Och visst blev 2012 ett riktigt skitår.

 Det är bara att konstatera, 2012 blev ett jävla skitår. I världen med klimathot som gallopperar och ett mellanöstern som verkar närmare ett palestiskst holocaust än på länge. I Sverige fortsätter kattrakandet mellan partierna medan ojämlikhet och segregation fortsätter prägla allt utom samhällsdebatten och de politiska initiativen.

Det är nyårsafton och mörkret vägrar ge sig, Ljuset kommer inte genom molnmassorna och det oupphörliga regnet. Den allmänna dystopin gestaltas av naturen själv.

På det personliga planet blev det än värre. Att gå genom en skilsmässa efter 26 år är outsägligt tungt. Jag pendlar mellan att betrakta det som ett gigantiskt misslyckande och att förhållandet bara var tänkt för dessa 26 år. Efter så mycket kärlek och kamp för att ge den en chans, efter så mycket hopp om utveckling bara se den ta slut, att inse att det var en illusion, en löjlig förhoppning som avslutas med en fingerknäppning. Nu finns ju kärleken där trots allt i mina barn och barnbarn, en kärlek som nu får all den omsorg som tidigare gick till förhållandet. Jag kan finna en viss förtröstan i att tänka tanken att det aldrig var menat för mer än 26 år, att jag trots allt fick det. Ett bestämde jag mig dock för, att inte bli bitter, inte låta bitterheten äta mina dagar, min tid.

I arbetet skedde det mycket och där måste jag skilja, så gott det går, på arbetet och arbetsplatsen. I arbetet, det som jag älskar så mycket, förmår jag fortfarande utmana mig själv. I gamla föreställningar som sattes upp för fjärde året, fann jag nya möjligheter och uppsättningen blev bättre än sist trots att den rundade 130 spelningar. I de nya, om Edvard Munch respektive den om kampen för världens mest progressiva grundlag, Om grundloven av 1814, tillåter jag mig gå den svåra vägen och ge mig in på nya områden i scenskonsten. Vi gick under 2012 in i en ny organisation och nya lokaler speciellt byggda för våra behov. Känslan av att gå omkring i ett teaterhus var överväldigande. Arbetsglädjen boostade.

Men om konsten står stark så är dess organisation en katastrof. Nyordningen innebar att all kulturverksamhet i Fylket(=länet) samlades under samma tak och en ny lednigstruktur etablerades. Och den nye direktören hade bestämt sig. Gamla konflikter skulle grävas upp och den nya makten användas till att krossa teatern. Resurserna togs ifrån oss, oändliga möten, som till slut tog mer av vår tid än skapandet, gick åt till att diskutera hans tyckande och menande. Påstående utan täckning av fakta och verklighetens siffror tvingade oss till att ägna tiden åt meningslöst pladder och när tyckandet var tillbakavisat anmälde direktören nytt tyckande som krävde vår tid. Om och om igen utan uppehåll. 

I sociala medier blev jag passiv, jag slutade blogga och twittra. Bloggandet eftersom debatten upphörde i den. Twittret därför att det blev just det, planlösa parningsrop och förnöjsamhet över att ha funnit mat.

Halmstrået jag trots allt griper är konsten, den dör inte, den finns kvar därinne i mig. Jag tog upp min fotograferande igen efter 20 år, det som stals ifrån mig en idiotisk natt i Salamancha då alla mina kameror och all min utrustning stals ifrån mig tillsamman med min lust. Men 2012 kom den tillbaka. Jag fann glädje i bilderna, i att se bilderna innan de tas, att erövra den moderna tekniken och låta den förenas med den gamla. Så 2013 ska jag låta gå i konstens tecken odelat och helt.

Och visst finns det flera ljuspunkter, arbetet med Göteborgs Symfoniker, min cykelglädje och viktminskning, alla besöken hos och av släkt och vänner .... så.... kanske måste man ändå säga att det blev ett skitår med stora reservationer. :)

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om nytt år, 2012, #gottnyttar, konsten, kärleken, framtiden

En sång, en tid, ett liv.

Idag gick jag på introduktionsföreläsning för de nya eleverna på Gerlesborgsskolan och blev påmind om en låt som påminde mig om en tid, ett liv som jag kan leva med.


Och en skarp tro på att konsten kan ta de många vägarna, kan var din egen och likafullt angelägen för alla. Mainstream och anpassning är på så sätt konstens motsatser. För konsten är en sång.

Läs även andra bloggares åsikter om http://wwkonst, livet, musik, 10CC, kärleken

Så är det bara och en oändlighet av blod är inte farbar.

Jag följer med krampaktig sorg den debatt som följer på det israeliska våldet mot Ship to Gaza. Det är lika svårt varje gång denna konflikt lyckas pressa sig fram till medias förstasidor. Låt mig bara säga det på en gång. Jag är inte neutral. Därtill är min egen smärta och mina personliga erfarenheter av konflikten alltför nära, den är privat och känslomässig och kan inte ligga till grund för ett rationellt ställningstagande. Så är det bara och en oändlighet av blod är inte farbar.

Israel ockuperar palestinskt land. Det som skulle bli det judiska folkets hemland blev till staten Israel. Efter det groteska förverkligandet av judehatets ultimata önskan, försöket till utrotning av ett helt folk, måste världen skapa staten Israel. Det var en kolonial handling och en manifestation av en religiös historieskrivning. För hade det handlat om enbart att finna ett land till skydd och utveckling för världens judar så kunde man valt ett geografiskt område var som helst i världen. I Bronx, i Bayern, i det neutrala Sverige. Men man valde Palestina, det heliga landet för tre världsreligioner och gav det till en av dem. Det finns både ett realpolitiskt motiv och ett religiöst för staten Israels existens. Här ligger konfliktens kärna tror jag.

Därför kan professor Tännsjö kräva att alla världens judar skall ta avstånd från staten Israels handlande. Men jag menar att han har fel. Det existerar ingen kollektiv skuld som bärs av alla judar. Lika lite, som när jag som muslim avkrävs avståndstagande och markering av skiljelinje inför de galenskaper som individer och grupper utför i min religions namn. Man kan begära av mig att jag tar avstånd från våld och övergrepp därför att jag är människa, men för min religion, att jag är muslim – nej. En handling är en handling och skall dömas efter det. Min religion är visserligen en gränslös gemenskap, men den är i första hand en privat relation mellan Gud och mig, den är ett ständigt pågående samtal där jag som människa och individ söker vägledning och i förtröstan lever mitt liv. Om någon annan skulle ta sitt förhållande till Gud som intäkt för våld och destruktion så är det inte min sak i religionen. Det är däremot handlingen i verkligheten, som den drabbar mina medmänniskor, som den utförs av gärningsmannen. Och den kan du bara bekämpa som människa, din relation till Gud kan ge dig styrka och vägledning men inte legitimitet. Däri ligger trons begränsning, den är ett privat förhållande mellan dig och Gud.

När västvärlden ville döva sitt dåliga samvete och betala av på den oerhörda skuld vi hade genom århundraden av judehat, blandade man samman realpolitik och religion, och därmed så skapade man dagens konflikt. Och idag handlar det inte längre om en förtryckt judisk befolkning sammanföst i ghetton och koncentrationsläger. Det handlar om en stat som aldrig mer kommer att tillåta detta. Kosta vad det kosta vill, drabba den det drabba vill. Diasporan blir det ideologiska kitt som håller brutaliteten vid liv. Staten Israel håller alla världens judar som ansvariga för sina handlingar, därför är det fel av oss som kritiserar detta att avkräva samma, alla världens judars avsiktsförklaring.

Det är här professor Tännsjö hamnar fel. Han, för att använda ett fullkomligt paradoxalt och historiskt ironiskt begrepp, han stigmatiserar en tro.

Jag fann en oerhört skarp och genomtänkt debatt hos Peter Karlberg.
Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, civilisationen, etik, framtid, fred, kärleken, Israel, Ship to Gaza, judendomen, solidaritet, tro,
Andra debatterar här och här, ett resonemang som jag inte alls får att gå ihop

Sånger att vaka till...Laura Nyro

Nåt att vaka in julen med. En del dör alltför tidigt. Eva Cassidy, Laura Nyro ...men vad dom gav!



och



till min älskade, och Amy har fattat vad det handlar om..



I övrigt råder tystnad.