "Höger" eller "Vänster" definerades utifrån om man röstade Ja eller Nej till EU. På så sätt hamnade Frp bland de"goda", folkmajoriteten och "vänstern" medan Ja-sägande socialister förklarades som onda och "höger", den elitistiska folkminoriteten.

Stärkta av detta kunde också Frp´nya ledarskap flytta det politiska fokuset bort från de rasistiska frågeställningarna till en mera allmän kamp mot "de etablerade partiernas pampvälde och maktmissbruk". Frp framställde de andra partierna som folkföraktande och okunniga om vanligt folks förhållanden och åsikter. För att upprätthålla den här politiken manövrerade de så att de aldrig behövde ta politiskt ansvar. Det demokratiska partierna "hjälpte till"och uteslöt fremskrittspartiet från inflytande per definition, genom majoritetsstyre och oheliga allianser. Och Frp växer, idag är det ett av de tre stora partierna. De har majoritet i flera stora städer och i många kommuner. Och idag har de den styrkan att de kan plocka fram rasismen ur skåpet igen, i dag draperad i en ohöljd islamofobi.

Allt detta på grund av en politik som Mona Sahlin idag gör sig till tolk för. I Norge gav det Frp bara pluspoäng, ständigt i opposition, aldrig med ansvar, "utmobbade", inte enbart som parti utan också som väljare, kunde de få gråtarna på sin sida. Vi borde inte göra om samma misstag här. Bara för att (sd) smutsar ner debatten kan vi inte sticka huvudet i sanden.

Låt Sverigedemokraterna komma till riksdagen med sina väljares mandat. Låt (sd) ta ställning i voteringarna, låt (sd) delta i utskotten och riksdagens övriga arbete, låt (sd) ta ansvar för sin politik. Men ta stenhård kamp mot den. Kräv ansvar och snart kommer det att visa sig vilka de är, vilket också är problemets lösning. Sådana partier har nämligen en tendens att upplösa sig själv.

Andra skriver om samma sak här, här och här.

Muren, Marx och marx-isternas korta minne.

När jag var ung och gjorde militärtjänsten, låg i lumpen, så läste jag Marx. Karl Marx. Jag var politiskt intresserad och intresserad av hur samhällen skapas och utvecklas. Och lumpen gjorde det möjligt för mig att studera. Som en av de sista i svensk historia som blev ”dömd” till förvar i cell för en förseelse, satt jag 6 dygn i arresten. Väckning kl 0600, bädden uppfälld mot väggen, toalettstol, ett litet bord och en pinnstol. Det var allt. Ställde jag mig på bordet kunde jag se en aning av himlen genom cellfönstret.

Men det fanns en annan lucka. Man var visserligen förhindrad att läsa underhållningslitteratur, tidningar och böcker. Facklitteratur däremot var tillåtet. Så jag beställde Karl Marx: Kapitalet i tre feta band och fick dem! Min lilla upprorssjäl njöt för fullt och fylld av iver att förstå satte jag igång att läsa. En del visste man väl, en del hade man förstått men känslan av att lämna arresten och ha läst Marx´ Kapitalet var ganska mäktig.

En huvudtes hos Marx är, att på ett abstrakt plan, så kan varje samhälle skiktas i tre nivåer, den ekonomiska, den politiska och den ideologiska. Marx hävdade att den ekonomiska nivån var bestämmande över de andra. Det vill säga, ekonomins organisering, förhållandet mellan produktion och ägande, arbete och kapital, bestämde vilken politisk och ideologisk överbyggnad varje samhälle skulle komma att få.

Detta är en sanning som varje marxist tar med sig; när det gäller det kapitalistiska samhället eller dess feodala företrädare tvekar marxisten aldrig: förhållandet mellan arbete och kapital bestämmer de politiska förhållandena.

Men när marx-isten plötsligt ställs inför 1900-talets största ekonomiska experiment, planekonomin i Sovjetimperiet och de asiatiska staterna, så sviktar tron på gamle Marx. ”Inte kan det vara planekonomins fel att Lenin skapade enpartistaten och Stalin Gulagarkipelagen och det kommunistiska imperiet.” Nej nu plockas det mest dubiösa freudianska lättgodset fram. Det var de dåliga ledarnas fel, Stalins vansinne eller klosterbakgrund, Ulbrichts taskiga barndom låg bakom murens bygge och dödsskjutningarna. Varför sviktar marxisternas tro, ja för det är just en tro, på Marx? Gäller inte teorin om den ekonomiska basens överhöghet längre? Planekonomin, den statligt ägda och statligt kontrollerade makten över produktionsmedlen har inte alls längre med politiken, med diktaturen att göra.

På så sätt överger ”marxisten” Marx , glömmer ett helt århundrade av politisk erfarenhet, och hoppar tillbaka till sin 1800-talsvärld, sina ideal och sin klockartro på att ”nästa gång, då, då skall vi nå himmelriket!”.

För att vi aldrig skall glömma vad planekonomi innebär, så borde dagen som är idag den 8 november, upphöjas till internationell minnesdag, nämligen dagen då planekonomin gjorde sin slutliga ekonomiska och politiska bankrutt.

Andra skriver om Marx .

AB1

AB2

DN

Den 9 november 1989 borde vara en arbetarrörelsens högtidsdag

Jag kan inte låta bli att notera att bland socialdemokratiska bloggarna så har murens fall aldrig hänt. Inte en enda blogg uppmärksammar att det är årsdagen för viktigaste framgången för en demokratisk socialism. Berlinmuren faller - hundratals miljoner människor befrias från historiens kanske största förtryck. Slutet på det kalla kriget, järnridån upphör att existera. Ingen legitimitet längre för att i socialismens namn förtrycka och förslava, ockupera och trampa på. Den 9 november 1989 borde vara en arbetarrörelsens högtidsdag men i vår svenska ankdamm kan det gå tyst förbi. Istället kan vi tom i det socialdemokratiska partiet höra företrädare tala för planekonomi och i överslätande ordalag om förhållanden bakom muren.

Är det konstigt att Sverigedemokraterna kan fullfölja en historisk tradition när vi själva inte kan hålla reda på vår egen. Tystnaden och likgiltigheten är skamlig, den är ett hån mot alla våra kamrater som dog, fängslades, torterades och deporterades för sin kamp mot förtrycket.

Därför återpublicerar jag en text från den 19 augusti i år.











Idag firar vi 20-årsdagen av den paneuropeiska picknicken i Sopron, på gränsen mellan Ungern och Österrike. 600 människor, vuxna och barn, rusar mot gränsposten. Från den ungerska sidan mot den österrikiska. De har lämnat sina Trabanter några hundra meter bort och tänker lämna sitt land. Utan att veta om de kommer att stoppas, förmodligen skjutas i så fall, lämnar de allt. Deras handling kom att bli en symbolhandling. Det kommunistiska systemet i östra Europa föll. Inte över en dag, men inom några månader. 70 år av terroristisk diktatur börjar att monteras ner i samma ögonblick som den ungerske gränsvakten bestämmer sig för att inte göra något för att stoppa de 600.

Det här är en historisk dag. 1900-talets största sociala och politiska projekt går i graven. Det handlar givetvis inte om blundande gränsvakter. Det handlar om en politisk utopi som visar sig oduglig. De planekonomiska systemen som byggdes i centrala och östra Europas länder förmådde varken skänka människorna ekonomisk, politisk eller social frihet.

Estland, Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina, Georgien, Ryssland, Moldavien, Rumänien, Bulgarien, Ungern, Albanien, Jugoslavien, Tjeckoslovakien var alla länder vars politiska signum blev diktatur, Planekonomier, planerades av staten, som ledde till social misär. Skoningslöst avslöjades här idén att en stat med produktionsmedlen i sin hand skulle kunna skänka sitt folk lycka. Det som skapades var ett förmyndarsamhälle där staten och dess funktionärer alltid visste bäst. Ner i varje por, i minsta skrymsle av samhällskroppen sipprar ett förmynderiets gift. Och för att sprida det krävdes ett övervakningssamhälle som engagerade samtliga dess medborgare, antingen som bevakad eller som bevakare. Instämde du inte blev du skickad till de planekonomiska mönstersamhällena, där principen om ”av var och en efter förmåga till var och en efter behov” nådde sin utopiska fulländning. Gulag var inte bara fängelser, det var också det organiserade uttrycket för en samhällsutopi. De som försökte fly denna utopi dödades. Aldrig har det demonstrerats med större tydlighet att planekonomi aldrig låter sig förenas med demokrati, med fria tankar som yttras fritt och vars yttersta vilja får manifesteras i medborgarnas val. 100 miljoner döda bär vittnesbörd om detta.

Den 19 augusti för 20 år sedan gick 600 modiga människor mot gränsen i Sopron, klippte det symboliska låset i gränsbommen och fortsatte in i Österrike. Efter sig lämnade de ett samhälle i total politisk, ekonomisk och social bankrutt. Framför sig bar de ett befriat Europa.

Låt oss aldrig glömma det.

Du kan läsa mer här, här, här. Intressant bloggas här, här och här. Och här och här.

I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades.

I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades. Där sitter jag, gamle karlen och tårarna rinner. Jag och Anette hade gått ner till Gerlesborgskolan på konsert. Rumi-ensemblen under ledning av Javid Afsari Rad spelade. Och vilken musik! Den väsande rörflöjten, luftig och sjungande.



Afsari Rad har skrivit musik till ett urval av Rumi´s dikter. Ensemblen är stor och internationell, dels de persiska instrumenten, Oud, santur, ney och slagverk men också en stor stråksektion med musiker från Göteborgssymfonin och norska frilansare skapade en enhet som både var klassisk iransk och väldigt nutida minimalistisk västerlänsk, en mäktig samtida känsla med mångtusenåriga rötter och fästa till 800 år gamla texter av Rumi. Jag behärskar inte farsi, språket sångerna framfördes på, men jag har rätt god kännedom till Rumis poesi vilket var en fördel tror jag. Och Rumis ord går rätt in i min själ. Kärlekens och längtans poet framför alla. Han som inspirerat och fortfarande inspirerar diktare över hela världen, inspirerade oss i konsertlokalen vid havet i lilla Gerlesborg igår.



Kan musiken ytterligare förhöja en sådan storhet? Ja, igår kväll tyckte jag att jag fick vara med om det. Vi fick höra 5 kompositioner i en dryg timmes konsert. Publiken var en salig blandning av tonåringar och vuxna och gamlingar som mig. Så medryckande var det att några av ungdomarna inte kunde låta bli att ställa sig upp och dansa. Och Elsa fick en hostattack och fick smyga sig ut för att inte störa, så andlös var stämningen under de mest lyriska partierna att Birgitta fick en del blickar på sig när hon knäppte med sin snusdosa. Ensemblem fick med sig publiken till ett lyssnade vars intensitet nästan var att ta på. Och efteråt ville applåderna inte ta slut. När så Javid på sin klingande norska annonserade att de tänkte ”spela lite till” så fick vi också som vi ville.

Efter konserten stannade ett tjugotal och i lågmälda samtal kring skolmatsalens bord så fick vi pratat om det ena och det andra. Vi slås av det stora i att vi, som bor i en glesbygd ändå kan få njuta av framträdande på den här höga nivån, att en ensemble som spelar på stora arenor, nästa stopp var visst Hannover, stannade till i lilla Gerlesborg och att vi, det knappa hundratalet i publiken, hade fått vara med. Vi bor i en glesbygd visserligen, men vi har inte accepterat att det skall betyda låg livskvalitet. Vi har konst och musik i ett omfång som bara är möjligt tack vare för det första vårt eget intresse men också tack vare Rikskonserterna och den regionala musikförmedlingen Tonerna de gå och framför allt Gerlseborgsskolan, denna lilla oas där konst och kultur i ett halvt århundrade har vägrat acceptera verkligheten och gjort det omöjliga. Just den här konserten var ett resultat av samverkan mellan konsertserien Listen to the world och VG-regionens mångkulturkonsulent Rasoul Nejadmehr. Vi får hoppas att de aviserade förändringarna i kulturpolitiken och rikskonserternas ställning inte gör sådana här arrangemang svårare.



Men igår handlade det bara om känslorna hos en gammal man och ett blottat hjärta, om flöjtens sång om återförenandet, den arabiska cittrans som skapar det oändliga rummet, lutans ordlöshet och slagverken som lockade till dans. Om mitt hjärta och mina tårar som sjöng om återförenandet, min närvaro och ordlösheten i min kropp.

Andra skriver om musik, poesi och kärlek.

Kanske är det där vi kommer att få uppleva vårt lands först tigerekonomi.

Lite sent kommer jag att upptäcka att Bohusläningen var först med scoopet. Bengtsviken har fått elektricitet! Ytterligare en del av Sverige har blivit inlemmat i det moderna projektet som man säger i Stockholm. Bengtsviken, lägg det namnet på minnet. Kanske är det där vi kommer att få uppleva vårt lands först tigerekonomi.

Förväntningarna var stora när landshövdingen Sigrid Bodilsson med ett kraftfullt handgrepp vred om spaken och öppnade de trådar som nu förser byn vid Stora Le´s östra strand med elektricitet. Den inhyrda mässingsorkestern, de sk janisjarerna från Tistedal i Norge, spelade både Du gamla du fria och Ja, vi elsker och ett egenhändigt sammansatt Carolapotpurri. Och ljus blev det. Den röda lampan på kopplingsskåpet lyste som en stjärna i universum. Det stoff som drömmar vävs utav, som Shakespeare så visionärt beskrev denna utveckling i Bengtsviken

Om förväntningarna var stora så var optimismen i bygden desto större. Bosse Bergren ställer stolt sin fil i det nya kylskåpet, eldrivet, och visar hur han nu i kökslampans sken kan läsa baksidestexten på mellanmjölkspaketet.

Bengtsviken fullkomligt sjuder av framtidstro. I missionshuset har gruppen Förbifart Bengsviken- Nu! samlats och gruppens ordförerska Ågot Burén presenterar en plan för en ny åttafilig förbifart så att själva byn kan lämnas fri för gåväg, sk promenade. Åt var och en en egen fil är ett visionärt fundament i gruppens arbete. Den på pelare byggda förbifarten precis i sjöns strandkant, med en fantastisk utsikt över vattnet mot Østre Otteids marina menar man kommer att bli en formidabel turistmagnet.

Men oppositionen sitter inte passiv. Med en datorsimulering presenterar gruppen Mera kollektivtrafik-Nu! sina tankar om tunnelbana på storbildskärm i Rosita Anderssons garage. Två stationer är inplanerade, med de poetiska namnen Ena Ändan och Andra Ändan och gruppen framhåller vikten av att i en snar framtid kunna koppla upp sig mot andra skandinaviska tunnelbanenät, i första hand Stockholms men även Oslos finns med i förslaget. Bengtsviken i hjärtat av ett framtida globaliserat tunnelbanenät är visionen, varken mer eller mindre.

Bengtsvikens politiska parti, S&M, socialmoderaterna anser dock att tiderna är dåliga och partiledaren Johan Elander lovar att allt kommer att bli sämre. Tack vare det så ser han fram emot en spännande valrörelse

De stora varuhuskedjorna har förstått innebörden av den här historiska händelsen. ElGiganten har sökt bygglov på Bengtsviken 2:13 och sammanslagning med fastigheten 2:21, för att där bygga varuhus och tillhörande parkering. Företaget ser oanade möjligheter när hela Bengtsviken skall förses med kylskåp, TV, datorer, bredband, altanvärmare, myggmördare osv. Från ett lastbilsflak blev dagens öppningserbjudande om tvättmaskin med tumlare, endast 3998 kronor och betalning i februari en storsäljare och gick som smör i solsken. Tekniska nämnden i kommunen har lovat snabb behandling av ärendet. Även rykten om IKEA cirkulerar, ICA har byggt ut med en helt ny frysdisk och OKQ8 har nu ersatt sin gamla handpump med en eldriven dito. Grootum Brus og vann, en stor norsk aktör i läsk och öl-branschen lanserar sina två första lokala produkter, Le! som är ett mineralvatten direkt ur sjön utan bubblor och Två Stora Le, en ljus lager, med viss beska och ett moderat skum, på enlitersflaska, därav namnet.

”För första gången känns Bengtsviken central” -, säger Lars Erik Svensson, som har sommarstuga i området och vistats så ofta han får tid på området. Framtiden har kommit till Bengtsviken. - ”Ja nog känns det som att området har fått expansionsmöjligheter.”

Bengtsviken går liksom Nollberga och andra svenska metropoler en spännande valrörelse 2010 till mötes. Stockholms medelklass ska få sig en riktig utmaning.

Vill du veta mer om politik och framtidstro så kan du läsa här, om du vill läsa något viktigt så får du inte missa detta, som jag fann via Anaïs underbara blogg.

Och vill du vara med från början på en spännande resa så får du inte missa det här.

Intressant

På torsdag ska jag läsa dikter. Högt för folk. Huvaligen.

Jag är lite nervös. På torsdag ska jag läsa dikter. Högt för folk. Huvaligen. Trots att jag har gjort det många gånger, det är ju mitt jobb, så blir det inte bättre med åren. Snarare tvärtom. Man gruvar sig, eller hellre, jag gruvar mig.

På torsdag, efter att vi har stängt affären för kvällen, så är det dags. Affären är vårt inköpskooperativ, som vi startade när ICA la ner för 10 år sedan. Vi har öppet mellan fem och sju på eftermiddagen, och folk stannar gärna kvar i kaféet en stund efteråt. Just torsdagarna har vi satsat på lite extra, lite högläsning och mera att äta därtill. Så nu är det min tur. Folk vill höra mig läsa Rumi. Jalal al-Din Rumi, persisk poet som levde under 1200-talet. Sufi. Sufisterna bär ju en filosofisk tradition inom Islam, av många kallade mystik. Många har säkert hört talas om de dansande dervisherna, män i vida yllekjolar som till suggestiv musik dansar runt, runt i något som liknar en evighet.

Jag är dammet som cirklar i solens sken
Jag är den runda solen
Till damkornen säger jag ”Stanna!”
till solen ”Fortsätt vandra.”

Jag är morgondimman
och kvällens sista andetag.
Jag är vinden i trädets krona och vågen
som bryts mot skäret.

Masten, rodret, skeppets styrman och dess köl
jag är korallrevet som sliter sönder det.

Jag är ett träd med en tam papegoja på dess gren
Tystnad, tanke och röst

Jag är den luft som bär musiken ur en flöjt
gnistan slagen ur en flintasten
det smidda järnets flämtande sken

Jag är både ljusen och nattfjärilen, som oupphörligt söker sig dit.
Ros och näktergalen förlorad i dess doft,

Jag är alltings varande och den virvlande galaxen
all utvecklings idé, allt det som lyfter och allt som faller bort.
Det som är och det som inte är.

Ni som känner Rumi, ni alla säg mig vem jag är
Säg jag är du.



Rumis poesi rymmer allt, den snabba iakttagelsen, den djupa tanken, skämtet och allvaret. Ofta handlar det om kärleken, den gudomliga kärleken och jaget.

Hur mycket jag än försöker beskriva och klargöra Kärleken
blygs jag för allt jag sagt när vi råkas.
Fastän tungans ord och mening är upplysande
glänser den outtalade kärleken desto mer.

Pennan raskade på med ordvändningen
Den vederfor kärleken och sprack itu.

Den pennan förstod plötsligt vad det handlade om. :)

Eller hör här!

Jag har gett upp dualismen, jag har sett att de två världarna är en;
En jag söker, En jag känner, En jag ser, En jag kallar.
Jag är berusad av Kärlekens bägare,
De två världarna är bortom mitt förstånd
Jag har inget annat ärende än att festa och rumla.

Sufisterna säger int nej till en fest. Och ibland kan det bli nog så svårt att veta vem som är vem.

Jag är inte jag, du är inte du och inte heller är du jag.
Men ändå är jag jag och du är du och du är jag.
På grund av dig, ack skönhet från Khotan, är jag i dag
förvirrad över huruvida
jag är du eller du är jag.



Andra teman är exilen, att vara långt borta från sina rötter. Att inte finna hem igen.

Lyss till rörflöjten när den sjunger,
hur den berättar om ensamheters kval:

Alltsedan jag skars av vid strandens vall
har min klagan fått man och kvinna att sörja.
Bröstet vill jag bit för bit slita itu
tills jag klargjort kärlekslängtans smärta.

Vemhelst som vistats fjärran från sin rot
åtrår den egna återföreningens stund.

Mysticismen ligger som en underström i allt det skrivna. Och på typiskt folkligt manér förenar han högt med lågt, som här:

Människans tillvaro är denna: ’De tog en vinge från en ängel och fäste den på en åsnas stjärt.’

Själv har jag hämtat mitt livsmotto från Rumi, det låter väldigt högtidligt, uppblåst kanske någon tycker, men jag gillar likafullt att ha några korta ord som hjälper mig att hålla mig på mattan, som ett broderi på väggen. Så håll till godo:

När förnuftet väcker högmod hos dig,
snorkig självsäkerhet och uppblåsthet,
lämna då ditt förnuft därhän och bli en dåre,
så att ditt hjärta förblir friskt och du vid liv.

Så på torsdag så skall här läsas. Och nervositeten har jag väl mästrat tills dess får jag hoppas. För jag gör det ju med stor glädje trots allt, så klart, när man får presentera sin favoritpoet.

Intressant här kan du finna mer om Rumi, sufismen poesin och musiken.
Svd, DN, Newsmill



Anders Widén skriver om sin egen Rumi här.