Den politiken fick också stöd i Palmes dokumenterade avoghet mot invandrade arbetare.

Allt sedan LO i mitten på 1970-talet satte ner foten och vägrade acceptera arbetskraftsinvandringen har svensk socialdemokrati drivit en politik som går ut på att de som redan är i landet ska ha jobben först. Den politiken fick också stöd i Palmes dokumenterade avoghet mot invandrade arbetare. Han misstänkte dem för att skapa oro och sprida samhällsomstörtande propaganda bland svenska arbetare, bland annat i malmfälten och industrin. I en tid då Sverige skulle omvandlas från ett land där varje familj skulle kunna försörja sig på en lön till ett land där alla skulle arbeta för byggandet av den starka staten så fanns det inte plats för invandrade arbetare längre.

Den politiken är ett gigantiskt misslyckande. Den har lett till mer arbetslöshet, mer diskriminering, mer främlingsfientlighet. Och sett i ett globalt perspektiv till mindre solidariet och en sämre välståndsutveckling än i andra länder. Jasenko Selimovic och Cecilia Malmström skriver om detta i dagens GP. Det finns all anledning att behandla de två folkpartisternas resonemang med större seriositet än som det görs bland vissa socialdemokrater.

Den gode Claes Krantz verkar ha fastnat i sitt eget mantra: "Allt för ett maktskifte." Det är inte säkert att en okritisk hållning till sin egen historia tjänar den ambitionen. Minst sagt.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om invandring, facket, arbetslöshet, regeringsskifte, Jasenko Selimovic, Cecilia Malmström, EU, arbetskraftsinvandring, valet 2010,

Ni får ursäkta, men jag köper inte denna ständiga sammanblandning mellan sysselsättningsgrad och arbetslöshet.

I måndagens utspel från oppositionen talas om massarbetslöshetens ökning. Med hjälp av Statisktiska centralbyråns mätningar av sysselsättningsgraden i Sverige dras skarpa slutsatser om arbetslösheten. Vilket är att ogenerat blanda äpplen och päron. SCB´s statistik mäter det maximala antal människor i gruppen 15-74 år som skulle kunna räknas in i en möjlig sysselsättning. Detta är tal, som används för att beräkna underlag för välfärdskostnaderna, skatteintäkt etc. men något mått på den verkliga arbetslösheten är det inte.

Blandar man samman sysselsättningsgrad och arbetslöshet så ger det det absurda resultatet att ju fler som går i pension och ju fler som studerar vid universitet och högskolor, desto fler skulle då räknas som arbetslösa!

Det var också dessa siffror som de borgerliga använde som argument före valet 2006, och vi socialdemokrater tillbakavisade den propagandan på samma sätt som jag gör idag. Då använde vi den statistik, som används av AMS och LO. Man redovisar helt enkelt de som aktivt söker arbete. Och då blir också siffrorna annorlunda och ger en mycket mera sann bild av läget på arbetsmarknaden.

Om 30000 15åringar i åttonde och nionde klass svarar ja på frågan om de hellre önskat att jobba än gå i skolan, så räknar jag dem inte till de arbetslösas skara. De har faktiskt skolplikt. Inte heller räknar jag med den bästa vilja i världen de 120000 16-24-åringar som heltidsstuderar vid gymnasium och högskola och säger sig kunna tänka sig jobba, som arbetslösa. Genom att räkna alla dessa som arbetslösa får man till en ungdomsarbetslöshet på 30% när den i verkligheten är 12-13%. Hur många i åldersgruppen 65 till 74 år som också önskar jobba är svårbedömt, men det är pensionärer som försörjer sig genom sin pension, att de skulle kunna tänka sig att arbeta gör dem inte automatiskt till arbetslösa.

Idag står vi inför den demografiskt intressanta situationen att 40-talisternas stora barnkullar pensioneras samtidigt som det tidiga 90-talets rekordstora barnkullar lämnar gymnsiet och söker sig till vidareutbildning. Den möjliga arbetskraften enligt SCB är med andra ord väldigt stor. Men betyder det att alla dessa är arbetslösa? AMS och LO, som mäter i spannet mellan 16-65 år, menar inte det.

Att använda sysselsätttningsgraden som ett mått på arbetslösheten är ohederligt och blir inte mer sympatiskt för att det används i propagandan av dagens socialdemokrater, än det var före 2006 då det användes av den borgerliga alliansen. Tvärtom, humbugen är lätt att avslöja och vanligt folk känner inte igen sig i den verklighetsbeskrivningen och framför allt, den hotar trovärdigheten hos oppositionen.

Om du är intresserad av de sanna talen så kan du läsa LO-tidningen. Där framgår det att 399 000 människor nu är helt arbetslösa eller sysselsatta i arbetslöshetsåtgärder. Det är en minskning med över 70000 personer sedan januari. Även om fler befinner sig i åtgärder än samma tid förra året så minskar den gruppen och detsamma gör de helt arbetslösa.

Nu vill jag inte påstå att detta skulle vara den borgerliga regeringens förtjänst. På mig verkar det som att de för en mycket passiv arbetsmarknadspolitik. Arbetslösheten är förfärligt stor men den rör sig åt rätt håll. Och det är tvärtemot den bild som sysselsättningsstatistiken ger. Och som så ogenerat används i den politiska propagandan.

Men en politisk propaganda som i avsaknad av ett eget politiskt alternativ använder denna sammanblandning av fakta ger ett desperat intryck, där bristen på verkliga argument uppvägs av högröstat gapande. Lika lite som den gav den borgerliga propagandan trovärdighet inför valet 2006 ger den det inför årets val. Jag har sagt det förr, med en felaktig analys så kommer man att formulera felaktiga krav. Vem tjänar på det?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om agitation, akassa, arbetslöshet, arbetslösheten, ungdomsarbetslöshet, politik, opposition, socialdemokraterna,

Claes Krantz försöker både förklara och förstå vad som händer. Men han är alltför ensam.

I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet.

Jag skrev en text för ett tag sedan som underströk att det är den berättelse som som det politiska programmet vilar på som styr dess inriktning. För man fram en berättelse om att alla klyftor ökar så är det befogat att prioritera de stora grupper av utmärglad medelklass som tyngs under bördan av 300 kronors avgift till a-kssan och snåla ersättningar.

Om nu verkligheten envisas med att inte stämma överens som denna berättelse, så framstår detta som en given konsekvens av felbedömningen. I en berättelse som helt saknar invandrare, invandring och diskriminering försvinner de fattiga till förmån för en röststark medelklass. I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet. Är det det vi går till val på?

Eva gjorde mig uppmärksam på detta. Slutsatsen är min egen.
Andra skriver om fattigdomen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om arbetslösa, fattigdom, medelklass, väljare, politik, val 2010, partier, makt, vinna

Berättelsens trovärdighet avgör om man vinner val eller förlorar dem.

Jag är kritisk mot en berättelse om att klyftorna i allmänhet har ökat i samhället under den borgerliga regeringens tid vid makten. Jag hävdar att påståendet är falskt och försämrar möjligheterna till en framgångsrik, socialdemokratiskt ledd regering efter valet. Jag påstår i stället att det är en klyfta som ökar, den mellan de fattiga och resten av folket. Det här kan kanske tyckas vara en strid om ord och hårklyverier. Därför vill jag försöka förklara skillnaden.

Det är förståelsen för samhällsutvecklingen som läggs till grund för den samtidsberättelse som framförs. Den i sin tur anger riktningen på de förändringar och den nya riktning som man vill få väljarnas stöd för i valet. Berättelsens trovärdighet avgör om man vinner val eller förlorar dem.

På det bohuslänska partidistriktet talade Veronica Palm, som partistyrelsens representant. Hon talade om de ökande klyftorna och arbetslösheten. I det talskrivarskrivna talet och retorikcoachade framförandet vände sig Palm till oss i en vädjan om kamp mot klyftorna. ”Vi socialdemokrater”, sa hon, ”ska avveckla de gräddfiler som de rika utnyttjar för att tränga sig före i sjukvårdens väntrum.”. Vi är rätt många LO-medlemmar i socialdemokratiska partiet i västsverige. Vi sitter där i salen på Östrabogymnasiet och lyssnar till budskapet. Jag ser mig omkring och vet att just i den här salen sitter många LO-medlemmar som har både privata sjukförsäkringar och inkomstförsäkringar vid eventuell arbetslöshet. Vi känner inte igen oss. Våra försäkringar gör att vi kan säkra en rimlig standard även om vi drabbas av sjukdom eller får sparken. Blir vi sjuka vill vi komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Vi är inga överklassare som nyttjar orättmätiga gräddfiler. Och vi ska uppenbarligen skämmas, om vi ska tro partistyrelsens utsända. Må så vara, vi kommer att rösta på (s) likafullt men vi känner inte igen oss i partiets berättelse. Och det övertygar inte heller våra arbetskamrater, de som inte går på kongresser.

I en berättelse om ett utarmat folk mot en liten rik minoritet som gynnade av regeringens politik, kapar åt sig mer och mer av samhällets goda, reses nu kraven på en reformerad a-kassa. 80/80/80 kallas det, 80 procent av folket ska ha 80 procent av lön vid arbetslöshet och det ska kosta max 80 kronor att vara med. Inget orimligt förslag för att komma från (s). Ett vinnarförslag givetvis. Men med ett litet aber. Det kan bli 2010 års maxtaxa, löftet som inför valet 2002 i realiteten var ett pegavdrag. Det gav inte undersköterskan eller förskolläraren kortare arbetstid, men gratis barnpassning för en medelklass som önskade gå en extra golfrunda.

Utifrån min berättelse om en klyfta ställer jag krav på åtgärder mot fattigdomen. I min berättelse lever 300000 minstapensionärer i beroende av bostadstillägg, för att få den minimala pensionen att räcka till mat och boende. Med ett förbehåll. Alla sparade medel måste förbrukas, eventuellt hus eller bostadsrätt avyttras. Om du som pensionär skulle vilja dryga ut din magra pension med lite arbete, så kommer varje krona du tjänar dras från tillägget. För att få en verklig förbättring i sitt liv tvingas den fattigaste av de fattiga att som pensionär arbeta halvtid för att förbättra sin standard med en krona!

Min berättelse ligger till grund för en politik som vill att en människa ska få höjd minstapension från 7000 till 11500, och friheten att tillgodoräkna sig varje intjänad krona och makt över sitt eget liv. I den andra berättelsen ska den som tjänar 20000 efter skatt få sänkt a-kasseavgift från 300 kronor till 80, höjd ersättning med 4500 och dessutom skatteavdrag för avgiften. Två berättelser och två helt olika utfall, 4500 kronor i bägge fallen och samma kostnad, 10 miljarder.

Det här är exempel på hur olika berättelser formar olika politiska linjer. Och det är allt annat än hårklyverier. I min värld är det ingen tvekan om vad som är en berättelse som kräver rättfärdighet och vad som är valfläsk.

Det här skulle egentligen vara ett svar på en kommentar från Thomas Hartman i en tidigare bloggtext. Andra skriver om liknande saker lite här och där på nätet.
Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, två världar, berättelser, politik, val 2010, socialdemokraterna

Var detta veckan då det vände?

I måndags publicerade AMS ny statistik. För första gången sedan hösten 2008 är nu den öppna arbetslösheten lägre än samma vecka året innan. I går publicerade SKOP en opinionsmätning där de borgerliga är större än oppositionen. Utan att dra för stora växlar på detta så kan jag ändå konstatera att det inte är varken förvånande eller oförutsägbart. Men ett mycket oroväckande budskap till oppositionen.

Oppositionen har under lång tid baserat sin valpropaganda på en berättelse om en okontrollerad och skenande massarbetslöshet. Regeringen har visat sin oförmåga att leda landet och man hänvisar till den ”skenande massarbetslösheten”. Regeringen har visat sin omänsklighet genom att inte göra något åt denna ”skenande massarbetslöshet”. Med närmast manisk envishet har budskapet trummats in, inte bara i media utan också vid samlingar, på konferenser och i utbildning av valarbetare. Den som visat tveksamhet till denna verklighetsbeskrivning har ignorerats. Partiet har lagt fram en valstrategi, den har sista ordet och skall följas. Om verkligheten inte stämmer så kan man antingen göra som Johan Ehrenberg på TV´s debatt, chansa på att ingen vet hur det ser ut i verkligheten eller så kan man helt sonika påstå att det inte spelar någon roll hur verkligheten ser ut, arbetslösheten stiger punkt slut.

Östros verkade ha insett detta när han debatterade med Borg i TV förra veckan. Borta var en stor del av hans krismaximerande, han bad ju t.o.m. finansministern om att sluta svartmåla framtiden! Är denna helomvändning under galgen för sent påkommen? Jag är rädd för det. För reaktionerna under den senaste veckan har inte visat någon förståelse för den verklighet som flertalet utanför de politiska etablissemangen faktiskt lever i.

För när opinionssiffrorna kommer så faller de sista resterna av intellektuell hederlighet. Opinionssiffrorna är manipulerade, inte tillförlitliga, felaktiga, publicerade i en borgerlig tidning (Expressen) osv. Samma opinionsinstitutet som tidigare rapporterat felfritt om rödgrönas överläge saknar nu fullkomligt tillförlitlighet. Vore det inte så allvarligt så kunde det avfärdas som patetiskt.

När hållningen inte bara omfattar ett antal knäppa bloggare utan går långt in i leden av ministerkandidater och politiska wannabees så blir det allvarligt för den politiska trovärdigheten hos oppositionen. Väljarnas förtroende svek för en opposition som precis presenterat sitt valprogram.

Oppositionens oförståelse för verkligheten idiotförklarar vanligt folk. Folk flest vet att arbetslösheten minskar, de ser det i sin egen omgivning, i den egna familjen, de läser tidningar och ser på TV. Svart på vitt. Arbetslösheten minskar. Människor är inte idioter. När då politikern kommer och talar om att ”arbetslösheten växer för varje månad, oavsett vad regeringen säger.” (!) så tror ju inte människor på henne. Just därför att de inte är idioter. Och en politiker utan trovärdighet kommer aldrig att ha rätt. För det handlar inte om chokladbitar och kontokort, det handlar om en trovärdig berättelse om det samhälle vi lever i.

Det är inte lätt att vända på en havererad trovärdighet, för att uttrycka det milt. Det är inte heller lätt att inse faktum att opinionen vänder. Jag vet inte hur många gånger det sagts att de rödgrönas försprång helt och hållet bygger på Miljöpartiets fördubbling i opinionen. Det behövs bara en halvering av den framgången och de borgerliga leder. Och när det sker så börjar smartingarna att leta efter konspirationer! Fanns det någon trovärdighet kvar så försvinner den för gott nu.

Det drabbar främst socialdemokratin, eftersom stabilitet och trygghet bara kan garanteras av dem. Miljöpartiet kan svänga och chockera, Vänsterpartiet faller ju titt som tätt tillbaka i sina reaktionära 70-talsidealiseringar. Bara (s) kunde ha formulerat en framtidsvision om det goda samhället.

I stället steg man fram ur den politiska tystnaden med en cynisk förhoppning om att den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet skulle skapa ”en skenande massarbetslöshet”. På den förhoppningen byggde man en slagordspolitik för att vinna makten. En makt som blev viktigare än den politiska visionen.

När verkligheten inte ställer upp så ser sig väljarna om efter alternativen.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, opositionen, rödgröna, politik, opinionen, arbetslösheten,

Jag begriper inte poängen med att förvandla arbetslöshetsförsäkringen till ett bidrag?

Den borgerliga regeringen vill förvandla arbetslöshetsförsäkringen till ett bidrag och den arbetslöse till bidragstagare. Det är bara en lek med ord att tala om en obligatorisk försäkring och anknytning till socialförsäkringen. Det blir ett bidrag i alla fall, antagligen med en liten avgift för att ”motivera” till arbete.

Och vad är då problemet med ett arbetslöshetsbidrag? Pengar som pengar kan man väl tycka. Men problemet är att staten på ytterligare ett område som ursprungligen var en idé om arbetarnas frihet, ett självständigt initiativ för att arbetare solidariskt skulle hålla varandra skadeslösa när de drabbades av arbetslöshet. Arbetarens tionde för gemensam trygghet. Enade vi stå söndrade vi falla.

Efterhand har denna försäkring utvecklats bort från denna solidaritetstanke, och med detta har makten flyttats från medborgarna själva till en statlig myndighet. Fackets inflytande har i takt med den allt större statliga finansieringen blivit mer ett nostalgiskt illusionsnummer. Vi ska liksom tro att det är Metalls a-kassa, Byggnads, Unionens etc. Hela den gångnaa regeringsperioden har väl med all önskvärd tydlighet visat hur bräcklig en sån här statlig institution är. Det tog borgarna bara ett regeringsammanträde för att i grunden förändra försäkringens villkor. Och de gav ett dubbelt budskap, å ena sidan en uppmaning till de arbetande om att ta ett större ansvar för sin arbetslöshet med högre avgifter och å andra sidan att försäkringen bara var ytterligare ett verktyg för regeringens arbetslinje. Och resultatet blev just detta, en maktlös arbetslös och en maktfullkomlig myndighet. Detta vill nu de borgerliga genomföra fullt ut. Staten skall nu få ytterligare en inpiskare för den arbetslinje som skall se till att trilskande och arbetsskygga medborgare skall inrättas i det led som avdankade yrkesmilitärer så gärna vill exercera.

Så därför blir förvåningen desto större när oppositionens svar är en instruktionsbok för genomförande av samma politik. De rödgröna föreslår höjd a-kassa och sänkta avgifter. Vad betyder det? Jo att behovet av statlig finansiering kommer att öka från dagens 70 procent till närmare 95! Och med minskad egenfinansiering försvinner makt och inflytande.

Men det rödgröna förslaget innehåller också en del märkliga inslag. Försäkringen skall garantera inkomster upp till 30000 kronor i månaden 80%-ig ersättning. Och avgiften skall vara 80 kronor. Man kan undra var orden om solidaritet tog vägen. Vari ligger det rimliga i att den som tjänar 30000 ska ha samma avgift som den som tjänar mindre än hälften? Dagens avgifter är ju knappast någon belastning för de med högre inkomster. Det är ju inte höginkomsttagare som i första hand har flytt a-kassan. Däremot har hälften av LO´s medlemmar tecknar privata inkomst- och sjukförsäkringar i tillägg för att upprätthålla levnadsstandarden när tiderna kräver det. Så råd har man.

Men äldre med några få år till pension, låginkomsttagare och ungdomar som gör studieuppehåll funderar både en och två gånger om dagens a-kassa är värd priset. Och det är de som nu ska lockas tillbaka. Med ett förslag som mer liknar den medelklassflört som en gång maxtaxan var. Dvs nu ska de fattigare grupperna rekryteras för att betala höginkomsttagarnas höjda ersättning och kraftigt reducerade avgifter. Klätt i ett genomskinligt ”klass”perspektiv skall medelklassens röster vinnas i valet.

Nej det enda vettiga måste vara att återföra arbetslöshetsförsäkringen till fackföreningarna och säkra den mot växlande politiska majoriteters attacker, finansiera den med en inkomstindexerad avgift och bygg upp den på makt och inflytande av medlemmar i solidaritet.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om akassa, politik, socialdemokraterna, alliansen, regeringen, arbetslöshetsförsäkringen, fackföreningarna, makt, arbetslösa, solidaritet, gemensam_sektor,

Fällan har slagit igen!

Den öppna arbetslösheten kommer nu på onsdag eftermiddag (2010-04-28) vara lägre än förra året motsvarande vecka. Snabbare än någon förutsett, sjunker arbetslösheten. Och det måste vi alla glädjas över. Problemet uppstår när vi ska göra politik av det.

För jag hade rätt. Igen. Förtroendet för socialdemokratin i jobbfrågorna sjunker. Som en sten. I ett antal bloggtexter har jag varnat för att ledande socialdemokraters verklighetsbeskrivning inte stämmer överens med verkligheten och att människor inte känner igen sig i den. Jag har varnat för den backlash-effekt det kommer att få på förtroendet för socialdemokraternas politik, som i sådan hög grad baseras på att de rödgröna är bättre i jobbfrågorna än borgarna.

Vi borde vara bättre och är även det. Men det som är bra finns i bisatserna,medan huvudkraften basunerar ut massarbetslöheten, som om den vore historiskt hög och av dimensioner, som man måste söka sig till 30-talets djupa depression för att jämföra med. Det är givetvis nonsens. Människor känner inte igen sig. Särskilt inte när de ser grannar, vänner, familj få jobb. Det är det stora misstaget. (S) förlorar trovärdigheten. De enda vinnarna på detta är den borgerliga regeringen.

Jag har diskuterat det med bloggare ett års tid och jag har ifrågasatts. Ingen nämnd ingen glömd. För ett år sedan hade vi besök i Bohusläns partidistrikt av partisekreteraren Ibrahim Baylan, som pekade ut regeringens misslyckande med massarbetslösheten och arbetslinjen. Även om jag inte är någon beundrare av Littorins insats eller den politiska fantasi som den borgerliga fyrklövern visar upp, så varnade jag för att utvecklingen på arbetsmarknaden inte kommer att gå ”massarbetslöshets-propagandans” väg. Vi kommer att bita oss i tummen om vi inte förstår vad som händer. Ibrahim Baylan blir tydligt störd och avvisar mig ganska abrupt.

Peter Andersson heter en mycket aktiv bloggare och socialdemokrat. Han var en av de famösa bloggare som följde Mona Sahlin på turné härom veckan. Kanske är det därför att han nu fortsätter att kampanja om ”massarbetslösheten”. Sitter man för nära makten är risken att blicken snarare riktas mot den, än mot verkligheten. Men en dumhet blir inte klok liksom en lögn inte blir sann bara för att den upprepas. Och läser man Peter Andersson så ser man ju att rubriken inte hänger ihop med innehållet. I stället kommenterar han gamla siffror och tal från flera år tillbaka, han fastnar vid hushållsnära tjänster och bygger argumentationen på siffror från 2008, när alla vet att stora förändringar inträffade under 2009 och årets första månader. Men skitsamma, lite skit under naglarna får man väl ta för den goda sakens skull, tycks han tänka. Men när han drar slutsatsen att de rödgrönas framgångar i en Union Minds-undersökning skall gottskrivas kontot ”förtroende för jobblinjen” då är han inte bara ute och cyklar. Han borrar små hål i den socialdemokratiska skutan, vare sig han vill det eller inte.

För den slående sanningen är ju att i takt med att arbetslösheten sjunker så stiger regeringens förtroende i jobbfrågorna. Idag har Moderaterna ensamt större förtroende bland väljarna i i dessa frågor än De rödgröna partierna tillsammans. På ett halvår har förtroendet för socialdemokratin minskat med 8%! Det är faktiskt fritt fall i människors tro på (s) och borde tas på största allvar av partiets strateger och deras bloggande megafoner. Det var detta jag förutsåg och nu är det bekräftat.

Vi måste rikta intresset mot de djupgående förändringar som är på gång i världen. Vi står inför stora strukturförändringar, som kräver att vi formulerar en politik. Framtiden ligger inte i att ”rädda” fallfärdiga företag, utan att gå vidare med all den kompetens vi kan uppbåda för att skapa ett arbetsliv som byggs på framtidens verksamheter, det som ryms i visionen av ett hållbart samhälle för människor och miljö. Det finns inget annat sätt att rädda oss från ”massarbetslöshet”. En politik som inte pekar ut den visionen kommer aldrig att få medborgarnas förtroende.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, jobben, förtroende, arbetslöheten,
DN, AB, Dagens Arena, SvD, VF

Maktens arrogans och det tredje b-et i min valanalys.

”Dom har makten. Dom har makten över mitt liv.” Så uttryckte sig en ung kvinna på radions P1. Hon är förlamad från bröstet och nedåt och beroende av personlig assistans. ”Varje gång det droppar in ett brev från Försäkringskassan så slår hjärtat dubbla slag.” Inte av kärlek kan man anta. Nej hon beskriver sin ångest inför den makt som Försäkringskassan har tagit sig över hennes liv.

Hon har rätt till personlig assistent för att klara de vardagliga bestyren. Den rätten är formulerad i en lag, LASS som är en s.k. rättighetslag och ett komplement till Lagen om särskilt stöd, LSS. Dessa är till för att garantera alla en jämlik möjlighet att leva och verka i samhället. Idag har lite drygt 16500 människor personlig assistent. Nu vill Försäkringskassan stämpla ut folk från det här systemet. Det kostar för mycket. Har vi hört det förut? När våra välfärdssystem prövas i skarpt läge så rämnar fasaden. Och då visar sig statens/myndighetens rätta ansikte. En hårdför förvaltare av makten. Och de som skall underordnas är samhällets svagaste, de som är beroende av att välfärdsstaten levererar. De sjuka, de gamla, de arbetslösa, de outbildade, de funktionshindrade. Ibland flera i en och samma person. I väldigt många fall de som står ekonomiskt svagast i samhället. De fattiga. Och de står maktlösa inför en stat som ensidigt anser sig ha mandat att hjälpa eller stjälpa.

Det här är den tredje stora politiska frågan som inte berörs i årets valrörelse. Och tacka fasen för det. Vi har ju två allianser som i första hand tävlar om vilken som är den bästa förvaltaren av staten. Och då tar man på sig maktmössan efter valet oavsett vilket håll valet går. Ja, det är pessimistiskt och förhoppningsvis är jag alltför pessimistisk. Jag ser ju trots allt skillnaden på de två alternativen, jag arbetar dagligen för de rödgröna.

Men om vi inte törs se fattigdomen, diskrimineringen och maktlösheten, som de ödesfrågor de är, i vitögat, så kommer dessa förhållanden att cementera utvecklingen mot 2/3-delssamhället.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om makt, socialdemokraterna, val 2010, personlig assistans, politik

Bloggare här och här.

DN, AB, Arena, SvD

Gå inte i fällan!

Bilden från AMS statistik.

Den borgerliga alliansen har haft en taktik alltsedan den stora finanskrisen slog till i augusti 2008. De har krismaximerat, de har svartmålat utvecklingen. Arbetslösheten skulle stiga till 12, ja kanske 15%, industrin skulle gå på knäna långt in i nästa mandatperiod. Det har inte varit måtta på vilket elände vi vanliga medborgare kunde förvänta oss i krisens spår. Jag vill påstå att den här bilden av ekonomin har varit ren valtaktik från borgerlighetens håll.

Jag har också sedan länge varnat för att vi inte ska gå i den fällan. För givetvis har regeringen varit betjänt av att kunna visa nya ljusa siffror ett halvår efteråt. De borgerliga har lärt sig av Göran Persson misstag när han lättvindigt talade om att jobben kommer. Borgarna har i stället svartmålat för att kunna skörda all möjlig positiv förändring. Idag talas om en arbetslöshetstopp på 9% och att ekonomin har vänt. På så sätt har man ju kunnat hävda att man skött sig bra. Bra mycket bättre än någon kunde förvänta. Bättre än omvärlden. Anar man att det snart är val, eller..?

Regeringen vill skörda framgångar som de menar de är förtjänta av. De har visat att de är goda förvaltare av makten och av staten. Som de själva uttryckte det på sin vårkonferens 2009: Vi ska visa att vi är det nya statsbärande partiet. Genom att krismaximera har de lyckats måla upp en bild av och en förväntan om eländet som aldrig blev verklighet. Och vilka skall det svenska folket tacka för det? Jo, regeringen så klart.

För den övervägande delen av svenska folket är läget gott. Till dels genom jobbskatteavdragen, men faktiskt mest genom de låga räntorna och de senaste årens börsuppgång, har privatekonomin förbättrats. Enligt Socialstyrelsens rapport om klyftorna i Sverige, så har gruppen "Välbeställda" och "Mycket välbeställda" växt från 20% av befolkningen till över hälften. Klyftorna växer inte som alltför många socialdemokrater försöker hävda. Det är bara en klyfta som växer, den mellan den fattiga femtedelen och resten av befolkningen. Ett 4/5-delssamhälle håller på att skapas. Det är en dramatisk förändring, och det är till den välbeställda hälften som de borgerliga vänder sig till. Och här lyssnar man inte till en opposition som kraxar med i ett budskap som gått ut på datum.

För de borgerliga lägger ut fällan. Få oss med på svartmålningen, få oss med att tala om skenande massarbetslöshet och ökade klyftor och på så sätt måla in oss i ett hörn. Väl där så kan de borgerliga med ny statistik och en verklighetsbeskrivning, som majoriteten känner igen sig i, långsamt dra byxorna av en blåst opposition. Där står vi med vår uteblivna katastrof och en politik utan täckning.

Så när socialdemokrater som Peter Andersson med hjälp av Alliansfritt Sverige desperat försöker klamra sig fast vid denna förfalskade verklighetsbild som tjänar borgerligheten, så tror de att de tar upp fanan för den sista striden. Men i stället kommer de att som gläfsande mopsar kratta manegen för den uppvisning från Reinfeldt, Borg och Littorin som komma skall. När det vet jag inte, men siffrorna pekar mot mitten av sommaren. Ska jag våga gissa på v.28. Mitt i semestern, en solig dag med folk på badstränder och campingplatser, meddelar de att krisen är över, arbetslösheten är mindre än föregående år och närmar sig de rekordlåga talen från juli 2008. Och allt detta är givetvis regeringens förtjänst. Att så många kommer att tro dem är också i högsta grad "de gläfsande mopsarnas" förtjänst.

De i oppositionen som har insett hur verkligheten ser ut har haft lite att ställa upp med. Idag återstår egentligen argumentet om den uteblivna omskolningen och bristen på utbildningsinsatser.

Och likafullt har vi ett helt samhälle att förändra. Katrine Kielos skriver utmärkt i Aftonbladet om detta

Intressant.

Som sagt!

Sett det, sagt det, fått på moppe!

Intressant

Oppositionen gick i fällan när vi hakade på.

Jag är ingen älskare av opinionsmätningar. Jag har svårt att riktigt förstå att de ska behöva betyda något. Snarare är de som ett fuktat finger i luften för att känna vart vinden blåser. Något för vissa att vända kappan efter. Likafullt så hamnade jag i en debatt med Jan Andersson, socialdemokrat från Helsingborg, om de senaste Sifo-siffrorna. Jan är en klok och sansad politiker, som absolut inte kännetecknas av opportunism. Att han dessutom utförde ett både framgångsrikt och förtjänstfullt uppdrag i Europa-parlamentet styrker hans trovärdighet.

Vår diskussion föranleddes av en undersökning om vilka frågor väljarna ansåg vikitigast och vilket förtroende de olika partierna får från väljarna i dessa frågor. Jobb, vård och skola är viktigast för väljarna, sa undersökningen. Men den sa också att moderaterna för första gången fick större förtroende än (s) när det gällde jobbpolitiken. Som socialdemokrat har man ju svårt att förstå detta. Vi vill gärna tro att när vi förlorade 2006 års val på jobbfrågan, så var det en engångsfadäs. Jobbfrågan är vår och vi skulle ta tillbaka ta tillbaka den.

Siffror är viktiga. Men också tråkiga. Få saker kan som sifferexercis, få människor att sluta lyssna. Därför är det viktigt att vi använder rätt siffror och omvandlar dessa till ett begripligt resonemang.

Våren 2009 hade moderaterna ett riksmöte där man föklarade sig som det nya statsbärande partiet. Genom sitt regeringsarbete skulle man visa att man var de bästa förvaltarna av staten och förtjänande väljarnas förnyade förtroende 2010.

Detta var den ultimata provokationen mot socialdemokraterna, som av hävd och historia gärna ser sig som det enda parti med rätt att kalla sig statsbärande. Nu skulle borgarna avslöjas, nu skulle all energi ägnas att visa hur usla förvaltare regeringen var i allmänhet och moderaterna i synnerhet. Och en våldsam kampanj om regeringens oduglighet tog vid. I sin ambition att ta tillbaka jobbfrågan började socialdemokraterna och de rödgröna att tala om den galopperande arbetslösheten. Sifferunderlaget hämtar man från regeringens prognoser!

Jag sa det då och jag säger det nu: Regeringen överdrev sina siffror om 12-13% arbetslöshet för att, när den mer troliga siffran 9-9,5% skulle visa sig vara sann, kunna hävda sin handlingskraft och regeringsduglighet. Och det var precis det som Littorin kunde göra i den radiodebatt som följde i P1. Faktum är att arbetslösheten inte stiger längre och den hamnade aldrig på 12%-nivån. Och Littorin kunde skörda den cred för regeringens räkning, som de planterat genom att krismaximera för ett år sedan. Oppositionen gick i fällan när vi hakade på. Och ställd inför verkligheten framstod Österberg och socialdemokraterna som en följsam pojke i skolbänken.

I stället för att fokusera på politikens innehåll, så chansade oppositionen på att den värsta krisen sedan 1930-talet skulle bidra till en misär, som man kunde nagla fast moderaterna vid. Och när verkligheten inte visar sig vara tjänstvillig och ställa upp på det budskapet så framstår ju politiken som enbart cynisk: Vi vill ha makten och hade hoppats på att många många fler skulle hamna i arbetslöshetens helvete så att vi skulle vinna.

Vilken politik och vilken färdriktning, det ska ingen bry sig om, det tar högkvarteret hand om. De socialdemokratiska rådslagens visioner förvandlas i ett nafs till ”det onämnbara” i skuggan av en valstrategi som förutsatte att verkligheten skulle vara följsam och bekräfta den.

Det var så det gick till när svenska folket förlorade förtroendet för socialdemokraterna i jobbfrågorna.

Erik Laakso skriver näraliggande här. Andra skriver intressant här och här.

I en värld där fattigdom förvandlats till genetik är väl allt vara möjligt!

Jag fick härom veckan den utmärkta tidskriften Framtider från Institutet för framtidsstudier. Nummer 1/2010 ägnas fattigdomen. I ett globalt perspektiv, men även i europeiskt och svenskt.
Man talar om den svenska fattigdomen som, om än relativ, sett i ett globalt perspektiv, otvivelaktigt finns. För inom EU, och i Framtider använder man begreppet socialt utanförställda. Fattigdomen i Sverige handlar om föräldrar som av ekonomiska orsaker inte kan delta i eller göra saker som majoriteten av svenskar kan göra. Det handlar om att barnen inte kan följa med på aktiviteter i skolan, att man inte har råd att ta semester etc. Att vara fattig är att vara socialt utanförställd.

Känn på det ordet. Utanförställd. Och jämför det med det missfoster till begrepp den politiska debatten i Sverige skapat; utanförskap. När resten av Europa talar om de som blivit ställda utanför, de som är utestängda från majoritetssamhället, så talar vi i Sverige om samma människor, som om de är av en egen sort, som om att fattigdomen vore en personlig egenskap, utanförskap. Fattigdomen som ett karaktärsdrag, vars egenskaper är helt och hållet att hänföra till den fattiges personlighet. Är det konstigt att vi kan ägna något, som vi kallar valdebatt, åt frågor om diverse skatteavdrag? I en värld där fattigdom förvandlats till genetik är väl allt vara möjligt, t.o.m det.

Intressant?

Arbetslösheten fortsätter sjunka.

I förra veckan sjönk arbetslösheten, för femte veckan i rad. Den här veckan med totalt sett ett par tusen personer. Detta trots det stora tillskottet av arbetssökande som kom när människor stöttes ut ur sjukföräkringen. Antalet öppet arbetslösa sjönk med nästan fyra tusen, antalet i åtgärder steg men inte med lika mycket. Enligt AMS så är jämförelsen med samma tid förra året en kraftig förbättring. Bland annat så har antalet varsel sjunkit från ca 12000 till 2800 i år.

Även om arbetslösheten är förfärligt hög, 9%, så är utvecklingen glädjande. Förhoppningsvis kan vi slippa se en del av de lidanden som 90-talskrisen förde med sig. Det är viktigt för den politiska oppositionen att inse utecklingen och på allvar formulera en politik för offensiv strukturomvandlingen för att möta utmaningarna från omvärlden.

Intressant

De väntar bara på rätt tillfälle att dra ner byxorna på Östros i rätt debatt

Rusar den svenska arbetslösheten? Rasar den i höjden? Man får gärna det intrycket när man följer den politiska debatten bland hetlevrade bloggare med valtermometern på plats, men även bland debattens ministerkandidater i höstens val.

Jag måste erkänna, jag läser LO-tidningen. Det är en gammal vana, och sedan den fick en nätugåva har det gjort denna vana enklare. Vem som helst, tom en partisekreterare eller en blivande finansminister, kan ju med ett klick på musen komma dit. Längst uppe på framsidan publicerar de veckostatistiken från AMS och arbetslöshetens utveckling. Jag följer den och jag ser inte något rusande eller andra himlafenomen. Arbetslösheten ligger närmast konstant och skvalpar i ett spänn på 20 000, ibland högre ibland lägre. Den största förändringen kom en vecka i januari då de sjukskrivna som tvingats anmäla sig till arbetsförmedlingen kom in i statistiken och det steg med 10000 personer, men sedan dess har siffrorna på två veckor sjunkit tillbaka med 6000.

Sanningen är den att arbetslöshetssiffrorna idag ligger på snittet för perioden 1996-2009. Den är hög, enligt min mening allt för hög och den hanteras också dåligt av den borgerliga alliansen. Men den stämmer inte överens med den mytbildning om en rusande arbetslöshet, som trummas fram från oppositionens sida. Det är en mytbildning som mer liknar en cynisk förhoppning för att vinna valet än en sann beskrivning av verkligheten.

Jag tror att det är farligt för oppositionen av flera skäl. För det första givetvis då det bara är att gå till statistiken för att tillbakavisa det. Tro inte för ett ögonblick att de borgerliga inte känner till det, de väntar bara på rätt tillfälle att dra ner byxorna på Östros i rätt debatt. Även om det är allvarligt och illa för oss som längtar och kämpar för en ny färdriktningg i samhällsutvecklingen, så är det framförallt det att denna mytbildning, denna fokusering på ett påhitt som inte stämmer med verkligheten, motverkar just utformandet av en politik som stakar ut vägen till framtiden.

De ledande socialdemokratiska debattörerna verkar inte inse att vi sedan 90-talskrisen befinner oss i en historisk strukturomvandling. Här framställs det som om att en traditionell keynesiansk konjunktur-politik vore lösningen. Men det handlar inte om enkelt hanterbara företeelser som ny teknik, omsorgssektorns tillväxt eller avveckling av en eller annan bransch. Nej, det handlar om en gigantisk global strukturomvandling där folkrika länder som Kina, Indien, Sydostasien, Iran, Brasilien, Sydafrika och Nigeria kräver sin del av jordens resurser. För att bygga sina samhällen, sin välfärd. Sverige och Västvärlden står inför en gigantisk omstrukturering, där de fördelar vi tillskansat oss genom den ekonomiska världsordningen, inte längre kommer att stå till buds.

Vi måste finna plats i den globala fördelningen som baseras på våra egna resurser och möjligheter. I den processen kommer många heliga kor att slaktas. Det håller inte att komma med förenklade analyser och snärtiga slagord om nyliberalismens förbannelse eller den ene eller andre ministerns bristfälliga vandel.

Det är många som kan vinna ett val men det är bara de som förstår och försöker hantera framtiden, de som vågar att se utmaningen med 1,5 miljarder kinesers krav på vårdcentraler och a-kassa, lagar som reglera arbetstid och arbetsförhållanden och 1 miljard indiers krav på en hushållsstandard som omfattar både popcornmaskiner, bilar och torktumlare, som kommer att vinna framtiden för våra barn och barnbarn.

Det är inte för att vi är bättre på att styra utan för att vi vill ha ett annat samhälle som vi ska vinna valet 2010. Och då håller det inte med att klämkäckt och med hållna tummar satsa på en politisk agitation som främst inriktar sig på motståndarens tillkortakommanden och framhävandet av sin egen förträfflighet. Då måste vi krossa myterna, inte bygga nya.

De religiösa och politiska ideologierna kommer att genomgå stora förändringar. De som försöker återvända till en svunnen tid kommer för gott att lämnas ensamma på sina isflak.

För övrigt kan jag bara hänvisa till Peter Karlberg, jag har varit på besök där under förmiddagen och njutit.Ibland längtar jag intensivt likt Proust på en mandelkaka från Laaksos skafferi.
Och Anders Widén bygger inte bara hus utan träffar också huvudet på spiken. Liksom jag beundrar den envetna klarsyn hos Eva Hillén Ahlström som kräver människovärde för alla, liksom Claes Krantz modiga självständighet i socialdemokratins ibland väl påtagliga malström.

Svenska krusbär, surströmming och en nytvättad SAAB på parkeringen är grundbulten i svenskens identitet.

Norges BNP är snart större än Sveriges. Det stod att läsa i DN häromdagen. Oljan, säger då den luttrade svenske debattören och återgår till att kräva att svenska staten ska köpa SAAB från amerikanarna och därmed slussa 5 miljarder direkt i det amerikanska storkapitalets fickor. Och vad är kopplingen här frågar sig den idoge läsaren, för det finns faktiskt en koppling.

När Norges BNP är lika stor som Sveriges betyder det att varje anställd i Norge är dubbelt så produktiv som sin svenske kollega. På samma tid skapar en norsk anställd dubbelt så stora värden som en svensk. Oljan är givetvis en förklaring, oljan har skapat många förutsättningar men det är inte den enda förklaringen. Kring oljan har växt fram en industriell struktur som förser oljeutvinningen med plattformar, ledningar, borrutrustning, transport och lagringskapacitet etc. Den förser den norska oljeutvinningen med nödvändig infrastruktur, men den är också Norges tredje viktigaste exportnäring, efter olja och fisk.

Ur sin varvskris på 80-talet, där i stort sett all norsk skeppsbyggnad med underleverantörer lades ner, växte oljeindustrin fram. I stället för att fastna i ett nostalgiskt bevarande av en varvsindustri, som i sjöfartsnationen Norge bar upp en lika stor ”nationell identitet" som någonsin Volvo och SAAB i Sverige, utvecklade man en ny industri, rationell och ekonomiskt anpassaad efter Norges nya position i världen. Den konkurrensodugliga arbetskraftskrävande varvsindustrin ersattes av en modern och bärkraftig offshore-produktion. Varvsarbetarens och ingenjörens kunskap och kompetens behölls, ny kunskap och frigjort kapital tillfördes och framgångssagan var ett faktum. Här borde vi i Sverige lära oss.

SAAB, å andra sidan, bidrar till den svenska exporten med 1% trots att svensk fordonsindustri med underlevarntörer sysselsatte omkring 140 000 människor, enbart SAAB ca 30 000. Norsk offshoreindustri med sina 40 000 anställda svarar för 10 gånger så stora produktionsvärden och exportinkomster.

Och detta trots att Norge har kortare arbetstid, längre semester, inga karensdagar, 100% sjukpenning, (inte helt oproblematiskt, men det är en annan diskussion), mycket bättre villkor för demn anställde då det gäller rehabilitering och rätttigheter i samband med sjukdom, obetydlig arbetslöshet, generös arbetskraftsinvandring osv.

Så varför envisas vi med att kräva ”rädda” SAAB? En lågproduktiv, bemanningsintensiv verksamhet på en marknad som redan nu överproducerar miljontals bilar i de segment SAAB valt att lägga sig i.

I nationell uppblåsthet framför sedan debattens pösmunkar sina argument om att en nation behöver försvara sin bilindustri, Man pekar på andra stater som gått in och gett stöd år sina biltillverkare. Frankrike brukar framhållas särskilt. Om det är klokt eller inte betyder mindre; svenska krusbär, surströmming och en nytvättad SAAB på parkeringen är grundbulten i svenskens identitet. Men kan det politiska innehållet bli grumligare än så?

Norge har ingen bilindustri, jo förresten en liten elbil som ägs av Ford, men Norge vågade strukturomvandlingen och satsade sin kunskap och kompetens på framtiden. Därför producerar de dubbelt så mycket som Sverige.

Andra skriver här och här och här.

Glädjen av att ha haft fel.

High five! Eller Hurra! på en mer prosaisk svenska. Min kompis Said har fått jobb. Efter 6 månaders arbetssökande efter avslutad utbildning till fritidsledare vid Ljungskiles folkhögskola, har han nu fått jobb. På en gymnasieskola i Helsingborg. Alla mina förutfattade meningar om invandrare och jobb, krisen och arbetslösheten, äldre och anställningsbarhet och skåningar i allmänhet :) ställs i skamvrån. I Saids fall åtminstonde.

Och samtidigt är det lite trist. Vi är goda vänner och har mycket gemensamt. Vi gillar böcker och läser mycket bägge två. Vår första diskussion på stapplande (jag) franska handlade om Jean Genet, den franske outsiderförfattaren. Efter det har vi gjort en del "stunts" tillsammans. Ett urval av våra favoriter hos Rumi, den persiske poeten, till en föreningsfest för några år sedan, ett poesikafé och före jul lånade han min bok om Mulla Nasruddin, den islamiska världens svar på den tappre soldaten Svêjk. Han skulle göra ett uppträdande nu i vår. Hur det går med det återstår att se.

Nu flyttar han med omedelbar verkan till Skåne. Har man en gång flyttat från Agadirs förorter till Bottna i Bohuslän så är steget till Helsingborg varken svårt eller långt. Jag har svårt att låta bli att jämföra med de ungdomar man möter ibland som hellre går arbetslösa i Tanum än pendlar/flyttar två mil till Munkedal och jobb. Men det är en helt annan historia.

För idag handlar det om glädjen av att ha haft fel. Åtminstonde i ett fall.

Ps. min mor kom från Malmö och jag är sambo sedan 25 år med en kvinna från Bjuv, om det är någon skåning som undrar. :)

Intressant?

Kärringen mot strömmen.

Hanne Kjöller skriver i dagens DN om (s) förslag om a-kassan i allmänhet och om a-kassan som försäkring i synnerhet. Hanne Kjöller är borgerlig och hon ger ganska ogenerat uttryck för sina åsikter. Hon är stor i käften, ibland dum men ofta modigt kärringen mot strömmen. Därför är hon en av flera kvinnliga och borgerliga politiska företrädare som anses vara lovligt byte av företrädesvis manliga politiska tyckare. Läs själva DN-artikeln och jämför med tonläget hos de bloggare jag fann. Är det så (s) tror sig vinna unga utbildade kvinnor i valet 2010?

Men låt oss diskuter sakfrågan. A-kassan. Jag tror att a-kasse-avgiftens storlek är ett typexempel på en socialdemokratisk helig ko som vi bör fundera över. Varför ska en människa med en inkomst på 25000 kronor inte ha råd med en avgift på 400 kronor i månaden, när samma person betalar 2000 i månaden för en mc-försäkring? Varför ska en manlig byggnadsarbetare i Stockholm med en relativt frekvent arbetslöshet men inkomster på 30-40000/månaden inte ha råd med 600 kronor i månaden? Då vi i (s) dessutom förespråkar att avgiften skall vara avdragsgill i skatten, så slutar det med att kostnaden blir ca 170 kronor i månaden. Visst vem säger nej till det? Men är det rimligt? Är det överhuvudtaget kostnadseffektivt med en så låg avgift, kostar administrationen inte mer att hantera den försäkringen än vad man får in i avgift? En försäkring som ger 80% och som kostar 600 kr i månaden måste vara ett fynd.

Varför skall staten gå in och finansiera försäkringens underskott? Kan inte statens insats hellre vara att bereda arbete, vidareutbildning och andra arbetsmarknadsåtgärder för de arbetslösa och låta försäkringsbolagen lyda under samma villkor som bankerna, dvs en sorts statlig ”insättar”-garanti på samma sätt som bankerna garanteras idag? Varför inte låta fackföreningarna få tillbaka a-kassan, dvs som kooperativa och gemensamt ägda med stort inflytande från sina medlemmar? Det skulle ge större aktivitet, större intresse och intresse för att a-kassan sköts på rätt sätt.

Ja, det finns många stenar att vända på. Viktigast är att människor inte skall ställas på bara backe för att de förlorar jobbet. Formerna för hur detta skall säkras måste kunna diskuteras.

Jag tror att vi socialdemokrater har allt att vinna på att ta en ordentlig diskussion om a-kassan och dess finansiering nu, för om några år så kommer det att handla om helt andra kostnader för det offentliga, om förutsägelser om framtidens sysselsättningsgrad stämmer.

Andra skriver om detta här och här och här.

Let´s talk about tax baby

Nästa helg har socialdemokraterna kongress. Ett huvudnummer kommer att vara de borgerligas jobbavdrag. Man kommer att hävda att det är en politik som bara gynnar de redan rika. Man kommer att hävda att regeringen lånar till det. Man kommer att peka på att pensionärerna missgynnas. Man kommer att peka på att sjuka och arbetslösa missgynnas. Och man kommer att slå på stora trumman för att man vill genomföra en politik som förändrar allt det här.

Vad som inte kommer att sägas är att det är bara sant till 10 %. 90 procent kommer oppositionen att behålla av borgarnas skattesänkningar. Men det kommer inte att höras. För i kongress-salen kommer det att jublas. Där samsas ABF-are och ak-ordföranden, sossekvinnor och facktjejer, partigängare och gräsrötter i ett gemensamt jubel över retoriken.

Eftertankens kranka blekhet kommer att infinna sig efter valet, när det visar sig att det inte blev någon skillnad.
-Pensionärernas 300 kronor äts upp av a-kasseavdraget och skillnaden mellan dem är lika stor som nu.
-De mycket rikas skatter undantas från beskattningen så skillnaden mellan medelklassen och de mycket rika ökar i stället för minskar.
-Fastighetskatten drabbar inte de mycket rika utan storstadsvilla-ägarna i gemen.
-De lågavlönade får inget överhuvudtaget.

Det riktigt eländiga är att kongressen kommer att jubla åt en skattepolitik som bara fortsätter det som varit kännetecknande för åren med den senaste skattereformen. Allt sedan början på 90-talet har klyftorna ökar, de fattiga blivit flera, låglöneyrkena släpat efter. Splittringen bland LO-medlemmarna och bland tjänstemännen ökat. Den borgerliga alliansens politik har inte förändrat på detta. De har bara fortsatt en politik som även socialdemokraterna förde under 12 år vid makten. Om än lite fortare och otåligare än den gången och ackompanjerade av en ännu värre internationell ekonomisk kris än 90-talets. Men hade någon verkligen förväntat sig en solidarisk jämlikhetspolitik från borgarna?!

Det borde vara dags för en reform för en jämlik skatt. En skatt som baseras på principen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Idag är det inte så. Alltför många betalar alldeles för mycket skatt utifrån sin förmåga. En lågavlönad har idag knappast råd att bilda familj, med mindre att den baserar sin ekonomi på barnbidrag och bostadsbidrag. En ensamstående med barn, fulltidsarbetande och frisk, kan inte klara sig utan bidrag. En arbetslös med försörjningsplikt får förlita sig på vänner och familj. Barn i fattiga familjer måste avstå resor och upplevelser som andra barn har tillgång till. Alla dessa betalar samma kommunalskatt som grannen. De betalar långt över sin förmåga för att tvingas förlita sig på bidrag, som de själva finansierat genom sina skatter. Sanningen är den att vi socialdemokrater, som alltid vid högtidliga sammanhang plockar fram frasen ”Av var och en efter förmåga...” aldrig har försökt att bestämma hur stor denna förmåga är. Aldrig har vi gjort en uppskattning av var gränsen mellan förmåga och oförmåga går! Och svaret på detta är grundavdraget.

1990 fanns det en antydan till en diskussion om grundavdragen. Dvs en diskussion om var gränsen för ”förmåga” skall ligga. Under gränsen för förmåga betalar man inte skatt, över denna gräns betalar man. Idag anses det tydligen att gränsen går vid en inkomst på 1600 kronor i månaden! 1600 kronor menar alltså våra skattepolitruker vara en inkomst att klara vardagens basala utgifter som hyra, kläder, mat och information!

Det är grundavdraget som talar om var gränsen går för att leva ett anständigt liv baserat på egen insats. Idag har vi ett symboliskt avdrag på 17000 kronor per år. Men vem kan överleva på det? Det är bara genom att vi på allvar talar om vad vi menar med "förmåga" och hur det i sin tur definierar "behov" som vi kan säkra en jämlik skattepolitik. För mig betyder det att bestämma när vi är skyldiga att betala skatt. Och här står grundavdraget centralt. Ett grundavdrag på 80000 per år betyder väldigt mycket för den lågavlönade men relativt lite för den med miljonlön. Så länge vi aldrig talar om grundavdragets storlek och aldrig om syftet med grundavdraget så kommer vi att fortsätta acceptera ett samhälle där folket är underordnat makten, där folket är till för makten och inte tvärtom.

Och så länge vi accepterar det så faller också alla stolta principer om Frihet, jämlikhet och solidaritet. Kom ihåg det när du står där och jublar åt kongressbesluten i nästa vecka.

Verkligheten svajar, gungflyn får oss att vackla, skjut på rubriksättarna

Dagens Nyheter ger alltid upphov till debatter bland socialdemokratiska bloggare. Det vanligaste utlåtandet med några få variationer är att DN är regeringens megafon. Att även om man är borgerligt liberal så skall man inte tycka som en borgerligt liberal regering. Intressant är att följa debatten dock.

När draken redovisar en undersökning om en kraftig förändring i opinionen till regeringens fördel, nämligen att majoritet av befolkningen/väljarna anser sig gynnade av regeringens politik, då tar de skarpsynta sossebloggarna fasta på rubriksättningen! Som om inte undersökningens resultat är illavarslande och faktiskt borde vara underlag för en seriös diskussion bland sossebloggare om den politiska färdriktningen. I en situation som mer och mer börjar likna en borgerlig valseger 2010, diskuterar vi formalia! Det är allvarligt om regeringen lyckas ytterligare vidga klyftan inom LO-leden. Moderaterna blev näst största parti bland LO-medlemamrna vid förra valet. Mycket tyder på att den andelen stiger. Vad svarar vi sossar på det? Därom är det tyst.



I stället väljer vi att ta den av borgarna kastade handsken och möta dem på deras nya hemmabana; Vem är den bäste statsförvaltaren! De har inbjudit oss till presidentval, väl medvetna om vem som vinner den kampen och väljarnas förtroende när det gäller ledarskap. I den kampen gäller det att framställa verkligheten så mörk som möjligt, helst skall den dessutom mörkna för att uppgå i ett enda stort svart hål. Nu tror jag inte att vi ska var så säkra på vad som händer i ett svart hål. Där kan saker och ting gå helt andra vägar än det vi, i vår desperata jakt på att komma i täten, kan förutsäga. Vi kommer inte i ledningen bara för att vi springer motsatt varv.

Här kommer dagens andra DN-artikel in. Det gäller Statistiska Centralbyråns arbetslöshetsstatistik. Arbetsförmedlingens chef menar att den av EU påbjudna statistikmodellen på ett dåligt sätt speglar den svenska verkligheten.

Vi ska komma ihåg att det var den här nya statistiken som vi socialdemokrater skarpt kritiserade borgarna för att använda i syfte att svartmåla verkligheten under valkampen 2006.

Den nya statistiken är till för att mäta sysselsättningsgraden för medborgare mellan 15 och 74 år, för ungdomsstatistiken gäller 15 till 24. Det handlar ju givetvis inte om arbetslöheten, utan om sysselsättningsgraden. Det är en stor skillnad. Statistiken mäter alltså hur många som inte är löneanställda, men som skulle kunna tänka sig det.

En grupp faller ju automatiskt bort, 15-16 åringarna. Vi har faktiskt skolplikt och dessa ska inte jobbba, hur mycket de än uttrycker att de skullle vilja. Vi vet också att i gruppen 16-19 år går en överväldigande majoritet i gymnasiet, en förutsättning för många yrkesutbildningar. Säkert finns det också bland dessa de som skulle vilja jobba istället, men som inser att de måste gå färdigt gymnasiet för att ha en chans. I gruppen 19 till 24 har du de högskolestuderande, varav många söker arbete för att finansiera studierna. Men arbetslösa? Nja.

De 9 procent som är verkligt arbetslösa är allvarlig nog. De är de som tidigt faller ur systemet, de som redan som 16 åringar lär sig att gå till sociala för att försörjas, som binder sig i ett utanförskap som knappast kan kallas anständigt. Dessa är utsatt för väldigt stora risker och måste bli de som resurserna riktar sig till. De är framtidens underpriviligierade om inget görs.

Så här borde statistik användas för underlag till politik och inte på det kvällstidningsaktiga sätt som ett desperat parti i opposition börjat göra. För inte kan det väl vara en socialdemokratisk idé att 15-åriga ungdomarar skall lämna skolan för att fösas ut i produktion? Eller att pensionsåldern borde ligga vid 74 år!

Här borde partiet stanna till och lyssna på LO. De vet bättre. De räknar precis som arbetsförmedlingen med de som är anmälda till AF som arbetsökande, vilket ger helt andra tal och även andra tendenser, än de som förs fram av ledande socialdemokratiska debattörer och deras följeslagare bland bloggarna.

Här bloggas det, och här, här här här här här

Dagens klokaste finner du här.

Om att vältra sig i bitterhet över saker som skett.

ur expressen om 90-talet.

I en debatt ställde Johan Sjölander den indirekta frågan om var jag hade varit sedan 90-talet. Det är en bra fråga. Den fick mig att tänka till.

Vid 90-talets början hade jag kommit en bra bit in i livet. Bakom mig 25 års arbete i industrin och i teatern, ett gammalt sedan länge upplöst äktenskap, en dotter som nu själv skulle på allvar gå in i arbetslivet. Hon hade valt att bli tidningsgrafiker, ett bra och hedervärt arbete i en bransch under våldsam strukturomvandling, med ny teknik och en globaliserad marknad. Jag lärde mycket om det under de här åren. Min nuvarande sambo var också grafiker. Henne träffade jag 1985, under arbetet med en teaterensemble med killar och tjejer från Svenskan och DN, som spelade och övade på LO-borgen, i Strindbergs gamla Intima teater. Framför mig 90-talet. Kris! Budgetsanering! Pest och kolera!

1990 lämnade jag uppbygget av en regionteater i Norge och flyttat hem. Efter en uppslitande strid med chefen där kom jag tillbaka till Sverige utan a-kassa och utan jobb. I samma veva fick vi barn. Aliz. Den 7 december 1990. Min sambo, A, hade efter ett par års studier blivit nollad i sin a-kassa och gick ut i arbetslöshet . Där stod vi utan inkomster, med ett nyfött barn. Jag tog ett halvår på renhållningen, körde sopor i Sotenäs kommun, A var barnledig ett par månader, skaffade sedan ett kort vikariat inom omsorgen, men det tog snart slut.

Vi sökte socialbidrag, men vi gick därifrån, eftersom förnedring var det pris vi skulle betala för hjälp. Hellre åt vi grus än satte foten där igen. Vi var inte ensamma.

A erbjöds ”Starta eget-kurs”, det var på det sättet arbetslösheten skulle lösas. Starta eget och de försvann ur statistiken! För att överleva odlade vi potatis och grönsaker, torkade svamp, mosade äpplen och syltade björnbär och lingon. Jag läste baksidestext på barnmatsburkarna och lagade egen barnmat. 100 gr lövbiff räckte till 10 portioner kokt kött, potatismos och morötter. Bra mat garanterat. Till en början kunde vi fiska torsk i havet, men det var vid den här tiden som torsken försvann innanskärs, så det blev mest gädda och abborre från sjön intill.

Vi var inte ensamma, det var ett helt gäng av arbetslösa som stod där och fiskade. Och vi hade roligt. Ronny, göteborgare, som försökte komma undan drogerna,hade flytta upp med familj och 2 barn. Han var en väldigt skicklig fiskare, så han kunde åka ner till fiskaffären och sälja av lite öring och annat. Några tior blev det ju. Han flyttade sedan tillbaka till sta´n, men vi träffas varje sommar. I år kunde han berätta att han lyckats sluta med spriten, han har jobbat några år på en firma som brandsäkrar nybyggen, och nu hade han blivit lagbas. Stolt och nöjd med full rätt. Av de andra i fiskargänget så är någon sjukpensionerad, vi bor grannar. En annan tog gymnasiekompetens och utbildade sig till barnpedagog, en som kom hit som desertör från Kroatien, med posttraumatisk stressyndrom, blev musikpedagog. Men han klarade inte skolmiljön och jobbar nu som byggjobbare, med fast anställning. Andra springvickar i vården, några har faktiskt skaffat sig jobb i det de är utbildade för, en arkitekt har nu egen byrå. Umgänget är det samma, men tiderna förändras. Vi fiskar inte längre av nöd, bara av lust.

Om nöden är alla uppfinnars moder, så var vi levande exempel på det under den här tiden. För att kunna reparera och bygga ut de eländiga ruckel som ekonomin tillät oss att skaffa, så gick vi ihop i en ”grön ring”, där vi ställde upp, 10-12 personer, när en vägg skulle kläs om, ett tak läggas, ja till och med hus byggas. 24 händer och fötter kunde klä en vägg på en helg, det som tagit en evighet för en ensam att klara. Vi hjälptes åt. En för alla, alla för en. Vi som inte hade råd att köpa tjänster.

De flesta bor fortfarande kvar, vi festar, vallar hundar, pratar och möts i nya sammanhang. Tiderna förändras och när vi en sen kväll går ut bakom knuten för att pissa så kan vi nöjt konstatera att putsen är hel och ytterpanelen intakt. Nån grön ring har vi inte längre, men vi hjälps åt vid behov. Då på 90-talet, var det viktigt att möta andra i samma situation, att veta att man inte var ensam. Vi hade inget att skämmas för då och har det inte heller nu.

Jag skaffade jobb. En ny regionteater skulle byggas på andra sidan gränsen till Norge. 20 mil fram och tillbaka. Med ett barn som skulle in på dagis, bestämde min sambo och jag att jag går upp tidigt på morgonen och jobbar så att jag kan hämta på dagis kl 2, hon lämnar kl. 10 och jobbar till 17. Vi gick ner till 6-timmars arbetsdag och betalade det själva med lägre lön. Aliz fick glädjen av dagis men slapp utmattningen av att vara där för länge.

Efter några år av försök att ”starta eget” gick det inte längre. Svårt sjuk av depression och ångest måste A inse att jobbet kommer i andra hand. Jag fick jobba mer för att klara hem och familjen på dagarna, och för inkomsten på nätterna. Det gick det också. Vi hade ju fisket.

Så här fortsatte det ju in på 2000-talet. A blev frisk till slut och kunde få sitt eget liv tillbaka. 66% personlig assistent och 166% konstnärligt arbete. Känslan att tjäna pengar, betala skatt (rimligt mycket) och få vara skapande är obeskrivlig. Och jag lovar, den smittar.

Så vad har jag gjort sedan 90-talet? Jag har spelat teater för 100 000-tals barn och unga, jag har haft långa och ihållande samtal med säkert 10 000 av dem. Samtal om livet, vänskapen, kompisar, rättvisa, Gud, kärleken, mens, döden. Ja allt det där människor gärna vill prata om. Det har inte förändrats.

Jag samlade i början av 2000-talet en grupp personal och patienter inom psykiatrin. Vi har skrivit och spelat teater. Deltagarna har berättat sina historier, förvånande lika många andras historier om att sträva, förlora och likafullt överleva. Om sjukdomar, om förnedringen från överhetssamhället, om diskriminering och förakt. I sex år höll vi på och för en gång skull så fick den här gruppen av samhällets mest förbisedda tala fritt. Från en scen mitt i byn kunde de ostört berätta sina livs historier i ord musik och bilder. Och det är berättelser som borde försätta berg. Två gånger i veckan fick jag möta mina egna fördomar och ställa dom i skamvrån. Helgen innan midsommar kommer alltid två minibussar från Indre östfold och vi har en heldag i min trädgård med grillning, kaffe och kaka. Och prat, om gamla minnen och nya planer.

Jag gör lokala spel där bygdens människor går samman för att berätta sin historia. Det är snickare, lärare, pensionerade doktorer, ungar och föräldrar, gifta och frånskilda, handikappade och förtidspensionerade. En salig blandning.

Jag har kört 25 varv runt jorden för att inte missa en dag med min dotter och för att få vakna upp vid sidan av min kära, hon jag oupphörligt älskat i 25 års tid.

Jag har begravt mina föräldrar och svärföräldrar.

Jag har överlevt en felbehandling av en banal skada, som nästan kostade mig livet och tog ett år att läka.

Jag har distanstuderat vid Dramatiska Institutet och dykt djupt ned i en kunskapsflod jag törstat efter.

Jag arbetade i 9 år i Föräldraföreningen vid skolan.

Jag var med och startade en kooperativ affär när ICA lade ner.

Jag gick med i SAP 2006.

Överallt, nya och gamla vänner och bekanta, kända och okända, gamla och nya umgängeskretsar.

När jag konverterade till Islam i början på 90-talet så kom jag också till en ny församling. I alla dess bemärkelser. Nya livsöden, nya berättelser. Vid fredagsbönen träffs vi, några bara där, andra också annars. Det är pizzabagarna, Azzams livs, städare och taxichaufförer, Said, Charaf, Rasoul. En del med och en del utan akademisk utbildning. Några försvinner efter ett år, andra blir, jag går inte varje fredag till moskén, men jag tycker om det. Som ende svenne får man både ta och ge en hel del. Och Gud vet att där pratas om allt möjligt, mycket klokt, men också mycket strunt, ja rentav dumt.

Och överallt har jag mött nya människor, med nya berättelser, jag har kanske inte bytt umgängeskretsar, men fogat nya till de gamla. Jag har låtit berika mitt liv med allt det möten med andra människor låter oss ta del av.

Det som slår mig hur intakt ens liv ändå har varit. Fastän det hela tiden förändras. Idag lever vi ju gott, Aliz läser till mattelärare på högskolan, huset är mer än beboeligt och inte alltför högt belånat, vi tjänar nog över 20 000 kronor och behöver inte oroa oss. Möjligtvis är det pensionen och det oranga kuvertet löfte om 8000 i månaden som skaver lite. Vi klarade oss igenom 90-talet fastän priset var högt. Om hoppet är det sista som överger människan, så tycker jag att våra liv är en god illustration.

Johan skrev så här: ”Det är möjligt att du har bytt umgängeskretsar sedan 90-talet. Kanske är det därför du inte känner den nuvarande krisen under huden.”, en sammansatt och inte helt lätt fråga att svara på, eftersom den innehåller så många underliggande betydelser, och kanske förutfattade meningar.

Jag kan ana en politisk-sociologisk undertext, att en lärare inte kan förstå en snickare, en snickare inte ett sjukvårdsbiträde osv. En mycket pessimistisk samhällsvision. Det skulle ju i så fall diskvalificera i stort sett hela det politiska Sverige. Inte minst det socialdemokratiska partiet. Tack och lov är livet betydligt mera än bara åsikter.

Jag kan också ana en moraliskt underton i Johans retoriska fråga: att eftersom jag inte tycker som han, så har jag levt ett felaktigt, rent av omoraliskt liv, till skillnad från honom, som aldrig har bytt umgänge och därför känner den nuvarande krisen under huden. En logik som är svår att riktigt anamma. Det måste finnas många som aldrig har bytt umgänge men likafullt inte kan känna krisen. Reinfeldt antar jag är en sådan. Eller gamla SSU-are som gjort karriär i partiet och flyttat in på Sveavägen 68.

Men alldeles oavsett vilken avsikten var så är det en utmärkt frågeställning. För min del är så är jag nu ännu mer övertygad om att politikens uppgift är att inge medborgarna hopp om att en bättre framtid är möjlig.

Inte att säga: ”Rösta på mig så ska jag fixa det åt dig.” och framför allt, att inte betrakta människors berättelser som att de ”vältra(r) sig i bitterhet över saker som har skett."(Johan Sjölander,den 2 oktober 2009 21:16)

Var så god, ta en madeleinekaka! Lite lindblomsté?


Andra skriver här om krisen, om minnen, om berättelsen.