Varför ska vi förbjuda kvalitet och försvara massuppsägningar?

Det går inte att låta bli att reflektera över hur tankarna går hos sjukvårdens utförare. Att välfärdens resurser minskar vet vi alla och att det påverkar vården vet vi likaså. Då är det intressant att följa hur två utförare, det privata Capio som precis vann upphandlingen av St Görans sjukhus och det offentligt drivna Karolinska sjukhuset, resonerar inför sparkraven.

Karolinska meddelar raskt att man måste skära bort 300 tjänster för att få budget i balans. Ett enkelt hugg med kniven och ekonomin är på plats. Vilkas konsekvenser det får för kvalitet, patientsäkerhet, reflekterar inte sjukhusets ledning över men flaggar för längre väntetider. Budget går i balans.

Capio går en annan väg, trots minskade ekonomiska ramar och oförändrat uppdrag från Stockholms Landsting. De letar efter de onödiga kostnaderna, de som kan skäras bort utan uppsägningar och kvalitetssänkning. Och de pekar ut vårdskadorna som det enskilt viktigaste sparbetinget. Kan man bara sänka de skador vården själv orsakar människor så finns det mycket att spara, människor ska inte bli värre sjuka bara för att de söker vård. Sjukhusets lönsamhet ökar.

I Sverige dör varje år 6000 människor och fler än 100 000 skadas med långa sjukskrivningar bara för att de har sökt vård för andra, mindre allvarlig åkommor. Det är ju i sig ett fullkomligt orimligt förhållande. Göra bara tankeexperimentet att SJ meddelar att 6000 människor och 100 000-tals skadas varje år bara för att de har valt att åka järnväg. Och att ingen gör något åt det.

Nåväl, det intressanta är väl att i de här två exemplen så har det offentliga alternativet valt massuppsägning av personal för att spara pengar medan det privata alternativet väljer bättre kvalitet för att nå lönsamhet. Två tänkesätt. Två sätt att se på sitt uppdrag. Två sätt att se på sitt ansvar inför uppdragsgivarna.

Nu vill några att det ena alternativet skall förbjudas och det andra ska få ensamrätt till verksamhet. Om jag skulle välja utan skygglappar så borde offentligt driven vård förbjudas och privat dito vara det som fick fortsatt förtroende. 

Men så tänker inte en del. I stället lägger de all vikt vid de två kodorden ”spara” och ”lönsamhet”, spara är fint, lönsamhet är fult. Hur det drabbar medborgarna är ointressant. Inte ens när kostnaderna blir detsamma.


Och självfallet vill jag inte förbjuda offentlig verksamhet. Jag är inte för förbud. Jag är för bra beställare, bra upphandlare och bra utförare. Jag är för högkvalitet och patientsäkerhet. Jag vill att sjukvården skall vara tillgänglig och inte förvandlad till långa köer. Vem är inte det? 

Svensk politik och landets medborgare förtjänar bättre.

Intressant.


Jan Andersson skriver intressant i ämnet.


Läs även andra bloggares åsikter om förbud, offentlig sektor, politik, sjukvården, socialdemokraterna, vinster, välfärden, vård,

Hur länkar man till tystnaden?

Finns det utrymme för en obunden socialdemokratisk debatt? Kan man vara socialdemokrat utan att vara medlem i det socialdemokratiska partiet? Är den socialdemokratiska partidisciplinen en hämsko för utvecklingen av det nödvändiga partiprogrammet som med avstamp i dagens verklighet stakar ut en väg mot ett bättre samhälle?

Frågorna hopar sig efter att jag suttit en halv dag på den s-märkta bloggkonferensen Nätroots12. En sak är vi uppenbarligen överens om, bloggens realiteter är i stark förändring. Jag ser hur debatten avstannar, kommentarstrådarna upphör, trots att antalet besök ökar. Debatten försvinner från bloggarna. Man kan fråga sig var den tar vägen. Är det så att vi blivit en hop av skåpsossar. Instängda i ett parti som kräver disciplin och enighet efter en tid av tumult och oreda, håller vi inne med meningsmotsättningarna.

Vi törs inte heller hålla med eller försöka utveckla en tankegång eftersom det kan leda ut i kylan. Kärleksfulla kritiker framförallt i Stockholm vittnar om att de blir ställda utanför uppdrag och nomineringar. Givetvis utan att någon säger något rätt ut. 

Tystnaden får tala även här.

 Det är ju en livsfarlig utveckling för en social rörelse som bara kan utvecklas i fri och öppen dialog. För det som följer är ju enfalden. Ta tex "debatten" om vinster i vården. Här kan ju "skånevänstern" husera fritt med sina populistiska krav på att "stoppa vinsterna". Ingen bred socialdemokratisk debatt vare sig innanför eller utanför partiet förs om vad kravet skulle innebära om det genomförs. Nej, man diskuterar inte ens vad som är de grundläggande problemen i välfärdsstaten.

Man tror att man funnit grundbulten, inte bara för välfärdens lösningar utan också och kanske framförallt för avvecklingen av det kapitalistiska systemet. Nog liknar det mer att gå all in med en hålstege på hand. 

Och om detta är det tyst. Här förs ingen debatt, här granskas inte verkligheten, inte heller buden. Nej här skapas ett mantra, en upprepad fras som ständigt upprepas i hop om att berget skall komma till oss. Att berget skall komma till oss utan att vi behöver röra oss själva.

Som om en socialdemokratisk ide skulle kunna skapas utan rörelse! Hur länkar man till tystnaden?

Och jag undrar om mina inledande frågor kanske till någon del har en förklaring i detta.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, bloggare, debatt, nätrot12, politik, socialdemokraterna

Upproret börjar i Skåne.

Region Skånes socialdemokrater protesterar kraftfullt mot nedläggningen av 10 tandläkarkliniker i regionen. Eller snarar, kliniker i glesbygd slås samman med andra kliniker mera centralt belägna.

-”Det är en fullkomlig skandal att den borgerliga majoriteten nu lägger ner 10 folktandvårdskliniker i Skåne, säger regionrådet Henrik Fritzon (S). Det kommer att avsevärt försämra människors möjlighet att gå till tandläkaren och därmed riskerar munhälsan bli sämre.”

Det är bra att de skånska socialdemokraterna visar tänderna när den borgerliga regionledningens beslutar om nedskärningar. Människors möjligheter att bo kvar i glesbygd försämrar i snabb takt när service försvinner.

Vi får väl också nu hoppas att Skånes socialdemokrater kommer att ställa sig i spetsen för motståndet mot att förbjuda vinster i vården. Den avveckling av tandvård över hela landet som skulle bli resultatet av ett sådant beslut kommer att få dagens besked från Region Skåne att framstå som en myras fjärt i jämförelse med den nedläggningsvåg och massarbetslöshet ett vinstförbud leder till.

Eller är det kanske en helt annan sak?


Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om tandvård, vinster, vinst i vården, glebygd, socialdemokraterna, politik, Region Skåne

Det Socialstyrelsen förstår är precis det som politikerna missar.

I början av april kom Socialstyrelsen med nya regler för bemanningen i äldre- och demensboenden. I korthet går reglerna ut på ”Behoven – inte bemanningen – ska styra vilken omsorg de äldre får.”

Läs den en gång till. Behoven – inte bemanningen ska styra vilken omsorg de äldre får!

Efter 30 år under socialtjänstlagen så har Socialstyrelsen förändrat regelverket med denna innebörd. Det är varken mer eller mindre än en revolution i välfärdsstaten. I en enda mening vänder man upp och ner på hela välfärdsstatens syfte och mening. Från att de behövande varit till för staten ska nu staten bli till för de behövande! Behoven hos de äldre skall gå före behoven hos myndigheter och institutioner!

Hur det nu går med den saken återstår att se, för intresset bland de närmast berörda, politikerna verkar vara närmast noll. Det är på något sätt slående att en ledande socialdemokrat samma dag går ut i media och kräver verksamhetsförbud för vissa delar av äldre- och demensomsorgen. Inte för att den missköts eller för att den inte verkar utifrån de äldre dementas behov, utan för att den går med vinst.

Det Socialstyrelsen förstår är precis det som politikerna missar. Välfärdsstatens problem är inte verksamhetsformen utan dess mål och mening. I ett läge där ekonomiska och politiska förutsättningar stramas åt, krackelerar välfärdsstatens självbild. Den, som skulle vara räddaren i nöden, skyddsnätet, som tar emot när medborgaren faller, har inte längre råd att byta till en torr blöja eller en vandring utomhus i solen. Den, som i full vetskap om att det är under den första halvtimmen som vård av en hjärtinfarkt kan rädda en människa från långvarig konvalescens, med berått mod beslutar att det är acceptabelt med tre timmars fördröjning.

I det gamla ståndssamhället hette medborgarrätt pengar, idag heter densamma bostadsort. Ett land för jämlika människor existerar inte. Ett land där medborgarens behov går före statens finns inte i föreställningsvärlden. Inte förrän Socialstyrelsen publicerar sin blygsamma regeltolkning. ”Behoven – inte bemanningen – ska styra vilken omsorg de äldre får.”.

Under förmiddagen den 2 april väckte detta några sporadiska uttalande från politiskt och fackligt håll. Mest uppmärksamhet fick den norrländska undersköterskan som hade blåst i visselpipan. Hon var dock missnöjd eftersom de äldres behov gick före personalens. Och Lena Sommestad brydde sig inte alls, för henne var verksamhetsformen viktigast den dagen.
Och var de andra socialdemokratisk debattörerna i bloggforum och andra media befann sig står skrivet i stjärnorna.

Jag utmanar er!
Kom ut ur ur era skrymslen och vrår.
Ta ställning. 

För hur skulle det se ut? Ska människors behov plötsligt få vara styrande?? Ska människor ha rätt att tänka själva! Vad ska då vi göra, vi självutnämnda rättsägare och över allt och alla rådande beslutsfattare? Ska vi inte ha rätten längre att styra över folks liv och önskningar? Nej tack för detta, Socialstyrelsen, vi lägger locket på, och så sätter vi en minimigräns på tre personal. Det har Vi råd med. Om vi lägger ner några sjukhusplatser i Norrlands inland förståss. End of revolution.

Man skulle kunna tro att välfärden och dess innehåll skulle ligga just socialdemokrater närmast hjärtat, det är trots allt ”vårt” projekt.

Men ack nej. Tystnad råder.

Hur länkar man till tystnaden?


Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om välfärden, socialstyrelsen, socialdemokraterna, äldreomsorgen, demensvården, bemanning, politik, jämlikhet,

Eller snarare, det är välfärdsstaten som går på knäna

Det talas om att kapitalismen befinner sig i kris. Om man bortser från återkommande hög- och lågkonjunkturer så ser vi idag en kapitalism som sliter med en krisande finanssektor. Bankernas försök att skapa värden ur luft misslyckas. Men trots det så verkar ju kapitalismen må ganska bra. Börserna stiger och företagen går med vinster. Och likafullt verkar samhället att gå på knäna.

Eller snarare, det är välfärdsstaten som går på knäna.

I Dorotea ockuperar hundratals bybor sin sjukstuga för att få behålla sina fyra akutvårdplatser och en helgöppen vårdcentral. De skall ersättas med ambulans. I grannkommunen Åsele som skall kunna erbjuda en del av akutservicen läggs ambulansen ner och ersätts med en ”specialutrustad” VWGolf. I bagageurtymmet på denna ”specialutrustade” Golf behandlas svårt sjuka patienter med akutsköterskan uppkrupen i baksätet och utrustningen nerstuvad i framsätets benutrymme. En scen, som hämtad ur ett reportage från en krigszon i mellanöstern.

Denna ”specialutrustade” tjänstebil får inte frakta skadade personer utan måste vänta den dryga halvtimme det tar för ambulansen från Dorotea att komma till Åsele. Huruvida dubbelt så många sköterskor och dubbelt så många bilar, som krävs för att behandla den samma patienten, i längden innebär någon besparing kan ju diskuteras. Vi talar här om två kommuner som mäter 25 mil från öst till väst, vad som händer om Doroteabilen befinner sig i Fredrika och en söndagmorgon får ett larm från Borgafjäll, en resa på nästan 50 mil, kräver inte mycket fantasi för att förstå. Med ett sparbeting på 110 miljoner är nu Västerbottens landsting i färd med att avveckla en fullvärdig vård. Av kostnadsskäl. Inlandets medborgare, skattebetalare som alla andra, kan nu mestadels av tiden bara erbjudas b-vård och liktransporter.

Från socialdemokratiska debattörer och socialdemokratiska media är det tyst. De som på s-info så hängivet försvarar medborgarna mot övergrepp främst i borgerliga kommuner och landsting är tysta. De försöker inte ens ställa frågor för att förstå vad det är som händer i Västerbottens landsting. Är det därför att själva systemet nu ställs i fokus? Är ni rädda för att hamna utanför valbar plats på listorna, eller är det svårt att förhålla sig kritiskt till ett vänsterlett landsting?

Men det här är inte något undantag som enbart gäller det vänsterstyrda landstinget i Västerbotten, inte ens bara Sverige. Över hela Europa ser vi hur stat efter stat är tvungna att dra ner på välfärdsordningarna. Vård-skola-omsorg klarar inte längre av sina uppgifter, välfärdsförsäkringarna försäkrar allt mindre. Statens övervakning av finansieringen leder till mer och mer byråkrati, människor döms ut ur systemen och till en tillvaro långt under en rimlig levnadsnivå. Kort sagt, välfärdsstaten krisar.

Med välfärdsstatens uppbyggnad skapades en enorm arbetsmarknad, nya grupper, främst kvinnor, erbjöds arbete i en välfärdssektor som syntes oändlig. Fri sjukvård, 100% ersättning vid sjukdom, och en a-kassa som befriad från sina medlemmar nu övertogs av staten skulle garantera säkrad ekonomi under vandringen från ett arbete till ett annat. Men man glömde att den skulle finansieras. Man försummade att räkna på vilken tillväxt som krävdes för att förverkliga den. Man trodde att alla dessa nya jobb skulle generera de inkomster till staten som krävdes för att det skulle gå runt.

I samma ögonblick som denna en gång så framgångsrika keynesianska syn på ekonomin förlorade sin nationella bas så gick den i stycken. Keynes klarade aldrig av att få en globaliserad ekonomi att gå ihop med en bevarad nationalstats offentliga sektor. Pengarna är helt enkelt inte längre på plats när man behöver dom. Pengarna till vården i ett litet landsting norra Sverige återfinns nu involverade i infrastrukturbyggen i Malawi på den afrikanska kontinenten, i utbildningsprojekt i Indonesien eller sjukvårdsprojekt på den brasilianska landsbygden. Detta är den globaliserade ekonomins inre logik och det verkar våra inhemska debattörer ha väldigt svårt att förstå.

Välfärden monteras inte ner av ett par borgerliga regeringar, de bara fortsätter den anpassning av välfärdens tjänster som pågått sedan början av 1980-talet. Det är själva tankesystemet som driver välfärdsstaten som krisar, en tro på att en expanderande stat skulle lösa finansieringen genom en ekonmomisk perpetum mobile.

Jag ser att 75% av de socialdemokratiska arbetarkommunernas ordföranden som besvarat SvT´s fråga vill förbjuda vinstutdelning inom offentlig sektor. I sig ett problem, men knappast orsaken till välfärdsstatens kris. Men inför åsynen av det stora socialdemokratiska projektets sönderfall så måste man ha något att skylla på. Det är kapitalisternas fel, det är borgarnas fel, det är vinsternas fel. Det blir kanske mindre smärtsamt på det viset men knappast mera sant för det.

För sanningen är ju den att resten av världen vill vara med och dela på det överflöd som allas gemensamma ansträngning gett upphov till men alltför länge reserverats för en liten elit i den västra hemisfären.

Läs Peter Strobl och Anybody.


Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om välfärden, offentlig sektor, den starka staten, den starka staten, Dorotea, skatter. Åsele, socialdemokraterna,

Jag är fortfarande socialdemokrat och tänker fortsätta med det, men...

Jaha, så är det dags att vända blad. I framtiden kommer jag mera att blogga utifrån min egen horisont, från mitt yrke som regissör och mitt liv som boende och verksam på landet.

Jag har under några år i allt högre grad låtit mitt engagemang för en framtidsinriktad socialdemokrati dominera mina texter. Jag närde en tro och en förhoppning om att det skulle finnas en hunger efter debatt inom socialdemokratin, att modiga medlemmar skulle vilja kasta sig ut i ett sökande utan säkerhetsnät och med ambitionen att vända på varje sten. Istället fann jag en rädd och ängslig församling vars blinda lojalitet med sina företrädare fick dem att tro att det var verkligheten som svek partiet och inte tvärtom. Den arenan lämnar jag gärna, verkligheten är bra mycket mer spännande. Jag är fortfarande socialdemokrat och tänker fortsätta med det, men det betyder ju inte att jag önskar fortsätta klafsa omkring i gyttjan.

Alltså ett streck.

Jag har sedan någon månad delat mitt liv med Samuel Beckett, den store irländske författaren till bland annat I väntan på Godot.

Jag bearbetar romanen Den Onämnbare för teaterscenen. Texten ska vara färdig till första februari och premiär blir i april. Om allt går vägen.

Beckett kan som få andra skriva och gestalta tankar och känslor hos människan i sina olika livsfaser. Han beskriver utsattheten hos människor på marginalen, de som kämpar för att få vara precis som de är. När jag läser Molloy-triologins berättelser om existenser som kanske på utsidan uppfattas som helt normala, men själva från insidan beskriver den utsatthet som förlamar och begränsar. Det är kämpande människor som var och en av oss kan känna igen oss i. De som varje dag slåss mot osynliggörandet är ett tema för min föreställning.

Jag publicerar en del av texten här. Det är ofrånkomligt att inte associera till dagens svenska politiska verklighet. Läs den långsamt, gärna högt och känn hur orden syresätter hjärta och hjärna.

”Hela den här historien om en uppgift som skall fyllas innan jag kan sluta, om ord som ska sägas, en sanning som jag måste hitta innan jag kan sluta tala, sluta lyssna, har jag hittat på i hopp om att den skulle ge mig tröst, hjälpa mig att fortsätta, att tro att jag befann mig på en väg, att jag rörde mig mellan en början och ett slut, ibland på väg framåt, ibland bakåt, ibland på avvägar, men att jag på något sätt hela tiden avancerade. Lögner.

Jag har ingenting att göra, ingenting särskilt vill säga. Jag skall tala, vad nu det innebär. Jag måste tala fast jag inte har någonting att säga, ingenting annat än andras ord. Jag kan inte tala, jag vill inte tala men jag måste tala. Ingen tvingar mig, det finns ingen, det är en tillfällighet, det är ett faktum. Ingenting kan någonsin befria mig från det, det finns ingenting, ingenting att upptäcka, ingenting som kan minska det som återstår att säga, jag har ett hav att ösa ur, det finns alltså ett hav.

Att jag inte har låtit lura mig blir min största behållning, mitt stora mästerverk, att jag har låtit lura mig mot min vilja och trott att jag inte gjorde det och vetat att jag gjorde det och inte lurat mig själv att tro att jag inte lät lura mig. För vad som helst duger inte, det borde duga, men det duger inte.”

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om Beckett, den onämnbare, teater, skådespelare, debatt, konst, politik, socialdemokraterna,

En politik för frihet kan sammanfattas i makt, delaktighet och integration.

Medan jag filar på slutsatserna av den gångna veckans bloggande så publicerar jag ett mus-steg och några tankar kring de politiska frågorna i ett program för framtiden.

Jag läser Peter Högbergs blogg där han i rubriken skriver att mittens rike är fullt. Från vänsterpartiets kongress till socialdemokratiska bloggar hörs om trängseln i mitten. Man får ofta känslan av att det skulle vara förknippat med skam att befinna sig i mitten. Men det är ju där folk är, så varför skämmas?

Idag står vi handfallna inför mitten, socialdemokraterna verkar sakna självförtroende och leta febrilt efter väljargrupper som inte befinner sig i mitten, som om det vore trängselskatt på dem. Några stretar emot, och påfallande många verkar attraheras av tanken på att finna den oupptäckta kontinenten, väljarna som hållit sig gömda och bara väntar att någon, s helst, likt Sven Hedin på sina mongoliska resor skall komma från civilisationen och ”upptäcka” dem. Men det finns inga oupptäckta kontinenter längre. Vi måste inse detta. Sverige är ett land där allt fler har fått det så mycket bättre. Mer än hälften kan idag räknas till gruppen välstående och mycket välstående. Och runt en tiondel kan idag precis som för 20 år sedan räknas till gruppen fattiga.

Som jag ser det så är det inte trängseln i mittens rike som skrämmer, det är bristen på politiska alternativ som ringer i klockan. Vilka andra vägar finns det för denna mitt att gå i framtiden? Det måste ett parti som önskar sig framgång på det politiska fältet kunna svara på. Idag är ”mittenpolitiken” snarare en konkurrens om vem som kan kalla sig bäste förvaltare av det redan uppnådda. Väljarna förväntar sig att löften infrias. Och då måste ett parti med regeringsambitioner kunna presentera ett politisk alternativ som svarar på dessa väljares önskningar. På vilket sätt kan vår solidaritet med de sämst ställda förenas med majoritetens strävanden? Kan den fattiges väg ut ur fattigdomen förenas med en legitim framtidsförväntan hos en välbärgad majoritet?

Jag är övertygad om att det handlar om makt och delaktighet, makt över sin egen vardag och delaktighet i det som förändrar den. Det är lika giltigt för den som pendlar kring medellönen som för den som vänder på 7000 kronor för att få dem att räcka månaden ut. Det är lika viktigt för den medelklass som slåss för att få ”livspusslet”, dvs att få arbete-barn-dagis-curling-skola-samliv, att gå ihop, som för den som pga arbetslöshet eller sjukdom har all tid i världen men inga pengar att fylla sitt liv med.

Makt och delaktighet är tid och inflytande för de välstående och integration och frihet från förnedring för den fattige. Det kan kanske tyckas vara oförenligt, omöjligt att sammanfoga i en politisk plattform. Men det är ju det som kännetecknade socialdemokratins stora genombrott under 1900-talet, förmågan att förena stora medborgargruppers, folkmajoritetens till synes sinsemellan oförenliga särintressen till ett gemensamt. När vi frigjort oss från vänsterns auktoritära klasskampspraxis fann vi utrymmet för en politik som faktiskt appellerade till en bred majoritet.

Jag tror att vi står inför ett nytt decennium där uppgifterna igen står på samma sätt, om än med helt nytt innehåll. Och de kan sammanfattas i makt, delaktighet och integration. En politik för frihet. Den politiska utmaningen för ett framtidsinriktat socialdemokratiskt parti ligger i att utforma en konkret politik för detta, och då håller det inte att bara se den borgerliga regeringens brister, att bli ett gnällparti med ”inte”-frågor, utan vi måste först och främst våga se samhällets brister. De brister som vi själva i högsta grad bär ansvar för.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om mittens rike, mitten, politik, integration, makt, socialdemokraterna, delaktighet

Socialdemokraternas stora projekt, den starka staten, blev ingen succéhistoria.

Ok, låt oss fortsätta från gårdagens postning: Socialdemokraternas stora projekt, den starka staten, blev ingen succéhistoria.

För det första: man verkade inte ha räknat med att andra parlamentariska majoriteter kunde få väljarnas förtroende att förvalta den. Antingen föreställde man sig att den starka staten skulle vara så perfekt att inget parti med normal överlevnadsinstinkt skulle våga sig på att ändra på den, eller så gnuggade man geniknölarna för att finna sätt att förhindra nyckfulla väljarna att blanda sig i själva systemets hjärta, men hann inte med den reformen.

Därför står nu socialdemokraterna handfallna inför en borgerlig regering som man hävdar river ner välfärdsstaten. Partiet ägnar hela sin kraft åt att anklaga de borgerliga för att de driver den politik de lovat väljarna; sänkta skatter, mer i plånboken, valfrihet inom skola, vård och omsorg, konkurrensutsatt infrastruktur. Men precis som i valet 2010 kommer den taktiken att misslyckas 2014. Väljarna straffar inte partier som står för sina vallöften.

Jag tycker inte att alliansen driver en bra politik. Men jag påstår att s inte klarar av att formulera ett politiskt alternativ. Återställarlöften, löften om att backa 20 år i tiden för att komma på rätt spår igen attraherar inga andra än några envetna partiveteraner. Oppositionspolitiken saknar logik. För vem vill backa tillbaka för att åter bygga upp den stat som visade sig så bräcklig att en ickesocialdemokratisk regering kunde rasera den på en mandatperiod? Självfallet är det så att den stora majoriteten av medborgare inte ser eller upplever det totala förfall och mörker som oppositionen målar upp. Så länge vi inte inser det, utan hänger oss åt att beskriva socialdemokratins svåra läge som en utifrån, och inifrån(!), iscensatt konspiration, så kommer våra opinionssiffror att sjunka och val förloras.

Ylva Johansson skriver i sin blogg igår: ”Vi kan inte bara lämna misslyckanden bakom oss och vända fram ett nytt blad eller gå in i ett nytt år. Vi måste visa att vi har förstått vad vi har gjort för fel, att vi förstår varför många människor har lämnat oss och varför andra inte tycker att vi är relevanta alls. Men vi måste också uppträda med självförtroende och tilltro till vår egen politik och vår egen ideologi. De som tar de låga opinionssiffrorna till intäkt för att vi bör närma oss moderaternas politik tar allvarligt miste.” Och jag kan inte annat än att instämma. Hon sätter fingret precis på den ömma punkten. Jag skulle önska att hon snart deltar i diskussion kring vad det konkret handlar om.

Så låt oss fortsätta. Vad har 40 års bygge av den starka staten gett oss? Jag ska i den här postningen koncentrera mig på en av de sociala försäkringarna i trygghetssystemet, a-kassan. Ta en funderare över vad vi har gjort av vårt historiska arv!

Arbetslöshetskassorna här landet byggdes upp av de som behövde dem. I solidaritetens namn lämnade var och en på en arbetsplats sin skärv till det gemensamma skyddet mot det yttersta armod man riskerade hamna i när maktfullkomliga arbetsgivare, krisande företag, världsbrand och annat ställde människor utan arbete och egen försörjning. Man tog ett gemensamt ansvar för andra och sig själv. Dessa kassor kom att knytas till fackföreningarna, vars uppgift ju bara var den andra sidan av samma mynt, att gemensamt försvara och tillkämpa sig mänskliga rättigheter och en skälig lön för sitt arbete.

I fackföreningen kände man inte till varandra, man kände varandra. Solidariteten och det gemensamma ansvaret hade namn och ett ansikte, man visste vad folk åt till middag.
Det är klart att i ett sådant sammanhang skulle det mycket till för att försöka lura till sig något man inte förtjänat. Men än viktigare, medlemmen hade makt över sin egen försäkring. Försäkringen hade tillhörighet. A-kassornas framväxt blev en viktig del i arbetarklassens organisering och gav uthållighet och styrka i kampen.

Lite historia: I mitten av 40-talet bildade samtliga Sveriges 32 a-kassor Samorganisationen till ömsesidigt stöd för varandra. Risken för förödande fattigdom för arbetare var omintetgjord. Solidariteten visade musklerna. Akassorna blev en maktfaktor.

Men på slutet av 70-talet börjar så den statliga, den skattefinansierade delen av försäkringen att växa för att kulminera i 1998 års nya lagstiftning. Staten hade tagit över. Försäkringen finansieras idag till 90% av skattemedel och bara 10% av medlemmarnas avgifter. Till namnet fortfarande medlemsorganisationer men i verkligheten bara ett förvaltarskap av en statlig ersättning. Och med det följde attitydförändringen. A-kassa blev behandlat som vore det ett bidrag, du skulle kvalificera dig för att nyttja det och du var per definition misstänkliggjord som potentiell fuskare. A-kassan hade blivit ytterligare ett redskap i den starka statens förnedringsapparat. Med mössan i hand ska du, som en gång ägde och självförvaltade din a-kassa, nu bevisa din oskuld och till var tid vara tillgänglig för inspektion.

Javisst jag hårddrar, men a-kassan som en samlande, solidarisk kraft har fullständigt spelat ut sin roll och blivit en integrerad del av staten. Var det så vi hade tänkt oss det? Förvandlades den inkomstförsäkring som vi en gång ägde och styrde gemensamt till något annat när den förstatligades?

Idag lämnar man försäkringen när avgiften blev höjd till 400 kronor, men betalar gärna mer för en hemförsäkring för att inte tala om det tiodubbla för mc-försäkringen. Så långt har a-kassan försvunnit från oss att vi ser det som ytterligare en beskattning av en stat som inte kan uppfylla sina löften. 78% av lönen blir en sanning för bara 4% av medlemmarna. Makt och inflytande kan vi söka bland skyarna. Så jag ställer frågan igen. Var det så här vi tänkte oss välfärdens organisering? Är det detta som förtjänar att kallas gemensam sektor? Eller var det så att vi helt enkelt avskaffade den när vi kastade folkrörelserna överbord på 1970-talet?

Fortsättning följer......

Intressant?

Peter Karlberg skriver här om Ylva Johansson, Utsikt från ett tak fyller på. Göran Greider som tror att det enda alternativet till staten är privatiseringar. Tord Oscarsson och Bror Perjus som aldrig försummar att ge det devota ett ansikte.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, a-kassa, staten, den starka staten, solidaritet, gemensam sektor,

Vi måste våga prata om det!

Låt oss bara få sagt det från början. Varje regering är ansvarig för det som händer i samhället och vilka förhållanden som råder. Men ansvarig är inte detsamma som skyldig. Förhoppningsvis försöker varje regering att fullfölja de vallöften som de ställt i sikte och fått väljarnas förtroende för. Även om jag personligen kanske inte gillar dem.

Med detta enkla postulat så tänker jag försöka göra några debattinlägg om varför socialdemokraternas läge i opinionen är så dåligt och vad som borde göras. Jag förstår till fullo att jag med detta kommer att kallas köpt, femtekolonnare, krypskytt, nyliberal, svikare, högersosse och andra kända eller aldrig förr hörda tillmälen. Men framförallt så kommer sakfrågan att behandlas med tystnad. För debatt om det socialdemokratiska projektet verkar vara det som minst av allt lockar socialdemokratins medlemmar och sympatisörer att tänka och formulera sig.

För några veckor sedan hade jag en debatt med Ingemar EL Göransson. Han är socialdemokratisk debattör och frilansjournalist som skrivit mycket om reformismens kris. Framförallt så har han koncentrerat sig på vad som skedde under slutet av 1980-talet och det som han kallar nyliberalismens intrång i socialdemokratins ideologi.

Den här gången tog han fasta på en tanke om att kommunismens fall i Europa inte bara drabbade de kommunistiska partierna utan även socialdemokratin. Att socialismen, som ett annat ekonomiskt system, blev misskrediterat av kommunismens exempel. Jag å min sida hävdar också att kommunismens fall i Östeuropa blev socialismens kris. Men jag menar att det var hela tanken om planekonomi som gick i stöpet.

1900-talet karaktäriseras av flera stora planekonomiska experiment både till höger och till vänster. I samtliga fall så har planekonomin visat sig oförenlig med demokrati och jämlikt fördelad välfärd. Marknadsekonomin, med alla sina brister, har på samtliga områden varit överlägsen planekonomin. Sovjetunionens fall var en smärtsam sista spik i kistan. Vilket drabbade särskilt den starka falang inom socialdemokratin som satsat allt på bygget av en ”demokratisk planekonomi” i form av den starka staten, välfärdsstaten.

Den starka staten byggdes av människor som innerst inne närde en dröm om ett demokratiserat östeuropa med bevarat ekonomiskt system, en socialism med mänskligt ansikte. Dubcek i Tjeckoslovakien, Gorbatjov, Walesa i Polen var några av de reformkommunister som många inom det moderna socialdemokratiska ledarskapet ställde sina förhoppningar till. När det så visade sig planekonomierna imploderade, dvs de föll samman för att de inte längre kunde förse sina medborgare med annat än köer, undermåliga produkter och genuin fattigdom tillsammans med total avsaknad av demokratiska friheter, då kraschade också ett av fundamenten i tanken bakom den starka staten. Planekonomi är inte förenlig med vare sig frihet, jämlikhet eller solidaritet.

Med bygget av välfärdsstaten övergav Socialdemokratin alla andra vägar till gemensam välfärd. Kooperation och folkrörelsen reduceras till pynt och prydnadsbuskar i partiets trädgård. Reflexmässigt prisas folkrörelserna på kongresser och årsmöten och LO var så starkt att man vågade inte avveckla, men konsument-, försäkrings-, finans-, bostadskooperation mm lämnades därhän och förföll. Studieförbund och folkhögskolor fick en underordnad roll som obskyrt tillhåll för diverse avgrundsexistenser i den politiska strategin. Staten blev detsamma som samhället och staten skulle vara det byggnadsverk som garanterade alla medborgare en jämlikt fördelad välfärd. Människornas egna insatser skulle reduceras till närmast noll. Deras viktigaste funktion blev att vart fjärde år infinna sig i vallokalerna och tillförsäkra denna stat dess legitimitet och nödvändiga funktionärer.

Funktionärer som kvalificerat sig för sina roller genom att lojalt och under fullkomlig tystnad likt Super Marios hoppat, duckat, slagit och plockat på sig värdefull information på nivå efter nivå i det spel som partiets inre liv förvandlats till. Väl framme vid köttgrytorna blir man rikligt belönad. Precis som i de gamla kommunistiska planekonomierna så belönas tystnaden och den trofaste tjänaren av denna tystnad.

Det var inför planekonomins kollaps och det faktum att kostnaden för att driva statsprojektet nu uppnått gränsen till att bli kontraproduktivt, som avgrunden öppnade sig för den starka statens företrädare. Själva tanken att kritiskt granska det socialdemokratiska partiets största projekt, välfärdsstaten, orsakade panik. Ett rosornas krig utbröt, men själva statsprojektet ifrågasattes aldrig, löntagarfonder skapades och avvecklades, SSU lanserade tankar om medborgarnas egenmakt som en alternativ strategi, partiet tog steget fram som riksförvaltare.

Men en verklig debatt om vägen till ett samhälle byggt på frihet, jämlikhet och solidaritet uppstod inte. Därtill var tystnadskulturen alltför stark. Och i stället för debatt så fick vi en sorts upprepning av partisprängningen 1917, men nu som fars. Man delar in partiet i höger och vänster och på så sätt så rycker man undan alla grundvalar för en fri och öppen debatt. Genom mörka mötesrum och bakom slutna valberedningar hörs ett samfällt: ”Tssss...” och skuggan av ett höjt pekfinger, som långsamt förs mot munnens slutna läppar, tecknar sig på väggen. Det stora projektet låter sig icke diskuteras, för om vi tillät det, vad har vi då igen?

Min debatt med Ingemar E L Göransson tog slut i samma andetag som jag nämnde planekonomins dokumenterade oförenlighet med demokrati och de konsekvenser det kommer att medföra för socialdemokratins stora projekt. I stället tog han upp slitna tråden om den nyliberala komplotten mot välfärdsambitionerna. Tystnadens kultur stängde dörren.

Fortsättning följer.....

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, välfärden, den starka staten, debatt, tystnadppen debatt. Genom m

Cirkus S eller en bön om största möjliga tystnad.

Vi ber om största möjliga tystnad! Vi skall nu få se ett av de mest fantastiska politiska cirkusnumren världen skådat, en enastående prestation. Högt upp under cirkuskupolen kommer nu Sveriges en gång största parti att ta sig på en illusorisk lina från 19 september 2010 till 19 september 2014. Får jag be om största möjliga tystnad.. trumvirvel... trumvirvel ... trumvirvel .... trumvirvel ... kongress 2013 och partiledarval....trumvirvel.... trumvirvel...och så är det äntligen val 2014.

Om det är vår strategi för framtiden då kan vi lägga ner redan nu.

Prinsen på ärten-syndromet slår alla rekord när man som vissa beskriver allt som överhuvudtaget sägs om partiet och eventuella förändringar, som utspel och illvillig kritik, skyttegravskrig, krypskytte av femtekolonnare och som att man sticker kniven i och vrider om! Läs några inlägg på den famösa s-bloggar! Där ser man vilket skrot och korn som tillåts regera. Nazi-metaforererna står som spön i backen. Och följeslagarna bugar och håller tyst. Inte ett ord från de som högljutt bespottar mediadrev och mobbing. Fegarslena mörkar.

Och ni som talar om högt i tak, när kommer ni att reagera på avskummet? Ska inte en medlem och fd partiledare kunna uttala sig i en såpass generell sak som valberedningsarbetet, som hon har lång och närgången erfarenhet av, utan att misstänkliggöras. När hon uttrycker banala självklarheter så reser vissa ragg och kräver inordning i ledet. Men hur smalt ska det där ledet bli? Som den där Folkets tempelsekten i Guyana?

Partiet är tyst, inte ett ord om vad som bör göras. Och folk ropar i öknen. Samtidigt som partiet blir mindre och mindre, och ingen ska tro att det är tillfälligt, folk lämnar partiet på allvar. Det sägs och det känns i hela samhällsklimatet. Varför reagerar ni inte på totalitarismens röster? För är det något som inte drabbar prinsen så är det väl just kravet på öppenhet och hennes konstaterande att både hon och Juholt fått lida av konsekvenserna.

Eller antyder ni på allvar att han på något sätt skulle ha tagit del i valberedningens arbete och därför drabbas av reflektionen?

Men ni tiger, ni instämmer och lägger er platta för underkastelsens och tystnadens vapendragare!

Jag begriper inte varför vi inte sätter ner foten och säger nu får det vara nog! De som vill kväva diskussion och styra partiet bort från normala moderna demokratiska principer in i en medeltida auktoritär lojalitetskultur hör denna medeltid till. Låt dom stanna där, lämna dem bakom oss.

Det socialdemokratiska partiet topprids av starka krafter som verkar önska dess undergång. Som något annat kan man inte tolka alla dessa krav på tystnad. När skall partiets frågor diskuteras om det inte får göras nu? Efter nästa val och vad säger att det lämpar sig bättre då? Eller i Programkommissionens studiecirklar kanske? Har vi glömt utgången av rådslagen före förra valet? Om vi inte ens får diskutera det öppet, hur tror någon då att vi kommer att kunna leva det?

Det fega krypandet för enväldet och gubbväldet (obs gubbar av alla kön) undergräver partiets berättigande för varje dag det pågår och så länge det tillåts regera. Jag säger nu en gång för alla: Vi lever i 2000-talet, öppenhet och demokrati är det enda vi har att försvara, all unkna rester av enväldet och dess kamp kring köttgrytorna måste städas ut i friska luften, till allas åsyn skall de ställas de som käkat sig feta till priset av tystnad. Och alla som vacklar med blicken mot en framtida post i detta parti, till er riktar jag bara uppmaningen, ta ställning eller skit på er!

Om tystnaden tillåts regera då förtjänar partiet varken sina medlemmar eller röster i nästa val.

Läs Peter Karlberg, Peter Andersson, Johan Westerholm, Peter Högberg

Intressant!

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, socialdemokraterna, Mona Sahlin, politik, öppenhet, framtiden, förändring, val 2014,

Populismen dödar katten.

Det här är inte Juholt. Det är en bild av Juholt.

Eugene O´Neill skrev en gång i en av sina pjäser: ”Nyfikenhet dödade katten. Ställ mig inga frågor så slipper jag ljuga.” Curiosity killed the cat som metafor har dykt upp i många skepnader och betyder väl ungefär att en katt må ha nio liv men nyfikenhet kommer en gång att ända dem alla.

Socialdemokraterna har i högsta grad nio liv. Vi har trots kriser och hårda nävar lyckats överleva de mest svåra stunder, men inte är det nyfikenheten som kommer att ta död på oss. I Socialdemokratins fall så är det i stället populismen. Daniel Suhonen, redaktör för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, var den förste som klart uttalade att socialdemokratin måste bli mera populister. Och utan att apostrofera honom så verkar hans tankar ha anammats av delar av partiet, inte minst av partiledaren själv. Populistiska utspel kan leda till kortvariga framgångar. I likhet med arvtagarna till de gamla kommunistpartierna i Östeuropa så bygger man en politisk strategi på föreställningen att statliga ingripanden och regleringar skall motverka och upphäva effekterna av marknadernas intåg i den av tradition förstatligade offentliga sektorn.

Detta förväxlas av många entusiaster inom partiet med att vi börjat prata ideologi igen. Men sanningen att säga så är detta inte mycket till ideologi, om vi inte med ideologi menar en djupgående förståelse av vår historia och samtid och en idé om vart vi är på väg och vilka värderingar som skall ligga till grund för detta. Populismen är en ytlig genväg till popularitet, och skapar en gillande sus bland de övertygade. Men det är ett sus som döljer var det verkliga ”dånet i rättens krater” kan höras. Entusiasmen förhindra oss att se verkligheten som den är. Entusiasmen dödar katten.

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." skrev Strindberg framsynt i Hemsöborna. Vem faller inte för en sådan Carlsson? Vem suktar inte förväntansfullt efter vad detta yrväder skall bringa med sådana håvor hängande kring halsen?

Populismen är farlig för den lovar mer än den kan hålla. Populismen i politiken är liktydig med reträtt. Varje populist som framträder i en demokrati kommer att tvingas till reträtt för sina utfästelser. I de breda folklagren kommer detta att uppfattas som svek. Och varje ”svek” leder till ännu mera tillbakagång.

Bland de hängivna partisterna kommer detta i sin tur att ses som resultatet av en komplott. För att försvara sin ledare skapar man då en föreställning om ett ”vi” mot ”dom”. Det är ”dom” som i mediadrev och ”mosa-Juholt, Sahlin, Persson, Carlsson...”-kampanjer vill förinta socialdemokratin. Motståndaren blir till en demon och bekämpandet av denna blir plötsligt huvudsaken, inte samhällsförändringen. I sin orimlighet och och alltmer isolerade positionering så kommer de verkliga knäppgökarna att ställa sig främst till Ledarens och Partiets försvar. Höganäskruset visar sig snart vara en strypsnara. Yrvädret förvandlas till teckentolkare som inför bilden på demonen tolkar minspel och ansiktsdrag som om där doldes all denna Satans ondska.

Och det som skulle vara partiets pånyttfödelse blev i populismens namn en karta tecknad med vatten i sand på den fortsatta ökenvandringen. Populismen dödade katten.



Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om populism, socialdemokraterna, Daniel Suhonen, framtiden, pollitik, ideologi,

Snälla, snälla, snälla snälla s

övers:"Det här är inte en pipa"

Snälla, snälla, snälla, snälla, …

Det här är en vädjan till socialdemokraternas förtroenderåd. Jag är socialdemokrat och jag önskar av hela mitt hjärta att samhället ska kunna presenteras som ett frihetens, jämlikhetens och solidaritetens samhälle. Jag vill att vi människor ska kunna se varandra i ögonen som jämlikar. Nu ska ni ju i första hand ägna er åt den ekonomiska politiken, men ni kommer aldrig att kunna blunda för dagens verklighet. Socialdemokraterna är ett parti som saknar trovärdighet bland folk. Med det för ögonen måste ni fatta era beslut.

För det första, ta ett första steg mot ett öppet och nyfiket parti. Vi måste dra undan gardinerna och se ut i det samhälle som vi befinner oss i idag. Ett samhälle som faktiskt lever med människor och medborgare som är är kloka, välutbildade och fullt kapabla att ta ansvar för sina egna liv. Ja som verkligen vill det. Medborgare som vill skapa ett samhälle som inte överger dig när du bäst behöver stödet. Ett samhälle som inte misstänkliggör dig och ifrågasätter dig när behovet infinner sig. Ett samhälle som inte förnedrar och mobbar eller letar efter den svagaste länken för att eliminera den. Det är här politiken kan göra skillnad.

Socialdemokratin är idag ett slutet och hierarkiskt parti som inte förmår skapa förtroende. Den goodwill som skapades för 50 år sedan är bara historia, precis som Elvis Presley, studentuppror, Woodstock. Idag så lever närmare en miljon människor i Sverige som aldrig upplevt annat än en borgerlig regering. 2014 ska en halv miljon förstagångsväljare ta ett beslut om vem som ska få deras röst. De vet inte vad det socialdemokratiska alternativet i praktiken vill säga. Ett parti som blundar för det, som stoppar huvudet i sanden, dyrkar sin egen historia och på allvar vill återupprätta denna svunna tid varken får eller förtjänar medborgarnas röster.

Så snälla snälla snälla …

Sätt ner foten och sluta med att förklara våra problem med komplotter och drev. Hissa persiennen och se ut, där ligger verkligheten och bara väntar på ett och annat spadtag. Och låt persiennen vara uppe, ta kontakt med människorna därute och lyssna. Lyssna utan att försöka stoppa deras ord i små bås som formats av ideologiskt önsketänkande. Sluta betrakta medborgarna som en manipulerad fårskock som lurats trill runt av en borgerlig regerings amsagor.

Fastna inte i vinstdebatten när det kommer till vården och omsorgen. Betänk att ni tar ställning till 50 000 företag när ni ropar på vinstförbudet. 50 000 företag är det som skall förbjudas verka om det blir verklighet av orden. Det blir bara ytterligare ett ”löfte” som aldrig kommer att hållas. Det är alltid i mötet med verkligheten som trovärdigheten prövas. Och trovärdighet är det enda vi kan erbjuda. Låt inte virrpannorna återigen sätta krokben. Det är inte i Vänsterpartiets knä vi skall sitta för att vinna fram. Men sätt upp en nollvision för skadorna inom vården. Människor skall inte dö och skadas för livet för att de söker vård. När tretusen dör och hundratusentals skadas varje år, så är det till en enorm kostnad som omöjliggör ett verkligt reformarbete.

Stoppa anpassningen till Sverigedemokraterna. Ett parti som vägrar ställa upp i en TV-debatt med hänvisning till möbleringen, samtidigt som samma parti rensar ut alla framträdande företrädare med utomeuropeiskt ursprung, saknar trovärdighet. Till helgens förtroenderåd så är endast 1 (!) av utomeuropeisk härkomst. Det kan aldrig vara så man kämpar ner främlingsfientligheten, det är bara en ynklig anpassning till Sverigedemokraternas agenda.

Vi kan aldrig göra kraven på jämlikhet trovärdiga så länge som vi själva formar och dra fördelar av ett privilegiesamhälle. (Läs § 10) Kan någon tro att vi menar allvar när vi låter våra ledande företrädare dömas efter andra lagar än vanligt folk? Partiledarens tillkortakommanden är hans privata tillkortakommande, partiets svar kan aldrig vara ett ”vi förlåter”. Partiets svar måste vara att vi aldrig kan acceptera privilegiesystemet. Ett löfte om att strida för deras avskaffande. Det skapar trovärdighet, det gör inte en snyftande och rörd församling.

Så snälla snälla snälla … förtroenderådet.

Förstå att er uppgift den här helgen är att ta några kraftfulla och avgörande steg mot att återupprätta socialdemokratins trovärdighet och det betyder inte att återupprätta en gammal uttjänt politik. Det är bara genom att våga vara öppna, våga se samtiden som den är, stå för det vi menar och rensa i garderoberna som vi kan nå dit.

Så Snälla snälla snälla - den socialdemokratiska versionen



Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, Håkan Juholt, förtroenderåd, vårdskador, vård, förtroende

Retro: Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

Jag tänker skriva ett antal brev till Socialdemokraternas förtroenderåd inför helgens avgörande viktiga möte. Jag vet att flera av er som är på det mötet läser min blogg och hoppas att även om jag inte bidrar med några revolutioner ändå ger några nålstick och argument i debatterna. Kanske ett och annat sätt att se på de politiska frågorna.

Följande skrevs redan 30 september 2009, men den har en skrämmande aktualitet. Läs den och sila fram det väsentliga för dagens diskussion, det hänvisaas till en del tidsbundet i den situation som rådde då.
------------
En socialdemokratisk politik för förändring, för frihet och jämlikhet, en politik som grundar sig på solidariteten mellan människor och inger hopp om en bättre framtid, måste formuleras nu. Den skall ligga till grund för vad vi socialdemokrater går till val på nästa år och de närmaste valen som ligger framför oss. (Det här var ursprungligen en kommentar i en debatt med Johan Sjölander, men den blev för lång så nu kommer den som bloggtext i stället.)

Jag ska försöka var tydlig. Jag är livrädd för den plakatpolitik som börjar skönjas i direktiven från en desperat ledning. Nu skall de borgerliga hudflängas och omyndigförklaras. Moderaterna inbjöd oppositionen till en valkamp om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Det verkar som (s) har huggit på det betet. Valet kommer att bli ett val om vem som har störst förtroende att leda staten. Ett presidentval, som Peter Hultkvist så träffande uttryckte det. Inget tyder på att oppositionen kommer att vinna där.

Jag tror att (s) och de rödgröna kan vinna på en bättre politik däremot. En politik som vinner den majoritet av befolkningen som tjänar under medianlönen. Och det är handfast politik, inga himmlasvävande visioner, jag pratar om. Höjda löner för de offentliganställda, ett nytt inkomstskattesystem som gynnar de som har det mest knapert, makt och inflytande till de som är sjuka och arbetslösa, slut på diskrimineringen av invandrare, funktionshämmade, kvinnor, sjuka,. Unga ska ha jobb. Värdighet åt pensionärerna. Jag har diskuterat, bloggat och utbytt idéer om dessa frågor i ett par år nu. En politik för frihet och jämlikhet. Det är en vinnande politik för den vinner också breda lager av den medelklass som vi vill ha med oss i samhällsförändringen.

Varje politiskt beslut har konsekvenser. De må vara allt från bygge av en rondell till en politik för jobb. Det skall förverkligas av någon och det kommer att på ett eller annat sätt påverka relationen mellan samhällets medborgare. Det skall finansieras och någon skall betala. Man kan göra det genom skatter, genom besparingar på andra områden, man kan låta marknaden styra det, man kan genom inflationspolitik låta andra länder finansiera det. Men någonstans måste resurserna hämtas. Där uppstår problemet. Men man kan inte så där i allmänhet bara säga att en ”en framgångsrik politik för jobb” är bra för att den är den ”utan tvekan enskilt viktigaste frågan för ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor”. Den måste däremot värderas utifrån huruvida den verkligen leder till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” eller inte. Och det är inte riktigt samma sak.

Den socialdemokratiska krispolitiken under 90-talet hade som mål att sanera de urusla statliga finanserna, de motiverades av den politiska viljan att skapa jobb, ökad jämlikhet, minskade klyftor. Frågan är vad den åstadkom. Jo, den sanerade statsfinanserna, hur mycket som var politikens förtjänst och hur mycket som skall hänföras till den globala ekonomins återhämtning kan diskuteras, men ett är säkert, politiken ledde inte till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” och den ledde inte till nämnvärt många flera jobb. Tvärtom så betalades den genom minskad jämlikhet, ökat utanförskap och ökade klyftor. Klyftorna växte i Sverige i en omfattning som vi aldrig sett under hela perioden sedan andra världskriget! Men man talar som om det motsatta skulle vara verkligheten. Om 90-talets ekonomiska läge var ”väldigt speciella ekonomiska förutsättningar.”, vad kallar vi då dagens? Andra kallar den den värsta krisen sedan 1930-talet. Är vi inte eniga med det längre? Kan man bli mera struts än så? Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

När partistyrelsen går ut med överdrivna siffror om arbetslösheten, helt andra än de som LO och AMS redovisar, när man envist kör fram med pratet om att regeringen lånar till skattesänkningar, trots att statskulden är den lägsta sedan 1992 och inte kommer att nå siffrorna från 2006 till nästa år, då handlar det inte alls om ”offensiv attack” och ”knivskarp kritik”. Då handlar det om enfaldig plakatpolitik och att vi har gått rätt i fällan, som de borgerliga gillrat. De vet nämligen vem som ska skörda nästa år. De vill krismaximera för att nästa år vinna kampen om vem som är bäste förvaltare. Politikens innehåll kommer att försvinna i siffertrollerier och ett envist hävdande av att de borgerliga tog över med ett budgetöverskott som nu är förvandlat till ett underskott. Dvs det som Keynes, Krugman, Calmert, Lindbeck och Persson hela tiden hävdat. Man skall spara i goda tider för att att ha i de dåliga!

Har vi inte mer att komma med så har vi inget!

Den diskussionen är mumma för borgarna. Vi socialdemokrater är dåliga på självkritik. Ju längre vi socialdemokrater blundar för ”den stora budgetsaneringens” verkliga kostnader och vilka som fick betala den, desto mindre tilltro kommer en ny politik att ha. Vi odlar tron att självkritik är någon sorts offentlig skampåle och där ställer vi oss inte frivilligt. Det borde vara det motsatta eftersom vi har minst att skämmas för. Men vi stoppar huvudet i sanden och hävdar envist att världen är något annat. Att vi inte ser verkligheten som den är kan ju faktiskt bero på just det, att vi ställer oss med huvudet i sanden.

Någon tycker kanske att det är ett svek mot alla människor som drabbas av borgarnas politik om man inte tävlar om vem som sköter statens finanser bäst. Jag inte säker på det, om det är strutsbeteendet eller mina rop efter en socialdemokratisk politik baserad på erfarenheterna från från 90-talet, en politik för en offensiv offentlig sektor, en politik för en reformerad arbetsmarknadspolitik, en ny skattepolitik med ett stort grundavdrag i inkomstskatten, en förändrad Försäkringskassa som inte förnedrar de människor som söker hjälp, ett nytt kunskapslyft mm skulle vara det värsta. Jag har skrivit om detta i blogg efter blogg, fyllt av konkreta exempel. Likafullt avkrävs man titt som tätt ett fullständgt politiskt program. Jag är inte så dum att jag tror att jag som fritidspolitiker och gräsrot på något särskilt utfyllande sätt ensam kan formulera ett politiskt program för (s). Det är inga små krav vissa ställer på andra för att får vara med och debattera.

Så låt oss fortsätta den interna debatten, men om varje kritik skall betraktas som att vi klöser ögonen ur varandra, så lär den ju inte bli mycket till debatt. Och då lär vi definitivt fastna i en politisk retorik som slår ännu mera kilar mellan arbetarleden och partiet, mellan de fattiga och partiet, mellan de som får stå tillbaka och partiet.

Det gynnar bara den verkliga högern, den kolsvarta högern.


Intressant Andra skriver också om politiskt program, nästa års val och framtiden. agitation, akassa, arbetarklassen, debatt, demokrati, framtid, frihet, jämlikhet, klarspråk, Mona Sahlin, politik, socialdemokraterna, solidaritet, staten

Laakso Mitt i Steget SR

DN, Dagens Arena, SvD, Folkbladet Östgöten

Att peka åt ett annat håll än dit piskar manar.

Idag kan vi läsa om att Morgan Johansson m.fl i programkommissionen presenterar ett skarpt förslag om 6 timmars arbetsdag för föräldrar. Det är klart att man är överraskad och glad.

När jag började blogga för några år sedan, kring 2006, så var ett av de första politiska förslagen jag drev, tanken om en 6 timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar. Det skulle ersätta det lapptäcke av barnledigt, föräldrapenning och vårdnadsbidrag som systemet byggde på. Jag kunde också peka på att det inte skulle behöva kosta så mycket som man skulle tro. Mina argument byggde på den egna föräldraerfarenheten, när jag och min sambo bestämde att ge oss själva 6-timmars dag. Jag gick på jobb kl 7 och var färdig kl 13 och hämtade på dagis, min sambo jobbade 10-16 och lämnade på dagis. På det sättet fick vi tid för varandra, vi fick kvalitetstid med barnet utan att hon gick miste om den viktiga tiden på dagis.

Gudarna ska veta att jag fick stryk av många socialdemokrater för mitt förslag. Arbetstidsförkortning var krav för feminister och drömmare. Det var flera arbetade timmar som skulle till för att säkra välfärden. Och de som inte fördömde, de höll tyst, av ointresse eller bara lydnad vete tusan. Men jag tyckte nog att jag hade rätt och stod på mig, senast ljumt motttaget i kommentarsfältet hos Lena Sommestad. Idag ansluter hon sig till tankarna om en förkortad arbetstid.

Nu känns det som att det är riktigt att fortsätta var kritiker av en politik som man inte tror på. Att peka åt ett annat håll än den politik som väljarna två val i rad har givit underkänt.

Jag säger inte att det här förslaget inte hade kommit till ändå, men ingen kan påstå att kravet varit någon stormvind i partiet direkt, så lite har det väl betytt att man stått på sig. Och det förtjänar att stryka under i en tid då det från många håll hävdas att tystnad och inrättning i ledet är den främsta plikten för en riktig socialdemokrat.

En lång näsa a la Northug får man lust att räcka. Men det gör jag ju inte, väluppfostrad som jag är. :)

Peter Andersson skriver om rörelsen och målet, Johan Westerholm om att vara sosse, Peter Högberg vill stöka mer.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om 6-timmarsdag, politik, socialdemokraterna, föräldrar, föräldrapenning

För första gången på mycket länge så anar man ett ljus i änden av tunneln.

Nu är det äntligen dags att göra politik. Det innebär att vi ska formulera politiska krav och en ange en riktning för framtiden. Till det behövs ett modernt och nytt partiprogram utan kompromisser. Vi får hoppas att Lars Enqvist får fart på det arbetet nu. Framför allt krävs att partiet för fram ett budskap. Det måste vara slut på att partiledaren kastar ur sig något som ett par tre personer efteråt har full möda med att täcka över och maska. Tar inte Juholt sitt ansvar så kommer det att skrivas många fler sms.

Partistyrelsens möte häromdagen verkar ha ett tydligt före och efter. På väg in till mötet ger Håkan Juholt sin syn på det politiska läget och tyvärr så bekräftade det intrycket av att han inte riktigt står med fötterna på jorden. Han var optimistisk för att som han uttryckte det: ...snart så skulle regeringens politik rasa samman på alla områden. Inte ett ord om en egen s-politik, inget om det arbete som ligger framför oss.

Detta är bara en återupprepning av den förra mandatperiodens misslyckade taktik. Efter 2006 ägnade vi oss också åt att peka finger och invänta katastrofen under tre år och vår opinionssiffror steg i höjden. När vi så öppnade munnen så kom fallet. Regeringens misslyckande hjälpte ingenting, skandaler i socialförsäkringen, arbetslösheten, skolan; inget vägde upp vår egen avsaknad av politisk alternativ. När nu Juholt använder detta receptet igen så är det ju en djupgående okunskap om politikens realiteter. Det var detta Anders Johanssons sms handlade om. Och det är symptomatiskt att man då inom (s) diskuterar formen för hur detta blev känt, inte innehållet.

Därför var det med stor lättnad att efter mötet ser det ut att andra krafter än Juholt tagit initiativet. Fram stiger nu Weidelich och talar konkret politik. Här i Bohuslän hade vi förmånen att få honom på besök på vårt distrikts höstmöte. Han gav ett väldigt starkt intryck och kunde på ett tydligt sätt visa var vi måste rikta krafterna. Ungdomsarbetslösheten, bostäderna och infrastrukturen är nycklar till att klara av de krav som framtidens välfärd ställer. Jag kan se att denna linje förstärktes under partistyrelsens möte. För första gången på mycket länge så anar man ett ljus i änden av tunneln.

Men det förutsätter att Håkan Juholt nu rättar in sig i ledet och slutar med sina solorusher som ju nästan varje gång leder till ifrågasättande av sanningshalten i hans påståenden. Håkan Juholt har haft en förkärlek för att tala i första person, om ”jag” och ”mig”, när han talat om socialdemokratiska partiets historiska uppgifter i dagens politiska landskap. Inspirerad av Daniel Suhonens efterlysning av mera populism, har han slagit något av rekord i just populistiska löften om än det ena och än det andra. Mest återställare har det handlat om utan att ett ögonblick reflektera över att alla dessa återställare dragit undan mattan för alla reformer. Plus att vi antagligen tvingats dra på oss en statsskuld i italienskt format för att genomföra dem. Alternativet hade varit att svika löften i en omfattning som aldrig tidigare setts i det moderna Sveriges historia.

Det hade svenska folket aldrig förlåtit oss. Det är dags att börja tala om vi.

Jag läser Högberg med allt mera respekt.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Weidelich, Anders Johansson, socialdemokraterna, politik, välfärden,

Löften som får Grekland och Italien att framstå som småpojkar som ertappas med att snatta ur spargrisen.

Jag har följt debatten i efterdyningen på Juholts hyresersättningsaffär. Vid något tillfälle har jag dessutom kommenterat något inlägg. Men jag är så urbota trött på alltihop. För det första, den här förlåt-mig turnén som Håkan Juholt drar runt på är en skam. Varför ska han runt och be oss partimedlemmar om ursäkt? Vad är det jag skall förlåta? Vad är det vårt parti ska förlåta? Han har tagit ut alltför stor ersättning för sitt övernattningsboende, vad har partiet med det att göra? Vad har jag med det att göra? Hela affären är väl hans privatsak. Han har fulat, då är det väl hans sak att ordna upp i det. Han får göra rätt för sig. Men blanda inte in partiet i det. Hela ersättningssaken är en fråga mellan honom och hans arbetsgivare, i det här fallet Sveriges Riksdag. Men att dra runt och samla medlemmar till gråta-ut möten är så fel.

Vad partiet måste göra är ju att åter ställa kampen mot privilegiesamhället långt fram på den politiska dagordningen. Det är det enda som vi som parti har anledning att dra som slutsats efter vår partiordförandes utsvävningar. Vi accepterar inte ett samhälle där människor är olika inför lagen, vi accepterar inte ett samhälle där vissa kan bevilja sig förmåner och friheter som undanhålls andra. Och då behöver vi en partiledare som har gjort rätt för sig.

Det är min enkla slutsats. Och min trötthet kommer sig av att så många försöker att undgå den självklara slutsatsen av Juholts ersättningar med att det är medias fel, alliansens fel, gamla SSU-motsättningar - you name it. Ett parti som vältrar sig i självömkan och undanflykter samtidigt som partiets sympatier bland medborgarna krymper i vansinnig takt är inget levande parti. Så snälla, håll käften på er dumskallar innan ni fullständigt har utplånat partiet. Ni begriper inte vad ni håller på med.

Bengt Silfverstrand i Viken är en av dem som läxar upp socialdemokrater som önskar en programdebatt och öppenhet i en skarp förnyelse av partiet. Ett av hans främsta argument är att han minsann var på möte med Håkan Juholt och blev inspirerad. Enligt Silfverstrand så skulle Juholt omvänt och återuppväckt partiet i Skåne, ett distrikt som var ledande i avsättningen av Mona Sahlin. Hur tomt och fullständigt utan verklighetsförankring denne Silfverstrand simmar omkring i sin egen illusion, kan inte illustreras bättre än av de senaste opinionssiffrorna i Skåne, partiet når 20% och Juholts förtroende är nere på 6. Sex procent för en socialdemokratisk partiledare i det distrikt som en gång såg partiet födas! I oppositionsställning! Och det kallar Silfverstrand en pånyttfödelse!

Mönstret känns igen, överallt där Juholt har besökt sina partivänner och bett om förlåtelse, medan opinionssiffrorna fortsatt dala har ett antal medlemmar vittnat om sin återfunna salighet . Hade dessa den minsta uns av ödmjukhet så skulle de självmant tystna och lyssna till de som tänker längre och klokare.

För det socialdemokratiska partiet behöver idag kärleksfulla kritiker, människor som har förstått att lyssna till medborgarna och som står med fötterna djupt rotade i vår samtid. Inte drömmare som sprider löften ena dagen om att återställa en monopoliserad elmarknaden, apoteken, sjukvården till kostnader som får Grekland och Italien att framstå som småpojkar som ertappas med att snatta ur spargrisen. För att nästa dag hävda att ”... partiet mår bra, det socialdemokratiska partiet är taggat. Vi har en berättelse, vi har inga ideologiskt stora stridigheter, vi är samlade.”.

Man tar sig för pannan. Kan man komma längre bort från verkligheten, kan man ställa det parti som försörjt en så många år i ett sämre läge?

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, socialdemokraterna, politik, återställare, förnyelse