torsdag 29 april 2010

Jag begriper inte poängen med att förvandla arbetslöshetsförsäkringen till ett bidrag?



Den borgerliga regeringen vill förvandla arbetslöshetsförsäkringen till ett bidrag och den arbetslöse till bidragstagare. Det är bara en lek med ord att tala om en obligatorisk försäkring och anknytning till socialförsäkringen. Det blir ett bidrag i alla fall, antagligen med en liten avgift för att ”motivera” till arbete.

Och vad är då problemet med ett arbetslöshetsbidrag? Pengar som pengar kan man väl tycka. Men problemet är att staten på ytterligare ett område som ursprungligen var en idé om arbetarnas frihet, ett självständigt initiativ för att arbetare solidariskt skulle hålla varandra skadeslösa när de drabbades av arbetslöshet. Arbetarens tionde för gemensam trygghet. Enade vi stå söndrade vi falla.

Efterhand har denna försäkring utvecklats bort från denna solidaritetstanke, och med detta har makten flyttats från medborgarna själva till en statlig myndighet. Fackets inflytande har i takt med den allt större statliga finansieringen blivit mer ett nostalgiskt illusionsnummer. Vi ska liksom tro att det är Metalls a-kassa, Byggnads, Unionens etc. Hela den gångnaa regeringsperioden har väl med all önskvärd tydlighet visat hur bräcklig en sån här statlig institution är. Det tog borgarna bara ett regeringsammanträde för att i grunden förändra försäkringens villkor. Och de gav ett dubbelt budskap, å ena sidan en uppmaning till de arbetande om att ta ett större ansvar för sin arbetslöshet med högre avgifter och å andra sidan att försäkringen bara var ytterligare ett verktyg för regeringens arbetslinje. Och resultatet blev just detta, en maktlös arbetslös och en maktfullkomlig myndighet. Detta vill nu de borgerliga genomföra fullt ut. Staten skall nu få ytterligare en inpiskare för den arbetslinje som skall se till att trilskande och arbetsskygga medborgare skall inrättas i det led som avdankade yrkesmilitärer så gärna vill exercera.

Så därför blir förvåningen desto större när oppositionens svar är en instruktionsbok för genomförande av samma politik. De rödgröna föreslår höjd a-kassa och sänkta avgifter. Vad betyder det? Jo att behovet av statlig finansiering kommer att öka från dagens 70 procent till närmare 95! Och med minskad egenfinansiering försvinner makt och inflytande.

Men det rödgröna förslaget innehåller också en del märkliga inslag. Försäkringen skall garantera inkomster upp till 30000 kronor i månaden 80%-ig ersättning. Och avgiften skall vara 80 kronor. Man kan undra var orden om solidaritet tog vägen. Vari ligger det rimliga i att den som tjänar 30000 ska ha samma avgift som den som tjänar mindre än hälften? Dagens avgifter är ju knappast någon belastning för de med högre inkomster. Det är ju inte höginkomsttagare som i första hand har flytt a-kassan. Däremot har hälften av LO´s medlemmar tecknar privata inkomst- och sjukförsäkringar i tillägg för att upprätthålla levnadsstandarden när tiderna kräver det. Så råd har man.

Men äldre med några få år till pension, låginkomsttagare och ungdomar som gör studieuppehåll funderar både en och två gånger om dagens a-kassa är värd priset. Och det är de som nu ska lockas tillbaka. Med ett förslag som mer liknar den medelklassflört som en gång maxtaxan var. Dvs nu ska de fattigare grupperna rekryteras för att betala höginkomsttagarnas höjda ersättning och kraftigt reducerade avgifter. Klätt i ett genomskinligt ”klass”perspektiv skall medelklassens röster vinnas i valet.

Nej det enda vettiga måste vara att återföra arbetslöshetsförsäkringen till fackföreningarna och säkra den mot växlande politiska majoriteters attacker, finansiera den med en inkomstindexerad avgift och bygg upp den på makt och inflytande av medlemmar i solidaritet.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Plura, Plura grattis till 40 år!


I bilen hem hörde jag att Eldkvarn firar 40 år på vägen. Fantastiskt, jag begriper inte hur man håller ihop ett band så länge, hur man orkar gå in i replokalen och göra "det där" igen.

Plura snackade, och snart var man inne på framtiden, det som komma skall. Ny skiva, den 23 i ordningen och ny bok. Förlåt mig Plura men jag kan inte låta bli.

Vad blir det? Krangoda låtar med Eldkvarn och Koksbok för rockn´rollers?
Förlåt, jag älskar dig, Plura!

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

tisdag 27 april 2010

Fällan har slagit igen!



Den öppna arbetslösheten kommer nu på onsdag eftermiddag (2010-04-28) vara lägre än förra året motsvarande vecka. Snabbare än någon förutsett, sjunker arbetslösheten. Och det måste vi alla glädjas över. Problemet uppstår när vi ska göra politik av det.

För jag hade rätt. Igen. Förtroendet för socialdemokratin i jobbfrågorna sjunker. Som en sten. I ett antal bloggtexter har jag varnat för att ledande socialdemokraters verklighetsbeskrivning inte stämmer överens med verkligheten och att människor inte känner igen sig i den. Jag har varnat för den backlash-effekt det kommer att få på förtroendet för socialdemokraternas politik, som i sådan hög grad baseras på att de rödgröna är bättre i jobbfrågorna än borgarna.

Vi borde vara bättre och är även det. Men det som är bra finns i bisatserna,medan huvudkraften basunerar ut massarbetslöheten, som om den vore historiskt hög och av dimensioner, som man måste söka sig till 30-talets djupa depression för att jämföra med. Det är givetvis nonsens. Människor känner inte igen sig. Särskilt inte när de ser grannar, vänner, familj få jobb. Det är det stora misstaget. (S) förlorar trovärdigheten. De enda vinnarna på detta är den borgerliga regeringen.

Jag har diskuterat det med bloggare ett års tid och jag har ifrågasatts. Ingen nämnd ingen glömd. För ett år sedan hade vi besök i Bohusläns partidistrikt av partisekreteraren Ibrahim Baylan, som pekade ut regeringens misslyckande med massarbetslösheten och arbetslinjen. Även om jag inte är någon beundrare av Littorins insats eller den politiska fantasi som den borgerliga fyrklövern visar upp, så varnade jag för att utvecklingen på arbetsmarknaden inte kommer att gå ”massarbetslöshets-propagandans” väg. Vi kommer att bita oss i tummen om vi inte förstår vad som händer. Ibrahim Baylan blir tydligt störd och avvisar mig ganska abrupt.

Peter Andersson heter en mycket aktiv bloggare och socialdemokrat. Han var en av de famösa bloggare som följde Mona Sahlin på turné härom veckan. Kanske är det därför att han nu fortsätter att kampanja om ”massarbetslösheten”. Sitter man för nära makten är risken att blicken snarare riktas mot den, än mot verkligheten. Men en dumhet blir inte klok liksom en lögn inte blir sann bara för att den upprepas. Och läser man Peter Andersson så ser man ju att rubriken inte hänger ihop med innehållet. I stället kommenterar han gamla siffror och tal från flera år tillbaka, han fastnar vid hushållsnära tjänster och bygger argumentationen på siffror från 2008, när alla vet att stora förändringar inträffade under 2009 och årets första månader. Men skitsamma, lite skit under naglarna får man väl ta för den goda sakens skull, tycks han tänka. Men när han drar slutsatsen att de rödgrönas framgångar i en Union Minds-undersökning skall gottskrivas kontot ”förtroende för jobblinjen” då är han inte bara ute och cyklar. Han borrar små hål i den socialdemokratiska skutan, vare sig han vill det eller inte.

För den slående sanningen är ju att i takt med att arbetslösheten sjunker så stiger regeringens förtroende i jobbfrågorna. Idag har Moderaterna ensamt större förtroende bland väljarna i i dessa frågor än De rödgröna partierna tillsammans. På ett halvår har förtroendet för socialdemokratin minskat med 8%! Det är faktiskt fritt fall i människors tro på (s) och borde tas på största allvar av partiets strateger och deras bloggande megafoner. Det var detta jag förutsåg och nu är det bekräftat.

Vi måste rikta intresset mot de djupgående förändringar som är på gång i världen. Vi står inför stora strukturförändringar, som kräver att vi formulerar en politik. Framtiden ligger inte i att ”rädda” fallfärdiga företag, utan att gå vidare med all den kompetens vi kan uppbåda för att skapa ett arbetsliv som byggs på framtidens verksamheter, det som ryms i visionen av ett hållbart samhälle för människor och miljö. Det finns inget annat sätt att rädda oss från ”massarbetslöshet”. En politik som inte pekar ut den visionen kommer aldrig att få medborgarnas förtroende.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
DN, AB, Dagens Arena, SvD, VF

Stenen, elden och metmasken



Nils Ferlin skrev en dikt som han valde att kalla Evolution. Den lyder som följer:

Stenen
Elden
Metmasken

Tre
trappsteg
till Rockefeller.


Det är kort och koncist. Jag läste den under min gymnasietid och presenterade den på en svenskalektion som den civilisationskritik den är. Evolution, människans utveckling. Människan lär sig att behärska sin omvärld, med stenen bearbetar vi naturen, med elden låter vi förädla det vi samlat på oss och bearbetat, med metmasken låter vi offra den ena levande varelsen för att fånga den andra varelsen för att föda oss själva, den tredje. På så sätt visar Ferlin vägen till det utvecklade kapitalistiska samhälle som Rockefeller, den störste kapitalisten i Ferlins samtid, var symbolen för.

Jag skulle vilja travestera Ferlins dikt som en kommentar till min egna texter i det sista.

Fattigdomen.
Diskrimineringen.
Makten.

Tre
trappsteg
till World Trade Center.


Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Här och här och här och här. Ett populärt ämne om en folklig konstnär.

måndag 26 april 2010

Maktens arrogans och det tredje b-et i min valanalys.



Dom har makten. Dom har makten över mitt liv.” Så uttryckte sig en ung kvinna på radions P1. Hon är förlamad från bröstet och nedåt och beroende av personlig assistans. ”Varje gång det droppar in ett brev från Försäkringskassan så slår hjärtat dubbla slag.” Inte av kärlek kan man anta. Nej hon beskriver sin ångest inför den makt som Försäkringskassan har tagit sig över hennes liv.

Hon har rätt till personlig assistent för att klara de vardagliga bestyren. Den rätten är formulerad i en lag, LASS som är en s.k. rättighetslag och ett komplement till Lagen om särskilt stöd, LSS. Dessa är till för att garantera alla en jämlik möjlighet att leva och verka i samhället. Idag har lite drygt 16500 människor personlig assistent. Nu vill Försäkringskassan stämpla ut folk från det här systemet. Det kostar för mycket. Har vi hört det förut? När våra välfärdssystem prövas i skarpt läge så rämnar fasaden. Och då visar sig statens/myndighetens rätta ansikte. En hårdför förvaltare av makten. Och de som skall underordnas är samhällets svagaste, de som är beroende av att välfärdsstaten levererar. De sjuka, de gamla, de arbetslösa, de outbildade, de funktionshindrade. Ibland flera i en och samma person. I väldigt många fall de som står ekonomiskt svagast i samhället. De fattiga. Och de står maktlösa inför en stat som ensidigt anser sig ha mandat att hjälpa eller stjälpa.

Det här är den tredje stora politiska frågan som inte berörs i årets valrörelse. Och tacka fasen för det. Vi har ju två allianser som i första hand tävlar om vilken som är den bästa förvaltaren av staten. Och då tar man på sig maktmössan efter valet oavsett vilket håll valet går. Ja, det är pessimistiskt och förhoppningsvis är jag alltför pessimistisk. Jag ser ju trots allt skillnaden på de två alternativen, jag arbetar dagligen för de rödgröna.

Men om vi inte törs se fattigdomen, diskrimineringen och maktlösheten, som de ödesfrågor de är, i vitögat, så kommer dessa förhållanden att cementera utvecklingen mot 2/3-delssamhället.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bloggare här och här.

DN, AB, Arena, SvD

söndag 25 april 2010

Attt fira tio-årsdagen med tårta och glasyr.



Idag firar vi 10-årsdagen. "Vi" är detsamma som vårt inköpskooperativ. För tolv år sedan stängde ICA-butiken. Vi fick lång väg till närmaste affär. Samma affär som vi varit otrogen med när vi till slut åkte förbi den i sitt mer och mer osorterade förfall. Ibland säger man att man saknar något först när det är borta. I vårt fall var det väl så. En butik på landsbygden betyder så mycket mer än mjölk och billig köttfärs. Precis som den rasande sotdöden för landsbygdens bensinstationer nu lämnar en stor del av samhällservicen hemlös.

Men vi var ett 50-tal familjer den gången för tio år sedan som bestämde oss för att starta eget. En egen affär. Vi startade ett litet kooperativ, Bottnafjordens Inköpsförening, och startade upp i det kalla lastningsgaraget på Skärholmens, numera nedlagda, kvarn. Men mycket god vilja och och ett illusionslöst varmt kaffe klarade vi av de första staplande stegen. Framåt sommaren kom värmen och det blev uthärdligare att leva med denna första lokalen. Utöver medlemsavgiften, det ideella arbetet, lojaliteten mot kooperativet kom också det att utvecklas till något av en lokal marknad. Folk tog med sig hemodlat, jag hämtade grannens pojks ägg och sålde 4 kartor per kväll. Vår dotter, som då var 11 år, såg behovet av färskt bröd, så hon bakade två plåtar ciabatta-bröd som hon sålde för en krona stycket. Och sparade ihop till allt det hon ville ha. En liten kooperativ entreprenör i vardande. Det här utvecklade hon till en fullständig kaféverksamhet vid 15 års ålder.

I föreningen jobbar alla. Arbetsuppgifter som varumottagning, uppackning, sitta i kassan, kafé, städning fördelas gruppvis. Vi beställer bara ekologiska varor och, när det går, närodlat. I vår butik finns mat, torrvaror, mjölkprodukter, rengöringsprodukter, sanitetsvaror, kött och fisk.

En bytesmarknad för dvd-film och böcker sväller, biblioteket har en liten filial, på torsdagkvällar efter att butiken stängt, arrangeras högläsning med kafé, en samlingsplats för träffsugna. Överhuvudtaget så fungerar det som en social träffpunkt för mer eller mindre viktiga samtal. Idéer bryts, tankar utvecklas, dragspel dras.

Västsvenska representantskapets möte i lördags kom var det flera socialdemokrater som slogs för att den idéella sektorn, även kallad den sociala ekonomin, skulle med i programmet som en viktig del av det civila samhälle som annars brukar reduceras till privata och offentliga verksamheter.

Visst är det lite märkligt att vi idag 2010 ska behöva strida och argumentera för det som en gång var den självständiga och demokratiska arbetarrörelsens signum, kooperation, folkbildning och folkrörelse.

Men vi tackar Gunilla för de fina tårtorna och fortsätte fira vårt lilla jubileum.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tidskrift NU

och en liten bonus för er som fortfarande är vakna

tisdag 20 april 2010

Så jag fortsätter på b. Nu handlar det om diskrimineringen.



Diskrimineringen i vårt samhälle är den enskilt största politiska frågan alla kategorier. Diskrimineringen drabbar alla grupper som på ett eller annat sätt inte passar in i normen. Vanligtvis tänker vi väl på människor av utländsk härkomst, första, andra, eller tredje generationens invandrare. Men diskrimineringen slår lika hårt mot funktionshämmade, som tvingas leva i ett samhälle som ständigt placerar ut rörelsehinder i deras väg. Vi lever i ett samhälle som inte är tillgängligt för alla, ett samhälle som stänger ett stort antal av sina medborgare ute från det, som majoritetssamhället betraktar som självklarheter.

Att vara diskriminerad är att inte ha samma tillgång till samhällsfunktioner som jobb, utbildning, fritid, eller inte tillgång till detta på samma villkor som andra i samhället. Det kan bero på ålder, kön, etnisk härkomst, religiös uppfattning, fysisk och psykisk funktionalitet etc. Många gånger, men inte alltid, är diskrimineringen åtföljd av låg inkomst och t.o.m. fattigdom.

Man skulle kunna tro att det här rör sig om en statisk verklighet, gruppen utanförställda är alltid lika sammansatt. Men så är det inte. Enligt Socialstyrelsen rapport så har gruppen fattiga och mycket fattiga förändrat sin sammansättning framförallt etniskt. Från att i slutet av 1980-talet varit en blandad grupp av infödda svenskar och svenskar med invandrarbakgrund, så består den idag nästan uteslutande av de senare. Gruppen fattiga minskar i omfång vilket betyder att fler har fått det bättre. Men dessa som har fått det bättre är nästan uteslutande etniska svenskar. Fattigdomen kan nästan uteslutande förklaras med brist på jobb och utbildning.

Sverige har allt sedan 1970-talet haft en mycket restriktiv hållning mot arbetskraftsinvandring. 1976 satte LO ner foten och förklarade sitt veto mot denna. Trots att det svenska välfärdssamhällets framgångshistora till stor del finner sin förklaring i den arbetskraftsinvandring som Volvo, SAAB, Ericsson m.fl. stora svenska företag behövde för sin expansion på världsmarknaden, så gick man tvärs emot denna erfarenhet på 70-talet.

Socialdemokratin hade lanserat sitt stora välfärdsprojekt, ”den starka staten”. För att finansiera denna förutsattes att en mycket större andel av den vuxna befolkningen deltog i arbetslivet. Och då var arbetskraftsinvandring ett dåligt alternativ. Den stora arbetskraftsreserven fanns ju redan på hemmaplan. Kvinnorna. På så sätt fick man de låglönearbetare som behövdes inom den offentliga sektorn. De kraftigt höjda skatterna gjorde att det inte längre var möjligt att försörja en familj med en inkomst. Så slagordet blev en familj-två inkomster och sveptes in i en frigörelseretorik. Två flugor i en smäll, kvinnornas ekonomiska frigörelse från oavlönat hemarbete och statens behov av en låglönearbetare i offentlig sektor, den sk välfärdssektorn.

I den här matematiken fanns inget utrymme för arbetskraftsinvandring. Staten behövde skatteintäkterna och LO ville slippa lönekonkurrens på arbetsmarknaden. För att finansiera denna haltande matematik gick landet in i en långvarig devalveringsekonomi. Vi lät ”utlandet” betala våra kostnader. Med en ständig försämrat värde på svenska valutan upprätthölls exportindustrins konkurrenskraft.

Det höll fram till 1990. Världen förändrades.

Planekonomierna kollapsade och de nya supermakterna i Asien krävde sin andel av den globala välfärdsökningen. Migrationen är ett uttryck för detta. Folkvandringen idag har samma motiv som det haft hela mänsklighetens historia; en önskan om att leva ett bättre liv. Och så trångt är det faktiska utrymmet för västvärldens välstånd att det inte finns plats för de fattigaste av de fattiga i västvärlden. Ju starkare BRICT-länderna, Afrikas nyvaknade jättar blir desto mindre blir utrymmer. Diskrimineringen är det mest påtagliga uttrycket för västs sviktande förmåga. ”Lösningen” blir ett 2/3-delssamhälle, som samtidigt blir dess undergång.

Inte på ett enda ställe i kongressdokumenten från 2009 års jobbkongress nämns vare sig invandring eller invandrare! Det är en handfallen socialdemokratis uppgift att hantera de här frågorna. Inte som nu, försöka att tiga ihjäl dom.

Ordet diskriminering återfinns inte en enda gång i de tre centrala dokumenten för valet 2010 som läggs fram av socialdemokraterna!


Kostnaden för att höja lönen för en miljon låginkomstagare med 4000 kronor per månad skulle bli 48 miljarder kronor. Det motsvarar hälften av kostnaden för att hantera skadorna som uppstår inom vården.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 18 april 2010

Har jag sagt a så får jag säga b.



Jag har kritiserat socialdemokraterna för den ensidiga inriktningen mot jobben och agitation baserad på en överdriven framställning av det ekonomiska läget. Och har jag sagt a så får jag väl säga b.

Om a är missade möjligheter så är b det som borde vara socialdemokratins viktiga frågor. De som är framtidens och förändringens vinnarfrågor. Och det är frågor om makt och diskriminering. Vårt samhälle är ett diskriminerande samhälle. Människor ställs utanför av olika skäl, och det som förenar dem är fattigdom och maktlöshet. Jag tänker i några bloggar ta upp de frågor som jag menar borde vara valets viktigaste.

Fattigpensionärer är en grupp förtidspensionärer och ålderspensionärer som inte når högre än lägsta nivån i pensionssystemet. Vi talar om 7-8000 kronor i månaden. Före skatt! Det rör sig om ungefär 260 000 pensionärer. Och det är mer än 4 gånger så många kvinnor som män. Så ser den svenska fattigdomen ut. Den är i högsta grad en kvinnofråga.

För att klara sig har de med låga pensioner en möjlighet att få bostadstillägg på upp till 4500 kronor. Inte ens med detta kommer de att nå upp till de 14000 som utgör den svenska gränsen för fattigdom. Men bostadstillägget är inte en rättighet för alla. Om du bor i hyreslägenhet eller villa, avgör om du har rätt till bostadstillägg.

Min vän W hade jobbat ett helt liv i sin mans företag med bokföringen och övrig logistik. Hon hade aldrig tagit ut någon lön, inkomsterna från företaget gick ju till hushållet via hans lön. Efter många år av dåligt äktenskap och utbrändhet skilde hon sig. Alla dessa år av jobb var då inget värda. Utan pensionsavsättningar blev hon nollklassad inför sitt nya liv. Hon blev sjukskriven och blev senare förtidspensionär, med en pension på 7000 kronor att leva på. Med sin del av boet i skilsmässan och ett arv lyckades hon bygga sig ett litet hus på ca 70 kvadrat. Tack vare hjälp av vänner och bekanta, som ställde upp vid husbygget, klarade hon kostnaden för det. För att bo sökte hon ett bostadstillägg. Hon hade räknat ut att hon skulle klara sig med 2000 kronor och begärde inget mer.

Men då slår fattigdomsfällan igen! Hon var inte kvalificerad till bostadstillägg. Hon hade ju ett eget hus, minsann! Så det enkla kravet från myndigheten var; sälj huset, flytta till en lägenhet, gör slut på pengarna från huset, så blir du kvalificerad för bostadstillägg. Hon, som hade byggt ett hus för att leva billigt på äldre dagar, skulle böjas. Hon som betalade fastighetsskatt för huset och realisationsskatt vid försäljningen; hon blev hänvisad till en lägenhet i tätorten som skulle kosta 6500 kronor i månaden och ge ett bostadstillägg på 4500 kronor. Och inte ens med detta skulle hon ju komma upp till den officiella fattigdomsgränsen på 14000. Skulle hon arbeta några timmar för att bättra på sin ekonomi är tillägget så finurligt ordnat att för varje krona hon tjänar så minskas tillägget med motsvarande summa. Makten över sitt eget liv och sin ekonomi förlorade hon till en myndighet. Bara därför att hon begärde något som borde vara hennes rätt. Nu gick hon inte med på det här övergreppet, men till vilket pris?

Så det enkla politiska kravet vore väl att kräva stopp för diskrimineringen mellan olika sorters boende ochhöjda minstapensioner. En höjning för dessa de allra sämst ställda med 2500 kronor i månaden skulle kosta samhället 10 miljarder. Det motsvarar en tiondel av den årliga kostnaden (98 miljarder), sjukvården belastas med, för skador som uppstår i vården. Alltså inte det som du kom dit för, utan för det som uppstod när du var där.

Intressant? Fokus skriver också om pensionerna här.

fredag 16 april 2010

Gå inte i fällan!


Bilden från AMS statistik.

Den borgerliga alliansen har haft en taktik alltsedan den stora finanskrisen slog till i augusti 2008. De har krismaximerat, de har svartmålat utvecklingen. Arbetslösheten skulle stiga till 12, ja kanske 15%, industrin skulle gå på knäna långt in i nästa mandatperiod. Det har inte varit måtta på vilket elände vi vanliga medborgare kunde förvänta oss i krisens spår. Jag vill påstå att den här bilden av ekonomin har varit ren valtaktik från borgerlighetens håll.

Jag har också sedan länge varnat för att vi inte ska gå i den fällan. För givetvis har regeringen varit betjänt av att kunna visa nya ljusa siffror ett halvår efteråt. De borgerliga har lärt sig av Göran Persson misstag när han lättvindigt talade om att jobben kommer. Borgarna har i stället svartmålat för att kunna skörda all möjlig positiv förändring. Idag talas om en arbetslöshetstopp på 9% och att ekonomin har vänt. På så sätt har man ju kunnat hävda att man skött sig bra. Bra mycket bättre än någon kunde förvänta. Bättre än omvärlden. Anar man att det snart är val, eller..?

Regeringen vill skörda framgångar som de menar de är förtjänta av. De har visat att de är goda förvaltare av makten och av staten. Som de själva uttryckte det på sin vårkonferens 2009: Vi ska visa att vi är det nya statsbärande partiet. Genom att krismaximera har de lyckats måla upp en bild av och en förväntan om eländet som aldrig blev verklighet. Och vilka skall det svenska folket tacka för det? Jo, regeringen så klart.

För den övervägande delen av svenska folket är läget gott. Till dels genom jobbskatteavdragen, men faktiskt mest genom de låga räntorna och de senaste årens börsuppgång, har privatekonomin förbättrats. Enligt Socialstyrelsens rapport om klyftorna i Sverige, så har gruppen "Välbeställda" och "Mycket välbeställda" växt från 20% av befolkningen till över hälften. Klyftorna växer inte som alltför många socialdemokrater försöker hävda. Det är bara en klyfta som växer, den mellan den fattiga femtedelen och resten av befolkningen. Ett 4/5-delssamhälle håller på att skapas. Det är en dramatisk förändring, och det är till den välbeställda hälften som de borgerliga vänder sig till. Och här lyssnar man inte till en opposition som kraxar med i ett budskap som gått ut på datum.

För de borgerliga lägger ut fällan. Få oss med på svartmålningen, få oss med att tala om skenande massarbetslöshet och ökade klyftor och på så sätt måla in oss i ett hörn. Väl där så kan de borgerliga med ny statistik och en verklighetsbeskrivning, som majoriteten känner igen sig i, långsamt dra byxorna av en blåst opposition. Där står vi med vår uteblivna katastrof och en politik utan täckning.

Så när socialdemokrater som Peter Andersson med hjälp av Alliansfritt Sverige desperat försöker klamra sig fast vid denna förfalskade verklighetsbild som tjänar borgerligheten, så tror de att de tar upp fanan för den sista striden. Men i stället kommer de att som gläfsande mopsar kratta manegen för den uppvisning från Reinfeldt, Borg och Littorin som komma skall. När det vet jag inte, men siffrorna pekar mot mitten av sommaren. Ska jag våga gissa på v.28. Mitt i semestern, en solig dag med folk på badstränder och campingplatser, meddelar de att krisen är över, arbetslösheten är mindre än föregående år och närmar sig de rekordlåga talen från juli 2008. Och allt detta är givetvis regeringens förtjänst. Att så många kommer att tro dem är också i högsta grad "de gläfsande mopsarnas" förtjänst.

De i oppositionen som har insett hur verkligheten ser ut har haft lite att ställa upp med. Idag återstår egentligen argumentet om den uteblivna omskolningen och bristen på utbildningsinsatser.

Och likafullt har vi ett helt samhälle att förändra. Katrine Kielos skriver utmärkt i Aftonbladet om detta

Intressant.

onsdag 14 april 2010

Det är alltid härligt att träffa alla dessa märkvärdiga människor-socialdemokraterna!


Arbetslösheten fortsätter minska. Sedan februari har den minskat med 30000 personer. Även om regeringen misslyckas med diverse åtgärder som praktikplatserna i offentliga verk, så återhämtar arbetsmarknaden sig. Långsamt men säkert. Odramatiskt och föga välkommet i vissa krismaximerandes världsbild.

Det har inte gått mer än ett och ett halvt år sedan den värsta krisen sedan 30-talets drabbade världsekonomin. Återigen har marknadsekonomin visat sin styrka. Jämför med de få kvarvarande planekonomierna och verkligheten talar sitt tydliga språk. Där Nord-Korea, Zimbabwe, Cuba bara kan erbjuda hungersnöd, diktatur och misär kan jämförbara länder som Sydafrika, Botswana, Mozambique visa framsteg och förbättringar för sina folk.

Gudarna ska veta att marknadsekonomin i händerna på glupska kapitalister är en synnerligen grym verklighet. Marknadsekonomin är ett bytesförhållande där några erbjuder det som andra söker. Om det ska ske till ömsesidig nytta så kräver det likvärdiga och starka parter. Därför kräver en god marknadsekonomi jämlikhet och små klyftor i samhället. Den kräver demokrati och människors rätt att tala fritt, rätten att organisera sig och rätten att uttrycka sin vilja i politiska val.

Och likafullt är människans ställning ständigt utsatt. Den måste ständigt försvaras, överallt, i val, på gator och torg, i butiken, i offentlig verksamhet liksom i privat. Marknadsekonomi är en källa till frihet, men kan också utveckla det absolut motsatta, om den inte förenas med demokrati och mänskliga rättigheter. För verklig frihet kan vi bara uppnå i en förening av jämlika människor.

Jag var delegat på Bohusläns socialdemokratiska partidistrikts kongress (puh!) i helgen. 175 delegater och ett antal gäster och funktionärer var samlade i Östraboskolans lokaler i Uddevalla. Det är alltid härligt att träffa alla dessa märkvärdiga människor som utgör Sveriges största politiska parti, Socialdemokraterna. Här finns en spännvidd i personligheter och åsikter som sträcker sig över vida fält. Livsöden och erfarenheter, ungdom och gamla och framför allt en fullkomligt överväldigande stor politisk kunskap, som erövrats i den grå och anonyma tillvaro som heter ”att vara förtroendevald”.

På årets kongress blandas stort och smått, vi förenas i en stark vilja till förändring, vi vill att vårt samhälle skall utvecklas i en annan riktning. Mot ett mera mänskligt, ett mera förtroendefullt, ett mera jämlikt och solidariskt samhälle.

För några räcker det med att vi vinner valet i september, för andra är självkritiken och omprövningen mera omfattande. Och jag själv räknar mig väl till de senare. De som hävdar att det var något som gick snett med det stora samhällsbygget som vi påbörjade med Palme på 70-talet, det samhällsbygge som gamla veteraner som Wigfors och Sträng höjde ett varningens finger för. Vi byggde en stat som visade sig kunna förnedra och trycka ner sina medborgare där den också erbjöd stöd och lindring för de som behövde. Ofta med det ena som förutsättning för det andra. Den borgerliga regeringen har gjort det tydligt hur denna stat kan nyttjas för att öka klyftor och ojämlikhet. Och i samma grad minska på solidaritet och frihet.

Så när Veronika Palm från partistyrelsen då beskriver verkligheten som en mörk och eländig tillvaro skapad av en borgerlig regering med drygt 3 år vid makten, så missar hon något väsentligt. Nämligen trovärdigheten. Medborgarna vet att utvecklingen har pågått länge, längre än borgarnas tre å vid makten, vi vet att framtiden kräver nytänkande och förändring. För oss räcker inte återställning, vi vill inte gå tillbaka till Gå av 2006 års modell, vi vill ha en ny färdriktning mot det Goda Samhället i 2000-talets tappning. Vi behöver några uppfriskande visioner. Och det innehöll inte partistyrelsens budskap som det framfördes på kongressen.

Därför är det så mycket mera upplyftande när Mona Sahlin två dagar senare presenterar sina fyra målsättningar inför valet. Här öppnas dörren till för ett parti av vakna och aktiva medlemmar. Sahlin ber om självkritiskt granskande och nytänkande, tvärt emot Palms försök att rekrytera oss som partistyrelsens kolportörer. Sahlin ifrågasätter verkligheten, där Palm friserar den att passa sin agitation. Två förhållningssätt förmedlade på mindre än två dagar. I augusti kommer budskapet om ekonomisk misskötsel och rekordhögt arbetslöshetselände att skoningslöst kläs av, medan budskapet om en ny färdriktning kommer att engagera. Jag vet vilken väg jag kommer att välja.

Intressant skrives det här och här i näraliggande ämnen.

fredag 9 april 2010

Som så mycket annat i den svaga borgerliga kulturpolitiken under deras fyra år vid makten så stannade det vid en tumme.

Bild: Uttryckslabbet - Wonderbaum

De rödgröna ska satsa på kulturen i valet. Det beskedet fick vi häromdagen. Vilket lovar gott. Eller...?

Kultur är ett mycket brett begrepp. Det verkar täcka allt. Kultur är arbetsmiljö och regionalpolitik, det är mord och uppförande på bussen, det är mat och sprit, te och kaffe. Kultur har definierats som allt det vi gör, eller som odling. Mera sällan talar man om konst, trots att det är det som de flesta tänker spontant på när ordet kultur nämns. Kulturlandskapet är det odlade landskapet som vi har våra bönder att tacka för. Är då bönderna därmed våra främsta kulturarbetare? Jag skriver det här inte för att raljera eller peka finger, bara för att visa på hur oprecist det blir när man lovar att ”satsa på kulturpolitik”.

I juli 2006, två månader innan valet, presenterade den borgerliga alliansen sitt kulturpolitiska valprogram i en artikel i DN. Man målade upp en stor satsning på kulturen och det viktigaste var en storsatsning på kultur i skolan. Efter norsk modell skulle man satsa upp emot en halv miljard på ett program för att göra teater, dans, musik, bildkonst, författare osv närvarande i skolan. Intäkter från Svenska Spel skulle finansiera det hela och nu skulle alla barn i skolan få möta konst och levande konstnärer i arbete. Konceptet var redan utprövat och genomfört i Norge, det krävdes inga omfattande utredningar, inget uppfinnande av hjulet på nytt. Det norska exemplet hade placerat Norge i världstoppen, vi behövde bara ”översätta”.

Trodde du ja!

Nej, nu handlar det om Sverige och då är det andra hänsyn som skall tas, då förvandlas kulturfrågorna till allt annat än just kultur. Eller rättare sagt: allt blir plötsligt kultur och då står det, som det egentligen handlade om, svagt, nämligen konsten. Nu är det demokratifrågor, arbetsmiljöfrågor, det är enskilda tjänstemäns tyckande om beslutsgångar och elevinflytande, genusfrågor och Gud vet vad som tar över debatten. Oändligt många skattekronor läggs ner på ett utredningsarbete som inte leder fram till annat än att man ”lyfter fram frågorna”. Av den ”kulturella skolväskan”, dvs barnens möte med levande konst och kultur blev det intet. Som så mycket annat i den svaga borgerliga kulturpolitiken under deras snart fyra år vid makten så stannade det vid en tumme. Och en massa administrativa omorganiseringar. Men mera konst blev det inte.

Därför är det inte så upplyftande att läsa den rödgröna programförklaringen. De femton skarpa kulturbudgetar som Pagrotsky hänvisar till har ju inte styrkt kulturen, tvärtom. Biblioteksnedläggning, avveckling av kulturskolor, stängda musikskolor, mindre riksteater, mindre skolteater osv har varit kännetecknet för dessa 15 år. Så det Pagrotsky bevisar är bara att de rödgröna kan komma överens. Av kulturpolitiken har det blivit politik, men inte mera kultur.

Och vänsterpartiet traskar på i sin förutsebara fokusering på allt annat än själva kulturen. För V handlar kulturpolitiken om trygghetsfrågor, jämställdhet och sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Det är väl bara Miljöpartiet som lyckas närma kulturfrågorna själva kulturen när de talar om den borgerliga alliansens misstänksamhet och nödvändigheten av att försvarat ett fritt kulturliv.

Till socialdemokraternas försvar så måste man ändå understryka att (s) talar klartext när man säger: ”Därför handlar vårt gemensamma arbete inte minst om att stärka möjligheterna för fler att själva pröva på, eller ta del av, musik, litteratur, dans, teater, konst, film eller annan kultur.”

Men sammantaget, blev det särskilt mycket konst? Nja...

Vi vet att många, många fler besöker våra kulturhus, museer, bibliotek, teatrar, biografer, konserthus än idrottsanläggningarna. Fler köper biljetter till teater och dans än till fotboll och ishockey. När tiotusen människor besöker konstnärerna i Norra Bohuslän under fyra dagar i påsken, så tar det en hel säsong för våra fotbollslag i samma kommuner att nå de besökstalen. Så är det, även om inte media speglar den verkligheten. Och inte bara media. Våra partier gör det inte heller.

Andra skriver om kulturpolitiken här och här och här.

DN, Svd, GP, DD, Arena

Intressant?

torsdag 8 april 2010

Det här är en text om det privata och det politiska. Var var du Göran Hägglund?



Det här är en text om det privata och det politiska. Jag sitter mitt uppe i ett intensivt redaktionsarbete för att få fram ett lokalt valmanifest för Socialdemokraterna i Tanum. Dessutom första maj, Bohusläns distriktskongress, lilla valrörelsen, revision av kommunens bokslut, nämndernas bokslut... och till detta arbetet och 25 mils resa varje dag. Det är lätt att en sådan här tid få för sig att det politiska är det samma som det privata. Men så är det ju inte. Eller...?

I går kväll åt jag middag hos min vän G, som vill utveckla sin kaféverksamhet till ett pensionat. Hon bjöd på grillad haloumi på grön- och rotsaksbädd. Vi kläckte idéer om finansiering och drift. Själv är jag en hängiven fritidskock och en ganska bra sådan, men det här är hennes projekt. Ett pensionat med 11 rum vid havet i Bohuslän. Jag vill vara med till stöd, men inte blanda mig i.

Var är det politiska? Jo, i valplattformen pekar vi på besöksnäringens betydelse i vår kommun. Vikten av att förenkla för att goda idéer ska bära frukt. Två av kommunens mest framgångsrika entreprenörer på restaurang- och hotellsidan är sossar, och har livfullt förklarat vad som krävs av politiken för att inte lägga stoppklossar i vägen. Och då handlar det inte om fri exploatering och maximalt vinstuttag, utan om värnande om våra viktigaste tillgångar; naturen, havet, allemansrätten där inte varje ärende, varje ansökan ska kräva tonvis av papper och årslånga behandlingstider. I en kommun med 12250 innevånare och 1500 företag, dvs ett företag på var åttonde person, är det lätt att förstå att varje paroll om jobb, ungdomens praktikplatser, boende, kommunikationer i väldigt hög grad handlar om det politiska samhällets förmåga att hantera näringslivet professionellt.

G vill köpa konstskolans ateljéhus, ett gammalt ålderdomshem som dömdes ut av arbetsmiljöskäl. Skolan fick köpa det av kommunen på gunstiga villkor. Gerlesborgskolan ligger med fri sikt ut över Bottnafjorden. Vid det som för 100 år sedan var hamn för den livliga handeln hos köpmannen Gerle, ligger ruinerna av de gamla magasinen som nu är inramning till en av Sveriges viktigaste konstnärsmiljöer. Här vill G skapa ett pensionat för himmelsk ro och boende.

Men den moderna tiden hinner ifatt historien. För några år sedan var det någon som upptäckte att till fastigheter långt inåt land hörde en strandrätt där nere vid Bottnafjorden. Det betydde rätten att bygga en sjöbod med tillhörande ankringsplats. Strandlinjen kring hamnen och skolan skulle nu bebyggas med upp till 16 sjöbodar. Den fria sikten och tillgängligheten till strandlinjen ville försvinna. En bitter strid uppstår, å ena sidan de som värnar allemansrätten och strandlinjen och å andra sidan de som hävdar urgammal egendomsrätt, om än med snöda ekonomiska motiv. Inte gör det saken lättare att i den ena hörnan står ”konstnärerna” och i den andra ”lokalbefolkningen”. De konstiga mot de vanliga. För att värna allemansrätten bestämde sig då skolan för att köpa marken och därmed förhindra sjöbodsbygget. Så viktig var det för skolans möjlighet att fortsätta verka på den platsen, att inga andra alternativ erbjöds. Och här vävs trådarna samman.

För att bekosta köpet av strandremsan tvingas nu skolan sälja sitt ateljéhus. Vårt framtida pensionat. Och det var det vi satt och pratade om kring middagsbordet i går kväll. (Var var du Göran Hägglund?) G vill inte driva restaurang, hon tänkte på mig, men jag är rädd om vår vänskap så jag föreslog då att hon borde prata med Jon, en ung, fantastisk kock som specialiserat sig på havsmat, allt från tångräkor till världens bästa ostron, de bohuslänska Ostrea edulis. Jon arrenderade och drev förra året restaurangen Skalhuset nära Hamburgsund. I en oansenlig gammal båtverkstad/barack serverade han havets läckerheter på en nivå som inte står stjärnfallen i Guide Michelin efter. Jag tipsade G om honom. The perfect match. Hon, själva sinnebilden av en pensionatsvärdinna som bakar de ljuvligaste kakor, bullar och bakelser. Han, med ett gudomligt sinne för skaldjur.

Av skäl som jag inte känner så kom Skalhusets ägare och Jon inte överens om årets arrende. Skalhusets ägare och skapare, Jan K, är en av mina revisorskamrater i kommunen, där han representerar Miljövänstern. Säg mig vad som är privat och vad som är politiskt? Vad betyder det nu när Jon söker ny restaurang?

Det är här det blir politiskt. Hur hanterar politikerna en sådan här situation? Vilken är den politiska uppgiften när två hängivna entreprenörer står inför en viktig etablering? Finns det politiska val som kan göras eller är alla bakbundna av regelverk? Vågar politikerna visa muskler och säga att detta vill vi, eller detta vill vi inte. Och sedan verka för att besluten blir verklighet nu? Som fritidspolitiker så känner jag mig vandrande i ett marskland. Varje gång jag hör mig för om stadsplanen för det här området, är jag privat eller politisk? Går jag på en gräns mellan rätt och fel i den förtroendevaldes landskap? Alla dessa frågor, som jag efterhand förstår är själva demokratins dilemma. En inbyggd tröghet, som till slut ska förmå skilja det privata, egenintresset, från det politiska, allmänintresset.

Så har ni vägarna förbi-till påsk nästa år så är ni förhoppningsvis inviterade till vårt nya pensionat vid havet. Påsken som den stora konstvandringens tid, då tiotusentals besökare ser konst i ateljémiljöer. Då kan du behöva en stunds vila och den mest färska, mest närodlade och mest vällagade mat. I en salig blandning av privat och politik.

Intressant? Annat om annat skrivs här och här.

söndag 4 april 2010

I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde.



Jag klickade mig fram genom ett antal bloggar som intresserar. Kommen till Claes Krantz´ utmärkta sidor, som glöder av engagemang för de som ställs utanför i vårt samhälle, fann jag hans kommentar till Socialstyrelsens rapport om fattigdomen i Sverige.

Claes refererar rapportens budskap, klyftorna ökar i Sverige, men han viker inte undan för att se verkligheten. ”Det intressanta med rapporten nedan är inte att de som haft arbete och varit höginkomsttagare fått stora lönelyft som gjort att dragit ifrån mellan 2000 – 2007. Mer anledning till att bli förbannad har man över att socialdemokraterna satt vid makten under största delen av perioden. Om man råkar vara socialdemokrat eller någon som vill se en samhällsutveckling där alla kommer med.” och vidare ” Det hade behövts ett ‘back to basics’ hos socialdemokratin om partiet ska komma tillbaka till något som liknar den roll det en gång hade i svensk politik. (.....) Socialdemokratin borde vara det svenska samhällsbyggare partiet som både ser helheten och inte är rädd för nya lösningar. Det parti som vill lyfta hela Sverige och alla svenskar oavsett bakgrund.”

Att vi socialdemokrater måste orka vara skoningslöst självkritiska för att förtjäna att åter få makten är vi flera som skrivit om, Claes skriver det bara så bra. Den borde läsas av många socialdemokrater. Men ska man döma av kommentarsfältet är det knappast så. Där fann jag bara en kommentar, nämligen följande:

”Visst kan man bli upprörd över detta, men det är nog inte det mest angelägna att upplysa menigheten om. Vår uppgift som socialdemokrater "är att kasta den borgerliga regeringen ur sadeln. Och då krävs det nog mer än att idissla gamla s-försyndelser.”


Kommentaren avslöjar här sin syn på väljarna, som en menighet, en samling troende som bara behöver trosbekännelsen, inte verkligheten. I sin arroganta makthunger avvisar han sanningen och debatten och förvandlar slutligen kritikern och sanningsägaren till någon sorts fyrmagat kreatur, vars enda insats är att idissla. Det är inte lite han får med på knappa fyra rader. Skribenten är inte vem som helst. Han heter Bengt Silfverstrand och var socialdemokratisk riksdagsman i 27 år. Han har haft en mängd förtroendeuppdrag för det socialdemokratiska partiet, bl.a. ersättare i partistyrelsen(!) och suttit i styrelsen för Lunds universitet, vars främsta moralisk/etiska regel är en en kompromisslös trohet mot sanningen!

Om det nu bara handlat om en enstaka stolles kommentarer i marginalen så vore det ju inte värt att kommentera. Men faktum är att väldigt många socialdemokratiska bloggare ägnat sig åt Silfverstrands värv. I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde. I samma grad har man demoniserat den borgerliga regeringen och anklagat den för att ha raserat det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget. Någon verklig, seriös socialdemokratisk analys av samma bygge, och vad verklig förändring kräver, har man skjutit på en oviss framtid. När Krantz försöker diskutera detta så är uppmaningen:”Håll käft!”.

Och det i en tid när verkligheten, mer än något annat, borde stämma oss till eftertanke. Vi har ett ansvar för att formulera en vision av det goda samhället vi vill bygga. Alltsedan valet har (s) med något undantag hamnat på ”all time low” i olika opinionsmätningar.

De rödgrönas övertag är helt och hållet ett annat partis förtjänst. Miljöpartiet med sitt fördubblade stöd i opinionen gör att det idag väger till de rödgrönas fördel. Vi, däremot, har parkerat på en nivå som inte ens kommer upp till 2006 års förlustvals siffror. Opinionsmätningarna visar att vår partiledning saknar förtroende bland väljarna. Och tilltron till vårt partis förmåga när det gäller centrala välfärdsuppgifter är ojämförligt svaga. Partiets medlemmar står utan en samlad bild av vad som är partiets budskap i det kommande valet, och än mindre om vad som är partiets framtidsvision utöver slopat RUT-avdrag och höjda fastighetskatter för lyxvillor, en åtgärd som skulle samla en knapp miljard, mindre än en promille, i statens kassakista. Sanningen är den att om Miljöpartiet förlorar tre procent av sitt nuvarande stöd så vinner borgarna och det rödgröna projektet går i stöpet. Det vägrar ”de troende” inse.

Och detta i en tid då den borgerliga alliansen har visat sin misstro mot medborgarna. Med belöningar och straff har de försökt disciplinera oss till lydiga bärare av ett 40-årigt statsprojekt som visat sig oförmöget att ”till alla lycka bär(a)”.

Kanske är det åter dags att sjunga Internationalens fjärde vers på våra möten? Och ännu hellre förstå vad versen handlar om. Det var det som Claes Krantz ville få oss att inse.

...
Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp ..
.

Intressant

torsdag 1 april 2010

Som sagt!



Sett det, sagt det, fått på moppe!

Intressant

Århundradets värvning, Göran Johansson toppar Tanumslistan! (Obs. utgånget datum.)



Nu är det då klart. Göran Johansson, Göteborgs starke man, toppar listan till fullmäktige för socialdemokraterna i Tanum!!

Det blev klart vid det extra årsmötet i Tanums arbetarkommun i går kväll. Socialdemokraterna i Tanum satsar nu allt på att bryta en evighetslång oppositionsroll för att äntligen ta över rodret i den lilla Bohuskommunen. Göran Johansson är vår kommunalrådskandidat! utropade glada sossar efter mötet.

Det hela blev möjligt då Gerd Melin, som stod på första plats förklarade sig villig att träda tillbaka. "Vi får inte vara främmande för att pröva nya grepp." var hennes omedelbara kommentar till gårdagens beslut. "Vi vill ju ha starkast möjliga ställning för att nu börja den långsiktiga omvandlingen av en liten trött kustkommun till en dynamisk och levnadsglad kommun för människor att bo och arbeta i. Vi vill bygga för ungdomar och seniorer, vi vill ha utbyggd kollektivtrafik och under lätta för näringslivet med snabbare och mindre byråkratiska beslutsgångar, vi vill utveckla världsarvet och den marina nationalparken. Tanum ska bli en miljökommun med export av vindkraftsenergi som skapar jobb och kommunala muskler. Detta arbete kan Göran bli en kraftfull motor i!"

Birgit "Bibbi" Ekholm, arbetarkommmunens ordförande, tycker att Johansson visserligen "inte är härifrån", men tror ändå att han kan betyda mycket för kommunen, inte minst byggandet av allvädersbanorna för friidrott på Hedevallen.

Joel Wiklund, SSU, hade väl hoppats på en något yngre kraft. "Det finns många sådana i vår organisation.", påpekade han under mötet, men fick inte gehör för sina synpunkter. Så här efteråt verkar han ändå full av tillförsikt. "Jag snackade med Göran och han förstod precis våra krav."

Vi träffade också Leif Pagrotsky, sommarboende i kommunen, på Konsums parkering och sa att "erfarna och beprövade sossar skulle nog sitta bra, men varför ni ska satsa på fallfrukt förstår jag inte. Det finns ju trots allt andra lika framträdande och vitalare sossar att förhandla om."

Det är nu klart att Göran flyttar till kommunen. Han kommer att bosätta sig på Ranebo fritidsanläggning, där den gamla huvudbyggnaden redan har börjat rivas för att ge plats åt en tvåvånings manngårdsbyggnad med ett tillhörande större garage.

Verksamheten vid Ranebo kommer givetvis att förändras. Det är ingen lätt sak att omvandla ett gammalt och populärt fritidsområde till en privatbostad, och Göran Johansson har också sagt att han vill göra allt för att folk ska kunna fortsätta att besöka platsen. Bland annat är en ny stig planerad att dras från en ny parkering lite söder om nuvarande Ranebo genom skogen ner till sjön. Det ska inte bli mer än 500 meters promenad för att komma fram till denna lilla pärla i Tanums inland.

Intressant?