Cirkus S eller en bön om största möjliga tystnad.

Vi ber om största möjliga tystnad! Vi skall nu få se ett av de mest fantastiska politiska cirkusnumren världen skådat, en enastående prestation. Högt upp under cirkuskupolen kommer nu Sveriges en gång största parti att ta sig på en illusorisk lina från 19 september 2010 till 19 september 2014. Får jag be om största möjliga tystnad.. trumvirvel... trumvirvel ... trumvirvel .... trumvirvel ... kongress 2013 och partiledarval....trumvirvel.... trumvirvel...och så är det äntligen val 2014.

Om det är vår strategi för framtiden då kan vi lägga ner redan nu.

Prinsen på ärten-syndromet slår alla rekord när man som vissa beskriver allt som överhuvudtaget sägs om partiet och eventuella förändringar, som utspel och illvillig kritik, skyttegravskrig, krypskytte av femtekolonnare och som att man sticker kniven i och vrider om! Läs några inlägg på den famösa s-bloggar! Där ser man vilket skrot och korn som tillåts regera. Nazi-metaforererna står som spön i backen. Och följeslagarna bugar och håller tyst. Inte ett ord från de som högljutt bespottar mediadrev och mobbing. Fegarslena mörkar.

Och ni som talar om högt i tak, när kommer ni att reagera på avskummet? Ska inte en medlem och fd partiledare kunna uttala sig i en såpass generell sak som valberedningsarbetet, som hon har lång och närgången erfarenhet av, utan att misstänkliggöras. När hon uttrycker banala självklarheter så reser vissa ragg och kräver inordning i ledet. Men hur smalt ska det där ledet bli? Som den där Folkets tempelsekten i Guyana?

Partiet är tyst, inte ett ord om vad som bör göras. Och folk ropar i öknen. Samtidigt som partiet blir mindre och mindre, och ingen ska tro att det är tillfälligt, folk lämnar partiet på allvar. Det sägs och det känns i hela samhällsklimatet. Varför reagerar ni inte på totalitarismens röster? För är det något som inte drabbar prinsen så är det väl just kravet på öppenhet och hennes konstaterande att både hon och Juholt fått lida av konsekvenserna.

Eller antyder ni på allvar att han på något sätt skulle ha tagit del i valberedningens arbete och därför drabbas av reflektionen?

Men ni tiger, ni instämmer och lägger er platta för underkastelsens och tystnadens vapendragare!

Jag begriper inte varför vi inte sätter ner foten och säger nu får det vara nog! De som vill kväva diskussion och styra partiet bort från normala moderna demokratiska principer in i en medeltida auktoritär lojalitetskultur hör denna medeltid till. Låt dom stanna där, lämna dem bakom oss.

Det socialdemokratiska partiet topprids av starka krafter som verkar önska dess undergång. Som något annat kan man inte tolka alla dessa krav på tystnad. När skall partiets frågor diskuteras om det inte får göras nu? Efter nästa val och vad säger att det lämpar sig bättre då? Eller i Programkommissionens studiecirklar kanske? Har vi glömt utgången av rådslagen före förra valet? Om vi inte ens får diskutera det öppet, hur tror någon då att vi kommer att kunna leva det?

Det fega krypandet för enväldet och gubbväldet (obs gubbar av alla kön) undergräver partiets berättigande för varje dag det pågår och så länge det tillåts regera. Jag säger nu en gång för alla: Vi lever i 2000-talet, öppenhet och demokrati är det enda vi har att försvara, all unkna rester av enväldet och dess kamp kring köttgrytorna måste städas ut i friska luften, till allas åsyn skall de ställas de som käkat sig feta till priset av tystnad. Och alla som vacklar med blicken mot en framtida post i detta parti, till er riktar jag bara uppmaningen, ta ställning eller skit på er!

Om tystnaden tillåts regera då förtjänar partiet varken sina medlemmar eller röster i nästa val.

Läs Peter Karlberg, Peter Andersson, Johan Westerholm, Peter Högberg

Intressant!

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, socialdemokraterna, Mona Sahlin, politik, öppenhet, framtiden, förändring, val 2014,

En repris:Då, när jag levde mitt uppe i det var det självklart, pappa bakade och mamma stod i mål.

Mina föräldrar arbetade bägge två. De var födda 1912 resp 1913 och fick uppleva två världskrig, 30-talets depressionen, fascismen och välfärdsstatens framväxt. 1938 bosatte de sig i en liten ort i Norrlands inland. De fick fyra barn som alla tidigt lämnade hemmet.

Efter att i tio års tid bott i vindsvåningar och oisolerade hus, där vattnet frös i ledningarna om vintern, fick de så flytta in i ”Hyreshuset”, ja det kallades så eftersom det bara fanns ett hyreshus i byn. Där hade dom varmt och kallt vatten, tvättstuga och centralvärme. I huset, som hade fyra lägenheter, bodde förutom oss en pensionärsfamilj, före detta småbrukare som nu tjänade som husets vaktmästare, en skogsarbetare med stor familj och till sist, av någon anledning, ortens tandläkare. Fyra familjer, många barn i ”Hyreshuset” som lika gärna kunde ha hetat "folkhemmet".

Eftersom de båda arbetade så hade de en arbetsdelning i hemmet som gick efter bästa förmåga. Pappa fiskade, diskade, städade, bakade bröd och stod för nattning av barn, de mjuka värdena skulle det väl kallas idag. Mamma stod för tvätt, matlagning och söm, kläder gick i arv och skulle lagas och sys om. Fisk åt vi fem dagar i veckan.

Men mamma var den som fysiskt fostrade oss. Hon hade varit aktiv idrottskvinna som ung, hade svenskt rekord i höjdhopp på 20-talet. 1.45! Det blev som ett magiskt tal för oss ungar. Det skulle vi bara slå och jag minns när jag som 12-13-åring, sprickfärdig av stolthet, kunde meddela att nu har jag gjort det. Och när hennes barnbarn senare satte världsrekord och vann stora mästerskap, så var det,tror jag, den gången hon hoppade över 1.45 som väckte mest stolhet hos mamma.

Mamma hade spelat handboll i högsta divisionen, så hon hjälpte oss med fotbollsträningen och drog sig inte heller för att ställa sig i målet när vi behövde hjälp. Jag minns det aldrig som konstigt eller pinsamt: att mamma stod i mål! Möjligen tyckte jag att hon hade en lite pinsam stil, handbollsspelare som hon var, där hon stod bredbent och med flaxande armar. Men hon tog ju bollarna så det fick passera. Att målvakt var det jag satsade på i fotbollen följde naturligt.

Pappa läste. Han läste sagor och äventyr. På kvällen samlades vi barn i deras säng och där lästes fornordiska gudasagor, Elsa Beskow, Homeros och Hellsing. Min barndoms hjältar hette Akilles, Frej, Odysseus, Flickan med solägget och Krakel Spektakel. Han läste och fabulerade och vi bara låg där och söp in. När vi tecknade så var det han som såg till att allt skulle upp på väggen. Varenda tom yta i köket var fylld av barnteckningar, som vi ungar kunde se på, begrunda och inte utan stolhet peka på och säga: Den har jag gjort. Och teckningarna hängde där till den dag de flyttade ut från ”Hyreshuset”. Det var väl bara när vi följde med ut på fisket eller cyklade ut i skogen, som vi fick se den fysiska sidan av pappa.

De var säkert moderna på sin tid, och det var själva arbetet, att bägge arbetade som tvingade fram en arbetsdelning som andades jämlikhet. På något sätt lyckades de förena ”det passar du bäst för” med en rättvis uppdelning av sysslorna. Och vi barn fick lära oss. Hos oss gick varmvattnet på husets gemensamma räkning, därför fick pappa oss att förstå att man sköljer disken i kallt vatten och låter den dropptorka i diskstället. Man slösar inte med det gemensamma. Det är ju sådant som man tar med sig vidare i livet.

Men det är först sent i livet som jag insett att det här handlade om jämlikhet. Då, när jag levde mitt uppe i det var det självklart, pappa bakade och mamma stod i mål.

Om jämlikhet skrivs det överallt, här och här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, familj, framtid, frihet, jämlikhet, solidaritet, ungdom, ålder

Retro: Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

Jag tänker skriva ett antal brev till Socialdemokraternas förtroenderåd inför helgens avgörande viktiga möte. Jag vet att flera av er som är på det mötet läser min blogg och hoppas att även om jag inte bidrar med några revolutioner ändå ger några nålstick och argument i debatterna. Kanske ett och annat sätt att se på de politiska frågorna.

Följande skrevs redan 30 september 2009, men den har en skrämmande aktualitet. Läs den och sila fram det väsentliga för dagens diskussion, det hänvisaas till en del tidsbundet i den situation som rådde då.
------------
En socialdemokratisk politik för förändring, för frihet och jämlikhet, en politik som grundar sig på solidariteten mellan människor och inger hopp om en bättre framtid, måste formuleras nu. Den skall ligga till grund för vad vi socialdemokrater går till val på nästa år och de närmaste valen som ligger framför oss. (Det här var ursprungligen en kommentar i en debatt med Johan Sjölander, men den blev för lång så nu kommer den som bloggtext i stället.)

Jag ska försöka var tydlig. Jag är livrädd för den plakatpolitik som börjar skönjas i direktiven från en desperat ledning. Nu skall de borgerliga hudflängas och omyndigförklaras. Moderaterna inbjöd oppositionen till en valkamp om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Det verkar som (s) har huggit på det betet. Valet kommer att bli ett val om vem som har störst förtroende att leda staten. Ett presidentval, som Peter Hultkvist så träffande uttryckte det. Inget tyder på att oppositionen kommer att vinna där.

Jag tror att (s) och de rödgröna kan vinna på en bättre politik däremot. En politik som vinner den majoritet av befolkningen som tjänar under medianlönen. Och det är handfast politik, inga himmlasvävande visioner, jag pratar om. Höjda löner för de offentliganställda, ett nytt inkomstskattesystem som gynnar de som har det mest knapert, makt och inflytande till de som är sjuka och arbetslösa, slut på diskrimineringen av invandrare, funktionshämmade, kvinnor, sjuka,. Unga ska ha jobb. Värdighet åt pensionärerna. Jag har diskuterat, bloggat och utbytt idéer om dessa frågor i ett par år nu. En politik för frihet och jämlikhet. Det är en vinnande politik för den vinner också breda lager av den medelklass som vi vill ha med oss i samhällsförändringen.

Varje politiskt beslut har konsekvenser. De må vara allt från bygge av en rondell till en politik för jobb. Det skall förverkligas av någon och det kommer att på ett eller annat sätt påverka relationen mellan samhällets medborgare. Det skall finansieras och någon skall betala. Man kan göra det genom skatter, genom besparingar på andra områden, man kan låta marknaden styra det, man kan genom inflationspolitik låta andra länder finansiera det. Men någonstans måste resurserna hämtas. Där uppstår problemet. Men man kan inte så där i allmänhet bara säga att en ”en framgångsrik politik för jobb” är bra för att den är den ”utan tvekan enskilt viktigaste frågan för ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor”. Den måste däremot värderas utifrån huruvida den verkligen leder till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” eller inte. Och det är inte riktigt samma sak.

Den socialdemokratiska krispolitiken under 90-talet hade som mål att sanera de urusla statliga finanserna, de motiverades av den politiska viljan att skapa jobb, ökad jämlikhet, minskade klyftor. Frågan är vad den åstadkom. Jo, den sanerade statsfinanserna, hur mycket som var politikens förtjänst och hur mycket som skall hänföras till den globala ekonomins återhämtning kan diskuteras, men ett är säkert, politiken ledde inte till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” och den ledde inte till nämnvärt många flera jobb. Tvärtom så betalades den genom minskad jämlikhet, ökat utanförskap och ökade klyftor. Klyftorna växte i Sverige i en omfattning som vi aldrig sett under hela perioden sedan andra världskriget! Men man talar som om det motsatta skulle vara verkligheten. Om 90-talets ekonomiska läge var ”väldigt speciella ekonomiska förutsättningar.”, vad kallar vi då dagens? Andra kallar den den värsta krisen sedan 1930-talet. Är vi inte eniga med det längre? Kan man bli mera struts än så? Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

När partistyrelsen går ut med överdrivna siffror om arbetslösheten, helt andra än de som LO och AMS redovisar, när man envist kör fram med pratet om att regeringen lånar till skattesänkningar, trots att statskulden är den lägsta sedan 1992 och inte kommer att nå siffrorna från 2006 till nästa år, då handlar det inte alls om ”offensiv attack” och ”knivskarp kritik”. Då handlar det om enfaldig plakatpolitik och att vi har gått rätt i fällan, som de borgerliga gillrat. De vet nämligen vem som ska skörda nästa år. De vill krismaximera för att nästa år vinna kampen om vem som är bäste förvaltare. Politikens innehåll kommer att försvinna i siffertrollerier och ett envist hävdande av att de borgerliga tog över med ett budgetöverskott som nu är förvandlat till ett underskott. Dvs det som Keynes, Krugman, Calmert, Lindbeck och Persson hela tiden hävdat. Man skall spara i goda tider för att att ha i de dåliga!

Har vi inte mer att komma med så har vi inget!

Den diskussionen är mumma för borgarna. Vi socialdemokrater är dåliga på självkritik. Ju längre vi socialdemokrater blundar för ”den stora budgetsaneringens” verkliga kostnader och vilka som fick betala den, desto mindre tilltro kommer en ny politik att ha. Vi odlar tron att självkritik är någon sorts offentlig skampåle och där ställer vi oss inte frivilligt. Det borde vara det motsatta eftersom vi har minst att skämmas för. Men vi stoppar huvudet i sanden och hävdar envist att världen är något annat. Att vi inte ser verkligheten som den är kan ju faktiskt bero på just det, att vi ställer oss med huvudet i sanden.

Någon tycker kanske att det är ett svek mot alla människor som drabbas av borgarnas politik om man inte tävlar om vem som sköter statens finanser bäst. Jag inte säker på det, om det är strutsbeteendet eller mina rop efter en socialdemokratisk politik baserad på erfarenheterna från från 90-talet, en politik för en offensiv offentlig sektor, en politik för en reformerad arbetsmarknadspolitik, en ny skattepolitik med ett stort grundavdrag i inkomstskatten, en förändrad Försäkringskassa som inte förnedrar de människor som söker hjälp, ett nytt kunskapslyft mm skulle vara det värsta. Jag har skrivit om detta i blogg efter blogg, fyllt av konkreta exempel. Likafullt avkrävs man titt som tätt ett fullständgt politiskt program. Jag är inte så dum att jag tror att jag som fritidspolitiker och gräsrot på något särskilt utfyllande sätt ensam kan formulera ett politiskt program för (s). Det är inga små krav vissa ställer på andra för att får vara med och debattera.

Så låt oss fortsätta den interna debatten, men om varje kritik skall betraktas som att vi klöser ögonen ur varandra, så lär den ju inte bli mycket till debatt. Och då lär vi definitivt fastna i en politisk retorik som slår ännu mera kilar mellan arbetarleden och partiet, mellan de fattiga och partiet, mellan de som får stå tillbaka och partiet.

Det gynnar bara den verkliga högern, den kolsvarta högern.


Intressant Andra skriver också om politiskt program, nästa års val och framtiden. agitation, akassa, arbetarklassen, debatt, demokrati, framtid, frihet, jämlikhet, klarspråk, Mona Sahlin, politik, socialdemokraterna, solidaritet, staten

Laakso Mitt i Steget SR

DN, Dagens Arena, SvD, Folkbladet Östgöten

Igen: Det är inte folkrörelserna som har försvunnit, det är (s) som har slutat bry sig.

Det här är en återpostning som kan läsas mot bakgrund av den debatt som just nu förs bland socialdemokrater, texten är något år gammal men tål att läsas även idag. Peter Karlberg kommenterade i sin blogg bl.a mig om en av mina bloggpostningar. Han frågade:

"Vilka blir egentligen konsekvenserna av Anders Nilssons resonemang, inte helt enkelt att se eftersom vi nog är rätt långt från den folkrörelsetradition han längtar till. När så mycket av partiets politik handlar om att vara lite generösare med skattemedel, bjuda över (valrörelens största taktiska misstag), restaurera idag illa fungerande system, statskrameri helt enkelt."

Så långt Peter Karlberg som skriver en intressant text där detta är hämtat ur.

Min huvudpoäng är att det socialdemokratiska mantrat "Stolt men inte nöjd" förhindrar socialdemokratin från att inse faktum: Den Starka Staten ledde inte till ökad frihet, jämlikhet och solidaritet. Alltså borde projektet Den Starka Staten sättas under luppen. Och med det också den utveckling politiken och det politiska arbetet har tagit.

Från att en gång ha omfattat och betytt samhälleligt arbete har det nu reducerats till insats i nämnder och styrelser, inte ens fulllmäktigeplatsen har samma status längre. Vi har utvecklat en "exekutiv demokrati" som fjärmat sig från den parlamentariska demokratin. Handlingskraftiga män är det som gäller. Och i den här processen försvann idealen.

När det gäller folkrörelserna så är det inte de som har försvunnit, det är (s) som har slutat bry sig. Den exekutiva demokratin har inte plats för dem. Det är problemets kärna.

Jag är inte alls på jakt efter eller längtar till folkrörelserna. Och inte heller tillhör de gårdagens samhälle. De finns runt omkring oss redan och jag är fullt involverad i dem. I kooperation och i föreningsliv på många samhälleliga arenor, från handel till kultur, ungdomsverksamhet och internationell solidaritet. Folkrörelserna finns där och lever i högönskelig välmåga. Trist nog utan socialdemokratisk medverkan. Man är ju fullt upptagen med att studera bygglovsärenden inför nämndens månatliga möte, bevars. Och att arbetet i folkrörelsen skulle kunna hänföras till politiskt arbete har försvunnit ur tankekonstruktionen. På arbetarkommunens dagordning finns inte punkten rapport från folkrörelserna längre. Möjligtvis kan man tillåta sig en lustig anekdot i kaffepausen. Med rättvisemärkt kaffe från ICA.

Därför har den viktigaste politiska interna arenan för en aktiv socialdemokrat idag blivit gruppmötet, inte medlemsmötet, givetvis med undantag för årsmötet ett medlemsmöte i november vart fjärde år. Det är ju då valen sker. Så jag tror inte att man ska bortse från att det också handlar om organisation. Men inte så att organisationen förändrar målen, Organisationen speglar de politiska visionerna. Alltså måste vi formulera målen, den politiska ambitionen för att få den organisation vi behöver. Och metaforen för dessa nya mål uttrycks alldeles utmärkt i begreppet "Det goda samhället".

HBT-sossen skriver om detta, Katrine Kielos, Johan Westerholm, Johanna Graf, Peter Högberg, Peter Karlberg, mfl.

Läs även andra bloggares åsikter om det Goda Samhället, socialdemokraterna, förnyelse, förändring, politik, framtiden, folkrörelser, demokrati

Intressant.

Om bloggar, länkar och annat elände, demokrati till exempel.

Jonas Morian gör en välkommen återkomst till bloggandet och bloggvärlden. I en text om själva bloggandet. Han pekar på ”länkeländet” dvs att det blivit allt vanligare att bloggare använder länken mer till att promota sin egen text, än att vidga och fördjupa dess innehåll. På 50-talet sjöng vi i en visa av Ulf Peder Olrog ”...allting går att sälja med mördande reklam - kom och köp konserverad gröt.”. Morian pekar på vanan hos vissa att fylla de sista raderna i sina postningar med mer eller mindre relevanta länkar till framför allt de stora dagstidningarna och mediabolagen. Länkandet har blivit en överlevnadsstrategi som paradoxalt nog också tömmer bloggandet på innehållets värde.

Det låter så pösmunkigt och pretentiöst när jag säger att för mig så har innehållet i texten alltid gått före räckvidden, det är antagligen inte ens sant. Självfallet vill jag att mina texter skall hamna mitt i hetluften, bland andra engagerade debattörer. Jag vill att folk skall finna fram till mina ord och i ett fritt kommentarflöde få dem att glöda. Jag slickar i mig beröm men räds inte heller kritiken. Ibland kan jag tycka att mitt mästerverk inte får sin förtjänta uppmärksamhet. Tillgången till en scen som är obegränsad lockar till hybris. För sanningen att säga så är man ju inte annat än en gubbe, ibland sur gubbe i en gudsförgäten avkrok i världen.

Det som lockar mig mest tror jag är öppenheten, den fria tillgången till ett medium där vem som helst kan publicera sig, och nästan alla förtjänar att läsas, hur dumt eller vidrigt det än formuleras. Den bloggare som femte gången i rad skriver om sin vånda att välja dagens kläder förlorar mitt intresse om där inte finns mer av verkligt existentiellt drama. Det är mitt val, 10 000-tals andra blir ändå kvar som läsare.

En väl fungerande bloggosfär (är det rätt ord?) skulle kunna vara motsatsen till den förlamande konsensus-kultur som dominerar den svenska debatten. Det finns liksom bara utrymme för en åsikt i taget. Lisbeth Lindeborg skrev för några nummer sedan en kort artikel i tidskriften Axess, där hon pekar på hur konsensus leder till ett samhälle där rätten får vika ner sig för makten.

Hennes artikel för mig vidare och pekar på en utveckling bort från den klassiska svenska konsensustraditionen, den vidgade debatten och demokratins nödvändiga långsamhet. Vi pratar till vi kommit överens, en svensk variant av Loja Girga, den stora församlingen. I denna tradition så debatterades det länge, åsikter bröts och idéer kunde samlas till politiska alternativ. Den svenska debatten om införandet av ATP, den allmänna tjänstepensionen, varade under många år på 50-talet och genomfördes 1960 efter en folkomröstning och en avhoppad folkpartist i riksdagen. Jämför det med Sveriges ansökan om inträde i EU, som en punkt på en lista över krisåtgärder i det tidiga 90-talet så tas beslutet av en socialdemokratisk regering.

Idag styrs vi av en föreställning om den exekutiva demokratin, den handlingskraftiga och beslutsduktiga politikern som kan skära genom och driva en församling till beslut. Demokratins nödvändiga långsamhet är nu ett hinder. Det finns tom ett begrepp för denna utveckling bort från demokratin, NPM, New Public Management elle Ny offentlig styrning, där näringslivets styrningsmodeller ersätter de demokratiska i offentlig verksamhet. Vi fjärmar oss från demokratins natur, bort från antikens öppna debatter på torget mot styrelserummen med fördragna gardiner.

Härförleden hamnade jag i en absurd debatt. Västra stranden publicerade en något förvirrad text om varför tågen inte går och ambulanserna inte kommer. Jag gjorde ett litet påpekande om att texten blev svårbegriplig om man läste en av de refererade källorna som författaren, professor Demker, gjorde. Professorns reaktion blev stark, kanhända var jag oklar i min kritik, men professorn begrep inte vad jag sa, och tillrättavisade mig för mina tillkortakommanden. Då jag trots allt vidhöll min kritik av professorns text så stängde professor Demker mig ute från kommentarfältet, inte bara från debatt med henne utan också i sann patriarkal anda från debatt med andra. Nu är ju inte professor Demker ensam om att ge sin egen upphöjdhet stort värde, hon fullföljer en lång akademisk tradition där överklassens arrogans är dess främsta argument. Och när den inte får avsedd verkan, så avstänger man inkräktaren från akademin. Det är uppenbarligen inte bara i de offentliga förvaltningen där NPM har blivit ett rättesnöre, vissa professorer tillämpar det också på sina institutioner.

Det är givetvis i det här perspektivet som bloggen skulle kunna få sin betydelse, som det stora öppna torgets forum, tautologin är i språkvetenskaplig mening avsedd. Därför är också den sjuka som nu sprider sig över bloggen, att stänga kommentarfält eller utelämna dem helt också det största hotet mot bloggen som idé. Konsekvensen blir att man samlar en krets av jasägare kring sig, och den perverterade konsensus som baseras på diktat och underkastelse tar över där den fria tankens utbyte borde råda, på bloggen liksom i den politiska demokratin.

Bloggen kan vara den öppna dialogens medium eller så låter vi den utvecklas till en narcissistisk offentlighet för den privata dagboken.

Erik Laakso har också skrivit på detta tema och Kulturbloggen vidgar diskusionen ytterligare och Mikael Persson ger en ny vinkel på det.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, bloggande, bloggare, bloggen, debatt, Demker, demokrati, konsensus, politik

Fria tankars hem. Om Centerpartiet och framtiden.

I torsdags var jag på begravning. Med svart kostym, den vita skjortan och svarta slipsen var jag där tillsammans med andra i en fullsatt kyrka. En av våra samhällsbyggare hade gått bort, plötsligt och alltför tidigt. Jag kände honom bara sedan något år tillbaka, jag hade förmånen att få träffa honom och byta några tankar, men framför allt glädjas åt den enorma kunskapsrikedomen, bildningen och bredden på hans insikt. Han talade om konst med samma auktoritet som han talade om jordbruk och politik. Samhället var det som höll oss samman som jag förstod honom.

Hans namn är Henry Carlsson, bonde, kulturmänniska, politiker och mycket mer. Tanumsbo med anor i många släktled tillbaka. Och centerpartist. I Tanums kommun har Centern alltid varit stort, ledande och styrande. Han var aktiv i kommunalfullmäktige i 30 år och även som kommunalråd under en period på 80-talet.

Efter sin aktiva politikertid startade han tillsammans med sin hustru Fria Tankars Hem, en tankesmedja skulle väl akademikerna säga idag. Kring köksbordet skulle människor av olika åsikter och profession få en plats att utveckla fria tankar. Själv var han bonde av födseln, men skaffade sig en bildning som många andra på 1950-talet genom Hermods och en aldrig sinande kunskapstörst med en nyfikenhet på det som sträckte sig bortom det omedelbart nära. Han spelade teater och kunde sin Tjechov, Gorkij och Strindberg. Kort sagt en representant för de som en gång byggde det här landet. Folkrörelsernas folk, de som inte ville vänta utan själva byggde landet, de som över allt annat ville tänka fritt som fria män och kvinnor. Det praktiska livets intelligentia.

Och det är ett frihetsideal som ligger ljusår från den Stureplanscenter som hänger sig åt abstraktioner och akademiskt modellbyggande, där kodorden definierar friheten utifrån marknad, BNP och kundrelationer. Eller, för den delen, de som i arbetarrörelsen talar för ett bejakande av populismen. Nej, vi talar om det frihetsideal som låg till grund för kooperationen, intresseföreningar och partier.

Två grenar mejslas ut under 1900-talet, dels arbetarrörelsens, dels bonderörelsen för landsortens befolkning. Inte sällan kom de i konflikt med varandra, ibland uttalad ibland outtalad. Men likafullt byggde dessa folkrörelser ett samhälleligt system av banker, försäkringsbolag, distributionsföreningar, producentföreningar, kulturföreningar, studieförbund, folkhögskolor etc, allt i vetskap om att folkliga intressen måste organisera sig för att inte hamna under klacken på en marknadens diktatur. Eller snarare, om marknaden ska tjäna samhället så måste dess krafter balanseras i styrka och organisation.

Arbetarrörelsen byggde sina fackföreningar, hyresgästföreningar, inköpsföreningar och a-kassor för att upprätthålla balansen. En fungerande arbetsmarknad kräver starka parter. Bonderörelsen å sin sida byggde distributionsföreningar och inköpsföreningar, så långt det var möjligt ville man ha kontroll över vad marknaden gjorde med deras produkter. När bönderna skapade sin egen finansiering i form av Jordbrukskassan-Föreningsbanken-Sparbanken så valde arbetarrörelsen den diametralt andra vägen, man förlitade sig på staten och Postsparbanken blev "vår" bank. Där bonderörelsen valde den decentraliserade vägen valde Arbetarrörelsen den centralistiska. Här går också den skarpa ideologiska skiljelinjen. I synen på friheten och det frihetliga. Arbetarrörelsens skepsis riktades inte bara mot landsbygdsrörelsen utan också mot de frihetliga företrädarna inom arbetarrörelsen själv.

Här i Bohuslän så förenades snarast de bägge rörelserna idémässigt; som ett av de få distrikten i Sverige, så byggdes arbetarrörelsen i stenhuggarland inte på en socialdemokratisk grund utan på en anarko-syndikalistisk ideologi fast rotad bland den internationella samling som utgjorde stenarbetarna. I fiskarsamhällena fick kvinnorna en utvidgad samhällelig roll, då deras män kunde var borta länge till sjöss, och inte alltid kom de hem i livet, i stenbrotten jobbade skandinaver sida vid sida med duktigt yrkesfolk från Sydeuropa, som också tog med sig sina frihetliga idéer om socialismen till Bohusläns blandade samhällen av fiskare, arbetare och bönder. Och de tankarna låg nära bonderörelsens som ju grundade sig på böndernas av hävd starka motstånd mot staten och överheten. Socialdemokratin kom att ägna oerhört mycket tid och kraft för att bekämpa ”denna ohyra i den röda fanans veck”. Sorgligt nog. I sina statssocialistiska och monopolistiska ambitioner offrade man frihetlighetens idéarv. För det var en praktiskt grundad ideologi som hämtade sina grundvalar från den amerikanska författningens ord om varje individs okränkbara rätt att förverkliga sina drömmars längtan.

Den sk Stureplanscentern, som dominerar Centerpartiet idag, saknar den erfarenhet och kunskap som låg till grund för den klassiska centertanken om individens rätt. I stället så har man ersatt den med den ”nyliberalism” som för de flesta av oss redan passerat sitt bäst-före-datum. Och vikande opinionssiffror verkar bekräfta detta.

Jag hoppas på är att Centerpartiet skall lyckas återknyta till sin praktiska liberalism, inte återvända eller gå tillbaka utan just återknyta för att bli ett parti med rötterna i landsbygden, och åter tala för dessa nästan 50% av medborgarnas intresse. Med ett sådant Centerparti skulle helt nya möjligheter öppna sig. Med ett skickligt hanterande från socialdemokratins sida skulle den förlamande blockbildningen kunna ersättas av ett regeringsunderlag med stark folklig förankring, och den ideologiska fundamentalismen ersättas av den praktiska erfarenheten. Den kommande centerstämman skulle kunna ta en del nödvändiga steg i den här riktningen. Det politiska livet behöver ett Fria Tankars Hem

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om centerpartiet, frihetlighet, folkrörelser, socialdemokraterna, alliansen, pensionärer. politik, demokrati, centerstämman

”Det är väl inget fel att älska sitt land!”

Den norske terroristen hade sin hemvist i nationalismen. I hans tankevärld delas världen i nationer, vars folk kan karaktäriseras utifrån sin nationella identitet. Antingen kan man försvara den nationella särarten eller förråda den är slutsatsen. Och i kampen för den nationella särarten sågs Arbeiderpartiet som förrädare. De måste varnas och korrigeras. Det är den nationelles plikt. Oavsett de fasansväckande konsekvenser det fick.

Jag har haft förmånen att arbeta i Norge i snart 30 år. Det har varit fantastiska år och jag har fått många vänner för livet. Jag har också kunnat följa en epok av det moderna Norges framväxt. Den nationella politiska högerns framväxt. Den sammanfaller med livstiden för den norske terroristen. Han har aldrig upplevt något annat Norge än det, där patriotism och nationalism blandas till en accepterad politisk brygd som idag en tredjedel av befolkningen kan tänka sig rösta på, men många många fler omfattar i sin dagliga retorik. Den har blivit accepterad i långt vidare kretsar än den lilla internetmenighet som kan samlas kring sin unkna ideologi och sina drömmar om den rena nationen. Den omfattar betydligt flera än de som ger Fremskrittpartiet sitt uttalade stöd. Bakom påståendet ”Det är väl inget fel att älska sitt land!” lämnas spelutrymmet för självförhärligande och särartslegitimitet. För den som odlar den nationella särarten är steget inte långt till hatet, islamofobien och konspirationsteorierna. Och precis som i lasermannens och Malmömördarens fall så är inte steget långt för den som vill omvandla sitt hat till handling.

Nationalismen som vi känner den idag är ett tankegods som följde på den sekulariserade, borgerliga statens framväxt. Världen delades inte längre in i länder, geo-politiska enheter vars utbredning bestämdes genom erövring och nederlag. I takt med avskaffandet av den religiöst motiverade feodala staten där makten representerade Gud fick vi nu nationer vars stater förväntades i högre eller mindre grad representera folket. Folket blev en ny entitet som förenades av sina gemensamma särdrag. Och dessa särdrag är starkare än den geopolitiska verkligheten, och starkare än klasstillhörigheten. Sålunda kan man hävda att det finns tyskar boende i Tjeckoslovakien eller Polen som legitimerar en annektion av de områden som befolkas av dessa ”tyskar”. Ungrare i Rumänien äger samma rätt. Under kriget på Balkan kunde serber ta sina avrättade bosniska grannars hus i besittning med motiveringen att ”vi har bott här i 600 år, dom bara i 400.”

Nationalismen närs av tanken på den egna nationens särart, att dess medborgare är särskilda. Gärna lite bättre, lite smartare, lite mer humana, lite mer mänskliga än andra folk. Och det är denna särart som legitimerar de förfärligaste handlingar. 1800- och 1900-talen är en enda lång historia som bekräftar detta.

Och om och om igen har det visat sig att det inte är mångfald som skapar ondskan. Den iscensätts istället av den nationalism som hänvisas till i kampen mot mångfald. Den norske terroristen var besatt av denna världsbild. Precis som i Bosnien, Rwanda, Tyskland, Kina. Utøya fogas till raden av namn - Srebreniça, Gikonda, Auswitsch, Lhasa.

Man kan tycka att nationalismen borde ha avslöjats och avfärdats av det politiska samhället, men tvärtom, man underblåser den. I Sverige inrättas en nationaldag, vi hyllar 17 mai och 14 juli som föredömen, nationer som förstår att odla sin nationella särart. ”Det är väl inget fel att älska sitt land!” utbrister man, men det man egentligen säger är att man älskar sin nationalitet, det är svenskheten i dig som förs till torgs, inte landet. För här förstår man ingen skillnad på land och nation. Och man är fullkomligt okritisk till sin egen retorik.

I efterdyningarna av terroristens perversa manifestation av nationens intressen i Norge hör man lite om detta. Lika lite som efter lasermannens härjningar i Stockholm eller den skjutande terroristen i Malmö. I Norge fylls media av resonemang om ”en liten nation mot världen”, man beskriver den ”norska demokratin”, ”den empatiska norrmannen”, ”det särskilda norska mänskliga sinnelaget”, you name it. Man förstärker bilden av nationell särart och illustrerar det med ett hav av röda vita och blå fanor. Utan att för ett ögonblick reflektera över hur det återupprepar terroristens egen världsbild. Så fungerar nationalismen över hela världen. Inte minst i Sverige. Det är själva grogrunden för den pest som ridit Europa så länge, som skapat så mycket lidande.

Det gör inte alla som hävdar nationella åsikter, till presumtiva terrorister. Till det krävs en hängivenhet, galenskap och tillägnad ondska som är oerhört svår att förstå. Men dessa människor finns och det är i ett samhällsklimat där vi svänger oss med begrepp som ”Vi svenskar gör...” , ” Det är typiskt svenskt att ... ” där språktest och kunskap om matseder i avlägsna landsdelar är förutsättningen för medborgarskapet, som fröet sås. Det är där som offentligheten, ”folk flest” säger man i Norge, ”vanligt folk” säger svenskarna, skänker terroristen legitimitet för sina handlingar.

Det är lätt att samlas kring tolerans och mångkultur, att ta avstånd från islamofobi och rasism. Vi är ju i grunden alla goda människor, eller hur? Att avfärda hatet i det offentliga samtalet; när insändarsidor, facebook och bloggar fylls av mer eller mindre etablerade skribenters lättsinniga användning av ”skjut dom djävlarna”-metaforer, vem avskyr inte det?

Men klarar vi att begrunda oss själva, vår egen vardagsnationalism och odling av särarten? Den "oskyldiga" nationalism som omfattas av så många fler än den ensamme terroristen. För til syvende og sist så är det denna ”medverkan” som gör terroristen på Utøya möjlig.

Norska författare har börjat gå djupare i självrannsakan. Läs Anne Holt, Jon Nesbø, Jan Kjaerstad. Jenny Morelli skriver bra här. Nils Minkmar vidgar perspektivet och skriver här.

Men var finner man det politiska Sverige i den debatten? Torbjörn Tännsjö försöker i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om Utøya, nationalism, terorism, socialdemokratin, demokrati, nationen

Med alla former av hets, sexuell, könsbunden, om bönder och lantisar, medelålders och klimakteriet.

När Maud Olofsson meddelade sin avgång så kom det knappast överraskande. Hon har varit en förlorare när det gäller sitt eget parti men en vinnare i skapandet av den borgerliga alliansen.

Hon har suttit längst av de nuvarande partiledarna och styrt sitt parti genom en dramatisk förändring från ett tillbakablickande folkrörelseparti utan folkrörelse under 1990-talet till ett modernt liberalt parti som försökt landa i städernas nygröna medelklass och sitt eget partis karaktär av folkrörelse. Ett tomrum som både KD och SD försöker fylla. Centerns partistämmor har alltid haft karaktären av knätofs och svenska flaggan. Men under senare år mera som en sorts nostalgiskt skillingtryck med utsikt från Stureplan.

Få partier har som Centerpartiet drabbats av Almedalssjukan. Den uppblåste patriarken som kommunens starke man har smittat av sig i organisationen och delat partiet i två delar, å en sidan de exekutiva almedaliserade storstadspolitikerna och kommunala "pamparna" och å andra sidan de som inte kan åka till Visby mitt i höstningen av det första ensilaget.

Maud Olofssons roll har varit otacksam och jag vill väl heller inte kalla henne särskilt skicklig i sitt partiledarskap. Som näringsminister har hon knappast gjort bort sig, men inte heller dragit in några högvinster. Kärnkraften var ett svek som de delar med andra betydligt större partier. Däremot så har hon fått bära skott för allt som Centern åstadkommit i regeringsställning. Sett utifrån verkar hon inte klarat av att tygla sina hästar. Hennes personliga attribut har inte heller alltid varit till hennes fördel; det lite skräniga tonläget och de inte alltid så väl reflekterade åsikterna. Men härvidlag skiljer hon sig inte ut från andra partiers företrädare, från höger till vänster utan undantag. Nivån på magplasket i den senaste Libyen-farsen har hon inte lyckats uppnå, trots allt.

Det som har varit mest iögonfallande för Maud Olofssons tid som partiledare har istället varit hetsen mot hennes person i media, sociala som press. Hon har verkat vara lovligt byte för alla former av hets, sexuell, könsbunden, om bönder och lantisar, medelålders och klimakteriet i akt och mening att förminska henne så mycket som möjligt. Kanse tror man att på så sätt skall vinnas politiska poänger.”Kärring” med alla de möjliga prefix har varit legio. Inte minst på bloggen och då särskilt bland s- och v-märkta bloggar. Bloggare med pretentioner att företräda en seriös debatt har förlorat alla hämningar när det kommit till Maud Olofsson. Inte sällan skrivs där av personer, som med stort engagemang har ondgjort sig över Mosa-Mona-kampanjer och den senaste kelgrisen bland s` megafoner, Mosa-Håkan-kampanjen. Utan självkritik så lånar man sig till den värsta sexism, kvinnohat och hackordningsbeteende och det smärtar mig särskilt mycket då skribenter som jag hyser den största aktning för lånar sig till att utan reflektion i samma blogginlägg(!) bidra till förminskningen av Maud Olofsson och samtidigt ömka Håkan Juholt.

Jag tror inte att medborgarnas åsikter om politiker förändrat sig så mycket genom åren, det är medlen och möjligheterna att ge dem stor spridning. Samtidigt har kraven på saklighet och personvärn sänkts i media. Skyldig tills motsatsen är bevisad verkar var dagens motto. Den utvecklingen har gett legitimitet och ibland en plattform till moseriet. På dom djävlarna. I politikens värld hörs inga kloka ugglor eller välmenande möss. Här finns bara offer och förövare. Tillsammans så bidrar de till det politikerförakt som underminerar tilltron till politiken. Vi kan läsa om ungdomar som för ett spottstyver är beredd att sälja sin röst och längtar efter en stark ledare. Är det att förvånas över?

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Maud Olofsson, centerpartiet, politik, hets, bloggare, kvinna, demokrati

Almedalssjukan skadar för livet! Bojkotta Almedalen!

För knappt ett år sedan skrev jag en text om Almedalen och almedalssjukan. Nu närmar sig årets upplaga, lika hajpad som någonsin en Beaujoulais noveau i november. Och lika blodlös för den delen.

Instängda bakom medeltida murar ockuperar den politiska eliten och dess svans livsrummet för gotlänningarna. Här utförs likt Fångarna på fortet politiska krumbukter och blindtestning av fågelspindlars nätverksbyggande. Servade av politikens krämare byggs politikerns självbild av en avgörande samhällsaktör upp. Oavsett partifärg samlas man till kvällen, efter utfört uppdrag på bakgårdar, parker och andra till serveringställen omgjorda allmänna platser för att slicka varandras sår och rumpor. Här byggs broar över partipolitikens och den insnävade ideologins tröstlösa träskmarker. Belöningen för alla småaktigt ersatta timmar av politisk lojalitet omsätts i vaknätter och somrig berusning. Osövd och utmattad kan sedan deltagarna återvända till sina sommarstinna återstående semesterveckor, ett sluttande plan på väg till höstens gruppmöten, idoga harvande i nämnder och styrelser och partisamstämda omröstningar i fullmäktige.

Almedalen är manfestationen av politikens kivikisering. Här skapas självbilden av den exekutive makthavaren, drömmen om att vara den inflytelserika, den som väljer vägen framåt och leder sitt folk mot framtiden. Så som den presenteras av hantlangarna i lobbyn. Men lika nersmetad av sockervadd, plastmuggspilsner och fullskitna bajamajor som vilken prylmarknad som helst.

För ett år sedan skrev jag: "Jag vill helst inte förlora min respekt och tro på vårt demokratiska samhälle med skarpa debatter mellan politiska motståndare för att vinna väljarnas förtroende. Men det är något med politikens självbild som skadas av hajpen kring Almedalen.

Det som en gång var en enkel talare som brukade en semesterdag på ön för att från ett lastbilsflak tala om viktiga politiska frågor, har växt till något som mer liknar en politisk marknad med mycket billigt tjafs i utbudet. Med magnetisk kraft suger den politiska eliten till sig sina trupper och stänger in sig innanför murarna och tillerkänner varandra en storhet och betydelse som de faktiskt inte borde ha. Här tar politikerna makten över människors liv och övertrumfar varandra i löften om hur frukten av medborgarnas arbete ska fördelas ut i form av individuella och kommunala bidrag.

Här bygger den politiska eliten sitt Belgian Blue-ego hermetiskt avskilt från det folk de vill representera."

Efter ytterligare ett år i kommunalpolitiken så är jag än mer övertygad om att Almedalen borde bojkottas. Bojkotta Almedalen!

Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, demokrati, elit, elitism, Kiviks marknad, lobbyism, partier, politik, politiker

Ynkedomens ynkedom var det

I går kväll fick jag vara med om ett fullmäktigemöte som verkligen satte demokratins kris på sin spets. Jag är lekmannarevisor i Tanums kommun. Tillsammans med fem andra nordbohuslänska kommuner har vi under 8 år samarbetat inom revisionen kring frågan om sakkunnigt biträde. Det vill säga vi revisorer måste ha en professionell revisor vid vår sida. Samarbetat har varit oerhört framgångsrikt och gett oss små kommuner samma resurser som bara annars tillfaller de stora kommunerna med egna revisionskontor. Hög kvalitet till låg kostnad har varit kännetecknet. Men lagen tillåter inte samarbetet längre. Och är det något som revisorer bör vara noggranna med så är det lagen!

Vi revisorer ställde då ett förslag till fullmäktige om bildandet av ett kommunalförbund för sakkunnigfunktionen. Av en eller annan anledning ställde sig kommunstyrelsens ordförande, Clas Åke Sörkvist (c) avogt inställd från första stund. Ingen har någonsin förstått varför. Men det tål att påpekas att kommunstyrelsen och dess arbetsutskott är viktiga revisionsobjekt. De skall enligt lagar och förordningar granskas av en fri och oberoende revision. Frågan blev med andra ord ganska känslig. Kommunstyrelsens ordförande tillika kommunalrådet och hans centergrupp lyckades tillsammans med små vofsingar bland moderaterna stoppa revisionsgruppens förslag. Två frondörer hos s, oppositionsrådet och hennes protegé, sänkte den eniga revisorsgruppen och spräckte den egna partigruppens enighet. De väntar nu ivrigt på sin husses kärlek.

På Facebook var jag tvungen att direkt efter hemkomsten lägga en pizza, det här.

”I kväll genomled jag en cirkus där demokratin ställdes i manegen och gjordes till åtlöje. När de avlönade posterna utmanades då kröp tjänstehjonen fram till sin herre och slickade hans fötter. Att man sket på demokratin och gav upp de folkvaldas integritet spelade mindre roll inför köttgrytornas förtrollande doft. Ynkedomens ynkedom var det.”


Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, socialdemokraterna, kommunen, Tanum, fullmäktige, revisionen, oberoende Intressant

Juholt och Jämtins stora revansch på ett parti som ställde dem i skuggan.

Äntligen är farsen över. Det har varit en plågsam tid fram till avgörandet kl. 13.00 igår. Socialdemokraterna har fått klargjort två namn till den nya partiledningen. Två! Håkan Juholt krävde för några månader sedan att alla 42 i partistyrelsen skall nyväljas. 40 ledamöter och suppleanter skall alltså utses. Står den nye partiledaren Håkan Juholt fast vid det kravet? Huruvida partiet har förberett detta med diskussioner och medlemsval vet jag inte. Vet någon annan? Men det kanske inte är aktuellt längre. Var det partiledarposten som var viktigast när det kommer till kritan? Kommer det första sveket redan innan den formella kröningen på kongressen?

Det här är ingen petig surgubbes invändning. Det handlar om vilken riktning partiet kommer att få. I media talar man om en vänstersväng. Talar man då om den vanliga svenska riksvägens karaktär av svängar ibland höger, ibland vänster och mestadels långa raksträckor fram till målet, eller talar vi om rondellkörning, där västersvängen leder till en evig rundgång, runt, runt på stället stå? Vad som händer på alla nivåer i partiet är det som bestämmer vilken typ av sväng partiet kommer att ta.

Det spekuleras friskt i att de blockerande ”vänsterdistrikten” nu har fått sin vilja igenom. Vore jag nyvald partiordförande med erfarenhet från den sista kongressperioden så skulle jag inte lita på deras kärlek. Så länge samma personer sitter kvar i dessa distrikts ledning, så kommer ingen partiledare att sitta säkert. Ingen politik kommer att kunna genomföras utan deras hundraprocentiga gillande. Får de inte som de vill kommer de att obstruera besluten. Så har de gjort förr och så kommer de att fortsätta agera. Och till stöd för sitt agerande har de faktiskt en uråldrig centralistisk partistruktur. Det är bara i en sådan ordning som en liten, men stark minoritet kan så att säga kidnappa en organisation.

Det är inte för inte som just denna organisation, där partiledareutnämningen bara är en medialt högintressant detalj, kallas stalinistisk och ropen på en demokratisk process ljuder så höga. En av Carin Jämtins viktigaste uppgifter måste vara att förändra, förnya och demokratisera. Frågan är om hon kommer att göra det. Sedan hon trädde tillbaka från partiets absoluta ledning 2006 så har hon i stället byggt upp en position lokalt i Stockholm. Jämtin är sedan 16 oktober 2006 oppositionsborgarråd i Stockholms stad och vice ordförande i kommunstyrelsen. Hon är dessutom gruppledare för den socialdemokratiska gruppen i kommunfullmäktige. Dvs hon har skaffat sig ett strategiskt grepp om partiets parlamentariska organisation som de nuvarande stadgan tillåter. Vilka positioner hon uppbär i arbetarekommunen vet jag inte, men det är ju inte ovanligt att personer även innehar viktiga poster där. Sammantaget ser man hur en centralistisk organisation också centraliserar makten till enstaka personer.

Inget ont om Carin Jämtin som person, hon är sympatisk, men det system som hon är satt att verka i är det inte. Aldrig har det blivit tydligare redovisat än i perioden 2006-2011.

Det går en röd tråd från Göran Perssons avgångstal på valnatten 2006 via Håkan Juholts partisekreterartillträde, Carin Jämtins "försvinnande" från partiledarstriden, valet av Mona Sahlin till partiledare, Håkan Juholts avsättning som partisekreterare, ”vänster”-regionernas desavouering av Mona Sahlins ledarskap, Håkan Juholts krav på partiledningens avgång efter valet och valberedningens sätt att verka till gårdagens tillkännagivande. Och den röda tråden är den centralistiska organisationens funktionssätt. En organisation som speglar den upplysta ledningens vilja. Och då gäller det att ha skaffat sig de rätta positionerna, för det är där makten står att finna. Att bära medlemsmajoritetens mening har aldrig varit avsikten.

Är det ingen som för ett kort ögonblick inser att detta är Juholt/Jämtins stora revansch på ett parti som ställde dem i skuggan under Sahlins partiledarskap? Och frågan ställer sig osökt; vilka allianser bygger denna återkomst på? Hur hållbara är de när de ska möta verkligheten? 100 dagar talas det om.


Intressant Peter Andrssson, Enn Kokk, Erik Laakso Kikki LiljebladVänstra Stranden
Läs även andra bloggares åsikter om Juholt, Jämtin, demokrati, centralism, stalinism, socialdemokraterna,

Det snöar idag och vinterkräksjukan slår hårdare än någonsin.

Det snöar idag och vinterkräksjukan slår hårdare än någonsin. Håkan Juholt och Carin Jämtin som radarpar för Socialdemokratiska arbetarepartiet. Så lät nyheterna kl 12 på SVT idag. I politiken, till skillnad från naturen, tillåts kompromisser. Jag kan väl inte säga att jag hoppade i taket efter detta besked, men det hade jag inte gjort med Damberg eller Östros heller.

Jag kan inte annat än tycka att vi har uteslutit 50% av möjligheterna genom att förutsätta att det skulle bli en manlig partiledare. Förra gången var Carin Jämtin min partiledarekandidat, det blev Sahlin. I år så var Ylva Johansson min kandidat, hon som bröt hemlighetsmakeriet först av alla och meddelade att hon ville leda partiet. Hon som med sitt arbete i sociala frågor vågat vända på stenarna. I stället får vi nu en militärpolitiker och en Carin Jämtin som sedan sist gått från en världstillvänd politiker med världen som sitt område till en undanskymd plats som looser i Stockholms Stadshus. Vi får önska dem lycka till.

För min egen del så fortsätter jag mitt blygsamma värv som lekmannarevisor. Idag så ska vi försöka övertyga vårt fullmäktige om att en vidareförd och stark revision i kommunen är bättre än det stympade och avväpnade förslag som Kommunstyrelsen lagt fram. Det här är egentligen en kamp om den kommunala demokratin. Ska tjänstemän och de heltidsanställda politikerna bereda och fatta besluten eller skall de folkvalda i fullmäktige styra kommunen? Den exekutiva makten håller på att urholka den parlamentariska demokratin, i varje fråga flyttas det faktiska inflytande bort från fullmäktige till det obestämda moras som blandar tjänstemän och fritidspolitiker.

Så nog har de nya ledarna en stor uppgift framför sig om demokratin ska återupplivas både i samhället och i partiet. Och en upprensning i partiet sätt att fungera efter den skandalösa eftervalsdebatten och en nomineringsprocess som hör tidiga 1900-talet till.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, Juholt, Jämtin, partiledare, demokrati, politik, jämlikhet

Inte förstod vi att köerna i DDR och Polska socialistiska folkrepubliken var demokratins fulländning.

Om någon skulle ha missat det så meddelar jag nu att Partiet har kallat till kongress.
En ny ledare skall krönas.
Med acklamation kommer denne att belönas.
I ett ögonblick av triumf för den slutna demokratins ackuratess.
Inga motkandidater ses framträda så lång ögat når,
samma öga, som när valet kungjorts, fäller en tår.
Den uppmärksamme läsaren har redan insett
att övergå i rimmad vers kom spontant och helt oförberett
Det kom sig av min entusiasm för politiken
och utan att vara alltför besviken
vid nedtecknandet av dessa rader.
Andra har däremot fått spader.

Jag brukar ibland gå in på den interna debattsidan benämnd s-info, där ett antal socialdemokratiska bloggare kan publicera sina alster. Frågor har ju rests kring huruvida Partiets ledarval är särskilt demokratiskt. Och jag var nyfiken på hur den socialdemokratiska bloggareliten ställer sig. Med den kämpande demokratirörelsen i Nordafrika som ständig påminnelse så kan man inte låta bli att dra jämförelser.

Tord Bagdad Bob Oskarsson nedtecknar sin reflexion över den sanna demokratins natur: ”Vi har ställts inför att det finns flera kandidater till posterna i styrelsen. På vad sätt är det som hemskt, stalinistiskt, ovärdigt och allt som vissa påstår. Jag kallar det demokrati. Räknar med att valet sker på kongressen och vi får då se vem som får majoritet.” Tord, i dina mörka ögon, vad döljer du för oss. Vad har du fått veta som undanhålls oss andra ovärdiga?

Bengt Ghadaffi Silfverstrand meddelar från sitt vallomgärdade boende vid den skånska kusten att: ”Den kritik som nu riktas mot valproceduren tycks mestadels komma från de grämelsens systrar och bröder som själva är obekväma i sin roll som socialdemokrater.” Är du säker på att det inte är Al Qaida, Bengt? Eller droger? Grymt sa grisen.

Bo Honneger Widegren slår till med sin juristkarriärs kraftfullaste storslägga och skriver följande drapa: ”Dessutom så lär ju proceduren stämma stadgarna, vilket jag tycker en väsentlig fördel. Att sedan det finns massa krafter som vill ha ett annat system är något som kan diskuteras för framtiden i form av stadgeändringsförslag om man nu inte vill koncentrera sig på att vaska fram en ny socialdemokratisk politik. Överhuvudtaget så upplever jag det som sker som yttringar av frustration över att vi inte haft en "naturlig" efterträdare till Mona.” Tänk så ovetande vi upprörda ändå är. Vad ska vi med val och demokrati till när vi ändå verkar i ett parti där vi har ”naturliga” efterträdare till de ledande kamraterna? Allt är ju bara frustrationen över att Monas dotter i Amerika inte tog över partiledarposten. För övrigt så står ju en demokratisk stadga i motsättning till en ny socialdemokratisk politik!

Berit Fidel Andnor tillhör kanske inte s-bloggarna men hon angav likafullt tonen då hon stängde dörren om valberedningens arbete: ”Men någon form av öppen omröstning, eller medlemsomröstning, kommer det inte att bli om partiledarposten eller eventuella andra poster i partistyrelsen och det verkställande utskottet. Det är ingen Idol-tävling det här.” Men Big Brother duger eller? I den adnorska världsbilden har partiledaren ingenting med medlemmarna att göra, inte ens namnet på partiledaren, ja inte ens vilka andra poster som skall tillsättas hör dit. Vad i fridens namn är det vi bråkar om!

Det är ju inte för inte som det var just Berit Fidel Andnor som artbestämde demokratins innersta väsen, då hon slog fast att dess högsta form är att alla står i samma sjukvårdskö. Det är väl bara vi förgrämda, frustrerade och okunniga som i våra förvirrade själar trodde att det var att alla fick vård som var det demokratiska och jämlika målet.

Inte förstod vi att köerna i DDR och Polska socialistiska folkrepubliken, Polska Rzeczpospolita Ludowa, var demokratins fulländning. Och gör vi inte det så hur skulle vi arma satar då kunna tro att vi är kapabla att välja partiledare?

Peter Karlberg skriver klokt om demokrati. Peter Andersson öser ur sin outsinliga källa. Johanna Graf spår om framtiden på sitt sedvanligt kloka sätt.
Flera av citaten ovan är hämtade från kommentarstrådar hos Högbergs tankar

Debatten är livlig.
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, extrakongress, socialdemokraterna, Berit Andnor, Bengt Silvferstrand, partiledare,

Ska mutkolvarna stänga för insyn och bestämma revisorernas arbetssätt?

Igår lämnade chefsåklagaren in det första åtalet i den omfattande saken om mutor i Göteborgs kommun. Saken är solklar, säger han. Och vi kunde alla följa avslöjandena på TV förra året. Nu skall det sägas att det är ett långt avstånd mellan ”avslöjanden på TV" och faktiskt brott, men det mest synliga resultatet av dessa och andra avslöjanden är paradoxalt nog att revisorernas rörelsefrihet inskränks och ifrågasätts av de som skall kontrolleras. Är det nån som tycker att det luktar?

I nordbohuslänska kommuner pågår idag en strid, med ledande tjänstemän och kommunalråden å ena sidan och de folkvalda revisorerna på den andra, om revisionens oberoende och arbetsformer.

I stället för att stå ensam och svag, utlämnad åt en oförutsägbar upphandling från år till år så har de folkvalda revisorerna i fem kommuner gått samman och anställt en revisorsakkunnig. På så sätt har vi kunnat få samma stöd som annars bara förbehålls de stora kommunerna. Verksamheten har pågått sedan 2003 och varit mycket lyckad. Den har dessutom visat sig bli billigare och mera effektiv än i motsvarande kommuner som agerar på egen hand och upphandlar sakkunnigfunktionen fortlöpande.

Fördelarna har varit att alla folkvalda revisorer genom ”Revisorer i samverkan, SAMREV” har haft ett forum att jämföra erfarenheter, skaffa kvalificerad utbildning och experthjälp i en omfattning som en ensam kommun inte ens kan drömma om. Revisionen har blivit en viktig faktor i stärkandet av medborgarmas insyn och inflytande över de kommunal processerna. Säkert till många politikers och högre tjänstemäns förtret.

I år går det gamla avtalet ut och måste förnyas, men det måste också omarbetas. Samrev har haft en hake, den strider mot lagen om upphandling. Det är alltså inte lov att en kommun anställer en tjänsteman för skattemedel för att sedan basera arbetsmängd på att sälja tjänster till andra kommuner. För så har det sett ut. En formalitet kan tyckas med de bästa avsikter. Men det ser illa ut och vi revisorer vill inte leva med en oegentlig lösning som vilar på lösan grund. Ett överklagande och samverkan faller. Revisorerna har då föreslagit bildandet av ett kommunalförbund. Organisatoriskt skulle det fungera på samma sätt, byråkratin skulle bli minimal och alla samverkansfördelar skulle behållas.

Och det har i sin tur öppnat för motattacken, nu skall revisionen sättas på plats. Redan i våras så samlades samtliga kommunchefer, kommunalråd och ekonomichefer i de fem kommunerna och sa ett bestämt nej till våra planer som ännu inte ens presenterats för revisionens verkliga uppdragsgivare, kommunfullmäktige. Det är bara det folkvalda parlamentet. KF, och dess ledning, presidiet, som ”äger” oss. Kommunstyrelsen, cheferna och kommunalråden är våra bevakningsobjekt, de som vi är satta att kontrollera och vars verksamheter vi ska lämna revisionsrapport om. Dessa är ju enbart exekutiva organ i den kommunala demokratin, de är satta att bereda och utföra det som KF beslutar. Revisionens uppgift är att bevaka hur detta görs. Bl.a för att upptäcka och påtala brister i hanteringen, upptäcka ev korruption och risker i verksamheterna. Och nu försöker de som skall bevakas att i detalj lägga fast hur vi ska arbeta och under vilka villkor det skall ske. Det är en skandal av stora mått och kommer att ytterligare förstärka utvecklingen av ökad korruption i Sverige. När heltidspolitiker och höga tjänstemän försöker ta kontrollen över den folkvalda tillsynsmyndigheten så är det dags för medborgarna att dra öronen åt sig.

Man kan inte låta bli att undra över om detta ingår i ett större mönster där den demokratiska insynen och kontroll av myndigheterna skall försvåras. I Stockholm stad har den politiska majoriteten beslutat att kväsa den folkvalda revisionen. Man minskar i ett hugg revisionens budget med 33%. Vad var det statsminister Reinfeldt uttalade sig så kategoriskt om när det gäller nedskärningar i regeringskansliet. ”Ingen skall inbilla sig att....”. (Läs i pappersutgåvan av Dagens Samhälle nr 1/2011 s. 5 ”Revisorer i uppror”)

Transparancy International är en organisation som bevakar korruption i hela världen. De publicerar varje år en uppdaterad lista över detta. Sverige har tidigare legat högt på den listan men sjunker nu. Korruptionen i världen ökar men den ökar alltså mer i Sverige än i andra jämförbara länder.

I Sverige kan ju inte en politiker göras personligt ansvarig för de beslut som han/hon fattar. Vi har ingen författningsdomstol som avgör legitimiteten i den politiska handlingen. ”Det kommunala lag- och domstolstrotset är en realitet och det tycks inte minska. Att kommuner kan fatta rättsvidriga beslut och verkställa dem känns konstigt för en jurist. Än märkligare blir det när besluten överklagas och upphävs, men ändå inte rättas. Toppa det med att det saknas sanktioner. När man beskriver systemet för juriststudenter undrar de ofta om Sverige är en rättsstat. Varför ska inte politiker behöva ta ansvar för felaktigheter och olagligheter?” så skriver Olle Lundin docent i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet i ett debattinlägg i Dagens samhälle. Det skapar en gråzon där uppenbarligen allt fler väljer att gå. Riskerna är ju trots allt minimala. Och vi har ju också en tradition att se på världen som att ”dom i andra länder är korrumperade", medan vi i Sverige ägnar oss åt ”affärer och gräddfiler”, någon gör "en blunder" och annat som beskrivs med förminskande språkbruk. En spade är sällan en spade när det kommer till korruptionen.

Ansvar av en politiker kan bara väljarna döma ut i nästkommande val, men då ska man först ha fått partiet med på det, och det är en tung och svår process.Positionering och fraktionering internt avgör öftare politikerkarriären än själva insatsen. Många sitter kvar på sina poster med ålderns rätt. För andra kan en Toblerone viskad i rätt öra avbryta en politisk karriär fortare än man hinner säga löpsedel. Men fortfarande handlar det då inte om politik. Du kan fatta vilka orimliga, lagstridiga beslut som helst utan att ställas till svars. Finns det då inga juridiska anmärkningar så skall det till mycket graverande saker för att ta bort någon med många tjänsteår, även om vederbörande är en fifflare.

Inga-Britt Ahlenius måste framhållas som vår tids främste korruptionsjägare. Hon retade galla på Bosse Ringholm, till den grad att hon belades med yrkesförbud och placerades på, bildligt talat, en öde ö i havet, under några år. Hennes kamp är uppenbarligen mera aktuell än någonsin. I en tid då den parlamentariska demokratin på alla nivåer trängs ut av en exekutiv demokrati, där experter, heltidspolitiker och tjänstemän inte bara har sista ordet utan även de första och snart sagt alla ord däremellan så gäller det att ställa upp till försvar för folkmakten.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Ahlenius, demokrati, folkvalda, korruption, makt, maktövergrepp, medborgare, mutor, revision, revisorer, Samrev, Stockholm stad

Vi måste på allvar flytta tillbaka ”till vänster på första våningen”. Så att folk hittar oss.

Jag är inte den som vanligtvis bryr sig så mycket om opinionsundersökningar. De mäter mer eller mindre korrekt vad människor anser vid en given tidpunkt. Till skillnad från ett val så påverkar de inte direkt våra liv. Indirekt kan det sätta igång rörelser som får stora konsekvenser. Men likafullt, dagen efter undersökningen så spränger en självmordsbombare sig själv i luften och då ändras alla förutsättningar för vad folk tycker och tänker.

Idag kommer jag ändå att kommentera dagens siffror från Synovate och Novus. Socialdemokraterna sjunker till rekordlåga nivåer hos medborgarna. Vi ser idag siffror som vi för tre år sedan aldrig kunde ha föreställt oss. 37, kanske så lågt som 36 procent hade varit illa men ändå gått att leva med. Vi är ju trots allt ett stort och starkt parti. Trodde vi. För idag talar vi om 26 procent, en fjärdedel mindre än vid valet 2006. Och det var ett förlorarval.

Jag tror att människor idag uppfattar Socialdemokratiska Arbetarpartiet som ett museiföremål. Det finns inte längre någon relevant koppling mellan detta parti och dagens ”sossarna”. ”Sossarna” syns inte, har ingen ledning, bråkar för öppen ridå och ska visst ha någon sorts kongress, när det nu var. Vilka vi är och vad vi vill är höljt i dunkel.

Och nu övergår jag till att tala om vi, för SAP är mitt parti liksom ”sossarna” är det. Jag anslöt mig till partiet av flera grunder. För det första så är jag född in i det. Morsan var min läromästare, jag började jobba tidigt och fick se hur orimliga förhållanden som rådde och jag har en medfödd optimism som säger mig att förändring är möjlig. Och jag har gjort min klassresa från ett hyfsat betalt industriarbete till ett en aning sämre betalt konstnärskap.

Med åren har jag blivit alltmer övertygad om att socialdemokratisk reformism är en möjlig väg att gå. Men jag har också förstått att livet är så mycket mer än politiken. Det beror på så många andra faktorer om världen skall förändras till det bättre. Politiken kan med förtjänst fullgöra sin vaktmästartjänst i samhället, och bidra till att det blir möjligt för människor att skapa sina liv och följa sina drömmar. Ibland är det vår barndoms allmäktige vaktmästare och ibland vännen i lägenheten till vänster på första våningen, hon som har koll på vad som händer och hur läget är. Men om vaktmästaren tränger sig in i mitt kök och bestämmer veckomatsedeln eller ordningen i sängkammaren så har gränserna överträtts.

Det är inte partier som förändrar världen, det är människor som gör det.

I Sverige så är det Socialdemokraterna som varit vaktmästare, och det i alla roller. Vi har funnit dom ute på gården bytande lampor men med tiden också alltför ofta rumsterande i sovrum och kök. Socialdemokraterna blev ”sossarna” i takt med att de allt mer beskäftigt försökte organisera våra liv utifrån ett ”vi är politiker och vet vad som är bäst för dig”-perspektiv. När vi avvecklade medborgarna, folkrörelsernas folk och vårt inflytande över vardagens gestaltning och ersatte dem med skattebetalare som erbjuds välfärdstjänster, så blev vi något annat. Vi blev förvaltare i stället för vaktmästare, vi flyttande ut från ”till vänster på första våningen” till den statliga byråkratins anonyma K11:3 rum 112. Och vårt löfte till skattebetalaren blev att visa ansvarsfull budgetdisciplin. Det är i sig inte något nytt. Vi har alltid velat hantera det gemensamma ansvarsfullt. Men det slutade inte med ett löfte om budgetdiciplin. Vi lovade ett bättre samhälle. Det är skillnaden.

Kan någon beskriva det löftet idag? Är skattehöjningar ett sådant löfte? Eller skattesänkningar? Eller sänkt maxtaxa. Eller tunnelbanetjänster? Det senaste valet avslöjade med skoningslös kraft att medborgarna inte gjorde det. De såg ett antal ”sossar” som ville få medel att göra ”en massa jättebra grejer” för. Och det sa man nej tack till.

Idag är vi ett parti utan ledning. Vi har en organisationsstruktur som omöjliggör att skönja en framtida ledning. Sanningen om framtiden ligger inlåst hos en valberedning som vägrar öppna på förlåten. Vi vet inte vilka människor som kommer att utses och krönas på extrakongressen. För där finns bara en kandidat. Vi vet definitivt inte vilken politik som kommer att företrädas.

När medlemmarna genomförde ett rådslag om politikens innehåll så kom resultatet bara att för en stund ta plats på tjänstemännens skrivbord, snart kallades på den inhyrda budtjänsten som bar ner alltihop i källaren någonstans, Gud vet var. Vi suddar med berått mod ut bilden av oss själva. Vi är så ingrodda i en kamp om inflytande och platser vid dukade bord att vi slutat lyssna och lära av alla de som skall leva de liv det politiska samhället har att erbjuda. Vi saknar ideologi och har ersatt det med ambition om makt. ”Man måste kunna vinna val” upprepas som ett mantra och slängs i ansiktet på de som vill något annat, verklig förändring. Mantrat skänker ideologilösheten legitimitet. Och vi förstår inte att människorna har genomskådat oss. Vi framstår inte som bättre än de andra. I ett sådant läge blir partiledarens dialekt viktigare än vad som uttrycks. Och man kan förlora val på det.

Många verkar tro att det handlar om var man befinner sig på en höger-vänsterskala. Man talar om det trånga mittfältet, att man måste söka sig bort från det, eller putta ut moderaterna från det, överge medelklassen eller på något annat sätt positionera sig i det politiska fältet. Jag tror att allt detta är fullkomligt verkningslöst. För det handlar ju om partiets relation till medborgarna. Det är medborgardialogen som inte finns, det är förståelsen för medborgarnas vardag som inte finns, det är medborgarnas makt över sina egna liv som vi tagit från dem. Det är detta, det handlar om. Det är tilltalet, dialogen och hörsamheten som måste erövras.

Skall socialdemokratin någonsin lyckas bli ett statsbärande parti igen så måste vi på allvar flytta tillbaka ”till vänster på första våningen”. Så att folk hittar oss.


Intressant Martin Moberg skriver här.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, extrakongress, folkrörelserna, makt, medborgarna, Mona Sahlin, opinionssiffror, partier, socialdemokraterna, valet 2010