Det här är vårt land

Ok jag publicerar en gammal text igen med anledning av dagen. Det här är mitt land. Jag skrev den för något år sedan när Sverigedemokraterna var som mest högljudda. Jag har aldrig känt igen mig i deras verklighetsbeskrivning. Hade den varit sann så hade Sverige inte sett ut som det ser ut i dag. På gott och ont.

------------------------------
Det här är mitt land.

This land is my land...” sjunger Woody Guthrie. Den sången stannar kvar inne i mig.

Jag föddes och växte upp i Dorotea, en liten by i Lappland. Vi bodde i ”Hyreshuset”, det fanns bara ett. I lägenheten mittemot bodde Erland Sparby, sjukpensionerad bagare från Västerormsjö. På första våningen bodde Walter Quitschke, tandläkare som flytt från Kommunisttyskland och Lindströms, och Per Gunnar och jag var bästa kompisar. Tvärs över gatan låg sjukstugan. Doktorn där hette Ott Kerstell och var politisk flykting från kommunistockuperade Estland.

Fred och Pussi Forbat blev mina gudföräldrar, de var judiska flyktingar från det fascistiska Ungern.

Uppe på fjället intill Storjolas rengjärda byggde farsan tillsammans med Lasse Kroijk en kåta, som vi använde när vi fiskade. På somrarna kom knivsliparen, en rom, med sin cykel och slipade knivar för ett år framåt och efteråt satt vi i köket och de vuxna pratade och jag glodde. Och hade vi tur kom Kronhöffer, tattaren och gårdfarihandlaren med sin resväska full av varor. Eller Lasse Koskinen, gymnastikläraren och drack en grogg.

”...This land is your Land” fortsätter Peggy Seeger...

Jag växte och blev förälskad i Asta, tattare från Avaträsk, och Sonja, en härlig blondin från Svanabyn. Men det var Ingrid, en samejänta från Tärnaby som lärde mig att kyssas.
 
”from California to the New York Islands..” Joan Baez tar vid...


I början på 60-talet fick Floyd Patterson motorstopp utanför Folkets Hus, så vi smågrabbar fick jämföra knytnävarna och en autograf i blocket. Och sedan började jag jobba. I skogen med avaträskare, finnar och ibland med någon som kom från Sundsvallstrakten till. På varje nytt jobb en ny nationalitet, aldrig de samma, hela tiden nytt, ja, jag har faktiskt aldrig jobbat på en ”etnisk ren” arbetsplats i hela mitt liv.


”From the Redwood Forest, to the Gulf stream waters.” Pete Seeger fyller i...
Jag har fått jobba på semestrarna. I Tyskland, Grekland, Nordafrika, Norge och Danmark, i Spanien, England, Frankrike, Portugal. Alltid lärde man sig något nytt, alltid fick man något bekräftat.


Och idag så sitter jag och väntar på Janne, snickaren som efter några år i Norge flyttat hem till Hamburgsund och startat eget. Medan jag väntar så läser jag några dikter av Shakir al-Samawi från Hjällbo i Göteborg, han flydde fran Saddam Husseins diktatur i slutet på 80-talet och kommer väl hem i dagarna från en turné i Marocko. Så då blir det att resa till Göteborg.


Ikväll drar jag med Samuel, värmlänning från Sunne, ut med båten och vi prövar oss på några makrillar som snabbgrillas med lite peppar, salt och smör.


”This land was made for you and me.” avslutar Bruce Springsteen med full kraft.


Det här är mitt land. Välkommen till min värld.

----------------------------------------




Den sjöng man för full hals, brorsan hade köpt orginalet med Ben E King och den gick hela tiden på AGA´n, jag sjöng med hårborsten i hand, och längtade. Längtade efter vem som helst som ville ha en. Och jag längtar fortfarande. Idag handlar det om en hel värld.



Andra skriver också om det. Laakso också.

Den politiken fick också stöd i Palmes dokumenterade avoghet mot invandrade arbetare.

Allt sedan LO i mitten på 1970-talet satte ner foten och vägrade acceptera arbetskraftsinvandringen har svensk socialdemokrati drivit en politik som går ut på att de som redan är i landet ska ha jobben först. Den politiken fick också stöd i Palmes dokumenterade avoghet mot invandrade arbetare. Han misstänkte dem för att skapa oro och sprida samhällsomstörtande propaganda bland svenska arbetare, bland annat i malmfälten och industrin. I en tid då Sverige skulle omvandlas från ett land där varje familj skulle kunna försörja sig på en lön till ett land där alla skulle arbeta för byggandet av den starka staten så fanns det inte plats för invandrade arbetare längre.

Den politiken är ett gigantiskt misslyckande. Den har lett till mer arbetslöshet, mer diskriminering, mer främlingsfientlighet. Och sett i ett globalt perspektiv till mindre solidariet och en sämre välståndsutveckling än i andra länder. Jasenko Selimovic och Cecilia Malmström skriver om detta i dagens GP. Det finns all anledning att behandla de två folkpartisternas resonemang med större seriositet än som det görs bland vissa socialdemokrater.

Den gode Claes Krantz verkar ha fastnat i sitt eget mantra: "Allt för ett maktskifte." Det är inte säkert att en okritisk hållning till sin egen historia tjänar den ambitionen. Minst sagt.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om invandring, facket, arbetslöshet, regeringsskifte, Jasenko Selimovic, Cecilia Malmström, EU, arbetskraftsinvandring, valet 2010,

Och så undrar man varför man förlorar opinionskriget.

Tänk om mitt parti hade förstått det här. Men i stället kryper man ner och gömmer sig och ordet diskriminering förekommer bara en gång i valprogrammet, invandrare nämns överhuvudtaget aldrig. "Nostalgi är ingen bra grund för ett samhällsbyggande."

Intressant.
Wikipedia.
Läs även andra bloggares åsikter om Dilsa Demirbag Sten, diskriminering, invandrare, Sverige, invandring, socialdemokraterna

I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet.

Jag skrev en text för ett tag sedan som underströk att det är den berättelse som som det politiska programmet vilar på som styr dess inriktning. För man fram en berättelse om att alla klyftor ökar så är det befogat att prioritera de stora grupper av utmärglad medelklass som tyngs under bördan av 300 kronors avgift till a-kssan och snåla ersättningar.

Om nu verkligheten envisas med att inte stämma överens som denna berättelse, så framstår detta som en given konsekvens av felbedömningen. I en berättelse som helt saknar invandrare, invandring och diskriminering försvinner de fattiga till förmån för en röststark medelklass. I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet. Är det det vi går till val på?

Eva gjorde mig uppmärksam på detta. Slutsatsen är min egen.
Andra skriver om fattigdomen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om arbetslösa, fattigdom, medelklass, väljare, politik, val 2010, partier, makt, vinna

Så jag fortsätter på b. Nu handlar det om diskrimineringen.

Diskrimineringen i vårt samhälle är den enskilt största politiska frågan alla kategorier. Diskrimineringen drabbar alla grupper som på ett eller annat sätt inte passar in i normen. Vanligtvis tänker vi väl på människor av utländsk härkomst, första, andra, eller tredje generationens invandrare. Men diskrimineringen slår lika hårt mot funktionshämmade, som tvingas leva i ett samhälle som ständigt placerar ut rörelsehinder i deras väg. Vi lever i ett samhälle som inte är tillgängligt för alla, ett samhälle som stänger ett stort antal av sina medborgare ute från det, som majoritetssamhället betraktar som självklarheter.

Att vara diskriminerad är att inte ha samma tillgång till samhällsfunktioner som jobb, utbildning, fritid, eller inte tillgång till detta på samma villkor som andra i samhället. Det kan bero på ålder, kön, etnisk härkomst, religiös uppfattning, fysisk och psykisk funktionalitet etc. Många gånger, men inte alltid, är diskrimineringen åtföljd av låg inkomst och t.o.m. fattigdom.

Man skulle kunna tro att det här rör sig om en statisk verklighet, gruppen utanförställda är alltid lika sammansatt. Men så är det inte. Enligt Socialstyrelsen rapport så har gruppen fattiga och mycket fattiga förändrat sin sammansättning framförallt etniskt. Från att i slutet av 1980-talet varit en blandad grupp av infödda svenskar och svenskar med invandrarbakgrund, så består den idag nästan uteslutande av de senare. Gruppen fattiga minskar i omfång vilket betyder att fler har fått det bättre. Men dessa som har fått det bättre är nästan uteslutande etniska svenskar. Fattigdomen kan nästan uteslutande förklaras med brist på jobb och utbildning.

Sverige har allt sedan 1970-talet haft en mycket restriktiv hållning mot arbetskraftsinvandring. 1976 satte LO ner foten och förklarade sitt veto mot denna. Trots att det svenska välfärdssamhällets framgångshistora till stor del finner sin förklaring i den arbetskraftsinvandring som Volvo, SAAB, Ericsson m.fl. stora svenska företag behövde för sin expansion på världsmarknaden, så gick man tvärs emot denna erfarenhet på 70-talet.

Socialdemokratin hade lanserat sitt stora välfärdsprojekt, ”den starka staten”. För att finansiera denna förutsattes att en mycket större andel av den vuxna befolkningen deltog i arbetslivet. Och då var arbetskraftsinvandring ett dåligt alternativ. Den stora arbetskraftsreserven fanns ju redan på hemmaplan. Kvinnorna. På så sätt fick man de låglönearbetare som behövdes inom den offentliga sektorn. De kraftigt höjda skatterna gjorde att det inte längre var möjligt att försörja en familj med en inkomst. Så slagordet blev en familj-två inkomster och sveptes in i en frigörelseretorik. Två flugor i en smäll, kvinnornas ekonomiska frigörelse från oavlönat hemarbete och statens behov av en låglönearbetare i offentlig sektor, den sk välfärdssektorn.

I den här matematiken fanns inget utrymme för arbetskraftsinvandring. Staten behövde skatteintäkterna och LO ville slippa lönekonkurrens på arbetsmarknaden. För att finansiera denna haltande matematik gick landet in i en långvarig devalveringsekonomi. Vi lät ”utlandet” betala våra kostnader. Med en ständig försämrat värde på svenska valutan upprätthölls exportindustrins konkurrenskraft.

Det höll fram till 1990. Världen förändrades.

Planekonomierna kollapsade och de nya supermakterna i Asien krävde sin andel av den globala välfärdsökningen. Migrationen är ett uttryck för detta. Folkvandringen idag har samma motiv som det haft hela mänsklighetens historia; en önskan om att leva ett bättre liv. Och så trångt är det faktiska utrymmet för västvärldens välstånd att det inte finns plats för de fattigaste av de fattiga i västvärlden. Ju starkare BRICT-länderna, Afrikas nyvaknade jättar blir desto mindre blir utrymmer. Diskrimineringen är det mest påtagliga uttrycket för västs sviktande förmåga. ”Lösningen” blir ett 2/3-delssamhälle, som samtidigt blir dess undergång.

Inte på ett enda ställe i kongressdokumenten från 2009 års jobbkongress nämns vare sig invandring eller invandrare! Det är en handfallen socialdemokratis uppgift att hantera de här frågorna. Inte som nu, försöka att tiga ihjäl dom.

Ordet diskriminering återfinns inte en enda gång i de tre centrala dokumenten för valet 2010 som läggs fram av socialdemokraterna!

Kostnaden för att höja lönen för en miljon låginkomstagare med 4000 kronor per månad skulle bli 48 miljarder kronor. Det motsvarar hälften av kostnaden för att hantera skadorna som uppstår inom vården.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, valet 2010, diskriminering, invandrare

Arbetslösheten fortsätter sjunka.

I förra veckan sjönk arbetslösheten, för femte veckan i rad. Den här veckan med totalt sett ett par tusen personer. Detta trots det stora tillskottet av arbetssökande som kom när människor stöttes ut ur sjukföräkringen. Antalet öppet arbetslösa sjönk med nästan fyra tusen, antalet i åtgärder steg men inte med lika mycket. Enligt AMS så är jämförelsen med samma tid förra året en kraftig förbättring. Bland annat så har antalet varsel sjunkit från ca 12000 till 2800 i år.

Även om arbetslösheten är förfärligt hög, 9%, så är utvecklingen glädjande. Förhoppningsvis kan vi slippa se en del av de lidanden som 90-talskrisen förde med sig. Det är viktigt för den politiska oppositionen att inse utecklingen och på allvar formulera en politik för offensiv strukturomvandlingen för att möta utmaningarna från omvärlden.

Intressant

Lika lite som EU-frågorna hör världens omvandling hemma i ett svenskt riksdagsval längre.

Vet du vilket som är världens rikaste land? Räknat per invånare.

Jag lyssnade som vanligt på P1 på radion när jag körde till jobbet och svaret gjorde mig ställd. Jag tänkte till och möjliga länder börjar falla på plats: Norge måste det vara, Kanada? Nej, förresten Schweiz! USA är det inte med alla sina skulder och fattiga, men kanske något land i Asien. Japan? Sydkorea? Jovisst rika, men inte rikast. Abu Dhabi eller något annat gulfland, men det är ju inga länder, mer en sorts sagans kungadömen. Nej det måste vara Norge, bestämmer jag mig för. Och du? Ärligt vad trodde du?

För svaret är Irak? Jo, det är Irak. Irak är världens rikaste land per invånare.

Jag slås igen av vilken världsbild som dominerar vår del av världen. Jag rider inga höga hästar för egen del, jag är del i ett synsätt som förlorade sin giltighet för decennier sedan. Till mitt försvar dock; jag vet inte hur många gånger jag har påpekat det faktum att västvärlden befinner sig i en global omstrukturering. Att dagens kris i Sverige inte i grunden är en finanskris, utan en kris som beror på vår, Sveriges, oförmåga att möta en värld som inte längre accepterar den gamla imperialistiska världsordningen.

Det här är ingen plötsligt uppblossande kris från september 2006, utan en kris som pågått sedan 1980-talet.

Då - svenska ledare som älskade att visa upp sig med kamouflageklädda ledare för diverse befrielserörelser, nyss komna från djungeln, som utgjorde en bakgrund för det svenska världssamvetet. Världsrevolutionen och antiimperialismen som en självbelåten kuliss för ett spel där den starka staten skulle bära välfärdens bördor.

Nu – uppträdanden på internationella konferenser där trapporna fylls av kostymklädda och rödslipsade herrar, uppställda för fotografering. Och en politisk debatt som helt befriats från ett internationellt perspektiv.

Lika lite som EU-frågorna hör världens omvandling hemma i ett svenskt riksdagsval längre. Vi får hållas med en debatt som befrias från den globala jämlikhetens och solidaritetens frågor, och nöja oss med en debatt där frågan om ett skatteavdrag för hushållsnära tjänster blir oändligt mycket viktigare och engagerande än frågan om åldrandets villkor i vårt land. Valtaktiska dispositioner är viktigare än tillståndet i världen och förståelsen för vad som sker i denna värld underordnas denna, den billiga retorikens inskränkta nationella perspektiv. Är det att förundras över att partier som Sverigedemokraterna fångar människors intresse? Det är ju på deras nivå debatten hamnar. Inte från alla, undantagen finns, men på tok för mycket från de som söker verkligt inflytande.

Vi kommer att fortsätta trilla siffror över bordet och vinna val på motståndarens uselhet. Och fortsätta leva i en illusion om att värdighet och omsorg är vårdens verkliga ansikte, att de papperslösa inte finns, att våra korridorer städas av välbetalda offentliganställda, att alltför många av våra barn inte är arbetslösa utan bara befinner sig mellan två jobb. Förr kunde dessa samhällets styvbarn glömmas i ett välfärdens utvecklingsrus. Skillnaden är att idag styr inte vi längre över den utvecklingen.

För så länge vi inte begriper att framtidens verklighet för äldre i vårt land, kvaliteten på våra barns och barnbarns skola, huruvida du har ett arbete att gå till eller inte, är beroende på irakiers, kinesers, indiers, sydafrikaners, brasilianares goda vilja, så kommer också politikens betydelse att bli mindre och mindre, ett visionslöst politiskt arbete som gräver diket bredare mellan vanligt folk och dess ”företrädare”, de som inte verkar vilja syna verklighetens kort.

Andra skriver mindre surt om samma sak.

Erik Laakso är också inne på det.

Glädjen av att ha haft fel.

High five! Eller Hurra! på en mer prosaisk svenska. Min kompis Said har fått jobb. Efter 6 månaders arbetssökande efter avslutad utbildning till fritidsledare vid Ljungskiles folkhögskola, har han nu fått jobb. På en gymnasieskola i Helsingborg. Alla mina förutfattade meningar om invandrare och jobb, krisen och arbetslösheten, äldre och anställningsbarhet och skåningar i allmänhet :) ställs i skamvrån. I Saids fall åtminstonde.

Och samtidigt är det lite trist. Vi är goda vänner och har mycket gemensamt. Vi gillar böcker och läser mycket bägge två. Vår första diskussion på stapplande (jag) franska handlade om Jean Genet, den franske outsiderförfattaren. Efter det har vi gjort en del "stunts" tillsammans. Ett urval av våra favoriter hos Rumi, den persiske poeten, till en föreningsfest för några år sedan, ett poesikafé och före jul lånade han min bok om Mulla Nasruddin, den islamiska världens svar på den tappre soldaten Svêjk. Han skulle göra ett uppträdande nu i vår. Hur det går med det återstår att se.

Nu flyttar han med omedelbar verkan till Skåne. Har man en gång flyttat från Agadirs förorter till Bottna i Bohuslän så är steget till Helsingborg varken svårt eller långt. Jag har svårt att låta bli att jämföra med de ungdomar man möter ibland som hellre går arbetslösa i Tanum än pendlar/flyttar två mil till Munkedal och jobb. Men det är en helt annan historia.

För idag handlar det om glädjen av att ha haft fel. Åtminstonde i ett fall.

Ps. min mor kom från Malmö och jag är sambo sedan 25 år med en kvinna från Bjuv, om det är någon skåning som undrar. :)

Intressant?

Finns inte invandrare och invandring hos socialdemokratin?

Nu har det gått snart en månad sedan socialdemokraternas jobbkongress, det vill säga, det var väl en vanlig partikongress, men med namnet Jobbkongressen så skulle ingen kunna anklaga (s) för att glömma bort jobbfrågorna. Men här smyger sig ett litet aber in. Jobbfrågan och arbetslinjen föll vi på förra gången. Det är inte säkert att det är den frågan som kommer att dominera debatten i samma grad 2010. Ska vi tippa på att invandringen kommer att bli en het fråga denna gång?

I storts sett dagligen rapporterar opinionsinstitut om sjunkande opionssiffror för (s) och chockhöjda tal för Sverigedemokraterna. Oroande siffror och en oroande utveckling. Men knappast oväntat. Under många år har Svcerigedemokraterna fått komma undan. Har de etablerader partierna inte försökt tiga ihjäl dom så har man undvikit och gått runt det minerade fält som de nationalistiska krafterna planterat. Taktiken har misslyckats. Så invandringsfrågorna i valet är ingen högoddsare direkt.

Jag läste igenom samtliga beslutsdokument från s-kongressen. Inte på ett enda ställe återfinner man orden invandrare och invandring!

Vi har alltså arbetat oss igenom en hel kongress vars teman var:

"En ansvarsfull ekonomisk politik sätter jobben först, - en starkare arbetslinje,- ett Sverige där fördomar inte hindrar arbete, - låt ungdomsgenerationen ta plats, - konkurrera med kunskap och forskning, - klimatpolitik från hot till möjlighet, - högre kvalitet i välfärden, - ett Sverige i sammanhållning – bekämpa klyftorna, - en rättvis värld är möjlig,- en modern folkrörelse för jobb och rättvisa, - kultur i brytningstid" utan att en enda gång hänvisa till invandring och invandrare! Invandringen är ju trots allt en av de viktigaste faktorerna för att vi ska nå alla de vackra målen! Man tror knappast sina ögon.

Ingen kan väl tvivla på vad (s) tycker om (sd). Men idag så går vi i den andra fällan. Vi går runt minfältet, vi rensar det inte.

Vi gjorde samma fel i motståndet mot EU och euron, där nationalisterna fick husera fritt. Ingen på nejsidan försökte förklara skillnaden mellan en progressiv EU-kritisk hållning och den nationella inskränkthetens nej. Nationalisterna kunde utan att kritiseras, sälla sig till en majoritet av folket. Och gör man det så kan man väl inte vara så farliga, blev det bestående intrycket. I lugn och ro kunde (sd) samla och bygga ut sin partiorganisation.

Tystnaden från den demokratiska sidan skänkte (sd) legitimitet, oavsett om man ville det eller inte. (sd) gick från ett 1%-parti till ett som knackade på riksdagsporten. Idag skulle de få 26 mandat. Tigandet slog fel.

Hur tror någon att vi kommer att kunna desarmera den sociala bomb som (sd) bär i sitt budskap om vi inte tar dom i sakfrågan, om vi inte förmår visa att vi försvarar invandringen därför att den är själva förutsättningen för det svenska välståndet, om vi inte accepterar och främjar alla människors rätt att förverkliga sina drömmars innersta längtan? När ska vi lära oss att demokratin inte låter sig försvaras genom tystnad.

Och varför i hela världen har inte en enda socialdemokratisk debattör sagt ett ord om kongressdokumentens stora svarta hål?

Andra talar om invandringen. Men här är det tyst.

Två sossar som aldrig tiger finner du här och här.

Men i Skåne hoppas det politisk trampolin och svallvågorna från magplasken rullar stilla in över Vikens stränder.

Morgan Johansson skriver en intressant artikel, eller snarare något som kunde ha blivit intressant, i Efter Arbetet; om svårigheten att förutse framtiden. Han tar sin utgångspunkt i en artikel av en Per Borg i Dagens Nyheter där Borg spår om framtidens välfärd och flaggar för att egenavgifterna kommer att ta större del i finansieringen av välfärdspolitiken.

MJ ogillar Per Borgs förutsägelser och politiska idéer, och då måste man först sänka mannen, som han avfärdar med: ”Jag känner inte Per Borg, men jag har förstått att han i borgerlig press utmålas som en socialdemokratisk tänkare av tyngd. Han lär ha varit statssekreterare i Försvarsdepartementet på 1980-talet, men han har aldrig varit aktiv i den interna socialdemokratiska välfärdsdiskussionen, åtminstone inte under de 15-20 år som jag kan överblicka.” Han kan sina härskartekniker den gode Morgan Johansson, som under några år i början på 2000-talet var minister i Göran Persson regering, om det nu är någon av läsarna som kommer ihåg honom.

Morgan Johansson minns en annan ”spådom”, en rapport från det som kallades Sekretariatet för Framtidsstudier, som gjordes 1982. Det gör han f.ö. varje gång han pläderar för högre skatter. I rapporten förutspåddes nämligen en våldsam expansion av den offentliga sektorn, två av fem skulle vara offentliganställda, skattekvoten skulle ligga på 60 % osv. Så långt så gott. MJ kan läsa innantill. Men sedan drar han några märkliga slutsatser. Han skriver: ”Då kunde vi konstatera att 1982 års prognoser varit uppåt väggarna. 2006 var antalet anställda i kommuner och landsting ungefär hälften så stort som man förutspått 1982. Det samma gällde antalet anställda inom vård och omsorg. När det gällde skattekvoten så hade den inte alls sprungit upp i 60 procent av BNP. Tvärtom låg den på ungefär samma nivå som 1982, eller t o m något under.”

Detta skulle på något sätt bevisa att förutsägelserna från SfFs är lika felaktiga som Per Borgs idag.

Där förhastar sig MJ. Förutsägelser förutsätter att en antagen politisk utveckling sker. Förutsägelser om samhällsutvecklingen bygger på att man antar att några bestämda politiska , sociala och vetenskapliga konstanter: att politikerna har valt att gå den vägen som ”spådomen” vilar på. Väljer man en annan väg så faller ”spådomen”. Man resonerar utifrån ett ”Om detta föreligger så kommer detta att hända.”. Man gör det för att initiera en debatt om sakfrågan.

MJ är inte överhuvudtaget intresserad av prognoser. Men då avvisar han också prognosen, ”spådomen”, som en politisk hypotes, något att resonera och samtala utifrån. Det som i den vetenskapliga världen är förutsättningen för alla framsteg. Det tog matematikerna 30 år att forska och beräkna innan de kunde ge Einstein rätt i sin förutsägelse om att tiden är ett krökt rum.

Men MJ vill inte debattera heller, han refererar bara till teknisk utveckling inom sjukvården som ställde ”spådomen” i skamvrån. Genom att fokusera på vård och omsorg tycker han sig får rätt. Att skatterna bara till en sjundedel används till vård och omsorg undviker han noggrant att redovisa, att transfereringarna bär drygt hälften av skattekronorna likaså. (Det var ju under hans tid vid makten som den stora expansionen där kom, så då gills det liksom inte.) Överhuvudtaget så tar han så många kringelikrokar runt alla viktiga frågor att hans resonemang faller platt.

För MJ föreligger inga tankeexperiment. Fria tankar skadar. De är alltid per definition fel. Och där faller MJ på eget grepp. Han avfärdar Per Borgs förutsägelser om skatter och avgifter, men drar sig inte för att, i nästa andetag, göra sin egen prognos om det möjliga i att höja skatten till 2006 års nivå under de kommande 30 åren! Alltså samma metod som han avfärdar och närmast idiot-förklarar Per Borg med, använder han nu själv i sin argumentation. Det blir patetiskt.

Morgan Johansson är en tillbakablickande politiker som gärna vill framhäva att allt var bättre förr, särskilt bra var det då han själv var minister och ansvarig för politiken. Vinklingen är förståelig rent mänskligt sett, men politiskt en tragedi. Det vänder den politiska blicken bakåt. I historisk tid ligger svaren, förutsägelser gjorda på tidigare epokers göranden svarar mot framtidens krav. Ekorrhjulet rullar snabbare och snabbare. MJ´s egen argumentationsteknik såpar trampolinen inför hans hopp. Memento mori.

Och till slut, det riktigt spektakulära praktplasket. Först avfärdar han arbetskraftsinvandring, närmast i en bisats, med att vi idag har massarbetslöshet! Som om att dessa faktorer skulle ha något givet samband! Han begriper inte att en arbetskraftsinvandring skulle ha kunnat skapa de ekonomiska förutsättningar som gjort att vi kunnat slippa massarbetslösheten! Erfarenheterna från Norge talar för det. På samma sätt envisas han med att tala om skatterna i förhållande till BNP, trots att vi all idag vet att den BNP han visar till var en gigantisk uppblåst finansbubbla som försatte världen i sin allvarligaste kris sedan 1930. Att jämföra BNP 1982 med BNP 2008 är inte bara enfaldigt, han ser inte hur han fullständigt huvudlöst skapar egna hembyggen om orsak och verkan, det är också direkt ohederligt när man som MJ vet förutsättningarna. Det är en trist historia.

Jag känner inte Per Borg och har ingen aning om hans bakgrund i kanslihuset. Hade det så varit som vikarierande vaktmästare, så hade jag tyckt att det hade varit värt att lyssna till en socialdemokrat som är beredd att diskutera välfärdspolitiken och dess finansiering. Det betyder inte att jag köper hans slutsatser, hans politiska förslag, men jag lyssnar och diskuterar. Det behöver socialdemokratin inför kongressen, inför valet 2010 och inför framtiden.

Men i Skåne hoppas det politisk trampolin och svallvågorna från magplasken rullar stilla in över Vikens stränder.


intressant flera skriver om framtiden, välfärden, här och politiken.

Och förlorarna är de lågavlönade, de diskriminerade, de maktlösa som offras på politiska ambitionernas altare.

Mikaela Valtersson, finanspolitisk taleskvinna för Miljöpartiet, framträdde häromdagen på en presskonferens tillsammans med regeringen. Det gällde sjösättningen av en utredning om utökad asylrätt och arbetskraftsinvandring. Bland socialdemokratiska bloggar bröt en mindre bloggbävning ut, inte på grund av sakfrågan, utan pga av personen Valtersson och/eller att hon framträdde på samma bild som migrationsministern. Gemensamt för alla verkar vara att de ogillar Miljöpartiets finanspolitiska taleskvinna som person.

Fredrik Jansson twittrade om sin avsky för Valtersson och erkände att ”frejan@ekehog Jag har överhuvudtaget inte pratat om någon utredning. Det är hela hennes politiska framtoning det handlar om.” Ola Möller gör den klartänkta analysen att ”...Valtersson vill positionera sig inför en regeringsbildning vid en valseger för oppositionen.” och understryker att Valterssons framträdande inte alls handlar om utredningen som presenterades ”inlägget hade inte ens med invandringen eller SD att göra.” för attt senare när han pressas på sina argument avvisa legal arbetskraftsinvandring med något som verkar klippt från Sverigedemokraternas hemsida ”..30% ungdomsarbetslöshet och du går på något enormt om behovet av arbetskraftsinvandring? Vad är det som inte duger med våra ungdomar, är dom för dyra kanske?” Har ni hört argumenten förut? CG Carlsson från Luleå utgjuter sig i en drapa att presskonferensen är en ”katastrof för arbetarrörelsen och partiet”. Det är minst sagt en intressant utveckling som pågår bland några socialdemokratiska debattörer. De slutar prata politik och diskuterar bara form och person. Eller är det så att de bara förklär sin politiska agenda i personangreppets form?

Ingen, säger ingen, av dessa personer ställer sig frågan varför inte hela oppositionen stod på den presskonferensen och försvarade arbetarnas rättigheter. Det handlade om en parlamentarisk utredning där möjligheterna till progressiva skrivningar fanns. Jag menar att det hade varit oerhört viktigt att de demokratiska partierna i Sverige hade stått enade och visat vägen förbi den sverigedemokratiska träsket. Ohly och vänsterpartiet var glasklara, det är inte fråga om att tillåta arbetskraftsinvandring. Nationens gränser skall stängas, svenska arbetare ska ha svenska arbeten. Men vi Socialdemokrater höll tyst. Vi hade chansen att påverka, men avstod. Det var bara miljöpartiet som tog ansvar. Det är den stora politiska skandalen. Vi överlåter till borgarna att utforma invandringspolitiken och frågan är varför. Att ett krympande Vänsterpartiet av valtaktiska skäl försöker vinna marginalväljare hos Sverigedemokraterna är ju uppenbart om än osmakligt. Vad betyder några principer och ett okänt antal papperslösa slavar då, de syns ju inte i alla fall. Men varför denna tystnad från Socialdemokraterna?

För i själva verket har vi ju idag en omfattande arbetskraftsinvandring till Sverige. Det är den som kallas den illegala invandringen, de papperslösas Sverige. Där kan vi tala om lönedumpning, förfärliga arbetsförhållanden och skyddslöshet. Detta är de osynliga, de som städar era kontor, restauranger, kör dina taxiresor, diskar efter dig på restaurangen där du ätit. Det här är en bransch för hänsynslösa människosmugglare som gör grova pengar på förhållanden som samhället blundar för. Facket har hållit tyst, partierna i ännu högre grad.

Det har ju givetvis sina historiska förklaringar. Alltsedan LO på 70-talet satte ner foten och avvisade all form för arbetskraftsinvandring så har partiet legat lågt. Att inställningen ”Svenska jobb till svenska jobbare” är en luftpastej har man inte förstått. Trots att all erfarenhet visar att arbetskraftsinvandring är av godo, 50- och 60-talens invandring från Finland och Sydeuropa har byggt det svenska välfärdssamhället. England, USA, Frankrike, Tyskland är andra länder som inte kunnat utvecklas utan arbetskraftsinvandringen.

Vi kan ta det näraliggande exemplet Norge. Där har man under många år tillåtit och uppmuntrat arbetskraftsinvandringen. Sysselsättningen har varit närmast hundraprocentig, trots det har löneutvecklingen varit enastående, satsningar i infrastruktur och utveckling av välfärden har varit stora. Den regionala utvecklingen inom landet är exceptionell osv. Under de senaste 20 åren har Norge sprungit förbi Sverige på de flesta av det som vi kallar välfärdsområden. Farhågorna om lönedumpning och lönepress bekräftas inte av verkligheten.

Vi socialdemokrater verkar sakna en verklig kunskap och förståelse för social, ekonomisk och politisk dynamik, vad som får saker att ske. Vi har ett gammalt recept från förr och det använder vi oavsett vad som händer i världen. Den svenska debatten är inte intresserade av världen utanför. Okunskapen om andra välfärdsländer är monumental. Vi hävdar att vi är bäst i allt och stänger oss inne, ovilliga att lära nytt. Den svenska modellen är hela världens modell. Kom till oss och lär! Tomheten och den politiska impotensen kastar sitt eko i ett välfärdsbygge som inte längre utvecklas. Att i det läget avvisa en utredning om utvidgad asylrätt och arbetskraftsinvandring är inget annat än nationalchauvinism.

Och därför får vi en debatt om framtoning och personlighet istället för en framåtsyftande politisk debatt som kan möta de reaktionära krafterna i dörren. Och förlorarna är de lågavlönade, de diskriminerade, de maktlösa som offras på politiska ambitionernas altare.