Sånger att vaka till...Laura Nyro

Nåt att vaka in julen med. En del dör alltför tidigt. Eva Cassidy, Laura Nyro ...men vad dom gav!



och



till min älskade, och Amy har fattat vad det handlar om..



I övrigt råder tystnad.

JUL......

Jag har julångest. En accelererande julångest som kramar musten ur tarmarna. När vi kommer till de sista dagarna så har jag allting kvar. Tycker jag... städa, julgran, pynta, julmat.

Egentligen är det bara julmaten som jag har någon glädje av. Nu äter jag ju inte gris så man kan väl tycka att det verkar lite malplacerat. Men det är skoj att finna alternativen också. Och allt är inte ogjort om jag ska var helt ärlig. Lammbogen är rökt, sillarna lagda i sista vilan, det blir tre sorter i år, stjärnaniskryddad glasmästarsill, currysill och senapssill. Vidare ligger laxen till gravning med en stor tyngd på sina axlar. Även här så spetsar jag med lite anis. Jag följer väldigt traditionella recept, men noggrant tillagat. Annars kan man köpa allting färdigt på Seveneleven. Anette får stöka med julskinkan, jag tar mig av lammkorvar och fågelmat. Inspirerade av Barcelonaturen så blir årets julbord lite tapaspräglat. Spenatsufflé, frittatas, Janson, goda ostar, mycket vegetariskt.... Allt under kontroll.

Nu kan jag inte smita undan städningen längre....och så kommer ångesten tillbaka.

Ja ja god jul på er allihopa och ett riktigt gott nytt år ska väl vi hoppas på. Om inte annat så får vi väl se till att det blir det! :)

Men varför var det ingen som hörde det alla drabbade sa: ”Man känner sig helt maktlös.”?

Husmark-Perssons och regeringens reformerade sjukförsäkringslag skulle sättas i verket men körde rätt i diket. Regeringen stod svarslös när berättigade frågor ställdes om konsekvenserna för svårt sjuka människor. Starka känslor rördes upp och tragedierna var många.

Så många att den politiska sidan av saken helt försvann.

För det som körde i diket var 30 års samhällsbygge, inte ett monument över regeringens ondska och enskilda borgerliga politikers människofientliga cynism. Det var inte en regering som raserade ett fungerande system. Det var en regering som fullföljde ett långvarigt förhållande och förde det till sin yttersta konsekvens.

Sedan början av 1980-talet, med Socialförsäkringslagen från 1981 som en milstolpe, har vi i Sverige ägnat kraften att bygga en välfärdsstat med tonvikten lagd på staten. Palme kallade den för ”den starka staten”, och huvudarkitekterna för denna stat är en statscentralistiska fraktionen inom socialdemokratin, de som från 1970-talets mitt i opposition mot det gamla gardet av mer frihetligt sinnade socialister som Sträng, Wigforss och Arne Geijer, programatiskt drev igenom denna inriktning. Staten skulle bli den över allt vakande och verkande skyddsanden. Alla människors värdighet och befrielse från fattigdom och förnedring skulle garanteras av staten.

Från att ha varit det främsta uttrycket för klassamhällets överordning förvandlades nu staten till de fattigas och förnedrades främsta vapendragare. Och det var den idén som Husmark Persson så iögonfallande körde i diket. Från att ha varit en ständig borgerlig opposition mot socialdemokratins ”förstatligande” och ”förmyndarpolitik”, så förvandlades de under De Nya Moderaterna till statscentralistiska förvaltare. Reinfeldt gick t.o.m ut och utmanade socialdemokraterna, först i valet 2006 genom att kalla sig det nya arbetarpartiet, för att sedan på kongressen 2009 utmana (s) om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Peter Hultkvist i Borlänge uttryckte det utmärkt när han varnade för att moderaterna vill förvandla nästa års val till ett presidentval.

Det kan vara på sin plats att påpeka att det ”nya” i moderaternas politik faktiskt är en realitet, inte så att de skulle vara mindre borgerliga, och eftersträva någon sorts jämlikt och solidariskt samhälle, nej men det nya är att de strategiskt har tillägnats sig tanken på välfärdsstaten som politiskt instrument. Det som socialdemokraterna hade monopol på.

Man hade kunnat förvänta sig av en förändringsvillig och framåtsyftande socialdemokrati att man skulle ha tagit chansen till att peka ut en ny riktning för välfärdsbygget, bort från statens övermakt och ”ägande” av välfärdssystemen till en medborgarnas makt över välfärdssamhället.

I stället fick vi en socialdemokratisk parad av upprörda och förbannade röster som anklagade regeringen för cynism. Reinfeldt var ett odjur och Husmark Persson hans mer eller mindre imbecilla väpnare. Ärligt och välmenande, men förbannat politiskt nonsens.

Men varför var det ingen som hörde det alla drabbade sa: ”Man känner sig helt maktlös.”?

Den gamle folkbildaren, kulturministern och socialdemokraten Bengt Göransson talade i lördagens morgonprogram i Sveriges Radios P1 om att politikens villkor har genomgått en fundamental förändring under de senaste 30 åren. Från att ha varit en påverkande och förändrande kraft har politiken förvandlats till ett värnande om statens budget och politikerna till dess tjänare. Budgetansvar är honnörsordet, politikerna är inte längre medborgarnas företrädare utan skattebetalarnas. Detta är ett budskap som genomsyrar hela det politiska samhället från statsministern och hans kansli helt ner till varje ersättare i en kommunal nämnd. I stället för att vara samhällsförändrare så har politikerna blivit en sorts Securitasvakter vid statens skattekista. Och tankesmedjorna har blivit agitationskiosker, där snitsiga formuleringar om den andres horn och bockfot ses som höjden av tänkande.

Försäkringskassans utveckling från medborgarnas välfärdsförsäkring till dagens förvaltare av statens budgetansvar, har gett funtionärerna makten över en försäkring som borde tillhöra den vanlige medborgaren, de som betalat försäkringen.

I en längtan efter regeringsskifte 2010 så förenades de som vill ha verklig förändring med de som önskar fortsätta byggandet av ”den starka staten”. Borta var erfarenheterna från 30 års förnedrande utveckling av sjuk- och socialförsäkringslagar. Ingen mindes längre den förnedring som 90-talets ”budgetsanering” utsatte människorna i arbetslöshet och utbrändhet för. De få som vågade öppna munnen, som det ensamma barnet i sagan, fick finna sig i att ”radikala” socialdemokrater kastade sig över dem.

Haveriet förklarades som nyliberalismens definitiva bankrutt. Nyliberalismen kan skyllas för mycket, men knappast för att förespråka en stark stat. Nej, det man inte såg, eller kanske inte ville se, var att det var den starka staten som slutligen visade upp sitt verkliga ansikte. Det var idén om att staten och dess funktionärer står över medborgaren som havererade. Det var tanken att politikerna företräder skattebetalare, inte medborgare, som avslöjades. Det var frågan om vem som ska ha makten i välfärdsystemen som plötsligt står lysande självklar.


Och socialdemokratin hade inget annat att erbjuda dem, som ”straffades” av statens otillräcklighet, än medlidande. Varför tog inte socialdemokratin möjligheten att för en gång skull ställa en maktfråga på dagordningen? Varför ställde inte Veronica Palm kravet att sjukförsäkringssystemet måste förändras i grunden och makten överlämnas åt den som skall ha den, nämligen den sjuke? Varför nöjde sig alla gräsrötter med att vi skulle bevara systemet, bara lite snällare. Kan det bero på att det regeringen tänker genomföra är identiskt med den politik som det socialdemokratiska partiet och LO själva skisserade före valet 2006?


Intressant?

Claes Krantz skriver klokt i saken liksom Helena Viita. Och Eva Hillén Ahlström här och här.

Jonas Morian och Robert Nord skriver om politiken mera generellt.

Intressanta fakta från Försäkringskassan finner du här.

Off to Barcelona!

Fem dagar i Barcelona borde skingra den december-blues som invaderat sinnet, några dagar att få perspektiv på en politisk debatt som ideligen verkar köra i diket. Rötmånad mitt i vintern, men bättre nu än i augusti 2010.

Det som smärtar är okunskapen, rädslan som grundar sig på okunskap.

Schweizarna tycker inte att moskéerna ska få ha torn. En bagatell kan väl tyckas. Men det känns inte så. När den här typen av, till synes, folkmening kommer till uttryck så kan man inte få bort känslan av att omröstningen egentligen handlar om något annat.

Att det inte handlar om stadsplanering och arkitektur utan snarare om att muslimers rättigheter i samhället måste inskränkas. Som om våra minareter på något märkligt sätt inskränker andra medborgares rättigheter? Vi muslimer klarar oss utan minareter, tusentals moskéer inhysta i källarutrymmen och gamla föreningslokaler vittnar om detta. Och folk verkar kunna leva med det. Men när vi bygger vår egna….? Då verkar allt förändras. Minareten är ju ett sentida tillägg til moskébyggnaden, som inspirerats av de kristna kyrkornas torn. För oss ett tecken att känna igen och identifiera oss med, men för andra uppenbarligen över gränsen för hur stor plats vi får ta i samhället.

Folkomröstningen i Schweiz är bara början. Krav på folkomröstning kommer att resas i land efter land i det fria och öppna Europa. Och folk kommer att kunna ladda alla sina rädslor, sin fruktan och sin oro i frågan om islamisk arkitektur. För det är ju det, som det handlar om. Vi muslimer har aldrig krävt att få bygga minareterna, vill vi så vi söker byggnadslov som alla andra. Precis som vi söker för att få bygga vår moskéer. Och där har vi nästa mål för rädslan. Förbjud byggandet av moskéer! Men vi har vår källare. Sedan blir det väl dom som står i tur för förbud. Och så vidare.

Det som smärtar är okunskapen, rädslan som grundar sig på okunskap. Rädslan för att förlora kontrollen. Som om vi bygger våra moskéer och minareter för att ta makten från våra landsmän.

Att man i Schweiz lägger folkomröstningen i anslutning till vår största högtid, Eid al Adha, Offerfesten, förstärker bara intrycket av okunnighet. En okunnighet som splittrar samhället i ett vi mot dom. Men även om det smärtar så känns det på något sätt inte som att det rör mig. Det hela verkar inte var mitt problem. Det verkliga problemet har väl Schweiziska Folkpartiet och deras vänner bland Europas nationalistpartier när de en dag skall stå till svars för sitt verk.

Vad var det han sa storumankillen? Skämmes, skämmes ta mig fan!

Andra skriver om samma sak här och här.

Vi är på rätt väg och det är det viktiga.

I går var jag på den bohuslänska socialdemokraternas valledarträff igen. Budskapet trummas in. Men det förändras också under resans gång. Det är klokt. Överhuvudtaget så känns det som att riktlinjerna blir bättre, mer mogna och därmed mera politiska. Vi har givetvis ett fantastiskt stöd av våra organisatörer i partidistriktets ledning.

Vår uppgift är att söka mandat för vår egen samhällsvision. Ett samhälle buret av fria människor som varken underordnas eller förnedras. Det som slår en är att den gnälliga klagosången över en borgerlig regering som inte för en socialdemokratisk politk är borta. De borgerliga genomför en borgerlig vision och den är inte vår.

Likaså är blindspåret att ta upp Reinfeldts kastade handske om vem som är den bäste förvaltaren av staten nu utsuddat. Det var ju inte mer än någon månad sedan jag var inblandad i en ganska lång debatt med en socialdemokratisk landstingspolitiker i Stockholm, där han försvarade just den linjen med näbbar och klor. En linje som då verkade också vara partiledningens. Men nu är det det politiska innehållet som gäller, inte dess former. Utrymmet för nostalgiska statskramare och skattenissar är begränsat. Vi skall inte framstå som i första hand försvarare av det bestående. Vi är förändrare. Och då innefattar det också vårt eget verk i svunnen tid; det som gick snett och inte blev som vi hade hoppats. Det är en bra inställning. Den öpppnar vägen för nya lösningar, nya synsätt och ger oss trovärdighet.

Men alla förstår inte det ännu. För ett par veckor sedan hörde jag en debatt mellan moderaternas arbetsmarknadspolitiska talesman, det var en kvinna, och vår egen Sven Erik Österberg. De talade om de sjukskrivna, rehabiliteringen och återinträdet på arbetsmarknaden. Och det blev en debatt mellan två systemförvaltare, den ena förespråkade Försäkringskassan, den andre en ny Kompetensförmedling och a-kassan. I grunden förenades de två av att de bägge var fullkomligt övertygade om att statsapparaten, systemet skulle lösa detta. Ingen av den ställde sig frågan om vilken roll den sjukskrivne själv skulle spela. Människan försvann mellan systemkolosserna, och med det också den enskilde människans makt och inflytande över sitt eget liv. Att ställa frågan hur vi ställer den sjuke själv i centrum för sin egen rehabillitiering borde ju vara en självklarhet, men i debatten mellan två systemförsvarare så fanns det inte plats för det.

Så nog har vi socialdemokrater långt att gå innan vi uppfyller vår egen målsättning, men vi är på rätt väg och det är det viktiga. Personligen kan jag ju känna en stor tillfredställelse över att vi som ser på det här sättet ändå verkar nå fram.

Andra skriver om politik, socialdemokrater och valet också.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof.

Socialdemokraternas partiledare, Mona Sahlin går i dagens DN ut och förklarar att Sverigedemokraternas opinionsframgångar kräver en majoritetsregering efter valet. Frågeställningen är ju absolut relevant, och jag tycker att Mona Sahlin väljer fel väg.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof. Vi kommer att få ett litet, nationalistiskt och invandrarfientligt parti i riksdagen. Det har vi haft förut utan att det påkallade socialdemokratiska krav på majoritetsregering.

Tvärtom så kommer det bara att gynna sverigedemokraterna. Om de demokratiska partierna försöker att undgå eller ignorera valresultatet så kommer det bara att uppfattas som maktfullkomlighet. Sverigedemokraterna blir det offer för pampväldet de så gärna vill framställa sig som. Partiet självbild tycks bekräftas.

Det var så man gjorde i Norge. Där präglades 80-talet av två stora frågor, om Norge skulle söka medlemskap i EU och för det andra invandringspolitiken. Anders Langes Parti var till en början ett stolleparti med en halv- och helfull partiledare, som rasade mot invandring och förintelsen av "det norska".

Snart kom ett smartare ledarskap, med Carl I Hagen som partiledare, att leda ett parti bestående av en ohelig allians mellan närmast anarkistiska nyliberaler och klassiska rasister. Men i kostym och slips.

I hägn av ett nej till EU kunde partiet skaffa sig en ny legitim platttform, bli en accepterad del av det politiska samhället. I lokalföreningar och på regionnivån arbetade fremskrittspartisterna och skaffade sig både kontaktnät, organisationsvana, ekonomi och respekt för ett gediget folkrörelsearbete.

Ingen tog debatten om vad som skilde mellan Frp´s nationalistiska och invandringsfientliga Nej-ståndpunkt, Senterpartiet decentralism eller stora delar av Arbeiderpartiets antikapialism, "Höger" eller "Vänster" definerades utifrån om man röstade Ja eller Nej till EU. På så sätt hamnade Frp bland de"goda", folkmajoriteten och "vänstern" medan Ja-sägande socialister förklarades som onda och "höger", den elitistiska folkminoriteten.

Stärkta av detta kunde också Frp´nya ledarskap flytta det politiska fokuset bort från de rasistiska frågeställningarna till en mera allmän kamp mot "de etablerade partiernas pampvälde och maktmissbruk". Frp framställde de andra partierna som folkföraktande och okunniga om vanligt folks förhållanden och åsikter. För att upprätthålla den här politiken manövrerade de så att de aldrig behövde ta politiskt ansvar. Det demokratiska partierna "hjälpte till"och uteslöt fremskrittspartiet från inflytande per definition, genom majoritetsstyre och oheliga allianser. Och Frp växer, idag är det ett av de tre stora partierna. De har majoritet i flera stora städer och i många kommuner. Och idag har de den styrkan att de kan plocka fram rasismen ur skåpet igen, i dag draperad i en ohöljd islamofobi.

Allt detta på grund av en politik som Mona Sahlin idag gör sig till tolk för. I Norge gav det Frp bara pluspoäng, ständigt i opposition, aldrig med ansvar, "utmobbade", inte enbart som parti utan också som väljare, kunde de få gråtarna på sin sida. Vi borde inte göra om samma misstag här. Bara för att (sd) smutsar ner debatten kan vi inte sticka huvudet i sanden.

Låt Sverigedemokraterna komma till riksdagen med sina väljares mandat. Låt (sd) ta ställning i voteringarna, låt (sd) delta i utskotten och riksdagens övriga arbete, låt (sd) ta ansvar för sin politik. Men ta stenhård kamp mot den. Kräv ansvar och snart kommer det att visa sig vilka de är, vilket också är problemets lösning. Sådana partier har nämligen en tendens att upplösa sig själv.

Andra skriver om samma sak här, här och här.