En sång, en tid, ett liv.

Idag gick jag på introduktionsföreläsning för de nya eleverna på Gerlesborgsskolan och blev påmind om en låt som påminde mig om en tid, ett liv som jag kan leva med.


Och en skarp tro på att konsten kan ta de många vägarna, kan var din egen och likafullt angelägen för alla. Mainstream och anpassning är på så sätt konstens motsatser. För konsten är en sång.

Läs även andra bloggares åsikter om http://wwkonst, livet, musik, 10CC, kärleken

Väljarna är inga idioter, de går inte på bullshittandet.

Klyftorna ökar, skriver några. Svenska folket ogillar ökade klyftor, skriver åter andra och redovisar LO´s nya rapport mera sanningsenligt. Rapporten utgår från utvecklingen under åren 1991-2007, och har sedan frågat människor om deras syn på ökade klyftor. Och det är väldigt uppmuntrande att människor menar att ett samhälle inte mår bra av stora klyftor. Ska människor utvecklas och kunna förverkliga ”sina bästa stämningars längtan” som Branting uttryckte det, så måste möjligheterna finnas där. Stora klyftor i samhället stänger dörrar och gör förändring och utveckling, både på det privata planet och i samhället, svårare.

För att politiska partier skall kunna ta in samhällsutvecklingen och skapa ett program för förändring krävs att de har en trovärdig berättelse om det samhälle de verkar i och en vision om den förändring man söker väljarnas stöd för. Känner människor inte igen sig får det då den motsatta effekten, de avvisar det alternativet. Det är med andra ord väldigt viktigt hur man formulerar sig.

Efter de senaste opinionsmätningarna har det utbrutit något som närmast liknar panik bland socialdemokratiska bloggare. Opinionen vänder och slutsatsen har av någon outgrundlig anledning blivit att nu ska vi ha mer av det gamla. Budskapet ska skärpas genom att vi vässar slagorden. Som om det inte är just det som väljarna avvisar. För mig som socialdemokrat är det här fullkomligt obegripligt. Varför granskar vi inte vår berättelse. För det är väl antagligen där felen ligger.

För ett år sedan varnade jag för den här utvecklingen. Regeringen krismaximerar för att framstå i bättre dager när de verkliga talen redovisas inför valet. Vi går i fällan och talar om ökade klyftor och historiskt höga och skenande arbetslöshetstal. En verklighet som adrenalinstinna valstrateger älskar men som väljarna inte känner igen sig i.

Ett av de mest ihärdiga misstagen har varit påståendet om att ”klyftorna ökar under den borgerliga regeringen.” KlyftorNA i flertal, som om att skillnaderna mellan män och kvinnor, arbetare och tjänstemän, unga och gamla, pensionärer och arbetande, akademiker och arbetare så där i allmänhet skulle ha ökat dramatiskt under de sista 4 åren. Detta är nonsens och det tar inte mer än 5 minuter att kolla det hos Statistiska centralbyrån.


Det finns ingen sådan påtaglig allmän ökning av klyftorna. Däremot så är det en klyfta som ökar dramatiskt och har så gjort under de senaste 15 åren. Det är klyftan mellan de fattiga och maktlösa och resten av befolkningen. Till de fattiga hör arbetslösa utan försäkring, långtidssjukskrivna, de som lever på socialbidrag, de med minsta pension, de papperslösa m.fl. Det gäller oavsett ålder och utbildning men kvinnor överväger. Gruppen som sådan krymper i storlek, men skillnaden/klyftan ökar dramatiskt.

Så ser verkligheten ut och det är underlag för en helt annan berättelse om samtiden än den som nu ett antal socialdemokratiska bloggare försöker lansera. Vår berättelse borde vara om ett samhälle som är diskriminerande och osolidariskt, där fattigdom är ditt eget fel, sjukdom är misstänkt bedrägeri, arbetslöshet är lättja. Vi måste berätta om orsakerna för att bli begripliga och vi måste klara att göra den nödvändiga förändringen möjlig att se. Och då håller det inte att komma med nonsens och påhitt.

Väljarna är inga idioter, de är ingen valboskap som skall kommenderas ur sofforna på valdagen. De kan läsa och förstå, de vet vad som sker i samhället runt sig, de går inte på bullshittandet.

Jag blir upprörd, för jag vet vad jag kommer att få ägna min tid åt på gator och torg till, när jag ställs inför frågorna och avvisandet av vårt alternativ.

Just det, lata och okunniga kampanjmakares bullshit. De som sitter med tillgång till hela apparaten, till media och uppmärksamheten, de som är så förblindade av sin egen makthunger att de struntar i maktens innehåll.

Får de fortsätta så förlorar jag valet, du och jag, vi som längtar efter förändringen. Och det oavsett valutgången. Om det berättar LO´s rapport och bokslutet över de sista 15 årens utveckling. Inget annat..

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, val 2010, agitation, klyftor, solidaritet

Det här är en text om det privata och det politiska. Var var du Göran Hägglund?

Det här är en text om det privata och det politiska. Jag sitter mitt uppe i ett intensivt redaktionsarbete för att få fram ett lokalt valmanifest för Socialdemokraterna i Tanum. Dessutom första maj, Bohusläns distriktskongress, lilla valrörelsen, revision av kommunens bokslut, nämndernas bokslut... och till detta arbetet och 25 mils resa varje dag. Det är lätt att en sådan här tid få för sig att det politiska är det samma som det privata. Men så är det ju inte. Eller...?

I går kväll åt jag middag hos min vän G, som vill utveckla sin kaféverksamhet till ett pensionat. Hon bjöd på grillad haloumi på grön- och rotsaksbädd. Vi kläckte idéer om finansiering och drift. Själv är jag en hängiven fritidskock och en ganska bra sådan, men det här är hennes projekt. Ett pensionat med 11 rum vid havet i Bohuslän. Jag vill vara med till stöd, men inte blanda mig i.

Var är det politiska? Jo, i valplattformen pekar vi på besöksnäringens betydelse i vår kommun. Vikten av att förenkla för att goda idéer ska bära frukt. Två av kommunens mest framgångsrika entreprenörer på restaurang- och hotellsidan är sossar, och har livfullt förklarat vad som krävs av politiken för att inte lägga stoppklossar i vägen. Och då handlar det inte om fri exploatering och maximalt vinstuttag, utan om värnande om våra viktigaste tillgångar; naturen, havet, allemansrätten där inte varje ärende, varje ansökan ska kräva tonvis av papper och årslånga behandlingstider. I en kommun med 12250 innevånare och 1500 företag, dvs ett företag på var åttonde person, är det lätt att förstå att varje paroll om jobb, ungdomens praktikplatser, boende, kommunikationer i väldigt hög grad handlar om det politiska samhällets förmåga att hantera näringslivet professionellt.

G vill köpa konstskolans ateljéhus, ett gammalt ålderdomshem som dömdes ut av arbetsmiljöskäl. Skolan fick köpa det av kommunen på gunstiga villkor. Gerlesborgskolan ligger med fri sikt ut över Bottnafjorden. Vid det som för 100 år sedan var hamn för den livliga handeln hos köpmannen Gerle, ligger ruinerna av de gamla magasinen som nu är inramning till en av Sveriges viktigaste konstnärsmiljöer. Här vill G skapa ett pensionat för himmelsk ro och boende.

Men den moderna tiden hinner ifatt historien. För några år sedan var det någon som upptäckte att till fastigheter långt inåt land hörde en strandrätt där nere vid Bottnafjorden. Det betydde rätten att bygga en sjöbod med tillhörande ankringsplats. Strandlinjen kring hamnen och skolan skulle nu bebyggas med upp till 16 sjöbodar. Den fria sikten och tillgängligheten till strandlinjen ville försvinna. En bitter strid uppstår, å ena sidan de som värnar allemansrätten och strandlinjen och å andra sidan de som hävdar urgammal egendomsrätt, om än med snöda ekonomiska motiv. Inte gör det saken lättare att i den ena hörnan står ”konstnärerna” och i den andra ”lokalbefolkningen”. De konstiga mot de vanliga. För att värna allemansrätten bestämde sig då skolan för att köpa marken och därmed förhindra sjöbodsbygget. Så viktig var det för skolans möjlighet att fortsätta verka på den platsen, att inga andra alternativ erbjöds. Och här vävs trådarna samman.

För att bekosta köpet av strandremsan tvingas nu skolan sälja sitt ateljéhus. Vårt framtida pensionat. Och det var det vi satt och pratade om kring middagsbordet i går kväll. (Var var du Göran Hägglund?) G vill inte driva restaurang, hon tänkte på mig, men jag är rädd om vår vänskap så jag föreslog då att hon borde prata med Jon, en ung, fantastisk kock som specialiserat sig på havsmat, allt från tångräkor till världens bästa ostron, de bohuslänska Ostrea edulis. Jon arrenderade och drev förra året restaurangen Skalhuset nära Hamburgsund. I en oansenlig gammal båtverkstad/barack serverade han havets läckerheter på en nivå som inte står stjärnfallen i Guide Michelin efter. Jag tipsade G om honom. The perfect match. Hon, själva sinnebilden av en pensionatsvärdinna som bakar de ljuvligaste kakor, bullar och bakelser. Han, med ett gudomligt sinne för skaldjur.

Av skäl som jag inte känner så kom Skalhusets ägare och Jon inte överens om årets arrende. Skalhusets ägare och skapare, Jan K, är en av mina revisorskamrater i kommunen, där han representerar Miljövänstern. Säg mig vad som är privat och vad som är politiskt? Vad betyder det nu när Jon söker ny restaurang?

Det är här det blir politiskt. Hur hanterar politikerna en sådan här situation? Vilken är den politiska uppgiften när två hängivna entreprenörer står inför en viktig etablering? Finns det politiska val som kan göras eller är alla bakbundna av regelverk? Vågar politikerna visa muskler och säga att detta vill vi, eller detta vill vi inte. Och sedan verka för att besluten blir verklighet nu? Som fritidspolitiker så känner jag mig vandrande i ett marskland. Varje gång jag hör mig för om stadsplanen för det här området, är jag privat eller politisk? Går jag på en gräns mellan rätt och fel i den förtroendevaldes landskap? Alla dessa frågor, som jag efterhand förstår är själva demokratins dilemma. En inbyggd tröghet, som till slut ska förmå skilja det privata, egenintresset, från det politiska, allmänintresset.

Så har ni vägarna förbi-till påsk nästa år så är ni förhoppningsvis inviterade till vårt nya pensionat vid havet. Påsken som den stora konstvandringens tid, då tiotusentals besökare ser konst i ateljémiljöer. Då kan du behöva en stunds vila och den mest färska, mest närodlade och mest vällagade mat. I en salig blandning av privat och politik.

Intressant? Annat om annat skrivs här och här.

Äntligen. Och jag skickar fem fingrar upp i deras onämnbara.

Äntligen har jag lust att utropa. Efter år av skrivande och debatterande har jag fått rätt. Morgonens toppnyhet på radions P1-nyheter var att Universitetsjukhuset i Skåne bestämt om ett nytt system för att komma åt skador och felbehandlingar i vården.

Jag har visat, med Socialstyrelsen i ryggen, på hur vården orsakat flera tusen döda och många tiotusentals allvarliga skador varje år på människor som sökt behandling för helt andra skador. Jag har debatterat, jag har frågat varför (s), som är mitt eget parti, aldrig fört upp dessa missförhållanden på på den politiska arenan, men blivit negligerad, ifrågasatt, idiotförklarats och t.o.m betraktats som rättshaverist. Framträdande socialdemokrater som Enn Kokk, f.d riksdagsmannen och styrelseledamoten i Lunds Universitet Bengt Silfverstrand, landstingspolitikern och blivande stjärnskottet Johan Sjölander i Stockholm har alla försökt att diskreditera mig i sina försök att ogiltigförklara problematiken som politisk fråga. I deras värld tystas det som på något sätt kan fälla en skugga över deras eget verk. Men verkligheten har en förmåga att hinna ikapp den sortens strutsbeteende. Jag hade rätt och dom hade fel. Så enkelt är det.

Enligt den skånske sjukhusdirektörens uppgifter skulle så mycket som 30% av sjukvårdens kostnader belastas av dessa felbehandlingar. 30% motsvarar ungefär 90 miljarder kronor per år, och då är det mänskliga lidandet för patienterna och deras anhöriga oräknade, kostnaderna för sjukskrivningar och förtidspensioner likaså, personalens lidande i ett system som så till den grad belastar dem med onödigt lidande för de som kommit för att få hjälp.

Problemen härrör från dålig organisation, toppstyrning, ledning hos sjukhus och beställare som helt bortsett från kompetens och förmåga hos de som jobbar ute i vården; biträden, sjuksystrar, läkare. Det nya systemet, som visat stora framgångar i USA och England, bygger på att besluten förs ner till sjukhusnivån, till de som ändå skall göra jobbet. Arbetsplatsdemokrati helt enkelt. Detta är uppenbarligen så provocerande för de som i första hand ser till statens intressen, som störste arbetsgivare i de till sjukvårdsförsäkringen anslutna sjukvårdsgivarna. För dem är statlig expansion, centralisering och politiskt styre viktigare och därför måste kritik förlöjligas, negligeras och ifrågasättas. Kosta vad det kosta vill.

Nu är byxorna nere på herrarna. Och de kommer säkert att ha tusen undanflykter, men det hjälper inte. Smärtan av de fem fingrar som jag härmed skickar upp i deras onämnbara kommer att sitta i länge.


Intressant?

De väntar bara på rätt tillfälle att dra ner byxorna på Östros i rätt debatt

Rusar den svenska arbetslösheten? Rasar den i höjden? Man får gärna det intrycket när man följer den politiska debatten bland hetlevrade bloggare med valtermometern på plats, men även bland debattens ministerkandidater i höstens val.

Jag måste erkänna, jag läser LO-tidningen. Det är en gammal vana, och sedan den fick en nätugåva har det gjort denna vana enklare. Vem som helst, tom en partisekreterare eller en blivande finansminister, kan ju med ett klick på musen komma dit. Längst uppe på framsidan publicerar de veckostatistiken från AMS och arbetslöshetens utveckling. Jag följer den och jag ser inte något rusande eller andra himlafenomen. Arbetslösheten ligger närmast konstant och skvalpar i ett spänn på 20 000, ibland högre ibland lägre. Den största förändringen kom en vecka i januari då de sjukskrivna som tvingats anmäla sig till arbetsförmedlingen kom in i statistiken och det steg med 10000 personer, men sedan dess har siffrorna på två veckor sjunkit tillbaka med 6000.

Sanningen är den att arbetslöshetssiffrorna idag ligger på snittet för perioden 1996-2009. Den är hög, enligt min mening allt för hög och den hanteras också dåligt av den borgerliga alliansen. Men den stämmer inte överens med den mytbildning om en rusande arbetslöshet, som trummas fram från oppositionens sida. Det är en mytbildning som mer liknar en cynisk förhoppning för att vinna valet än en sann beskrivning av verkligheten.

Jag tror att det är farligt för oppositionen av flera skäl. För det första givetvis då det bara är att gå till statistiken för att tillbakavisa det. Tro inte för ett ögonblick att de borgerliga inte känner till det, de väntar bara på rätt tillfälle att dra ner byxorna på Östros i rätt debatt. Även om det är allvarligt och illa för oss som längtar och kämpar för en ny färdriktningg i samhällsutvecklingen, så är det framförallt det att denna mytbildning, denna fokusering på ett påhitt som inte stämmer med verkligheten, motverkar just utformandet av en politik som stakar ut vägen till framtiden.

De ledande socialdemokratiska debattörerna verkar inte inse att vi sedan 90-talskrisen befinner oss i en historisk strukturomvandling. Här framställs det som om att en traditionell keynesiansk konjunktur-politik vore lösningen. Men det handlar inte om enkelt hanterbara företeelser som ny teknik, omsorgssektorns tillväxt eller avveckling av en eller annan bransch. Nej, det handlar om en gigantisk global strukturomvandling där folkrika länder som Kina, Indien, Sydostasien, Iran, Brasilien, Sydafrika och Nigeria kräver sin del av jordens resurser. För att bygga sina samhällen, sin välfärd. Sverige och Västvärlden står inför en gigantisk omstrukturering, där de fördelar vi tillskansat oss genom den ekonomiska världsordningen, inte längre kommer att stå till buds.

Vi måste finna plats i den globala fördelningen som baseras på våra egna resurser och möjligheter. I den processen kommer många heliga kor att slaktas. Det håller inte att komma med förenklade analyser och snärtiga slagord om nyliberalismens förbannelse eller den ene eller andre ministerns bristfälliga vandel.

Det är många som kan vinna ett val men det är bara de som förstår och försöker hantera framtiden, de som vågar att se utmaningen med 1,5 miljarder kinesers krav på vårdcentraler och a-kassa, lagar som reglera arbetstid och arbetsförhållanden och 1 miljard indiers krav på en hushållsstandard som omfattar både popcornmaskiner, bilar och torktumlare, som kommer att vinna framtiden för våra barn och barnbarn.

Det är inte för att vi är bättre på att styra utan för att vi vill ha ett annat samhälle som vi ska vinna valet 2010. Och då håller det inte med att klämkäckt och med hållna tummar satsa på en politisk agitation som främst inriktar sig på motståndarens tillkortakommanden och framhävandet av sin egen förträfflighet. Då måste vi krossa myterna, inte bygga nya.

De religiösa och politiska ideologierna kommer att genomgå stora förändringar. De som försöker återvända till en svunnen tid kommer för gott att lämnas ensamma på sina isflak.

För övrigt kan jag bara hänvisa till Peter Karlberg, jag har varit på besök där under förmiddagen och njutit.Ibland längtar jag intensivt likt Proust på en mandelkaka från Laaksos skafferi.
Och Anders Widén bygger inte bara hus utan träffar också huvudet på spiken. Liksom jag beundrar den envetna klarsyn hos Eva Hillén Ahlström som kräver människovärde för alla, liksom Claes Krantz modiga självständighet i socialdemokratins ibland väl påtagliga malström.

Inget liv är värt att slösas bort på trivialiteter och kravlös förnöjsamhet.

Den 24 januari 1974. Jag kommer till jobbet som vanligt. Eftermiddagsskift på Gränges Aluminium. Stämplar in kl 14.00, hämtar tappschemat och ger mig upp i hallarna, trucken står utanför verkstaden med motorn på. En hälsning från förmiddagsskiftet som visserligen bryter mot regelverket, men som vi ändå gör för att undelätta för varandra.

Uppe i hallarna hämtar jag dagens tappskänk, kör fram till första ugnen som skall tappas, hugger ett hål i slaggskorpan och ställer skänken på värmning. Efter ett par minuter är allt klart för att börja. Jag har gjort det tusentals gånger förut. Allt verkar vara som det ska. Klockan är 14.36. Jag vet det eftersom den krossas och stannar exakt då. För det var ingen vanlig dag på jobbet. Det var den där dagen då det händer som inte ska hända.

Jag går fram för att kolla att tappningen går rätt och hinner konstatera att det är metall och inte slagg som kommer, sedan vet jag inte mer. Skänken exploderar, jag slås medvetslös och kastas 3 meter bakåt, landar på huvudet på golvets järngaller. Min hjälm slår i väggen 30 meter bakåt och 10 meter över golvet. Det berättar mina arbetskamrater senare. Själv vet jag bara att jag vaknar till och försöker släpa mig bort, jag är blind på det ena ögat och ser svagt med det andra. Sedan tynar jag sakta bort. Antagligen dör jag. Jag svävar över min kropp som jag kan se ligga på golvet och återupplever hur jag flyger genom luften och landar. Två gångar i en sorts slowmotion.

Hjälpen kommer snart, jag körs till sjukhuset i Sundsvall och mina skador listas; huvud och överkroppens framsida med 2a och 3e gradens brännskador, alla muskler och senor i nacken sönderslitna, brott på nyckelbenen och höger handled, oräkneliga frakturer på skallbenet och käken, flera tandskador. Ögonens status är oklar eftersom brännskadorna ”limmat” ihop dem. Jag fraktas omedelbart vidare till brännskadeavdelningen på Uppsalas akademiska sjukhus, där man konstaterar att jag har haft tur i oturen. Det var gummirök som orsakade explosionen, och den lade sig som en heltäckande antiseptisk mask över brännskadorna. På så sätt slapp jag de infektioner som deformerar alla brännskador. Nu återstod bara väntan, väntan på att ny hud skulle växa ut under ”gummimasken”. Efter fyra veckor i isolering lossnar den och jag kan förbereda mig på att åka hem. Med armen i gips och en heltäckande blå tatuering över högra ansiktshalvan återvänder jag till Sundsvall. Efter 5 månaders som sjukskriven orkade jag inte gå sjukskriven mer utan bad min läkare och företaget om att få börja jobba igen. Ett antal år följde med operationer och rehab.

Det här blev en rubrik och en liten notis i tidningarna, men för mig så förändrades hela mitt liv. Lite mindre rädd för att dö, desto gladare för att leva, har man hälsat på hos döden så får varje dag, varje timme och minut ett helt nytt värde. Jag blev kräsen på livet, inget halvdant ljummet dög längre. Inget liv är värt att slösas bor på trivialiteter och kravlös förnöjsamhet. Jag jobbade kvar 3 år på Gränges, sedan bröt jag upp och sökte en helt annan livsväg. Jag sökte mig till teatern och har fortsatt där till den dag som idag är.

Intressant

Sånger att vaka till...Laura Nyro

Nåt att vaka in julen med. En del dör alltför tidigt. Eva Cassidy, Laura Nyro ...men vad dom gav!



och



till min älskade, och Amy har fattat vad det handlar om..



I övrigt råder tystnad.