Bring it on home to me....

Det finns vackra sätt att få sagt det på. Roger Ridley gör det. Stig Sjödin gör det hos Fredrik Jansson.

Läs även andra bloggares åsikter om Play for change, Roger Ridley, musik, blues, kärlek, solidaritet

Intresant.

Med ett dubbeleggat svärd jagas de anställda i systemet, på samma sätt som medborgaren, som de skall tjäna.

I gårdagens DN publicerades en ny artikel om vuxenmobbing. Två kvinnor skildrar med kirurgisk precision hur de, långsamt och effektivt stöts ut ur en gemenskap på en arbetsplats. Skvaller, antydningar och intriger är de informella verktyg som så bekvämt inkorporeras i det system där den som skall stängas ute kallas in till chefen, får en tillsägelse kopplad till hot om åtgärder; en rättslös ordning där anklagelserna inte preciseras, de anklagande inte kan namnges av integritetsskäl. Cheferna använder härskartekniker där ansvaret kan hävisas till ett anonymt "många". Fullkomligt rättslös, med skuggor av angivare var de än vänder sig, drivs de här två kvinnorna in i sjukdom, PTSD, posttraumatiskt stresssyndrom. Ett sjukdomstillstånd som drabbar människor i krig, av den psykiska stressen av att ständigt vara levande mål på ett slagfält.

Det är slående hur det förnedringssystem som av dessa myndigheter används utåt mot sina brukare, lika väl används mot de misshagliga inne i systemet. I bägge fallen gäller det att invagga dem i en känsla av att inte ha kontroll över sitt eget liv och på så sätt kan den som oroar långsamt brytas ner och fjärmas från systemet.

Så det är ett systemfel. De ansvariga får visserligen utlopp för sina peversioner, men de gör det inom ramen för ett system som legitimerar handlingarna. Den absoluta tystnaden inför Zarembas artikel från våra folkvalda övertygar mig om att våra ledande politiker inte finner någon giltig angreppspunkt. De befinner sig själva i det systemet, är en integrerad del av det, de har i långa utskottsarbeten skapat underlag och sedan fattat beslut om det. Det är så här systemet är tänkt att fungera. Och det tål inga felande kuggar, inget ifrågasättande eller efterlysande av ansvar.

Jag tror inte att den politiska fantasin hos dagens valda makthavare klarar att föreställa sig en lösning för vare sig Mir Abbas, Sefat, Kerstin eller Carina. Lika lite som de kan det för varje åldring som bäddas ner för kvällen kl 6, och inte tillåts komma ut i frisk luft under åravis.

Systemet fungerar inte om det sätts under kritik. Eftersom det inte finns någon som uppbär ansvaret. Det var under 1990-talet som ordet ansvar fick en helt ny betydelse. Från att ha inneburet att den som hade ansvaret också skulle sörja för att ställa saker till rätta när fel uppdagades, så blev ansvar en löneförmån, hade man ansvar innebar det högre lön, och var inte på något sätt kopplat till den gamla betydelsen av ordet.Det beskrev bara en position i hierarkin. Väl här räckte det med att man privatiserade förhållandet och gjorde personlig avbön, en pudel. Ansvaret kunde plötsligt delegeras neråt i organisationen. Och organisationen kunde aldrig ställas till svars. Upprättelse för den som felaktigt behandlats ingick endast i sällsynta fall. Det här systemet genomfördes upp till den högsta ledningen i staten. Inte ens statsministern kunde avkrävas ansvar, t.ex. i Tsunami-händelserna. I stället delegerades ansvaret längre och längre ner i Rosenbad, förrirrde sig i korridorena, stannar till för en stund hos en Securitasvakt tills det helt upplöstes i snaskig spekulation och en huvudperson försatt i inre exil.

Samtidigt som den här tolkningen av ansvar genomförs i svensk förvaltning åläggs myndigheterna en hantering av det samhälleliga uppdraget som bygger på ifrågasättande. De som söker myndigheten skall misstänkliggöras; den sjuke är inte sjuk, den arbetslöse vill inte arbeta. På så sätt tror man sig kunna beivra fusket och det orättmätiga överutnyttjandet av välfärdssystemet. De anställda förväntas inte längre tjäna medborgarna utan i första hand värna systemet själv. Idag manar politikern om budgetdisciplin, (hör bara på ordet), och sunda finanser. Det är dagens politiska mantra. Jag tror att det här har sin förklaring i den pågående förvandlingen av politikens uppgift. Sedan 20 år har representativiteten i de politiska församlingarna gått från medborgarens till skattebetalarens. Med ett dubbeleggat svärd jagas de anställda i systemet, på samma sätt som medborgaren, som de skulle tjäna.

Alla system kräver sina offer, Zaremba har visat på vårt systems. Och det är därför tystnaden från partiledarna är så total. Det ligger en tragisk ironi i det farsartade sätt som systemet reproducerar sig bland de bloggande partiaktivisterna. För tystnaden är lika total bland ”gräsrotsdebbattörerna.”

Men de läser i hemlighet. Aldrig har jag haft så många läsare på min blogg som under den senaste veckan.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, ansvar, De rödgröna, fattigdom, klarspråk, migration, moderaterna, Mona Sahlin, människovärde, samhälle, rättfärdighet, solidaritet, socialdemokraterna, val 2010, två världar,

läs också här och här. Nära ligger detta.

Bögar på scen, är det fortfarande nåt särskilt?

På lördag har Malmö Stadsteater premiär på All you need is love, en pjäs som baseras på malmöbors egna berättelser om ”män och deras upplevelser av kärlek och sexualitet”. Manlig homosexualitet får stort utrymme och pjäsen regisseras av Ronny Danielson och spelas på Intiman scen.

Det väcker minnen. 2010 -swosch- 1969, Samma teater, samma scen, 12 män/pojkar har premiär. Pjäsen var The Boys in the Band av Martin Crawley, ursprungligen en off Broadway-succé från året före som nu tagits till Malmö av regissören Pierre Fränkel. Översatt fick den heta ”Oss pojkar emellan”. Jag minns för jag var med.

Det var här jag tog mina första stapplande steg på en svensk teaterscen, inte på scen kanske, snarare satte jag mitt arsle för första gången vid en regipult, inte som regissör men som en storögd och hängiven regisassistent. Jag fick jobbet därför att jag jobbade gratis, jag kunde ha ätit grus för att få vara med där. Jag hade ingen aning om vad pjäsen handlade om, och det var för väl det, för vi får komma ihåg att homosexualitet då var betraktat som en sjukdom, homosexualitet var visserligen tillåten för män över 18 år, men i folks ögon var det totalt tabu. Det är svårt idag att föreställa sig det förtryck som rådde på den här tiden, när det svenska folkhemmets stod på topp. Att vara homofil var ett helvete och att göra en föreställning om 9 män som samlas för att leka en vuxenvariant av sanning eller, nej, snarare sanning och konsekvens, 8 homosexuella män och en som kanske sitter i skåpet. Det var dynamit. En blandning av sensationsmakeri, skandal och fördömande av att skattemedel slösades bort följde oss från första repetitionsdag.

Det var ju första gången nå´t sån´t visades på en svensk scen. Vi var pionjärerna, vi bröt den mark som det skulle dröja många år innan den bar frukt. Vi var en ensemble med olika sexualitet men under arbetets gång kom vi att komma varandra nära. Det var många barriärer att bryta även för oss inne i repsalen, på teatern sågs vi med många oblida ögon. Nere i kantinen stod det alltid några bord mellan vårt de andra som åt där. Ju mer det tisslades och tasslades, desto mer svetsades vi samman.

Efter premiären tog vi flygbåten till Köpenhamn och taxi till Gentofte och Doug´s, en villa med stora fönster mitt i ett riktigt borgerligt villaområde. Doug bjöd på thanksgiving-kalkon efter mammas recept, fullstoppad med korngryn, russin och bröd. Vi drack och åt och efteråt dansade vi. Vi slet gardinerna till sidan och dansade och ett efter ett slocknade ljusen hos grannarna. Bara månens reflex i kikarna kunde anas. Vi gav dem en extraföreställning.

Jag åkte hem till Östersund, blev med barn och gifte mig och på nyårsafton föddes den vackraste av all flickor någonsin. För mig dröjde det 12 år innan jag stod där på en teaterscen igen. Och ytterligare 30 år senare, år 2010, så kan jag blicka tillbaka 42 år och på något viktigt. Det går en båge från idag till 1969, ett år då vi fortfarande sjöng "All you need is love" i parker och på badständer över hela världen. Världen förändras på 42 år. Och jag är en del av den förändringen, precis som du och Doug, min dotter och mina barnbarn.

Annat intressant finner du här.

Inget liv är värt att slösas bort på trivialiteter och kravlös förnöjsamhet.

Den 24 januari 1974. Jag kommer till jobbet som vanligt. Eftermiddagsskift på Gränges Aluminium. Stämplar in kl 14.00, hämtar tappschemat och ger mig upp i hallarna, trucken står utanför verkstaden med motorn på. En hälsning från förmiddagsskiftet som visserligen bryter mot regelverket, men som vi ändå gör för att undelätta för varandra.

Uppe i hallarna hämtar jag dagens tappskänk, kör fram till första ugnen som skall tappas, hugger ett hål i slaggskorpan och ställer skänken på värmning. Efter ett par minuter är allt klart för att börja. Jag har gjort det tusentals gånger förut. Allt verkar vara som det ska. Klockan är 14.36. Jag vet det eftersom den krossas och stannar exakt då. För det var ingen vanlig dag på jobbet. Det var den där dagen då det händer som inte ska hända.

Jag går fram för att kolla att tappningen går rätt och hinner konstatera att det är metall och inte slagg som kommer, sedan vet jag inte mer. Skänken exploderar, jag slås medvetslös och kastas 3 meter bakåt, landar på huvudet på golvets järngaller. Min hjälm slår i väggen 30 meter bakåt och 10 meter över golvet. Det berättar mina arbetskamrater senare. Själv vet jag bara att jag vaknar till och försöker släpa mig bort, jag är blind på det ena ögat och ser svagt med det andra. Sedan tynar jag sakta bort. Antagligen dör jag. Jag svävar över min kropp som jag kan se ligga på golvet och återupplever hur jag flyger genom luften och landar. Två gångar i en sorts slowmotion.

Hjälpen kommer snart, jag körs till sjukhuset i Sundsvall och mina skador listas; huvud och överkroppens framsida med 2a och 3e gradens brännskador, alla muskler och senor i nacken sönderslitna, brott på nyckelbenen och höger handled, oräkneliga frakturer på skallbenet och käken, flera tandskador. Ögonens status är oklar eftersom brännskadorna ”limmat” ihop dem. Jag fraktas omedelbart vidare till brännskadeavdelningen på Uppsalas akademiska sjukhus, där man konstaterar att jag har haft tur i oturen. Det var gummirök som orsakade explosionen, och den lade sig som en heltäckande antiseptisk mask över brännskadorna. På så sätt slapp jag de infektioner som deformerar alla brännskador. Nu återstod bara väntan, väntan på att ny hud skulle växa ut under ”gummimasken”. Efter fyra veckor i isolering lossnar den och jag kan förbereda mig på att åka hem. Med armen i gips och en heltäckande blå tatuering över högra ansiktshalvan återvänder jag till Sundsvall. Efter 5 månaders som sjukskriven orkade jag inte gå sjukskriven mer utan bad min läkare och företaget om att få börja jobba igen. Ett antal år följde med operationer och rehab.

Det här blev en rubrik och en liten notis i tidningarna, men för mig så förändrades hela mitt liv. Lite mindre rädd för att dö, desto gladare för att leva, har man hälsat på hos döden så får varje dag, varje timme och minut ett helt nytt värde. Jag blev kräsen på livet, inget halvdant ljummet dög längre. Inget liv är värt att slösas bor på trivialiteter och kravlös förnöjsamhet. Jag jobbade kvar 3 år på Gränges, sedan bröt jag upp och sökte en helt annan livsväg. Jag sökte mig till teatern och har fortsatt där till den dag som idag är.

Intressant

Off to Barcelona!

Fem dagar i Barcelona borde skingra den december-blues som invaderat sinnet, några dagar att få perspektiv på en politisk debatt som ideligen verkar köra i diket. Rötmånad mitt i vintern, men bättre nu än i augusti 2010.

I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades.

I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades. Där sitter jag, gamle karlen och tårarna rinner. Jag och Anette hade gått ner till Gerlesborgskolan på konsert. Rumi-ensemblen under ledning av Javid Afsari Rad spelade. Och vilken musik! Den väsande rörflöjten, luftig och sjungande.



Afsari Rad har skrivit musik till ett urval av Rumi´s dikter. Ensemblen är stor och internationell, dels de persiska instrumenten, Oud, santur, ney och slagverk men också en stor stråksektion med musiker från Göteborgssymfonin och norska frilansare skapade en enhet som både var klassisk iransk och väldigt nutida minimalistisk västerlänsk, en mäktig samtida känsla med mångtusenåriga rötter och fästa till 800 år gamla texter av Rumi. Jag behärskar inte farsi, språket sångerna framfördes på, men jag har rätt god kännedom till Rumis poesi vilket var en fördel tror jag. Och Rumis ord går rätt in i min själ. Kärlekens och längtans poet framför alla. Han som inspirerat och fortfarande inspirerar diktare över hela världen, inspirerade oss i konsertlokalen vid havet i lilla Gerlesborg igår.



Kan musiken ytterligare förhöja en sådan storhet? Ja, igår kväll tyckte jag att jag fick vara med om det. Vi fick höra 5 kompositioner i en dryg timmes konsert. Publiken var en salig blandning av tonåringar och vuxna och gamlingar som mig. Så medryckande var det att några av ungdomarna inte kunde låta bli att ställa sig upp och dansa. Och Elsa fick en hostattack och fick smyga sig ut för att inte störa, så andlös var stämningen under de mest lyriska partierna att Birgitta fick en del blickar på sig när hon knäppte med sin snusdosa. Ensemblem fick med sig publiken till ett lyssnade vars intensitet nästan var att ta på. Och efteråt ville applåderna inte ta slut. När så Javid på sin klingande norska annonserade att de tänkte ”spela lite till” så fick vi också som vi ville.

Efter konserten stannade ett tjugotal och i lågmälda samtal kring skolmatsalens bord så fick vi pratat om det ena och det andra. Vi slås av det stora i att vi, som bor i en glesbygd ändå kan få njuta av framträdande på den här höga nivån, att en ensemble som spelar på stora arenor, nästa stopp var visst Hannover, stannade till i lilla Gerlesborg och att vi, det knappa hundratalet i publiken, hade fått vara med. Vi bor i en glesbygd visserligen, men vi har inte accepterat att det skall betyda låg livskvalitet. Vi har konst och musik i ett omfång som bara är möjligt tack vare för det första vårt eget intresse men också tack vare Rikskonserterna och den regionala musikförmedlingen Tonerna de gå och framför allt Gerlseborgsskolan, denna lilla oas där konst och kultur i ett halvt århundrade har vägrat acceptera verkligheten och gjort det omöjliga. Just den här konserten var ett resultat av samverkan mellan konsertserien Listen to the world och VG-regionens mångkulturkonsulent Rasoul Nejadmehr. Vi får hoppas att de aviserade förändringarna i kulturpolitiken och rikskonserternas ställning inte gör sådana här arrangemang svårare.



Men igår handlade det bara om känslorna hos en gammal man och ett blottat hjärta, om flöjtens sång om återförenandet, den arabiska cittrans som skapar det oändliga rummet, lutans ordlöshet och slagverken som lockade till dans. Om mitt hjärta och mina tårar som sjöng om återförenandet, min närvaro och ordlösheten i min kropp.

Andra skriver om musik, poesi och kärlek.

På torsdag ska jag läsa dikter. Högt för folk. Huvaligen.

Jag är lite nervös. På torsdag ska jag läsa dikter. Högt för folk. Huvaligen. Trots att jag har gjort det många gånger, det är ju mitt jobb, så blir det inte bättre med åren. Snarare tvärtom. Man gruvar sig, eller hellre, jag gruvar mig.

På torsdag, efter att vi har stängt affären för kvällen, så är det dags. Affären är vårt inköpskooperativ, som vi startade när ICA la ner för 10 år sedan. Vi har öppet mellan fem och sju på eftermiddagen, och folk stannar gärna kvar i kaféet en stund efteråt. Just torsdagarna har vi satsat på lite extra, lite högläsning och mera att äta därtill. Så nu är det min tur. Folk vill höra mig läsa Rumi. Jalal al-Din Rumi, persisk poet som levde under 1200-talet. Sufi. Sufisterna bär ju en filosofisk tradition inom Islam, av många kallade mystik. Många har säkert hört talas om de dansande dervisherna, män i vida yllekjolar som till suggestiv musik dansar runt, runt i något som liknar en evighet.

Jag är dammet som cirklar i solens sken
Jag är den runda solen
Till damkornen säger jag ”Stanna!”
till solen ”Fortsätt vandra.”

Jag är morgondimman
och kvällens sista andetag.
Jag är vinden i trädets krona och vågen
som bryts mot skäret.

Masten, rodret, skeppets styrman och dess köl
jag är korallrevet som sliter sönder det.

Jag är ett träd med en tam papegoja på dess gren
Tystnad, tanke och röst

Jag är den luft som bär musiken ur en flöjt
gnistan slagen ur en flintasten
det smidda järnets flämtande sken

Jag är både ljusen och nattfjärilen, som oupphörligt söker sig dit.
Ros och näktergalen förlorad i dess doft,

Jag är alltings varande och den virvlande galaxen
all utvecklings idé, allt det som lyfter och allt som faller bort.
Det som är och det som inte är.

Ni som känner Rumi, ni alla säg mig vem jag är
Säg jag är du.



Rumis poesi rymmer allt, den snabba iakttagelsen, den djupa tanken, skämtet och allvaret. Ofta handlar det om kärleken, den gudomliga kärleken och jaget.

Hur mycket jag än försöker beskriva och klargöra Kärleken
blygs jag för allt jag sagt när vi råkas.
Fastän tungans ord och mening är upplysande
glänser den outtalade kärleken desto mer.

Pennan raskade på med ordvändningen
Den vederfor kärleken och sprack itu.

Den pennan förstod plötsligt vad det handlade om. :)

Eller hör här!

Jag har gett upp dualismen, jag har sett att de två världarna är en;
En jag söker, En jag känner, En jag ser, En jag kallar.
Jag är berusad av Kärlekens bägare,
De två världarna är bortom mitt förstånd
Jag har inget annat ärende än att festa och rumla.

Sufisterna säger int nej till en fest. Och ibland kan det bli nog så svårt att veta vem som är vem.

Jag är inte jag, du är inte du och inte heller är du jag.
Men ändå är jag jag och du är du och du är jag.
På grund av dig, ack skönhet från Khotan, är jag i dag
förvirrad över huruvida
jag är du eller du är jag.



Andra teman är exilen, att vara långt borta från sina rötter. Att inte finna hem igen.

Lyss till rörflöjten när den sjunger,
hur den berättar om ensamheters kval:

Alltsedan jag skars av vid strandens vall
har min klagan fått man och kvinna att sörja.
Bröstet vill jag bit för bit slita itu
tills jag klargjort kärlekslängtans smärta.

Vemhelst som vistats fjärran från sin rot
åtrår den egna återföreningens stund.

Mysticismen ligger som en underström i allt det skrivna. Och på typiskt folkligt manér förenar han högt med lågt, som här:

Människans tillvaro är denna: ’De tog en vinge från en ängel och fäste den på en åsnas stjärt.’

Själv har jag hämtat mitt livsmotto från Rumi, det låter väldigt högtidligt, uppblåst kanske någon tycker, men jag gillar likafullt att ha några korta ord som hjälper mig att hålla mig på mattan, som ett broderi på väggen. Så håll till godo:

När förnuftet väcker högmod hos dig,
snorkig självsäkerhet och uppblåsthet,
lämna då ditt förnuft därhän och bli en dåre,
så att ditt hjärta förblir friskt och du vid liv.

Så på torsdag så skall här läsas. Och nervositeten har jag väl mästrat tills dess får jag hoppas. För jag gör det ju med stor glädje trots allt, så klart, när man får presentera sin favoritpoet.

Intressant här kan du finna mer om Rumi, sufismen poesin och musiken.
Svd, DN, Newsmill



Anders Widén skriver om sin egen Rumi här.