Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009.

Direkt efter valet 2006 gick jag med som medlem i det socialdemokratiska partiet. Valresultatet gav mig lust och min privata situation tillät det. Jag var övertygad om att nu skulle det socialdemokratiska partiet gripa chansen, 4 år i opposition, ny partiledning, ett stridslystet partifolk var en utmärkt grund för att börja arbetet med att beskriva det samhälle som vi ville se i framtiden. Vi skulle börja arbetet med förändringen, inte av regeringen i första hand utan av samhället. Med hjälp av en frisk samhällsvision och ett konkret förändringsprogram skulle nästa val vinnas. Men tji så jag bedrog mig.

Och arbetet satte igång. Optimistiskt och nydanande startade ett ambitiöst grupparbete, de sk rådslagen, där hela partiet skulle delta och där varje samhällssektor stöttes och blöttes. Rådslagens arbete sammanfattades och låg till grund för den sk. Jobbkongressen. Det här borde väl vara bra, men där rådslagen öppnade dörrar stängde kongressen dem eller ersatte dem med svängdörrar. En valplattform presenteras utan att orden diskriminering, invandring eller invandrare överhuvudtaget nämns. I den rödgröna valplattformen om sjukvården nämns aldrig inte ordet rehabilitering, som om inte hela sjukförsäkringsfrågan handlar om det!

Den skarpa framtidsvisionen med öppningar mot framtiden ersattes av konkretiserade kompromisser. Detta hade gått att leva med om det inte var för två saker: utvecklingen av den rödgröna alliansen och partistyrelsens valstrategi. När partistyrelsen tog det historiska beslutet att gå inte bara till val 2010 i allians med Miljöpartiet, utan dessutom etablera ett samarbete med sikte på 2018, så öppnades en väg fram för en modern socialdemokrati för 2000-talet. Miljöpartiet hade varit en svår nöt för vårt parti, eftersom de så envetet vänder på stenar som vi redan lagt, socialdemokratin skulle ha varit en lika svår nöt för miljöpartiet. Tillsammans hade det varit dynamit. Det var ett historiskt beslut av partistyrelsen och en triumf för det nya ledarskapet. Men uppenbarligen för utmanande för några.

Efter något som mest liknar en palatsrevolution, tvingar Skånedistriktet fram en bred allians med vänsterpartiet och miljöpartiet. Siktet förflyttas raskt från 2018 till den 20 september 2010. Effekterna kan vi avläsa idag. Historiskt låga siffror för (s) och moderaterna som i undersökning efter undersökning på statistiskt säkerställda siffror blir största parti.

Detta är verkligheten och inför denna gör som jag ser det partiet ett olycksbådande felval. I framträdande efter framträdande och skiftande konstellationer utmanar man moderaterna på vem som är den bäste statsförvaltaren. Till sin hjälp använder man statistik och siffror som vrids och vänds för att passa dessa syften.

Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009. ”Vi är det statsbärande partiet” sa man då, och Reinfeldt har senare utvecklat det här resonemanget genom att tala om att han och moderaterna siktar på ett långvarigt regeringsinnehav. Samtidigt gick Anders Borg ut och varnade för att svensk ekonomi i kölvattnet av den stora krisen skulle få det väldigt jobbigt, man talade om arbetslöshet på 15% och kanske mer osv. Detta då alla tecken pekade mot att krisen inte skulle slå så hårt mot svensk ekonom. Varje läskunnig person i det här landet kunde se detta redan för ett år sedan. Men (s) gick i fällan. Vi inriktade all energi på att förklara regeringens inkompetens.

När verkligheten vände, så vände opinionen. Folk är inte riktigt lika dumma som vissa partistrateger uppenbarligen tror. Arbetslösheten är hög men inte så hög som partistrategerna sade och närmast verkade hoppas på. Ekonomin återhämtar sig och regeringen får lovord för krishanteringen.

I det läget skickar (s) fram en ny konstellation målsökande robotar utan styrfart. Våra EU-parlamentariker tillsammans med Lena Sommestad går stort ut i en debattartikel och underkänner regeringens duglighet. Med samma missvisande statistik som borgarna använde 2006 försöker de nu upprepa bravaden. Vi underkände den då och borde underkänna den idag. Verkligheten är tillräckligt illa för att vi ska behöva måla den ännu svartare.

Överhuvudtaget verkar de socialdemokratiska strategerna vilja förtränga att världen 2008 drabbades av sin värsta ekonomiska kris sedan 1930-talets depression. Krisen är ett faktum, den har slagit stenhårt mot länder och ekonomiska unioner. Men i vår propaganda finns den överhuvudtaget inte med mer än ibland och då bara i sammanhanget, ”regeringen ska inte få gömma sig bakom den ekonomiska krisen.” Vi jämför av hjärtans lust situationen idag med den som rådde 2008 på våren. När vi hellre borde se och lära av 90-talskrisen och den lilla IT-bubblan i början på 2000-talet. Det är den ena felförståelsen.

Den andra blir när skribenterna jämför med olika länder idag. Sverige har högre ungdomsarbetslöshet än Tyskland och Danmark. Visst det är sant, men vill vi därmed också ha dessa länders anställningsvillkor för ungdomar. Lagar som arbetats fram av borgerliga regeringar med långvarigt regeringsinnehav? Är vi beredda att skriva om LAS, för att öka sysselsättningen som man gjort i Danmark och Tyskland? Nej givetvis inte. Detsamma gäller pensioner och offentlig sektor, men är vi beredda att gå Greklands, Spaniens, Italiens, Englands väg med gigantiska budgetunderskott? Ett pris som nu skall betalas. Jag törs slå vad om att de fattiga och låginkomstagarna får stå för kalaset.

För visst är det så. Men så har det alltid varit. Det var de fattiga och arbetslösa som fick betala 90-talskrisen med s-regeringens krispaket. Det blygsamma IT-bubblan sanerades genom att pensionspengar konfiskerades och aldrig betalades tillbaka. Pengar som kommit väl tillpass idag då nya pensionssänkningar aviseras.

Men i den socialdemokratiska propagandan är detta för peanuts att räkna. Har man satsat på att vara bättre statsförvaltare så får det kosta, uppenbarligen hur mycket som helst. Och häri ligger det stora strategiska och taktiska misstaget, ett misstag som kommer att leda till politisk katastrof. För katastrof är det med ett s-parti som faller under 30%-strecket, som förlorar storstäderna och inte längre är landets största parti. Borde inte varningsklockorna ljudit för länge sedan? Men inte ens det verkar beröra partisekreterarens särskilt mycket.

Nu är ju det här inte bara en fråga om misstag och dåliga analyser, det är ju också en faktiskt illustration till en motsättning som går rätt genom det socialdemokratiska partiet, den mellan de som vill återupprätta och fortsätta bygget av den starka staten, där maktkoncentration och statskontroll över medborgarna är dess främsta kännetecken och de som ser att framtidens socialdemokrati måste säkra de sociala framstegen hos medborgarna, där demokratin ökas och medborgarinflytandet flyttas närmare de som direkt berörs av de system som man behöver när verkligheten blir tuff.

Två vägar som fanns lika representerade i de rådslagsmaterial som producerades inför ”Jobbkongressen” och där den statsförvaltande falangen tycks ha gått segrande ur striden, åtminstone inför årets val, men knappast för framtidens. Fredrik Jansson menar att vi bör läsa Brantings lilla skrift från början av 1900-talet, "Hvarför arbetarerörelsen måste blifva mera socialistiska", vilket jag gärna instämmer i med det lilla tillägget "och socialismen måste bli mera socialdemokratisk!"

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, valet 2010, socialdemoikraterna, regeringen, socialismen, Reinfeldt, De rödgröna,

Peter Andersson utmanar med en fråga om de rödgrönas fördel på valdagen.

Peter Andersson skickar mig en utmaning. Han vill att jag skall beskriva den rödgröna fördelen på valdagen. Jag blir inte klar över om han menar fördelen i valkampen, dvs vem som bildar regering efter valet, eller om han menar fördelen med en rödgrön regering. Avser han det sista så öppnar sig åter ett stort antal alternativ; menar han fördelen för folket eller för staten eller något annat. Men utmaningen är kul, inte minst för en sådan som mig, som kanske mest utmärkt mig för att vara väldigt kritisk mot mina egna.

Så låt oss gå över till tankemödan. Det skall genast sägas att den största fördelen de rödgröna har på valdagen är det faktum att de är oppositionen. Som opposition kommer man att, helt fram till att vallokalerna stängs, tvinga regeringen till löften och utfästelser som ligger närmare oppositionens linje än sin egen. Allt för att vinna marginalväljare, Det skedde 2002, 2006 och kommer att hända 2010.

Men den rödgröna alliansen har ett stort problem och socialdemokraterna i synnerhet, med ambitionen att vara det statsbärande partiet: de vill ge sken av att landets största problem är att vi har en borgerlig regering. Det är en allvarlig felbedömning. Sveriges största problem är ojämlikheten, diskrimineringen och den maktlöshet som ställer människor utanför. Det här är en utveckling som skett oavsett finanskris och politisk majoritet. Klarar inte de rödgröna att formulera detta så har de knappast några fördelar alls att hoppas på, varken på valdagen eller efteråt.

För den rödgröna alliansen är ingen självklar enhet. Framtvingad under galgen har oppositionen nu en tung ballast i tre partier som lätt låter jonglera med luftpastejerna men oerhört svårt att förenas kring de konkreta svaren. Matematiken går helt enkelt inte ihop. Vänsterpartiets reaktionära tillbaka-till-70-talet-retorik låter sig knappast förenas med s-mp´s framåtriktade avsikter, så som de formulerades före Vänsterpartiets anslutning. Mot bakgrund av detta så kan jag bara se att den mest uppenbara rödgröna fördelen är att de efter en eventuell valseger börjar fokusera på de retoriska likheterna; jämlikheten, bekämpa fattigdomen osv. Även om tillvägagångssätten kommer att vara helt olika så kan åtminstonde frågorna komma upp på dagordningen, och när de rödgröna alliansen spricker så har i varje fall (s) och (mp) slipat sina politiska mål för framtiden. Däri ligger en stor fördel för förändringens Sverige, det som ligger bortom den 20 september 2010. Det som första gången prövas i valet 2014. Först då kommer medborgarna att ha ett verkligt alternativ i svensk politik.

s-buzz gör den vanliga logiska kullerbyttan och verkar tro att bara för att svenskarna gärna betalar skatt för gemensam välfärd, så skulle det innebära att de tar avstånd från de borgerligas skattesänkningar. Det är ett fatalt misstag.

Den gode och vanligtvis skarptänkte Johan Westerholm skriver:"Den fördel som de Rödgröna har är att vi kan presentera ett alternativ som hänger ihop syftande till ett samhälle som kan se en hållbar framtid framför sig med tillförsikt". Jag är inte säker på att jag riktigt begriper vad han menar.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Peter Andersson, 1 maj, De rödgröna, debatt, framtid, politik, regeringen, rödgröna, valet 2010, vänsterpartiet, miljöpartiet,

Tillväxt utan jämlikhet är inget vinnarhål.

Erik Laakso uppmärksammar mig på en artikel av socialdemokraten Niklas Nordgren, där han pläderar för att (s) snabbt måste finna ett vinnarrecept för att vinna valet. Och det heter ”Den Socialdemokratiska modellen med tillväxt i ekonomin som ger ett välstånd att fördela är en valvinnare.”

Johan Sjölander, landstingspolitiker från Stockholm, skriver samtidigt en välskriven anmälan av en aktuell bok, Tony Judts ”Ill fares the land.”, som för fram nödvändigheten för socialdemokratin att återuppliva de klassiska grundvalarna, visionen om ett gott samhälle. Johan drar slutsatsen att detta inte alls behöver betyda återställare och tillbakagående. I stället kan det utgöra fundamentet för en förnyelsepolitik som människor känner igen och kan förhålla sig till.

De här två texterna både samverkar och motsäger varandra. Missförstå mig rätt, de samverkar och motsäger varandra på ett bra sätt. De skulle kunna stimulera en mera förutsättningslös diskussion bland socialdemokrater om framtidsvalen.

Niklas N talar för hardcore economics. Sossefrågor. Jobb och ekonomi. Och han tror som sagt på det som valvinnarfrågor. Men det tvingar socialdemokraterna att försvara tillväxten. Enligt honom försvinner (s) i kattrakandet mellan (mp) och (v). Men Niklas glömmer en sak. Den rödgröna alliansen är där för att bestå. Så länge den rödgröna alliansen består kommer (s) alltid att få väga fram en politisk linje genom att ena gången luta mot västerpartiets konservativa statsnostalgi, andra gånger mot (mp) klasslöshet. Detta skall sedan förenas med det obönhörliga kravet på att visa statsmannaskap med ansvar för ett regeringsdugligt alternativ. Att här föra fram ett renodlat socialdemokratiskt modellbygge utan hänsyn till sina allierade är lite trovärdigt. Risken är väl snarare att opinionsraset blir ännu kraftigare. Framtiden försvinner i ett töcken av en maktkåt och ohelig allians vars främsta fokus är en kommande mandatperiod vid regeringstaburetterna.

Men tillbaka till Niklas N. Han försvarar tillväxten både som mål och som ett medel för socialdemokratisk jämlikhetspolitik. Han visar till höga tillväxtsiffror från 1990-talets budgetsanering och 2000-talets skördetid. Och han missar två väsentliga poänger. För det första, svensk ekonomi redovisar idag den högsta tillväxten inom EU. 3,7% förutspås den bli under 2010. Det är en mycket hög tillväxtsiffra, betänker man att den dessutom kommer under en lågkonjunktur som ännu inte vänt uppåt så måste den betraktas som sensationell. Jag har svårt att se ett socialdemokratiskt vinnarhål i att utlova en bättre tillväxt. Dessutom har vi inga goda tider att falla tillbaka på. Jag tror inte att någon traditionell (s)-väljare med bästa vilja i världen kan påstå att jämlikheten ökade under saneringsåren, lika lite som de senaste årens framgångsrika regeringspolitik gjort det. Tvärtom torde den mest välvillige kunna sträcka sig till, Att det var ett nödvändigt ont för att få svensk ekonomi på fötter igen, jo. Men ökad jämlikhet, icke sa Nicke. Så slutsatsen att ökad tillväxt i ekonomin skulle vara det traditionella budskap som kan ligga till grund för en valvinst, är mycket tveksam.

Idag lever vi en ekonomi vars rekordhöga tillväxt bygger på spekulation. Luftiga värden på egendom som hus och mark skapar förutsättning för en konsumtionsinriktad allmänhet som baserar sig på lån. Icke realiserade världen ligger som garantier för realiserad konsumtion av i första hand tjänster. Vi lever så att säga på att klippa håret på varandra och betalar med lånade pengar. Det säger sig självt att det är en bräcklig grund att stå på. Likafullt är jag överens om att ökad tillväxt är en förutsättning för jämlikhet, men jämlikhet är också förutsättningen för tillväxt.

Det är bara i ett samhälle där människors lika värde respekteras som verklig social och ekonomisk tillväxt kan ske. Den dag då den funktionshindrades insats i arbetslivet efterfrågas och värderas kommer en verklig tillväxt att ske. Den dag invandrarnas utbildning och kunskaper efterfrågas och kommer till använding kommer verklig tillväxt att ske. Den dag då kvinnors arbete och erfarenheter ligger till grund för jämställdhet och ungdomars delaktighet i arbetslivet betraktas som en villkorslös självklarhet kommer en verklig tillväxt. Ett samhälle däremot som tillåter diskriminering och utestängning, dvs ett samhälle utan jämlikhet kommer aldrig att redovisa en trovärdig tillväxt.

Och det här jag menar själva kärnan ligger. Johan Sjölander skriver ”Vad han (Tony Judt) menar är bara att detta samhällssystem(det socialdemokratiska) trots allt var rätt bra (det minst dåliga, som han själv uttrycker det) och att det utifrån den utgångspunkten förmodligen är lättare att mobilisera politiskt stöd för någonting som en gång faktiskt har funnits och fungerat än för något abstrakt tänkt, framtida och osäkert.” Sjölander/Judt idéer om trovärdigheten, en trovärdighet som baseras på igenkännande och rädsla för risktagande, och Niklas Nordgrens oreflekterade krav på traditionell tillväxtpolitik kan förenas. Men då krävs att vi ställer både jämlikhetsbegreppet och tillväxten under luppen och definierar vad det betyder för ett framtida socialdemokratiskt program. Och slutändan för det goda samhället.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om arbetarklassen, De rödgröna, debatt, den starka staten, Erik Laasko, framtid, jämlikhet, makt, Niklas Nordgren, politik, samhälle, tillväxt, val 2010, valet 2010, övertygelse

Med ett dubbeleggat svärd jagas de anställda i systemet, på samma sätt som medborgaren, som de skall tjäna.

I gårdagens DN publicerades en ny artikel om vuxenmobbing. Två kvinnor skildrar med kirurgisk precision hur de, långsamt och effektivt stöts ut ur en gemenskap på en arbetsplats. Skvaller, antydningar och intriger är de informella verktyg som så bekvämt inkorporeras i det system där den som skall stängas ute kallas in till chefen, får en tillsägelse kopplad till hot om åtgärder; en rättslös ordning där anklagelserna inte preciseras, de anklagande inte kan namnges av integritetsskäl. Cheferna använder härskartekniker där ansvaret kan hävisas till ett anonymt "många". Fullkomligt rättslös, med skuggor av angivare var de än vänder sig, drivs de här två kvinnorna in i sjukdom, PTSD, posttraumatiskt stresssyndrom. Ett sjukdomstillstånd som drabbar människor i krig, av den psykiska stressen av att ständigt vara levande mål på ett slagfält.

Det är slående hur det förnedringssystem som av dessa myndigheter används utåt mot sina brukare, lika väl används mot de misshagliga inne i systemet. I bägge fallen gäller det att invagga dem i en känsla av att inte ha kontroll över sitt eget liv och på så sätt kan den som oroar långsamt brytas ner och fjärmas från systemet.

Så det är ett systemfel. De ansvariga får visserligen utlopp för sina peversioner, men de gör det inom ramen för ett system som legitimerar handlingarna. Den absoluta tystnaden inför Zarembas artikel från våra folkvalda övertygar mig om att våra ledande politiker inte finner någon giltig angreppspunkt. De befinner sig själva i det systemet, är en integrerad del av det, de har i långa utskottsarbeten skapat underlag och sedan fattat beslut om det. Det är så här systemet är tänkt att fungera. Och det tål inga felande kuggar, inget ifrågasättande eller efterlysande av ansvar.

Jag tror inte att den politiska fantasin hos dagens valda makthavare klarar att föreställa sig en lösning för vare sig Mir Abbas, Sefat, Kerstin eller Carina. Lika lite som de kan det för varje åldring som bäddas ner för kvällen kl 6, och inte tillåts komma ut i frisk luft under åravis.

Systemet fungerar inte om det sätts under kritik. Eftersom det inte finns någon som uppbär ansvaret. Det var under 1990-talet som ordet ansvar fick en helt ny betydelse. Från att ha inneburet att den som hade ansvaret också skulle sörja för att ställa saker till rätta när fel uppdagades, så blev ansvar en löneförmån, hade man ansvar innebar det högre lön, och var inte på något sätt kopplat till den gamla betydelsen av ordet.Det beskrev bara en position i hierarkin. Väl här räckte det med att man privatiserade förhållandet och gjorde personlig avbön, en pudel. Ansvaret kunde plötsligt delegeras neråt i organisationen. Och organisationen kunde aldrig ställas till svars. Upprättelse för den som felaktigt behandlats ingick endast i sällsynta fall. Det här systemet genomfördes upp till den högsta ledningen i staten. Inte ens statsministern kunde avkrävas ansvar, t.ex. i Tsunami-händelserna. I stället delegerades ansvaret längre och längre ner i Rosenbad, förrirrde sig i korridorena, stannar till för en stund hos en Securitasvakt tills det helt upplöstes i snaskig spekulation och en huvudperson försatt i inre exil.

Samtidigt som den här tolkningen av ansvar genomförs i svensk förvaltning åläggs myndigheterna en hantering av det samhälleliga uppdraget som bygger på ifrågasättande. De som söker myndigheten skall misstänkliggöras; den sjuke är inte sjuk, den arbetslöse vill inte arbeta. På så sätt tror man sig kunna beivra fusket och det orättmätiga överutnyttjandet av välfärdssystemet. De anställda förväntas inte längre tjäna medborgarna utan i första hand värna systemet själv. Idag manar politikern om budgetdisciplin, (hör bara på ordet), och sunda finanser. Det är dagens politiska mantra. Jag tror att det här har sin förklaring i den pågående förvandlingen av politikens uppgift. Sedan 20 år har representativiteten i de politiska församlingarna gått från medborgarens till skattebetalarens. Med ett dubbeleggat svärd jagas de anställda i systemet, på samma sätt som medborgaren, som de skulle tjäna.

Alla system kräver sina offer, Zaremba har visat på vårt systems. Och det är därför tystnaden från partiledarna är så total. Det ligger en tragisk ironi i det farsartade sätt som systemet reproducerar sig bland de bloggande partiaktivisterna. För tystnaden är lika total bland ”gräsrotsdebbattörerna.”

Men de läser i hemlighet. Aldrig har jag haft så många läsare på min blogg som under den senaste veckan.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, ansvar, De rödgröna, fattigdom, klarspråk, migration, moderaterna, Mona Sahlin, människovärde, samhälle, rättfärdighet, solidaritet, socialdemokraterna, val 2010, två världar,

läs också här och här. Nära ligger detta.

De är tysta. Som i graven. Ingen känner sig träffad. Ingen känner något ansvar.

Och tystnaden är total. Jag tror inte att det finns något annat land, där uppgifter som de som DN publicerat under de senaste dagarna, inte skulle föranleda politiker, ansvariga i regering och myndigheter att ställa sig upp att tala. Självpåtaget eller tvingade av media. Men i Sverige är det tyst. Öronbedövande tyst.

Varför står inte Göran Hägglund upp och kräver utredning av fallet Safet i Ljungby? Var är migrationsministern i fallet Mir Abbas? Varför gick Maud Olofsson in i den stora tystnaden när det visar sig att invandrare utnyttjas som slavarbetare av ett svesnkt företag på en globaliserad marknad? Var är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och integrationsminister Sabuni. De är tysta. Som i graven. Ingen känner sig träffad. Ingen känner något ansvar. Ingen förstår åt vilket håll man ska gå, ingen begriper vad anständighet och sunt förnuft pekar ut som självklarheter.

Är det inte då en statsminister skall träda fram och visa ledarskap? Säga ifrån att det som skedde ”dessa två av den minsta bland oss” är oförenligt med ett civiliserat samhälle. Kan man inte kräva att Fredrik Reinfeldt klart och tydligt säger ifrån. Eller väntar man på att kungen skall träda fram, precis som när statsminister Persson svek vid tsunami-katastrofen?

Och när statsministern sviker, är det inte en sådan gång ledaren för den politiska oppositionen måste fylla den plats som landets statsminister lämnat tom.

Men tystnaden och de tomma ögonen hos det samlade politiska etablissemanget är totalt. Inget har något att säga eftersom dessa invandrare uppenbarligen inte finns. DN´s berättelse är kanske fiktion, första avsnittet i årets sommarföljetong, ett reportage från Camilla Läckberg-land.

Inget som på något sätt får störa den världsbild som regerar både regeringen och oppositionen; Sverige är världens bästa land, landet som alla vill kopiera! Den sekulära världsbildens paradis. Här finns ingen Mir Abbas eller Sefat, här finns inga apatiska barn och hjärtsjuka tonåringar som skickas till länder utan anknytning. Här finns ingenting som får störa valstrategernas planering av årets, näst Melodifestivalen och prinsessbröllop, viktigaste event – Valet 2010. Nej det här är landet där det ultimata lidandet beskrivs som a-kasseavgiften för höginkomsttagare. Årets valfråga för årets marginalväljare i väljarkåren. Om inte annat kan man väl köpa sig några röster för 200 spänn i månaden hos den ena parten kallat ”sänkt a-kassa” och hos den andra ”jobbskatteavdrag”.

Ett land som tillåter att man torterar sina medborgare, tillfälliga eller permanenta, och låter förövarna gå fria. Ett land där den exeptionella behandling som Mir Abbas och Sefat utsatts för också kan spåras hos varje åldring som tvingas i säng kl. sex på kvällen och som hålls kvar där med lugnande mediciner, som inte får gå ut under flera år, hos varje barn som i tysthet och under klanliknande omständigheter osynliggörs, ett land där medborgare i behov av stöd underkastas lydnadslöften och egendomslöshet för att få hjälp, detta är ett land på väg ut ur civiliserationen.

Det är ett land där statsministern håller tyst, hans ministrar likaså och oppositionen av rädsla för att inte vinna makten sluter upp kring denna tystnad.

Det är ett skammens land.


Andra.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, ansvar, De rödgröna, fattigdom, klarspråk, migration, moderaterna, Mona Sahlin, människovärde, samhälle, rättfärdighet, solidaritet, socialdemokraterna, val 2010, två världar,

Läs också

J´accusse! Jag anklagar, är ett bra sätt att ge min sorg och min ilska en riktning.

”J´accusse” skrev Émile Zola den 13 januari 1898 i tidningen L´Aurore (=Morgonrodnaden eller gryningen). Han anklagade regeringen Faure för antisemitism och olagligt fängslande av officeren Alfred Dreyfus, som anklagades på lösa grunder för spionage. Sedan dess har Zolas brev fått bli en symbol för civilkuraget, modet att utmana makten och ta strid för rättvisan.

Jag är ingen Zola, ska gudarna veta, jag har inget annat än en blogg till mitt förfogande. Men jag tycker att J´accusse, Jag anklagar, är ett bra sätt att ge min sorg och min ilska en riktning. För jag anklagar verkligen det här samhället, den här regeringen, den här oppositionen för att det ser ut som det gör.

I gårdagens Dagens Nyheter kunde vi läsa om behandlingen av flyktingen Mir Abbas Safari, den kastlöse, homosexuelle mattknytaren som drevs i döden av svenska myndigheter och sedan efter sin död förnedras till det sista spadtaget.

Idag kan vi i samma tidning läsa om Safet, som lämnat Mostar för att söka trygghet och överlevnad i Ljungby. Exploaterad, utnyttjad, hunsad, degraderad, förnedrad, ja du kan använda hur många ord som helst, du kan ändå inte komma i närheten av det som småländska män och kvinnor utsätter denne man för. Det är företagsledare, fackföreningsledare, tjänstemän i stat och kommun. Det är ett helt samhälle som inte vetat hur mycket förakt för svaghet som ska till för att få utlopp för sina inskränkta, förtryckta lägervaktsinstinkter. Mobbning kallas det, vuxenmobbning som om det vore skolgårdsverklighet. Men det här handlar om brutal människojakt inte mindre grym än de lynchmobbar, som bedrev drevjakt på svarta i Mississippi. Strange Fruit sjöng Billy Holliday om de svarta människor som hängdes upp i träden till andras varnagel och mördarnas egen dröm om herraväldet.

Detta är sanna bilder av Sverige och Europa idag. Därför anklagar jag regeringen, de ansvariga i myndigheter, fack och företag. Men jag anklagar också mitt eget parti för att vägra se. För de borgerliga partiernas tillkortakommanden, får dess egna medlemmar rannsaka sig själva. Jag är socialdemokrat och då börjar jag här.

År 2010 går mitt parti till val på ett program och en samhällsanalys som inte med ett ord nämner invandrare och invandring, diskriminering blott i en bisats. Sök igenom dokumenten med din ordbehandlares sökfunktion om du inte tror mig.

Det är fint att tala om mångkultur, som om det vore en butik på Fina gatan, en färgklick i tillvaron för att inte tala om hur jätteviktigt det är nu då världen globaliseras, typ! Här brukar det komma en konstpaus så att vi får applådera på kongresser, i ett vanligt samtal mest för att understryka sin egen duktighet. Men i verkligheten så är mångkultur inget utan människor av kött och blod, människor som arbetar älskar och lever i en förhoppning om ett bättre liv. Det handlar om invandrare, det handlar om invandring som mitt parti av något oförklarligt skäl har försummat att se. För det kan väl inte vara så att man medvetet har suddat ut det från den politiska verklighetens karta? När jag tar upp det på möten och konferenser så blir jag avfärdad och tystnaden lägrar sig. Frågan trivialiseras och betraktas som krånglefanteri. När jag går in på den socialdemokratiska portalen S-info klockan 13.30 den 30 maj så finns där bara ett inlägg som anknyter till detta tema! Skrämmande.

Så faktum bekräftas, inte med ett ord beskriver Socialdemokraterna det samhälle som vi vill regera som ett samhälle med invandrare och invandring, hos oss finns inga Mir Abbas Safari eller Sefat. Vi blundar och verkligheten springer ifatt oss. Det politiska överlåter vi till Sverigedemokraterna. Det är ju liksom deras nisch, tycks vi tänka.

Så därför, och det här känns svårt, så stor är lojaliteten trots allt mot det egna partiet, men den får inte bli större än solidariteten med de som förtrycks, så därför anklagar jag också Socialdemokraterna för det öde som Mir Abbas Safari gick till mötes i Norrbotten och Sefat går i Småland. Det är en skam och det ställer krav på ett ledarskap som klarar att möta verkligheten som den är och inte som den man snickrar ihop i valhögkvarterets rimstuga inför höstens val.

Mona Sahlin, det är dags att visa ledarskap nu!


Andra både skriver och Twittrar om detta

Läs även andra bloggares åsikter om agitation, ansvar, arbetskraftsinvandring, De rödgröna, demokrati, civilisationen, etik, diskriminering, gay, klarspråk, migration, Mona Sahlin, Netroots, socialdemokraterna, solidaritet, två världar,

Ni får ursäkta, men jag köper inte denna ständiga sammanblandning mellan sysselsättningsgrad och arbetslöshet.

I måndagens utspel från oppositionen talas om massarbetslöshetens ökning. Med hjälp av Statisktiska centralbyråns mätningar av sysselsättningsgraden i Sverige dras skarpa slutsatser om arbetslösheten. Vilket är att ogenerat blanda äpplen och päron. SCB´s statistik mäter det maximala antal människor i gruppen 15-74 år som skulle kunna räknas in i en möjlig sysselsättning. Detta är tal, som används för att beräkna underlag för välfärdskostnaderna, skatteintäkt etc. men något mått på den verkliga arbetslösheten är det inte.

Blandar man samman sysselsättningsgrad och arbetslöshet så ger det det absurda resultatet att ju fler som går i pension och ju fler som studerar vid universitet och högskolor, desto fler skulle då räknas som arbetslösa!

Det var också dessa siffror som de borgerliga använde som argument före valet 2006, och vi socialdemokrater tillbakavisade den propagandan på samma sätt som jag gör idag. Då använde vi den statistik, som används av AMS och LO. Man redovisar helt enkelt de som aktivt söker arbete. Och då blir också siffrorna annorlunda och ger en mycket mera sann bild av läget på arbetsmarknaden.

Om 30000 15åringar i åttonde och nionde klass svarar ja på frågan om de hellre önskat att jobba än gå i skolan, så räknar jag dem inte till de arbetslösas skara. De har faktiskt skolplikt. Inte heller räknar jag med den bästa vilja i världen de 120000 16-24-åringar som heltidsstuderar vid gymnasium och högskola och säger sig kunna tänka sig jobba, som arbetslösa. Genom att räkna alla dessa som arbetslösa får man till en ungdomsarbetslöshet på 30% när den i verkligheten är 12-13%. Hur många i åldersgruppen 65 till 74 år som också önskar jobba är svårbedömt, men det är pensionärer som försörjer sig genom sin pension, att de skulle kunna tänka sig att arbeta gör dem inte automatiskt till arbetslösa.

Idag står vi inför den demografiskt intressanta situationen att 40-talisternas stora barnkullar pensioneras samtidigt som det tidiga 90-talets rekordstora barnkullar lämnar gymnsiet och söker sig till vidareutbildning. Den möjliga arbetskraften enligt SCB är med andra ord väldigt stor. Men betyder det att alla dessa är arbetslösa? AMS och LO, som mäter i spannet mellan 16-65 år, menar inte det.

Att använda sysselsätttningsgraden som ett mått på arbetslösheten är ohederligt och blir inte mer sympatiskt för att det används i propagandan av dagens socialdemokrater, än det var före 2006 då det användes av den borgerliga alliansen. Tvärtom, humbugen är lätt att avslöja och vanligt folk känner inte igen sig i den verklighetsbeskrivningen och framför allt, den hotar trovärdigheten hos oppositionen.

Om du är intresserad av de sanna talen så kan du läsa LO-tidningen. Där framgår det att 399 000 människor nu är helt arbetslösa eller sysselsatta i arbetslöshetsåtgärder. Det är en minskning med över 70000 personer sedan januari. Även om fler befinner sig i åtgärder än samma tid förra året så minskar den gruppen och detsamma gör de helt arbetslösa.

Nu vill jag inte påstå att detta skulle vara den borgerliga regeringens förtjänst. På mig verkar det som att de för en mycket passiv arbetsmarknadspolitik. Arbetslösheten är förfärligt stor men den rör sig åt rätt håll. Och det är tvärtemot den bild som sysselsättningsstatistiken ger. Och som så ogenerat används i den politiska propagandan.

Men en politisk propaganda som i avsaknad av ett eget politiskt alternativ använder denna sammanblandning av fakta ger ett desperat intryck, där bristen på verkliga argument uppvägs av högröstat gapande. Lika lite som den gav den borgerliga propagandan trovärdighet inför valet 2006 ger den det inför årets val. Jag har sagt det förr, med en felaktig analys så kommer man att formulera felaktiga krav. Vem tjänar på det?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om agitation, akassa, arbetslöshet, arbetslösheten, ungdomsarbetslöshet, politik, opposition, socialdemokraterna,

Claes Krantz försöker både förklara och förstå vad som händer. Men han är alltför ensam.

I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet.

Jag skrev en text för ett tag sedan som underströk att det är den berättelse som som det politiska programmet vilar på som styr dess inriktning. För man fram en berättelse om att alla klyftor ökar så är det befogat att prioritera de stora grupper av utmärglad medelklass som tyngs under bördan av 300 kronors avgift till a-kssan och snåla ersättningar.

Om nu verkligheten envisas med att inte stämma överens som denna berättelse, så framstår detta som en given konsekvens av felbedömningen. I en berättelse som helt saknar invandrare, invandring och diskriminering försvinner de fattiga till förmån för en röststark medelklass. I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet. Är det det vi går till val på?

Eva gjorde mig uppmärksam på detta. Slutsatsen är min egen.
Andra skriver om fattigdomen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om arbetslösa, fattigdom, medelklass, väljare, politik, val 2010, partier, makt, vinna

Var detta veckan då det vände?

I måndags publicerade AMS ny statistik. För första gången sedan hösten 2008 är nu den öppna arbetslösheten lägre än samma vecka året innan. I går publicerade SKOP en opinionsmätning där de borgerliga är större än oppositionen. Utan att dra för stora växlar på detta så kan jag ändå konstatera att det inte är varken förvånande eller oförutsägbart. Men ett mycket oroväckande budskap till oppositionen.

Oppositionen har under lång tid baserat sin valpropaganda på en berättelse om en okontrollerad och skenande massarbetslöshet. Regeringen har visat sin oförmåga att leda landet och man hänvisar till den ”skenande massarbetslösheten”. Regeringen har visat sin omänsklighet genom att inte göra något åt denna ”skenande massarbetslöshet”. Med närmast manisk envishet har budskapet trummats in, inte bara i media utan också vid samlingar, på konferenser och i utbildning av valarbetare. Den som visat tveksamhet till denna verklighetsbeskrivning har ignorerats. Partiet har lagt fram en valstrategi, den har sista ordet och skall följas. Om verkligheten inte stämmer så kan man antingen göra som Johan Ehrenberg på TV´s debatt, chansa på att ingen vet hur det ser ut i verkligheten eller så kan man helt sonika påstå att det inte spelar någon roll hur verkligheten ser ut, arbetslösheten stiger punkt slut.

Östros verkade ha insett detta när han debatterade med Borg i TV förra veckan. Borta var en stor del av hans krismaximerande, han bad ju t.o.m. finansministern om att sluta svartmåla framtiden! Är denna helomvändning under galgen för sent påkommen? Jag är rädd för det. För reaktionerna under den senaste veckan har inte visat någon förståelse för den verklighet som flertalet utanför de politiska etablissemangen faktiskt lever i.

För när opinionssiffrorna kommer så faller de sista resterna av intellektuell hederlighet. Opinionssiffrorna är manipulerade, inte tillförlitliga, felaktiga, publicerade i en borgerlig tidning (Expressen) osv. Samma opinionsinstitutet som tidigare rapporterat felfritt om rödgrönas överläge saknar nu fullkomligt tillförlitlighet. Vore det inte så allvarligt så kunde det avfärdas som patetiskt.

När hållningen inte bara omfattar ett antal knäppa bloggare utan går långt in i leden av ministerkandidater och politiska wannabees så blir det allvarligt för den politiska trovärdigheten hos oppositionen. Väljarnas förtroende svek för en opposition som precis presenterat sitt valprogram.

Oppositionens oförståelse för verkligheten idiotförklarar vanligt folk. Folk flest vet att arbetslösheten minskar, de ser det i sin egen omgivning, i den egna familjen, de läser tidningar och ser på TV. Svart på vitt. Arbetslösheten minskar. Människor är inte idioter. När då politikern kommer och talar om att ”arbetslösheten växer för varje månad, oavsett vad regeringen säger.” (!) så tror ju inte människor på henne. Just därför att de inte är idioter. Och en politiker utan trovärdighet kommer aldrig att ha rätt. För det handlar inte om chokladbitar och kontokort, det handlar om en trovärdig berättelse om det samhälle vi lever i.

Det är inte lätt att vända på en havererad trovärdighet, för att uttrycka det milt. Det är inte heller lätt att inse faktum att opinionen vänder. Jag vet inte hur många gånger det sagts att de rödgrönas försprång helt och hållet bygger på Miljöpartiets fördubbling i opinionen. Det behövs bara en halvering av den framgången och de borgerliga leder. Och när det sker så börjar smartingarna att leta efter konspirationer! Fanns det någon trovärdighet kvar så försvinner den för gott nu.

Det drabbar främst socialdemokratin, eftersom stabilitet och trygghet bara kan garanteras av dem. Miljöpartiet kan svänga och chockera, Vänsterpartiet faller ju titt som tätt tillbaka i sina reaktionära 70-talsidealiseringar. Bara (s) kunde ha formulerat en framtidsvision om det goda samhället.

I stället steg man fram ur den politiska tystnaden med en cynisk förhoppning om att den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet skulle skapa ”en skenande massarbetslöshet”. På den förhoppningen byggde man en slagordspolitik för att vinna makten. En makt som blev viktigare än den politiska visionen.

När verkligheten inte ställer upp så ser sig väljarna om efter alternativen.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, opositionen, rödgröna, politik, opinionen, arbetslösheten,

Fällan har slagit igen!

Den öppna arbetslösheten kommer nu på onsdag eftermiddag (2010-04-28) vara lägre än förra året motsvarande vecka. Snabbare än någon förutsett, sjunker arbetslösheten. Och det måste vi alla glädjas över. Problemet uppstår när vi ska göra politik av det.

För jag hade rätt. Igen. Förtroendet för socialdemokratin i jobbfrågorna sjunker. Som en sten. I ett antal bloggtexter har jag varnat för att ledande socialdemokraters verklighetsbeskrivning inte stämmer överens med verkligheten och att människor inte känner igen sig i den. Jag har varnat för den backlash-effekt det kommer att få på förtroendet för socialdemokraternas politik, som i sådan hög grad baseras på att de rödgröna är bättre i jobbfrågorna än borgarna.

Vi borde vara bättre och är även det. Men det som är bra finns i bisatserna,medan huvudkraften basunerar ut massarbetslöheten, som om den vore historiskt hög och av dimensioner, som man måste söka sig till 30-talets djupa depression för att jämföra med. Det är givetvis nonsens. Människor känner inte igen sig. Särskilt inte när de ser grannar, vänner, familj få jobb. Det är det stora misstaget. (S) förlorar trovärdigheten. De enda vinnarna på detta är den borgerliga regeringen.

Jag har diskuterat det med bloggare ett års tid och jag har ifrågasatts. Ingen nämnd ingen glömd. För ett år sedan hade vi besök i Bohusläns partidistrikt av partisekreteraren Ibrahim Baylan, som pekade ut regeringens misslyckande med massarbetslösheten och arbetslinjen. Även om jag inte är någon beundrare av Littorins insats eller den politiska fantasi som den borgerliga fyrklövern visar upp, så varnade jag för att utvecklingen på arbetsmarknaden inte kommer att gå ”massarbetslöshets-propagandans” väg. Vi kommer att bita oss i tummen om vi inte förstår vad som händer. Ibrahim Baylan blir tydligt störd och avvisar mig ganska abrupt.

Peter Andersson heter en mycket aktiv bloggare och socialdemokrat. Han var en av de famösa bloggare som följde Mona Sahlin på turné härom veckan. Kanske är det därför att han nu fortsätter att kampanja om ”massarbetslösheten”. Sitter man för nära makten är risken att blicken snarare riktas mot den, än mot verkligheten. Men en dumhet blir inte klok liksom en lögn inte blir sann bara för att den upprepas. Och läser man Peter Andersson så ser man ju att rubriken inte hänger ihop med innehållet. I stället kommenterar han gamla siffror och tal från flera år tillbaka, han fastnar vid hushållsnära tjänster och bygger argumentationen på siffror från 2008, när alla vet att stora förändringar inträffade under 2009 och årets första månader. Men skitsamma, lite skit under naglarna får man väl ta för den goda sakens skull, tycks han tänka. Men när han drar slutsatsen att de rödgrönas framgångar i en Union Minds-undersökning skall gottskrivas kontot ”förtroende för jobblinjen” då är han inte bara ute och cyklar. Han borrar små hål i den socialdemokratiska skutan, vare sig han vill det eller inte.

För den slående sanningen är ju att i takt med att arbetslösheten sjunker så stiger regeringens förtroende i jobbfrågorna. Idag har Moderaterna ensamt större förtroende bland väljarna i i dessa frågor än De rödgröna partierna tillsammans. På ett halvår har förtroendet för socialdemokratin minskat med 8%! Det är faktiskt fritt fall i människors tro på (s) och borde tas på största allvar av partiets strateger och deras bloggande megafoner. Det var detta jag förutsåg och nu är det bekräftat.

Vi måste rikta intresset mot de djupgående förändringar som är på gång i världen. Vi står inför stora strukturförändringar, som kräver att vi formulerar en politik. Framtiden ligger inte i att ”rädda” fallfärdiga företag, utan att gå vidare med all den kompetens vi kan uppbåda för att skapa ett arbetsliv som byggs på framtidens verksamheter, det som ryms i visionen av ett hållbart samhälle för människor och miljö. Det finns inget annat sätt att rädda oss från ”massarbetslöshet”. En politik som inte pekar ut den visionen kommer aldrig att få medborgarnas förtroende.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, jobben, förtroende, arbetslöheten,
DN, AB, Dagens Arena, SvD, VF

Maktens arrogans och det tredje b-et i min valanalys.

”Dom har makten. Dom har makten över mitt liv.” Så uttryckte sig en ung kvinna på radions P1. Hon är förlamad från bröstet och nedåt och beroende av personlig assistans. ”Varje gång det droppar in ett brev från Försäkringskassan så slår hjärtat dubbla slag.” Inte av kärlek kan man anta. Nej hon beskriver sin ångest inför den makt som Försäkringskassan har tagit sig över hennes liv.

Hon har rätt till personlig assistent för att klara de vardagliga bestyren. Den rätten är formulerad i en lag, LASS som är en s.k. rättighetslag och ett komplement till Lagen om särskilt stöd, LSS. Dessa är till för att garantera alla en jämlik möjlighet att leva och verka i samhället. Idag har lite drygt 16500 människor personlig assistent. Nu vill Försäkringskassan stämpla ut folk från det här systemet. Det kostar för mycket. Har vi hört det förut? När våra välfärdssystem prövas i skarpt läge så rämnar fasaden. Och då visar sig statens/myndighetens rätta ansikte. En hårdför förvaltare av makten. Och de som skall underordnas är samhällets svagaste, de som är beroende av att välfärdsstaten levererar. De sjuka, de gamla, de arbetslösa, de outbildade, de funktionshindrade. Ibland flera i en och samma person. I väldigt många fall de som står ekonomiskt svagast i samhället. De fattiga. Och de står maktlösa inför en stat som ensidigt anser sig ha mandat att hjälpa eller stjälpa.

Det här är den tredje stora politiska frågan som inte berörs i årets valrörelse. Och tacka fasen för det. Vi har ju två allianser som i första hand tävlar om vilken som är den bästa förvaltaren av staten. Och då tar man på sig maktmössan efter valet oavsett vilket håll valet går. Ja, det är pessimistiskt och förhoppningsvis är jag alltför pessimistisk. Jag ser ju trots allt skillnaden på de två alternativen, jag arbetar dagligen för de rödgröna.

Men om vi inte törs se fattigdomen, diskrimineringen och maktlösheten, som de ödesfrågor de är, i vitögat, så kommer dessa förhållanden att cementera utvecklingen mot 2/3-delssamhället.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om makt, socialdemokraterna, val 2010, personlig assistans, politik

Bloggare här och här.

DN, AB, Arena, SvD

Gå inte i fällan!

Bilden från AMS statistik.

Den borgerliga alliansen har haft en taktik alltsedan den stora finanskrisen slog till i augusti 2008. De har krismaximerat, de har svartmålat utvecklingen. Arbetslösheten skulle stiga till 12, ja kanske 15%, industrin skulle gå på knäna långt in i nästa mandatperiod. Det har inte varit måtta på vilket elände vi vanliga medborgare kunde förvänta oss i krisens spår. Jag vill påstå att den här bilden av ekonomin har varit ren valtaktik från borgerlighetens håll.

Jag har också sedan länge varnat för att vi inte ska gå i den fällan. För givetvis har regeringen varit betjänt av att kunna visa nya ljusa siffror ett halvår efteråt. De borgerliga har lärt sig av Göran Persson misstag när han lättvindigt talade om att jobben kommer. Borgarna har i stället svartmålat för att kunna skörda all möjlig positiv förändring. Idag talas om en arbetslöshetstopp på 9% och att ekonomin har vänt. På så sätt har man ju kunnat hävda att man skött sig bra. Bra mycket bättre än någon kunde förvänta. Bättre än omvärlden. Anar man att det snart är val, eller..?

Regeringen vill skörda framgångar som de menar de är förtjänta av. De har visat att de är goda förvaltare av makten och av staten. Som de själva uttryckte det på sin vårkonferens 2009: Vi ska visa att vi är det nya statsbärande partiet. Genom att krismaximera har de lyckats måla upp en bild av och en förväntan om eländet som aldrig blev verklighet. Och vilka skall det svenska folket tacka för det? Jo, regeringen så klart.

För den övervägande delen av svenska folket är läget gott. Till dels genom jobbskatteavdragen, men faktiskt mest genom de låga räntorna och de senaste årens börsuppgång, har privatekonomin förbättrats. Enligt Socialstyrelsens rapport om klyftorna i Sverige, så har gruppen "Välbeställda" och "Mycket välbeställda" växt från 20% av befolkningen till över hälften. Klyftorna växer inte som alltför många socialdemokrater försöker hävda. Det är bara en klyfta som växer, den mellan den fattiga femtedelen och resten av befolkningen. Ett 4/5-delssamhälle håller på att skapas. Det är en dramatisk förändring, och det är till den välbeställda hälften som de borgerliga vänder sig till. Och här lyssnar man inte till en opposition som kraxar med i ett budskap som gått ut på datum.

För de borgerliga lägger ut fällan. Få oss med på svartmålningen, få oss med att tala om skenande massarbetslöshet och ökade klyftor och på så sätt måla in oss i ett hörn. Väl där så kan de borgerliga med ny statistik och en verklighetsbeskrivning, som majoriteten känner igen sig i, långsamt dra byxorna av en blåst opposition. Där står vi med vår uteblivna katastrof och en politik utan täckning.

Så när socialdemokrater som Peter Andersson med hjälp av Alliansfritt Sverige desperat försöker klamra sig fast vid denna förfalskade verklighetsbild som tjänar borgerligheten, så tror de att de tar upp fanan för den sista striden. Men i stället kommer de att som gläfsande mopsar kratta manegen för den uppvisning från Reinfeldt, Borg och Littorin som komma skall. När det vet jag inte, men siffrorna pekar mot mitten av sommaren. Ska jag våga gissa på v.28. Mitt i semestern, en solig dag med folk på badstränder och campingplatser, meddelar de att krisen är över, arbetslösheten är mindre än föregående år och närmar sig de rekordlåga talen från juli 2008. Och allt detta är givetvis regeringens förtjänst. Att så många kommer att tro dem är också i högsta grad "de gläfsande mopsarnas" förtjänst.

De i oppositionen som har insett hur verkligheten ser ut har haft lite att ställa upp med. Idag återstår egentligen argumentet om den uteblivna omskolningen och bristen på utbildningsinsatser.

Och likafullt har vi ett helt samhälle att förändra. Katrine Kielos skriver utmärkt i Aftonbladet om detta

Intressant.

Som så mycket annat i den svaga borgerliga kulturpolitiken under deras fyra år vid makten så stannade det vid en tumme.

Bild: Uttryckslabbet - Wonderbaum

De rödgröna ska satsa på kulturen i valet. Det beskedet fick vi häromdagen. Vilket lovar gott. Eller...?

Kultur är ett mycket brett begrepp. Det verkar täcka allt. Kultur är arbetsmiljö och regionalpolitik, det är mord och uppförande på bussen, det är mat och sprit, te och kaffe. Kultur har definierats som allt det vi gör, eller som odling. Mera sällan talar man om konst, trots att det är det som de flesta tänker spontant på när ordet kultur nämns. Kulturlandskapet är det odlade landskapet som vi har våra bönder att tacka för. Är då bönderna därmed våra främsta kulturarbetare? Jag skriver det här inte för att raljera eller peka finger, bara för att visa på hur oprecist det blir när man lovar att ”satsa på kulturpolitik”.

I juli 2006, två månader innan valet, presenterade den borgerliga alliansen sitt kulturpolitiska valprogram i en artikel i DN. Man målade upp en stor satsning på kulturen och det viktigaste var en storsatsning på kultur i skolan. Efter norsk modell skulle man satsa upp emot en halv miljard på ett program för att göra teater, dans, musik, bildkonst, författare osv närvarande i skolan. Intäkter från Svenska Spel skulle finansiera det hela och nu skulle alla barn i skolan få möta konst och levande konstnärer i arbete. Konceptet var redan utprövat och genomfört i Norge, det krävdes inga omfattande utredningar, inget uppfinnande av hjulet på nytt. Det norska exemplet hade placerat Norge i världstoppen, vi behövde bara ”översätta”.

Trodde du ja!

Nej, nu handlar det om Sverige och då är det andra hänsyn som skall tas, då förvandlas kulturfrågorna till allt annat än just kultur. Eller rättare sagt: allt blir plötsligt kultur och då står det, som det egentligen handlade om, svagt, nämligen konsten. Nu är det demokratifrågor, arbetsmiljöfrågor, det är enskilda tjänstemäns tyckande om beslutsgångar och elevinflytande, genusfrågor och Gud vet vad som tar över debatten. Oändligt många skattekronor läggs ner på ett utredningsarbete som inte leder fram till annat än att man ”lyfter fram frågorna”. Av den ”kulturella skolväskan”, dvs barnens möte med levande konst och kultur blev det intet. Som så mycket annat i den svaga borgerliga kulturpolitiken under deras snart fyra år vid makten så stannade det vid en tumme. Och en massa administrativa omorganiseringar. Men mera konst blev det inte.

Därför är det inte så upplyftande att läsa den rödgröna programförklaringen. De femton skarpa kulturbudgetar som Pagrotsky hänvisar till har ju inte styrkt kulturen, tvärtom. Biblioteksnedläggning, avveckling av kulturskolor, stängda musikskolor, mindre riksteater, mindre skolteater osv har varit kännetecknet för dessa 15 år. Så det Pagrotsky bevisar är bara att de rödgröna kan komma överens. Av kulturpolitiken har det blivit politik, men inte mera kultur.

Och vänsterpartiet traskar på i sin förutsebara fokusering på allt annat än själva kulturen. För V handlar kulturpolitiken om trygghetsfrågor, jämställdhet och sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Det är väl bara Miljöpartiet som lyckas närma kulturfrågorna själva kulturen när de talar om den borgerliga alliansens misstänksamhet och nödvändigheten av att försvarat ett fritt kulturliv.

Till socialdemokraternas försvar så måste man ändå understryka att (s) talar klartext när man säger: ”Därför handlar vårt gemensamma arbete inte minst om att stärka möjligheterna för fler att själva pröva på, eller ta del av, musik, litteratur, dans, teater, konst, film eller annan kultur.”

Men sammantaget, blev det särskilt mycket konst? Nja...

Vi vet att många, många fler besöker våra kulturhus, museer, bibliotek, teatrar, biografer, konserthus än idrottsanläggningarna. Fler köper biljetter till teater och dans än till fotboll och ishockey. När tiotusen människor besöker konstnärerna i Norra Bohuslän under fyra dagar i påsken, så tar det en hel säsong för våra fotbollslag i samma kommuner att nå de besökstalen. Så är det, även om inte media speglar den verkligheten. Och inte bara media. Våra partier gör det inte heller.

Andra skriver om kulturpolitiken här och här och här.

DN, Svd, GP, DD, Arena

Intressant?

I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde.

Jag klickade mig fram genom ett antal bloggar som intresserar. Kommen till Claes Krantz´ utmärkta sidor, som glöder av engagemang för de som ställs utanför i vårt samhälle, fann jag hans kommentar till Socialstyrelsens rapport om fattigdomen i Sverige.

Claes refererar rapportens budskap, klyftorna ökar i Sverige, men han viker inte undan för att se verkligheten. ”Det intressanta med rapporten nedan är inte att de som haft arbete och varit höginkomsttagare fått stora lönelyft som gjort att dragit ifrån mellan 2000 – 2007. Mer anledning till att bli förbannad har man över att socialdemokraterna satt vid makten under största delen av perioden. Om man råkar vara socialdemokrat eller någon som vill se en samhällsutveckling där alla kommer med.” och vidare ” Det hade behövts ett ‘back to basics’ hos socialdemokratin om partiet ska komma tillbaka till något som liknar den roll det en gång hade i svensk politik. (.....) Socialdemokratin borde vara det svenska samhällsbyggare partiet som både ser helheten och inte är rädd för nya lösningar. Det parti som vill lyfta hela Sverige och alla svenskar oavsett bakgrund.”

Att vi socialdemokrater måste orka vara skoningslöst självkritiska för att förtjäna att åter få makten är vi flera som skrivit om, Claes skriver det bara så bra. Den borde läsas av många socialdemokrater. Men ska man döma av kommentarsfältet är det knappast så. Där fann jag bara en kommentar, nämligen följande:

”Visst kan man bli upprörd över detta, men det är nog inte det mest angelägna att upplysa menigheten om. Vår uppgift som socialdemokrater "är att kasta den borgerliga regeringen ur sadeln. Och då krävs det nog mer än att idissla gamla s-försyndelser.”

Kommentaren avslöjar här sin syn på väljarna, som en menighet, en samling troende som bara behöver trosbekännelsen, inte verkligheten. I sin arroganta makthunger avvisar han sanningen och debatten och förvandlar slutligen kritikern och sanningsägaren till någon sorts fyrmagat kreatur, vars enda insats är att idissla. Det är inte lite han får med på knappa fyra rader. Skribenten är inte vem som helst. Han heter Bengt Silfverstrand och var socialdemokratisk riksdagsman i 27 år. Han har haft en mängd förtroendeuppdrag för det socialdemokratiska partiet, bl.a. ersättare i partistyrelsen(!) och suttit i styrelsen för Lunds universitet, vars främsta moralisk/etiska regel är en en kompromisslös trohet mot sanningen!

Om det nu bara handlat om en enstaka stolles kommentarer i marginalen så vore det ju inte värt att kommentera. Men faktum är att väldigt många socialdemokratiska bloggare ägnat sig åt Silfverstrands värv. I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde. I samma grad har man demoniserat den borgerliga regeringen och anklagat den för att ha raserat det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget. Någon verklig, seriös socialdemokratisk analys av samma bygge, och vad verklig förändring kräver, har man skjutit på en oviss framtid. När Krantz försöker diskutera detta så är uppmaningen:”Håll käft!”.

Och det i en tid när verkligheten, mer än något annat, borde stämma oss till eftertanke. Vi har ett ansvar för att formulera en vision av det goda samhället vi vill bygga. Alltsedan valet har (s) med något undantag hamnat på ”all time low” i olika opinionsmätningar.

De rödgrönas övertag är helt och hållet ett annat partis förtjänst. Miljöpartiet med sitt fördubblade stöd i opinionen gör att det idag väger till de rödgrönas fördel. Vi, däremot, har parkerat på en nivå som inte ens kommer upp till 2006 års förlustvals siffror. Opinionsmätningarna visar att vår partiledning saknar förtroende bland väljarna. Och tilltron till vårt partis förmåga när det gäller centrala välfärdsuppgifter är ojämförligt svaga. Partiets medlemmar står utan en samlad bild av vad som är partiets budskap i det kommande valet, och än mindre om vad som är partiets framtidsvision utöver slopat RUT-avdrag och höjda fastighetskatter för lyxvillor, en åtgärd som skulle samla en knapp miljard, mindre än en promille, i statens kassakista. Sanningen är den att om Miljöpartiet förlorar tre procent av sitt nuvarande stöd så vinner borgarna och det rödgröna projektet går i stöpet. Det vägrar ”de troende” inse.

Och detta i en tid då den borgerliga alliansen har visat sin misstro mot medborgarna. Med belöningar och straff har de försökt disciplinera oss till lydiga bärare av ett 40-årigt statsprojekt som visat sig oförmöget att ”till alla lycka bär(a)”.

Kanske är det åter dags att sjunga Internationalens fjärde vers på våra möten? Och ännu hellre förstå vad versen handlar om. Det var det som Claes Krantz ville få oss att inse.

...
Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp ...

Intressant

Arbetslösheten fortsätter sjunka.

I förra veckan sjönk arbetslösheten, för femte veckan i rad. Den här veckan med totalt sett ett par tusen personer. Detta trots det stora tillskottet av arbetssökande som kom när människor stöttes ut ur sjukföräkringen. Antalet öppet arbetslösa sjönk med nästan fyra tusen, antalet i åtgärder steg men inte med lika mycket. Enligt AMS så är jämförelsen med samma tid förra året en kraftig förbättring. Bland annat så har antalet varsel sjunkit från ca 12000 till 2800 i år.

Även om arbetslösheten är förfärligt hög, 9%, så är utvecklingen glädjande. Förhoppningsvis kan vi slippa se en del av de lidanden som 90-talskrisen förde med sig. Det är viktigt för den politiska oppositionen att inse utecklingen och på allvar formulera en politik för offensiv strukturomvandlingen för att möta utmaningarna från omvärlden.

Intressant

Lika lite som EU-frågorna hör världens omvandling hemma i ett svenskt riksdagsval längre.

Vet du vilket som är världens rikaste land? Räknat per invånare.

Jag lyssnade som vanligt på P1 på radion när jag körde till jobbet och svaret gjorde mig ställd. Jag tänkte till och möjliga länder börjar falla på plats: Norge måste det vara, Kanada? Nej, förresten Schweiz! USA är det inte med alla sina skulder och fattiga, men kanske något land i Asien. Japan? Sydkorea? Jovisst rika, men inte rikast. Abu Dhabi eller något annat gulfland, men det är ju inga länder, mer en sorts sagans kungadömen. Nej det måste vara Norge, bestämmer jag mig för. Och du? Ärligt vad trodde du?

För svaret är Irak? Jo, det är Irak. Irak är världens rikaste land per invånare.

Jag slås igen av vilken världsbild som dominerar vår del av världen. Jag rider inga höga hästar för egen del, jag är del i ett synsätt som förlorade sin giltighet för decennier sedan. Till mitt försvar dock; jag vet inte hur många gånger jag har påpekat det faktum att västvärlden befinner sig i en global omstrukturering. Att dagens kris i Sverige inte i grunden är en finanskris, utan en kris som beror på vår, Sveriges, oförmåga att möta en värld som inte längre accepterar den gamla imperialistiska världsordningen.

Det här är ingen plötsligt uppblossande kris från september 2006, utan en kris som pågått sedan 1980-talet.

Då - svenska ledare som älskade att visa upp sig med kamouflageklädda ledare för diverse befrielserörelser, nyss komna från djungeln, som utgjorde en bakgrund för det svenska världssamvetet. Världsrevolutionen och antiimperialismen som en självbelåten kuliss för ett spel där den starka staten skulle bära välfärdens bördor.

Nu – uppträdanden på internationella konferenser där trapporna fylls av kostymklädda och rödslipsade herrar, uppställda för fotografering. Och en politisk debatt som helt befriats från ett internationellt perspektiv.

Lika lite som EU-frågorna hör världens omvandling hemma i ett svenskt riksdagsval längre. Vi får hållas med en debatt som befrias från den globala jämlikhetens och solidaritetens frågor, och nöja oss med en debatt där frågan om ett skatteavdrag för hushållsnära tjänster blir oändligt mycket viktigare och engagerande än frågan om åldrandets villkor i vårt land. Valtaktiska dispositioner är viktigare än tillståndet i världen och förståelsen för vad som sker i denna värld underordnas denna, den billiga retorikens inskränkta nationella perspektiv. Är det att förundras över att partier som Sverigedemokraterna fångar människors intresse? Det är ju på deras nivå debatten hamnar. Inte från alla, undantagen finns, men på tok för mycket från de som söker verkligt inflytande.

Vi kommer att fortsätta trilla siffror över bordet och vinna val på motståndarens uselhet. Och fortsätta leva i en illusion om att värdighet och omsorg är vårdens verkliga ansikte, att de papperslösa inte finns, att våra korridorer städas av välbetalda offentliganställda, att alltför många av våra barn inte är arbetslösa utan bara befinner sig mellan två jobb. Förr kunde dessa samhällets styvbarn glömmas i ett välfärdens utvecklingsrus. Skillnaden är att idag styr inte vi längre över den utvecklingen.

För så länge vi inte begriper att framtidens verklighet för äldre i vårt land, kvaliteten på våra barns och barnbarns skola, huruvida du har ett arbete att gå till eller inte, är beroende på irakiers, kinesers, indiers, sydafrikaners, brasilianares goda vilja, så kommer också politikens betydelse att bli mindre och mindre, ett visionslöst politiskt arbete som gräver diket bredare mellan vanligt folk och dess ”företrädare”, de som inte verkar vilja syna verklighetens kort.

Andra skriver mindre surt om samma sak.

Erik Laakso är också inne på det.

Nu blir det bloggtyst ett tag.

Nu blir det bloggtyst ett tag.

Åker upp till Luleå för ett tokjobb i 8 dagar, söndag till söndag. Inte för att jag skriver såå flitigt som jag borde kanske, inte ens en om dagen, men tiden räcker inte till mera, så vad gör man?

Jag kan ju se att det går fort att mista beökare och desto längre tid att bygga upp en ny läsekrets när man "pausar". Självfallet borde man läsa och linka till flera andra bloggar för att s.a.s komma med i debatten. Men det kräver alltför mycket tid likaså. Alltså får man finna sig i att skvalpa omkring i malströmmen. Trots allt är det innehållet i det skrivna som räknas. Jag skriver ju i första hand för att pröva mitt eget synsätt och bara i ämnen som intresserar mig. Jag har inte åsikter i alla frågor helt enkelt.

Men det som jag går och grunnar på just nu är i alla fall på påståendena om den skenande arbetslösheten, siffror som, enligt vissa i oppositionen, rusar i höjden. Påståenden som knappast bygger på fakta, utan snarare på politisk nödvändighet. Håller oppositionen på att kliva rätt in i den av regeringen gillrade fällan om onda bråda tider? Tomas Östros har upptäckt den, men har han förstått att undgå den?

Ska de rödgröna inte förlora valet 2010, så måste man bli tydlig i beskrivningen om vilken väg vårt samhälle ska gå inte bara i höst utan i många år framöver. Tankarna finns, men har de uppfattats av folket?

Under tiden så finns det mycket intressant att läsa här och här och här.

En bild, och en röd väska är dess budskap.

Jag ser på bilden. Ett rum, dunkelt belyst, till höger en öppen dörr där ljuset flödar in i bilden. I centrum en soffa, två stolar och 9 personer grupperade i och runt soffan, tre kvinnor och sex män.. Nej, åtta personer, den nionde är en man på en tavla i bakgrunden, men placerad så att den smälter samman med gruppen till vänster i bilden. I soffan en man och en kvinna. Mannen självsäkert, lite bredbent och lutande in mot mitten. Kvinnan sitter till vänster, strävar också mot mitten men når därför inte riktigt fram med armen till soffans armstöd. Benen sedesamt ihop. Hon ser betydligt mera obekväm ut. På golvet vilar en röd väska mot soffans ben, mellan kvinnan i soffan och en leende man, sittande i en stol vid sidan av. Bakom dessa huvudpersoner grupperas de andra, mindre viktiga tycks det, men likafullt med sina särdrag.

Åtta personer, en kungatavla, en öppen dörr och en röd väska. En klassisk bild, den kunde vara målad på beställning, målad av John E Franzén eller Peter Dahl kanske. En bild av makten. Ett familjeporträtt av den borgerliga familjen, samlad men inte enad. Men det finns något som skorrar. Det går en gräns, ett tomrum där mitt i soffan.

I bilden framträder två grupper med olika intressen som söker kontakt med mig. Vad vill dom? Vad har de att berätta? Här blir attributen viktiga, kodade meddelanden som talar till den enskilda betraktaren. Ta gruppen till höger, de tre männen och den enda kvinna lutar huvudet på exakt samma sätt nedåt inåt, blicken rätt i kameran, enade, eniga och självsäkra. Vad signalerar den öppna dörren med sitt flödande ljus. Är de på väg ut? Är dörren deras utgång, är de på väg bort? Eller är det en mera allegorisk öppen dörr mot en ljus framtid? Det är svårtolkat och helt upp till betraktaren och dennas förväntningar.

Intressantare är då den vänstra gruppens signaler. Bilden på väggen av Karl XIV, bernadotte-ättens anfader, berättar om en lojalitet mot det bestående. Trygghet och kontinuitet, ett försök att övertyga betraktaren om att de är att lita på. Men vilka är det som skall nås av detta budskap. Den röda väskan ger svaret. Röd för radikal och förändring, men väskans ursprung, ett av de stora modehusen med priser därefter, talar till välbeställda som likafullt kanske vill ha förändring. En blinkning med ögat till målgruppen - välutbildade kvinnor, självständiga med löner som tillåter väskor av den kalibern, den moderna storstadens nya medelklass. Väskan med sin logo bekräftar överenskommelsen: Jag vet att du vet att jag vet.

Alla förstår ju att jag ser på den famösa bilden av regeringens företrädare och den rödgröna alliansen. Den med Mona Sahlins röda och dyra väska. I en bild lyckas de rödgröna föra ut sitt budskap, det är den avsedda mottagarens öga som ska förstå budskapet. Det är uttänkt av skickliga strateger bakom Mona Sahlin. Den röda väskan och kungaporträttet riktar sitt subtila språk till den storstadens medelklass som måste vinnas. Arbetarklassen å andra sidan, dessa socialdemokratins traditionella väljare, de vinns genom en helt annan agitation på helt annan plats, med hjälp av den klassiska retoriken om orättvisor och löften om höjda skatter. Men det var inte den här dagens budskap.

Jag är övertygad om att den infekterade ”svekdebatten” från socialdemokratiska gräsrötter är ointressant för den målgrupp som de socialdemokratiska strategerna hade i sikte när bilden togs. Men jag är lika hög grad osäker på att dessa attraheras av ett så genomskinligt och tydligt konstruerat budskap. Kanske var strategerna lite för smarta. Jag vet som sagt inte.

Har ni aldrig varit på Gripsholms slott och sett den stora nationella porträttsamlingen från medeltid till samtid, så ta första bästa tillfälle att göra det. Den är fantastisk. Och gå in på ditt kommun-eller stadshus. Där finns det ett rum där samtliga borgmästares, kommunstyrelsens ordförandes och kommunalråds porträtt finns samlade. Rader av män, ja vanligtvis män, som vill ses av sin samtid och minnas av framtiden. Se hur de försöker signalera till åskådaren ett budskap om sina dygder och goda egenskaper. Se särskilt hur den vänstra handens ringfinger med sin guldring liksom uthävs, ringen som alltid har en framträdande roll. Den signalerar den stadgade familjemannens trygghet och stabilitet. Det eftersträvade budskapet.

Andra skriver också om denna bild.