Är det inte dags att förbjuda stat, kommuner och landsting att verka inom välfärden?

 

För ett år sedan ungefär briserade några tidningar i avslöjanden om vanvård och nedmontering av vården i vinsternas kölvatten. Återigen så visar det sig att de våldsamma skriverierna missar själva sanningen. Av blöjvägningar och svältdöd så återstod bara rubrikerna till slut. Det visade sig vara tomma tunnor. Inte heller kunde man se någon skillnadmellan förhållandena inom privat eller offentligt utförd vård.

Likafullt mobiliserade dessa ankor en kraftig opinion som nu lever sitt eget liv. Med upprörda stämmor kräver starka företrädare inom socialdemokratin att ”vinster ivälfärden skall stoppas” alternativt att ”vinstuttag” skall stoppas. När själva vanvården inte längre dög som argument så blev skattesmitandet angreppspunkten. Genom interna lån till skyhöga räntor inom bolagen lyckades ”riskkapitalisterna” undanhålla ”vinsterna från skatt". Och inte bara visade det sig att dessa anonyma riskkapitalister i verkligheten var pensionsfonder, kommunala fonder och statliga bolag, men  att det var en det praxis som i högsta grad också används av det offentliga. Kommunala bolag, AP-fonderna liksom de statliga bolagen med stora vinster lånar ut pengar till sig själva till skyhöga räntor i sin egen verksamhet. Allt för att undgå skatt. 

Och att det inte är något nytt kan alla vi som sedan decennier varit med i köpfesten i offentlig verksamhet i december, då överskotten skall nollas för att slippa skatt. Det görs på varje kommun, på varje universitet och varje institution, varje sjukhus och varje äldreboende. Oavsett det är privat eller offentligt.

Men varför hör man inte Sommestad, Juholt mfl nu kräva att kommuner ska förbjudas att ägna sig åt verksamhet i vården? Ska inte de statliga bolagen förbjudas att göra vinst på offentlig verksamhet? De smiter ju undan skatten? Det gör ju samma förfärliga försyndelser som de privata.

Dock verkar det vara besvärande så kritikerna finner nya angreppspunkter. Vinsterna från räntemanipulationerna i privata företag hamnar i ägarnas fickor via hemliga konton i skatteparadis.

Heureka!

Man tror sig ha funnit grundbulten i den nyliberala konspirationen! Men återigen visar det sig att det inte stämmer med fakta . Visst förekommer det rofferi, men det gör det i allra högsta grad också inom den offentliga sektorn. Fallskärmar och bonusar betalas ut här i samma omfattning som i det privata näringslivet och visst, vår moraliska seismograf registrerar det varje gång.

De flesta av oss tycker inte om att människor berikar sig, även om det sker inom lagens ramar. De ska minsann inte få leka på våran gård. Vi förbjuder dem helt sonika att verka.

När det så visar sig att precis samma beteende är för handen inom det offentliga så upphör vår fantasi. Då faller i stället den moraliska bilan och för ”vår politiker” räcker det med att göra en pudel. Åka på landsomfattande turné och be om ursäkt inför församlingen. Att rikta samma förbudskrav mot den offentliga verksamheten som finansieras av skattemedel blir det inte fråga om.

Man får känslan att kraven mer styrs av kritikernas ovilja mot privat och vinstdriven verksamhet överhuvudtaget. Jag tror att de betraktar vinst som något illa, något som besudlar ett helgat bygge, välfärdsstaten, där de statliga bolagen å andra sidan förverkligar den socialistiska drömmen, om än med några fläckar.

Det är en hycklande politiska kampanj som är illa underbyggd av fakta och visar på dåliga lösningar, verksamhetsförbud.

Välfärdsstaten befinner sig i kris. Det är ovedersägligt. Som Ingvar Carlsson påpekar så har den faktiskt varit det helt sedan 1970-talet. Då, när beslutet om det stora statliga projektet skulle sjösättas. Då, när folkrörelserna och människors egna och ofta kollektiva ansvar för inkomstbortfall och välfärdstjänster, skulle avvecklas till förmån för ”staten och dess skattekista”, denna heliga Graal, som i sin outsägliga visdom en gång skall lyfta människan från krälande i stoftet till en välordnad tillvaro där en armé av statligt anställda en gång skall ta hand om och säkra att vi varje gång får en optimal åtgärd.

Som utopi är den usel, som verklighet än uslare.
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om avreglering, Daniel Suhonen, den offentliga sjukvården, den starka staten, förlåt, gemensam sektor, Lena Sommestad, LOV valfrihet, marknadsekonomi, offentlig sektor, privatiseringar, riskkapitalbolag, SAP, samhället, socialdemokraterna, välfärdstaten,

Populismen dödar katten.

Det här är inte Juholt. Det är en bild av Juholt.

Eugene O´Neill skrev en gång i en av sina pjäser: ”Nyfikenhet dödade katten. Ställ mig inga frågor så slipper jag ljuga.” Curiosity killed the cat som metafor har dykt upp i många skepnader och betyder väl ungefär att en katt må ha nio liv men nyfikenhet kommer en gång att ända dem alla.

Socialdemokraterna har i högsta grad nio liv. Vi har trots kriser och hårda nävar lyckats överleva de mest svåra stunder, men inte är det nyfikenheten som kommer att ta död på oss. I Socialdemokratins fall så är det i stället populismen. Daniel Suhonen, redaktör för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, var den förste som klart uttalade att socialdemokratin måste bli mera populister. Och utan att apostrofera honom så verkar hans tankar ha anammats av delar av partiet, inte minst av partiledaren själv. Populistiska utspel kan leda till kortvariga framgångar. I likhet med arvtagarna till de gamla kommunistpartierna i Östeuropa så bygger man en politisk strategi på föreställningen att statliga ingripanden och regleringar skall motverka och upphäva effekterna av marknadernas intåg i den av tradition förstatligade offentliga sektorn.

Detta förväxlas av många entusiaster inom partiet med att vi börjat prata ideologi igen. Men sanningen att säga så är detta inte mycket till ideologi, om vi inte med ideologi menar en djupgående förståelse av vår historia och samtid och en idé om vart vi är på väg och vilka värderingar som skall ligga till grund för detta. Populismen är en ytlig genväg till popularitet, och skapar en gillande sus bland de övertygade. Men det är ett sus som döljer var det verkliga ”dånet i rättens krater” kan höras. Entusiasmen förhindra oss att se verkligheten som den är. Entusiasmen dödar katten.

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." skrev Strindberg framsynt i Hemsöborna. Vem faller inte för en sådan Carlsson? Vem suktar inte förväntansfullt efter vad detta yrväder skall bringa med sådana håvor hängande kring halsen?

Populismen är farlig för den lovar mer än den kan hålla. Populismen i politiken är liktydig med reträtt. Varje populist som framträder i en demokrati kommer att tvingas till reträtt för sina utfästelser. I de breda folklagren kommer detta att uppfattas som svek. Och varje ”svek” leder till ännu mera tillbakagång.

Bland de hängivna partisterna kommer detta i sin tur att ses som resultatet av en komplott. För att försvara sin ledare skapar man då en föreställning om ett ”vi” mot ”dom”. Det är ”dom” som i mediadrev och ”mosa-Juholt, Sahlin, Persson, Carlsson...”-kampanjer vill förinta socialdemokratin. Motståndaren blir till en demon och bekämpandet av denna blir plötsligt huvudsaken, inte samhällsförändringen. I sin orimlighet och och alltmer isolerade positionering så kommer de verkliga knäppgökarna att ställa sig främst till Ledarens och Partiets försvar. Höganäskruset visar sig snart vara en strypsnara. Yrvädret förvandlas till teckentolkare som inför bilden på demonen tolkar minspel och ansiktsdrag som om där doldes all denna Satans ondska.

Och det som skulle vara partiets pånyttfödelse blev i populismens namn en karta tecknad med vatten i sand på den fortsatta ökenvandringen. Populismen dödade katten.



Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om populism, socialdemokraterna, Daniel Suhonen, framtiden, pollitik, ideologi,

Från mörkret sträva vi mot ljuset. Om mörkermän och sanningssägare.

Socialdemokratins förtroendekris är ovedersäglig. Och vi står inför ett vägval. Antingen visar vi öppenhet och vilja till förändring eller så lägger vi locket på och börjar mörklägga.

Mörkläggning är en militärtaktisk åtgärd, man täcker alla fönster, släcker ljuset och stänger om sig. Man försöker få fienden att rikta elden mot ett annat håll.

Och mörkerläggning fick vi. Under baneret med texten Mediadrevet, kommer mörkläggartrupperna in på banan, beväpnade med mörkläggningsduk och dito tejp. Fokus skall flyttas från själva handlingen, ett orättmätigt uttag av bostadsersättning, till formaliteter, blankettens utformning.

Först ut är en bloggare vid namn Viktor Tullgren. Han vill föra i bevis att Juholt är oskyldig och saken handlar om otydliga ansökningsblanketter och obefintliga regelverk. Jag reagerar skarpt, lagen finns där, regelverket och föreskrifter är där och de kan inte misstolkas. Jag påpekar det och tror i in naivitet att Tullgren ska korrigera sin skrivning. Men det motsatta sker, han anklagar mig, han förnekar föreskrifternas existens trots att länkar och texter ju finns på riksdagens hemsida. Han försöker dra min heder i smutsen och hävdar att han vet att jag inte gillar Juholt. Tullgrens bloggpost får stort genomslag och plötsligt kommer allt att handla om ansökningsblankettens utformning.

Mörkläggarna lägger också upp en annan front, konspirationsteorin. Främste vapendragaren där är den notoriske Daniel Suhonen. Skolad i sektsamhällenas organisationslogik beskriver han i en brett anlagd attack en konspiration iscensatt av ”den nyliberala högerfalangen” inom socialdemokratin, ett klassiskt trick där man fäster en kletig sörja på sin motståndare för att stoppa någon som kunde tänka sig att närmare lyssna till argument. Avståndstagandet är viktigare än självständig reflektion och eftertanke.

Efter fyra dagars storm ser vi nu tydligt hur mörkläggarna formerat sig. De utgör en osalig blandning allt från yttervänsterföreträdare för partier som i vanliga fall ser socialdemokratin som samhällets fiende nummer 1 till försvarare av ledarkulten som väl snarast minner om extremhöger av 30-talssnitt. Under några dagar dominerar de debatten. Deras tes tycks vara att Juholts förståndsgåvor är otillräckliga för att läsa och förstå ett enkelt regelverk.

Chefsåklagare Björn Eriksson lägger ner förundersökningen. Och mörkläggarna ser hans beslut som en bekräftelse på sina teser. Björn Eriksson är en åklagare som gjort sig känd för att lägga ner förundersökningar som gäller makthavare. För något år sedan hamnade han i rampljuset när det visade sig att av 478 anmälningar mot poliser så lade han ner 477. Själv beskriver han sin insats i Juholts fall som en enkel sak, snabbt hanterad genom ett timslångt samtal med företrädare för riksdagens kansli. Han menade att inga tydliga regler fanns, då en person på kansliet hade antytt det.

Dessutom menade han att det förekom olika praxis bland ledamöterna. Ersättningen för övernattningsboende i egen bostad nyttjas av 30 ledamöter, 3 av dessa tar ut full ersättning trots att de delade bostaden med annan person. Eriksson sluter sig av detta till att det förekommer olika praxis.

Precis som det förekommer olika praxis i din lokala Konsumbutik, det övervägande flertalet betalar för sina varor, några gör det inte, de snattar. Med Erikssons logik så skulle det då förekomma olika praxis och därmed vara omöjligt att lagföra snattarna eftersom det inte uttryckligen står på entrédörren att alla varor skall betalas i kassan och att snatteri är förbjudet.

Lagar och regler finns redovisade på riksdagens hemsida om han hade brytt sig. Men det verkar som att han hade bestämt sig på förhand.

Och här kunde saken ha stannat om inte Juholt själv och Jämtin fört åter saken till det det gäller; att Juholt har tagit emot för stor ersättning för sitt boende. Och Juholt inledde sin rundresa i landet med att inför ett hundratal medlemmar i Sundbybergs Arbetarekommun be om ursäkt för det han genom sitt slarv har ställt till med. Inget tjafs om blanketter och konspirationer.

För socialdemokratin så är öppenhet enda vägen framåt. Mörkläggning kommer aldrig att återupprätta ett förlorat förtroende. Det kan bara en öppen redovisning för hur oegentligheter och privilegiefusk skall förhindras i framtiden göra. Det handlar om hur vi är jämlikhet i vardagen, i praxis för att använda chefsåklagarens språkbruk.

Johan Westerholm skriver klokt om socialdemokratins framtid.
Per Wirten skriver att Juholtaffären inte är slut.



Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Viktor Tullgren, Daniel Suhonen, Håkan Juholt, socialdemokraterna, politik, mediadrev, mörkläggning,

Daniel Suhonen är en person som aldrig törs debattera, bara propagera.

Det är bra att nu Daniel Suhonen visar sitt rätta ansikte. Det behövs så lite för att se vilket virke han är skapad av. I en ignorant liten kommentar på sin hemsida tar han heder och ära av en politiker som på sin har-gjort-lista skriver så mycket mer än vad belackaren någonsin åstadkommit. Må så vara att man inte är överens i ett parti, men Suhonens tillvägagångssätt är hämtat från den stalinistiska traditionen och fullkomligt väsensfrämmande för det som jag är van vid i mitt folkrörelsearbete. Det är typiskt för intriganten att slänga ur sig något och sedan ställa sig i bakgrunden och låta andra föra hans eget strid. Daniel Suhonen är en är en makthavare med tillgång till flera tidningars ledarsidor men en person som aldrig törs debattera, bara propagera. Det är en feg och ynklig hållning och kanske får det några av hans mer sansade påhejare att ta sig en funderare på vad denne man går för. Han borde få den uppmärksamhet som han förtjänar.

Bevare oss för att gå in i framtiden med ett restaurerat parti där hållningar som Suhonens får inflytande över politiken.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om Daniel Suhonen, intriger, makt, politik, politiker, stalinism, ynkedom

Laakso skriver här.

Att gång på gång se dessa politruker som profiterar på människors elände för att nå egna mål får mig att spy.

Britta Sethsson uppmärksammar mig på en ledare i Västerbottens Folkblad från Daniel Suhonens hand. Efter att ha följt hans skriverier under några år i olika landsortstidningar och SSU´s tidskrift Tvärdrag så har jag lärt mig nödvändigheten av att kolla verklighetens siffror och fakta. Daniel Suhonen är en socialdemokratisk skribent som har gjort till sitt adelsmärke att hellre ändra på verkligheten för att det skall passa hans syften än att att låta sanningen verka.

Den här gången ger han sig på barnfattigdomen i Sverige. Han skriver: ”Sverige som nation aldrig varit rikare ökar nu barnfattigdomen, visar Rädda barnen i sin årliga undersökning. Siffrorna är nedslående. Även om siffrorna i studien kommer från 2008 ökade fattigdomen bland barn och unga till 11,6 procent. Var åttonde unge lever i fattigdom.”

Utan att ange jämförelsetalen så hävdar han att barnfattigdomen har ökat. Och han menar att det är den borgeliga regeringen som bär skulden för detta. Att talet ökat stämmer om du går till 2007, men ett års jämförelsetal är ett osäkert underlag. Man måte jämföra över en längre tid. Det naturliga är väl att gå till Rädda Barnens förra rapport om barnfattigdomen som redovisar talen för 2006. Så här skriver Rädda Barnen: ”Under 2006 levde 229 000 barn i åldrarna 0-17 år i hushåll som betecknas som ekonomiskt utsatta. Detta är en minskning med 13 000 barn jämfört med 2005. Barnfattigdomen minskade under året från 12,6 till 11,9 procent av samtliga knappt två miljoner barn i Sverige.”. Sanningen är alltså att barnfattigdomen har minskat med 9 000 barn (0,3%) mellan åren 2006 och 2008. Siffrorna 2008 ligger nästan 50 000 (4%) lägre än snittet för perioden 2000-2006.

Daniel Suhonen ljuger alltså. Han förvränger fakta för att uppnå politiska syften, han yxar till verkligheten så att den skall passa in i hans hemsnickrade världsbild. Ivrigt påhejad av en klack placerad på den akademiska parnassen. Den här typen av agitation skadar det socialdemokratiska partiet. Det visade sig i valrörelsen och det kommer att fortsätta visa sig under den här mandatperioden. Men framför allt så skadar det kampen för ett anständigt liv för alla i vårt land. Daniel Suhonen flyttar inte de fattiga barnens position ett enda steg framåt med sitt skrivande. Nu är det ju inte heller hans avsikt. Det framgår allt klarare att hans motiv mera sneglar åt att vinna egen makt och positioner som leder till inflytande och säkrad inkomst i maktens kärna.

Det är trist. För själva sakfrågan upprör och gör oss alla förtvivlade inför den misär, som tillåts existera mitt ibland oss, i ett samhälle som klappar sig för bröstet som föregångsland. Den borgerliga regeringen är nu inne på sin andra mandatperiod vid makten. Ansvaret vilar på dem. Och de lika lite som deras socialdemokratiska föregångare verkar vilja ta det ansvaret. Utgör de fattiga en alltför marginell grupp för att att räknas till de prioriterade målgrupperna i partistrategernas räknestycken. Ensamstående invandrarkvinnor och och omyndiga barn fyller inga rösturnor. Kräver en utrotning av barnfattigdomen alltför mycket ur den välbärgades plånbok för att platsa som ett politiskt mål. Så cyniskt tolkar jag passiviteten. Och efter att följt en valrörelse från insidan så tycker jag att mitt antagande bekräftas. Att gång på gång se dessa politruker som profiterar på människors elände för att nå egna mål får mig att spy.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om makt, maktlöshet, maktövergrepp, Daniel Suhonen, politik, barnfattigdomen, alliansen, makthunger

En mera fruktbar debatt förs här.
SvD, Östersundsposten

För den här tangon krävs det två som dansar. Men jag har förlorat hoppet om att de ska inse det.

Jag har varit borta från världen sedan i fredags. Bara ytligt har jag kunnat följa det som kallas ”Primegate”, dvs reklam/lobbybyrån Primes inlägg i sossarnas eftervalsdebatt. Eller snarare Primes arbete för sin uppdragsgivare Svenskt Näringsliv.

Låt mig först bara erkänna att jag inte gillar lobbying i de politiska korridorerna. Det är ett otyg som har funnits i det demokratiska samhällets hela historia. När valet av industrialiseringens energi skulle göras i slutet på 1800--talet så var det familjen Rockefellers och deras företagskonsortium som som till deras lycka drev igenom förbränningsmotorn baserad på oljeprodukter. När jag tänker efter, vill ni vet något om avacerad lobbying så ska ni läsa Peter Englunds bok om Drottning Kristina. Snacka om lobbying för eget intresse. Lobbying då och lobbying idag.

Nu gäller det visst den kampanj som drog i gång i september om nödvändigheten av tillväxt i ekonomin för att fortsätta/upprätthålla välfärdsstaten. Jag reagerade då och skrev om nödvändigheten av tillväxt för jämlikhet men att jämlikhet å sin sida var lika viktig för verklig tillväxt. Ett mera jämlikt samhälle kan i sig generera tillväxt när konsumtion och önskeuppfyllelser ökar efterfrågan. Men jag skrev också om nödvändigheten av att se tillväxten i ett globalt perspektiv. Jag har tillbakavisat politiska utläggningar som baseras på bubbelekonomins tomma BNP-siffror. Jag har påpekat att de nuvarande kriserna i ekonomin visserligen har en finansiell överbyggnad men i grunden är det strukturella kriser som drivs av att den ”tredje världen” nu ställer krav på sin del av det globala välståndet. Konkret betyder det att 50000 industriarbeten i Sverige gick förlorade för gott under tiden 2008-2010. Sett ur den synvinkeln såg jag Primes och Niklas Nordströms skriverier som ytliga. I utkanten av detta noterade jag, en aning förvånad, att min bloggvän Erik Laakso också deltog, med i stort sett ett förbehållslöst stöd till Nordströms tankar.

Någon debatt om tillväxt blev det dock inte inom (s). De som nu kastar sig över och önskar livet ur Laakso och kräver uteslutning av Nordström et al ur partiet höll tyst. I stället så skrev de om dikeskörningar, anförda av sin välbetalde och av staten underhållne banerförare Daniel Suhonen.

Jag tycker illa om välbetalda ”idealister” som, i skyl av penningstinna uppdrag från källor som vill främja sina frågor, driver kampanj. Det gäller oavsett om det är näringslivets megafoner som skriver näringslivsfrågor likaväl som när statsunderstödda skribenter skriver statens väl. Skall Erik Laakso fällas så får nog Suhonens bandhundar också ta sig en rejäl funderare kring sin ”hjältes” oväld. Uppdrag som uppdrag kan det tyckas. Det finns inget mer moraliskt över den senares hållning, även om han gärna vill framställa sig som ett oskyldigt offer.

Man hade ju önskat att debattens skulle väckas kring två frågor. Den ena är oundviklig och kräver en vidgad debatt, den om lobbyismens roll i politiken. För min del ogillar jag lobbyismen som en del i en mycket större förflackning. Allt från Almedalssjukan, det uppblåsta politiker-egots självtillräcklighet på firmafest, som sargar tilltron till politiken som medborgarnas företrädare, till den långsamma omvandlingen av den parlamentariska demokratin till en exekutiv demokrati där makten koncentreras till ”makthavare” och ”starke män”.

Den andra frågan handlar ju om tillväxtens möjligheter och omöjligheter. Även där är det tyst i (s). I stället överlåts den seriösa debatten till andra än socialdemokrater. Birger Schlaug är ett bra exempel på den intellektuella hederlighet och självständighet som krävs för att verkligen åstadkomma förändring. Och faktiskt Miljöpartiet som Schlaug kommit på kant med driver en bra mycket viktigare debatt om dessa frågor än det tysta (s). Och visst finns det en del tunga socialdemokrater som kräver tillväxt, men det görs utifrån ett föråldrat synsätt kring ett industrisamhälle som inte kommer tillbaka.

Den debatten deltar man inte i. I stället så flockas man kring å ena sidan en konservativ, tillbakablickande falang med Daniel Suhonen som banerförare. Ett återtåg till 1970-talet och ett nybygge av den starka staten konstituerar deras reaktionära politiska plattform. Jag läste någonstans att de anser att förändring är ett högerprojekt. Å andra sidan en av 4 miljoner judaspenningar besudlad skara förrädare anförda av Niklas Nordström och Erik Laakso, vars eventuella politiska ståndpunkter bleknar inför deras brott.

Framtiden för det parti som de alla säger sig företräda ter sig inte särskilt ljus. Den nödvändiga politiska debatten om framtiden och den verkliga förändringen är effektivt dödad för åratal framåt. Allt kommer att fastna i det finmaskiga nät av motståndarens skamliga företräden och den egna ståndpunktens förhöjda oantastlighet. För den här tangon krävs det två som dansar. Men jag har förlorat hoppet om att de ska inse det.

Intressant. Thomas Hartman skriver klokt som vanligt om saken här. Peter Högberg framstår alltmer som en sjävständig s-debattör med mersmak. Jan Andersson i Helsingborg modererar förtjänstfullt. Enn Kokk utvecklar inte sin rubrik men menar säkert något.

Läs även andra bloggares åsikter om Daniel Suhonen, debatt, ekonomi, Erik Laakso, framtiden, politik, Primegate, SAP, socialdemokraterna, tillväxt

Är det här som den andtrutne Daniel Suhonen slutligen hamnar i diket?

Jag läser med stort intresse och stigande förvåning Daniel Suhonens artikel i Aftonbladet om socialdemokratins kris.

Mittens dike har han finurligt kallat denna olösliga ekvation. För om vi skall följa hans bild så har Socialdemokratin hamnat i diket efter en vänstersväng. Men metaforen haltar. För att hamna i mittens dike måste man svänga vänster på en svensk motorväg. :)

Ja den är minst sagt svårtolkad, Suhonens artikel. Efter att ha läst den flera gånger så känns det väl mera som en sur uppstötning över personer som han inte gillar. Mycket till analys är det ju inte, däremot mycket inverterat hångel, om man säger så.

Här kommer ett axplock av de obegripligheter Suhonen förmedlar via Sveriges största tidning.

”Friedmans, Thatchers och Reagans revolution stannade inte med att förändra samhällena de verkade i, de förändrade också socialdemokratin i grunden.” Det var alltså inte samhällsförändringen, kapitalismens utveckling eller globaliseringen som förändrade socialdemokratin utan en högerekonom, en republikansk president och brittisk konservativ statsminister.! Den konspiration som styr världens socialdemokrati räknar uppenbarligen in många namn. Även utanför partiet.

Suhonen skriver vidare: ”Pär Nuders Tillväxtkongress 2004 är kanske höjdpunkten; man valde att bara titta på när arbetslöshet och social misär kom tillbaka, efter välfärdsepoken 1945–1975. När den globala ekonomiska krisen kom 2008, var man ett med kapitalismen. Man saknade systemkritik och därmed också några lösningar.”

Utan att vara något större fan av Pär Nuder så begriper jag inte av ovanstående vad han har gjort för ont? Eller är det en ondsint och konspiratorisk redigerare som farit fram i texten? För vad säger karl´n egentligen?

En sak verkar Suhonen ändå förstå, att brytningen sker 1975. På det årets kongress antar partiet ett starkt vänsterinriktat program, inspirerat av den vänsterradikala våg som drog över världen. LO formulerar sin strategi för övertagandet av makten i företagen, Löntagarfonderna. Detta var det mest radikala programmet för egendomens omfördelning som den demokratiska världen skådat. Och socialdemokraterna förlorar därefter två av tre val. Utifrån dessa fakta drar så Suhonen den glasklara logikens svärd och hugger till:

” Men ska den (eg kriskommissionen) våga se det som är uppenbart? Att den utdragna krisen för socialdemokratin hänger ihop med dess golgatavandring mot mitten. Att det är högerorienteringen, som är förklaringen till partiets nederlag.” Han skriver faktiskt så.

Att socialdemokratin ändrade riktning mot mitten av 80-talet är sant. Alltför många valförluster tvingade fram det. Men inte bara det. Det var också en värld i förvandling, planekonomiernas bankrutt, den asiatiska tidens gryning där konkurrensen på världsmarknaden plötsligt inte längre tillät Sverige att finasiera sin välfärd med devalveringspolitik och hemsnickrade konkurrensfördelar. Detta, inte några konspirationer utmanade hela finansieringen av det socialdemokratiska projektet - Den Starka Staten.

Men Suhonen menar antagligen att det inte var brist på pengar:

”Berättelsen som stiger ur detta samhälle är att vi inte har råd......Vad vi ser är hur människor lär sig den nya berättelsen, glömmer den gamla som förpassas till sagorna. En konsekvens är rasismen som gror.” som om globaliseringen och den tredje världens krav på en jämlik välståndsfördelning skulle vara sagor, del i en stor gigantisk nyliberal konspiration mot den svenska välfärden.

Ja ja mycket skall höras innan öronen trillar av. För att förvissa oss om detta örontrillande så avslutar Suhonen med att avslöja konspirationens svenska gren som tydligen utgår från två fd SSU-ordföranden, Mikael Damberg och Niklas Nordström.

Är det här som den andtrutne Daniel Suhonen slutligen själv hamnar i diket och blev kvar där? Socialdemokratins kriskommission förtjänar bättre rådgivare än så.

Intressant. Andra skriver om dikeskörningar och socialdemokrater här. Sara Gunnerud skriver tänkvärt om debatten i (s) på Rebellas unga S-kvinnors blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokratin, Daniel Suhonen, kriskommissionen, valanalys, , socialdemoikraterna,