Tänk om politikerna skulle säga att de som verkar och arbetar är de som skall få ansvaret för utvecklingen.

Pärlemofisk, en sällsynt fångst i svenska vatten.

Jan Olof Larsson, riksdagsman (s) från Lysekil skriver en intressant artikel i Aktuellt i Politiken, socialdemokraternas veckoblad. Det handlar om nödvändigheten av en reformerad fiskeripolitik. Nu är inte fisket min starkaste sida, fisk absolut men fiskeripolitik nej. Så därför var det inte detaljerna och det konkreta i hans förslag som fick mitt gillande. Det var själva attityden till förändringar och politikernas ansvar.

Han skriver: ”Finns det en framtid för fiskenäringen? ----- De stora hoten mot fisket kommer inte från näringen. Näringen kan skapa sig sin framtid om den får ta ansvar. Men vi politiker måste sluta tänka kortsiktigt.
Utan subventioner hade fisket varit i betydligt bättre balans än i dag. De statliga medlen ska satsas på forskning och utveckling. Bort med pengar till uppbyggnad av fiskeflottor, bort med pengar för skrotning. Undantag från beskattning ska inte finnas. --- De som brukar havets resurser ska få ansvaret och möjligheten att vårda resurserna. Synen på fisket bör förändras. Fiskaren måste gå från att vara en skördare till att bli ”naturbrukare”. Fiskaren ska vara en tydligare del av förvaltningen och den som kommer med förslag på lösningar.”

Detta är en socialdemokratisk politiker som bryter mot allt av politisk kontrollnoja heter och föreslår att de som ”brukar jorden” också skall få ta ansvaret. De statliga medlen skall satsas på forskning och utveckling. Sluta med politisk klåfingrighet, lita på människor. Sluta ”styra upp” näringar med politiska medel, säger han. Det här är en slutsats som baseras på en gedigen erfarenhet av en näring som Larsson känner sedan barnsben. Är det därför han har så stort förtroende för fiskarena. För vad säger då inte detta om alla de politiker med alla medel vill styra allsköns näringar? När de borde göra allt för att lägga den politiska verkligheten tillrätta för att människor själva ska styra.

Tänk om politikerna skulle säga det samma om kollektivtrafiken, om sjukvården, om äldreomsorgen. Tänk om politikerna skulle säga att de som verkar och arbetar är de som skall få ansvaret för utvecklingen.

Tänk om....!

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, avreglering, fiske, framtid, företag, politik, skattepolitik, socialdemokraterna, tillväxt, värdegrund,

DN1
Axess
SvT, Uppdrag granskning

Hoppla, här kommer det "socialistiska" käpphäst-kavalleriet!

Anförda av ärrade partiveteraner gick ett antal socialdemokrater och vänsterpartister till attack mot det avreglerade Apoteksmonopolet under dess första skälvande timmar. Priserna stiger både på receptbelagt och receptfritt, se där! löd slagordet.

I verkligheten är det ju så att det är läkemedelsbolagen som omotiverat har höjt priserna på sina produkter i skydd av avregleringen. Det har de gjort under lång tid, alltså även under monopolet och det är faktiskt detta omhuldade apoteksmonopolets förtjänst. När monopolet var enda kanal för distribution och försäljning så tvingades de även saluföra produkter från företag som manipulerade. Jag tar själv både hjärtmedicin och vattendrivande dagligen och jag har aldrig haft samma märke två gånger. Jag har konsekvent köpt det billigaste, så länge det är samma innehåll. Och skillnaden har varit jättestor. I princip samma produkt men av olika märke kan skilja så mycket som 300%! Och det som var billigt ena gången är dyrt nästa.

Det här sattes i system av läkemedelsföretagen, eftersom de visste att spela på människors rädsla och okunnighet. Om läkarens hade sagt ditt så köper folk ditt även om datt är samma produktinnehåll till halva priset. För oss som äter medicin regelbundet spelar det ju knappast någon roll att spara, högkostnadsskyddet begränsade den årliga kostnaden. Staten får betala. Det drabbade ingen fattig, så att säga. Och läkemedelsföretagen kunde utnyttja systemet, delvis av ren profithunger men också för att kompensera sig för de förändrade reglerna för patentskydd. Tidigare kunde företagen generera skyhöga vinster på 50-årliga patenträttigheter på mediciner som sedan länge betalat sina urvecklingskostnader. Och så länge medicinsk behandling var det billigare alternativet till klinisk behandling så fanns det inga incitament till prispress. Konkurrensen handlade inte om medicin mot medicin utan om medicin mot klinisk vård. Därför kunde mediciner skvalpa i lä bakom de sistnämnda, så länge de var billigare. Åpplen och päron.

Men det här är en verklighet som inte tilltalar de principfasta. Vad prishöjningarna hade med det avreglerade apoteksbolaget att göra är obegripligt, men skit samma, här skall kavalleriet mobiliseras. Alla dessa principryttare på sina löddriga käpphästar. Och lika tråkigt som alliansregeringens principkavalleri i skolfrågor, skattefrågor, sjukförsäkringsfrågor och för den delen privatiseringsfrågor är på sitt håll, så är då också dessa ”socialistiska” rättänkande. Att priserna för receptfritt hos Willys konsekvent ligger 5% under det statliga apoteksbolagets nämner man inte, att du som medlem i Coop kan handla 12% billigare förbigås med tystnad. Och det gäller både en billig Aspirin liksom en dyr Treo.

När verkligheten inte överensstämmer med teorin, då får verkligheten vika ner sig, då friserar man och suddar ut som på vilken gammal mausoleumbild från Kreml som helst. Det är trist och i längden förödande för en socialdemokrati som behöver förnyelse och förändring och ett samhälle som behöver en sådan socialdemokrati.

På marknaden för läkemedel borde vi istället för att ropa på statsmonopol lära av den svenska modellen, det är bara genom starka parter och lagstiftning som säkrar jämvikten som ett väl fungerande samhälle kan byggas.

Andra skriver om detta här och här och här.

Svenska krusbär, surströmming och en nytvättad SAAB på parkeringen är grundbulten i svenskens identitet.

Norges BNP är snart större än Sveriges. Det stod att läsa i DN häromdagen. Oljan, säger då den luttrade svenske debattören och återgår till att kräva att svenska staten ska köpa SAAB från amerikanarna och därmed slussa 5 miljarder direkt i det amerikanska storkapitalets fickor. Och vad är kopplingen här frågar sig den idoge läsaren, för det finns faktiskt en koppling.

När Norges BNP är lika stor som Sveriges betyder det att varje anställd i Norge är dubbelt så produktiv som sin svenske kollega. På samma tid skapar en norsk anställd dubbelt så stora värden som en svensk. Oljan är givetvis en förklaring, oljan har skapat många förutsättningar men det är inte den enda förklaringen. Kring oljan har växt fram en industriell struktur som förser oljeutvinningen med plattformar, ledningar, borrutrustning, transport och lagringskapacitet etc. Den förser den norska oljeutvinningen med nödvändig infrastruktur, men den är också Norges tredje viktigaste exportnäring, efter olja och fisk.

Ur sin varvskris på 80-talet, där i stort sett all norsk skeppsbyggnad med underleverantörer lades ner, växte oljeindustrin fram. I stället för att fastna i ett nostalgiskt bevarande av en varvsindustri, som i sjöfartsnationen Norge bar upp en lika stor ”nationell identitet" som någonsin Volvo och SAAB i Sverige, utvecklade man en ny industri, rationell och ekonomiskt anpassaad efter Norges nya position i världen. Den konkurrensodugliga arbetskraftskrävande varvsindustrin ersattes av en modern och bärkraftig offshore-produktion. Varvsarbetarens och ingenjörens kunskap och kompetens behölls, ny kunskap och frigjort kapital tillfördes och framgångssagan var ett faktum. Här borde vi i Sverige lära oss.

SAAB, å andra sidan, bidrar till den svenska exporten med 1% trots att svensk fordonsindustri med underlevarntörer sysselsatte omkring 140 000 människor, enbart SAAB ca 30 000. Norsk offshoreindustri med sina 40 000 anställda svarar för 10 gånger så stora produktionsvärden och exportinkomster.

Och detta trots att Norge har kortare arbetstid, längre semester, inga karensdagar, 100% sjukpenning, (inte helt oproblematiskt, men det är en annan diskussion), mycket bättre villkor för demn anställde då det gäller rehabilitering och rätttigheter i samband med sjukdom, obetydlig arbetslöshet, generös arbetskraftsinvandring osv.

Så varför envisas vi med att kräva ”rädda” SAAB? En lågproduktiv, bemanningsintensiv verksamhet på en marknad som redan nu överproducerar miljontals bilar i de segment SAAB valt att lägga sig i.

I nationell uppblåsthet framför sedan debattens pösmunkar sina argument om att en nation behöver försvara sin bilindustri, Man pekar på andra stater som gått in och gett stöd år sina biltillverkare. Frankrike brukar framhållas särskilt. Om det är klokt eller inte betyder mindre; svenska krusbär, surströmming och en nytvättad SAAB på parkeringen är grundbulten i svenskens identitet. Men kan det politiska innehållet bli grumligare än så?

Norge har ingen bilindustri, jo förresten en liten elbil som ägs av Ford, men Norge vågade strukturomvandlingen och satsade sin kunskap och kompetens på framtiden. Därför producerar de dubbelt så mycket som Sverige.

Andra skriver här och här och här.

Först lite hångel och sedan förbud.

Lars Ohly hånglar med företagarna. I en artikel i Aftonbladet presenterar vänsterledaren sin och sitt partis program för företagandet. I fem punkter vill ha ta död på alla förvillelser om att (v) skulle var ett företagarovänligt parti. Det hela är mycket sympatiskt och Ohly konstaterar också att både världen och Vänsterpartiet har förändrats. Artikeln andas också en sund självkritik. Genom att sänka arbetsgivaravgiften, ta bort sjuklönekostnaden, ge exportstöd till småföretag, stöd forskning, och stärka det sociala skyddsnätet för småföretagare skall (v) bli ett småföretagarparti.

Vilket det också kunde blivit om inte om hade varit. För samtidigt som de vill detta så vill de ju också stänga flera av de marknader där småföretagen finns. Inom vård och omsorg ska privata utförare förbjudas och då pratar vi om ca 35000 företag i Sverige, många ensam eller fåmansföretag. Stöd för hushållsnära tjänster ska avvecklas och där ryker väl ett 10000 tal företag. Med avvecklade ROT-avdrag så sker det samma med ett stort antal företag inom byggnadssektorn. Återstår bönderna och managementkonsulter ungefär.

Så (v)´s grandiosa löften slutar liksom så mycket annat av deras politik i en pannkaka. Stora ord, stora löften - gärna till allt och alla och ivrigt påhejade av olika anhängare i andra partier. Men det får ju inte mera trovärdighet för det.

Andra skriver här, här!