Hoppla, här kommer det "socialistiska" käpphäst-kavalleriet!

Anförda av ärrade partiveteraner gick ett antal socialdemokrater och vänsterpartister till attack mot det avreglerade Apoteksmonopolet under dess första skälvande timmar. Priserna stiger både på receptbelagt och receptfritt, se där! löd slagordet.

I verkligheten är det ju så att det är läkemedelsbolagen som omotiverat har höjt priserna på sina produkter i skydd av avregleringen. Det har de gjort under lång tid, alltså även under monopolet och det är faktiskt detta omhuldade apoteksmonopolets förtjänst. När monopolet var enda kanal för distribution och försäljning så tvingades de även saluföra produkter från företag som manipulerade. Jag tar själv både hjärtmedicin och vattendrivande dagligen och jag har aldrig haft samma märke två gånger. Jag har konsekvent köpt det billigaste, så länge det är samma innehåll. Och skillnaden har varit jättestor. I princip samma produkt men av olika märke kan skilja så mycket som 300%! Och det som var billigt ena gången är dyrt nästa.

Det här sattes i system av läkemedelsföretagen, eftersom de visste att spela på människors rädsla och okunnighet. Om läkarens hade sagt ditt så köper folk ditt även om datt är samma produktinnehåll till halva priset. För oss som äter medicin regelbundet spelar det ju knappast någon roll att spara, högkostnadsskyddet begränsade den årliga kostnaden. Staten får betala. Det drabbade ingen fattig, så att säga. Och läkemedelsföretagen kunde utnyttja systemet, delvis av ren profithunger men också för att kompensera sig för de förändrade reglerna för patentskydd. Tidigare kunde företagen generera skyhöga vinster på 50-årliga patenträttigheter på mediciner som sedan länge betalat sina urvecklingskostnader. Och så länge medicinsk behandling var det billigare alternativet till klinisk behandling så fanns det inga incitament till prispress. Konkurrensen handlade inte om medicin mot medicin utan om medicin mot klinisk vård. Därför kunde mediciner skvalpa i lä bakom de sistnämnda, så länge de var billigare. Åpplen och päron.

Men det här är en verklighet som inte tilltalar de principfasta. Vad prishöjningarna hade med det avreglerade apoteksbolaget att göra är obegripligt, men skit samma, här skall kavalleriet mobiliseras. Alla dessa principryttare på sina löddriga käpphästar. Och lika tråkigt som alliansregeringens principkavalleri i skolfrågor, skattefrågor, sjukförsäkringsfrågor och för den delen privatiseringsfrågor är på sitt håll, så är då också dessa ”socialistiska” rättänkande. Att priserna för receptfritt hos Willys konsekvent ligger 5% under det statliga apoteksbolagets nämner man inte, att du som medlem i Coop kan handla 12% billigare förbigås med tystnad. Och det gäller både en billig Aspirin liksom en dyr Treo.

När verkligheten inte överensstämmer med teorin, då får verkligheten vika ner sig, då friserar man och suddar ut som på vilken gammal mausoleumbild från Kreml som helst. Det är trist och i längden förödande för en socialdemokrati som behöver förnyelse och förändring och ett samhälle som behöver en sådan socialdemokrati.

På marknaden för läkemedel borde vi istället för att ropa på statsmonopol lära av den svenska modellen, det är bara genom starka parter och lagstiftning som säkrar jämvikten som ett väl fungerande samhälle kan byggas.

Andra skriver om detta här och här och här.

Carolina Gynning och Göran Hägglund, det perfekta paret.

Såg ni Skavlan i fredags? Vi fick vara vittnen till en liten TV-klassiker. Skavlan hade just intervjuat Jonas Gahr Støre, Norges utrikesminister och en i kretsen av kanske tio internationella politiker med den kompetensen och kapaciteten. Carolina Gynning blev därefter intervjuad och där hon säger: ”Nu börjar jag väl tänka på att ta ett steg tillbaka och bli mer som du.” och pekar på Støre, som utan en min upprepar: ”Ett steg tillbaka?”.

Det korta ögonblicket fångade den tid vi lever i. Ett kändisskap som byggs på att man har knullat inför kamerorna i Big Brother-huset, en självbild som baseras på det faktum att man blivit kändis för att man är känd. Och att man kan leva av det. Men ett steg tillbaka i den verkligheten betyder att man tar ett steg ut ur strålkastaraljuset. Vilket betyder att allt som legitimerer ens existens försvinner. Man försvinner.

Jag känner inte Gynning, och det handlar inte om henne, Carolina Gynning, som person. Hon har säkert personliga egenskaper som man kan tycka om och kanske älska. Men medan Jonas Gahr Støre har förändrat livet för miljontals människor, har Gynning förändrat sitt eget. Det är stor skillnad, och något som kanske inte kräver någon större självinsikt att se. Sett i ett samhälleligt perspektiv så är ”Ett steg tillbaka.” samtidens desperata hångrin mot en hel värld som ropar.

På något sätt kan jag inte låta bli att associera till Göran Hägglunds (kd) framträdande i helgen. Gynning och Hägglund, de är samma andas barn. Det gäller att synas, på rätt plats vid rätt tid. Efter en höst av ständigt sjunkande opinionssiffror för sitt parti, framträdde han i söndags i nyhetsrapporteringen på radion. Hela han glödde av engagemang, han utalade sig jublande och visade oförställd glädje över sin insats. Och vad var det då som fick honom att visa denna pirrande känslosamhet? Hade han lyckats räddda några människor på Haiti? Fick sjukförsäkringsreformen en sådan utformning att människors livskvalitet höjdes, var Trollhättans framtid säkrad? Nej. Göran Hägglund var med vid öppnandet av en läkemedelsbutik, dvs ett privat apotek i Stockholm. Mera fel kan man inte välja.

Är det förvånande att Kristdemokraterna håller på att försvinna ur opinionsmätningarna?

Carolina Gynning och Göran Hägglund är två sidor av samma mynt, samtidens förbannelse, som låter det banala bli huvudsak. Sök dig till strålkastaraljuset, se till att synas. Visi ergo sum. Jag sågs, alltså finns jag till.

Men kanske vore det rätta för dem båda att ta ett rejält steg framåt, ut ur kändisskapets förbannelse och rätt in i verkligheten.


Andra skriver om Skavlan, Gynning och Hägglund.