Edvard! ett bildmanuskript

Det här är de samlade bilderna i det bildmanus som jag jobbar med inför vårens föreställning. Det två sista är huvudbilder, mixa dem med valfri annan bild och du får en historia att berätta. Det här är också ett sätt att skapa en föreställning. Jag tror att vi är något väldigt spännande på spåren här. Bildkonst borde gestaltas visuellt, med sceniska bilder där texten är underordnad det visuella berättandet. Jag kommer regelbundet att följa upp utvecklingen av föreställningen så häng med.

Vampyr

Svartsjuka

Kyssen

Sittande Modell

Sittande modell II

Det sjuka barnet.

Förföraren

Mordet på Marat

Madonna

Pubertet

Självporträtt i Helvetet

DN, DN2, SvD, SvD2, Morgenbladet
Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om konst, samhälle, politik, Edvard Munch, Østfold Teater, kultur, civilisationen,

Jag är fortfarande socialdemokrat och tänker fortsätta med det, men...

Jaha, så är det dags att vända blad. I framtiden kommer jag mera att blogga utifrån min egen horisont, från mitt yrke som regissör och mitt liv som boende och verksam på landet.

Jag har under några år i allt högre grad låtit mitt engagemang för en framtidsinriktad socialdemokrati dominera mina texter. Jag närde en tro och en förhoppning om att det skulle finnas en hunger efter debatt inom socialdemokratin, att modiga medlemmar skulle vilja kasta sig ut i ett sökande utan säkerhetsnät och med ambitionen att vända på varje sten. Istället fann jag en rädd och ängslig församling vars blinda lojalitet med sina företrädare fick dem att tro att det var verkligheten som svek partiet och inte tvärtom. Den arenan lämnar jag gärna, verkligheten är bra mycket mer spännande. Jag är fortfarande socialdemokrat och tänker fortsätta med det, men det betyder ju inte att jag önskar fortsätta klafsa omkring i gyttjan.

Alltså ett streck.

Jag har sedan någon månad delat mitt liv med Samuel Beckett, den store irländske författaren till bland annat I väntan på Godot.

Jag bearbetar romanen Den Onämnbare för teaterscenen. Texten ska vara färdig till första februari och premiär blir i april. Om allt går vägen.

Beckett kan som få andra skriva och gestalta tankar och känslor hos människan i sina olika livsfaser. Han beskriver utsattheten hos människor på marginalen, de som kämpar för att få vara precis som de är. När jag läser Molloy-triologins berättelser om existenser som kanske på utsidan uppfattas som helt normala, men själva från insidan beskriver den utsatthet som förlamar och begränsar. Det är kämpande människor som var och en av oss kan känna igen oss i. De som varje dag slåss mot osynliggörandet är ett tema för min föreställning.

Jag publicerar en del av texten här. Det är ofrånkomligt att inte associera till dagens svenska politiska verklighet. Läs den långsamt, gärna högt och känn hur orden syresätter hjärta och hjärna.

”Hela den här historien om en uppgift som skall fyllas innan jag kan sluta, om ord som ska sägas, en sanning som jag måste hitta innan jag kan sluta tala, sluta lyssna, har jag hittat på i hopp om att den skulle ge mig tröst, hjälpa mig att fortsätta, att tro att jag befann mig på en väg, att jag rörde mig mellan en början och ett slut, ibland på väg framåt, ibland bakåt, ibland på avvägar, men att jag på något sätt hela tiden avancerade. Lögner.

Jag har ingenting att göra, ingenting särskilt vill säga. Jag skall tala, vad nu det innebär. Jag måste tala fast jag inte har någonting att säga, ingenting annat än andras ord. Jag kan inte tala, jag vill inte tala men jag måste tala. Ingen tvingar mig, det finns ingen, det är en tillfällighet, det är ett faktum. Ingenting kan någonsin befria mig från det, det finns ingenting, ingenting att upptäcka, ingenting som kan minska det som återstår att säga, jag har ett hav att ösa ur, det finns alltså ett hav.

Att jag inte har låtit lura mig blir min största behållning, mitt stora mästerverk, att jag har låtit lura mig mot min vilja och trott att jag inte gjorde det och vetat att jag gjorde det och inte lurat mig själv att tro att jag inte lät lura mig. För vad som helst duger inte, det borde duga, men det duger inte.”

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om Beckett, den onämnbare, teater, skådespelare, debatt, konst, politik, socialdemokraterna,

Juholt pratar men i skarpt läge så betyder det inget.

Den 15 maj går Västra Götalandsregionen till nyval. På socialdemokraternas presentation i vår arbetarkommun av valstrategin så saknades kulturfråorna helt. "Man kan ju inte ta upp allting", förklarade Karin Engdahl varför man utelämnat just kulturen som enda politiska fråga i regionvalet. Därför skrev jag nedanstående ganska hovsamma insändare till Bohusläningen, vår lokaltidning, men det var tydligen för magstarkt, så de verkar inte vilja publicera den. Läs själva och bedöm. Som den ende kandidaten i detta val som talar om kulturfrågorna har det kanske ett visst intresse trots allt.

”Utan kultur så har jag ingenting att försvara” sa den norske försvarsministerna när han invigde det nya operahuset i Oslo. Det bygget hade många belackare men Osloborna och människor från hela världen har visat på motsatsen. De strömmar dit i miljontal. Operan och konsten tillhör dem.

Kulturen är kittet som håller mångfaldens samhällen samman. Med berättelser och bilder förmår vi kommunicera och göra var och ens livserfarenheter begripliga. Konsten är å andra sidan förstoringsglaset, det som får oss att se världen på nytt, och låter oss ifrågasätta vår samtid och forma en framtid.

Får man idag med alla behov inom sjukvården satsa pengar på kultur? Det är en falsk motsättning. Sjukvård kan inte ställas mot kultur, lika lite som kommunikationer kan ställas mot infrastruktur. Vi måste givetvis ha både och. Och vi har råd med det. När Winston Churchill, efter andra världskriget, ifrågasattes för sin storsatsning på kulturen, så svarade han: ”Det är knappast på grund av att kulturen har för stora tilskott, som världen ser ut som den gör idag.”

Stora delar av ansvaret för kulturen i Sverige har lagts ut på regionerna. Närmare medborgarna och med större möjligheter att påverka. För kulturpolitiken är en demokratifråga. Alla skall ha tillgång till vårt gemensamma kulturarv. Därför bör vi öka konstens närvaro redan i skolan. Flera besök och flera upplevelser rustar barn och ungdomar för att möta vuxenlivet med större självständighet och fantasi. Skapande skola måste utvecklas och utvidgas.

Konsten ska erövra nya arenor. Göteborgs Symfoniorkester startade en musikverksamhet i Hammarkullen, där 170 barn och deras föräldrar tillsammans med orkesterns personal fyller veckans alla dagar med aktivitet, ett strålande exempel på detta. Gustavo Dudamel, den 30-årige chefsdirigenten är själv ett barn av samma aktivitet i Venezuela. Barn från fattiga villkor får här chansen att odla sin begåvning i nära kontakt med professionella musiker på hög nivå. Konsten verkar för en kultur och ett samhälle där människors lika värde får råda. Vi vill stödja orkesterns möjligheter att genomföra sin satsning. Låt många ”Hammarkullen” växa upp i regionen.

Konst för alla är en verksamhet som presenterar bra bildkonst på små och undanskymda platser. På så sätt bryter man också känslan av att konst bara skulle tillhöra en liten elit.

Över hela hela Västra Götalandregionen utvecklas nu sk. Kultursystem. Lokala dansare, skådespelare, bildkonstnärer, musiker går samman för att agera gemensamt för att finna en ny publik och möjligheter att fortleva som konstnärer. Detta är ett regionalt initiativ som vi vill stödja och låta utvecklas.

Ett samhälle där kulturen får ta plats är ett friskare samhälle. Ett samhälle som ger alla tillgång till konst och kultur är ett samhälle värt att försvara. Gå och rösta den 15 maj.

Anders Nilsson, Tanum
plats 26 på socialdemokraternas lista i regionvalet."

Nuff said.

Läs även andra bloggares åsikter om Bottna Kulturfestival, nyval, El Sistema, Götebborgs Symfoniorkester, Kultursystem, Bottna Gerlseborg, pensionärer. politik, socialdemokraterna, tystnad, konst, konst åt alla
Intressant.

Vänner och älskare och socialdemokratins dilemma

Finns det något bättre än konsten för att förstå vad som sker i vår samtid. Det är bara i konsten som modet finns att sätta verklighetens dilemma på sin spets. Obundna av arbetets eller politikens förpliktelser kan konstnären se det som döljs av vår strävan att uppnå mål som ligger utanför själva ambitionen. Ett politiskt parti kan till exempel ha sin vision om framtidens samhälle men all möda läggs ner på att vinna ett val. Kopplingen tas för given, vinner man inte val kan man inte heller förändra. Men är det så säkert sant? Kan ingen förändring uppnås utan vunna val? Är det inte något självmotsägande för en rörelse som existerar därför att människor krävde förändring och åstadkom den, genom organisering i intresseföreningar och kooperativ förändrade man samhället. Också genom att vinna val. Men inte utan varandra. En ömsesidigt nödvändighet. Därför är det så vackert att läsa en författare som ställer saken på sin spets.

I ”Vänner och älskare” av Theodor Kallifatides finner jag följande; Georg Andreasson ordförande för ABF och socialdemokrat har drabbats av en hjärtinfarkt och får besök av sin gamle vän, reformkommunisten Milan. De talar om kärleken och nödvändigheten av att gränsöverskrida, kan jag inte gå på moln så avstår jag hellre kärleken menar Milan.

”-Du är kärleksfundamentalist, min käre vän.
-Hellre det än socialdemokratisk kärleksombudsman.
-Du hatar socialdemokratin, eller hur?
-Nej. (säger Milan) Det jag avskyr är denna fruktansvärda inbillning att alla problem går att lösa, lite mer resurser och så blir vi alla lyckliga eller i vart fall nöjda. Den socialdemokratiska drömmen utesluter det tragiska i livet, till och med döden försvinner i denna dröm, man har helt enkelt inte förhandlat färdigt om den saken, men vänta bara......

Georg skakar på huvudet.
-När jag hör dig kommer jag att tänka på min mormor.
-Ojdå!
-Hon röstade på socialdemokraterna hela livet. Vet du varför? Hon hade fått nog av det tragiska i livet.Tre söner födde hon och alla tre dog i olyckor när de fällde träd i skogen. Hennes man drunknade under ett lass timmer.Hon ville inte ha mera tragik. Hon ville ha en hygglig lön, varmt vatten i kranen, ledigt några dagar om året. Det var bara socialdemokraterna som vill och kunde ge henne det.

-Jag trodde vi talade om kärleken, anmärkte Milan.
-Kärlek, varmt vatten, rätt till semester, allt hör ihop.
-Ja, det är det som är problemet. Snart kan vi inte skilja det ena från det andra. Bekvämlighet lika med lyckan. Liknöjdheten lika med den stora kärleken. Ja, vad mer kan man begära, gamle vän?

(ur ”Vänner och älskare av Theodor Kallifatides. S 150-151)

Kan man sammanfatta socialdemokratins dilemma bättre än så? Drömmen om det perfekta samhället som möter kraven på elementär trygghet. Det ena blir det andra och plattas ut. Kampen för att vinna ett val blir detsamma som förändring, liknöjdheten det samma som den stora kärleken. Eller...?

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om konsten, politik, konst, det Goda Samhället, socialdemokraterna, samhället,

En sång, en tid, ett liv.

Idag gick jag på introduktionsföreläsning för de nya eleverna på Gerlesborgsskolan och blev påmind om en låt som påminde mig om en tid, ett liv som jag kan leva med.


Och en skarp tro på att konsten kan ta de många vägarna, kan var din egen och likafullt angelägen för alla. Mainstream och anpassning är på så sätt konstens motsatser. För konsten är en sång.

Läs även andra bloggares åsikter om http://wwkonst, livet, musik, 10CC, kärleken

Nu är det slutbloggat!

Nu ska man ner i gruvan och jobba hårt igen, några timmar till avslappnat tyckande och tjötande med andra finns det inte tid till. Enstaka kommentarer blir det säkert, men bloggtexter, knappast.

Så från idag och till den 15 oktober ska ni slippa mig. Jag lovar.

Men andra fortsätter. Läs dom.
Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, jobb, pensionärer. politik, samhälle, Bottna Kulturfestival, konst

Om det sensuella i att klippa gräs.

Att klippa gräs är ett måste. Utrustade med liten trädgårdstraktor, en gammal trilskande, rykande Stiga med Britt&Strattonmotor och membranförgasare eller en ettrigt knackande handjagare, mejas grönskan ner till 4 cm eller mindre. Trädgårdens gräs växer och ska klippas. Så är det bara. Ett gissel och en plåga för någon, fristad för en annan och ett avlönat och tidsutmätt jobb för åter andra. Själv tillhör jag de obetaldas skara mellan hopp och förtvivlan.

Vi har en gammal trädgård, en sådan där som egentligen aldrig varit en trädgård. På tomten har stått många hus. Gamla fina handhuggna stengrunder ligger uppsamlade lite varstans, på väg ner i skylande jordtäcke och glömska. Mellan dessa stensamlingar breder sig en trädgård ut. Nej, tillsammans med dessa stensamlingar breder den sig ut. Gräsmatta, buskar, planteringar och fruktträd samsas om de ytor som ligger mellan. I likhet med en japansk trädgård så är det mellanrummen, Ma, som är essensen.

En gammal trädgård har fått en form; sättningar, nedlagda trädgårdsland och rabatter, rötter efter träd som blåst ner eller dött av sjudom, majbrasor och dammprojekt som aldrig blev av har gemensamt skapat en helhet av böljande yta, nivåskillnader, fall och brutna linjer. Allt det där du inte får se i en nyanlagd trädgård med sina konstlade kullar och geometriska planteringar. Klipper du inte gräset så försvinner den gamla trädgårdens karaktär. Gräset blir som ett ludd som döljer det som ligger under. Halvhögt ger det intryck av ingenting, vare sig odling eller kultur. Därför måste gräset klippas. Det är en kulturgärning helt enkelt.

När jag drar igång min gräsklippare och börjar klippa så växer en trädgård fram. Jag skapar den. Den är aldrig sig lik, vare sig från gång till gång eller från år till år. Vissa delar får växa vilt, andra kultiveras. Aldrig lika. Ena gången lägger jag fokus på den gamla inbäddade jersminen, den blommar efter midsommar och ett par veckor framåt. Alltså får den all min uppmärksamhet, jag vill att ögat skall nå den och lusten att gå fram till den för att lukta skall väckas. En annan gång är det den djupröda bondpionens tur. Jag manipulerar och formar. Jag skapar. Jag söker linjerna och jag klipper för att framhäva dem. Efteråt kan jag stå och se på den från olika platser. Med hjälp av en batteridriven klippare och trimmer så kan jag sedan perfektionera kanter och på så sätt lyfta fram dess detaljer.

Jag njuter av detta formande och skapande. Att följa linjen mellan det gamla äppelträdet och gången ner till förra infarten eller från den stora kastanjen fram till altanens yttersta punkt. Vackra rytmiska bågar i ett minilandskap. Känslan av att ha gått där och ögats upplevelse av det färdiga resultatet förenas. Jag kan förnimma den, närmast andas in den. Den bestäms av dina sinnen, inte ditt intellekt. Det är ett sinnlighetens manifest. Ett manifest om det sensuella i att klippa gräs.

För mig finns det bara en sommarlåt. Den har jag älskat till, längtat och suktat och vakat långa ljusa sommarnätter genom.


Andr som ofta skriver om sina trädgårdar är Fritt ur hjärtat och Enn Kokk.
Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om trädgård, BritStratton, gräsklippning, mellanrum, sensualism, känsla, sinnen, välfärd, gräs, rabatter, Bottna Kulturfestival, konst

att njuta frukost i konstnärens ateljé, om du så önskar.

Idag startar Bottna Kulturfestival och pågår till på söndag. Är ni i krokarna är det värt en omväg. Festivalen är typiskt exempel på lokal aktivism. Här har en bygds folk gått samman och mobiliserat sina egna förmågor till konst, teater, dans, musik, mat och fest. Allt presenteras på för tillfället hopsnickrade scener, i det fria, i lador och uthus. Ja du har t.o.m möjligheten att åka hem till en konstnär och njuta frukost i dennes ateljé om du så önskar.

Ett nätverk av människor och föreningar samverkar för att få festivalen tillstånd, och inget år blir det andra likt. Festivalen blir det som människorna gör den till. Det har många gånger rests krav på professionalisering och växt. Bättre artister, flera artister, mera pengar. Varje arrangemang bär fröet till detta i sig. Men varje år faller vi tillbaka på just detta att ”festivalen blir det som människorna gör den till.” Visst vi vill gärna få flera besökare, vi vill gärna erbjuda mer. Men vår slutsats är att det inte går att köpas in. Vi måste göra det själva. Alltså gärna tillväxt, men då måste det ske på bredden. Gärna flera inslag men bara med flera verksamma. På så sätt slipper vi professionalisering i betydelsen ”färre men skickligare”, men får det i betydelsen ”flera som blir bättre”. Vi tror att det är en framgångsväg.

Häromdagen läste vi om Hultfredsfestivalens död, och kanske var det bara början på en farsot. En sorts elefantsjuka som följer i spåren på en ”större av färre men bättre”-ideologi.

Vi gillar i vart fall vår lilla kulturfestival, vi gillar idealisterna som sliter dag och natt och vi gillar sommarnattens alla upplevelser.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om konst, festival, Bottna Kulturfestival, konstnärer, ideell sektor, kultur, tillväxt

Almedalen tur och retur

Längre bort från Almedalen, tätare inpå, glöm inte att det är det här det handlar om. Livsomloppet, livsloppet.

Stand by me - enklare kan det inte sägas.

Hej Eva,
jag finner ingen bättre kommentar än detta till gårdagens bloggtext från min sida.


Det håller.

Läs även andra bloggares åsikter om solidaritet, konst, kultur, stand_by_me, musik, migration, världen

Som så mycket annat i den svaga borgerliga kulturpolitiken under deras fyra år vid makten så stannade det vid en tumme.

Bild: Uttryckslabbet - Wonderbaum

De rödgröna ska satsa på kulturen i valet. Det beskedet fick vi häromdagen. Vilket lovar gott. Eller...?

Kultur är ett mycket brett begrepp. Det verkar täcka allt. Kultur är arbetsmiljö och regionalpolitik, det är mord och uppförande på bussen, det är mat och sprit, te och kaffe. Kultur har definierats som allt det vi gör, eller som odling. Mera sällan talar man om konst, trots att det är det som de flesta tänker spontant på när ordet kultur nämns. Kulturlandskapet är det odlade landskapet som vi har våra bönder att tacka för. Är då bönderna därmed våra främsta kulturarbetare? Jag skriver det här inte för att raljera eller peka finger, bara för att visa på hur oprecist det blir när man lovar att ”satsa på kulturpolitik”.

I juli 2006, två månader innan valet, presenterade den borgerliga alliansen sitt kulturpolitiska valprogram i en artikel i DN. Man målade upp en stor satsning på kulturen och det viktigaste var en storsatsning på kultur i skolan. Efter norsk modell skulle man satsa upp emot en halv miljard på ett program för att göra teater, dans, musik, bildkonst, författare osv närvarande i skolan. Intäkter från Svenska Spel skulle finansiera det hela och nu skulle alla barn i skolan få möta konst och levande konstnärer i arbete. Konceptet var redan utprövat och genomfört i Norge, det krävdes inga omfattande utredningar, inget uppfinnande av hjulet på nytt. Det norska exemplet hade placerat Norge i världstoppen, vi behövde bara ”översätta”.

Trodde du ja!

Nej, nu handlar det om Sverige och då är det andra hänsyn som skall tas, då förvandlas kulturfrågorna till allt annat än just kultur. Eller rättare sagt: allt blir plötsligt kultur och då står det, som det egentligen handlade om, svagt, nämligen konsten. Nu är det demokratifrågor, arbetsmiljöfrågor, det är enskilda tjänstemäns tyckande om beslutsgångar och elevinflytande, genusfrågor och Gud vet vad som tar över debatten. Oändligt många skattekronor läggs ner på ett utredningsarbete som inte leder fram till annat än att man ”lyfter fram frågorna”. Av den ”kulturella skolväskan”, dvs barnens möte med levande konst och kultur blev det intet. Som så mycket annat i den svaga borgerliga kulturpolitiken under deras snart fyra år vid makten så stannade det vid en tumme. Och en massa administrativa omorganiseringar. Men mera konst blev det inte.

Därför är det inte så upplyftande att läsa den rödgröna programförklaringen. De femton skarpa kulturbudgetar som Pagrotsky hänvisar till har ju inte styrkt kulturen, tvärtom. Biblioteksnedläggning, avveckling av kulturskolor, stängda musikskolor, mindre riksteater, mindre skolteater osv har varit kännetecknet för dessa 15 år. Så det Pagrotsky bevisar är bara att de rödgröna kan komma överens. Av kulturpolitiken har det blivit politik, men inte mera kultur.

Och vänsterpartiet traskar på i sin förutsebara fokusering på allt annat än själva kulturen. För V handlar kulturpolitiken om trygghetsfrågor, jämställdhet och sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Det är väl bara Miljöpartiet som lyckas närma kulturfrågorna själva kulturen när de talar om den borgerliga alliansens misstänksamhet och nödvändigheten av att försvarat ett fritt kulturliv.

Till socialdemokraternas försvar så måste man ändå understryka att (s) talar klartext när man säger: ”Därför handlar vårt gemensamma arbete inte minst om att stärka möjligheterna för fler att själva pröva på, eller ta del av, musik, litteratur, dans, teater, konst, film eller annan kultur.”

Men sammantaget, blev det särskilt mycket konst? Nja...

Vi vet att många, många fler besöker våra kulturhus, museer, bibliotek, teatrar, biografer, konserthus än idrottsanläggningarna. Fler köper biljetter till teater och dans än till fotboll och ishockey. När tiotusen människor besöker konstnärerna i Norra Bohuslän under fyra dagar i påsken, så tar det en hel säsong för våra fotbollslag i samma kommuner att nå de besökstalen. Så är det, även om inte media speglar den verkligheten. Och inte bara media. Våra partier gör det inte heller.

Andra skriver om kulturpolitiken här och här och här.

DN, Svd, GP, DD, Arena

Intressant?

Bögar på scen, är det fortfarande nåt särskilt?

På lördag har Malmö Stadsteater premiär på All you need is love, en pjäs som baseras på malmöbors egna berättelser om ”män och deras upplevelser av kärlek och sexualitet”. Manlig homosexualitet får stort utrymme och pjäsen regisseras av Ronny Danielson och spelas på Intiman scen.

Det väcker minnen. 2010 -swosch- 1969, Samma teater, samma scen, 12 män/pojkar har premiär. Pjäsen var The Boys in the Band av Martin Crawley, ursprungligen en off Broadway-succé från året före som nu tagits till Malmö av regissören Pierre Fränkel. Översatt fick den heta ”Oss pojkar emellan”. Jag minns för jag var med.

Det var här jag tog mina första stapplande steg på en svensk teaterscen, inte på scen kanske, snarare satte jag mitt arsle för första gången vid en regipult, inte som regissör men som en storögd och hängiven regisassistent. Jag fick jobbet därför att jag jobbade gratis, jag kunde ha ätit grus för att få vara med där. Jag hade ingen aning om vad pjäsen handlade om, och det var för väl det, för vi får komma ihåg att homosexualitet då var betraktat som en sjukdom, homosexualitet var visserligen tillåten för män över 18 år, men i folks ögon var det totalt tabu. Det är svårt idag att föreställa sig det förtryck som rådde på den här tiden, när det svenska folkhemmets stod på topp. Att vara homofil var ett helvete och att göra en föreställning om 9 män som samlas för att leka en vuxenvariant av sanning eller, nej, snarare sanning och konsekvens, 8 homosexuella män och en som kanske sitter i skåpet. Det var dynamit. En blandning av sensationsmakeri, skandal och fördömande av att skattemedel slösades bort följde oss från första repetitionsdag.

Det var ju första gången nå´t sån´t visades på en svensk scen. Vi var pionjärerna, vi bröt den mark som det skulle dröja många år innan den bar frukt. Vi var en ensemble med olika sexualitet men under arbetets gång kom vi att komma varandra nära. Det var många barriärer att bryta även för oss inne i repsalen, på teatern sågs vi med många oblida ögon. Nere i kantinen stod det alltid några bord mellan vårt de andra som åt där. Ju mer det tisslades och tasslades, desto mer svetsades vi samman.

Efter premiären tog vi flygbåten till Köpenhamn och taxi till Gentofte och Doug´s, en villa med stora fönster mitt i ett riktigt borgerligt villaområde. Doug bjöd på thanksgiving-kalkon efter mammas recept, fullstoppad med korngryn, russin och bröd. Vi drack och åt och efteråt dansade vi. Vi slet gardinerna till sidan och dansade och ett efter ett slocknade ljusen hos grannarna. Bara månens reflex i kikarna kunde anas. Vi gav dem en extraföreställning.

Jag åkte hem till Östersund, blev med barn och gifte mig och på nyårsafton föddes den vackraste av all flickor någonsin. För mig dröjde det 12 år innan jag stod där på en teaterscen igen. Och ytterligare 30 år senare, år 2010, så kan jag blicka tillbaka 42 år och på något viktigt. Det går en båge från idag till 1969, ett år då vi fortfarande sjöng "All you need is love" i parker och på badständer över hela världen. Världen förändras på 42 år. Och jag är en del av den förändringen, precis som du och Doug, min dotter och mina barnbarn.

Annat intressant finner du här.

Inget liv är värt att slösas bort på trivialiteter och kravlös förnöjsamhet.

Den 24 januari 1974. Jag kommer till jobbet som vanligt. Eftermiddagsskift på Gränges Aluminium. Stämplar in kl 14.00, hämtar tappschemat och ger mig upp i hallarna, trucken står utanför verkstaden med motorn på. En hälsning från förmiddagsskiftet som visserligen bryter mot regelverket, men som vi ändå gör för att undelätta för varandra.

Uppe i hallarna hämtar jag dagens tappskänk, kör fram till första ugnen som skall tappas, hugger ett hål i slaggskorpan och ställer skänken på värmning. Efter ett par minuter är allt klart för att börja. Jag har gjort det tusentals gånger förut. Allt verkar vara som det ska. Klockan är 14.36. Jag vet det eftersom den krossas och stannar exakt då. För det var ingen vanlig dag på jobbet. Det var den där dagen då det händer som inte ska hända.

Jag går fram för att kolla att tappningen går rätt och hinner konstatera att det är metall och inte slagg som kommer, sedan vet jag inte mer. Skänken exploderar, jag slås medvetslös och kastas 3 meter bakåt, landar på huvudet på golvets järngaller. Min hjälm slår i väggen 30 meter bakåt och 10 meter över golvet. Det berättar mina arbetskamrater senare. Själv vet jag bara att jag vaknar till och försöker släpa mig bort, jag är blind på det ena ögat och ser svagt med det andra. Sedan tynar jag sakta bort. Antagligen dör jag. Jag svävar över min kropp som jag kan se ligga på golvet och återupplever hur jag flyger genom luften och landar. Två gångar i en sorts slowmotion.

Hjälpen kommer snart, jag körs till sjukhuset i Sundsvall och mina skador listas; huvud och överkroppens framsida med 2a och 3e gradens brännskador, alla muskler och senor i nacken sönderslitna, brott på nyckelbenen och höger handled, oräkneliga frakturer på skallbenet och käken, flera tandskador. Ögonens status är oklar eftersom brännskadorna ”limmat” ihop dem. Jag fraktas omedelbart vidare till brännskadeavdelningen på Uppsalas akademiska sjukhus, där man konstaterar att jag har haft tur i oturen. Det var gummirök som orsakade explosionen, och den lade sig som en heltäckande antiseptisk mask över brännskadorna. På så sätt slapp jag de infektioner som deformerar alla brännskador. Nu återstod bara väntan, väntan på att ny hud skulle växa ut under ”gummimasken”. Efter fyra veckor i isolering lossnar den och jag kan förbereda mig på att åka hem. Med armen i gips och en heltäckande blå tatuering över högra ansiktshalvan återvänder jag till Sundsvall. Efter 5 månaders som sjukskriven orkade jag inte gå sjukskriven mer utan bad min läkare och företaget om att få börja jobba igen. Ett antal år följde med operationer och rehab.

Det här blev en rubrik och en liten notis i tidningarna, men för mig så förändrades hela mitt liv. Lite mindre rädd för att dö, desto gladare för att leva, har man hälsat på hos döden så får varje dag, varje timme och minut ett helt nytt värde. Jag blev kräsen på livet, inget halvdant ljummet dög längre. Inget liv är värt att slösas bor på trivialiteter och kravlös förnöjsamhet. Jag jobbade kvar 3 år på Gränges, sedan bröt jag upp och sökte en helt annan livsväg. Jag sökte mig till teatern och har fortsatt där till den dag som idag är.

Intressant

Off to Barcelona!

Fem dagar i Barcelona borde skingra den december-blues som invaderat sinnet, några dagar att få perspektiv på en politisk debatt som ideligen verkar köra i diket. Rötmånad mitt i vintern, men bättre nu än i augusti 2010.

I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades.

I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades. Där sitter jag, gamle karlen och tårarna rinner. Jag och Anette hade gått ner till Gerlesborgskolan på konsert. Rumi-ensemblen under ledning av Javid Afsari Rad spelade. Och vilken musik! Den väsande rörflöjten, luftig och sjungande.



Afsari Rad har skrivit musik till ett urval av Rumi´s dikter. Ensemblen är stor och internationell, dels de persiska instrumenten, Oud, santur, ney och slagverk men också en stor stråksektion med musiker från Göteborgssymfonin och norska frilansare skapade en enhet som både var klassisk iransk och väldigt nutida minimalistisk västerlänsk, en mäktig samtida känsla med mångtusenåriga rötter och fästa till 800 år gamla texter av Rumi. Jag behärskar inte farsi, språket sångerna framfördes på, men jag har rätt god kännedom till Rumis poesi vilket var en fördel tror jag. Och Rumis ord går rätt in i min själ. Kärlekens och längtans poet framför alla. Han som inspirerat och fortfarande inspirerar diktare över hela världen, inspirerade oss i konsertlokalen vid havet i lilla Gerlesborg igår.



Kan musiken ytterligare förhöja en sådan storhet? Ja, igår kväll tyckte jag att jag fick vara med om det. Vi fick höra 5 kompositioner i en dryg timmes konsert. Publiken var en salig blandning av tonåringar och vuxna och gamlingar som mig. Så medryckande var det att några av ungdomarna inte kunde låta bli att ställa sig upp och dansa. Och Elsa fick en hostattack och fick smyga sig ut för att inte störa, så andlös var stämningen under de mest lyriska partierna att Birgitta fick en del blickar på sig när hon knäppte med sin snusdosa. Ensemblem fick med sig publiken till ett lyssnade vars intensitet nästan var att ta på. Och efteråt ville applåderna inte ta slut. När så Javid på sin klingande norska annonserade att de tänkte ”spela lite till” så fick vi också som vi ville.

Efter konserten stannade ett tjugotal och i lågmälda samtal kring skolmatsalens bord så fick vi pratat om det ena och det andra. Vi slås av det stora i att vi, som bor i en glesbygd ändå kan få njuta av framträdande på den här höga nivån, att en ensemble som spelar på stora arenor, nästa stopp var visst Hannover, stannade till i lilla Gerlesborg och att vi, det knappa hundratalet i publiken, hade fått vara med. Vi bor i en glesbygd visserligen, men vi har inte accepterat att det skall betyda låg livskvalitet. Vi har konst och musik i ett omfång som bara är möjligt tack vare för det första vårt eget intresse men också tack vare Rikskonserterna och den regionala musikförmedlingen Tonerna de gå och framför allt Gerlseborgsskolan, denna lilla oas där konst och kultur i ett halvt århundrade har vägrat acceptera verkligheten och gjort det omöjliga. Just den här konserten var ett resultat av samverkan mellan konsertserien Listen to the world och VG-regionens mångkulturkonsulent Rasoul Nejadmehr. Vi får hoppas att de aviserade förändringarna i kulturpolitiken och rikskonserternas ställning inte gör sådana här arrangemang svårare.



Men igår handlade det bara om känslorna hos en gammal man och ett blottat hjärta, om flöjtens sång om återförenandet, den arabiska cittrans som skapar det oändliga rummet, lutans ordlöshet och slagverken som lockade till dans. Om mitt hjärta och mina tårar som sjöng om återförenandet, min närvaro och ordlösheten i min kropp.

Andra skriver om musik, poesi och kärlek.

På torsdag ska jag läsa dikter. Högt för folk. Huvaligen.

Jag är lite nervös. På torsdag ska jag läsa dikter. Högt för folk. Huvaligen. Trots att jag har gjort det många gånger, det är ju mitt jobb, så blir det inte bättre med åren. Snarare tvärtom. Man gruvar sig, eller hellre, jag gruvar mig.

På torsdag, efter att vi har stängt affären för kvällen, så är det dags. Affären är vårt inköpskooperativ, som vi startade när ICA la ner för 10 år sedan. Vi har öppet mellan fem och sju på eftermiddagen, och folk stannar gärna kvar i kaféet en stund efteråt. Just torsdagarna har vi satsat på lite extra, lite högläsning och mera att äta därtill. Så nu är det min tur. Folk vill höra mig läsa Rumi. Jalal al-Din Rumi, persisk poet som levde under 1200-talet. Sufi. Sufisterna bär ju en filosofisk tradition inom Islam, av många kallade mystik. Många har säkert hört talas om de dansande dervisherna, män i vida yllekjolar som till suggestiv musik dansar runt, runt i något som liknar en evighet.

Jag är dammet som cirklar i solens sken
Jag är den runda solen
Till damkornen säger jag ”Stanna!”
till solen ”Fortsätt vandra.”

Jag är morgondimman
och kvällens sista andetag.
Jag är vinden i trädets krona och vågen
som bryts mot skäret.

Masten, rodret, skeppets styrman och dess köl
jag är korallrevet som sliter sönder det.

Jag är ett träd med en tam papegoja på dess gren
Tystnad, tanke och röst

Jag är den luft som bär musiken ur en flöjt
gnistan slagen ur en flintasten
det smidda järnets flämtande sken

Jag är både ljusen och nattfjärilen, som oupphörligt söker sig dit.
Ros och näktergalen förlorad i dess doft,

Jag är alltings varande och den virvlande galaxen
all utvecklings idé, allt det som lyfter och allt som faller bort.
Det som är och det som inte är.

Ni som känner Rumi, ni alla säg mig vem jag är
Säg jag är du.



Rumis poesi rymmer allt, den snabba iakttagelsen, den djupa tanken, skämtet och allvaret. Ofta handlar det om kärleken, den gudomliga kärleken och jaget.

Hur mycket jag än försöker beskriva och klargöra Kärleken
blygs jag för allt jag sagt när vi råkas.
Fastän tungans ord och mening är upplysande
glänser den outtalade kärleken desto mer.

Pennan raskade på med ordvändningen
Den vederfor kärleken och sprack itu.

Den pennan förstod plötsligt vad det handlade om. :)

Eller hör här!

Jag har gett upp dualismen, jag har sett att de två världarna är en;
En jag söker, En jag känner, En jag ser, En jag kallar.
Jag är berusad av Kärlekens bägare,
De två världarna är bortom mitt förstånd
Jag har inget annat ärende än att festa och rumla.

Sufisterna säger int nej till en fest. Och ibland kan det bli nog så svårt att veta vem som är vem.

Jag är inte jag, du är inte du och inte heller är du jag.
Men ändå är jag jag och du är du och du är jag.
På grund av dig, ack skönhet från Khotan, är jag i dag
förvirrad över huruvida
jag är du eller du är jag.



Andra teman är exilen, att vara långt borta från sina rötter. Att inte finna hem igen.

Lyss till rörflöjten när den sjunger,
hur den berättar om ensamheters kval:

Alltsedan jag skars av vid strandens vall
har min klagan fått man och kvinna att sörja.
Bröstet vill jag bit för bit slita itu
tills jag klargjort kärlekslängtans smärta.

Vemhelst som vistats fjärran från sin rot
åtrår den egna återföreningens stund.

Mysticismen ligger som en underström i allt det skrivna. Och på typiskt folkligt manér förenar han högt med lågt, som här:

Människans tillvaro är denna: ’De tog en vinge från en ängel och fäste den på en åsnas stjärt.’

Själv har jag hämtat mitt livsmotto från Rumi, det låter väldigt högtidligt, uppblåst kanske någon tycker, men jag gillar likafullt att ha några korta ord som hjälper mig att hålla mig på mattan, som ett broderi på väggen. Så håll till godo:

När förnuftet väcker högmod hos dig,
snorkig självsäkerhet och uppblåsthet,
lämna då ditt förnuft därhän och bli en dåre,
så att ditt hjärta förblir friskt och du vid liv.

Så på torsdag så skall här läsas. Och nervositeten har jag väl mästrat tills dess får jag hoppas. För jag gör det ju med stor glädje trots allt, så klart, när man får presentera sin favoritpoet.

Intressant här kan du finna mer om Rumi, sufismen poesin och musiken.
Svd, DN, Newsmill



Anders Widén skriver om sin egen Rumi här.

Hej Göran Hägglund, jag tror att du egentligen vill något helt annat.

-Hamlet och polischefen- Foto: Gunnar Brink

Hej Göran Hägglund, ja jag är lite gammaldags och har svårt för det här ”förnamnandet” som brett ut sig i offentligheten. Jag läste din artikel i DN och lyssnade på ditt tal i Almedalen. Jag tyckte att det var intressant det du gav uttryck för, du är ju en klok människa och uppskattad av dina kollegor har jag förstått.

Jag ska gå rätt på sak, jag är en sådan där ”teaterregissör”. Och sosse-politiker, folkvald revisor i Tanums kommun minsann. Så jag fyller väl måttet för det du betecknar som kulturvänster.

Jag har arbetet på teatern i trettio års tid nu och precis rundat de 60. Innan dess var jag verkstadsmek på Gränges Aluminium i Sundsvall. Jag har väl haft någon sjukdag, och faktiskt också en och annan a-kassedag. Men i huvudsak har jag jobbat. Skapat teater för unga och gamla, som handlat om kärleken, vänskapen, krig och fred , om utsatta barn och helt vanliga barn som bara vill bli älskade, om människor som kämpat mot både natur och överhet för att få leva ett hederligt och anständigt liv. Vi är många som sliter och strävar för att det ska bli verklighet. För verklighetens folk. Det är någon miljon människor som betalt sina biljetter och skrattat och för såvitt även fällt en tår när de sett på våra föreställningar. Du vet säkert att det är fler människor i vårt land som köper biljett för att se scenkonst än för att se fotboll och hockey?

Så jag har lite svårt att riktigt få ihop det där med kultureliten. Visst finns det en elit här i landet som styr och bestämmer, det är ju ingen direkt nyhet. Den har väl funnits i alla tider. Men det är det där med att det skulle vara någon sorts kulturelit som förtrycker folk i allmänhet, som jag inte känner igen. Jag bor ute på landet i norra Bohuslän. Jag kör mina 20 mil varje dag för att komma till jobbet. Här är nämligen lika mycket glesbygd som i min barndoms Dorotea i södra Lappland. Folk jobbar och sliter, i jordbruket, på ABBA, i ateljéer, äldreomsorg och skolor. Finanskrisen tömde oss på mycket av industrin, men det skall väl komma tillbaka på ett eller annat sätt. Som s-politiker så har jag många vardagliga problem att stöta och blöta med mina vänner.

För granngårds bor traktens bonde. Vi talas vid då och då, det är ju ofrånkomligt eftersom vi, förutom väder och vind, har väg och vatten gemensamt. Det handlar ofta om mjölkpriser och energiskatter. Åt andra hållet bor Barbro och Roland, han är sjukpensionerad pga manodepression, en besvärlig sjukdom, men inte värre än att han är en djäkel på att måla tavlor. Vi har väldigt roligt tillsammans. Barbro har äntligen, efter en tids sjukdom, fått en halvtid fram till jul på en förskola, annars är hon utbildad musikterapeut, men sådana jobb har inte kommunen råd med längre. Min sambo, som är konstnär, jobbar 66% som personlig assistent, för att få den känslan av att ha pengar i slutet av varje månad att betala sin del av kostnaderna med. Hon tillhör den krets av unga kvinnor som ni politiker på 90-talet tyckte skulle starta eget. Lämna a-kassa, arbetstidslagar, sjukförsäkring och dövande trygghet för det spännande livet som egen. Jo tack, långa dagar blev det men pengar, njaa. Här försöker vi att få livet, livspusslet säger man väl i Stockholm, att gå ihop. Och vi har väldigt få förmeningar om hur folk ska leva och tänka.

Tvärs över dalgången bor smeden. Han och jag brukar stå för maten när bygden bjuder till fest. Hans hummersoppa skulle du smaka och min rostbiff på highland cattle är inte heller att förakta. Och det var just en sådan gång, som vi kom att tala om föraktet för vanligt folk. Vår dotter hade tagit studenten och bjudit in bygden till fest, ett hundratal kom. Det var bonden, och stenhuggaren, smeden förstås, sjukvårdbiträdet, elektrikern, läkaren och läraren, arbetslösa och heltidsarbetande, konstnärer och amatörmålare, barn och gamla, och vi hade en trevlig eftermiddag kväll. Och vi kom att tala om föraktet mot vanligt folk, men det handlade då om förändringar i sjukförsäkringen, regler för a-kassa, nedragningar i skolan och för all del bonusar och riksdagsmännens inkomstgarantier. Och ingenstans kunde jag se någon kulturvänster titta snett på ”Svenssons och deras liv”. För det har vi alltför många volvos, villor och vovvar. Vad några enstaka konststuderande gör i tunnelbanan förändrar inte på det. Så jag vet inte riktigt var du fått den där uppfattningen om konstnärer, teaterregissörer och kulturverksamma från.

Nä, vet du vad, jag tror att du egentligen vill något helt annat. Jag tror att du vill knyta an till något vagt känt, en känsla av att folk ”tycker” som du. Känslan av att några ”däruppe” kör med oss ”vanliga”. Konstnärerna tex som ser konstiga ut och pratar konstigt så att ingen förstår. De där som lever gott på våra skattepengar och med sina konstiga idéer försöker få oss ”vanliga” människor att ändra på våra liv.

Jag tror att du pratar politik, eller hur? För skall vi vara ärliga så är det ju inte konstnärerna som innehar den politiska makten. Det är politikerna. Det är inte konsten som är ett demokratiskt problem, utan politiken. Men då blir också ditt resonemang så mycket farligare. Byt ut ordet ”konstnärerna” mot ”invandrarna”, mot ”judarna”, ”muslimerna” eller ”de kristna”, och det retoriska greppet blir uppenbart. Jag påstår inte att du hävdar detta, jag påstår bara att du använder samma retorik. För att appellera till de människor som har den där ”känslan” av att de vet varför livet inte blev som de önskade, till de som du kanske hoppas skall fylla ut ditt partis sinande väljarbas. Men det är farlig väg att gå. Att ställa ”vi” mot ”dom” är att väcka krafter som du inte alls kan vara säker på en dag gör som du vill. Och det gynnar i vart fall inte ”Svenssons och deras liv”.

Med sensommarhälsning från det undersköna Norra Bohuslän eller för att travestera Hamlets faders vålnad i Shakespeares pjäs:

”Glöm oss icke!”

Anders Nilsson

intressant

Andra skriver mycket om Göran Hägglund, bl.a här, här, här :), och här.

DN, Newsmill, SvD, och Markus Birro måste ni bara läsa liksom KD´s kulturpolitiska talesman

Hurra! Äntligen...

ur Hamlet; kung Claudius

Østfold Teater har äntligen blivit regionteater! Idag fick vi det efterlängtade beskedet att vi blivit erkända som fullvärdig regionteater. Det har tagit många år och mycket arbete. Under lång tid har vi trots små ekonomiska medel producerat föreställningar av högsta kvalitet för barn och ungdom. De ekonomiska begränsningarna har ju gjort att vi varit tvungna att begränsa antalet skådespelare och turnéperioder. Trots det har vi producerat högklassiga föreställningar, satsat på ny dramatik från unga norska förffattare, ordnat dramatikerverkstäder, och varit en scen för lokala unga proffesionella. Nu kan vi vidareutveckla den satsningen och även producera för den vuxna kvällspubliken. Fantastiskt.



ur Hamlet 2007: Hamlet og Ofelia

Från att från början varit bara tre anställda med ansvar för allt har teatern vuxit till en fullvärdig teater med ansvar för alla teater i fylket. I det skiljer vi oss ut från andra regionteatrar, vijobbar med proffessionella förställningar för turné, men också med lokala spel och amatörteater, vi ordnar kurser för företag och enskilda regionalt och nationellt. Vi har verkligen satsat på att teatern skall vara en levande del i ett regionalt men också sannaste mening lokalt samhällsliv.


ur Hamlet: Laertes hemkomst


Nu satsar vi på allvar för teaterns största utmaning någonsin, Brev fra Bendik, en föreställning om den store östfoldskonstnären Bendik Riis, han som fick Sune nordgren att flytta på Christian Krogh på hedersplats i Nasjonalgalleriet i Oslo och stället hänga Riis´ mästerverk "Bendik og Årolilje" på hans plats. Det kommer att lbi en föreställning fylld av visuell fantasi, bilder och poesi, musik av Bugge Wesseltoft och fantastiska skådespelare.


Bendik Riis: Malermesteren



Intressant om konst, kultur och teater skrivs det här.