Som så mycket annat i den svaga borgerliga kulturpolitiken under deras fyra år vid makten så stannade det vid en tumme.

Bild: Uttryckslabbet - Wonderbaum

De rödgröna ska satsa på kulturen i valet. Det beskedet fick vi häromdagen. Vilket lovar gott. Eller...?

Kultur är ett mycket brett begrepp. Det verkar täcka allt. Kultur är arbetsmiljö och regionalpolitik, det är mord och uppförande på bussen, det är mat och sprit, te och kaffe. Kultur har definierats som allt det vi gör, eller som odling. Mera sällan talar man om konst, trots att det är det som de flesta tänker spontant på när ordet kultur nämns. Kulturlandskapet är det odlade landskapet som vi har våra bönder att tacka för. Är då bönderna därmed våra främsta kulturarbetare? Jag skriver det här inte för att raljera eller peka finger, bara för att visa på hur oprecist det blir när man lovar att ”satsa på kulturpolitik”.

I juli 2006, två månader innan valet, presenterade den borgerliga alliansen sitt kulturpolitiska valprogram i en artikel i DN. Man målade upp en stor satsning på kulturen och det viktigaste var en storsatsning på kultur i skolan. Efter norsk modell skulle man satsa upp emot en halv miljard på ett program för att göra teater, dans, musik, bildkonst, författare osv närvarande i skolan. Intäkter från Svenska Spel skulle finansiera det hela och nu skulle alla barn i skolan få möta konst och levande konstnärer i arbete. Konceptet var redan utprövat och genomfört i Norge, det krävdes inga omfattande utredningar, inget uppfinnande av hjulet på nytt. Det norska exemplet hade placerat Norge i världstoppen, vi behövde bara ”översätta”.

Trodde du ja!

Nej, nu handlar det om Sverige och då är det andra hänsyn som skall tas, då förvandlas kulturfrågorna till allt annat än just kultur. Eller rättare sagt: allt blir plötsligt kultur och då står det, som det egentligen handlade om, svagt, nämligen konsten. Nu är det demokratifrågor, arbetsmiljöfrågor, det är enskilda tjänstemäns tyckande om beslutsgångar och elevinflytande, genusfrågor och Gud vet vad som tar över debatten. Oändligt många skattekronor läggs ner på ett utredningsarbete som inte leder fram till annat än att man ”lyfter fram frågorna”. Av den ”kulturella skolväskan”, dvs barnens möte med levande konst och kultur blev det intet. Som så mycket annat i den svaga borgerliga kulturpolitiken under deras snart fyra år vid makten så stannade det vid en tumme. Och en massa administrativa omorganiseringar. Men mera konst blev det inte.

Därför är det inte så upplyftande att läsa den rödgröna programförklaringen. De femton skarpa kulturbudgetar som Pagrotsky hänvisar till har ju inte styrkt kulturen, tvärtom. Biblioteksnedläggning, avveckling av kulturskolor, stängda musikskolor, mindre riksteater, mindre skolteater osv har varit kännetecknet för dessa 15 år. Så det Pagrotsky bevisar är bara att de rödgröna kan komma överens. Av kulturpolitiken har det blivit politik, men inte mera kultur.

Och vänsterpartiet traskar på i sin förutsebara fokusering på allt annat än själva kulturen. För V handlar kulturpolitiken om trygghetsfrågor, jämställdhet och sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Det är väl bara Miljöpartiet som lyckas närma kulturfrågorna själva kulturen när de talar om den borgerliga alliansens misstänksamhet och nödvändigheten av att försvarat ett fritt kulturliv.

Till socialdemokraternas försvar så måste man ändå understryka att (s) talar klartext när man säger: ”Därför handlar vårt gemensamma arbete inte minst om att stärka möjligheterna för fler att själva pröva på, eller ta del av, musik, litteratur, dans, teater, konst, film eller annan kultur.”

Men sammantaget, blev det särskilt mycket konst? Nja...

Vi vet att många, många fler besöker våra kulturhus, museer, bibliotek, teatrar, biografer, konserthus än idrottsanläggningarna. Fler köper biljetter till teater och dans än till fotboll och ishockey. När tiotusen människor besöker konstnärerna i Norra Bohuslän under fyra dagar i påsken, så tar det en hel säsong för våra fotbollslag i samma kommuner att nå de besökstalen. Så är det, även om inte media speglar den verkligheten. Och inte bara media. Våra partier gör det inte heller.

Andra skriver om kulturpolitiken här och här och här.

DN, Svd, GP, DD, Arena

Intressant?

Bögar på scen, är det fortfarande nåt särskilt?

På lördag har Malmö Stadsteater premiär på All you need is love, en pjäs som baseras på malmöbors egna berättelser om ”män och deras upplevelser av kärlek och sexualitet”. Manlig homosexualitet får stort utrymme och pjäsen regisseras av Ronny Danielson och spelas på Intiman scen.

Det väcker minnen. 2010 -swosch- 1969, Samma teater, samma scen, 12 män/pojkar har premiär. Pjäsen var The Boys in the Band av Martin Crawley, ursprungligen en off Broadway-succé från året före som nu tagits till Malmö av regissören Pierre Fränkel. Översatt fick den heta ”Oss pojkar emellan”. Jag minns för jag var med.

Det var här jag tog mina första stapplande steg på en svensk teaterscen, inte på scen kanske, snarare satte jag mitt arsle för första gången vid en regipult, inte som regissör men som en storögd och hängiven regisassistent. Jag fick jobbet därför att jag jobbade gratis, jag kunde ha ätit grus för att få vara med där. Jag hade ingen aning om vad pjäsen handlade om, och det var för väl det, för vi får komma ihåg att homosexualitet då var betraktat som en sjukdom, homosexualitet var visserligen tillåten för män över 18 år, men i folks ögon var det totalt tabu. Det är svårt idag att föreställa sig det förtryck som rådde på den här tiden, när det svenska folkhemmets stod på topp. Att vara homofil var ett helvete och att göra en föreställning om 9 män som samlas för att leka en vuxenvariant av sanning eller, nej, snarare sanning och konsekvens, 8 homosexuella män och en som kanske sitter i skåpet. Det var dynamit. En blandning av sensationsmakeri, skandal och fördömande av att skattemedel slösades bort följde oss från första repetitionsdag.

Det var ju första gången nå´t sån´t visades på en svensk scen. Vi var pionjärerna, vi bröt den mark som det skulle dröja många år innan den bar frukt. Vi var en ensemble med olika sexualitet men under arbetets gång kom vi att komma varandra nära. Det var många barriärer att bryta även för oss inne i repsalen, på teatern sågs vi med många oblida ögon. Nere i kantinen stod det alltid några bord mellan vårt de andra som åt där. Ju mer det tisslades och tasslades, desto mer svetsades vi samman.

Efter premiären tog vi flygbåten till Köpenhamn och taxi till Gentofte och Doug´s, en villa med stora fönster mitt i ett riktigt borgerligt villaområde. Doug bjöd på thanksgiving-kalkon efter mammas recept, fullstoppad med korngryn, russin och bröd. Vi drack och åt och efteråt dansade vi. Vi slet gardinerna till sidan och dansade och ett efter ett slocknade ljusen hos grannarna. Bara månens reflex i kikarna kunde anas. Vi gav dem en extraföreställning.

Jag åkte hem till Östersund, blev med barn och gifte mig och på nyårsafton föddes den vackraste av all flickor någonsin. För mig dröjde det 12 år innan jag stod där på en teaterscen igen. Och ytterligare 30 år senare, år 2010, så kan jag blicka tillbaka 42 år och på något viktigt. Det går en båge från idag till 1969, ett år då vi fortfarande sjöng "All you need is love" i parker och på badständer över hela världen. Världen förändras på 42 år. Och jag är en del av den förändringen, precis som du och Doug, min dotter och mina barnbarn.

Annat intressant finner du här.

Återigen om Gynning, Skavlan och "it-girls" i politiken

Vad är löften till för annat än att brytas. Alltså skriver jag en ny blogg en dag efter att jag lovat att göra uppehåll. :)

När jag låg och drog mig i sängen i morse, lyssnade jag på P1. Programmet var modeprogrammet Stil, som är ofrånkomligt om man ska förstå vad som sker i samtiden. Om väskors dolda budskap eller offentlighetens offentlighet, dvs sätt att framträda och manifestera sig. I dagens program talade man om fenomenet "it-girls". Det handlar om flickor alltså, som buslanseras i en dokusåpa, skriver memoarer vid 23, lanserar egna klädmärken och i detta bekräftar mottot: Jag syns, alltså finns jag till. Lyssna på programmet här.(29 januari 2010)

Min viktigaste fundering i den tidigare texten var ju huruvida politiker som Göran Hägglund nu väljer samma väg, att vi är på väg att får en sorts politikens "it-girls", politiker som hellre väljer medias bevakning av det banala som plattform för sitt framträdande, än där de verkligt skarpa, svåra politiska frågorna reses. Den politik som kräver mod och skicklighet. Jonas Gahr Støre är en representant för det senare.

Hägglund är ju inte ensam, Gudrun Schymans framträdande i Let´s dance kan väl hänföras till detta. Det spelar då lite roll att jag gillar henne och är full av beundran över hennes dansande. Hon väljer det banala, möjligheten att dansa sig hela vägen tillbaka till riksdagen.

Lyssna på Stil. Och titta på Skavlan. :)

Intressant

Sånger att vaka till...Laura Nyro

Nåt att vaka in julen med. En del dör alltför tidigt. Eva Cassidy, Laura Nyro ...men vad dom gav!



och



till min älskade, och Amy har fattat vad det handlar om..



I övrigt råder tystnad.

I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades.

I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades. Där sitter jag, gamle karlen och tårarna rinner. Jag och Anette hade gått ner till Gerlesborgskolan på konsert. Rumi-ensemblen under ledning av Javid Afsari Rad spelade. Och vilken musik! Den väsande rörflöjten, luftig och sjungande.



Afsari Rad har skrivit musik till ett urval av Rumi´s dikter. Ensemblen är stor och internationell, dels de persiska instrumenten, Oud, santur, ney och slagverk men också en stor stråksektion med musiker från Göteborgssymfonin och norska frilansare skapade en enhet som både var klassisk iransk och väldigt nutida minimalistisk västerlänsk, en mäktig samtida känsla med mångtusenåriga rötter och fästa till 800 år gamla texter av Rumi. Jag behärskar inte farsi, språket sångerna framfördes på, men jag har rätt god kännedom till Rumis poesi vilket var en fördel tror jag. Och Rumis ord går rätt in i min själ. Kärlekens och längtans poet framför alla. Han som inspirerat och fortfarande inspirerar diktare över hela världen, inspirerade oss i konsertlokalen vid havet i lilla Gerlesborg igår.



Kan musiken ytterligare förhöja en sådan storhet? Ja, igår kväll tyckte jag att jag fick vara med om det. Vi fick höra 5 kompositioner i en dryg timmes konsert. Publiken var en salig blandning av tonåringar och vuxna och gamlingar som mig. Så medryckande var det att några av ungdomarna inte kunde låta bli att ställa sig upp och dansa. Och Elsa fick en hostattack och fick smyga sig ut för att inte störa, så andlös var stämningen under de mest lyriska partierna att Birgitta fick en del blickar på sig när hon knäppte med sin snusdosa. Ensemblem fick med sig publiken till ett lyssnade vars intensitet nästan var att ta på. Och efteråt ville applåderna inte ta slut. När så Javid på sin klingande norska annonserade att de tänkte ”spela lite till” så fick vi också som vi ville.

Efter konserten stannade ett tjugotal och i lågmälda samtal kring skolmatsalens bord så fick vi pratat om det ena och det andra. Vi slås av det stora i att vi, som bor i en glesbygd ändå kan få njuta av framträdande på den här höga nivån, att en ensemble som spelar på stora arenor, nästa stopp var visst Hannover, stannade till i lilla Gerlesborg och att vi, det knappa hundratalet i publiken, hade fått vara med. Vi bor i en glesbygd visserligen, men vi har inte accepterat att det skall betyda låg livskvalitet. Vi har konst och musik i ett omfång som bara är möjligt tack vare för det första vårt eget intresse men också tack vare Rikskonserterna och den regionala musikförmedlingen Tonerna de gå och framför allt Gerlseborgsskolan, denna lilla oas där konst och kultur i ett halvt århundrade har vägrat acceptera verkligheten och gjort det omöjliga. Just den här konserten var ett resultat av samverkan mellan konsertserien Listen to the world och VG-regionens mångkulturkonsulent Rasoul Nejadmehr. Vi får hoppas att de aviserade förändringarna i kulturpolitiken och rikskonserternas ställning inte gör sådana här arrangemang svårare.



Men igår handlade det bara om känslorna hos en gammal man och ett blottat hjärta, om flöjtens sång om återförenandet, den arabiska cittrans som skapar det oändliga rummet, lutans ordlöshet och slagverken som lockade till dans. Om mitt hjärta och mina tårar som sjöng om återförenandet, min närvaro och ordlösheten i min kropp.

Andra skriver om musik, poesi och kärlek.

Hurra! Äntligen...

ur Hamlet; kung Claudius

Østfold Teater har äntligen blivit regionteater! Idag fick vi det efterlängtade beskedet att vi blivit erkända som fullvärdig regionteater. Det har tagit många år och mycket arbete. Under lång tid har vi trots små ekonomiska medel producerat föreställningar av högsta kvalitet för barn och ungdom. De ekonomiska begränsningarna har ju gjort att vi varit tvungna att begränsa antalet skådespelare och turnéperioder. Trots det har vi producerat högklassiga föreställningar, satsat på ny dramatik från unga norska förffattare, ordnat dramatikerverkstäder, och varit en scen för lokala unga proffesionella. Nu kan vi vidareutveckla den satsningen och även producera för den vuxna kvällspubliken. Fantastiskt.



ur Hamlet 2007: Hamlet og Ofelia

Från att från början varit bara tre anställda med ansvar för allt har teatern vuxit till en fullvärdig teater med ansvar för alla teater i fylket. I det skiljer vi oss ut från andra regionteatrar, vijobbar med proffessionella förställningar för turné, men också med lokala spel och amatörteater, vi ordnar kurser för företag och enskilda regionalt och nationellt. Vi har verkligen satsat på att teatern skall vara en levande del i ett regionalt men också sannaste mening lokalt samhällsliv.


ur Hamlet: Laertes hemkomst


Nu satsar vi på allvar för teaterns största utmaning någonsin, Brev fra Bendik, en föreställning om den store östfoldskonstnären Bendik Riis, han som fick Sune nordgren att flytta på Christian Krogh på hedersplats i Nasjonalgalleriet i Oslo och stället hänga Riis´ mästerverk "Bendik og Årolilje" på hans plats. Det kommer att lbi en föreställning fylld av visuell fantasi, bilder och poesi, musik av Bugge Wesseltoft och fantastiska skådespelare.


Bendik Riis: Malermesteren



Intressant om konst, kultur och teater skrivs det här.