
Den borgerliga regeringen vill förvandla arbetslöshetsförsäkringen till ett bidrag och den arbetslöse till bidragstagare. Det är bara en lek med ord att tala om en obligatorisk försäkring och anknytning till socialförsäkringen. Det blir ett bidrag i alla fall, antagligen med en liten avgift för att ”motivera” till arbete.
Och vad är då problemet med ett arbetslöshetsbidrag? Pengar som pengar kan man väl tycka. Men problemet är att staten på ytterligare ett område som ursprungligen var en idé om arbetarnas frihet, ett självständigt initiativ för att arbetare solidariskt skulle hålla varandra skadeslösa när de drabbades av arbetslöshet. Arbetarens tionde för gemensam trygghet. Enade vi stå söndrade vi falla.
Efterhand har denna försäkring utvecklats bort från denna solidaritetstanke, och med detta har makten flyttats från medborgarna själva till en statlig myndighet. Fackets inflytande har i takt med den allt större statliga finansieringen blivit mer ett nostalgiskt illusionsnummer. Vi ska liksom tro att det är Metalls a-kassa, Byggnads, Unionens etc. Hela den gångnaa regeringsperioden har väl med all önskvärd tydlighet visat hur bräcklig en sån här statlig institution är. Det tog borgarna bara ett regeringsammanträde för att i grunden förändra försäkringens villkor. Och de gav ett dubbelt budskap, å ena sidan en uppmaning till de arbetande om att ta ett större ansvar för sin arbetslöshet med högre avgifter och å andra sidan att försäkringen bara var ytterligare ett verktyg för regeringens arbetslinje. Och resultatet blev just detta, en maktlös arbetslös och en maktfullkomlig myndighet. Detta vill nu de borgerliga genomföra fullt ut. Staten skall nu få ytterligare en inpiskare för den arbetslinje som skall se till att trilskande och arbetsskygga medborgare skall inrättas i det led som avdankade yrkesmilitärer så gärna vill exercera.
Så därför blir förvåningen desto större när oppositionens svar är en instruktionsbok för genomförande av samma politik. De rödgröna föreslår höjd a-kassa och sänkta avgifter. Vad betyder det? Jo att behovet av statlig finansiering kommer att öka från dagens 70 procent till närmare 95! Och med minskad egenfinansiering försvinner makt och inflytande.
Men det rödgröna förslaget innehåller också en del märkliga inslag. Försäkringen skall garantera inkomster upp till 30000 kronor i månaden 80%-ig ersättning. Och avgiften skall vara 80 kronor. Man kan undra var orden om solidaritet tog vägen. Vari ligger det rimliga i att den som tjänar 30000 ska ha samma avgift som den som tjänar mindre än hälften? Dagens avgifter är ju knappast någon belastning för de med högre inkomster. Det är ju inte höginkomsttagare som i första hand har flytt a-kassan. Däremot har hälften av LO´s medlemmar tecknar privata inkomst- och sjukförsäkringar i tillägg för att upprätthålla levnadsstandarden när tiderna kräver det. Så råd har man.
Men äldre med några få år till pension, låginkomsttagare och ungdomar som gör studieuppehåll funderar både en och två gånger om dagens a-kassa är värd priset. Och det är de som nu ska lockas tillbaka. Med ett förslag som mer liknar den medelklassflört som en gång maxtaxan var. Dvs nu ska de fattigare grupperna rekryteras för att betala höginkomsttagarnas höjda ersättning och kraftigt reducerade avgifter. Klätt i ett genomskinligt ”klass”perspektiv skall medelklassens röster vinnas i valet.
Nej det enda vettiga måste vara att återföra arbetslöshetsförsäkringen till fackföreningarna och säkra den mot växlande politiska majoriteters attacker, finansiera den med en inkomstindexerad avgift och bygg upp den på makt och inflytande av medlemmar i solidaritet.
intressant
Läs även andra bloggares åsikter om akassa, politik, socialdemokraterna, alliansen, regeringen, arbetslöshetsförsäkringen, fackföreningarna, makt, arbetslösa, solidaritet, gemensam_sektor,