tisdag 21 juni 2011

Med alla former av hets, sexuell, könsbunden, om bönder och lantisar, medelålders och klimakteriet.


När Maud Olofsson meddelade sin avgång så kom det knappast överraskande. Hon har varit en förlorare när det gäller sitt eget parti men en vinnare i skapandet av den borgerliga alliansen.

Hon har suttit längst av de nuvarande partiledarna och styrt sitt parti genom en dramatisk förändring från ett tillbakablickande folkrörelseparti utan folkrörelse under 1990-talet till ett modernt liberalt parti som försökt landa i städernas nygröna medelklass och sitt eget partis karaktär av folkrörelse. Ett tomrum som både KD och SD försöker fylla. Centerns partistämmor har alltid haft karaktären av knätofs och svenska flaggan. Men under senare år mera som en sorts nostalgiskt skillingtryck med utsikt från Stureplan.

Få partier har som Centerpartiet drabbats av Almedalssjukan. Den uppblåste patriarken som kommunens starke man har smittat av sig i organisationen och delat partiet i två delar, å en sidan de exekutiva almedaliserade storstadspolitikerna och kommunala "pamparna" och å andra sidan de som inte kan åka till Visby mitt i höstningen av det första ensilaget.

Maud Olofssons roll har varit otacksam och jag vill väl heller inte kalla henne särskilt skicklig i sitt partiledarskap. Som näringsminister har hon knappast gjort bort sig, men inte heller dragit in några högvinster. Kärnkraften var ett svek som de delar med andra betydligt större partier. Däremot så har hon fått bära skott för allt som Centern åstadkommit i regeringsställning. Sett utifrån verkar hon inte klarat av att tygla sina hästar. Hennes personliga attribut har inte heller alltid varit till hennes fördel; det lite skräniga tonläget och de inte alltid så väl reflekterade åsikterna. Men härvidlag skiljer hon sig inte ut från andra partiers företrädare, från höger till vänster utan undantag. Nivån på magplasket i den senaste Libyen-farsen har hon inte lyckats uppnå, trots allt.

Det som har varit mest iögonfallande för Maud Olofssons tid som partiledare har istället varit hetsen mot hennes person i media, sociala som press. Hon har verkat vara lovligt byte för alla former av hets, sexuell, könsbunden, om bönder och lantisar, medelålders och klimakteriet i akt och mening att förminska henne så mycket som möjligt. Kanse tror man att på så sätt skall vinnas politiska poänger.”Kärring” med alla de möjliga prefix har varit legio. Inte minst på bloggen och då särskilt bland s- och v-märkta bloggar. Bloggare med pretentioner att företräda en seriös debatt har förlorat alla hämningar när det kommit till Maud Olofsson. Inte sällan skrivs där av personer, som med stort engagemang har ondgjort sig över Mosa-Mona-kampanjer och den senaste kelgrisen bland s` megafoner, Mosa-Håkan-kampanjen. Utan självkritik så lånar man sig till den värsta sexism, kvinnohat och hackordningsbeteende och det smärtar mig särskilt mycket då skribenter som jag hyser den största aktning för lånar sig till att utan reflektion i samma blogginlägg(!) bidra till förminskningen av Maud Olofsson och samtidigt ömka Håkan Juholt.

Jag tror inte att medborgarnas åsikter om politiker förändrat sig så mycket genom åren, det är medlen och möjligheterna att ge dem stor spridning. Samtidigt har kraven på saklighet och personvärn sänkts i media. Skyldig tills motsatsen är bevisad verkar var dagens motto. Den utvecklingen har gett legitimitet och ibland en plattform till moseriet. På dom djävlarna. I politikens värld hörs inga kloka ugglor eller välmenande möss. Här finns bara offer och förövare. Tillsammans så bidrar de till det politikerförakt som underminerar tilltron till politiken. Vi kan läsa om ungdomar som för ett spottstyver är beredd att sälja sin röst och längtar efter en stark ledare. Är det att förvånas över?

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 20 juni 2011

Diktaturens kreatur!


Jag kan inte annat än att planka Amnesty International´s upprop rakt av. Gå in på deras hemsida och skriv under du också. Innan du åker.


Stäng fånglägren i Nordkorea!

Yodok är ett av sex kända läger för politiska fångar i Nordkorea. Män, kvinnor och barn i lägret tvingas till hårt straffarbete, de får otillräckligt med mat och de utsätts för misshandel. Den medicinska vården är helt otillräcklig och de hygeniska förhållandena under all kritik. Många insjuknar under tiden i fängelset, och ett stort antal dör i häkte eller kort efter att de frigivits.

Omkring 50 000 personer hålls i Yodok, och de flesta är fängslade utan rättegång eller efter mycket bristfälliga rättegångar där "bekännelser" erhållits genom tortyr. Det finns två så kallade zoner i Yodok. Fångar i Revolutionära Zonen, där personer som gjort sig skyldiga till mindre allvarliga "brott" hålls, friges efter avtjänade straff som varar från några månader till tio år. Fångar i Totalkontroll Zonen friges aldrig .

De som skickas till fånglägren kan vara tjänstemän som uppfattas ha utfört sitt arbete dåligt, personer som kritiserar regimen eller den styrande familjen, och alla som misstänks ägna sig åt regimfientliga aktiviteter, bland dem att lyssna på TV eller radio-sändningar från Sydkorea.

Anhöriga till dem som misstänks för brott skickas också till Yodok. Det kan gälla föräldrar, mor-och farföräldrar, systrar, bröder, syskonbarn, syskonbarn och kusiner. Spädbarn som föds i Yodok blir automatiskt fångar, och om de är födda i Totalkontroll Zonen, kommer de att vara där för livet.

Den nordkoreanska regeringen förnekar existensen av läger för politiska fångar i landet trots vittnesmål av före detta fångar och satellitbildersom bekräftar deras existens.

Yodoklägret och de andra lägren måste stängas för att stoppa dessa förfärliga, systematiska och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.

Skriv under uppropet som kommer att skickas till Kim Jong-Il, Nordkoreas ledare, och Nordkoreas FN-ambassadör i Geneve, So Se-Pyong, och uppmanar dem att:

- erkänna existensen av Yodok och andra läger för politiska fångar i Nordkorea

- omedelbart stänga fånglägeren

- omedelbart och ovillkorligt frige alla samvetsfångar, inklusive släktingar hålls på grundval av "guilt-by-association". Alla andra fångar bör friges såvida de åtalas för internationellt erkända brott, är häktade av en oberoende domstol och får en korrekt rättegång


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant.

söndag 19 juni 2011

Almedalssjukan skadar för livet! Bojkotta Almedalen!


För knappt ett år sedan skrev jag en text om Almedalen och almedalssjukan. Nu närmar sig årets upplaga, lika hajpad som någonsin en Beaujoulais noveau i november. Och lika blodlös för den delen.

Instängda bakom medeltida murar ockuperar den politiska eliten och dess svans livsrummet för gotlänningarna. Här utförs likt Fångarna på fortet politiska krumbukter och blindtestning av fågelspindlars nätverksbyggande. Servade av politikens krämare byggs politikerns självbild av en avgörande samhällsaktör upp. Oavsett partifärg samlas man till kvällen, efter utfört uppdrag på bakgårdar, parker och andra till serveringställen omgjorda allmänna platser för att slicka varandras sår och rumpor. Här byggs broar över partipolitikens och den insnävade ideologins tröstlösa träskmarker. Belöningen för alla småaktigt ersatta timmar av politisk lojalitet omsätts i vaknätter och somrig berusning. Osövd och utmattad kan sedan deltagarna återvända till sina sommarstinna återstående semesterveckor, ett sluttande plan på väg till höstens gruppmöten, idoga harvande i nämnder och styrelser och partisamstämda omröstningar i fullmäktige.

Almedalen är manfestationen av politikens kivikisering. Här skapas självbilden av den exekutive makthavaren, drömmen om att vara den inflytelserika, den som väljer vägen framåt och leder sitt folk mot framtiden. Så som den presenteras av hantlangarna i lobbyn. Men lika nersmetad av sockervadd, plastmuggspilsner och fullskitna bajamajor som vilken prylmarknad som helst.

För ett år sedan skrev jag: "Jag vill helst inte förlora min respekt och tro på vårt demokratiska samhälle med skarpa debatter mellan politiska motståndare för att vinna väljarnas förtroende. Men det är något med politikens självbild som skadas av hajpen kring Almedalen.

Det som en gång var en enkel talare som brukade en semesterdag på ön för att från ett lastbilsflak tala om viktiga politiska frågor, har växt till något som mer liknar en politisk marknad med mycket billigt tjafs i utbudet. Med magnetisk kraft suger den politiska eliten till sig sina trupper och stänger in sig innanför murarna och tillerkänner varandra en storhet och betydelse som de faktiskt inte borde ha. Här tar politikerna makten över människors liv och övertrumfar varandra i löften om hur frukten av medborgarnas arbete ska fördelas ut i form av individuella och kommunala bidrag.

Här bygger den politiska eliten sitt Belgian Blue-ego hermetiskt avskilt från det folk de vill representera.
"

Efter ytterligare ett år i kommunalpolitiken så är jag än mer övertygad om att Almedalen borde bojkottas. Bojkotta Almedalen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

lördag 18 juni 2011

Jodå, jag lever,


Överlupen av arbete, roligt arbete och en hårddiskkrasch (tredje på ett år!!!!) så ligger jag som övergiven fisk och snufsar efter andan. Deprimerad in i märgen över mitt eget partis lögner och apspel som fått mig att tvivla på på partipolitikens väsentlighet och berättigande så har jag legat lågt på bloggen, inte haft något att skriva om, följt andra bloggare med ointresse och odlat min egen agenda.

Helt död är jag inte, andnupen som sagt. Och egentligen väldigt sugen på att återuppta min kontakt med mina tusentals läsare. Så kanske är det här ett första test. Vill jag? Behövs jag? I livet javisst men här? Nja, osäkert.

intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,