lördag 27 juni 2009

Roger Jönsson träffar huvudet på spiken


Var inne på s-infos portalsida och ser vad som diskuteras där. Roger Jönsson har ett inlägg som han kallar Detta är trams, som visserligen omhandlar något annat, men som ett utmärkt sätt karatäriserar det som man nu under en längre tid uppfattat som skånedistriktets dilemma. Högstämd vänsterretorik, personangrepp, småaktighet, frondering och världsfrånvänd verklighetsuppfattning vanställd till reaktionär låtsasmarxism, kan inte kallas annat än trams, när det kokas ihop i samma gryta.

fredag 26 juni 2009

Väljarna vänder oss ryggen för de förstår bättre.


Är du beredd att betala lite mer i skatt så att mor Anna ska slippa gå och lägga sig kl tre på eftermiddagen?” lyder stridsropet från skattekramarna.

Bortsett från det rent bedrägliga i argumentet: det finns ingen möjlighet att öronmärka sina inbetalda skattekronor, så är det ju fullkomligt verklighetsfrämmande! Vi läste lika många skrämmande reportage om missförhållanden i vården år 2000 och 1990, då skatteuttaget var det högsta någonsin. Vad är det som får någon att tro på att det ska bli annorlunda den här gången? Visst måste vi få en bättre vård, visst ska vi lova det, men att koppla det till höjda skatter saknar fullkomligt trovärdighet! Väljarna vänder oss ryggen eftersom de förstår bättre.

För min del så kan jag konstatera att de är de lågavlönade, dvs den halvdel av befolkningen som tjänar under 21500 som har svårast att få till ett anständigt liv. Lösningen för dem är antingen radikalt höjda löner för de lägst avlönade, eller sänkta skatter. Det är transfereringarna, eller bidragen som det slarvig kallas, som tar den överlägset största delen av statens skatteintäkt, ca 50%. Hade de lågavlönade mera att röra sig med så skulle transfereringarna minska.

Ett av mina förslag är att vi kopierar den norska modellen med ett högt grundavdrag, de tillämpar 2 basbelopp, jag skulle vilja ha närmare 3, i stället för dagens halva. Det skulle innebära att de första 80000 kronorna du tjänar är skattefria, vilket betyder oerhört mycket mer för låginkomsttagaren än för höginkomsttagaren. Med statlig skatt och värnskatt försäkras progressiviteten. Statens transfereringar avlastas stödet till vanliga heltidsarbetande människors vardagliga kostnader för bostäder, konsumtion etc

Nu invänder säkert någon: För den lågavlönade spelar det väl ingen roll om det är lön eller bidrag som finansierar vardagen, det är ju bara pengar likafullt?

Men skillnaden är enorm, bostadsbidrag ger inga pensionspoäng, bidrag ger staten tillgång till ditt privatliv, krav på förnedrande redovisningar och utlämnad åt handläggarens godtycke tvingas du till underkastelse för att klara vardagens utgifter. Det är den ena sidan. Den andra sidan är att höga skatter på inkomsten leder till att hushållen lånar mera pengar, för att lösa vardagliga inköp, allt från sms-lån till krognotan till TV, bilar och hushållsmaskiner; använd det specialdesignade mastercard-kortet; Köp nu betala i februari! Kläder? H&M har kreditlösningen. Så fungerar samhället så länge det varar, vi lever på icke-utfört arbete, vi intecknar år av framtiden och betalar med luft. Bubblan växer – och smäller. Våra skattepengar går till de kraschade bankerna – vi måste ju rädda systemet. Kanske är det detta vi får betala för vår skattefinansierade välfärd, men vi tar kraftigt fel om det är det här vi kallar välfärd.

Vad jag försöker visa är att vi socialdemokrater måste se också på möjligheterna att statens utgifter för välfärden kan minskas utan att välfärden urholkas. Grundavdrag är en väg som tillsammans med sanering av missbruket av skattepengar i systemen kan ge mycket stora resurser.

Och det handlar här om stora pengar, större än någonsin någon skulle våga hävda som ett löfte om höjda skatter i nästa års val.

intressant? andra skriver om skatter och välfärd här, här och här.

onsdag 24 juni 2009

Jag bryr mig inte så mycket om er högavlönade, om ni ursäktar.


Det har från flera håll framhållits att en höjning av skatterna till 2000 års nivå skulle lösa välfärdens problem. Om vi bortser från det bisarra i att försöka vrida klockan tillbaka så kan vi ändå se vad en sådan skattehöjning skulle innebära för en vanlig familj. Om vi höjer skatten till år 2000-nivån skulle det leda till att varje inkomsttagare med en inkomst över 13000 månaden före skatt skulle få en skattehöjning på 3000 i månaden. En familj där den ena är vårdbiträde och den andre lagerarbetare på DHL skulle alltså få en skattehöjning på 6000 kronor. I månaden!
Det säger sig självt vad det skulle innebära för den familjen.


Detta är ett problem. Om man inte erkänner det så kan man knappast heller tas för seriös i debatten. Välfärdens framtida finansiering kräver en bättre debatt än så. Ska vi socialdemokrater vara det parti som förordar och försvarar skatterna, så måste vi också bli det parti som mest värnar om att dessa brukas på ett riktigt sätt. Jag tror snarare att det är inne i de befintliga systemen som resurserna finns. Bara inom sjukvården visar Vårdförbundet att 20% (sic!) är "svinn", som i sin tur lastar över enorma kostnader på sjukförsäkring och a-kassa, genom de många som blir skadade och dödade i vården. Socialstyrelsen bekräftar detsamma här. Och här.

Anta att det inte är mindre i de andra sektorerna och vi har enorma gömda resurser. Gustav Möller visste vad han talade om då han fastslog att ”Varje bortslösad skattekrona är en stöld från arbetarklassen.”

Den privata konsumtionen har, genom beskattning, skurits ner till hälften sedan mitten av 1960-talet, utan att man sett motsvarande ökning av välfärden. På något sätt måste vi få välfärdssamhället att fungera, men att det skulle vara synonymt med ökade skatter är ingen självklarhet.

Facket och arbetsgivarna förhandlar varje år fram ett löneutrymme som skall innehålla lön, skatt, avgifter osv. En normalinkomsttagare utan statlig skatt betalar 32 % i kommunal- och landstingsskatt, arbetsgivaren betalar in 32% i arbetsgivaravgifter, som är en blandning av skatter och avgifter. Återstår så 36%, eller för att göra det enklare 36 kronor på en hundring. Det är det du får i lönekuvertet.

Men beskattningen upphör inte med det. När du betalar för hyra, mat, resor, dagis osv. betalar du 12-25 % moms vilket innebär ytterligare 9 kronor bort från de 36, vilket slutar med att 27 kronor, eller 27%, är kvar för din del att disponera. Resten disponerar staten, 73% av ditt löneutrymme. Det här kan du inte utläsa av ditt lönebesked, där ser det ut som att du tjänat 20000 och får behålla 13200. Men det är ju bara en del av sanningen. Egentligen har du jobbat ihop 50000 och staten tar hand om 36500 av dem. I bästa fall för din räkning. Men var inte alltför säker på det.

Genom att titta på löneutrymmet så får man klara besked om i vilken grad du som skattebetalare betalar för dig för välfärden. Men det visar också vilken samhällelig dynamik, som det nuvarande skatteuttaget tillåter. För även om vi ökade skatteuttaget till 80 eller 90% av löneutrymmet så skulle det inte generera mer resurser till välfärdssystemen. Tvärtom skulle resultatet bli utlösa ett större hjälpbehov. Skattehöjningen blir då kontraproduktiv, skattehöjningen skulle bli större än löneförhöjningen för lågavlönade i offentlig tjänst, löneförhöjning finansierad genom skatter skulle alltså sluta med lägre lön för de lågavlönade.
Vi har med andra ord mycket små marginaler när det gäller ökat skattetryck. Visst vi kan omfördela, vi kan avgiftsbelägga nya tjänster, vi kan införa vägtullar men det finns definitivt inget utrymme för öka skattebördan för de lågavlönade. Där måste vi sätta ner foten. Det leder bara till lönesänkning och ännu mera rundgång i systemen.

Och det är här jag som sosse lägger mitt perspektiv, vad blir utfallet för de lågavlönade? Jag bryr mig inte så mycket om er högavlönade, om ni ursäktar. Den stora gruppen lågavlönade i det svenska samhället är till skada för ekonomin och är vår tids allra största politiska problem, en fråga som vi socialdemokrater måste komma upp med en lösning på.

Det höga skatteuttaget drabbar i första hand de lågavlönade. Högre skatter är alltså ingen lösning, så vad göra? Jag har under lång tid föreslagit ett högt grundavdrag (3 basbelopp) och sanering av de redan använda skatterna, där vi vet att det förekommer ett omfattande missbruk och slöseri. Det här är bara en början, mer skall till. Men tyvärr verkar det vara ett tabu inom rörelsen för den diskussionen. Alltså överlåter vi den till de borgerliga och missnöjespartierna. Det är politiskt oklokt.

Jag vet inte med säkerhet vad som är den slutliga lösningen, men menar bestämt att det måste diskuteras, och för att vara en diskussion inom SAP så vill jag understryka behovet av en förutsättningslös diskussion. Det måste bli ett slut på brännmärkningen av socialdem,okrater som förelår något annat än skattehöjningar.

intressant , andra skriver här, här och här

måndag 15 juni 2009

Det måste bli ett slut på skitsnacket. Ett slut på fjantarsleriet!














Jag har haft en intressant diskussion med den kloke Peo Wågström från Eskilstuna om skatter och a-kassan. Detta blev min slutkläm där och fungerar bra som bloggtext här.

Det är många som ifrågasätter vad de får för skatter och avgifter, på samma sätt som man häpet upptäcker vad bilförsäkringen egentligen täcker när man behöver den. Men för mig är det ologiskt att vi (socialdemokrater) utan att blinka säger ja till höjning av skatten, några föreslår att familjer ska ha 6000 kronor höjd skatt i månaden, andra tycker att 100% skatt är ett eftersträvansvärt mål, ( det här kan vi läsa om i Tvärdrag och SSK-bloggen bla) MEN vi förfasas över en höjning av a-kasseavgiften eller patientavgiften i vården. På samma sätt tycker jag att det är ologiskt att å ena sidan företräda en gemensam OCH solidarisk finansiering av våra trygghetssystem MEN å andra sidan ursäktar vi, förstår och ömmar för de som smiter undan genom att inte vara med i a-kassan.

Jag får inte det att gå ihop, och det får inte de flesta av väljarna heller. Där har vi ett problem.

Vi vet ju att över 50% av LO´s medlemmar har tagit privata tilläggsförsäkringar som täcker inkomstbortfall vid t.ex. arbetslöshet och sjukdom. När vårt parti sorgfälligt undviker att tala om detta så tror inte heller väljarna på oss. De tycker att vi pratar strunt. Vår verklighetsbeskrivning överensstämmer inte med den som folk upplever. De tror inte på vår framtidsvision eftersom de inte ser den och eftersom vi inte har en riktig samtidsbeskrivning. Och i ärlighetens namn får vi erkänna att vi varken har en framtidsvision eller en trovärdig samtidsbeskrivning. Vår berättelse, som det enligt det moderna språkbruket ska kallas, är en luftpastej. Det är en viktig orsak till att väljarna inte röstar socialdemokratiskt.

Att högavlönade industriarbetare får ett helvete ekonomiskt, särskilt om bägge i en familj sparkas, det är ju fullkomligt klart. Men det kan ju inte komma som någon överraskning. Att de, med sina inkomster, inte har skaffat sig det försäkringsskydd som krävs för den levnadsnivå de önskar, det måste ändå vara en del av individens ansvar. Även för en socialdemokrat.

A-kassans brister drabbar i första hand de lågavlönade, de deltidstvingade och papperslösa. Den drabbar den hälft som lever på löner under medianen, den drabbar inte den högavlönade industriarbeterskan och tjänstemannen. Slår hårt, javisst, men drabbar?

För våra lågavlönade, som varje dag i fullt arbete tvingas leva på den lön som beskrivs som helvetesavgrunden för andra, där har vi inget att tillföra. Vi mobiliserar kring kravet på höjd a-kassa och jublade när Kommunal fick böja ner sig och förnedrade acceptera 0,5% i löneförhöjning, vi hånade Sjuksköterskorna när de strejkade och vägrade stödja dem men jublar när Gruvarbetarna i Malmfälten och Stockholms Renhållningsarbetare kämpar för bonussystem och förmåner. Om vi inte ens kan tala klartext om våra värderingar och ideal inom våra egna led, hur tror ni då att vi ska få trovärdighet i samhället i övrigt.

Jag begär inte återhållsamhet, jag begär bara klartext! Det måste bli ett slut på skitsnacket. Ett slut på fjantasrsleriet!

onsdag 10 juni 2009

Ungdomen röstade fel, tycker statskramare och 74 års män.


I eftervalsdebatten slås jag av två saker. Tydligare än någonsin framstår det som att socialdemokratin grupperar sig i två stora läger: de som vill återgå till 1974 års partiprogram och från början bygga samma samhälle en gång till eller de som vill fortsätta att bygga den starka staten än starkare. Vid sidan av står ett litet läger som blandat menar att vi nu befinner oss i 2000-talet och kanske skulle ha en politik som just det årtusendet förtjänar. 

Bland de många blogg-kommentarerna ställs många kloka frågor. En av dem är att det socialdemokratiska arbetarpartiet har glömt arbetarklassen. Välkommen till verkligheten! Vi är några som har hävdat detta under lång tid. Andra undrar varför vi inte lockar de unga väljarna. Ett tips, fråga dem. Och för en gång skull, lägg inte dina svar i deras mun. Lyssna med bägge öronen innan du öppnar din enda mun! Annars så svarar de på samma sätt i nästa val.

Morgan Johanssons sk analys är ett förfärande exempel på hur vi inte ska göra. Efter ett inledande erkännande av förlusten använder han sin långa text till att långsamt komma fram till att socialdemokratin hade rätt, men att vi var oklara på vissa punkter. Svaren på dessa skulle var mera EU-kritik kan man förstå, dvs mera åt (v)´s ståndpunkt. Detta efter att valets två största förlorare, (v) och (jl), hade denna ståndpunkt som enda huvudfråga! 

Han avfärdar valresultatet genom att kriminalisera Piratpartiet, för att sedan grötmyndigt avfärda den ungdomsgeneration som röstade på (pp) och (mp). De aningslösa och lurade liven som gör integritetsfrågorna till huvudfråga för ungdom, när de i stället, enligt Morgan Johansson, skulle tycka något annat! Huga!

Hurtfriskt drar Morgan Johansson därefter slutsatsen, att allt pekar på en rödgrön seger i nästa års riksdagsva!. Det efter att alliansen åter en gång i val har besegrat de rödgröna! Räknar vi dessutom Junilistans, Sverigedemokraternas röster till de borgerliga och Piratpartiets till vågmästaren, vilket vi bör göra, så är det absolut ingenting som pekar på en rödgrön seger! Borde inte lite mera ödmjukhet och en förutsättningslöst självkritisk hållning vara på sin plats? 

Tänk att en självkritisk och uppriktig värdering av det snart 40-åriga och i huvudsak socialdemokratiska samhällsbygget, ska vara så svårt! Kanske det är dags för att inse och praktisera att vad människor tycker, tänker eller känner borde ges betydelse. 

I stället så vrider den självutnämnda sk "vänstern" verkligheten till att på något sätt ständigt bekräfta deras egen politiska position. Som statskramare och 1974 års män! 

intressant? Läs mera här och här och här och här.