Socialdemokraternas stora projekt, den starka staten, blev ingen succéhistoria.

Ok, låt oss fortsätta från gårdagens postning: Socialdemokraternas stora projekt, den starka staten, blev ingen succéhistoria.

För det första: man verkade inte ha räknat med att andra parlamentariska majoriteter kunde få väljarnas förtroende att förvalta den. Antingen föreställde man sig att den starka staten skulle vara så perfekt att inget parti med normal överlevnadsinstinkt skulle våga sig på att ändra på den, eller så gnuggade man geniknölarna för att finna sätt att förhindra nyckfulla väljarna att blanda sig i själva systemets hjärta, men hann inte med den reformen.

Därför står nu socialdemokraterna handfallna inför en borgerlig regering som man hävdar river ner välfärdsstaten. Partiet ägnar hela sin kraft åt att anklaga de borgerliga för att de driver den politik de lovat väljarna; sänkta skatter, mer i plånboken, valfrihet inom skola, vård och omsorg, konkurrensutsatt infrastruktur. Men precis som i valet 2010 kommer den taktiken att misslyckas 2014. Väljarna straffar inte partier som står för sina vallöften.

Jag tycker inte att alliansen driver en bra politik. Men jag påstår att s inte klarar av att formulera ett politiskt alternativ. Återställarlöften, löften om att backa 20 år i tiden för att komma på rätt spår igen attraherar inga andra än några envetna partiveteraner. Oppositionspolitiken saknar logik. För vem vill backa tillbaka för att åter bygga upp den stat som visade sig så bräcklig att en ickesocialdemokratisk regering kunde rasera den på en mandatperiod? Självfallet är det så att den stora majoriteten av medborgare inte ser eller upplever det totala förfall och mörker som oppositionen målar upp. Så länge vi inte inser det, utan hänger oss åt att beskriva socialdemokratins svåra läge som en utifrån, och inifrån(!), iscensatt konspiration, så kommer våra opinionssiffror att sjunka och val förloras.

Ylva Johansson skriver i sin blogg igår: ”Vi kan inte bara lämna misslyckanden bakom oss och vända fram ett nytt blad eller gå in i ett nytt år. Vi måste visa att vi har förstått vad vi har gjort för fel, att vi förstår varför många människor har lämnat oss och varför andra inte tycker att vi är relevanta alls. Men vi måste också uppträda med självförtroende och tilltro till vår egen politik och vår egen ideologi. De som tar de låga opinionssiffrorna till intäkt för att vi bör närma oss moderaternas politik tar allvarligt miste.” Och jag kan inte annat än att instämma. Hon sätter fingret precis på den ömma punkten. Jag skulle önska att hon snart deltar i diskussion kring vad det konkret handlar om.

Så låt oss fortsätta. Vad har 40 års bygge av den starka staten gett oss? Jag ska i den här postningen koncentrera mig på en av de sociala försäkringarna i trygghetssystemet, a-kassan. Ta en funderare över vad vi har gjort av vårt historiska arv!

Arbetslöshetskassorna här landet byggdes upp av de som behövde dem. I solidaritetens namn lämnade var och en på en arbetsplats sin skärv till det gemensamma skyddet mot det yttersta armod man riskerade hamna i när maktfullkomliga arbetsgivare, krisande företag, världsbrand och annat ställde människor utan arbete och egen försörjning. Man tog ett gemensamt ansvar för andra och sig själv. Dessa kassor kom att knytas till fackföreningarna, vars uppgift ju bara var den andra sidan av samma mynt, att gemensamt försvara och tillkämpa sig mänskliga rättigheter och en skälig lön för sitt arbete.

I fackföreningen kände man inte till varandra, man kände varandra. Solidariteten och det gemensamma ansvaret hade namn och ett ansikte, man visste vad folk åt till middag.
Det är klart att i ett sådant sammanhang skulle det mycket till för att försöka lura till sig något man inte förtjänat. Men än viktigare, medlemmen hade makt över sin egen försäkring. Försäkringen hade tillhörighet. A-kassornas framväxt blev en viktig del i arbetarklassens organisering och gav uthållighet och styrka i kampen.

Lite historia: I mitten av 40-talet bildade samtliga Sveriges 32 a-kassor Samorganisationen till ömsesidigt stöd för varandra. Risken för förödande fattigdom för arbetare var omintetgjord. Solidariteten visade musklerna. Akassorna blev en maktfaktor.

Men på slutet av 70-talet börjar så den statliga, den skattefinansierade delen av försäkringen att växa för att kulminera i 1998 års nya lagstiftning. Staten hade tagit över. Försäkringen finansieras idag till 90% av skattemedel och bara 10% av medlemmarnas avgifter. Till namnet fortfarande medlemsorganisationer men i verkligheten bara ett förvaltarskap av en statlig ersättning. Och med det följde attitydförändringen. A-kassa blev behandlat som vore det ett bidrag, du skulle kvalificera dig för att nyttja det och du var per definition misstänkliggjord som potentiell fuskare. A-kassan hade blivit ytterligare ett redskap i den starka statens förnedringsapparat. Med mössan i hand ska du, som en gång ägde och självförvaltade din a-kassa, nu bevisa din oskuld och till var tid vara tillgänglig för inspektion.

Javisst jag hårddrar, men a-kassan som en samlande, solidarisk kraft har fullständigt spelat ut sin roll och blivit en integrerad del av staten. Var det så vi hade tänkt oss det? Förvandlades den inkomstförsäkring som vi en gång ägde och styrde gemensamt till något annat när den förstatligades?

Idag lämnar man försäkringen när avgiften blev höjd till 400 kronor, men betalar gärna mer för en hemförsäkring för att inte tala om det tiodubbla för mc-försäkringen. Så långt har a-kassan försvunnit från oss att vi ser det som ytterligare en beskattning av en stat som inte kan uppfylla sina löften. 78% av lönen blir en sanning för bara 4% av medlemmarna. Makt och inflytande kan vi söka bland skyarna. Så jag ställer frågan igen. Var det så här vi tänkte oss välfärdens organisering? Är det detta som förtjänar att kallas gemensam sektor? Eller var det så att vi helt enkelt avskaffade den när vi kastade folkrörelserna överbord på 1970-talet?

Fortsättning följer......

Intressant?

Peter Karlberg skriver här om Ylva Johansson, Utsikt från ett tak fyller på. Göran Greider som tror att det enda alternativet till staten är privatiseringar. Tord Oscarsson och Bror Perjus som aldrig försummar att ge det devota ett ansikte.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, a-kassa, staten, den starka staten, solidaritet, gemensam sektor,

I folkrörelserna erövrade fattiga människor sitt människovärde och makten över sina egna liv.

Socialdemokratin måste höja blicken och se 20, ja kanske 30 år framåt. En vision om framtiden kan inte stanna vid ett lapptäcke av återställare och reparationer av en krackellerande välfärdsstat.

Ytterst handlar all samhällsutveckling och samhällsförändring om makt. Om över- och underordnande. Och den socialdemokratiska framtidsdebatten måste nu våga sätta maktfrågorna på dagordningen. Jag tror att många i mitt parti väjer för uttrycket makt, när det kommer till medborgarnas makt. Det låter hotfullt och kanske en aning revolutionärt. Sedan lång tid har vi ersatt maktbegreppet med uttryck som medinflytande, inflytande och medverkan. Låt gå för det, men ytterst handlar det om makt.

När alla dessa som vittnar om hur de nya sjukförsäkringslagarna slår mot den enskilde individen så finner man ett genomgående tema; man känner sig fullkomligt maktlös. Dagligen vittnas om detta från människor som söker tillgång till de välfärdstjänster som politikerna utlovat och inbetalda skatterna berättigat till. Välfärdens tjänster har blivit allt mer villkorade. De ses inte som en automatisk rättighet, utan något som man skall kvalificeras för. Man skall frita sig från misstanken att man fuskar. Konsekvensen av ett sådant system blir ju att den enskilde medborgaren fråntas makten över sitt eget liv, man blir underordnad.

Ett socialdemokratiskt program för framtiden måste adressera maktfrågorna. Jag är övertygad om att välfärdens tjänster måste flyttas närmare de som äger dem, medborgarna. Arbetarrörelsens historia är fylld av exempel på hur människor tog frågor om trygghet, inflytande, kultur, nykterhet, sparande, försäkringar, boende, ja allt som hör det sammansatta moderna samhället till, i sina egna händer. I folkrörelserna erövrade fattiga människor sitt människovärde och makten över sina egna liv.

Folkrörelsen är en maktfråga, inte en fritidssysselsättning. Och folkrörelserna finns fortfarande kvar, det är socialdemokratin som har lämnat en stor del av dem, till förmån för ett ensidigt satsande på politiskt inflytande i kommun, landsting och stat. Så till den grad att inga andra områden i samhället betraktas som politiska längre.

Ylva Johansson skriver i en debattartikel i DN om ett framtida socialdemokratiskt program. Jag tillhör de som uppskattar Johanssons arbete i partiet. Hon har ofta modet att gå mot strömmen, peka på det obekväma och uttala det kontroversiella. Dessutom vägrar hon att inordnas i den patetiska ”höger-vänster”-polariseringen. I sin artikel anslår hon stort om en förändrad socialdemokrati, men hon verkar stegra sig inför insikten om vad som verkligen krävs för detta, och hamnar till slut i ett ganska harmlöst ”typiskt” sosse-förslag. Några nya reformer, lite privatiseringskritik och ett försvar för EU. Mycket mer än så blir det inte. Status quo. Det är synd, för hon är inne på områden, som skulle kräva mycket mer än de blygsamma förslag hon kommer med, för att förändras.

”Därför måste kraven på individen vara tydliga och motsvaras av rättigheter. Den orättvisa och förnedrande attityd som införts i försäkringarna måste bytas mot solidaritet och tilltro till människors förmåga.”, skriver hon men verkar inte förstå att det är systemkritik hon ger, inte förvaltningskritik.

I valspurten restes krav på att försäkringskassan skulle bli ”snällare” i sin bedömning av enskilda fall. Det vann säkert många brustna hjärtan, men det är ju ingen lösning. Johansson talar om krav och rättigheter som om de vore fria från maktaspekten. För problemet är ju att ”Man känner sig fullkomligt maktlös”. Och det problemet kan inte åtgärdas som en förvaltningsfråga, det är inbyggt i själva systemet, F-ö-r-s-ä-k-r-i-n-g-s-k-a-s-s-a-n.

Som namnet antyder så är myndigheten till för att hantera försäkringar. Vad som skulle behövas är något som utgår från medborgarnas intresse. Därför är mitt modesta förslag att vi river ner Försäkringskassan, på samma sätt som man river ner sjuka hus. Ersätt det med en Rehabiliteringsmyndighet. Och säkra medborgarnas direkta inflytande genom deras egna organisationer. Något som också gäller för den alltmer förstatligade Arbetslöshetsförsäkringen. En gång en medlemsstyrd och medlemsägd ömsesiddig försäkring har nu utecklats till en av staten och ytterst av skattemedel finansierad ersättning att utgå vid arbetslöshet. Johansson avvisar att det skulle handla om bidrag, men frågan är väl om det inte har utvecklats till det, där ersättningsnivåer och andra regler bestäms i riksdagen.

Johansson talar om nödvändigheten av en socialdemokratisk arbetslinje. Med det avses ovan nämnda försäkringar, utbildning och en innovativ och hållbar politik för växande företag. Detta skall möjliggöras genom fler arbetade timmar. Idag ligger den samlade livsarbetstiden per medborgare på 30 år. Den skulle behöva ökas till 33 år för att finansiera välfärdens och arbetslinjens kostnader. 3 år till i arbete. Johansson talar om möjligheten att jobba efter fyllda 65, men ligger verkligen problemet där?

När jag fyller 65 år kommer jag att ha en samlad arbetstid på 45 år, med ett par akademiska examina i ryggsäcken. 45 år! Visar det inte att problemet snarare är att människor kommer för sent in i arbete? Och visar det inte på att socialdemokratin har skaffat sig en mycket problematisk inställning till arbete i sig. Med en kraftfull fotstamp så bekämpar man arbetskraftsinvandringen, även om väntetiden för att få den enklast hantverkarhjälp kan uppgå till ett halvår. Med en nedlåtande munsnörpning avvisar man RUT-tjänster som ovärdigt och dess utövare som pigor.

Utifrån ett politikerperspektiv reduceras medborgaren till undersåte, ett objekt för politiska åtgärder. När Johansson beskriver en ”låtsasmarknad styrd av kortsiktiga vinstintressen som fått breda ut sig inom den offentligt finansierade vården, skolan och omsorgen”, så nämner hon inte med ett ord väntetider, undermålig kvalitet, felbehandlingar och övergrepp. Hon tar politikerperspektivet och pekar på det uppenbara i ett fåtal misslyckanden. Men medborgaren räknar timmar på akuten, månader och år i operationskön, centraliserade förskolor med många extra körmil och timmar, dysfunktionella skolor, nersläckta bibliotek och kulturhus. När socialdemokratin talar om en jämlik skola så tar de bort rätten för föräldrar att delta i skolans arbete. Medborgarnas inflytande reduceras till förmån för fungerande majoriteter. Medborgaren förvandlas till undersåte och skattebetalare. Politikens uppgift blir att styra undersåten och förvalta skattekistan. Klyftan mellan medborgare och politiker ökar. Det är en utveckling som vi måste bryta. Om vi inte gör det så riskerar socialdemokratin som politisk kraft att ha spelat ut sin roll.

Att lösa upp den ekvationen måste vara den socialdemokratiska framtidsvisionens främsta uppgift. Gör välfärden till en folkrörelse skulle man kunna uttrycka sig. Och det är inte gjort över en natt. Det kommer att ta tid, 20 år kanske för att ställa om till en medborgarmakt över samhället. Och det får väl tas i långsam takt och bit för bit i sann reformistisk anda. Men likafullt är det nödvändigt.

Här kan man läsa en viktig text. Och Fredrik Jansson skriver bra här.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om välfärd, Ylva Johansson, socialdemokraterna, politik, a-kassa, folkrörelse, medborgare, skatter, skattebetalare, framtiden