Edvard! ett bildmanuskript

Det här är de samlade bilderna i det bildmanus som jag jobbar med inför vårens föreställning. Det två sista är huvudbilder, mixa dem med valfri annan bild och du får en historia att berätta. Det här är också ett sätt att skapa en föreställning. Jag tror att vi är något väldigt spännande på spåren här. Bildkonst borde gestaltas visuellt, med sceniska bilder där texten är underordnad det visuella berättandet. Jag kommer regelbundet att följa upp utvecklingen av föreställningen så häng med.

Vampyr

Svartsjuka

Kyssen

Sittande Modell

Sittande modell II

Det sjuka barnet.

Förföraren

Mordet på Marat

Madonna

Pubertet

Självporträtt i Helvetet

DN, DN2, SvD, SvD2, Morgenbladet
Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om konst, samhälle, politik, Edvard Munch, Østfold Teater, kultur, civilisationen,

Äntligen release-party!

Äntligen så låter regeringen täckelsen falla. Den revolutionerande lanseringen av Utanförskåpet är nu genomförd. På en golfbana i Barsebäck fick press och lokala politiker göra en provsväng med det nya fordonet, det sk utanförskåpet, där människor utan riktig konkurrenskraft kan placeras och fritt förflyttas i tid och rum. 

Platsen är vald med eftertanke, mot en fond av det nerlagda och avstängda  kärnkraftverket ges en demonstration av regeringens handlingskraft och stålsatta ambition att definitivt göra sig av med arvet efter socialdemokratin.

Designen är baserad på ett golfbilschassi för att inte avvika för mycket från sina tillskyndare och samtidigt minna oss om innanförskapets små glädjeämnen. Den röda färgen är vald för att peka på den socialdemokrati som skapade de förhållanden som med ett ord kan beskrivas som utanförskap. Regeringen har nu lyft detta till en helt ny nivå, Utanförskåpet. Där man kan synliggöra problemet utan att behöva se eländet. 

Tanken är att människor nu ska placeras i Utanförskåpet och fordonen kommer att framföras av därtill specialdrillad personal med Fas 3-licens. Varje skåp är tänkt att rymma 10 vuxna och 3 barn, varken mer eller mindre. I takt med att postverkets gula cyklar, mopeder och bilar försvinner så skall alltså Utanförskåpets urläckra röda skönheter få fylla tomrummet.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om utanförskap, utanförställd, Fas 3, politik, regeringen, handlingskraft, Reinfeldt,

Angående herr ministerns förvillelser.

En försynt fråga till Major Björklund, har ni tänkt på möjligheten att nivågruppera babysim-verksamheten. Tänk om någon stackare kommer ut därifrån och är glad för att kunna simma men så rasar verkligheten på en och det visar sig att kompisen i 27-an är bättre och så får man inget jobb och blir hänvisad till utanförskåpet. Nähä, fy bubblan så trist.

Herr ministern som så idogt gräver i svunna tiders pedagogiska höjdpunkter kan säkert även finna relevant material om skallmätningens välsignade resultat och påbörja det socialhygieniska arbetet redan på BB. Även om ju ungarna ser väldigt olika ut vad gäller skallens form, det kan ha med problem att komma ut och in i samhället just där och då att göra. Men likafullt så bör väl ändå en grövre sortering kunna genomföras redan här, så att både föräldrar och den stackars nye medborgaren slipper sväva i osäkerhet om framtidens möjligheter. 

Eller så kan väl herr ministern bara sätta sig ner, knäppa upp några knappar i skjortan, ta sig en whiskey och bara slappa av. Ni har gjort så alltför mycket redan nu.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Björklund, skallmätning, barnen, betyg, skolan, politik, politiker,

Det här är vårt land

Ok jag publicerar en gammal text igen med anledning av dagen. Det här är mitt land. Jag skrev den för något år sedan när Sverigedemokraterna var som mest högljudda. Jag har aldrig känt igen mig i deras verklighetsbeskrivning. Hade den varit sann så hade Sverige inte sett ut som det ser ut i dag. På gott och ont.

------------------------------
Det här är mitt land.

This land is my land...” sjunger Woody Guthrie. Den sången stannar kvar inne i mig.

Jag föddes och växte upp i Dorotea, en liten by i Lappland. Vi bodde i ”Hyreshuset”, det fanns bara ett. I lägenheten mittemot bodde Erland Sparby, sjukpensionerad bagare från Västerormsjö. På första våningen bodde Walter Quitschke, tandläkare som flytt från Kommunisttyskland och Lindströms, och Per Gunnar och jag var bästa kompisar. Tvärs över gatan låg sjukstugan. Doktorn där hette Ott Kerstell och var politisk flykting från kommunistockuperade Estland.

Fred och Pussi Forbat blev mina gudföräldrar, de var judiska flyktingar från det fascistiska Ungern.

Uppe på fjället intill Storjolas rengjärda byggde farsan tillsammans med Lasse Kroijk en kåta, som vi använde när vi fiskade. På somrarna kom knivsliparen, en rom, med sin cykel och slipade knivar för ett år framåt och efteråt satt vi i köket och de vuxna pratade och jag glodde. Och hade vi tur kom Kronhöffer, tattaren och gårdfarihandlaren med sin resväska full av varor. Eller Lasse Koskinen, gymnastikläraren och drack en grogg.

”...This land is your Land” fortsätter Peggy Seeger...

Jag växte och blev förälskad i Asta, tattare från Avaträsk, och Sonja, en härlig blondin från Svanabyn. Men det var Ingrid, en samejänta från Tärnaby som lärde mig att kyssas.
 
”from California to the New York Islands..” Joan Baez tar vid...


I början på 60-talet fick Floyd Patterson motorstopp utanför Folkets Hus, så vi smågrabbar fick jämföra knytnävarna och en autograf i blocket. Och sedan började jag jobba. I skogen med avaträskare, finnar och ibland med någon som kom från Sundsvallstrakten till. På varje nytt jobb en ny nationalitet, aldrig de samma, hela tiden nytt, ja, jag har faktiskt aldrig jobbat på en ”etnisk ren” arbetsplats i hela mitt liv.


”From the Redwood Forest, to the Gulf stream waters.” Pete Seeger fyller i...
Jag har fått jobba på semestrarna. I Tyskland, Grekland, Nordafrika, Norge och Danmark, i Spanien, England, Frankrike, Portugal. Alltid lärde man sig något nytt, alltid fick man något bekräftat.


Och idag så sitter jag och väntar på Janne, snickaren som efter några år i Norge flyttat hem till Hamburgsund och startat eget. Medan jag väntar så läser jag några dikter av Shakir al-Samawi från Hjällbo i Göteborg, han flydde fran Saddam Husseins diktatur i slutet på 80-talet och kommer väl hem i dagarna från en turné i Marocko. Så då blir det att resa till Göteborg.


Ikväll drar jag med Samuel, värmlänning från Sunne, ut med båten och vi prövar oss på några makrillar som snabbgrillas med lite peppar, salt och smör.


”This land was made for you and me.” avslutar Bruce Springsteen med full kraft.


Det här är mitt land. Välkommen till min värld.

----------------------------------------




Den sjöng man för full hals, brorsan hade köpt orginalet med Ben E King och den gick hela tiden på AGA´n, jag sjöng med hårborsten i hand, och längtade. Längtade efter vem som helst som ville ha en. Och jag längtar fortfarande. Idag handlar det om en hel värld.



Andra skriver också om det. Laakso också.

Varför ska vi förbjuda kvalitet och försvara massuppsägningar?

Det går inte att låta bli att reflektera över hur tankarna går hos sjukvårdens utförare. Att välfärdens resurser minskar vet vi alla och att det påverkar vården vet vi likaså. Då är det intressant att följa hur två utförare, det privata Capio som precis vann upphandlingen av St Görans sjukhus och det offentligt drivna Karolinska sjukhuset, resonerar inför sparkraven.

Karolinska meddelar raskt att man måste skära bort 300 tjänster för att få budget i balans. Ett enkelt hugg med kniven och ekonomin är på plats. Vilkas konsekvenser det får för kvalitet, patientsäkerhet, reflekterar inte sjukhusets ledning över men flaggar för längre väntetider. Budget går i balans.

Capio går en annan väg, trots minskade ekonomiska ramar och oförändrat uppdrag från Stockholms Landsting. De letar efter de onödiga kostnaderna, de som kan skäras bort utan uppsägningar och kvalitetssänkning. Och de pekar ut vårdskadorna som det enskilt viktigaste sparbetinget. Kan man bara sänka de skador vården själv orsakar människor så finns det mycket att spara, människor ska inte bli värre sjuka bara för att de söker vård. Sjukhusets lönsamhet ökar.

I Sverige dör varje år 6000 människor och fler än 100 000 skadas med långa sjukskrivningar bara för att de har sökt vård för andra, mindre allvarlig åkommor. Det är ju i sig ett fullkomligt orimligt förhållande. Göra bara tankeexperimentet att SJ meddelar att 6000 människor och 100 000-tals skadas varje år bara för att de har valt att åka järnväg. Och att ingen gör något åt det.

Nåväl, det intressanta är väl att i de här två exemplen så har det offentliga alternativet valt massuppsägning av personal för att spara pengar medan det privata alternativet väljer bättre kvalitet för att nå lönsamhet. Två tänkesätt. Två sätt att se på sitt uppdrag. Två sätt att se på sitt ansvar inför uppdragsgivarna.

Nu vill några att det ena alternativet skall förbjudas och det andra ska få ensamrätt till verksamhet. Om jag skulle välja utan skygglappar så borde offentligt driven vård förbjudas och privat dito vara det som fick fortsatt förtroende. 

Men så tänker inte en del. I stället lägger de all vikt vid de två kodorden ”spara” och ”lönsamhet”, spara är fint, lönsamhet är fult. Hur det drabbar medborgarna är ointressant. Inte ens när kostnaderna blir detsamma.


Och självfallet vill jag inte förbjuda offentlig verksamhet. Jag är inte för förbud. Jag är för bra beställare, bra upphandlare och bra utförare. Jag är för högkvalitet och patientsäkerhet. Jag vill att sjukvården skall vara tillgänglig och inte förvandlad till långa köer. Vem är inte det? 

Svensk politik och landets medborgare förtjänar bättre.

Intressant.


Jan Andersson skriver intressant i ämnet.


Läs även andra bloggares åsikter om förbud, offentlig sektor, politik, sjukvården, socialdemokraterna, vinster, välfärden, vård,

Hur länkar man till tystnaden?

Finns det utrymme för en obunden socialdemokratisk debatt? Kan man vara socialdemokrat utan att vara medlem i det socialdemokratiska partiet? Är den socialdemokratiska partidisciplinen en hämsko för utvecklingen av det nödvändiga partiprogrammet som med avstamp i dagens verklighet stakar ut en väg mot ett bättre samhälle?

Frågorna hopar sig efter att jag suttit en halv dag på den s-märkta bloggkonferensen Nätroots12. En sak är vi uppenbarligen överens om, bloggens realiteter är i stark förändring. Jag ser hur debatten avstannar, kommentarstrådarna upphör, trots att antalet besök ökar. Debatten försvinner från bloggarna. Man kan fråga sig var den tar vägen. Är det så att vi blivit en hop av skåpsossar. Instängda i ett parti som kräver disciplin och enighet efter en tid av tumult och oreda, håller vi inne med meningsmotsättningarna.

Vi törs inte heller hålla med eller försöka utveckla en tankegång eftersom det kan leda ut i kylan. Kärleksfulla kritiker framförallt i Stockholm vittnar om att de blir ställda utanför uppdrag och nomineringar. Givetvis utan att någon säger något rätt ut. 

Tystnaden får tala även här.

 Det är ju en livsfarlig utveckling för en social rörelse som bara kan utvecklas i fri och öppen dialog. För det som följer är ju enfalden. Ta tex "debatten" om vinster i vården. Här kan ju "skånevänstern" husera fritt med sina populistiska krav på att "stoppa vinsterna". Ingen bred socialdemokratisk debatt vare sig innanför eller utanför partiet förs om vad kravet skulle innebära om det genomförs. Nej, man diskuterar inte ens vad som är de grundläggande problemen i välfärdsstaten.

Man tror att man funnit grundbulten, inte bara för välfärdens lösningar utan också och kanske framförallt för avvecklingen av det kapitalistiska systemet. Nog liknar det mer att gå all in med en hålstege på hand. 

Och om detta är det tyst. Här förs ingen debatt, här granskas inte verkligheten, inte heller buden. Nej här skapas ett mantra, en upprepad fras som ständigt upprepas i hop om att berget skall komma till oss. Att berget skall komma till oss utan att vi behöver röra oss själva.

Som om en socialdemokratisk ide skulle kunna skapas utan rörelse! Hur länkar man till tystnaden?

Och jag undrar om mina inledande frågor kanske till någon del har en förklaring i detta.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, bloggare, debatt, nätrot12, politik, socialdemokraterna

Upproret börjar i Skåne.

Region Skånes socialdemokrater protesterar kraftfullt mot nedläggningen av 10 tandläkarkliniker i regionen. Eller snarar, kliniker i glesbygd slås samman med andra kliniker mera centralt belägna.

-”Det är en fullkomlig skandal att den borgerliga majoriteten nu lägger ner 10 folktandvårdskliniker i Skåne, säger regionrådet Henrik Fritzon (S). Det kommer att avsevärt försämra människors möjlighet att gå till tandläkaren och därmed riskerar munhälsan bli sämre.”

Det är bra att de skånska socialdemokraterna visar tänderna när den borgerliga regionledningens beslutar om nedskärningar. Människors möjligheter att bo kvar i glesbygd försämrar i snabb takt när service försvinner.

Vi får väl också nu hoppas att Skånes socialdemokrater kommer att ställa sig i spetsen för motståndet mot att förbjuda vinster i vården. Den avveckling av tandvård över hela landet som skulle bli resultatet av ett sådant beslut kommer att få dagens besked från Region Skåne att framstå som en myras fjärt i jämförelse med den nedläggningsvåg och massarbetslöshet ett vinstförbud leder till.

Eller är det kanske en helt annan sak?


Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om tandvård, vinster, vinst i vården, glebygd, socialdemokraterna, politik, Region Skåne

Det Socialstyrelsen förstår är precis det som politikerna missar.

I början av april kom Socialstyrelsen med nya regler för bemanningen i äldre- och demensboenden. I korthet går reglerna ut på ”Behoven – inte bemanningen – ska styra vilken omsorg de äldre får.”

Läs den en gång till. Behoven – inte bemanningen ska styra vilken omsorg de äldre får!

Efter 30 år under socialtjänstlagen så har Socialstyrelsen förändrat regelverket med denna innebörd. Det är varken mer eller mindre än en revolution i välfärdsstaten. I en enda mening vänder man upp och ner på hela välfärdsstatens syfte och mening. Från att de behövande varit till för staten ska nu staten bli till för de behövande! Behoven hos de äldre skall gå före behoven hos myndigheter och institutioner!

Hur det nu går med den saken återstår att se, för intresset bland de närmast berörda, politikerna verkar vara närmast noll. Det är på något sätt slående att en ledande socialdemokrat samma dag går ut i media och kräver verksamhetsförbud för vissa delar av äldre- och demensomsorgen. Inte för att den missköts eller för att den inte verkar utifrån de äldre dementas behov, utan för att den går med vinst.

Det Socialstyrelsen förstår är precis det som politikerna missar. Välfärdsstatens problem är inte verksamhetsformen utan dess mål och mening. I ett läge där ekonomiska och politiska förutsättningar stramas åt, krackelerar välfärdsstatens självbild. Den, som skulle vara räddaren i nöden, skyddsnätet, som tar emot när medborgaren faller, har inte längre råd att byta till en torr blöja eller en vandring utomhus i solen. Den, som i full vetskap om att det är under den första halvtimmen som vård av en hjärtinfarkt kan rädda en människa från långvarig konvalescens, med berått mod beslutar att det är acceptabelt med tre timmars fördröjning.

I det gamla ståndssamhället hette medborgarrätt pengar, idag heter densamma bostadsort. Ett land för jämlika människor existerar inte. Ett land där medborgarens behov går före statens finns inte i föreställningsvärlden. Inte förrän Socialstyrelsen publicerar sin blygsamma regeltolkning. ”Behoven – inte bemanningen – ska styra vilken omsorg de äldre får.”.

Under förmiddagen den 2 april väckte detta några sporadiska uttalande från politiskt och fackligt håll. Mest uppmärksamhet fick den norrländska undersköterskan som hade blåst i visselpipan. Hon var dock missnöjd eftersom de äldres behov gick före personalens. Och Lena Sommestad brydde sig inte alls, för henne var verksamhetsformen viktigast den dagen.
Och var de andra socialdemokratisk debattörerna i bloggforum och andra media befann sig står skrivet i stjärnorna.

Jag utmanar er!
Kom ut ur ur era skrymslen och vrår.
Ta ställning. 

För hur skulle det se ut? Ska människors behov plötsligt få vara styrande?? Ska människor ha rätt att tänka själva! Vad ska då vi göra, vi självutnämnda rättsägare och över allt och alla rådande beslutsfattare? Ska vi inte ha rätten längre att styra över folks liv och önskningar? Nej tack för detta, Socialstyrelsen, vi lägger locket på, och så sätter vi en minimigräns på tre personal. Det har Vi råd med. Om vi lägger ner några sjukhusplatser i Norrlands inland förståss. End of revolution.

Man skulle kunna tro att välfärden och dess innehåll skulle ligga just socialdemokrater närmast hjärtat, det är trots allt ”vårt” projekt.

Men ack nej. Tystnad råder.

Hur länkar man till tystnaden?


Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om välfärden, socialstyrelsen, socialdemokraterna, äldreomsorgen, demensvården, bemanning, politik, jämlikhet,

Varför vill Sommestad att de sämst ställda skall betala de rikas utsvävningar?

Bilden föreställer Don Quixote och Sancho Panza, riddaren och hans väpnare som drog ut i strid mot väderkvarnarna.

Lena Sommestad är en socialdemokratisk debattör och politiker som jag har den största respekt för. Hon hörde till mina favoriter till partiledningen både 2010 och 2012. Efter att hon valdes till kvinnoförbundets ordförande så anar jag en liten förändring i hennes skrivande. Hon har blivit mer agiterande och mindre resonerande. Populistisk positionering ersätter i en del av hennes texter reflekterande och problematiserande av samhällsutvecklingen.

I en artikel i Aftonbladet för en tid sedan ansluter hon sig till kravet på att ”sätta stopp för vinster i välfärden”. Det är ett populärt krav, företagare som tar med sig miljoner till skatteparadis, pengar som det offentliga har köpt tjänster för genom offentlig upphandling, sticker i ögonen. Men det är också ett populistiskt krav just genom att det inte reflekterar och problematiserar. Mario Matteoni har på sin blogg på ett pedagogiskt sätt ställt frågor för att skapa klarhet i vad Sommestad egentligen menar. Hennes svar en bit ner i kommentarstråden är synnerligen anmärkningsvärt, läs det själva. Nu är hon inte den förste akademiker som blir oerhört provocerad, när ”populasen”, folk utan examen och akademiska poäng blandar sig i debatten på parnassen. Föraktet skrivs med eldskrift i ifrågasättande av förståndsgåvor och behörighet för vanligt folk att ställa frågor. Det är skamligt men nog om det.

Jag skall inte ta upp tråden ”vinst” och vad det betyder. Läs Mario Matteoni och Erik Laakso, för att nämna några på vänstersidan. Låt oss tala om de konsekvenser det skulle få för de företag som, enligt kravet ”sätta stopp för vinster i välfärden”, nu kommer att förhindras verka. Om vi begränsar synfältet till den del av välfärden där vinstdrivande företag bedriver direkt vård av människor, betald av de gemensamma försäkringar som medborgarna genom statens förvaltning förfogar över, så talar vi om vårdcentraler, sjukhus, ambulanstjänster, tandläkare, specialister, fysioterapeuter, psykologer, psykiater etc. Det omfattar ca 20 000 företag i Sverige, med omkring 100 000 anställda, allt från internationella riskkapitalbolag till kooperativet i Lövvik i västra Ångermanlands fjälltrakter. Om dessa nu på ett bräde skall förbjudas verka så talar vi i klartext om verksamhetsförbud, och kapitalförstörelse till mycket stora värden och ett hundratusental människor som skickas ut i arbetslöshet.

Då svarar säkert kravets tillskyndare att dessa ju kommer att få jobb i offentligt driven verksamhet i stället. Men blir det så? Var finns de anläggningarna som krävs? Ska de privata företagen konfiskeras? Eller ska de köpas? Var skall de pengarna tas? För det handlar om oerhört mycket mer än det som själva upphandlingen kostar. Samhället kommer inte ha råd att återanställa dessa 100 000 personer. Räknar vi högt så kanske hälften får ett nytt jobb. De andra hamnar i arbetslöshet och omskolning. Till vilken nytta?

Om vi dessutom antar att dessa 50 000 nu arbetslösa sjuksköterskor, psykologer, läkare, vaktmästare, biträden osv faktiskt har ägnat sig åt vård, vart skall då deras patienter hänvisas? Vilka vårdbehov menar Sommestad är så onödiga att vi kan slopa dem? Behövs vård i Norrlands inland? Eller ska vi förlänga köerna?

Vad exakt tänker Sommestad säga till de av kvinnoförbundets medlemmar som nu ställs i kön vid a-kassan. Och vad skall kvinnoförbundet säga till det ännu större antal kvinnor som man kan anta vara dess politiska bas?

Framträdande politiker har väldigt lätt för att komma med förslag om att hårt arbetande och skattebetalande människor tillsammans med de sämst ställda, de sjuka, ska betala för några få rikas utsvävningar. Man kan fråga sig varför? För även om det i sin populistiska klädnad snabb lockar applåder så tål de ju aldrig att synas i sömmarna. Och som vallöfte så kommer de bara att leda till svek, eller katastrof. Så Lena Sommestad har allt att tjäna på att tänka till en gång till.


Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Sommestad, politik, vinst, välfärden, Carema, vårdföretag,

”Ja, jag vet, djävulen viskade det i mitt öra..."

Hans Nielsen Hauge fick som 25-åring kallelsen. Han var känd som en stor predikant och av kyrkan ansedd som en upprorsmakare. Hans förmåga att fånga människor med sin retoriska förmåga var stor. Det berättas att han en gång i Tune socken höll en predikan som väckte ett sådant gensvar från menigheten, att den utbröt i lovsånger och hallelujarop. Efter högmässan trängdes människor kring honom för att tacka och man uttryckte hur fantastisk hans predikan varit. Hauge svarade då: ”Ja, jag vet, djävulen viskade det i mitt öra redan när jag gick ner från predikstolen.”. Han visade då hur förförande och farligt folkets beundran för ens talekonst kan vara, en beundran som djävulen kan nyttja för att blända och förvilla.

När jag läser om den här händelsen kan jag inte låta bli att associera till en nyligen avsatt partiordförande. En man som som aldrig hörde eller förstod vad djävulen viskade. Han lät sig bländas och trodde att han var osårbar, vilket ledde till hans fall.

Det som förvånar mig är den ilska som släpptes fri i partiet efter att han till slut var borta. Jag trodde väl också ibland på att han hade stödet från gräsrötterna, men i måndags förstod jag vad tystnadskulturen gör med människor. När jag var på arbetarkommunens styrelsemöte igår så gav flera uttryck för hur förbannade de var på denne man som på 10 månader var på god väg, men inte hann förstöra partiet fullständigt. Och det var en ilska som jag aldrig har sett i partiet förr. En ilska som jag kände igen mig i och faktiskt till slut också gav uttryck för.

Väl så kraftfull som en gång ovationerna var.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om förvillelser, dvävulens viskningar, ledarskap, politik, partiledare, storhetsvansinne

Att då göra verksamhetsförbud och företagsnedläggning till en huvudfråga är ju rena dårpippin.

Jag ska försöka knyta ihop den lilla miniserie jag startat det nya året med. Jag har fört fram tesen att socialdemokratins stora projekt, den starka staten, som skulle bära välfärden på sina axlar, inte har lyckats med sina föresatser. Det är dags för socialdemokratin att ta itu med detta misslyckande, sina fel och brister som Ylva Johansson uttryckte det. Jag har pekat ut makt, delaktighet och integration som mål för att nå huvudmålet för alla, frihet.

40 års erfarenhet visar att de stora centralistiska projekten inte klarar det på egen hand. Medborgarnas engagemang och egeninsats försvinner. Makten över vardagen förloras till tjänstemän och politiker. Jag är övertygad om att framtidens samhälle måste bygga på radikalt mycket mera självförvaltning och egenmakt. De stora kolosserna har visat sig innebära stora problem, det existerar inte längre ett planekonomiskt alternativ om vi fortsättningsvis vill bevara den demokrati som vi har idag.

En fungerande politik kan inte byggas på vad vi inte gillar i de andras politik. Det uppfattas bara som gnäll. Framförallt så öppnar den inte ögonen för alternativa lösningar. Vi engagerar inga kring gemensamma samhälleliga projekt genom att peka på motståndarnas tillkortakommanden. Några tror att det räcker med att vi håller fast vid de klassiska socialdemokratiska värdena. Det är dödsdömt om vi inte fyller ideologin med ett innehåll byggt på nya erfarenheter och nya kunskaper.

Ta frågan om vinsten i sjukvården. Här verkar s falla för en typisk ”inte”-politik. Vinster i den skattefinansierade vården ska inte tillåtas. Det är lätt sagt, men när det skall förverkligas så får den politiken problem. Flera tiotusentals företag är verksamma inom den försäkringsfinansierade svenska vården. De ska alltså alla beläggas med verksamhetsförbud.

Det är svårt att se på vilket sätt vården skulle bli bättre genom med ett sånt ”vallöfte”. Vårdens stora problem är köerna, den sviktande tillgängligheten, den dålig kvaliteten, vårdskadorna och medborgarnas bristande inflytande över sitt eget tillfrisknande? Vad är vårt politiska svar på det?
Det måste ändå vara den goda vården som är huvudmålet. Här ligger själva kärnan i ett vårdpolitiskt program. Vi måste definiera de verkliga problemen, ange vad vi ska förändra till det bättre och gå till val på det.

Att då göra verksamhetsförbud och företagsnedläggning till en huvudfråga och rikta udden mot valfrihet i vården är ju rena dårpippin. Dåligt underbyggda och populistiska kampanjer mot vinster och rovgiriga kapitalister är att kasta ut barnet med badvattnet. Carema har visat upp flera exempel på dålig vård. Men de har också fått klä skott för förhållanden som de ingalunda är ensamma om att visa upp.

”Årets vårdskandal” har det kallats. Men hur var det egentligen med fakta? Den detaljrika historien om mannen som lämnades ensam framför tv för att dö visade sig komma från en person som inte var i tjänst när mannen dog. Blöjvägningen var ett landsomfattande projekt som både privata och landstingsägda vårdgivare deltog i och att svält är en av de vanligaste dödsorsakerna i svensk äldreomsorg är känt sedan länge.

Faktum är att det inte finns några som helst belägg för att landsting, kommuner eller non-profit-företag skulle utföra bättre vård än vinstdrivna företag. Inte motsatsen heller för den delen. Men däremot så blir det billigare med företagsdriven vård. Caremas ligger 10-15% lägre i kostnad vid upphandlingen än landstingsdrivna vårdplatser.

Om nu Carema kan utföra vård till en kostnad som är 10-15% lägre än landstings-diton, då frågar man sig vad landstingen gör för pengarna. Redovisas de som överskott? Återinvesteras dem? Alla som arbetat inom offentlig förvaltning vet vad som händer mot slutet av året. Den stora köpfesten inleds då risken för ett överskott skall förvandlas till balans eller kanske ett litet underskott så att inte storleken på nästa års anslag minskas. Till vilken nytta är oklart, man använder alltså mångmiljardbelopp utan att någon egentligen vet till vad. Vi får inte bättre vård, inte bättre tillgänglighet men någonstans i den offentligt drivna vården förbrukas dessa miljarder. Skillnaden mot att dela ut dem som vinst är marginell.

Vårdens kvalitet har andra drivkrafter, och det är detta vi måste försöka förstå och finna fram till bra politiska lösningar för. Kvalitet är inte alltid mätbart i statistiska sammanställningar. Vården är i högsta grad en ”upplevelseindustri”. Få områden i samhället utlöser så mycket tyckande som vården. Och på något sätt så visar allt detta tyckande och alla dessa historier om upplevelser av vården att medborgarna bryr sig. Men det berättar också att de känner sig maktlösa och utsatta för godtycke, oavsett om det gäller av självgoda politiker eller rovgiriga riskkapitalister.

Debatten om vård och omsorg ska handla om effektivitet och sparnit, men i ännu högre grad hur vården organiseras, om medborgarnas inflytande, om vårdskador och tillgänglighet, kort sagt om vårdens kvalitet. För även om Carema är ett företag av blodtörstiga, utsugande kapitalistsvin så kan man inte bygga en politisk kampanj som säger nej till alla vinstdrivande företag på grund av dem. Folk vet av egen erfarenhet att det inte är problemet. Det vore en typisk inte-politik som missar medborgarintresset.

Det är bara genom att fokusera på förbättrad kvalitet, tillgänglighet och patientinflytande som en framgångsrik politik kan formuleras. En ja-politik som klart visar vad vi vill ha. Det är en politik för medborgarnas intressen.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om vården, omsorgen, politik, politiker, socialdemokratin, Carema, vinst,

En politik för frihet kan sammanfattas i makt, delaktighet och integration.

Medan jag filar på slutsatserna av den gångna veckans bloggande så publicerar jag ett mus-steg och några tankar kring de politiska frågorna i ett program för framtiden.

Jag läser Peter Högbergs blogg där han i rubriken skriver att mittens rike är fullt. Från vänsterpartiets kongress till socialdemokratiska bloggar hörs om trängseln i mitten. Man får ofta känslan av att det skulle vara förknippat med skam att befinna sig i mitten. Men det är ju där folk är, så varför skämmas?

Idag står vi handfallna inför mitten, socialdemokraterna verkar sakna självförtroende och leta febrilt efter väljargrupper som inte befinner sig i mitten, som om det vore trängselskatt på dem. Några stretar emot, och påfallande många verkar attraheras av tanken på att finna den oupptäckta kontinenten, väljarna som hållit sig gömda och bara väntar att någon, s helst, likt Sven Hedin på sina mongoliska resor skall komma från civilisationen och ”upptäcka” dem. Men det finns inga oupptäckta kontinenter längre. Vi måste inse detta. Sverige är ett land där allt fler har fått det så mycket bättre. Mer än hälften kan idag räknas till gruppen välstående och mycket välstående. Och runt en tiondel kan idag precis som för 20 år sedan räknas till gruppen fattiga.

Som jag ser det så är det inte trängseln i mittens rike som skrämmer, det är bristen på politiska alternativ som ringer i klockan. Vilka andra vägar finns det för denna mitt att gå i framtiden? Det måste ett parti som önskar sig framgång på det politiska fältet kunna svara på. Idag är ”mittenpolitiken” snarare en konkurrens om vem som kan kalla sig bäste förvaltare av det redan uppnådda. Väljarna förväntar sig att löften infrias. Och då måste ett parti med regeringsambitioner kunna presentera ett politisk alternativ som svarar på dessa väljares önskningar. På vilket sätt kan vår solidaritet med de sämst ställda förenas med majoritetens strävanden? Kan den fattiges väg ut ur fattigdomen förenas med en legitim framtidsförväntan hos en välbärgad majoritet?

Jag är övertygad om att det handlar om makt och delaktighet, makt över sin egen vardag och delaktighet i det som förändrar den. Det är lika giltigt för den som pendlar kring medellönen som för den som vänder på 7000 kronor för att få dem att räcka månaden ut. Det är lika viktigt för den medelklass som slåss för att få ”livspusslet”, dvs att få arbete-barn-dagis-curling-skola-samliv, att gå ihop, som för den som pga arbetslöshet eller sjukdom har all tid i världen men inga pengar att fylla sitt liv med.

Makt och delaktighet är tid och inflytande för de välstående och integration och frihet från förnedring för den fattige. Det kan kanske tyckas vara oförenligt, omöjligt att sammanfoga i en politisk plattform. Men det är ju det som kännetecknade socialdemokratins stora genombrott under 1900-talet, förmågan att förena stora medborgargruppers, folkmajoritetens till synes sinsemellan oförenliga särintressen till ett gemensamt. När vi frigjort oss från vänsterns auktoritära klasskampspraxis fann vi utrymmet för en politik som faktiskt appellerade till en bred majoritet.

Jag tror att vi står inför ett nytt decennium där uppgifterna igen står på samma sätt, om än med helt nytt innehåll. Och de kan sammanfattas i makt, delaktighet och integration. En politik för frihet. Den politiska utmaningen för ett framtidsinriktat socialdemokratiskt parti ligger i att utforma en konkret politik för detta, och då håller det inte att bara se den borgerliga regeringens brister, att bli ett gnällparti med ”inte”-frågor, utan vi måste först och främst våga se samhällets brister. De brister som vi själva i högsta grad bär ansvar för.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om mittens rike, mitten, politik, integration, makt, socialdemokraterna, delaktighet

Socialdemokraternas stora projekt, den starka staten, blev ingen succéhistoria.

Ok, låt oss fortsätta från gårdagens postning: Socialdemokraternas stora projekt, den starka staten, blev ingen succéhistoria.

För det första: man verkade inte ha räknat med att andra parlamentariska majoriteter kunde få väljarnas förtroende att förvalta den. Antingen föreställde man sig att den starka staten skulle vara så perfekt att inget parti med normal överlevnadsinstinkt skulle våga sig på att ändra på den, eller så gnuggade man geniknölarna för att finna sätt att förhindra nyckfulla väljarna att blanda sig i själva systemets hjärta, men hann inte med den reformen.

Därför står nu socialdemokraterna handfallna inför en borgerlig regering som man hävdar river ner välfärdsstaten. Partiet ägnar hela sin kraft åt att anklaga de borgerliga för att de driver den politik de lovat väljarna; sänkta skatter, mer i plånboken, valfrihet inom skola, vård och omsorg, konkurrensutsatt infrastruktur. Men precis som i valet 2010 kommer den taktiken att misslyckas 2014. Väljarna straffar inte partier som står för sina vallöften.

Jag tycker inte att alliansen driver en bra politik. Men jag påstår att s inte klarar av att formulera ett politiskt alternativ. Återställarlöften, löften om att backa 20 år i tiden för att komma på rätt spår igen attraherar inga andra än några envetna partiveteraner. Oppositionspolitiken saknar logik. För vem vill backa tillbaka för att åter bygga upp den stat som visade sig så bräcklig att en ickesocialdemokratisk regering kunde rasera den på en mandatperiod? Självfallet är det så att den stora majoriteten av medborgare inte ser eller upplever det totala förfall och mörker som oppositionen målar upp. Så länge vi inte inser det, utan hänger oss åt att beskriva socialdemokratins svåra läge som en utifrån, och inifrån(!), iscensatt konspiration, så kommer våra opinionssiffror att sjunka och val förloras.

Ylva Johansson skriver i sin blogg igår: ”Vi kan inte bara lämna misslyckanden bakom oss och vända fram ett nytt blad eller gå in i ett nytt år. Vi måste visa att vi har förstått vad vi har gjort för fel, att vi förstår varför många människor har lämnat oss och varför andra inte tycker att vi är relevanta alls. Men vi måste också uppträda med självförtroende och tilltro till vår egen politik och vår egen ideologi. De som tar de låga opinionssiffrorna till intäkt för att vi bör närma oss moderaternas politik tar allvarligt miste.” Och jag kan inte annat än att instämma. Hon sätter fingret precis på den ömma punkten. Jag skulle önska att hon snart deltar i diskussion kring vad det konkret handlar om.

Så låt oss fortsätta. Vad har 40 års bygge av den starka staten gett oss? Jag ska i den här postningen koncentrera mig på en av de sociala försäkringarna i trygghetssystemet, a-kassan. Ta en funderare över vad vi har gjort av vårt historiska arv!

Arbetslöshetskassorna här landet byggdes upp av de som behövde dem. I solidaritetens namn lämnade var och en på en arbetsplats sin skärv till det gemensamma skyddet mot det yttersta armod man riskerade hamna i när maktfullkomliga arbetsgivare, krisande företag, världsbrand och annat ställde människor utan arbete och egen försörjning. Man tog ett gemensamt ansvar för andra och sig själv. Dessa kassor kom att knytas till fackföreningarna, vars uppgift ju bara var den andra sidan av samma mynt, att gemensamt försvara och tillkämpa sig mänskliga rättigheter och en skälig lön för sitt arbete.

I fackföreningen kände man inte till varandra, man kände varandra. Solidariteten och det gemensamma ansvaret hade namn och ett ansikte, man visste vad folk åt till middag.
Det är klart att i ett sådant sammanhang skulle det mycket till för att försöka lura till sig något man inte förtjänat. Men än viktigare, medlemmen hade makt över sin egen försäkring. Försäkringen hade tillhörighet. A-kassornas framväxt blev en viktig del i arbetarklassens organisering och gav uthållighet och styrka i kampen.

Lite historia: I mitten av 40-talet bildade samtliga Sveriges 32 a-kassor Samorganisationen till ömsesidigt stöd för varandra. Risken för förödande fattigdom för arbetare var omintetgjord. Solidariteten visade musklerna. Akassorna blev en maktfaktor.

Men på slutet av 70-talet börjar så den statliga, den skattefinansierade delen av försäkringen att växa för att kulminera i 1998 års nya lagstiftning. Staten hade tagit över. Försäkringen finansieras idag till 90% av skattemedel och bara 10% av medlemmarnas avgifter. Till namnet fortfarande medlemsorganisationer men i verkligheten bara ett förvaltarskap av en statlig ersättning. Och med det följde attitydförändringen. A-kassa blev behandlat som vore det ett bidrag, du skulle kvalificera dig för att nyttja det och du var per definition misstänkliggjord som potentiell fuskare. A-kassan hade blivit ytterligare ett redskap i den starka statens förnedringsapparat. Med mössan i hand ska du, som en gång ägde och självförvaltade din a-kassa, nu bevisa din oskuld och till var tid vara tillgänglig för inspektion.

Javisst jag hårddrar, men a-kassan som en samlande, solidarisk kraft har fullständigt spelat ut sin roll och blivit en integrerad del av staten. Var det så vi hade tänkt oss det? Förvandlades den inkomstförsäkring som vi en gång ägde och styrde gemensamt till något annat när den förstatligades?

Idag lämnar man försäkringen när avgiften blev höjd till 400 kronor, men betalar gärna mer för en hemförsäkring för att inte tala om det tiodubbla för mc-försäkringen. Så långt har a-kassan försvunnit från oss att vi ser det som ytterligare en beskattning av en stat som inte kan uppfylla sina löften. 78% av lönen blir en sanning för bara 4% av medlemmarna. Makt och inflytande kan vi söka bland skyarna. Så jag ställer frågan igen. Var det så här vi tänkte oss välfärdens organisering? Är det detta som förtjänar att kallas gemensam sektor? Eller var det så att vi helt enkelt avskaffade den när vi kastade folkrörelserna överbord på 1970-talet?

Fortsättning följer......

Intressant?

Peter Karlberg skriver här om Ylva Johansson, Utsikt från ett tak fyller på. Göran Greider som tror att det enda alternativet till staten är privatiseringar. Tord Oscarsson och Bror Perjus som aldrig försummar att ge det devota ett ansikte.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, a-kassa, staten, den starka staten, solidaritet, gemensam sektor,

Vi måste våga prata om det!

Låt oss bara få sagt det från början. Varje regering är ansvarig för det som händer i samhället och vilka förhållanden som råder. Men ansvarig är inte detsamma som skyldig. Förhoppningsvis försöker varje regering att fullfölja de vallöften som de ställt i sikte och fått väljarnas förtroende för. Även om jag personligen kanske inte gillar dem.

Med detta enkla postulat så tänker jag försöka göra några debattinlägg om varför socialdemokraternas läge i opinionen är så dåligt och vad som borde göras. Jag förstår till fullo att jag med detta kommer att kallas köpt, femtekolonnare, krypskytt, nyliberal, svikare, högersosse och andra kända eller aldrig förr hörda tillmälen. Men framförallt så kommer sakfrågan att behandlas med tystnad. För debatt om det socialdemokratiska projektet verkar vara det som minst av allt lockar socialdemokratins medlemmar och sympatisörer att tänka och formulera sig.

För några veckor sedan hade jag en debatt med Ingemar EL Göransson. Han är socialdemokratisk debattör och frilansjournalist som skrivit mycket om reformismens kris. Framförallt så har han koncentrerat sig på vad som skedde under slutet av 1980-talet och det som han kallar nyliberalismens intrång i socialdemokratins ideologi.

Den här gången tog han fasta på en tanke om att kommunismens fall i Europa inte bara drabbade de kommunistiska partierna utan även socialdemokratin. Att socialismen, som ett annat ekonomiskt system, blev misskrediterat av kommunismens exempel. Jag å min sida hävdar också att kommunismens fall i Östeuropa blev socialismens kris. Men jag menar att det var hela tanken om planekonomi som gick i stöpet.

1900-talet karaktäriseras av flera stora planekonomiska experiment både till höger och till vänster. I samtliga fall så har planekonomin visat sig oförenlig med demokrati och jämlikt fördelad välfärd. Marknadsekonomin, med alla sina brister, har på samtliga områden varit överlägsen planekonomin. Sovjetunionens fall var en smärtsam sista spik i kistan. Vilket drabbade särskilt den starka falang inom socialdemokratin som satsat allt på bygget av en ”demokratisk planekonomi” i form av den starka staten, välfärdsstaten.

Den starka staten byggdes av människor som innerst inne närde en dröm om ett demokratiserat östeuropa med bevarat ekonomiskt system, en socialism med mänskligt ansikte. Dubcek i Tjeckoslovakien, Gorbatjov, Walesa i Polen var några av de reformkommunister som många inom det moderna socialdemokratiska ledarskapet ställde sina förhoppningar till. När det så visade sig planekonomierna imploderade, dvs de föll samman för att de inte längre kunde förse sina medborgare med annat än köer, undermåliga produkter och genuin fattigdom tillsammans med total avsaknad av demokratiska friheter, då kraschade också ett av fundamenten i tanken bakom den starka staten. Planekonomi är inte förenlig med vare sig frihet, jämlikhet eller solidaritet.

Med bygget av välfärdsstaten övergav Socialdemokratin alla andra vägar till gemensam välfärd. Kooperation och folkrörelsen reduceras till pynt och prydnadsbuskar i partiets trädgård. Reflexmässigt prisas folkrörelserna på kongresser och årsmöten och LO var så starkt att man vågade inte avveckla, men konsument-, försäkrings-, finans-, bostadskooperation mm lämnades därhän och förföll. Studieförbund och folkhögskolor fick en underordnad roll som obskyrt tillhåll för diverse avgrundsexistenser i den politiska strategin. Staten blev detsamma som samhället och staten skulle vara det byggnadsverk som garanterade alla medborgare en jämlikt fördelad välfärd. Människornas egna insatser skulle reduceras till närmast noll. Deras viktigaste funktion blev att vart fjärde år infinna sig i vallokalerna och tillförsäkra denna stat dess legitimitet och nödvändiga funktionärer.

Funktionärer som kvalificerat sig för sina roller genom att lojalt och under fullkomlig tystnad likt Super Marios hoppat, duckat, slagit och plockat på sig värdefull information på nivå efter nivå i det spel som partiets inre liv förvandlats till. Väl framme vid köttgrytorna blir man rikligt belönad. Precis som i de gamla kommunistiska planekonomierna så belönas tystnaden och den trofaste tjänaren av denna tystnad.

Det var inför planekonomins kollaps och det faktum att kostnaden för att driva statsprojektet nu uppnått gränsen till att bli kontraproduktivt, som avgrunden öppnade sig för den starka statens företrädare. Själva tanken att kritiskt granska det socialdemokratiska partiets största projekt, välfärdsstaten, orsakade panik. Ett rosornas krig utbröt, men själva statsprojektet ifrågasattes aldrig, löntagarfonder skapades och avvecklades, SSU lanserade tankar om medborgarnas egenmakt som en alternativ strategi, partiet tog steget fram som riksförvaltare.

Men en verklig debatt om vägen till ett samhälle byggt på frihet, jämlikhet och solidaritet uppstod inte. Därtill var tystnadskulturen alltför stark. Och i stället för debatt så fick vi en sorts upprepning av partisprängningen 1917, men nu som fars. Man delar in partiet i höger och vänster och på så sätt så rycker man undan alla grundvalar för en fri och öppen debatt. Genom mörka mötesrum och bakom slutna valberedningar hörs ett samfällt: ”Tssss...” och skuggan av ett höjt pekfinger, som långsamt förs mot munnens slutna läppar, tecknar sig på väggen. Det stora projektet låter sig icke diskuteras, för om vi tillät det, vad har vi då igen?

Min debatt med Ingemar E L Göransson tog slut i samma andetag som jag nämnde planekonomins dokumenterade oförenlighet med demokrati och de konsekvenser det kommer att medföra för socialdemokratins stora projekt. I stället tog han upp slitna tråden om den nyliberala komplotten mot välfärdsambitionerna. Tystnadens kultur stängde dörren.

Fortsättning följer.....

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, välfärden, den starka staten, debatt, tystnadppen debatt. Genom m

Cirkus S eller en bön om största möjliga tystnad.

Vi ber om största möjliga tystnad! Vi skall nu få se ett av de mest fantastiska politiska cirkusnumren världen skådat, en enastående prestation. Högt upp under cirkuskupolen kommer nu Sveriges en gång största parti att ta sig på en illusorisk lina från 19 september 2010 till 19 september 2014. Får jag be om största möjliga tystnad.. trumvirvel... trumvirvel ... trumvirvel .... trumvirvel ... kongress 2013 och partiledarval....trumvirvel.... trumvirvel...och så är det äntligen val 2014.

Om det är vår strategi för framtiden då kan vi lägga ner redan nu.

Prinsen på ärten-syndromet slår alla rekord när man som vissa beskriver allt som överhuvudtaget sägs om partiet och eventuella förändringar, som utspel och illvillig kritik, skyttegravskrig, krypskytte av femtekolonnare och som att man sticker kniven i och vrider om! Läs några inlägg på den famösa s-bloggar! Där ser man vilket skrot och korn som tillåts regera. Nazi-metaforererna står som spön i backen. Och följeslagarna bugar och håller tyst. Inte ett ord från de som högljutt bespottar mediadrev och mobbing. Fegarslena mörkar.

Och ni som talar om högt i tak, när kommer ni att reagera på avskummet? Ska inte en medlem och fd partiledare kunna uttala sig i en såpass generell sak som valberedningsarbetet, som hon har lång och närgången erfarenhet av, utan att misstänkliggöras. När hon uttrycker banala självklarheter så reser vissa ragg och kräver inordning i ledet. Men hur smalt ska det där ledet bli? Som den där Folkets tempelsekten i Guyana?

Partiet är tyst, inte ett ord om vad som bör göras. Och folk ropar i öknen. Samtidigt som partiet blir mindre och mindre, och ingen ska tro att det är tillfälligt, folk lämnar partiet på allvar. Det sägs och det känns i hela samhällsklimatet. Varför reagerar ni inte på totalitarismens röster? För är det något som inte drabbar prinsen så är det väl just kravet på öppenhet och hennes konstaterande att både hon och Juholt fått lida av konsekvenserna.

Eller antyder ni på allvar att han på något sätt skulle ha tagit del i valberedningens arbete och därför drabbas av reflektionen?

Men ni tiger, ni instämmer och lägger er platta för underkastelsens och tystnadens vapendragare!

Jag begriper inte varför vi inte sätter ner foten och säger nu får det vara nog! De som vill kväva diskussion och styra partiet bort från normala moderna demokratiska principer in i en medeltida auktoritär lojalitetskultur hör denna medeltid till. Låt dom stanna där, lämna dem bakom oss.

Det socialdemokratiska partiet topprids av starka krafter som verkar önska dess undergång. Som något annat kan man inte tolka alla dessa krav på tystnad. När skall partiets frågor diskuteras om det inte får göras nu? Efter nästa val och vad säger att det lämpar sig bättre då? Eller i Programkommissionens studiecirklar kanske? Har vi glömt utgången av rådslagen före förra valet? Om vi inte ens får diskutera det öppet, hur tror någon då att vi kommer att kunna leva det?

Det fega krypandet för enväldet och gubbväldet (obs gubbar av alla kön) undergräver partiets berättigande för varje dag det pågår och så länge det tillåts regera. Jag säger nu en gång för alla: Vi lever i 2000-talet, öppenhet och demokrati är det enda vi har att försvara, all unkna rester av enväldet och dess kamp kring köttgrytorna måste städas ut i friska luften, till allas åsyn skall de ställas de som käkat sig feta till priset av tystnad. Och alla som vacklar med blicken mot en framtida post i detta parti, till er riktar jag bara uppmaningen, ta ställning eller skit på er!

Om tystnaden tillåts regera då förtjänar partiet varken sina medlemmar eller röster i nästa val.

Läs Peter Karlberg, Peter Andersson, Johan Westerholm, Peter Högberg

Intressant!

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, socialdemokraterna, Mona Sahlin, politik, öppenhet, framtiden, förändring, val 2014,

Snälla, snälla, snälla snälla s

övers:"Det här är inte en pipa"

Snälla, snälla, snälla, snälla, …

Det här är en vädjan till socialdemokraternas förtroenderåd. Jag är socialdemokrat och jag önskar av hela mitt hjärta att samhället ska kunna presenteras som ett frihetens, jämlikhetens och solidaritetens samhälle. Jag vill att vi människor ska kunna se varandra i ögonen som jämlikar. Nu ska ni ju i första hand ägna er åt den ekonomiska politiken, men ni kommer aldrig att kunna blunda för dagens verklighet. Socialdemokraterna är ett parti som saknar trovärdighet bland folk. Med det för ögonen måste ni fatta era beslut.

För det första, ta ett första steg mot ett öppet och nyfiket parti. Vi måste dra undan gardinerna och se ut i det samhälle som vi befinner oss i idag. Ett samhälle som faktiskt lever med människor och medborgare som är är kloka, välutbildade och fullt kapabla att ta ansvar för sina egna liv. Ja som verkligen vill det. Medborgare som vill skapa ett samhälle som inte överger dig när du bäst behöver stödet. Ett samhälle som inte misstänkliggör dig och ifrågasätter dig när behovet infinner sig. Ett samhälle som inte förnedrar och mobbar eller letar efter den svagaste länken för att eliminera den. Det är här politiken kan göra skillnad.

Socialdemokratin är idag ett slutet och hierarkiskt parti som inte förmår skapa förtroende. Den goodwill som skapades för 50 år sedan är bara historia, precis som Elvis Presley, studentuppror, Woodstock. Idag så lever närmare en miljon människor i Sverige som aldrig upplevt annat än en borgerlig regering. 2014 ska en halv miljon förstagångsväljare ta ett beslut om vem som ska få deras röst. De vet inte vad det socialdemokratiska alternativet i praktiken vill säga. Ett parti som blundar för det, som stoppar huvudet i sanden, dyrkar sin egen historia och på allvar vill återupprätta denna svunna tid varken får eller förtjänar medborgarnas röster.

Så snälla snälla snälla …

Sätt ner foten och sluta med att förklara våra problem med komplotter och drev. Hissa persiennen och se ut, där ligger verkligheten och bara väntar på ett och annat spadtag. Och låt persiennen vara uppe, ta kontakt med människorna därute och lyssna. Lyssna utan att försöka stoppa deras ord i små bås som formats av ideologiskt önsketänkande. Sluta betrakta medborgarna som en manipulerad fårskock som lurats trill runt av en borgerlig regerings amsagor.

Fastna inte i vinstdebatten när det kommer till vården och omsorgen. Betänk att ni tar ställning till 50 000 företag när ni ropar på vinstförbudet. 50 000 företag är det som skall förbjudas verka om det blir verklighet av orden. Det blir bara ytterligare ett ”löfte” som aldrig kommer att hållas. Det är alltid i mötet med verkligheten som trovärdigheten prövas. Och trovärdighet är det enda vi kan erbjuda. Låt inte virrpannorna återigen sätta krokben. Det är inte i Vänsterpartiets knä vi skall sitta för att vinna fram. Men sätt upp en nollvision för skadorna inom vården. Människor skall inte dö och skadas för livet för att de söker vård. När tretusen dör och hundratusentals skadas varje år, så är det till en enorm kostnad som omöjliggör ett verkligt reformarbete.

Stoppa anpassningen till Sverigedemokraterna. Ett parti som vägrar ställa upp i en TV-debatt med hänvisning till möbleringen, samtidigt som samma parti rensar ut alla framträdande företrädare med utomeuropeiskt ursprung, saknar trovärdighet. Till helgens förtroenderåd så är endast 1 (!) av utomeuropeisk härkomst. Det kan aldrig vara så man kämpar ner främlingsfientligheten, det är bara en ynklig anpassning till Sverigedemokraternas agenda.

Vi kan aldrig göra kraven på jämlikhet trovärdiga så länge som vi själva formar och dra fördelar av ett privilegiesamhälle. (Läs § 10) Kan någon tro att vi menar allvar när vi låter våra ledande företrädare dömas efter andra lagar än vanligt folk? Partiledarens tillkortakommanden är hans privata tillkortakommande, partiets svar kan aldrig vara ett ”vi förlåter”. Partiets svar måste vara att vi aldrig kan acceptera privilegiesystemet. Ett löfte om att strida för deras avskaffande. Det skapar trovärdighet, det gör inte en snyftande och rörd församling.

Så snälla snälla snälla … förtroenderådet.

Förstå att er uppgift den här helgen är att ta några kraftfulla och avgörande steg mot att återupprätta socialdemokratins trovärdighet och det betyder inte att återupprätta en gammal uttjänt politik. Det är bara genom att våga vara öppna, våga se samtiden som den är, stå för det vi menar och rensa i garderoberna som vi kan nå dit.

Så Snälla snälla snälla - den socialdemokratiska versionen



Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, Håkan Juholt, förtroenderåd, vårdskador, vård, förtroende

Retro: Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

Jag tänker skriva ett antal brev till Socialdemokraternas förtroenderåd inför helgens avgörande viktiga möte. Jag vet att flera av er som är på det mötet läser min blogg och hoppas att även om jag inte bidrar med några revolutioner ändå ger några nålstick och argument i debatterna. Kanske ett och annat sätt att se på de politiska frågorna.

Följande skrevs redan 30 september 2009, men den har en skrämmande aktualitet. Läs den och sila fram det väsentliga för dagens diskussion, det hänvisaas till en del tidsbundet i den situation som rådde då.
------------
En socialdemokratisk politik för förändring, för frihet och jämlikhet, en politik som grundar sig på solidariteten mellan människor och inger hopp om en bättre framtid, måste formuleras nu. Den skall ligga till grund för vad vi socialdemokrater går till val på nästa år och de närmaste valen som ligger framför oss. (Det här var ursprungligen en kommentar i en debatt med Johan Sjölander, men den blev för lång så nu kommer den som bloggtext i stället.)

Jag ska försöka var tydlig. Jag är livrädd för den plakatpolitik som börjar skönjas i direktiven från en desperat ledning. Nu skall de borgerliga hudflängas och omyndigförklaras. Moderaterna inbjöd oppositionen till en valkamp om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Det verkar som (s) har huggit på det betet. Valet kommer att bli ett val om vem som har störst förtroende att leda staten. Ett presidentval, som Peter Hultkvist så träffande uttryckte det. Inget tyder på att oppositionen kommer att vinna där.

Jag tror att (s) och de rödgröna kan vinna på en bättre politik däremot. En politik som vinner den majoritet av befolkningen som tjänar under medianlönen. Och det är handfast politik, inga himmlasvävande visioner, jag pratar om. Höjda löner för de offentliganställda, ett nytt inkomstskattesystem som gynnar de som har det mest knapert, makt och inflytande till de som är sjuka och arbetslösa, slut på diskrimineringen av invandrare, funktionshämmade, kvinnor, sjuka,. Unga ska ha jobb. Värdighet åt pensionärerna. Jag har diskuterat, bloggat och utbytt idéer om dessa frågor i ett par år nu. En politik för frihet och jämlikhet. Det är en vinnande politik för den vinner också breda lager av den medelklass som vi vill ha med oss i samhällsförändringen.

Varje politiskt beslut har konsekvenser. De må vara allt från bygge av en rondell till en politik för jobb. Det skall förverkligas av någon och det kommer att på ett eller annat sätt påverka relationen mellan samhällets medborgare. Det skall finansieras och någon skall betala. Man kan göra det genom skatter, genom besparingar på andra områden, man kan låta marknaden styra det, man kan genom inflationspolitik låta andra länder finansiera det. Men någonstans måste resurserna hämtas. Där uppstår problemet. Men man kan inte så där i allmänhet bara säga att en ”en framgångsrik politik för jobb” är bra för att den är den ”utan tvekan enskilt viktigaste frågan för ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor”. Den måste däremot värderas utifrån huruvida den verkligen leder till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” eller inte. Och det är inte riktigt samma sak.

Den socialdemokratiska krispolitiken under 90-talet hade som mål att sanera de urusla statliga finanserna, de motiverades av den politiska viljan att skapa jobb, ökad jämlikhet, minskade klyftor. Frågan är vad den åstadkom. Jo, den sanerade statsfinanserna, hur mycket som var politikens förtjänst och hur mycket som skall hänföras till den globala ekonomins återhämtning kan diskuteras, men ett är säkert, politiken ledde inte till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” och den ledde inte till nämnvärt många flera jobb. Tvärtom så betalades den genom minskad jämlikhet, ökat utanförskap och ökade klyftor. Klyftorna växte i Sverige i en omfattning som vi aldrig sett under hela perioden sedan andra världskriget! Men man talar som om det motsatta skulle vara verkligheten. Om 90-talets ekonomiska läge var ”väldigt speciella ekonomiska förutsättningar.”, vad kallar vi då dagens? Andra kallar den den värsta krisen sedan 1930-talet. Är vi inte eniga med det längre? Kan man bli mera struts än så? Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

När partistyrelsen går ut med överdrivna siffror om arbetslösheten, helt andra än de som LO och AMS redovisar, när man envist kör fram med pratet om att regeringen lånar till skattesänkningar, trots att statskulden är den lägsta sedan 1992 och inte kommer att nå siffrorna från 2006 till nästa år, då handlar det inte alls om ”offensiv attack” och ”knivskarp kritik”. Då handlar det om enfaldig plakatpolitik och att vi har gått rätt i fällan, som de borgerliga gillrat. De vet nämligen vem som ska skörda nästa år. De vill krismaximera för att nästa år vinna kampen om vem som är bäste förvaltare. Politikens innehåll kommer att försvinna i siffertrollerier och ett envist hävdande av att de borgerliga tog över med ett budgetöverskott som nu är förvandlat till ett underskott. Dvs det som Keynes, Krugman, Calmert, Lindbeck och Persson hela tiden hävdat. Man skall spara i goda tider för att att ha i de dåliga!

Har vi inte mer att komma med så har vi inget!

Den diskussionen är mumma för borgarna. Vi socialdemokrater är dåliga på självkritik. Ju längre vi socialdemokrater blundar för ”den stora budgetsaneringens” verkliga kostnader och vilka som fick betala den, desto mindre tilltro kommer en ny politik att ha. Vi odlar tron att självkritik är någon sorts offentlig skampåle och där ställer vi oss inte frivilligt. Det borde vara det motsatta eftersom vi har minst att skämmas för. Men vi stoppar huvudet i sanden och hävdar envist att världen är något annat. Att vi inte ser verkligheten som den är kan ju faktiskt bero på just det, att vi ställer oss med huvudet i sanden.

Någon tycker kanske att det är ett svek mot alla människor som drabbas av borgarnas politik om man inte tävlar om vem som sköter statens finanser bäst. Jag inte säker på det, om det är strutsbeteendet eller mina rop efter en socialdemokratisk politik baserad på erfarenheterna från från 90-talet, en politik för en offensiv offentlig sektor, en politik för en reformerad arbetsmarknadspolitik, en ny skattepolitik med ett stort grundavdrag i inkomstskatten, en förändrad Försäkringskassa som inte förnedrar de människor som söker hjälp, ett nytt kunskapslyft mm skulle vara det värsta. Jag har skrivit om detta i blogg efter blogg, fyllt av konkreta exempel. Likafullt avkrävs man titt som tätt ett fullständgt politiskt program. Jag är inte så dum att jag tror att jag som fritidspolitiker och gräsrot på något särskilt utfyllande sätt ensam kan formulera ett politiskt program för (s). Det är inga små krav vissa ställer på andra för att får vara med och debattera.

Så låt oss fortsätta den interna debatten, men om varje kritik skall betraktas som att vi klöser ögonen ur varandra, så lär den ju inte bli mycket till debatt. Och då lär vi definitivt fastna i en politisk retorik som slår ännu mera kilar mellan arbetarleden och partiet, mellan de fattiga och partiet, mellan de som får stå tillbaka och partiet.

Det gynnar bara den verkliga högern, den kolsvarta högern.


Intressant Andra skriver också om politiskt program, nästa års val och framtiden. agitation, akassa, arbetarklassen, debatt, demokrati, framtid, frihet, jämlikhet, klarspråk, Mona Sahlin, politik, socialdemokraterna, solidaritet, staten

Laakso Mitt i Steget SR

DN, Dagens Arena, SvD, Folkbladet Östgöten