Frihet är en grundläggande socialdemokratisk värdering, övervakning är det inte.

Idag uttalar sig Morgan Johanssson från Lund, ordförande i riksdagens justitieutskott men också socialdemokratisk riksdagsman och ordförande i partiets kriskommission, till Svenska Dagbladet och kräver ökade övervakningsbefogenheter för SÄPO. Det som i debatten kan förkortas till FRA. Morgan Johanssons ståndpunkt har många problem, det främsta är att den inte kan förenas med frihetsträvandet i våra grundvalar. Just friheten i "Frihet, jämlikhet och solidaritet" har en tendens att falla bort när ledande socialdemokrater tänker till. Och frihet är en komplicerad sak men likafullt vårt mål. Dessutom bryter hans ståndpunkt mot de kongressbeslut som har fattats i frågan.

På 2009 års socialdemokratiska partikongress beslöt Socialdemokraterna, efter en intensiv debatt, att riva upp, göra om och göra rätt när det gällde FRA-lagen samt att partiet skulle verka för en ny och bättre beredning i dialog med medborgarna angående FRA. Kongressen beslutade enligt följande; “Vi vill att en parlamentarisk utredning börjar om från början med frågan – i bättre dialog med medborgarna. Lagen bereddes för dåligt, och har allvarliga brister när det gäller grundläggande krav på rättssäkerhet, integritetsskydd och proportionalitet.”.

Den tragiska händelsen med självmordsbombaren i Stockholm får inte ligga som grund för ytterligare övervakningsiver från staten. Att svika vallöftet om att riva upp FRA-lagen är att svika partimedlemmarna men också att svika alla som röstat på oss. Behovet av en underrättelsetjänst är en sak, men mer massövervakning av befolkningen är en helt annan. Socialdemokraterna måste värna individens rätt till sin privata sfär. Frågan om ett rättssäkert skydd för den personliga integriteten och debatten om massavlyssning har kommit för att stanna.

Att i en het situation ta till repressionssläggan och dessutom muslimskräcken är tecken på ett sällsynt dåligt omdöme. Även om man skulle vinna tillbaka några överlöpta SD-sympatisanter. När lasermannen I och lasermannen II spred sin terror och när sektledare i Knutby indoktrinerade till fundamentalistiska mord höjdes inga röster för att hela folket skulle övervakas. Inte heller när fackföreningsmannen Björn Söderberg mördades av högerextremister för att skrämma fackföreningsrörelsen till tystnad, väcktes krav på inskränkta medborgerliga fri- och rättigheter.

Morgan Johanssons spelar på många människors rädsla när han vill ta initiativet i debatten. Men han manövrerar också i de grumliga vatten där ordet muslim sänder ut fördomsfulla signaler. Att spela på människors rädsla är vad populistiska partier ägnar sig åt och det är något vi som ansvarstagande parti ska akta oss för.

Att vi som enskilda partimedlemmar har olika uppfattning i frågan är en sak. Men att helt och hållet strunta i det beslut som en partikongress har tagit kan inte anses vara i enlighet med våra stadgar. Därför borde Morgan Johansson i respekt för partikongressen och den socialdemokratiska linjen retirera när det gäller SÄPO´s önskemål om utökade befogenheter att beställa övervakning från FRA.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, socialdemokraterna, framtid, populism, terrorism, Islam, övervakning, SÄPO

Erik Laakso, Peter Högberg, Rebella
Lars Erik Forsberg Jonas Morian, Ola Berg , Johan Westerholm, Aftonbladet är några bland många som reagerat.

Det som smärtar är okunskapen, rädslan som grundar sig på okunskap.

Schweizarna tycker inte att moskéerna ska få ha torn. En bagatell kan väl tyckas. Men det känns inte så. När den här typen av, till synes, folkmening kommer till uttryck så kan man inte få bort känslan av att omröstningen egentligen handlar om något annat.

Att det inte handlar om stadsplanering och arkitektur utan snarare om att muslimers rättigheter i samhället måste inskränkas. Som om våra minareter på något märkligt sätt inskränker andra medborgares rättigheter? Vi muslimer klarar oss utan minareter, tusentals moskéer inhysta i källarutrymmen och gamla föreningslokaler vittnar om detta. Och folk verkar kunna leva med det. Men när vi bygger vår egna….? Då verkar allt förändras. Minareten är ju ett sentida tillägg til moskébyggnaden, som inspirerats av de kristna kyrkornas torn. För oss ett tecken att känna igen och identifiera oss med, men för andra uppenbarligen över gränsen för hur stor plats vi får ta i samhället.

Folkomröstningen i Schweiz är bara början. Krav på folkomröstning kommer att resas i land efter land i det fria och öppna Europa. Och folk kommer att kunna ladda alla sina rädslor, sin fruktan och sin oro i frågan om islamisk arkitektur. För det är ju det, som det handlar om. Vi muslimer har aldrig krävt att få bygga minareterna, vill vi så vi söker byggnadslov som alla andra. Precis som vi söker för att få bygga vår moskéer. Och där har vi nästa mål för rädslan. Förbjud byggandet av moskéer! Men vi har vår källare. Sedan blir det väl dom som står i tur för förbud. Och så vidare.

Det som smärtar är okunskapen, rädslan som grundar sig på okunskap. Rädslan för att förlora kontrollen. Som om vi bygger våra moskéer och minareter för att ta makten från våra landsmän.

Att man i Schweiz lägger folkomröstningen i anslutning till vår största högtid, Eid al Adha, Offerfesten, förstärker bara intrycket av okunnighet. En okunnighet som splittrar samhället i ett vi mot dom. Men även om det smärtar så känns det på något sätt inte som att det rör mig. Det hela verkar inte var mitt problem. Det verkliga problemet har väl Schweiziska Folkpartiet och deras vänner bland Europas nationalistpartier när de en dag skall stå till svars för sitt verk.

Vad var det han sa storumankillen? Skämmes, skämmes ta mig fan!

Andra skriver om samma sak här och här.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof.

Socialdemokraternas partiledare, Mona Sahlin går i dagens DN ut och förklarar att Sverigedemokraternas opinionsframgångar kräver en majoritetsregering efter valet. Frågeställningen är ju absolut relevant, och jag tycker att Mona Sahlin väljer fel väg.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof. Vi kommer att få ett litet, nationalistiskt och invandrarfientligt parti i riksdagen. Det har vi haft förut utan att det påkallade socialdemokratiska krav på majoritetsregering.

Tvärtom så kommer det bara att gynna sverigedemokraterna. Om de demokratiska partierna försöker att undgå eller ignorera valresultatet så kommer det bara att uppfattas som maktfullkomlighet. Sverigedemokraterna blir det offer för pampväldet de så gärna vill framställa sig som. Partiet självbild tycks bekräftas.

Det var så man gjorde i Norge. Där präglades 80-talet av två stora frågor, om Norge skulle söka medlemskap i EU och för det andra invandringspolitiken. Anders Langes Parti var till en början ett stolleparti med en halv- och helfull partiledare, som rasade mot invandring och förintelsen av "det norska".

Snart kom ett smartare ledarskap, med Carl I Hagen som partiledare, att leda ett parti bestående av en ohelig allians mellan närmast anarkistiska nyliberaler och klassiska rasister. Men i kostym och slips.

I hägn av ett nej till EU kunde partiet skaffa sig en ny legitim platttform, bli en accepterad del av det politiska samhället. I lokalföreningar och på regionnivån arbetade fremskrittspartisterna och skaffade sig både kontaktnät, organisationsvana, ekonomi och respekt för ett gediget folkrörelsearbete.

Ingen tog debatten om vad som skilde mellan Frp´s nationalistiska och invandringsfientliga Nej-ståndpunkt, Senterpartiet decentralism eller stora delar av Arbeiderpartiets antikapialism, "Höger" eller "Vänster" definerades utifrån om man röstade Ja eller Nej till EU. På så sätt hamnade Frp bland de"goda", folkmajoriteten och "vänstern" medan Ja-sägande socialister förklarades som onda och "höger", den elitistiska folkminoriteten.

Stärkta av detta kunde också Frp´nya ledarskap flytta det politiska fokuset bort från de rasistiska frågeställningarna till en mera allmän kamp mot "de etablerade partiernas pampvälde och maktmissbruk". Frp framställde de andra partierna som folkföraktande och okunniga om vanligt folks förhållanden och åsikter. För att upprätthålla den här politiken manövrerade de så att de aldrig behövde ta politiskt ansvar. Det demokratiska partierna "hjälpte till"och uteslöt fremskrittspartiet från inflytande per definition, genom majoritetsstyre och oheliga allianser. Och Frp växer, idag är det ett av de tre stora partierna. De har majoritet i flera stora städer och i många kommuner. Och idag har de den styrkan att de kan plocka fram rasismen ur skåpet igen, i dag draperad i en ohöljd islamofobi.

Allt detta på grund av en politik som Mona Sahlin idag gör sig till tolk för. I Norge gav det Frp bara pluspoäng, ständigt i opposition, aldrig med ansvar, "utmobbade", inte enbart som parti utan också som väljare, kunde de få gråtarna på sin sida. Vi borde inte göra om samma misstag här. Bara för att (sd) smutsar ner debatten kan vi inte sticka huvudet i sanden.

Låt Sverigedemokraterna komma till riksdagen med sina väljares mandat. Låt (sd) ta ställning i voteringarna, låt (sd) delta i utskotten och riksdagens övriga arbete, låt (sd) ta ansvar för sin politik. Men ta stenhård kamp mot den. Kräv ansvar och snart kommer det att visa sig vilka de är, vilket också är problemets lösning. Sådana partier har nämligen en tendens att upplösa sig själv.

Andra skriver om samma sak här, här och här.

På torsdag ska jag läsa dikter. Högt för folk. Huvaligen.

Jag är lite nervös. På torsdag ska jag läsa dikter. Högt för folk. Huvaligen. Trots att jag har gjort det många gånger, det är ju mitt jobb, så blir det inte bättre med åren. Snarare tvärtom. Man gruvar sig, eller hellre, jag gruvar mig.

På torsdag, efter att vi har stängt affären för kvällen, så är det dags. Affären är vårt inköpskooperativ, som vi startade när ICA la ner för 10 år sedan. Vi har öppet mellan fem och sju på eftermiddagen, och folk stannar gärna kvar i kaféet en stund efteråt. Just torsdagarna har vi satsat på lite extra, lite högläsning och mera att äta därtill. Så nu är det min tur. Folk vill höra mig läsa Rumi. Jalal al-Din Rumi, persisk poet som levde under 1200-talet. Sufi. Sufisterna bär ju en filosofisk tradition inom Islam, av många kallade mystik. Många har säkert hört talas om de dansande dervisherna, män i vida yllekjolar som till suggestiv musik dansar runt, runt i något som liknar en evighet.

Jag är dammet som cirklar i solens sken
Jag är den runda solen
Till damkornen säger jag ”Stanna!”
till solen ”Fortsätt vandra.”

Jag är morgondimman
och kvällens sista andetag.
Jag är vinden i trädets krona och vågen
som bryts mot skäret.

Masten, rodret, skeppets styrman och dess köl
jag är korallrevet som sliter sönder det.

Jag är ett träd med en tam papegoja på dess gren
Tystnad, tanke och röst

Jag är den luft som bär musiken ur en flöjt
gnistan slagen ur en flintasten
det smidda järnets flämtande sken

Jag är både ljusen och nattfjärilen, som oupphörligt söker sig dit.
Ros och näktergalen förlorad i dess doft,

Jag är alltings varande och den virvlande galaxen
all utvecklings idé, allt det som lyfter och allt som faller bort.
Det som är och det som inte är.

Ni som känner Rumi, ni alla säg mig vem jag är
Säg jag är du.



Rumis poesi rymmer allt, den snabba iakttagelsen, den djupa tanken, skämtet och allvaret. Ofta handlar det om kärleken, den gudomliga kärleken och jaget.

Hur mycket jag än försöker beskriva och klargöra Kärleken
blygs jag för allt jag sagt när vi råkas.
Fastän tungans ord och mening är upplysande
glänser den outtalade kärleken desto mer.

Pennan raskade på med ordvändningen
Den vederfor kärleken och sprack itu.

Den pennan förstod plötsligt vad det handlade om. :)

Eller hör här!

Jag har gett upp dualismen, jag har sett att de två världarna är en;
En jag söker, En jag känner, En jag ser, En jag kallar.
Jag är berusad av Kärlekens bägare,
De två världarna är bortom mitt förstånd
Jag har inget annat ärende än att festa och rumla.

Sufisterna säger int nej till en fest. Och ibland kan det bli nog så svårt att veta vem som är vem.

Jag är inte jag, du är inte du och inte heller är du jag.
Men ändå är jag jag och du är du och du är jag.
På grund av dig, ack skönhet från Khotan, är jag i dag
förvirrad över huruvida
jag är du eller du är jag.



Andra teman är exilen, att vara långt borta från sina rötter. Att inte finna hem igen.

Lyss till rörflöjten när den sjunger,
hur den berättar om ensamheters kval:

Alltsedan jag skars av vid strandens vall
har min klagan fått man och kvinna att sörja.
Bröstet vill jag bit för bit slita itu
tills jag klargjort kärlekslängtans smärta.

Vemhelst som vistats fjärran från sin rot
åtrår den egna återföreningens stund.

Mysticismen ligger som en underström i allt det skrivna. Och på typiskt folkligt manér förenar han högt med lågt, som här:

Människans tillvaro är denna: ’De tog en vinge från en ängel och fäste den på en åsnas stjärt.’

Själv har jag hämtat mitt livsmotto från Rumi, det låter väldigt högtidligt, uppblåst kanske någon tycker, men jag gillar likafullt att ha några korta ord som hjälper mig att hålla mig på mattan, som ett broderi på väggen. Så håll till godo:

När förnuftet väcker högmod hos dig,
snorkig självsäkerhet och uppblåsthet,
lämna då ditt förnuft därhän och bli en dåre,
så att ditt hjärta förblir friskt och du vid liv.

Så på torsdag så skall här läsas. Och nervositeten har jag väl mästrat tills dess får jag hoppas. För jag gör det ju med stor glädje trots allt, så klart, när man får presentera sin favoritpoet.

Intressant här kan du finna mer om Rumi, sufismen poesin och musiken.
Svd, DN, Newsmill



Anders Widén skriver om sin egen Rumi här.

Eid Mubarak!

Idag firar jag Eid. Eid al Fitr. Fastemånaden Ramadan avslutas idag. 31 dagar av fasta är till ända och skall firas i tre dagar med stor fest. Eid mubãrak! Glad eid. Det är med både stor glädje och med en sorts saknad man avslutar fastan. En månad av eftertanke och rannsakan, den stora jihad, är till ända. Nu börjar den grå vardagen igen. Men varje gång kan man känna den samma stora glädjen, tankarna får nya dimensioner, man har kommit närmare sig själv, och även om själva fastan lika lite som allmosan är en uppoffring tung att bära, så gör den skillnad.

Min egen väg till Islam är inte särskilt märkvärdig. Året är 1980. Jag reste på motorcykel genom Europa, som vanligt ensam. Jag skulle till Nice i södra Frankrike för att möta min kvinna, ja egentligen för att försöka lappa ihop ytterligare ett raserat förhållande. Hon hade några dagar kvar till semester, så jag åkte i förväg. Jag åkte genom Europa och sökte mig till varje bergtopp jag kunde finna på vägen ner. Från Taberg till Himmelsbjerg och över Jurabergens långa högland över de franska alpernas toppar, så högt jag nånsin kunde komma med motorcykeln. Jag, som är född i Lappmarken, behöver fjällen för att förstå min del i den helhet, som är så oändligt större än mitt jag.

Himlen hade bestämt sig för att pröva mig. Regnet öste ner i en veckas tid. Jag såg dimma och vatten men ingen himmel, Jag, som vanligtvis övernattar utan tält utomhus under en filt, tvingades till slut att ta in på hotell, ett folktomt trist höghushotell i Val d´Isère. Jag kunde ta av mig mina dyngsura skinnkläder, krypa ner i ett bad och avsluta dagen med en flaska billig konjak.

Nästa dag var kläderna halvtorra, stövlarna liksom sög fast kring benen, det var kallt och dimmigt. Men inget regn, så jag gav mig av. Från Isère kör du via Bonneval sur Arc till Lanslebourg Mont Cenis där du tar till vänster och ger dig upp i bergen, in en sväng genom Italien, till Quix där du tar till vänster mot Briançon. Det var när jag passerade toppen vid Le Canton som solen kom. Värmen kom plötsligt i ett slag. Kläderna torkade på kroppen av sol och fartvind och långsamt återvände värmen till min kropp. I Briançon återigen till vänster och sedan raka spåret ner mot Nice. 2 timmars körning i makligt, uppknäppt tempo. Raka spåret hela vägen ner till Medelhavet.

När man kommer till Nice från väster så leder huvudvägen in på Promenade des Anglais, den stora paradgatan. Jag kör under palmerna hela vägen fram till Hotél Negresco, parkerar motorcykeln, tar av mig hjälmen och fortsätter gå, nerför trapporna till stranden, tar av mig kläderna och rätt ut i havet i bara kalsingarna. Ett kort bad, jag sätter mig på botten så länge som jag klarar att hålla andan och flyter långsamt upp till ytan igen. Går upp på stranden och tar på mig kläderna, ler mot två unga kvinnor som skrattar och jag återvänder till cykeln. Nycklarna har blivit sandiga, så låset kärvar lite.

Ett par kvarter innanför Promenade des Anglais ser staden helt annorlunda ut. Ruffigt och nerslitet och jag finner ett litet 75 kronor natten hotell. Det är skönt att lassa in även om min packning aldrig varit stor. Ett par skjortor ett extra par jeans, underkläder och skor. Toalettsaker och en stor handduk. Resten är verktyg, reservslang, pump,verkstadsmanual, kartor, ett par böcker (Zen and the art of motorcycle maintainence) och lite kvarbliven konjak. Jag somnar och vaknar igen vid 8-tiden på kvällen. Klär mig, går ut och äter en enkel middag på en enkel restaurang, grillade sardiner, men ljuvligt gott. Till det ett par glas vin.

Sedan går jag ner till le Promenade. Flanerar längs stenmuren mot stranden, ser på några sena badare, fångas av förbipasserande fransyskor. Jag har alltid fascinerats av fransyskorna. De går där rätt mot dig, ser rätt på dig men genom dig, eleganta och stolta utan att visa något som helst. Förrän de precis är på väg ut ur synvinkeln. Då kommer leendet, blicken som söker kontakt, ”Jag ser dig och jag tyckte om att du ser mig”, sekundsnabbt och sedan är det över. Hon går vidare, fotstegen försvinner och dör ut. Fullkomligt oskyldigt men så absolut bekräftande. Jag sätter mig på stenmuren och tänder en av mina 30 dagliga cigarretter. Jag rökte alltid Gauloises utan filter och här var mitt nikotineldorado.

När jag sitter där kommer en man och sätter sig vid sidan av, inte för nära och inte kontaktsökande. Efter en stund så tänder jag min andra och bjuder honom en. Han tackar och tar emot och vi börjar prata. Han är algerier, gästarbetare i Marseille. Eftersom jag också jobbat där, tillfälligt i hamnen på en annan resa, så har vi något att prata om. Min franska är rostig men vaknar liksom till liv under vårt samtal. Han är i Nice på ett par dagars semester. Är man arab, algerier, arbetare och bosatt i Marseille så behöver man komma bort. Klimatet där är hårt, ”dûr, tres dûr.”. I Nice får man vara ifred. Där är man ingen, en besökare, en matgäst, ingen. Efter en stund så kommer vårt samtal in på politik, han hävdar bestämt att Europas politik, det europeiska samhället är genomsyrat av kristendomen. Jag protesterar, min egen gudsförnekelse och sekulära övertygelse skriker nej. Kristendomen är ett avslutat kapitel i Europas politiska liv.

Diskussionen blir häftig, men han envisas med att hävda sin tes: Europa är bestämt av sitt kristna arv. Och han kommer med exempel. Om bankväsende och socialförsäkringar, om politiska debatter och demokratin. Det är inte så att han förkastar det, men han övertygar mig mer och mer om det riktiga i hans tes. Europa bestäms av sitt kristna arv. Jag kontrar med att fråga om inte samma sak gäller för Algeriet, men med islamiska förtecken, Och jag avslöjar snart hur lite jag vet om Islam. Han berättar och bekräftar, jag frågar och han svarar. Vi kommer att sitta där i många timmar, långt in på natten och samtalet löper utan alkohol, men mycket nikotin. Samtalet ringlar sig in mot själva religionen.

Han är en vanlig, inte särskilt aktiv muslim. Men han trivs med att förklara. Jag fastnar vid det som jag uppfattar som det medeltida arvet i islam. Jag har alltid varit fascinerad av medeltidens sedan den gången min mor gav mig Tomas a Kempis´ skrift om teodiceproblematiken; jag var mitt uppe i mitt mest seriösa existensialistiska sökande och en häftig diskussion med min religion-lärare om bevisen för Guds existens. Sartre var min profet och Existensialismen är en humanism min bibel.

Men det är något i medeltidens syn på synden, avsaknaden av en dualisitisk djävul, att människan i sig är både ond och god som aldrig riktigt släppt taget om mig. Där medeltiden talar om etik, ditt eget ansvar för dina handlingar, där talar renässansen om moral, det regelverk som andra satt upp för att reglera dina handlingar. Och nu satt jag med en man som, en sen, sommarljum natt i Nice, öppnar mina ögon för en religion som har så mycket gemensamt med mitt filosofiska fundament. Under kvällen lopp klottrar han ner i fonetisk form trosbekännelsen på en avriven papperslapp i kalendern. Jag läser och försöker uttala det, han hjälper till och rättar, ursäktar att han inte vet hur man ska stava en del av de gammalarabiska ljuden. Jag viker ihop lappen och stoppar den i plånboken. Jag har fortfarande kvar den lappen 30 år senare. Lachadou lainallah waachadu anamomhammad rassalallah skrev han. Och det är början på en lång resa till en tro som jag inte kunde föreställa mig.

Att söka en religion var så fjärran från min hela föreställningsvärld. Jag var nyutbildad teaterregissör, en helt ny värld låg framför. Bakom mig försvann verkstad och Gränges Aluminium, jag hade gjort mitt livsval och nu skulle jag forma den framtiden. Att tro var något man gjorde i kyrkan, i verkligheten skulle man veta. Bastant och handfast sekularism utan plats för vidskepligheter. Men likafullt kom jag att behålla den där lappen.

Tre dagar senare kom G, hon flög och hade bokat ett bra hotell, med bekväma sängar. Vi stängde in oss där i ett par dagar och pratade, om min otro, om hennes, om hennes våldsamma besvikelse och ilska över mitt svek, om det omöjliga i att våga lita på mig igen, om all den kärlek vi fortfarande kände men som inte kunde rymmas i det raserade tempel vårt kärleksförhållande en gång hade byggt. Vi grät och skrattade, älskade och fnittrade, planerade för en framtid som vi bägge insåg var över den stund vi öppnade dörren ut till hotellets korridor. Roomservice höll oss med mat, vin och kaffe, två dagar i en säng. Därefter skildes vi. För gott.

Jag satte mig på motorcykeln och åkte till Avignon och teaterfestival, vidare mot Pyreneerna, stack inom Montaillou för att fylla på mitt medeltidskonto, men hamnade i Andorra. Tre dagar låg jag med hög feber och lunginflammation innan jag lyckades ta mig till ett apotek där jag fick penicillin, utan recept, och på tillbakavägen en 2 liters flaska med whiskey. Efter två dagar var jag 1400 ff fattigare men tillräckligt frisk för att återvända hemåt, Jag förstod att det inte handlade om semester längre utan om att så fort som möjligt komma hem och under vård.

Jag körde, käkade penicillinet på morgonen och drack whiskey till sängs om kvällen och lyckades ta mig till Danmark och en mycket kär vän. Hon stoppade mig i ett varmt bad, lät mig ligga i flera timmar, tog mig upp och svepte mig i morgonrock och varma filtar. I två dagar gav hon mig all den kärlek som det tomma skalet av en man, som var mig, kunde begära, och jag återvände hem till Stockholm. Utan kvinna men med en liten hopvikt papperslapp i plånboken.

Under de tio år som följde så studerade jag denna Islam som inte upphörde att fascinera. När man inte behärskar arabiskan så står man utanför, Det är ofrånkomligt, men med hjälp av de gamla Koranöversättningen, engelska och framför allt litteratur om Islam kom den mig allt närmare, och jag den.

Jag konverterade i början av 90-talet. En enkel cermoni där du uttalar trosbekännelsen inför 2 vittnen. Ash-hadu anla-ilaha illa-Allah, wa ash-hadu anna Muhammadan rasul-Allah. ”Jag vittnar att det finns ingen Gud utom Allah och jag vittnar att Muhammad är Guds sändebud.”

Att vara muslim är en motsägelse, jag är ju hela mig, men islam ger ramverket och sedan är det min sak att fylla det. Att leva med insikten att Gud är större, Allah akbar, inte stor, inte störst utan just större, ger tron mening. Gud är inte man, Gud är större, inte kvinna utan större, inte kropp, inte avbild - Gud är större.

Resten är redskap.

Intressant

Andra skriver om Eid, Ramadan, Islam och mer här här och här.

Jag sökte förgäves efter artiklar om ramadan och eid hos Dagens Arena, Efter Arbetet och Tiden.