Ska mutkolvarna stänga för insyn och bestämma revisorernas arbetssätt?

Igår lämnade chefsåklagaren in det första åtalet i den omfattande saken om mutor i Göteborgs kommun. Saken är solklar, säger han. Och vi kunde alla följa avslöjandena på TV förra året. Nu skall det sägas att det är ett långt avstånd mellan ”avslöjanden på TV" och faktiskt brott, men det mest synliga resultatet av dessa och andra avslöjanden är paradoxalt nog att revisorernas rörelsefrihet inskränks och ifrågasätts av de som skall kontrolleras. Är det nån som tycker att det luktar?

I nordbohuslänska kommuner pågår idag en strid, med ledande tjänstemän och kommunalråden å ena sidan och de folkvalda revisorerna på den andra, om revisionens oberoende och arbetsformer.

I stället för att stå ensam och svag, utlämnad åt en oförutsägbar upphandling från år till år så har de folkvalda revisorerna i fem kommuner gått samman och anställt en revisorsakkunnig. På så sätt har vi kunnat få samma stöd som annars bara förbehålls de stora kommunerna. Verksamheten har pågått sedan 2003 och varit mycket lyckad. Den har dessutom visat sig bli billigare och mera effektiv än i motsvarande kommuner som agerar på egen hand och upphandlar sakkunnigfunktionen fortlöpande.

Fördelarna har varit att alla folkvalda revisorer genom ”Revisorer i samverkan, SAMREV” har haft ett forum att jämföra erfarenheter, skaffa kvalificerad utbildning och experthjälp i en omfattning som en ensam kommun inte ens kan drömma om. Revisionen har blivit en viktig faktor i stärkandet av medborgarmas insyn och inflytande över de kommunal processerna. Säkert till många politikers och högre tjänstemäns förtret.

I år går det gamla avtalet ut och måste förnyas, men det måste också omarbetas. Samrev har haft en hake, den strider mot lagen om upphandling. Det är alltså inte lov att en kommun anställer en tjänsteman för skattemedel för att sedan basera arbetsmängd på att sälja tjänster till andra kommuner. För så har det sett ut. En formalitet kan tyckas med de bästa avsikter. Men det ser illa ut och vi revisorer vill inte leva med en oegentlig lösning som vilar på lösan grund. Ett överklagande och samverkan faller. Revisorerna har då föreslagit bildandet av ett kommunalförbund. Organisatoriskt skulle det fungera på samma sätt, byråkratin skulle bli minimal och alla samverkansfördelar skulle behållas.

Och det har i sin tur öppnat för motattacken, nu skall revisionen sättas på plats. Redan i våras så samlades samtliga kommunchefer, kommunalråd och ekonomichefer i de fem kommunerna och sa ett bestämt nej till våra planer som ännu inte ens presenterats för revisionens verkliga uppdragsgivare, kommunfullmäktige. Det är bara det folkvalda parlamentet. KF, och dess ledning, presidiet, som ”äger” oss. Kommunstyrelsen, cheferna och kommunalråden är våra bevakningsobjekt, de som vi är satta att kontrollera och vars verksamheter vi ska lämna revisionsrapport om. Dessa är ju enbart exekutiva organ i den kommunala demokratin, de är satta att bereda och utföra det som KF beslutar. Revisionens uppgift är att bevaka hur detta görs. Bl.a för att upptäcka och påtala brister i hanteringen, upptäcka ev korruption och risker i verksamheterna. Och nu försöker de som skall bevakas att i detalj lägga fast hur vi ska arbeta och under vilka villkor det skall ske. Det är en skandal av stora mått och kommer att ytterligare förstärka utvecklingen av ökad korruption i Sverige. När heltidspolitiker och höga tjänstemän försöker ta kontrollen över den folkvalda tillsynsmyndigheten så är det dags för medborgarna att dra öronen åt sig.

Man kan inte låta bli att undra över om detta ingår i ett större mönster där den demokratiska insynen och kontroll av myndigheterna skall försvåras. I Stockholm stad har den politiska majoriteten beslutat att kväsa den folkvalda revisionen. Man minskar i ett hugg revisionens budget med 33%. Vad var det statsminister Reinfeldt uttalade sig så kategoriskt om när det gäller nedskärningar i regeringskansliet. ”Ingen skall inbilla sig att....”. (Läs i pappersutgåvan av Dagens Samhälle nr 1/2011 s. 5 ”Revisorer i uppror”)

Transparancy International är en organisation som bevakar korruption i hela världen. De publicerar varje år en uppdaterad lista över detta. Sverige har tidigare legat högt på den listan men sjunker nu. Korruptionen i världen ökar men den ökar alltså mer i Sverige än i andra jämförbara länder.

I Sverige kan ju inte en politiker göras personligt ansvarig för de beslut som han/hon fattar. Vi har ingen författningsdomstol som avgör legitimiteten i den politiska handlingen. ”Det kommunala lag- och domstolstrotset är en realitet och det tycks inte minska. Att kommuner kan fatta rättsvidriga beslut och verkställa dem känns konstigt för en jurist. Än märkligare blir det när besluten överklagas och upphävs, men ändå inte rättas. Toppa det med att det saknas sanktioner. När man beskriver systemet för juriststudenter undrar de ofta om Sverige är en rättsstat. Varför ska inte politiker behöva ta ansvar för felaktigheter och olagligheter?” så skriver Olle Lundin docent i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet i ett debattinlägg i Dagens samhälle. Det skapar en gråzon där uppenbarligen allt fler väljer att gå. Riskerna är ju trots allt minimala. Och vi har ju också en tradition att se på världen som att ”dom i andra länder är korrumperade", medan vi i Sverige ägnar oss åt ”affärer och gräddfiler”, någon gör "en blunder" och annat som beskrivs med förminskande språkbruk. En spade är sällan en spade när det kommer till korruptionen.

Ansvar av en politiker kan bara väljarna döma ut i nästkommande val, men då ska man först ha fått partiet med på det, och det är en tung och svår process.Positionering och fraktionering internt avgör öftare politikerkarriären än själva insatsen. Många sitter kvar på sina poster med ålderns rätt. För andra kan en Toblerone viskad i rätt öra avbryta en politisk karriär fortare än man hinner säga löpsedel. Men fortfarande handlar det då inte om politik. Du kan fatta vilka orimliga, lagstridiga beslut som helst utan att ställas till svars. Finns det då inga juridiska anmärkningar så skall det till mycket graverande saker för att ta bort någon med många tjänsteår, även om vederbörande är en fifflare.

Inga-Britt Ahlenius måste framhållas som vår tids främste korruptionsjägare. Hon retade galla på Bosse Ringholm, till den grad att hon belades med yrkesförbud och placerades på, bildligt talat, en öde ö i havet, under några år. Hennes kamp är uppenbarligen mera aktuell än någonsin. I en tid då den parlamentariska demokratin på alla nivåer trängs ut av en exekutiv demokrati, där experter, heltidspolitiker och tjänstemän inte bara har sista ordet utan även de första och snart sagt alla ord däremellan så gäller det att ställa upp till försvar för folkmakten.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Ahlenius, demokrati, folkvalda, korruption, makt, maktövergrepp, medborgare, mutor, revision, revisorer, Samrev, Stockholm stad

I folkrörelserna erövrade fattiga människor sitt människovärde och makten över sina egna liv.

Socialdemokratin måste höja blicken och se 20, ja kanske 30 år framåt. En vision om framtiden kan inte stanna vid ett lapptäcke av återställare och reparationer av en krackellerande välfärdsstat.

Ytterst handlar all samhällsutveckling och samhällsförändring om makt. Om över- och underordnande. Och den socialdemokratiska framtidsdebatten måste nu våga sätta maktfrågorna på dagordningen. Jag tror att många i mitt parti väjer för uttrycket makt, när det kommer till medborgarnas makt. Det låter hotfullt och kanske en aning revolutionärt. Sedan lång tid har vi ersatt maktbegreppet med uttryck som medinflytande, inflytande och medverkan. Låt gå för det, men ytterst handlar det om makt.

När alla dessa som vittnar om hur de nya sjukförsäkringslagarna slår mot den enskilde individen så finner man ett genomgående tema; man känner sig fullkomligt maktlös. Dagligen vittnas om detta från människor som söker tillgång till de välfärdstjänster som politikerna utlovat och inbetalda skatterna berättigat till. Välfärdens tjänster har blivit allt mer villkorade. De ses inte som en automatisk rättighet, utan något som man skall kvalificeras för. Man skall frita sig från misstanken att man fuskar. Konsekvensen av ett sådant system blir ju att den enskilde medborgaren fråntas makten över sitt eget liv, man blir underordnad.

Ett socialdemokratiskt program för framtiden måste adressera maktfrågorna. Jag är övertygad om att välfärdens tjänster måste flyttas närmare de som äger dem, medborgarna. Arbetarrörelsens historia är fylld av exempel på hur människor tog frågor om trygghet, inflytande, kultur, nykterhet, sparande, försäkringar, boende, ja allt som hör det sammansatta moderna samhället till, i sina egna händer. I folkrörelserna erövrade fattiga människor sitt människovärde och makten över sina egna liv.

Folkrörelsen är en maktfråga, inte en fritidssysselsättning. Och folkrörelserna finns fortfarande kvar, det är socialdemokratin som har lämnat en stor del av dem, till förmån för ett ensidigt satsande på politiskt inflytande i kommun, landsting och stat. Så till den grad att inga andra områden i samhället betraktas som politiska längre.

Ylva Johansson skriver i en debattartikel i DN om ett framtida socialdemokratiskt program. Jag tillhör de som uppskattar Johanssons arbete i partiet. Hon har ofta modet att gå mot strömmen, peka på det obekväma och uttala det kontroversiella. Dessutom vägrar hon att inordnas i den patetiska ”höger-vänster”-polariseringen. I sin artikel anslår hon stort om en förändrad socialdemokrati, men hon verkar stegra sig inför insikten om vad som verkligen krävs för detta, och hamnar till slut i ett ganska harmlöst ”typiskt” sosse-förslag. Några nya reformer, lite privatiseringskritik och ett försvar för EU. Mycket mer än så blir det inte. Status quo. Det är synd, för hon är inne på områden, som skulle kräva mycket mer än de blygsamma förslag hon kommer med, för att förändras.

”Därför måste kraven på individen vara tydliga och motsvaras av rättigheter. Den orättvisa och förnedrande attityd som införts i försäkringarna måste bytas mot solidaritet och tilltro till människors förmåga.”, skriver hon men verkar inte förstå att det är systemkritik hon ger, inte förvaltningskritik.

I valspurten restes krav på att försäkringskassan skulle bli ”snällare” i sin bedömning av enskilda fall. Det vann säkert många brustna hjärtan, men det är ju ingen lösning. Johansson talar om krav och rättigheter som om de vore fria från maktaspekten. För problemet är ju att ”Man känner sig fullkomligt maktlös”. Och det problemet kan inte åtgärdas som en förvaltningsfråga, det är inbyggt i själva systemet, F-ö-r-s-ä-k-r-i-n-g-s-k-a-s-s-a-n.

Som namnet antyder så är myndigheten till för att hantera försäkringar. Vad som skulle behövas är något som utgår från medborgarnas intresse. Därför är mitt modesta förslag att vi river ner Försäkringskassan, på samma sätt som man river ner sjuka hus. Ersätt det med en Rehabiliteringsmyndighet. Och säkra medborgarnas direkta inflytande genom deras egna organisationer. Något som också gäller för den alltmer förstatligade Arbetslöshetsförsäkringen. En gång en medlemsstyrd och medlemsägd ömsesiddig försäkring har nu utecklats till en av staten och ytterst av skattemedel finansierad ersättning att utgå vid arbetslöshet. Johansson avvisar att det skulle handla om bidrag, men frågan är väl om det inte har utvecklats till det, där ersättningsnivåer och andra regler bestäms i riksdagen.

Johansson talar om nödvändigheten av en socialdemokratisk arbetslinje. Med det avses ovan nämnda försäkringar, utbildning och en innovativ och hållbar politik för växande företag. Detta skall möjliggöras genom fler arbetade timmar. Idag ligger den samlade livsarbetstiden per medborgare på 30 år. Den skulle behöva ökas till 33 år för att finansiera välfärdens och arbetslinjens kostnader. 3 år till i arbete. Johansson talar om möjligheten att jobba efter fyllda 65, men ligger verkligen problemet där?

När jag fyller 65 år kommer jag att ha en samlad arbetstid på 45 år, med ett par akademiska examina i ryggsäcken. 45 år! Visar det inte att problemet snarare är att människor kommer för sent in i arbete? Och visar det inte på att socialdemokratin har skaffat sig en mycket problematisk inställning till arbete i sig. Med en kraftfull fotstamp så bekämpar man arbetskraftsinvandringen, även om väntetiden för att få den enklast hantverkarhjälp kan uppgå till ett halvår. Med en nedlåtande munsnörpning avvisar man RUT-tjänster som ovärdigt och dess utövare som pigor.

Utifrån ett politikerperspektiv reduceras medborgaren till undersåte, ett objekt för politiska åtgärder. När Johansson beskriver en ”låtsasmarknad styrd av kortsiktiga vinstintressen som fått breda ut sig inom den offentligt finansierade vården, skolan och omsorgen”, så nämner hon inte med ett ord väntetider, undermålig kvalitet, felbehandlingar och övergrepp. Hon tar politikerperspektivet och pekar på det uppenbara i ett fåtal misslyckanden. Men medborgaren räknar timmar på akuten, månader och år i operationskön, centraliserade förskolor med många extra körmil och timmar, dysfunktionella skolor, nersläckta bibliotek och kulturhus. När socialdemokratin talar om en jämlik skola så tar de bort rätten för föräldrar att delta i skolans arbete. Medborgarnas inflytande reduceras till förmån för fungerande majoriteter. Medborgaren förvandlas till undersåte och skattebetalare. Politikens uppgift blir att styra undersåten och förvalta skattekistan. Klyftan mellan medborgare och politiker ökar. Det är en utveckling som vi måste bryta. Om vi inte gör det så riskerar socialdemokratin som politisk kraft att ha spelat ut sin roll.

Att lösa upp den ekvationen måste vara den socialdemokratiska framtidsvisionens främsta uppgift. Gör välfärden till en folkrörelse skulle man kunna uttrycka sig. Och det är inte gjort över en natt. Det kommer att ta tid, 20 år kanske för att ställa om till en medborgarmakt över samhället. Och det får väl tas i långsam takt och bit för bit i sann reformistisk anda. Men likafullt är det nödvändigt.

Här kan man läsa en viktig text. Och Fredrik Jansson skriver bra här.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om välfärd, Ylva Johansson, socialdemokraterna, politik, a-kassa, folkrörelse, medborgare, skatter, skattebetalare, framtiden