lördag 31 juli 2010

Ooops. Jag tänkte inte på det!


När man "glömmer" att i sitt valmanifest tala om diskrimineringen som en viktig del av dagens samhälle uppstår gärna detta.

"För tio år sedan lanserades en tillgänglighetsreform i Sverige. 2010 – alltså i år – skulle hela Sverige vara helt tillgängligt för personer med funktionshinder. Det skulle inte finnas några hinder för att komma in i restauranger, butiker, kommunalkontor eller skolor. Reformen har – som väl alla märkt – misslyckats och sällan har det väl varit så tyst om något som var så bra tänkt. Det har till exempel varit helt tyst om reformen i media. Hur kan detta komma sig?" frågar sig Per-Olof Larsson och Jörgen Lundälv.

Och svaret är väl:"Ooops. Jag tänkte inte på det!". Och 1,5 miljoner funktionshindrade blir funktionsförhindrade.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Peter andersson skriver om andra glömda frågor.

fredag 30 juli 2010

Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009.


Direkt efter valet 2006 gick jag med som medlem i det socialdemokratiska partiet. Valresultatet gav mig lust och min privata situation tillät det. Jag var övertygad om att nu skulle det socialdemokratiska partiet gripa chansen, 4 år i opposition, ny partiledning, ett stridslystet partifolk var en utmärkt grund för att börja arbetet med att beskriva det samhälle som vi ville se i framtiden. Vi skulle börja arbetet med förändringen, inte av regeringen i första hand utan av samhället. Med hjälp av en frisk samhällsvision och ett konkret förändringsprogram skulle nästa val vinnas. Men tji så jag bedrog mig.

Och arbetet satte igång. Optimistiskt och nydanande startade ett ambitiöst grupparbete, de sk rådslagen, där hela partiet skulle delta och där varje samhällssektor stöttes och blöttes. Rådslagens arbete sammanfattades och låg till grund för den sk. Jobbkongressen. Det här borde väl vara bra, men där rådslagen öppnade dörrar stängde kongressen dem eller ersatte dem med svängdörrar. En valplattform presenteras utan att orden diskriminering, invandring eller invandrare överhuvudtaget nämns. I den rödgröna valplattformen om sjukvården nämns aldrig inte ordet rehabilitering, som om inte hela sjukförsäkringsfrågan handlar om det!

Den skarpa framtidsvisionen med öppningar mot framtiden ersattes av konkretiserade kompromisser. Detta hade gått att leva med om det inte var för två saker: utvecklingen av den rödgröna alliansen och partistyrelsens valstrategi. När partistyrelsen tog det historiska beslutet att gå inte bara till val 2010 i allians med Miljöpartiet, utan dessutom etablera ett samarbete med sikte på 2018, så öppnades en väg fram för en modern socialdemokrati för 2000-talet. Miljöpartiet hade varit en svår nöt för vårt parti, eftersom de så envetet vänder på stenar som vi redan lagt, socialdemokratin skulle ha varit en lika svår nöt för miljöpartiet. Tillsammans hade det varit dynamit. Det var ett historiskt beslut av partistyrelsen och en triumf för det nya ledarskapet. Men uppenbarligen för utmanande för några.

Efter något som mest liknar en palatsrevolution, tvingar Skånedistriktet fram en bred allians med vänsterpartiet och miljöpartiet. Siktet förflyttas raskt från 2018 till den 20 september 2010. Effekterna kan vi avläsa idag. Historiskt låga siffror för (s) och moderaterna som i undersökning efter undersökning på statistiskt säkerställda siffror blir största parti.

Detta är verkligheten och inför denna gör som jag ser det partiet ett olycksbådande felval. I framträdande efter framträdande och skiftande konstellationer utmanar man moderaterna på vem som är den bäste statsförvaltaren. Till sin hjälp använder man statistik och siffror som vrids och vänds för att passa dessa syften.

Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009. ”Vi är det statsbärande partiet” sa man då, och Reinfeldt har senare utvecklat det här resonemanget genom att tala om att han och moderaterna siktar på ett långvarigt regeringsinnehav. Samtidigt gick Anders Borg ut och varnade för att svensk ekonomi i kölvattnet av den stora krisen skulle få det väldigt jobbigt, man talade om arbetslöshet på 15% och kanske mer osv. Detta då alla tecken pekade mot att krisen inte skulle slå så hårt mot svensk ekonom. Varje läskunnig person i det här landet kunde se detta redan för ett år sedan. Men (s) gick i fällan. Vi inriktade all energi på att förklara regeringens inkompetens.

När verkligheten vände, så vände opinionen. Folk är inte riktigt lika dumma som vissa partistrateger uppenbarligen tror. Arbetslösheten är hög men inte så hög som partistrategerna sade och närmast verkade hoppas på. Ekonomin återhämtar sig och regeringen får lovord för krishanteringen.

I det läget skickar (s) fram en ny konstellation målsökande robotar utan styrfart. Våra EU-parlamentariker tillsammans med Lena Sommestad går stort ut i en debattartikel och underkänner regeringens duglighet. Med samma missvisande statistik som borgarna använde 2006 försöker de nu upprepa bravaden. Vi underkände den då och borde underkänna den idag. Verkligheten är tillräckligt illa för att vi ska behöva måla den ännu svartare.

Överhuvudtaget verkar de socialdemokratiska strategerna vilja förtränga att världen 2008 drabbades av sin värsta ekonomiska kris sedan 1930-talets depression. Krisen är ett faktum, den har slagit stenhårt mot länder och ekonomiska unioner. Men i vår propaganda finns den överhuvudtaget inte med mer än ibland och då bara i sammanhanget, ”regeringen ska inte få gömma sig bakom den ekonomiska krisen.” Vi jämför av hjärtans lust situationen idag med den som rådde 2008 på våren. När vi hellre borde se och lära av 90-talskrisen och den lilla IT-bubblan i början på 2000-talet. Det är den ena felförståelsen.


Den andra blir när skribenterna jämför med olika länder idag. Sverige har högre ungdomsarbetslöshet än Tyskland och Danmark. Visst det är sant, men vill vi därmed också ha dessa länders anställningsvillkor för ungdomar. Lagar som arbetats fram av borgerliga regeringar med långvarigt regeringsinnehav? Är vi beredda att skriva om LAS, för att öka sysselsättningen som man gjort i Danmark och Tyskland? Nej givetvis inte. Detsamma gäller pensioner och offentlig sektor, men är vi beredda att gå Greklands, Spaniens, Italiens, Englands väg med gigantiska budgetunderskott? Ett pris som nu skall betalas. Jag törs slå vad om att de fattiga och låginkomstagarna får stå för kalaset.

För visst är det så. Men så har det alltid varit. Det var de fattiga och arbetslösa som fick betala 90-talskrisen med s-regeringens krispaket. Det blygsamma IT-bubblan sanerades genom att pensionspengar konfiskerades och aldrig betalades tillbaka. Pengar som kommit väl tillpass idag då nya pensionssänkningar aviseras.

Men i den socialdemokratiska propagandan är detta för peanuts att räkna. Har man satsat på att vara bättre statsförvaltare så får det kosta, uppenbarligen hur mycket som helst. Och häri ligger det stora strategiska och taktiska misstaget, ett misstag som kommer att leda till politisk katastrof. För katastrof är det med ett s-parti som faller under 30%-strecket, som förlorar storstäderna och inte längre är landets största parti. Borde inte varningsklockorna ljudit för länge sedan? Men inte ens det verkar beröra partisekreterarens särskilt mycket.

Nu är ju det här inte bara en fråga om misstag och dåliga analyser, det är ju också en faktiskt illustration till en motsättning som går rätt genom det socialdemokratiska partiet, den mellan de som vill återupprätta och fortsätta bygget av den starka staten, där maktkoncentration och statskontroll över medborgarna är dess främsta kännetecken och de som ser att framtidens socialdemokrati måste säkra de sociala framstegen hos medborgarna, där demokratin ökas och medborgarinflytandet flyttas närmare de som direkt berörs av de system som man behöver när verkligheten blir tuff.

Två vägar som fanns lika representerade i de rådslagsmaterial som producerades inför ”Jobbkongressen” och där den statsförvaltande falangen tycks ha gått segrande ur striden, åtminstone inför årets val, men knappast för framtidens. Fredrik Jansson menar att vi bör läsa Brantings lilla skrift från början av 1900-talet, "Hvarför arbetarerörelsen måste blifva mera socialistiska", vilket jag gärna instämmer i med det lilla tillägget "och socialismen måste bli mera socialdemokratisk!"


Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Om bloggvärldens mörka baksida


Erik Laakso publicerade för ett tag sedan en text om bloggvärldens mörka baksida i allmänhet och det socialdemokratiska Netroots i synnerhet. Nej då, inte så att det skulle förekomma brott och oegentligheter där eller att Netroots skulle fronta en bloggarnas svarta marknad, där åsikter och insikter skulle cirkulera utanför myndigheternas kontroll. Nej då. Därvidlag kan vi säkert alla känna oss trygga, om jag förstått den samlade riksdagens lagstiftande ambitioner rätt. Aktiviteter på nätet har man koll på. :)

Nej Laakso pekar på någon sorts nätmobbbing, där de "stora" förminskar de "små" och gör de ännu mindre. Tvärt emot den uttalade målsättningen då Netroots lanserades; att man skulle skapa ett nätverk där progressiva bloggare genom gemensam aktivitet skulle stärka varandras närvaro i "bloggosfären". En tydlig och väldigt bra ambition. Stödet skulle bla synas i kommentarsmedverkan och framför allt länkning. Laakso menar att det inte sker och att det verkar som att det skulle vara en tyst överenskommelse de ledande bloggarna emellan, de som får sitta i bussen tillsammans med partiledningen på turné.

Några bevis för det finns väl inte och jag för min del anar kanske en sorts beröringsskräck, en upplevelse av obekvämlighet när bloggarbataljonen i sin uppmarsch i 4/4-takt inför den 19 september, upptäcker att det finns de som envisas att gå i både 3/4- och 5/4-takt. Man har nog svårt att ta de där guppande huvudena som sticker ut. Då blundar man hellre och marscherar på. Utom mamma då, som skådar ut över de marscherande och förtjust utropar:"Se där, så vackert och det är bara min pojke som marscherar i takt." Jag skrev en kommentar på Laaksos blogg som gick i den rättningen.

För att kolla Laaksos teser gick jag för skojs skull in på Netroots, ett av de ställen där jag pingar och publicerar mina texter. Där registreras något som rubriceras som "populära inlägg". Jag kollade den senaste månaden. Och då fann jag att 4 av mina inlägg tydligen platsade bland de tio populäraste.

Med tanke på att jag har ganska få läsare, så är det ju en stor utdelning. Det förvånar också att så få, rättare sagt inga av de "stora" finner något intresse av att vare sig linka eller kommentera. Nu beror det säkert på att jag nog upplevs som en motvalls sur gubbe, som inte bidrar till valsegern. Det är ju alltid mysigast att krypa upp i sofffan med de som förstår en, håller med och bekräftar.

Så det känns som en stimulerande utmaning. Därför kommer snart en text på den här sidan om varför de medströms, glada gubbarnas och gummornas taktik hittils lett oss ännu längre bort från en valseger.

Jag kan inte undanhålla er denna pärla ur det rödgröna samarbetets historiska gömmor.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 26 juli 2010

Den politiken fick också stöd i Palmes dokumenterade avoghet mot invandrade arbetare.


Allt sedan LO i mitten på 1970-talet satte ner foten och vägrade acceptera arbetskraftsinvandringen har svensk socialdemokrati drivit en politik som går ut på att de som redan är i landet ska ha jobben först. Den politiken fick också stöd i Palmes dokumenterade avoghet mot invandrade arbetare. Han misstänkte dem för att skapa oro och sprida samhällsomstörtande propaganda bland svenska arbetare, bland annat i malmfälten och industrin. I en tid då Sverige skulle omvandlas från ett land där varje familj skulle kunna försörja sig på en lön till ett land där alla skulle arbeta för byggandet av den starka staten så fanns det inte plats för invandrade arbetare längre.

Den politiken är ett gigantiskt misslyckande. Den har lett till mer arbetslöshet, mer diskriminering, mer främlingsfientlighet. Och sett i ett globalt perspektiv till mindre solidariet och en sämre välståndsutveckling än i andra länder. Jasenko Selimovic och Cecilia Malmström skriver om detta i dagens GP. Det finns all anledning att behandla de två folkpartisternas resonemang med större seriositet än som det görs bland vissa socialdemokrater.

Den gode Claes Krantz verkar ha fastnat i sitt eget mantra: "Allt för ett maktskifte." Det är inte säkert att en okritisk hållning till sin egen historia tjänar den ambitionen. Minst sagt.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

lördag 24 juli 2010

Brådskan är ett hot mot demokratin,


Jag vill bara slå ett slag för en intervju i Svenska Dagbladet med Bengt Göransson, tidigare svensk kulturminister. Som debattör och påminnare är han allltid lika aktuell. Han intervjuas med anledning av sin senaste bok Tankar om politik som kommmit ut på Ersatz Förlag.

I intervjun talar han om demokratins utveckling:
"–Idag är det viktigare att fatta beslut än att tänka. Jag citerar gärna Ingemar Eliasson: ”Idealet i Sverige idag tycks vara: gärna debatt, men först ett rejält beslut”." men han får slående nog inga frågor som leder det här resonemanget vidare, det stannar vid ett krav på att politiken måste intellektualiseras.

För här är Göransson inne på en utvecklng som håller på att bli till en realitet, demokratins förvandling från parlamentarisk till exekutiv. Jag har skrivit många gånger förr och förvånas över hur lite det uppmärksammans, bland bloggare likväl som andra samhällsdebattörer. Från intervjun klipper jag också dessa pärlor:

"Ett genomgående drag i dina texter är att du inte vill tänka färdigt. Du tror på ett oavbrutet utbyte av tankar.

–Det är viktigt att komplicera tillvaron. Tvivlet är viktigt för att kunna fatta bra beslut.

Brådskan är ett hot mot demokratin?

–Ja.

DN, AB, Expressen, Fönstret, ABF´s tidning verkar inte ha skrivit om boken, men bloggare skriver här. Hos socialdemokraterna fann jag detta.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

torsdag 22 juli 2010

Vi tror att vi spelar på en global plan, i verkligheten sitter vi fångade av våra egna illusioner i tomrummet mellan två gipsväggar


I bakvattnet av debatten om de sociala medierna utspann sig denna kommentarsdiskussion på ett inlägg jag publicerade häromdagen. Jag tycker att Peter Karlberg och Leo Holter tillför något till debatten som triggar mina ståndpunkter, alls inte färdigtänkta eller ens klarsynta, men tankar på väg att finna en form.

Jag är mycket kritisk till utvecklingen av den representativa demokratin. Jag skriver om utvecklingen mot en exekutiv demokrati som långsamt ersätter den parlamentariska, och därmed flyttar besluten allt längre bort från folket. Tillsammans med den politiska självbild som utvecklas i dess spår och som manifesteras särskilt i Almedalsmarknadens hypade politikerbild, ser vi utvecklingen rätt framför ögonen. Du kan följa diskussionen i vilket kommunalfullmäktiges presidium som helst och fråga valberedningen i valfritt parti så bekräftas denna utveckling.


Här följer klippen från min kommentarsrulle, tror jag att det heter:

Peter Karlberg Blogger sa...

Dels har du förstås rätt som vanligt, dels skulle jag vilja fortsätta ditt avslutande resonemang, frågorna du ställer, med ett lite annat fokus. Medier/kanaler är teknikaliteter. Vilken funktion de kommer att spela avgörs helt av hur de används.Så har det alltid varit och kommer att förbli.

Det intressanta med medier som erbjuder någon form av interaktivitet (är sociala som man så gärna vill etikettera dem) är ju om användarna nyttiggör sig av dessa möjligheter. Det vi hittills sett är precis som du iakttagit att en mindre grupp, sannolikt redan politiskt engagerade, funnit att bloggar och twittrande ökar räckvidden och leder till upptäckt av nya gelikar (inte nödvändigtvis i termer av åsikter). En del nya tillkommer förstås också. Det vi fortfarande saknar är erkännandet av att den dialog som kan föras också har ett värde i de mer etablerade partiernas utformande av politiken.

Tveklöst har ju nätet betytt oerhört mycket i t.ex. integritetsdebatten, vi har ju t.o.m. fått ett nytt parti baserat på att folk har hittat varandra. Frågan är ju om det är möjligt att utveckla t.ex. vårt parti på ett sådant sätt att det kan ta tillvara denna nya arena i den politiska processen - alltså direkt motsatt till att se det som ytterligare en kanal för propagandaspridning.

21 juli 2010 15.26

LeoH sa...

De sociala medierna skiljer sig inte från alla de övriga medierna. Det är alltid så att det lättviktiga är mer eftetrsökt än det mer politiska.
Det är därför Se&Hör har större upplaga än t ex AiP.

Men ändå, uppkomsten av sociala medier har ändå inneburit att jag kunnat skriva nästan 600 inlägg sen februari 2007 och haft nästan 100 000 besökare på min blogg "Tankar i natten."

Tidigare fick jag hoppas på välviljan hos någon insändarredaktör.

21 juli 2010 15.35


Anders Nilsson sa...

Tack Peter, visst är Piraterna ett exempel och en sorts metaprodukt av de sociala medierna. Av, för och i. De tjänar ju som ett exempel på en möjlighet. Men alltför mycket verkar för mig vara personliga anslagstavlor. Många deltar ju inte ens i den diskussion som skulle ha kunna förts på bloggen. Andra har så strikta regler för kommentarsdeltagelse att inläggen hunnit kallna och bli inaktuella innan kommentarer publiceras. Andra åter publicera i en sådan takt att det snarast är att se som ett privat åsiktsmagasin.

För vårt parti tror jag att det gäller att i ännu högre grad öppna sig. Men det är ett problem i det att vi har så förtvivlat svårt att lyssna, att samtala förutsättningslöst. Vi vill ju så gärna bli bekräftade, hela tiden. Kan de nya medierna tvinga fram en motutveckling där så skulle fantstiskt mycket vara gjort.

Leo, jag tycker nog att de nya medierna, wiki-tanken, är annorlunda än de gamla. Du skriver själv "utan redaktör" och det är ju en avgörande skillnad. Jag tycker nog att de här nya medierna mer liknar gamla tiders samtal eller möten, visserligen mer informellt och med varierande närvaro men likafullt.

21 juli 2010 17.48


Peter Karlberg Blogger sa...

Leo/Anders, det är uppenbart att det inte handlar om mediet i sig utan om användarnas ambitioner. Det är ett stort steg att gå från forna dagars relativt toppstyrda politiska process (och där valarbete betydde just att vara megafon för) till det som en del medier möjliggör - en kontinuerlig för utformandet av politiken ständigt pågående dialog.

21 juli 2010 23.29


Anders Nilsson sa...

Peter, har inte ändå dessa medier något i sig som förändrar förutsättningarna. Just genom sina möjligheter att inte toppstyras. Ungefär som telefonen en gång förändrade möten och samtal till något mera förutsättningslöst, varken utseende, ålder eller härkomst läggs till grund för samtalet. En sorts god anonymitet. Med de sociala medierna, dit gruppsamtal per telefon bör räknas, erbjuder nya möjkligheter till anonymitet, beslut och publicering. Tänk om de politiska partierna hade vågat utnyttja detta, involvera flera i arbetet med beslut och program. I stället verkar det som att man i högre grad verkar för att stifta integritetskränkande lagar mot denna positiva anonymitet och för örigt använder mediet som megafon, ett billigare, mera hypat, grafiskt material. Som man tror ska ge cred bland unga urbana människor. Men man befinner sig alltid i bakhasorna på den utvecklingen.

Det är där den ringa uppmärksamheten spelar roll. Att debatten förs bland en begränsad grupp "politiskt intresserade". Vi tror att vi spelar på en global plan, i verkligheten sitter vi fångade av våra egna illusioner i tomrummet mellan två gipsväggar#Brazil.

22 juli 2010 11.07

fortsätt gärna att kommentera, sociala medier, demokratins utveckling, partiernas utveckling.
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

onsdag 21 juli 2010

Bland dansande elefanter och modebloggar, Blondinbella och Laakso i sommarkrantz.


Efter en sommar i väntan på rötmånaden, så är den alltså här. Slut på skrivandet om svamp och gräsmattor, musik och fester. "På huvudet dyk!" låter kommandot och då gör jag väl det.

I den stora bloggvärlden så återfinner man en liten, mycket liten del som kallas ”socialdemokratiska bloggare”. Där debatteras det så det står härliga till. Jag är själv en del i det, en mycket liten del vill jag understryka. Mina läsare räknas i antal på ett år till hälften så många som Blondinbella har på en dag. För att få lite perspektiv alltså. Mina kommentarsfält genererar från noll till 10 kommentarer i bästa fall och min enda regelbundna länkare är en islamofobisk sida, som jag regelbundet raderar.

Jag skriver ofta om politiska ämnen. Jag avskyr fattigdom, ojämlikhet, diskriminering och maktfullkomlighet. Det är i huvudsak min ämnen. Jag kritiserar i första hand samhället och i andra hand de majoriteter som för tillfället regerar. Men jag sätter ofta tummen i ögat på mitt eget parti, socialdemokraterna, eftersom jag trots allt hyser störst förhoppning om deras möjlighet att förändras.

Socialdemokrater är mycket, många olika uppfattningar ryms givetvis i ett parti som lockar en tredjedel av väljarkåren. I grund och botten står vi socialdemokrater för Frihet, jämlikhet och solidaritet. Sedan tolkar många detta på sitt eget sätt så att det ibland kan verka som att vi står miltals ifrån varandra, på motsatt sida rentav.

Här uppstår kamp och skärmytslingar, invektiven haglar, självförhärligandet likaså. De mest populära verbala tillhyggena brukar vara kryptokommunist och nyliberal, på en punkt är det dock entydigt; när man utmålar sig som vänster så är det ett ”absolut gott”, är man vänster så är man god per definition, är man höger så är man ond. Högersosse är liktydigt med nyliberal och det är ondskan personifierad. Ofta ser man bloggare som i brist på argument använder de här etiketterna för att så att säga avsvära sig synd, ett socialistiskt avlatsbrev. I den socialdemokratiska supporterskaran, ett sorts medlemskap som nu upphöjts till organisationsprincip, hurras och hejas för det vänstra laget. Vad som sägs är oviktigt så länge man säger sig vara vänster. Och stickorden är få; pigavdrag, vårdval, privatisering, Littorin - välj ett och det räcker för att trumpeterna skall ljuda och vågen gå. Om någon större klokhet blir resultatet av dessa duster är tveksamt, men det sitter gott med en kall Trocadero efter avslutat värv.

I dagarna har det blossat upp en sådan här debatt. Det är bloggvännerna Erik Laakso och Claes Krantz som råkat i luven på varandra. Bägge är framträdande bloggare i den socialdemokratiska sfären, Laakso möjligen med en läsekrets som sträcker sig utanför den partipolitiska kärnan. Man återfinner honom även ibland som skribent i gammelmedia. Jag gillar bägge två, Laakso för hans mod att säga vad han tycker och Krantz för hans envetna arbete med att sätt ”Sveriges framsida” på den politiska kartan, vilket även kräver mod att ibland gå emot centrala sanningar inom partiet. När Krantz mera sällan lämnar de socialdemokratiska inmutningarna så strövar Laakso mera fritt i landskapet. Nåväl det var debatten det gällde.

Laakso hävdade i en bloggtext att han inte förstod vad Krantz menade med en bloggtext som handlade om just bloggandet! Om betydelsen av ”sociala medier”. Krantz verkar se på bloggar, textmeddelanden, Twitter, Flckr och allt vad det heter, som ytterligare en kanal att föra ut sitt budskap i och därför var själva begreppet ”sociala” medier missvisande. De borde kallas digitala, nya eller något annat mer tekniskt beskrivande. Laakso försvarar just det ”sociala”, umgänget, det spontana samtalet, debatten och meningsbrytningarna och att det är detta som är skillnaden. Med möjligheten att publicera sig på en tiondels sekund från tanke till offentlighet har ett helt nytt medielandskap öppnats. Och jag är benägen att hålla med Laakso om detta.

Om det betyder en revolution vet jag inte, men att det kommer att bli en vana och vardagshandling är jag övertygad om. För väldigt många är det det redan idag, man går ingenstans utan att det redovisas per mobil eller dator. I text, bilder och film redovisas allt, inga mellanhänder, inga köpare, inga hinder läggs för att berätta om middag, sömn, barn, kläder, trädgårdsbruk, utsikten från ett tak – you name it – trivialiteten har upphöjt till löpsedel.

Och det är väl här jag tycker att både Laakso och Krantz bommar. I deras tro på det politiska samtalets betydelse i den digitala världen. För enklare har det blivit, billigare har det blivit, mera tillgängligt har det blivit, men har det blivit viktigt? Förändras verkligen den politiska kartan av en nanometrisk närvaro i den digitala världen, där modebloggarens publiceringar söks av 100 000-tals besökare varje dag och den politiske bloggarens av 100?

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

söndag 18 juli 2010

Stoppa borgarnas förbud mot kantarellplockningen!


Jag har just ägnat ett par timmar att ta hand om mina spontant plockade kantareller. Utan kniv och borste fyllde jag en papplåda jag hade i bilen och fick med mig hem 3-4 liter kantareller och en massa skogsavfall. Alltså får man rensa hemma vid köksbordet i stället. Nåväl fint blev det och gott ska det bli. Jag är ju i vanliga fall en höstplockare, dvs jag jagar inte kantarellerna den här tiden på sommaren, även om jag vet att det finns. Brukar bli fokus på bären istället.

Och vad är mera lämpligt när man sitter där med kniven halvvägs genom kantarellfoten och med borsten balanserande i samma hand, livsfarligt nära ögonen, än att tänka på politik. Kantarellpolitik närmare bestämt. Eller mera specifikt, de outtalade attackerna från borgarnas sida mot kantarellplockningen. Borgarna vill ju förbjuda den, men dom erkänner det inte. Dom säger inte ett ord om saken. I stället kallar de samman till presskonferenser och pratar om helt andra saker. Littorin avgår och skyller på media. Luktar det eller luktar det? För säkerhets skull gjorde jag en sökning på Google och sökte på kantareller och Littorin och man kan ju själva se sambandet! Vad sägs om detta:

”Fullt av kantareller i skogen - DN.se10 jul 2009 ... Kantarellerna dyker upp tidigt när regnet öser ned. ... ”Min klient Sven Otto Littorin förnekar brott och avvisar därmed bestämt ...www.dn.se/sthlm/kantareller-stockholm-1.909276 - Cachad – Liknande”

eller

”Littorin avvisar anklagelserna - Nyheter – helagotland.se 10 jul 2010 ... -Min klient Sven Otto Littorin förnekar brott och avvisar därmed bestämt .... Veckans veg: Spaghetti med kantareller och ädelost ...www.gotlandstidningar.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=6132095 – Cachad”

Kan det sägas tydligare? Littorin dementerar och Reinfeldt slingrar sig och håller tyst. Inte ett ord om Littorins verkliga avsikter och handlingar, ”Kantareller, vadå?” verkar vara Reinfeldts reaktion, ”Till mig sa han att det var skilsmässan och vårdnadstvisten.” Snacka om uselt ledarskap.

Jag kräver nu att statsministern och hans bortsprungna Littorin-vovve träder fram och svarar för sig. Kommer regeringen att skrinlägga sina planer på att förbjuda kantarellplockningen och vilka konsekvenser kommer det att få för infrastrukturminister Thorstensson, som är djupt insyltad i den här härvan? Hon härstammar ju från Strömstad, eller hur? Kommer Littorin att öppna på förlåten och avsluta på ett hedersamt sätt? Får väljarna svar innan valet?

Aldrig har det väl varit tydligare hur svag den borgerliga regeringen är och hur smygande illvilligt de försöker bedra väljarna. Ett borgerligt Sverige är ett Sverige utan kantareller till älgsteken, och vad väntar bakom hörnet? Givetvis mitt nästa avslöjande om den borgerliga regeringens planer på att förbjuda älgsteksslakt.

Fredrtik Reinfeldt! Visa nu lite ledarskap. Du är svar skyldig! Sverige behöver en ny regering!

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

fredag 16 juli 2010

Om det sensuella i att klippa gräs.


Att klippa gräs är ett måste. Utrustade med liten trädgårdstraktor, en gammal trilskande, rykande Stiga med Britt&Strattonmotor och membranförgasare eller en ettrigt knackande handjagare, mejas grönskan ner till 4 cm eller mindre. Trädgårdens gräs växer och ska klippas. Så är det bara. Ett gissel och en plåga för någon, fristad för en annan och ett avlönat och tidsutmätt jobb för åter andra. Själv tillhör jag de obetaldas skara mellan hopp och förtvivlan.

Vi har en gammal trädgård, en sådan där som egentligen aldrig varit en trädgård. På tomten har stått många hus. Gamla fina handhuggna stengrunder ligger uppsamlade lite varstans, på väg ner i skylande jordtäcke och glömska. Mellan dessa stensamlingar breder sig en trädgård ut. Nej, tillsammans med dessa stensamlingar breder den sig ut. Gräsmatta, buskar, planteringar och fruktträd samsas om de ytor som ligger mellan. I likhet med en japansk trädgård så är det mellanrummen, Ma, som är essensen.

En gammal trädgård har fått en form; sättningar, nedlagda trädgårdsland och rabatter, rötter efter träd som blåst ner eller dött av sjudom, majbrasor och dammprojekt som aldrig blev av har gemensamt skapat en helhet av böljande yta, nivåskillnader, fall och brutna linjer. Allt det där du inte får se i en nyanlagd trädgård med sina konstlade kullar och geometriska planteringar. Klipper du inte gräset så försvinner den gamla trädgårdens karaktär. Gräset blir som ett ludd som döljer det som ligger under. Halvhögt ger det intryck av ingenting, vare sig odling eller kultur. Därför måste gräset klippas. Det är en kulturgärning helt enkelt.

När jag drar igång min gräsklippare och börjar klippa så växer en trädgård fram. Jag skapar den. Den är aldrig sig lik, vare sig från gång till gång eller från år till år. Vissa delar får växa vilt, andra kultiveras. Aldrig lika. Ena gången lägger jag fokus på den gamla inbäddade jersminen, den blommar efter midsommar och ett par veckor framåt. Alltså får den all min uppmärksamhet, jag vill att ögat skall nå den och lusten att gå fram till den för att lukta skall väckas. En annan gång är det den djupröda bondpionens tur. Jag manipulerar och formar. Jag skapar. Jag söker linjerna och jag klipper för att framhäva dem. Efteråt kan jag stå och se på den från olika platser. Med hjälp av en batteridriven klippare och trimmer så kan jag sedan perfektionera kanter och på så sätt lyfta fram dess detaljer.

Jag njuter av detta formande och skapande. Att följa linjen mellan det gamla äppelträdet och gången ner till förra infarten eller från den stora kastanjen fram till altanens yttersta punkt. Vackra rytmiska bågar i ett minilandskap. Känslan av att ha gått där och ögats upplevelse av det färdiga resultatet förenas. Jag kan förnimma den, närmast andas in den. Den bestäms av dina sinnen, inte ditt intellekt. Det är ett sinnlighetens manifest. Ett manifest om det sensuella i att klippa gräs.

För mig finns det bara en sommarlåt. Den har jag älskat till, längtat och suktat och vakat långa ljusa sommarnätter genom.


Andr som ofta skriver om sina trädgårdar är Fritt ur hjärtat och Enn Kokk.
Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

fredag 9 juli 2010

Samtidigt bygger den politiska eliten sitt Belgian Blue-ego hermetiskt avskiljt från det folk de vill representera.


Den här veckan har jag ägnat mig en hel del åt handboll. I Göteborg arrangeras en gigantisk handbollsturnering för ungdomar från hela världen. 19000 spelare i över tusen lag som spelar uppemot 7000 matcher under en vecka. Heden och Guldheden är fyllda av över 40 planer och matcherna avlöser varandra med några minuters mellanrum. En fantastisk organisation får det hela att flyta utan problem verkar det som. Detta är Partille Cup och staden annonserar stolt arrangemanget vid infarterna på E6 och på stadens flaggstänger vajar baneren. Det är en mäktig manifestation av internationell försystring och förbrödring, av talang, träning och medverkan och av ett världsomspännande ideellt arbete.

Det är omöjligt att inte jämföra med Almedalen, som åtminstone på TV- och tidningsavstånd gör mig nedstämd om människans möjligheter. Detta är verkligen två världar. En stor och öppen värld och en mycket liten värld. En stor värld där unga människor får en chans att se sina ansträngningar bära frukt, se andras arbete och möda. Och en annan värld, inträngd bakom murarna i en liten Östersjöstad på en liten Östersjö-ö, där deltagarna flockas kring varandras snittar och imiterade champagne, och där arenan fylls av förakt och nedlåtenhet.

En värld där deltagarna förstoras och äras och en annan där deltagarna i stället hånas och förminskas.

Jag vill helst inte förlora min respekt och tro på vårt demokratiska samhälle med skarpa debatter mellan politiska motståndare för att vinna väljarnas förtroende. Men det är något med politikens självbild som skadas av hajpen kring Almedalen. Det som en gång började som en enkel talare som brukade en semesterdag på ön för att från ett lastbilsflak tala om viktiga politiska frågor, har växt till något som mer liknar en politisk marknad med mycket billigt tjafs i utbudet. Med magnetisk kraft suger den politiska eliten till sig sina trupper och stänger in sig innanför murarna och tillerkänner varandra en storhet och betydelse som de faktiskt inte borde ha. Här tar politikerna makten över människors liv och övertrumfar varandra i löften om hur frukten av medborgarnas arbete ska fördelas ut i form av individuella och kommunala bidrag. Här bygger den politiska eliten sitt Belgian Blue-ego hermetiskt avskiljt från det folk de vill representera.

Jag kan inte låta bli att ställa det jippot emot en liten händelse i gårdagens match mellan Irsta´s pojkar 15 och norska Nordstrand. Irsta´s 7-a hade missat en del målchanser under matchen och både han själv och lagkamraterna ville verkligen att han skulle få göra ett mål. I matchens sista sekunder så får han så chansen, Nordstrand ligger på för att utjämna, men anfallet bryts och Irsta frispelar sin 7-a som rusar mot motståndarmålet. Ensam med målvakten, hängande i luften i ett hoppskott, blåser domaren av matchen. Bollen går en bråkdel av en sekund för sent i mål och från hela Irsta-laget på planen och på bänken hörs över hela Heden ett samfällt ”Neeej!!!”. De hade så gärna unnat sin lagkamrat det målet.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

tisdag 6 juli 2010

Peter Andersson utmanar med en fråga om de rödgrönas fördel på valdagen.


Peter Andersson skickar mig en utmaning. Han vill att jag skall beskriva den rödgröna fördelen på valdagen. Jag blir inte klar över om han menar fördelen i valkampen, dvs vem som bildar regering efter valet, eller om han menar fördelen med en rödgrön regering. Avser han det sista så öppnar sig åter ett stort antal alternativ; menar han fördelen för folket eller för staten eller något annat. Men utmaningen är kul, inte minst för en sådan som mig, som kanske mest utmärkt mig för att vara väldigt kritisk mot mina egna.

Så låt oss gå över till tankemödan. Det skall genast sägas att den största fördelen de rödgröna har på valdagen är det faktum att de är oppositionen. Som opposition kommer man att, helt fram till att vallokalerna stängs, tvinga regeringen till löften och utfästelser som ligger närmare oppositionens linje än sin egen. Allt för att vinna marginalväljare, Det skedde 2002, 2006 och kommer att hända 2010.

Men den rödgröna alliansen har ett stort problem och socialdemokraterna i synnerhet, med ambitionen att vara det statsbärande partiet: de vill ge sken av att landets största problem är att vi har en borgerlig regering. Det är en allvarlig felbedömning. Sveriges största problem är ojämlikheten, diskrimineringen och den maktlöshet som ställer människor utanför. Det här är en utveckling som skett oavsett finanskris och politisk majoritet. Klarar inte de rödgröna att formulera detta så har de knappast några fördelar alls att hoppas på, varken på valdagen eller efteråt.

För den rödgröna alliansen är ingen självklar enhet. Framtvingad under galgen har oppositionen nu en tung ballast i tre partier som lätt låter jonglera med luftpastejerna men oerhört svårt att förenas kring de konkreta svaren. Matematiken går helt enkelt inte ihop. Vänsterpartiets reaktionära tillbaka-till-70-talet-retorik låter sig knappast förenas med s-mp´s framåtriktade avsikter, så som de formulerades före Vänsterpartiets anslutning. Mot bakgrund av detta så kan jag bara se att den mest uppenbara rödgröna fördelen är att de efter en eventuell valseger börjar fokusera på de retoriska likheterna; jämlikheten, bekämpa fattigdomen osv. Även om tillvägagångssätten kommer att vara helt olika så kan åtminstonde frågorna komma upp på dagordningen, och när de rödgröna alliansen spricker så har i varje fall (s) och (mp) slipat sina politiska mål för framtiden. Däri ligger en stor fördel för förändringens Sverige, det som ligger bortom den 20 september 2010. Det som första gången prövas i valet 2014. Först då kommer medborgarna att ha ett verkligt alternativ i svensk politik.

s-buzz gör den vanliga logiska kullerbyttan och verkar tro att bara för att svenskarna gärna betalar skatt för gemensam välfärd, så skulle det innebära att de tar avstånd från de borgerligas skattesänkningar. Det är ett fatalt misstag.

Den gode och vanligtvis skarptänkte Johan Westerholm skriver:"Den fördel som de Rödgröna har är att vi kan presentera ett alternativ som hänger ihop syftande till ett samhälle som kan se en hållbar framtid framför sig med tillförsikt". Jag är inte säker på att jag riktigt begriper vad han menar.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

fredag 2 juli 2010

att njuta frukost i konstnärens ateljé, om du så önskar.


Idag startar Bottna Kulturfestival och pågår till på söndag. Är ni i krokarna är det värt en omväg. Festivalen är typiskt exempel på lokal aktivism. Här har en bygds folk gått samman och mobiliserat sina egna förmågor till konst, teater, dans, musik, mat och fest. Allt presenteras på för tillfället hopsnickrade scener, i det fria, i lador och uthus. Ja du har t.o.m möjligheten att åka hem till en konstnär och njuta frukost i dennes ateljé om du så önskar.

Ett nätverk av människor och föreningar samverkar för att få festivalen tillstånd, och inget år blir det andra likt. Festivalen blir det som människorna gör den till. Det har många gånger rests krav på professionalisering och växt. Bättre artister, flera artister, mera pengar. Varje arrangemang bär fröet till detta i sig. Men varje år faller vi tillbaka på just detta att ”festivalen blir det som människorna gör den till.” Visst vi vill gärna få flera besökare, vi vill gärna erbjuda mer. Men vår slutsats är att det inte går att köpas in. Vi måste göra det själva. Alltså gärna tillväxt, men då måste det ske på bredden. Gärna flera inslag men bara med flera verksamma. På så sätt slipper vi professionalisering i betydelsen ”färre men skickligare”, men får det i betydelsen ”flera som blir bättre”. Vi tror att det är en framgångsväg.

Häromdagen läste vi om Hultfredsfestivalens död, och kanske var det bara början på en farsot. En sorts elefantsjuka som följer i spåren på en ”större av färre men bättre”-ideologi.

Vi gillar i vart fall vår lilla kulturfestival, vi gillar idealisterna som sliter dag och natt och vi gillar sommarnattens alla upplevelser.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,