onsdag 26 januari 2011

Med två dunkar träsprit, en i var hand.


Den 17 december går en ung man ut på det lilla torget vid länsresidenset i Sidi Bouzid mitt i Tunisien. Klockan är 11.28. I händerna bär han var sin plastdunk med träsprit. Hans namn är Tarek al-Tayyib Muhammad ibn Bouazizi. Han häller spriten över sig och med en tändare sätter han eld på sig själv. Folk skyndar till för att rädda honom och hela tiden ber Muhammad sina böner, helt tills han förlorar medvetandet.

Muhammad Bouazizi skulle fylla 27 i mars. Hela sitt liv hade han fått ta ansvar för en familj på 8 personer. Han försörjde sig och familjen på att sälja frukt från en ambulerande vagn. Och hela tiden hade han blivit trakasserad av den korrumperade polisen som krävde mutor för att sluta hemsöka honom. Tidigt den 17 december blir han stoppad av tre poliser och den kvinna som förde befälet vräker omkull vagnen med frukt, konfiskerar hans våg och avslutar med att slå, sparka och spotta på honom där han ligger. Hon kräver underkastelse och han vägrar henne det. I stället går han till en butik och köper två dunkar med träsprit.

Vi känner historien vid det här laget. Överallt möter vi dem, de maktlösa, de som kan trampas på och förnedras utan påföljd för de som har makten. För det är ju detta det handlar om, maktlösheten. Den är universell, inte alltid lika grov och dramatisk som i Muhammad Bouazizi´s fall. Men likafullt, maktlösheten.

I Sverige verkar vi uppfatta maktlöshet som det som drabbar sidsteppade oppositionspolitiker och arbetslösa kanslitjänstemän. När vi talar om makten i de politiska partierna så talar vi om något gott. ”Man måste vilja ha makt” lyder mantrat, som om de har berövats den bara för att de hamnat i opposition.

Men de verkligt maktlösa finner du inte här. Dem möter du i väntrummen på socialkontoren, i häktets celler där asylsökande spärras in, hos kronofogdar och arbetsförmedlare. Du finner dem bland de fattiga barnen, de ensamstående mödrarna, bland papperslösa och underbetalda. I sinnrika system skalas värdighet och självkänsla av dem, som när man skalar en lök. Kastade mellan a-kassa, sjukförsäkring, socialkontor och gata förminskas dessa människor ner till en spillra vars makt över sina egna liv berövats dem.

Idag kan vi läsa om fas 3, den ordning som långtidsarbetslösa hänvisas till, där fullt arbete ska utföras till noll och ingen inkomst. För ett par hundralappar i månaden skall människor tuktas, bekänna sin syndiga lättja och fråntas all makt över sina egna liv.

Men små glipor av hopp kan ändå skönjas. Jag kunde läsa hos en långtidsarbetslös, som på Facebook deklarerade att han hade sagt nej tack till fas 3. Han klev helt enkelt ut ur systemet. Han valde sin värdighet före den förnedrande skärv myndigheten i sin maktambition erbjöd. Han är en maktlös som åtminstone på ett område tagit sin makt tillbaka. Steget från Muhammad Bouazizzi`s desperation till detta milda motstånd är oändligt sett ur ett mänskligt perspektiv, men det som förenar dem är att bägge manar till uppror mot de maktsystem som håller dem nere. Man skulle hoppas att alla som hamnar i fas 3 skulle vända systemet ryggen, säga Nej Tack och på sätt skapa en reva i de maktfullkomligas maktfullkomlighet.

För det är den här maktlösheten som vi måste bekämpa i samhället. Och den kampen har en historia som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia. I århundraden har människor enskilt eller i förening sagt nej. Nu är det nog och i några fall, som i Muhammad Bouazizi´ fall så har det lett till att makten har krossats och de maktfullkomliga fått böja sig i gruset. Vägra gå med på förnedringen.

Muhammad Bouazizi avled av sina skador den 4 januari 2011. Frid över hans minne.

---------------------------------------------------------------------
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intressant.

onsdag 19 januari 2011

Ska mutkolvarna stänga för insyn och bestämma revisorernas arbetssätt?


Igår lämnade chefsåklagaren in det första åtalet i den omfattande saken om mutor i Göteborgs kommun. Saken är solklar, säger han. Och vi kunde alla följa avslöjandena på TV förra året. Nu skall det sägas att det är ett långt avstånd mellan ”avslöjanden på TV" och faktiskt brott, men det mest synliga resultatet av dessa och andra avslöjanden är paradoxalt nog att revisorernas rörelsefrihet inskränks och ifrågasätts av de som skall kontrolleras. Är det nån som tycker att det luktar?

I nordbohuslänska kommuner pågår idag en strid, med ledande tjänstemän och kommunalråden å ena sidan och de folkvalda revisorerna på den andra, om revisionens oberoende och arbetsformer.

I stället för att stå ensam och svag, utlämnad åt en oförutsägbar upphandling från år till år så har de folkvalda revisorerna i fem kommuner gått samman och anställt en revisorsakkunnig. På så sätt har vi kunnat få samma stöd som annars bara förbehålls de stora kommunerna. Verksamheten har pågått sedan 2003 och varit mycket lyckad. Den har dessutom visat sig bli billigare och mera effektiv än i motsvarande kommuner som agerar på egen hand och upphandlar sakkunnigfunktionen fortlöpande.

Fördelarna har varit att alla folkvalda revisorer genom ”Revisorer i samverkan, SAMREV” har haft ett forum att jämföra erfarenheter, skaffa kvalificerad utbildning och experthjälp i en omfattning som en ensam kommun inte ens kan drömma om. Revisionen har blivit en viktig faktor i stärkandet av medborgarmas insyn och inflytande över de kommunal processerna. Säkert till många politikers och högre tjänstemäns förtret.

I år går det gamla avtalet ut och måste förnyas, men det måste också omarbetas. Samrev har haft en hake, den strider mot lagen om upphandling. Det är alltså inte lov att en kommun anställer en tjänsteman för skattemedel för att sedan basera arbetsmängd på att sälja tjänster till andra kommuner. För så har det sett ut. En formalitet kan tyckas med de bästa avsikter. Men det ser illa ut och vi revisorer vill inte leva med en oegentlig lösning som vilar på lösan grund. Ett överklagande och samverkan faller. Revisorerna har då föreslagit bildandet av ett kommunalförbund. Organisatoriskt skulle det fungera på samma sätt, byråkratin skulle bli minimal och alla samverkansfördelar skulle behållas.

Och det har i sin tur öppnat för motattacken, nu skall revisionen sättas på plats. Redan i våras så samlades samtliga kommunchefer, kommunalråd och ekonomichefer i de fem kommunerna och sa ett bestämt nej till våra planer som ännu inte ens presenterats för revisionens verkliga uppdragsgivare, kommunfullmäktige. Det är bara det folkvalda parlamentet. KF, och dess ledning, presidiet, som ”äger” oss. Kommunstyrelsen, cheferna och kommunalråden är våra bevakningsobjekt, de som vi är satta att kontrollera och vars verksamheter vi ska lämna revisionsrapport om. Dessa är ju enbart exekutiva organ i den kommunala demokratin, de är satta att bereda och utföra det som KF beslutar. Revisionens uppgift är att bevaka hur detta görs. Bl.a för att upptäcka och påtala brister i hanteringen, upptäcka ev korruption och risker i verksamheterna. Och nu försöker de som skall bevakas att i detalj lägga fast hur vi ska arbeta och under vilka villkor det skall ske. Det är en skandal av stora mått och kommer att ytterligare förstärka utvecklingen av ökad korruption i Sverige. När heltidspolitiker och höga tjänstemän försöker ta kontrollen över den folkvalda tillsynsmyndigheten så är det dags för medborgarna att dra öronen åt sig.

Man kan inte låta bli att undra över om detta ingår i ett större mönster där den demokratiska insynen och kontroll av myndigheterna skall försvåras. I Stockholm stad har den politiska majoriteten beslutat att kväsa den folkvalda revisionen. Man minskar i ett hugg revisionens budget med 33%. Vad var det statsminister Reinfeldt uttalade sig så kategoriskt om när det gäller nedskärningar i regeringskansliet. ”Ingen skall inbilla sig att....”. (Läs i pappersutgåvan av Dagens Samhälle nr 1/2011 s. 5 ”Revisorer i uppror”)

Transparancy International är en organisation som bevakar korruption i hela världen. De publicerar varje år en uppdaterad lista över detta. Sverige har tidigare legat högt på den listan men sjunker nu. Korruptionen i världen ökar men den ökar alltså mer i Sverige än i andra jämförbara länder.

I Sverige kan ju inte en politiker göras personligt ansvarig för de beslut som han/hon fattar. Vi har ingen författningsdomstol som avgör legitimiteten i den politiska handlingen. ”Det kommunala lag- och domstolstrotset är en realitet och det tycks inte minska. Att kommuner kan fatta rättsvidriga beslut och verkställa dem känns konstigt för en jurist. Än märkligare blir det när besluten överklagas och upphävs, men ändå inte rättas. Toppa det med att det saknas sanktioner. När man beskriver systemet för juriststudenter undrar de ofta om Sverige är en rättsstat. Varför ska inte politiker behöva ta ansvar för felaktigheter och olagligheter?” så skriver Olle Lundin docent i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet i ett debattinlägg i Dagens samhälle. Det skapar en gråzon där uppenbarligen allt fler väljer att gå. Riskerna är ju trots allt minimala. Och vi har ju också en tradition att se på världen som att ”dom i andra länder är korrumperade", medan vi i Sverige ägnar oss åt ”affärer och gräddfiler”, någon gör "en blunder" och annat som beskrivs med förminskande språkbruk. En spade är sällan en spade när det kommer till korruptionen.

Ansvar av en politiker kan bara väljarna döma ut i nästkommande val, men då ska man först ha fått partiet med på det, och det är en tung och svår process.Positionering och fraktionering internt avgör öftare politikerkarriären än själva insatsen. Många sitter kvar på sina poster med ålderns rätt. För andra kan en Toblerone viskad i rätt öra avbryta en politisk karriär fortare än man hinner säga löpsedel. Men fortfarande handlar det då inte om politik. Du kan fatta vilka orimliga, lagstridiga beslut som helst utan att ställas till svars. Finns det då inga juridiska anmärkningar så skall det till mycket graverande saker för att ta bort någon med många tjänsteår, även om vederbörande är en fifflare.

Inga-Britt Ahlenius måste framhållas som vår tids främste korruptionsjägare. Hon retade galla på Bosse Ringholm, till den grad att hon belades med yrkesförbud och placerades på, bildligt talat, en öde ö i havet, under några år. Hennes kamp är uppenbarligen mera aktuell än någonsin. I en tid då den parlamentariska demokratin på alla nivåer trängs ut av en exekutiv demokrati, där experter, heltidspolitiker och tjänstemän inte bara har sista ordet utan även de första och snart sagt alla ord däremellan så gäller det att ställa upp till försvar för folkmakten.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

fredag 14 januari 2011

Tysta var dom så länge som hon satt som ledare, nu passar det att dansa polska på liket.


Nu sjungs det flåsande nidvisor om Mona Sahlin av de som brukar pryda sig med vänsterstämpeln i doktorshatten. Den "lama ankan" (av någon outgrundlig anledning har dessa akademiker översatt begreppet "lame duck" så) är ett lätt mål nu när hon sitter orörlig. Ja, vad ska man säga, tysta var dom så länge som hon satt, och hölls sittande, som ledare, nu passar det att dansa polska på liket. Fy f-n!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Läsvärt är också detta. Partistaten likaså.

tisdag 11 januari 2011

Till försvar för verklighetens folk.


Jag köpte mitt första och hittills enda hus 1995. Vi hade under många år satt av 50 kronor i månaden, de månader vi hade råd. Tillsammans med arvet efter pappa på några tusenlappar så hade vi till en del av egeninsatsen. Vid 46 års ålder övergav jag det bekväma boendet i hyreslägenhet. En gång född i den lägenhet i Dorotea som jag växte upp i så förblev hyresrätten mitt val fram till mitten av 1990-talet. Vi hade lämnat staden och bosatt oss på landet, vi ville bo utanför tätorten och låta vårt barn växa upp med natur rätt utanför knutarna. Det var ett val av livskvalitet som låg till grund för vår inställning.

Man får starka band till natur, miljö och energianvändning genom detta. Varje gång du sätter dig i bilen för att köra den där milen till posten eller specialaffärerna så påminns du om vad du kräver av naturen. Bonden i granngården vittnar om den dagen då han i traktorn insåg att han inte hade en aning om vad som han spred på sina åkrar och han satt och andades in medan han körde och därför bestämde sig för att ställa om till ekoodling. En sen kväll när du blickar ut genom fönstret och tacksamt noterar att det lyser i huset på andra sidan dalen, att det faktiskt lyser i varje fönster runt dig, så är det belöningen för det arbete vi har lagt ner på att behålla en levande landsbygd. Vi har klarat det. Vi förvaltar viktiga värden för samhället. Vi tar hand om dem och för arvet vidare i gott skick och för många år att komma.

Det här är verkligheten. Idyllen om ni så vill. Verklighetens folk. Jag vill inte som Göran Hägglund och Jimmie Åkesson använda det för att legitimera slag mot de svaga i samhället. Jag använder det för att trots deras missbruk, så finns det faktiskt något som kan betecknas som verkligheten och verklighetens folk. Samhället och dess medborgare. Så är det.

Ett samhälle konstitueras av dess medborgare. Det är vår gemensamma handling som bestämmer hur det kommer att se ut. Om vi önskar integration så är det medborgarnas mottagande av de nyanlända som bestämmer utgången. Vill vi ha välfärd så är det medborgarnas uppfattning vad som är dess innehåll som bestämmer om det lyckas. Politikens uppgift är att lägga förhållanden till rätta för att det skall göras möjligt. Den politiska färdriktningen bestäms av majoriteterna. Men skall samhället förändras så måste också minoritetens vilja bidra till bygget. Samförstånd, lyssnande och kompromisser är demokratins kärna, det är politikens konst. Bara utanför de fyra väggar som omsluter politikerna och deras rådgivare, när den omfattas och förverkligas av medborgarna, blir den samhällskonst.

Om man som politiker inte förstår detta så står man också handfallen inför verkligheten och dess folk. Jag hörde framträdande företrädare för mitt parti tala föraktfullt om privata inkomstförsäkringar inför en kongresspublik där mer än hälften hade sådana genom sina fackföreningar. Jag läser rapporter från tankesmedjor som raljerar över ROT och RUT-avdrag utan att förstå hur dessa uppfattas bland verklighetens folk.

Låt mig stanna till vid ROT-avdraget och plocka fram mitt hus igen. När vi köpte det så var det ett gammalt hus som genomgått en bristfällig renovering under 70-talet. Nya fönster hade satts in och ett tunt lager isolering lagts till. Ytterväggens brädor hade vänts och målats om. Oljepanna hade ersatt kaminer och kakelugnar. Helt i samstämmighet med den mexitegelestetik som regerade i en tid då oljan var gratis och "slit och släng" ett konsumtionsideal. Även om man bortser från kulturskövlingen så var det slarvigt och okunnigt gjort.

Vår första beslut var att ersätta oljeeldningen med ved. Ut med brännare och oljetank. Vi hade inte råd med riktig ved och inte tid att fälla, kapa och klyva själva, så vi köpte kasserade lastpallar, kapade och färdiga för att eldas. Under en stor presenning låg det under vintern och vi körde in lass efter lass. Trots idogt bärande och ivrigt eldande så var huset isande kallt varje morgon. Vi insåg att vi måste göra något. En sak hade vi bestämt; vad vi än gjorde så skulle det vara mera miljövänligt och bättre energianpassat. Vi såg på pellets. En dyr investering. Alltför dyr.

Så dök möjligheten upp. Staten införde ett miljöavdrag som innebar en 30%-ig sänkning av kostnaden. Då räntorna dessutom sjunkit så kunde vi gå till banken och låna och vips så var vi pionjärer när det gällde pelletseldning, ett miljövänligt och energieffektivt bränsle.

Men säg den glädje som varar. Pelletsen fungerade fint, vi hade varmvatten på morgonen, men huset var fortfarande så dragit och kallt att vi eldade för kråkorna. Om vi skulle lyckas så krävdes att vi renoverade huset, bytte till energifönster och tätade väggar. En omfattande renovering som kostade mycket pengar. Vi bestämde oss för att spara ytterligare 100 spänn i månaden i 15 år för att klara det. Sagt och gjort.

När så staten kom med energiavdrag för fönster och ROT-avdrag för bygget, insåg vi att vi kunde göra detta i förtid. Ytterligare lite lån, 30-40% lägre kostnader tack vare avdragen och tillsammans med våra sparpengar så hade vi ett år senare renoverat vårt hus till ett energisnålt och miljövänligt boende. Ett hus som säkert kan stå ytterligare något sekel och nyttjas av människor till liten påverkan på miljö och klimat.

Samhället vill att vi ska leva mer i överensstämmelse med vad miljö och natur klarar av. Ska det lyckas så är det människor som ser till att det blir verklighet. I vårt fall så var det ROT-avdraget som gjorde det möjligt. Vi har förverkligat de politiska målen som samhället satt upp. Och det har kostat en hel del pengar som vi faktiskt betalat själva. Och vi har inte lämnat över räkningen till nästa generation.

Därför blir det så ensidigt och verklighetsfrämmande när man läser sk experter som framställer detta som någon sorts av staten finansierad lyxverksamhet bland villaägare. Ungefär som att vi höjer värdet på huset och omsätter avdragen i feta bankkonton. Trött av den politiska blindheten ser jag här ytterligare ett exempel på hur de förlorar sin kontakt med verkligheten och hellre mixtrar och trixar med siffror och statistik för att bygga under en redan färdigfabricerad ideologi än seriöst ser på frågan i sin helhet. Och vi är uppenbarligen många som ser samma sak. Ett par miljoner närmare bestämt.

Kajsa Borgnäs skriver riktigt bra om framtidsresonemang som tangerar vad jag också talar om. Och här presenteras fakta.Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

söndag 9 januari 2011

I fråga efter fråga missar vi det medborgarperspektiv som måste till för att få det nödvändiga stödet att återigen leda landet.


Blogglusten tryter. Jag har inte skrivit något på snart två veckor. Inte för att ämnen saknats, det vimlar av dem. Regeringen som misslyckas både med arbetslösheten och ökad förtidspensionering är de stora frågorna som jag fastnat för och jag kommer att skriva om det. Det är bara att just nu känns det tomt.

Kanske beror det på årstiden, julen som avbryter normaliteten. Kanske är det faktiskt ett sviktande intellekt. Men jag märker att jag reagerar väldigt mycket på hur utvecklingen artas i mitt parti, socialdemokraterna. Man svingas mellan hopp och förtvivlan i en frekvens som börjar likna det som händer broar, svängningar som sammanfaller och fördubblar frekvensen till en destruktiv kraft.

Lena Sommestad öppnade för en debatt om sjukvården på sin blogg. Hon hade noterat att skadeståndsanspråken på vården hade ökat kraftigt under de senaste åren. Utan att säga det rätt ut kunde man ana att hon ansåg skadestånden som en osund utveckling och en belastning för vården. Hon frågade om det var en konsekvens av en ”amerikanisering” av medborgarnas attityd till samhället.

Inför de 450 miljoner som skadestånden avsåg skrev jag då en kommentar och pekade på den grundläggande problematiken; att varje år så dör 3000 människor och skadas hundratusentals av skador som åsamkas dem i vården. Vårdskadorna står varje år för 20 till 30% av sjukvårdens totala kostnader. Priset för samhället är svåröverskådliga men hamnar någonstans mellan 50 och 100 miljarder årligen. Och kan någon överhuvudtaget föreställa sig summan av det lidande som orsakas de berörda?

Dessa grundläggande fakta är så obegripliga så att de verkar totalt få politikerna att koppla ur. Handfallna inför verkligheten och fakta tystnar de. I Lena Sommestads fall så genererar de ett menlöst svar i kommentarsfältet: ”Det viktiga är att vi ställer frågorna och analyserar de trender som vi ser. Det finns en oroväckande tendens till att förändringar tas för givna, också när en rad signaler borde ge skäl till reflektion.”.

Jag tvivlar på att någon skulle stå oberörd om samma verklighet skulle gälla t.ex. SJ. Föreställ er att Statens Järnvägar varje år skulle orsaka 3000 människors död och 100 000-tals allvarligt skadade. Skulle någon anklaga de som söker ersättning för att okynnes-saksöka? Skulle sådana siffror anses vara skäliga sett mot hur många som trots allt inte skadas eller dödas när de åker tåg. Skulle vi acceptera det i färjetrafiken? På våra vägar? Tänk om apotekens verksamhet skulle kräva så många dödsfall och skador! Var någonstans i samhället accepterar vi det som sker i sjukvården år efter år?

Lena Sommestad ställde frågan "Varför ökar anmälda skador i vården?". Kan vi ta en politiker på allvar som ställd inför detta skulle svara: ”Det viktiga är att vi ställer frågorna och analyserar de trender som vi ser. Det finns en oroväckande tendens till att förändringar tas för givna, också när en rad signaler borde ge skäl till reflektion.”.

Nu är det här inte riktat i huvudsak mot Lena Sommestad, hon har ju till skillnad mot andra politiker försökt att svara, även om det är intetsägande. Nej, hon framstår som den bäst skickade av alla de kandidater till den socialdemokratiska partiledarposten, politiskt skarp, analytisk och förhållandevis odogmatisk. Och det är just i egenskap av en möjlig framtida partiledare som frågorna måste ställas till henne. Särskilt när hon själv initierar frågan.

En socialdemokrati som så grundläggande har tappat fotfästet i verkligheten och nu försöker finna fast mark under fötterna med hjälp av tillbakablickande partinostalgi, med en ideologisk höger/vänster-tuppfäktning med rötter i ett infantiliserat SSU-förflutet eller en ”blunda-och-kör-som vi alltid har gjort”- inställning hos statsfunktionärer som har fått sparken, har förlorat medborgarnas förtroende. Om vårt parti vill spela en roll inför framtiden så måste vi kunna svara på de frågor som det moderna samhället ställer oss.

Min oro illustreras av vår oförmåga att politiskt formulera den nödvändiga förändringen. I fråga efter fråga missar vi det medborgarperspektiv som måste till för att få det nödvändiga stödet att återigen leda landet. Och borgarna är inte ett dugg bättre. Vi står inför en framtid, likt den i England, där majoriteter i valen bestäms av missnöjet med de sittande, inte entusiasmen för den förändring som utlovas.

Konsekvensen tror jag blir att politiken kommer att flytta ut från partierna och de parlamentariska församlingarna till en mera dynamisk, men också mer oförutsägbar utveckling av de politiska arenorna. Är vi förberedda på det?

Stig Björn Ljunggren skriver om detta. Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

tisdag 4 januari 2011

Ett annat perspektiv får jag då jag läser en bloggtext av Leo Holtter


Jag sitter och läser Henrik Berggren´s Palme-biografi. "Underbara dagar framför oss". Det är spännande läsning om hur makten formas och söker sig fram genom det politiska landskapet och det ger ett perspektiv till min egen socialdemokratiska övertygelse som på avgörande punkter skiljer sig från den palme-iska vägen.

Ett annat perspektiv får jag då jag läser en bloggtext av Leo Holtter, där han betraktar de senaste integritetsövergreppen från företags sida på sina anställda. Det Leo skriver är levande historia och som regelbunden läsare av hans blogg så får jag ofta påfyllning. Jag kan bara rekommendera honom och lägg hans adress till din blogglista.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,