Carolina Gynning och Göran Hägglund, det perfekta paret.

Såg ni Skavlan i fredags? Vi fick vara vittnen till en liten TV-klassiker. Skavlan hade just intervjuat Jonas Gahr Støre, Norges utrikesminister och en i kretsen av kanske tio internationella politiker med den kompetensen och kapaciteten. Carolina Gynning blev därefter intervjuad och där hon säger: ”Nu börjar jag väl tänka på att ta ett steg tillbaka och bli mer som du.” och pekar på Støre, som utan en min upprepar: ”Ett steg tillbaka?”.

Det korta ögonblicket fångade den tid vi lever i. Ett kändisskap som byggs på att man har knullat inför kamerorna i Big Brother-huset, en självbild som baseras på det faktum att man blivit kändis för att man är känd. Och att man kan leva av det. Men ett steg tillbaka i den verkligheten betyder att man tar ett steg ut ur strålkastaraljuset. Vilket betyder att allt som legitimerer ens existens försvinner. Man försvinner.

Jag känner inte Gynning, och det handlar inte om henne, Carolina Gynning, som person. Hon har säkert personliga egenskaper som man kan tycka om och kanske älska. Men medan Jonas Gahr Støre har förändrat livet för miljontals människor, har Gynning förändrat sitt eget. Det är stor skillnad, och något som kanske inte kräver någon större självinsikt att se. Sett i ett samhälleligt perspektiv så är ”Ett steg tillbaka.” samtidens desperata hångrin mot en hel värld som ropar.

På något sätt kan jag inte låta bli att associera till Göran Hägglunds (kd) framträdande i helgen. Gynning och Hägglund, de är samma andas barn. Det gäller att synas, på rätt plats vid rätt tid. Efter en höst av ständigt sjunkande opinionssiffror för sitt parti, framträdde han i söndags i nyhetsrapporteringen på radion. Hela han glödde av engagemang, han utalade sig jublande och visade oförställd glädje över sin insats. Och vad var det då som fick honom att visa denna pirrande känslosamhet? Hade han lyckats räddda några människor på Haiti? Fick sjukförsäkringsreformen en sådan utformning att människors livskvalitet höjdes, var Trollhättans framtid säkrad? Nej. Göran Hägglund var med vid öppnandet av en läkemedelsbutik, dvs ett privat apotek i Stockholm. Mera fel kan man inte välja.

Är det förvånande att Kristdemokraterna håller på att försvinna ur opinionsmätningarna?

Carolina Gynning och Göran Hägglund är två sidor av samma mynt, samtidens förbannelse, som låter det banala bli huvudsak. Sök dig till strålkastaraljuset, se till att synas. Visi ergo sum. Jag sågs, alltså finns jag till.

Men kanske vore det rätta för dem båda att ta ett rejält steg framåt, ut ur kändisskapets förbannelse och rätt in i verkligheten.


Andra skriver om Skavlan, Gynning och Hägglund.

Hej Göran Hägglund, jag tror att du egentligen vill något helt annat.

-Hamlet och polischefen- Foto: Gunnar Brink

Hej Göran Hägglund, ja jag är lite gammaldags och har svårt för det här ”förnamnandet” som brett ut sig i offentligheten. Jag läste din artikel i DN och lyssnade på ditt tal i Almedalen. Jag tyckte att det var intressant det du gav uttryck för, du är ju en klok människa och uppskattad av dina kollegor har jag förstått.

Jag ska gå rätt på sak, jag är en sådan där ”teaterregissör”. Och sosse-politiker, folkvald revisor i Tanums kommun minsann. Så jag fyller väl måttet för det du betecknar som kulturvänster.

Jag har arbetet på teatern i trettio års tid nu och precis rundat de 60. Innan dess var jag verkstadsmek på Gränges Aluminium i Sundsvall. Jag har väl haft någon sjukdag, och faktiskt också en och annan a-kassedag. Men i huvudsak har jag jobbat. Skapat teater för unga och gamla, som handlat om kärleken, vänskapen, krig och fred , om utsatta barn och helt vanliga barn som bara vill bli älskade, om människor som kämpat mot både natur och överhet för att få leva ett hederligt och anständigt liv. Vi är många som sliter och strävar för att det ska bli verklighet. För verklighetens folk. Det är någon miljon människor som betalt sina biljetter och skrattat och för såvitt även fällt en tår när de sett på våra föreställningar. Du vet säkert att det är fler människor i vårt land som köper biljett för att se scenkonst än för att se fotboll och hockey?

Så jag har lite svårt att riktigt få ihop det där med kultureliten. Visst finns det en elit här i landet som styr och bestämmer, det är ju ingen direkt nyhet. Den har väl funnits i alla tider. Men det är det där med att det skulle vara någon sorts kulturelit som förtrycker folk i allmänhet, som jag inte känner igen. Jag bor ute på landet i norra Bohuslän. Jag kör mina 20 mil varje dag för att komma till jobbet. Här är nämligen lika mycket glesbygd som i min barndoms Dorotea i södra Lappland. Folk jobbar och sliter, i jordbruket, på ABBA, i ateljéer, äldreomsorg och skolor. Finanskrisen tömde oss på mycket av industrin, men det skall väl komma tillbaka på ett eller annat sätt. Som s-politiker så har jag många vardagliga problem att stöta och blöta med mina vänner.

För granngårds bor traktens bonde. Vi talas vid då och då, det är ju ofrånkomligt eftersom vi, förutom väder och vind, har väg och vatten gemensamt. Det handlar ofta om mjölkpriser och energiskatter. Åt andra hållet bor Barbro och Roland, han är sjukpensionerad pga manodepression, en besvärlig sjukdom, men inte värre än att han är en djäkel på att måla tavlor. Vi har väldigt roligt tillsammans. Barbro har äntligen, efter en tids sjukdom, fått en halvtid fram till jul på en förskola, annars är hon utbildad musikterapeut, men sådana jobb har inte kommunen råd med längre. Min sambo, som är konstnär, jobbar 66% som personlig assistent, för att få den känslan av att ha pengar i slutet av varje månad att betala sin del av kostnaderna med. Hon tillhör den krets av unga kvinnor som ni politiker på 90-talet tyckte skulle starta eget. Lämna a-kassa, arbetstidslagar, sjukförsäkring och dövande trygghet för det spännande livet som egen. Jo tack, långa dagar blev det men pengar, njaa. Här försöker vi att få livet, livspusslet säger man väl i Stockholm, att gå ihop. Och vi har väldigt få förmeningar om hur folk ska leva och tänka.

Tvärs över dalgången bor smeden. Han och jag brukar stå för maten när bygden bjuder till fest. Hans hummersoppa skulle du smaka och min rostbiff på highland cattle är inte heller att förakta. Och det var just en sådan gång, som vi kom att tala om föraktet för vanligt folk. Vår dotter hade tagit studenten och bjudit in bygden till fest, ett hundratal kom. Det var bonden, och stenhuggaren, smeden förstås, sjukvårdbiträdet, elektrikern, läkaren och läraren, arbetslösa och heltidsarbetande, konstnärer och amatörmålare, barn och gamla, och vi hade en trevlig eftermiddag kväll. Och vi kom att tala om föraktet mot vanligt folk, men det handlade då om förändringar i sjukförsäkringen, regler för a-kassa, nedragningar i skolan och för all del bonusar och riksdagsmännens inkomstgarantier. Och ingenstans kunde jag se någon kulturvänster titta snett på ”Svenssons och deras liv”. För det har vi alltför många volvos, villor och vovvar. Vad några enstaka konststuderande gör i tunnelbanan förändrar inte på det. Så jag vet inte riktigt var du fått den där uppfattningen om konstnärer, teaterregissörer och kulturverksamma från.

Nä, vet du vad, jag tror att du egentligen vill något helt annat. Jag tror att du vill knyta an till något vagt känt, en känsla av att folk ”tycker” som du. Känslan av att några ”däruppe” kör med oss ”vanliga”. Konstnärerna tex som ser konstiga ut och pratar konstigt så att ingen förstår. De där som lever gott på våra skattepengar och med sina konstiga idéer försöker få oss ”vanliga” människor att ändra på våra liv.

Jag tror att du pratar politik, eller hur? För skall vi vara ärliga så är det ju inte konstnärerna som innehar den politiska makten. Det är politikerna. Det är inte konsten som är ett demokratiskt problem, utan politiken. Men då blir också ditt resonemang så mycket farligare. Byt ut ordet ”konstnärerna” mot ”invandrarna”, mot ”judarna”, ”muslimerna” eller ”de kristna”, och det retoriska greppet blir uppenbart. Jag påstår inte att du hävdar detta, jag påstår bara att du använder samma retorik. För att appellera till de människor som har den där ”känslan” av att de vet varför livet inte blev som de önskade, till de som du kanske hoppas skall fylla ut ditt partis sinande väljarbas. Men det är farlig väg att gå. Att ställa ”vi” mot ”dom” är att väcka krafter som du inte alls kan vara säker på en dag gör som du vill. Och det gynnar i vart fall inte ”Svenssons och deras liv”.

Med sensommarhälsning från det undersköna Norra Bohuslän eller för att travestera Hamlets faders vålnad i Shakespeares pjäs:

”Glöm oss icke!”

Anders Nilsson

intressant

Andra skriver mycket om Göran Hägglund, bl.a här, här, här :), och här.

DN, Newsmill, SvD, och Markus Birro måste ni bara läsa liksom KD´s kulturpolitiska talesman

Är gamla maoister det nya svart?

Här kommer min lilla spaning i den vecka som gått. Gamla maoister är det nya svart. I söndags såg jag reprisen på Kristallen, utdelningen av tv-utmärkelser, ytterligare en sådan där firmafest där man delar ut priser till varandra och där det hålls tacktal.

Där träder den gamle ultramaoisten och försvararen av folkmorden i Kina, Burma och Kampuchea, Jan Myrdal, fram och har fått äran att dela ut priset för särkilda förtjänster inom tv-mediet. Och priset gick till en annan gammal maoist, Robban Aschberg, som började sin journalistiska karriär i Sveriges Kommunistiska partis, fd KFML, förlag Oktober. Så vänder jag min vana trogen till bloggarna igen och vad finner jag, jo i debatten om friskolorna så dammas ytterligare en gammal maoist av. Här länkas till Knut Lindelöf, vars karriär i KFML var både lång och trogen.

Så veckans spaning är klar. Gamla maoister är det nya svart.




ps. Till er som inte hänger med och uppdaterat språket till dagens inneidiom, så vill jag förklara att "det nya svart" är modernt språk för "det senaste" "det hippa" "att vara i framkant på trenden" ungefär. Tror jag. Svart har ju alltid varit färgen på den tänkande eliten, svarta kläder, svarta solbrillor, svart hår. Ett arv från de tider då prästen tuktade sin menighet. Med ett litet glas rött där till. ds.

Intressant