Jag såg en partiledarekandidat som ställd inför fackföreningsfolket och gamla partirävar....

Häromdagen såg jag ett SvT Forum på Kunskapskanalen. Det var Handels, Seko och Arbetarrörelsens Tankesmedja som arrangerade. ”Fullt upp - politik för jobb.” hette programmet. Flera prominenta gäster talade, bland dem Göran Persson och Lena Sommestad. Sakfrågan, full sysselsättning, var ju huvudnumret. Regeringens oförmåga att hantera denna kräver ju en fördjupad och seriös debatt i arbetarrörelsen. GP höll ett långt och retoriskt väl genomarbetat försvarstal för sin egen insats som statsminister. Debatten blev ändå förvånansvärt tam. Det var väl bara Göran Perssons plädering för att stoppa arbetskraftsinvandringen som stack ut och hettade till. Men det jag studsade inför var dock en helt annan sak.

Lena Sommestad har ju varit något av en favorit för mig. Jag kunde till och med tänka mig henne som en kommande partiledare. Hennes kamp för kunskap och utbildning, hennes tro på att framtidens samhälle kan skapas bara om vi tar hand om våra medborgare, värnar våra behov av ständig utveckling på det personliga planet för att samhället ska utvecklas. Hennes kunskaper och vilja att debattera dessa är ett föredöme.

Men det jag såg på den här debatten gjorde mig tveksam. Inte så mycket till henne kanske utan mera till det inre liv i partiet som en framtida partiledare ska försöka hantera. Jag såg en partiledarekandidat som ställd inför fackföreningsfolket och gamla partirävar harklade sig och tog lovar kring de heta frågorna, en flackande blick, en oavslutad ansats, nervöst fnitter och sidoblickar mot sin tidigare arbetsgivare. Lena Sommestad gav mig intrycket av att vara rädd. Ställd inför det parti som hon vill tjäna så fick det henne att skaka. Det gav mig en stark känsla av obehag. Kan inte en framtida ledare agera fritt och prestigelöst inför sina egna hur ska hon då kunna hantera en nation, en europeisk union och en värld i turbulent förvandling? En iakttagelse och en känsla som gjorde mig plötsligt glasklar över vilket problem mitt parti står inför. Hon blev visserligen säkrare mot slutet av debatten då hon framträdde mer i sin roll som professor i ekonomisk historia, men lika fullt?. Jag kan ha fel, rätta mig gärna.

Det finns kanske andra förklaringar till det här märkliga uppträdandet, men nog gav det en besk eftersmak. Det är synd, för jag tror som vanlig enkel medlem att Lena Sommestad är oumbärlig i en framtida partiledning.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Sommestad, politik, politiker, socialdemokraterna, partiledare, rädsla, makt, maktlöshet

Att gång på gång se dessa politruker som profiterar på människors elände för att nå egna mål får mig att spy.

Britta Sethsson uppmärksammar mig på en ledare i Västerbottens Folkblad från Daniel Suhonens hand. Efter att ha följt hans skriverier under några år i olika landsortstidningar och SSU´s tidskrift Tvärdrag så har jag lärt mig nödvändigheten av att kolla verklighetens siffror och fakta. Daniel Suhonen är en socialdemokratisk skribent som har gjort till sitt adelsmärke att hellre ändra på verkligheten för att det skall passa hans syften än att att låta sanningen verka.

Den här gången ger han sig på barnfattigdomen i Sverige. Han skriver: ”Sverige som nation aldrig varit rikare ökar nu barnfattigdomen, visar Rädda barnen i sin årliga undersökning. Siffrorna är nedslående. Även om siffrorna i studien kommer från 2008 ökade fattigdomen bland barn och unga till 11,6 procent. Var åttonde unge lever i fattigdom.”

Utan att ange jämförelsetalen så hävdar han att barnfattigdomen har ökat. Och han menar att det är den borgeliga regeringen som bär skulden för detta. Att talet ökat stämmer om du går till 2007, men ett års jämförelsetal är ett osäkert underlag. Man måte jämföra över en längre tid. Det naturliga är väl att gå till Rädda Barnens förra rapport om barnfattigdomen som redovisar talen för 2006. Så här skriver Rädda Barnen: ”Under 2006 levde 229 000 barn i åldrarna 0-17 år i hushåll som betecknas som ekonomiskt utsatta. Detta är en minskning med 13 000 barn jämfört med 2005. Barnfattigdomen minskade under året från 12,6 till 11,9 procent av samtliga knappt två miljoner barn i Sverige.”. Sanningen är alltså att barnfattigdomen har minskat med 9 000 barn (0,3%) mellan åren 2006 och 2008. Siffrorna 2008 ligger nästan 50 000 (4%) lägre än snittet för perioden 2000-2006.

Daniel Suhonen ljuger alltså. Han förvränger fakta för att uppnå politiska syften, han yxar till verkligheten så att den skall passa in i hans hemsnickrade världsbild. Ivrigt påhejad av en klack placerad på den akademiska parnassen. Den här typen av agitation skadar det socialdemokratiska partiet. Det visade sig i valrörelsen och det kommer att fortsätta visa sig under den här mandatperioden. Men framför allt så skadar det kampen för ett anständigt liv för alla i vårt land. Daniel Suhonen flyttar inte de fattiga barnens position ett enda steg framåt med sitt skrivande. Nu är det ju inte heller hans avsikt. Det framgår allt klarare att hans motiv mera sneglar åt att vinna egen makt och positioner som leder till inflytande och säkrad inkomst i maktens kärna.

Det är trist. För själva sakfrågan upprör och gör oss alla förtvivlade inför den misär, som tillåts existera mitt ibland oss, i ett samhälle som klappar sig för bröstet som föregångsland. Den borgerliga regeringen är nu inne på sin andra mandatperiod vid makten. Ansvaret vilar på dem. Och de lika lite som deras socialdemokratiska föregångare verkar vilja ta det ansvaret. Utgör de fattiga en alltför marginell grupp för att att räknas till de prioriterade målgrupperna i partistrategernas räknestycken. Ensamstående invandrarkvinnor och och omyndiga barn fyller inga rösturnor. Kräver en utrotning av barnfattigdomen alltför mycket ur den välbärgades plånbok för att platsa som ett politiskt mål. Så cyniskt tolkar jag passiviteten. Och efter att följt en valrörelse från insidan så tycker jag att mitt antagande bekräftas. Att gång på gång se dessa politruker som profiterar på människors elände för att nå egna mål får mig att spy.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om makt, maktlöshet, maktövergrepp, Daniel Suhonen, politik, barnfattigdomen, alliansen, makthunger

En mera fruktbar debatt förs här.
SvD, Östersundsposten

Med två dunkar träsprit, en i var hand.

Den 17 december går en ung man ut på det lilla torget vid länsresidenset i Sidi Bouzid mitt i Tunisien. Klockan är 11.28. I händerna bär han var sin plastdunk med träsprit. Hans namn är Tarek al-Tayyib Muhammad ibn Bouazizi. Han häller spriten över sig och med en tändare sätter han eld på sig själv. Folk skyndar till för att rädda honom och hela tiden ber Muhammad sina böner, helt tills han förlorar medvetandet.

Muhammad Bouazizi skulle fylla 27 i mars. Hela sitt liv hade han fått ta ansvar för en familj på 8 personer. Han försörjde sig och familjen på att sälja frukt från en ambulerande vagn. Och hela tiden hade han blivit trakasserad av den korrumperade polisen som krävde mutor för att sluta hemsöka honom. Tidigt den 17 december blir han stoppad av tre poliser och den kvinna som förde befälet vräker omkull vagnen med frukt, konfiskerar hans våg och avslutar med att slå, sparka och spotta på honom där han ligger. Hon kräver underkastelse och han vägrar henne det. I stället går han till en butik och köper två dunkar med träsprit.

Vi känner historien vid det här laget. Överallt möter vi dem, de maktlösa, de som kan trampas på och förnedras utan påföljd för de som har makten. För det är ju detta det handlar om, maktlösheten. Den är universell, inte alltid lika grov och dramatisk som i Muhammad Bouazizi´s fall. Men likafullt, maktlösheten.

I Sverige verkar vi uppfatta maktlöshet som det som drabbar sidsteppade oppositionspolitiker och arbetslösa kanslitjänstemän. När vi talar om makten i de politiska partierna så talar vi om något gott. ”Man måste vilja ha makt” lyder mantrat, som om de har berövats den bara för att de hamnat i opposition.

Men de verkligt maktlösa finner du inte här. Dem möter du i väntrummen på socialkontoren, i häktets celler där asylsökande spärras in, hos kronofogdar och arbetsförmedlare. Du finner dem bland de fattiga barnen, de ensamstående mödrarna, bland papperslösa och underbetalda. I sinnrika system skalas värdighet och självkänsla av dem, som när man skalar en lök. Kastade mellan a-kassa, sjukförsäkring, socialkontor och gata förminskas dessa människor ner till en spillra vars makt över sina egna liv berövats dem.

Idag kan vi läsa om fas 3, den ordning som långtidsarbetslösa hänvisas till, där fullt arbete ska utföras till noll och ingen inkomst. För ett par hundralappar i månaden skall människor tuktas, bekänna sin syndiga lättja och fråntas all makt över sina egna liv.

Men små glipor av hopp kan ändå skönjas. Jag kunde läsa hos en långtidsarbetslös, som på Facebook deklarerade att han hade sagt nej tack till fas 3. Han klev helt enkelt ut ur systemet. Han valde sin värdighet före den förnedrande skärv myndigheten i sin maktambition erbjöd. Han är en maktlös som åtminstone på ett område tagit sin makt tillbaka. Steget från Muhammad Bouazizzi`s desperation till detta milda motstånd är oändligt sett ur ett mänskligt perspektiv, men det som förenar dem är att bägge manar till uppror mot de maktsystem som håller dem nere. Man skulle hoppas att alla som hamnar i fas 3 skulle vända systemet ryggen, säga Nej Tack och på sätt skapa en reva i de maktfullkomligas maktfullkomlighet.

För det är den här maktlösheten som vi måste bekämpa i samhället. Och den kampen har en historia som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia. I århundraden har människor enskilt eller i förening sagt nej. Nu är det nog och i några fall, som i Muhammad Bouazizi´ fall så har det lett till att makten har krossats och de maktfullkomliga fått böja sig i gruset. Vägra gå med på förnedringen.

Muhammad Bouazizi avled av sina skador den 4 januari 2011. Frid över hans minne.

---------------------------------------------------------------------
Läs även andra bloggares åsikter om motstånd, makt, maktlöshet, Fas 3, maktövergrepp, Mohammad Bouazizi, politik, socialdemokrater,

Intressant.

Lägg ner Försäkringskassan - nu!

Med anledning av en fullkomligt hjärtslitande bloggtext på bloggen Klamydiabrevet återpublicerar jag en gammal text, som jag anser riktar sig till alla partier i årets val.

Se verkligheten eller ni förtjänar inte min röst!

Jag var och hälsade på syrran i Sollentuna. Förr när man kom med pendeln så låg det till vänster en skola inklämd mellan miljonprogramaskolosserna. Den finns inte längre. Den revs och jämnades med marken. Den var smittad av oro och omöjliga klassrumssituationer. Skolan presterade uselt, elever fick varken undervisning eller betyg. Till slut hade situationen utvecklats så långt att kommunen inte såg någon annan råd än att smittförklara den. Skolan och byggnaden var sjuk. Alltså revs den. En ny skola byggdes på en annan plats i kommunen, lärare och elever följde med. Och på platsen för den gamla skolan där intill pendeltågsstationen byggdes Attundas nya tingsrätt. Som närmaste granne har de polishuset, som ironiskt nog stått där i många år, långt innan skolan byggdes, förföll och slutligen revs.

Försäkringskassan är bara en av alla dessa statliga myndighetskonstruktioner som etablerats för att administrera den ”välfärdsstat” som vi i vår naiva enfald började bygga för 40 år sedan. FK har utvecklats till det som i folkmun blir kallat för Förnedringskassan, dvs ett ställe där hjälpsökande människor misstros, förnedras och avkrävs total underkastelse av lojala tjänstemän. Jag skyller inte på den mänskliga faktorn, jag tror uppriktigt att de flesta som arbetar där är hyggliga människor som vill sin nästa gott. Men insnärjda i ett regelverk och tolkninsprejudikat kan de knappast göra annat än att fullgöra sin väktartjänst. Försäkringskassan är precis som den där skolan i Sollentuna exempel på ett sjukt "hus", så infekterat att det borde rivas.

Försäkringskassan är inte ensamt. Inom migrationsverket, a-kassorna och andra myndigheter som borde tjäna medborgarnas behov av service, har staten byggt upp en kontrollapparat vars uppgift är att minimera medborgarnas tillgång till välfärds- och trygghetssystemen. Misstroende och omvänd bevisbörda är dess signum.

Genom förnedrande redovisningar och krav på att ställa sig till myndighetens förfogande och efter avyttring av eventuell egendom så kvalificerar medborgaren sig för välfärdsstatens ynnest. Egna initiativ undanbedes och beivras. Detta är mänsklig förnedring satt i system. Detta är ett av verktygen för att upprätthålla den stora klyftan i vårt samhälle idag, ett system som ställer fattiga och sjuka utanför, som lämnar människor i total maktlöshet.

Lägg sedan till detta all integritetskränkande lagstiftning som ger staten tillgång till dina elektroniska förtroligheter, dina telefonsamtal och ekonomiska transaktioner. På ren svenska, de vet vad du skriver, vad du talar om i mobilen och vad du handlar på OKQ8 en lördag kl 21.03.33.

Det här är sjuka institutioner som smittar sina medarbetare. De tvingas varje dag arbeta i en miljö där stöd egentligen betyder kontroll, utredning betyder misstanke osv. Inbäddade i en övertygelse om att de arbetar i det bästa av alla system uppträder de lojalt. Det är ett nedsmittat och sjukt system.

Rivningen i Sollentuna är en instruktionsbok för hur vi ska hantera statsbyggets dysfunktionella myndigheter. Riv dom ner till grunden. Bygg något nytt. I stället för Försäkringskassan, skapa en Rehabiliteringsmyndighet, vars uppgift är att säkra människors väg tillbaka till ett meningsfullt och verksamt liv. Skilj den från staten och låt arbetsmarknadens parter tillsamman med vårdgivare och brukare styra över den. Då kan vi börja bygga det goda samhälle som en modern socialdemokratisk vision skulle kunna vara bärare av.

Många skriver. Om det här och om annat. Peter Karlberg tipsade mig om Klamydiabrevets text och använder sig av det i ett resonemang kring sitt egtt ställningstagande i valet.
DN, SvD, Arena, Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, politik, Försäkringskassan, förnedring, utanförställd, rehablitering, socialdemokraterna