fredag 25 september 2009

För var det inte precis det som Göran Persson sa, att spara i goda tider för att ha i dåliga.



Två världar. Har ni tänkt på att det oftast så den sk verkligheten ser ut. Två världar som du går mellan. Det kan vara jobbet och familjen, nätet och köket, kärleken och plikten, två världar som du befolkar båda. Man är inte en på ett ställe, man är på många ställen, ibland samtidigt, men likafullt så är man bara en. Politiken och vardagens verklighet är i synnerhet två världar. Där politiken beskriver har verkligheten fulllt upp med att förstå. Överenstämmelsen sprikar. Två världar och likafullt så ska du leva i bägge.

Jag upplevde något av det här i veckan. Jag var på distriktsstyrelsemöte för socialdemokraterna i Bohuslän, som valledare. Min uppgift i det lokala valarbetet i Tanums kommun där jag verkar är att omsätta mitt partis valprogram i praktisk handling. Två världar. Vi hade besök av Ibrahim Baylan, socialdemokraternas partisekreterare. En oerhört sympatisk typ. Verkade var precis likadan där hos oss som på TV. Men likafullt två världar. I huvudsak så var vi där och då ett gäng entusiastiska valarbetare som såg fram till valkamp 2010, Ibrahim Baylan likaväl som vi gräsrötter.

Men så kom det sig att jag på två punkter bröt mönstret.

Jag menade att det är svårt att driva arbetslöshetsfrågan så länge som den nuvarande inte var högre än 2006. Ibrahim Baylan förstod inte var jag fått mina i uppgifter från och kontrade med ett nästan dubbelt så högt tal som mitt. Jag räknade på de som var anmälda till arbetsförmedlingen, vilket också LO-tidningen gör. Vilka partiledningen räknar med är oklart. Kanske var det skolelever och studenter som sökte sommarjobb som räknades in.

För det andra att det var svårt att driva tesen om att regeringen lånar till skattesänkningar så länge som statsskulden faktiskt i augusti var den lägsta sedan 1992 och inte förväntas nå 2006 års nivå ens under 2010. Då hävdade partisekreteraren att budgetunderskottet var måttet.



Och det är ju i och för sig sant, budgetunderskottet ökar precis som de gjorde 2001-2003, men budgetunderskott är inte det samma som att låna. Alla de ekonomer som vi socialdemokrater brukar framhäva, Krugman, Keynes, och inhemska storheter som Calmert och Lindbeck framhäver att ska man gå med underskott så ska man gör det i kristider. Sannolikt så skulle vi socialdemokrater gjort det samma.

För var det inte precis det som Göran Persson sa, att spara i goda tider för att ha i dåliga. En det är kanske glömt nu, kanske är det en föråldrad åsikt som byttes ut med partiledaren?

Men i TV och från talarstolar kan man säkert moralisera över budgetunderskott och förfasa sig över arbetslöshetssiffror, men för oss som skall knacka dörr och övertyga grannen så hjälper det inte. För här gäller enannan värld. Hushållen ser mer optimistiskt än på länge på framtiden. Snedvrider vi och krismaximerar så förlorar vi trovärdigheten. Där hjälper inga centralt producerade kampanjer med eländesskildringar. Två världar.

Arbetslöshet och utstämpling från sjukkassa och a-kassa är förfärligt. Men det stora problemet är ju fortfarande att ojämlikheten i vårt samhälle är så stor. Trots vårt långa regering(s)innehav så ökar ojämlikheten. Löneskillnaderna ökar, inte bara mellan miljonärer och fattigpensionärer, utan i ännu högre takt mellan grupper av arbetare, där vissa har medelklasslöner och väl så det medan de under medianlönen hålls tillbaka. Till skillnad från det som borgarna tror, så skapas inte jämlikhet med skattesänkning. Det kan bara ökade och solidariska löner för de lågavlönade göra. Bara minskade klyftor. Här gäller verkligen två världar, den politiska världen och verklighetens.

Borgarna sägs ha raserat välfärdsstaten. Bräckligheten i det, som vi stolt har kallat den socialdemokratiska visionen, visar väl dagens verklighet. Även om inte läget motsvarar hela svartmålningen, så ställer sig ju frågan: Hur är det möjligt att 40 års samhällsbygge inte tålde mer?

Vart tog sammanhållningen vägen, solidariteten det som skulle göra att vi sträcker ut den hand som den andre behöver, att vi går några mil i varandras skor. Vart tog allt det där som vi inte röstar om, det där som vi odlar i partigemenskapen, i grannskapet, i familjen vägen? Vart tog allt vägen, i bygget av välfärdsstaten? Glömde vi att bygga frihet, jämlikhet och solidaritet i vardagen? Såg vi inte att vi levde i två världar? Inser vi inte snart att det måste bli en? Det tror jag människor vil ha reda på.



Intresssant

Andra skriver om valarbete, två världar, budgetunderskott och skattesänkning här och här.

tisdag 22 september 2009

På torsdag ska jag läsa dikter. Högt för folk. Huvaligen.



Jag är lite nervös. På torsdag ska jag läsa dikter. Högt för folk. Huvaligen. Trots att jag har gjort det många gånger, det är ju mitt jobb, så blir det inte bättre med åren. Snarare tvärtom. Man gruvar sig, eller hellre, jag gruvar mig.

På torsdag, efter att vi har stängt affären för kvällen, så är det dags. Affären är vårt inköpskooperativ, som vi startade när ICA la ner för 10 år sedan. Vi har öppet mellan fem och sju på eftermiddagen, och folk stannar gärna kvar i kaféet en stund efteråt. Just torsdagarna har vi satsat på lite extra, lite högläsning och mera att äta därtill. Så nu är det min tur. Folk vill höra mig läsa Rumi. Jalal al-Din Rumi, persisk poet som levde under 1200-talet. Sufi. Sufisterna bär ju en filosofisk tradition inom Islam, av många kallade mystik. Många har säkert hört talas om de dansande dervisherna, män i vida yllekjolar som till suggestiv musik dansar runt, runt i något som liknar en evighet.

Jag är dammet som cirklar i solens sken
Jag är den runda solen
Till damkornen säger jag ”Stanna!”
till solen ”Fortsätt vandra.”

Jag är morgondimman
och kvällens sista andetag.
Jag är vinden i trädets krona och vågen
som bryts mot skäret.

Masten, rodret, skeppets styrman och dess köl
jag är korallrevet som sliter sönder det.

Jag är ett träd med en tam papegoja på dess gren
Tystnad, tanke och röst

Jag är den luft som bär musiken ur en flöjt
gnistan slagen ur en flintasten
det smidda järnets flämtande sken

Jag är både ljusen och nattfjärilen, som oupphörligt söker sig dit.
Ros och näktergalen förlorad i dess doft,

Jag är alltings varande och den virvlande galaxen
all utvecklings idé, allt det som lyfter och allt som faller bort.
Det som är och det som inte är.

Ni som känner Rumi, ni alla säg mig vem jag är
Säg jag är du.




Rumis poesi rymmer allt, den snabba iakttagelsen, den djupa tanken, skämtet och allvaret. Ofta handlar det om kärleken, den gudomliga kärleken och jaget.

Hur mycket jag än försöker beskriva och klargöra Kärleken
blygs jag för allt jag sagt när vi råkas.
Fastän tungans ord och mening är upplysande
glänser den outtalade kärleken desto mer.

Pennan raskade på med ordvändningen
Den vederfor kärleken och sprack itu.


Den pennan förstod plötsligt vad det handlade om. :)

Eller hör här!

Jag har gett upp dualismen, jag har sett att de två världarna är en;
En jag söker, En jag känner, En jag ser, En jag kallar.
Jag är berusad av Kärlekens bägare,
De två världarna är bortom mitt förstånd
Jag har inget annat ärende än att festa och rumla.


Sufisterna säger int nej till en fest. Och ibland kan det bli nog så svårt att veta vem som är vem.

Jag är inte jag, du är inte du och inte heller är du jag.
Men ändå är jag jag och du är du och du är jag.
På grund av dig, ack skönhet från Khotan, är jag i dag
förvirrad över huruvida
jag är du eller du är jag.




Andra teman är exilen, att vara långt borta från sina rötter. Att inte finna hem igen.

Lyss till rörflöjten när den sjunger,
hur den berättar om ensamheters kval:

Alltsedan jag skars av vid strandens vall
har min klagan fått man och kvinna att sörja.
Bröstet vill jag bit för bit slita itu
tills jag klargjort kärlekslängtans smärta.

Vemhelst som vistats fjärran från sin rot
åtrår den egna återföreningens stund.


Mysticismen ligger som en underström i allt det skrivna. Och på typiskt folkligt manér förenar han högt med lågt, som här:

Människans tillvaro är denna: ’De tog en vinge från en ängel och fäste den på en åsnas stjärt.’

Själv har jag hämtat mitt livsmotto från Rumi, det låter väldigt högtidligt, uppblåst kanske någon tycker, men jag gillar likafullt att ha några korta ord som hjälper mig att hålla mig på mattan, som ett broderi på väggen. Så håll till godo:

När förnuftet väcker högmod hos dig,
snorkig självsäkerhet och uppblåsthet,
lämna då ditt förnuft därhän och bli en dåre,
så att ditt hjärta förblir friskt och du vid liv.


Så på torsdag så skall här läsas. Och nervositeten har jag väl mästrat tills dess får jag hoppas. För jag gör det ju med stor glädje trots allt, så klart, när man får presentera sin favoritpoet.

Intressant här kan du finna mer om Rumi, sufismen poesin och musiken.
Svd, DN, Newsmill



Anders Widén skriver om sin egen Rumi här.

söndag 20 september 2009

Eid Mubarak!



Idag firar jag Eid. Eid al Fitr. Fastemånaden Ramadan avslutas idag. 31 dagar av fasta är till ända och skall firas i tre dagar med stor fest. Eid mubãrak! Glad eid. Det är med både stor glädje och med en sorts saknad man avslutar fastan. En månad av eftertanke och rannsakan, den stora jihad, är till ända. Nu börjar den grå vardagen igen. Men varje gång kan man känna den samma stora glädjen, tankarna får nya dimensioner, man har kommit närmare sig själv, och även om själva fastan lika lite som allmosan är en uppoffring tung att bära, så gör den skillnad.

Min egen väg till Islam är inte särskilt märkvärdig. Året är 1980. Jag reste på motorcykel genom Europa, som vanligt ensam. Jag skulle till Nice i södra Frankrike för att möta min kvinna, ja egentligen för att försöka lappa ihop ytterligare ett raserat förhållande. Hon hade några dagar kvar till semester, så jag åkte i förväg. Jag åkte genom Europa och sökte mig till varje bergtopp jag kunde finna på vägen ner. Från Taberg till Himmelsbjerg och över Jurabergens långa högland över de franska alpernas toppar, så högt jag nånsin kunde komma med motorcykeln. Jag, som är född i Lappmarken, behöver fjällen för att förstå min del i den helhet, som är så oändligt större än mitt jag.

Himlen hade bestämt sig för att pröva mig. Regnet öste ner i en veckas tid. Jag såg dimma och vatten men ingen himmel, Jag, som vanligtvis övernattar utan tält utomhus under en filt, tvingades till slut att ta in på hotell, ett folktomt trist höghushotell i Val d´Isère. Jag kunde ta av mig mina dyngsura skinnkläder, krypa ner i ett bad och avsluta dagen med en flaska billig konjak.

Nästa dag var kläderna halvtorra, stövlarna liksom sög fast kring benen, det var kallt och dimmigt. Men inget regn, så jag gav mig av. Från Isère kör du via Bonneval sur Arc till Lanslebourg Mont Cenis där du tar till vänster och ger dig upp i bergen, in en sväng genom Italien, till Quix där du tar till vänster mot Briançon. Det var när jag passerade toppen vid Le Canton som solen kom. Värmen kom plötsligt i ett slag. Kläderna torkade på kroppen av sol och fartvind och långsamt återvände värmen till min kropp. I Briançon återigen till vänster och sedan raka spåret ner mot Nice. 2 timmars körning i makligt, uppknäppt tempo. Raka spåret hela vägen ner till Medelhavet.

När man kommer till Nice från väster så leder huvudvägen in på Promenade des Anglais, den stora paradgatan. Jag kör under palmerna hela vägen fram till Hotél Negresco, parkerar motorcykeln, tar av mig hjälmen och fortsätter gå, nerför trapporna till stranden, tar av mig kläderna och rätt ut i havet i bara kalsingarna. Ett kort bad, jag sätter mig på botten så länge som jag klarar att hålla andan och flyter långsamt upp till ytan igen. Går upp på stranden och tar på mig kläderna, ler mot två unga kvinnor som skrattar och jag återvänder till cykeln. Nycklarna har blivit sandiga, så låset kärvar lite.

Ett par kvarter innanför Promenade des Anglais ser staden helt annorlunda ut. Ruffigt och nerslitet och jag finner ett litet 75 kronor natten hotell. Det är skönt att lassa in även om min packning aldrig varit stor. Ett par skjortor ett extra par jeans, underkläder och skor. Toalettsaker och en stor handduk. Resten är verktyg, reservslang, pump,verkstadsmanual, kartor, ett par böcker (Zen and the art of motorcycle maintainence) och lite kvarbliven konjak. Jag somnar och vaknar igen vid 8-tiden på kvällen. Klär mig, går ut och äter en enkel middag på en enkel restaurang, grillade sardiner, men ljuvligt gott. Till det ett par glas vin.

Sedan går jag ner till le Promenade. Flanerar längs stenmuren mot stranden, ser på några sena badare, fångas av förbipasserande fransyskor. Jag har alltid fascinerats av fransyskorna. De går där rätt mot dig, ser rätt på dig men genom dig, eleganta och stolta utan att visa något som helst. Förrän de precis är på väg ut ur synvinkeln. Då kommer leendet, blicken som söker kontakt, ”Jag ser dig och jag tyckte om att du ser mig”, sekundsnabbt och sedan är det över. Hon går vidare, fotstegen försvinner och dör ut. Fullkomligt oskyldigt men så absolut bekräftande. Jag sätter mig på stenmuren och tänder en av mina 30 dagliga cigarretter. Jag rökte alltid Gauloises utan filter och här var mitt nikotineldorado.

När jag sitter där kommer en man och sätter sig vid sidan av, inte för nära och inte kontaktsökande. Efter en stund så tänder jag min andra och bjuder honom en. Han tackar och tar emot och vi börjar prata. Han är algerier, gästarbetare i Marseille. Eftersom jag också jobbat där, tillfälligt i hamnen på en annan resa, så har vi något att prata om. Min franska är rostig men vaknar liksom till liv under vårt samtal. Han är i Nice på ett par dagars semester. Är man arab, algerier, arbetare och bosatt i Marseille så behöver man komma bort. Klimatet där är hårt, ”dûr, tres dûr.”. I Nice får man vara ifred. Där är man ingen, en besökare, en matgäst, ingen. Efter en stund så kommer vårt samtal in på politik, han hävdar bestämt att Europas politik, det europeiska samhället är genomsyrat av kristendomen. Jag protesterar, min egen gudsförnekelse och sekulära övertygelse skriker nej. Kristendomen är ett avslutat kapitel i Europas politiska liv.

Diskussionen blir häftig, men han envisas med att hävda sin tes: Europa är bestämt av sitt kristna arv. Och han kommer med exempel. Om bankväsende och socialförsäkringar, om politiska debatter och demokratin. Det är inte så att han förkastar det, men han övertygar mig mer och mer om det riktiga i hans tes. Europa bestäms av sitt kristna arv. Jag kontrar med att fråga om inte samma sak gäller för Algeriet, men med islamiska förtecken, Och jag avslöjar snart hur lite jag vet om Islam. Han berättar och bekräftar, jag frågar och han svarar. Vi kommer att sitta där i många timmar, långt in på natten och samtalet löper utan alkohol, men mycket nikotin. Samtalet ringlar sig in mot själva religionen.

Han är en vanlig, inte särskilt aktiv muslim. Men han trivs med att förklara. Jag fastnar vid det som jag uppfattar som det medeltida arvet i islam. Jag har alltid varit fascinerad av medeltidens sedan den gången min mor gav mig Tomas a Kempis´ skrift om teodiceproblematiken; jag var mitt uppe i mitt mest seriösa existensialistiska sökande och en häftig diskussion med min religion-lärare om bevisen för Guds existens. Sartre var min profet och Existensialismen är en humanism min bibel.

Men det är något i medeltidens syn på synden, avsaknaden av en dualisitisk djävul, att människan i sig är både ond och god som aldrig riktigt släppt taget om mig. Där medeltiden talar om etik, ditt eget ansvar för dina handlingar, där talar renässansen om moral, det regelverk som andra satt upp för att reglera dina handlingar. Och nu satt jag med en man som, en sen, sommarljum natt i Nice, öppnar mina ögon för en religion som har så mycket gemensamt med mitt filosofiska fundament. Under kvällen lopp klottrar han ner i fonetisk form trosbekännelsen på en avriven papperslapp i kalendern. Jag läser och försöker uttala det, han hjälper till och rättar, ursäktar att han inte vet hur man ska stava en del av de gammalarabiska ljuden. Jag viker ihop lappen och stoppar den i plånboken. Jag har fortfarande kvar den lappen 30 år senare. Lachadou lainallah waachadu anamomhammad rassalallah skrev han. Och det är början på en lång resa till en tro som jag inte kunde föreställa mig.

Att söka en religion var så fjärran från min hela föreställningsvärld. Jag var nyutbildad teaterregissör, en helt ny värld låg framför. Bakom mig försvann verkstad och Gränges Aluminium, jag hade gjort mitt livsval och nu skulle jag forma den framtiden. Att tro var något man gjorde i kyrkan, i verkligheten skulle man veta. Bastant och handfast sekularism utan plats för vidskepligheter. Men likafullt kom jag att behålla den där lappen.

Tre dagar senare kom G, hon flög och hade bokat ett bra hotell, med bekväma sängar. Vi stängde in oss där i ett par dagar och pratade, om min otro, om hennes, om hennes våldsamma besvikelse och ilska över mitt svek, om det omöjliga i att våga lita på mig igen, om all den kärlek vi fortfarande kände men som inte kunde rymmas i det raserade tempel vårt kärleksförhållande en gång hade byggt. Vi grät och skrattade, älskade och fnittrade, planerade för en framtid som vi bägge insåg var över den stund vi öppnade dörren ut till hotellets korridor. Roomservice höll oss med mat, vin och kaffe, två dagar i en säng. Därefter skildes vi. För gott.

Jag satte mig på motorcykeln och åkte till Avignon och teaterfestival, vidare mot Pyreneerna, stack inom Montaillou för att fylla på mitt medeltidskonto, men hamnade i Andorra. Tre dagar låg jag med hög feber och lunginflammation innan jag lyckades ta mig till ett apotek där jag fick penicillin, utan recept, och på tillbakavägen en 2 liters flaska med whiskey. Efter två dagar var jag 1400 ff fattigare men tillräckligt frisk för att återvända hemåt, Jag förstod att det inte handlade om semester längre utan om att så fort som möjligt komma hem och under vård.

Jag körde, käkade penicillinet på morgonen och drack whiskey till sängs om kvällen och lyckades ta mig till Danmark och en mycket kär vän. Hon stoppade mig i ett varmt bad, lät mig ligga i flera timmar, tog mig upp och svepte mig i morgonrock och varma filtar. I två dagar gav hon mig all den kärlek som det tomma skalet av en man, som var mig, kunde begära, och jag återvände hem till Stockholm. Utan kvinna men med en liten hopvikt papperslapp i plånboken.

Under de tio år som följde så studerade jag denna Islam som inte upphörde att fascinera. När man inte behärskar arabiskan så står man utanför, Det är ofrånkomligt, men med hjälp av de gamla Koranöversättningen, engelska och framför allt litteratur om Islam kom den mig allt närmare, och jag den.

Jag konverterade i början av 90-talet. En enkel cermoni där du uttalar trosbekännelsen inför 2 vittnen. Ash-hadu anla-ilaha illa-Allah, wa ash-hadu anna Muhammadan rasul-Allah. ”Jag vittnar att det finns ingen Gud utom Allah och jag vittnar att Muhammad är Guds sändebud.”

Att vara muslim är en motsägelse, jag är ju hela mig, men islam ger ramverket och sedan är det min sak att fylla det. Att leva med insikten att Gud är större, Allah akbar, inte stor, inte störst utan just större, ger tron mening. Gud är inte man, Gud är större, inte kvinna utan större, inte kropp, inte avbild - Gud är större.

Resten är redskap.

Intressant

Andra skriver om Eid, Ramadan, Islam och mer här här och här.

Jag sökte förgäves efter artiklar om ramadan och eid hos Dagens Arena, Efter Arbetet och Tiden.

lördag 19 september 2009

Hej Göran Hägglund, jag tror att du egentligen vill något helt annat.


-Hamlet och polischefen- Foto: Gunnar Brink

Hej Göran Hägglund, ja jag är lite gammaldags och har svårt för det här ”förnamnandet” som brett ut sig i offentligheten. Jag läste din artikel i DN och lyssnade på ditt tal i Almedalen. Jag tyckte att det var intressant det du gav uttryck för, du är ju en klok människa och uppskattad av dina kollegor har jag förstått.

Jag ska gå rätt på sak, jag är en sådan där ”teaterregissör”. Och sosse-politiker, folkvald revisor i Tanums kommun minsann. Så jag fyller väl måttet för det du betecknar som kulturvänster.

Jag har arbetet på teatern i trettio års tid nu och precis rundat de 60. Innan dess var jag verkstadsmek på Gränges Aluminium i Sundsvall. Jag har väl haft någon sjukdag, och faktiskt också en och annan a-kassedag. Men i huvudsak har jag jobbat. Skapat teater för unga och gamla, som handlat om kärleken, vänskapen, krig och fred , om utsatta barn och helt vanliga barn som bara vill bli älskade, om människor som kämpat mot både natur och överhet för att få leva ett hederligt och anständigt liv. Vi är många som sliter och strävar för att det ska bli verklighet. För verklighetens folk. Det är någon miljon människor som betalt sina biljetter och skrattat och för såvitt även fällt en tår när de sett på våra föreställningar. Du vet säkert att det är fler människor i vårt land som köper biljett för att se scenkonst än för att se fotboll och hockey?

Så jag har lite svårt att riktigt få ihop det där med kultureliten. Visst finns det en elit här i landet som styr och bestämmer, det är ju ingen direkt nyhet. Den har väl funnits i alla tider. Men det är det där med att det skulle vara någon sorts kulturelit som förtrycker folk i allmänhet, som jag inte känner igen. Jag bor ute på landet i norra Bohuslän. Jag kör mina 20 mil varje dag för att komma till jobbet. Här är nämligen lika mycket glesbygd som i min barndoms Dorotea i södra Lappland. Folk jobbar och sliter, i jordbruket, på ABBA, i ateljéer, äldreomsorg och skolor. Finanskrisen tömde oss på mycket av industrin, men det skall väl komma tillbaka på ett eller annat sätt. Som s-politiker så har jag många vardagliga problem att stöta och blöta med mina vänner.

För granngårds bor traktens bonde. Vi talas vid då och då, det är ju ofrånkomligt eftersom vi, förutom väder och vind, har väg och vatten gemensamt. Det handlar ofta om mjölkpriser och energiskatter. Åt andra hållet bor Barbro och Roland, han är sjukpensionerad pga manodepression, en besvärlig sjukdom, men inte värre än att han är en djäkel på att måla tavlor. Vi har väldigt roligt tillsammans. Barbro har äntligen, efter en tids sjukdom, fått en halvtid fram till jul på en förskola, annars är hon utbildad musikterapeut, men sådana jobb har inte kommunen råd med längre. Min sambo, som är konstnär, jobbar 66% som personlig assistent, för att få den känslan av att ha pengar i slutet av varje månad att betala sin del av kostnaderna med. Hon tillhör den krets av unga kvinnor som ni politiker på 90-talet tyckte skulle starta eget. Lämna a-kassa, arbetstidslagar, sjukförsäkring och dövande trygghet för det spännande livet som egen. Jo tack, långa dagar blev det men pengar, njaa. Här försöker vi att få livet, livspusslet säger man väl i Stockholm, att gå ihop. Och vi har väldigt få förmeningar om hur folk ska leva och tänka.

Tvärs över dalgången bor smeden. Han och jag brukar stå för maten när bygden bjuder till fest. Hans hummersoppa skulle du smaka och min rostbiff på highland cattle är inte heller att förakta. Och det var just en sådan gång, som vi kom att tala om föraktet för vanligt folk. Vår dotter hade tagit studenten och bjudit in bygden till fest, ett hundratal kom. Det var bonden, och stenhuggaren, smeden förstås, sjukvårdbiträdet, elektrikern, läkaren och läraren, arbetslösa och heltidsarbetande, konstnärer och amatörmålare, barn och gamla, och vi hade en trevlig eftermiddag kväll. Och vi kom att tala om föraktet mot vanligt folk, men det handlade då om förändringar i sjukförsäkringen, regler för a-kassa, nedragningar i skolan och för all del bonusar och riksdagsmännens inkomstgarantier. Och ingenstans kunde jag se någon kulturvänster titta snett på ”Svenssons och deras liv”. För det har vi alltför många volvos, villor och vovvar. Vad några enstaka konststuderande gör i tunnelbanan förändrar inte på det. Så jag vet inte riktigt var du fått den där uppfattningen om konstnärer, teaterregissörer och kulturverksamma från.

Nä, vet du vad, jag tror att du egentligen vill något helt annat. Jag tror att du vill knyta an till något vagt känt, en känsla av att folk ”tycker” som du. Känslan av att några ”däruppe” kör med oss ”vanliga”. Konstnärerna tex som ser konstiga ut och pratar konstigt så att ingen förstår. De där som lever gott på våra skattepengar och med sina konstiga idéer försöker få oss ”vanliga” människor att ändra på våra liv.

Jag tror att du pratar politik, eller hur? För skall vi vara ärliga så är det ju inte konstnärerna som innehar den politiska makten. Det är politikerna. Det är inte konsten som är ett demokratiskt problem, utan politiken. Men då blir också ditt resonemang så mycket farligare. Byt ut ordet ”konstnärerna” mot ”invandrarna”, mot ”judarna”, ”muslimerna” eller ”de kristna”, och det retoriska greppet blir uppenbart. Jag påstår inte att du hävdar detta, jag påstår bara att du använder samma retorik. För att appellera till de människor som har den där ”känslan” av att de vet varför livet inte blev som de önskade, till de som du kanske hoppas skall fylla ut ditt partis sinande väljarbas. Men det är farlig väg att gå. Att ställa ”vi” mot ”dom” är att väcka krafter som du inte alls kan vara säker på en dag gör som du vill. Och det gynnar i vart fall inte ”Svenssons och deras liv”.

Med sensommarhälsning från det undersköna Norra Bohuslän eller för att travestera Hamlets faders vålnad i Shakespeares pjäs:

”Glöm oss icke!”

Anders Nilsson


intressant

Andra skriver mycket om Göran Hägglund, bl.a här, här, här :), och här.

DN, Newsmill, SvD, och Markus Birro måste ni bara läsa liksom KD´s kulturpolitiska talesman

fredag 18 september 2009

Änglars behov av upphovsrätt - Anders Widen säger det som skall sägas


Bättre kan det inte sägas

läs den, begrunda och skriv till din närmaste riksdagsledamot. Nu!

intressant

torsdag 17 september 2009

...förnedra dem genom att framställa allt det de tyckte var viktigt som futtigt, enfaldigt och kraftlöst


Ibland får vi titta utomlands för att få bränsle till debatten om den svenska Socialdemokratin. Det norska valet var både en kick och en hemläxa att göra för vårt parti. I England pågår en livlig debatt om vad som skall eller måste ligga till grund för en framtida demokratisk vänster, socialdemokratin med andra ord. I tankesmedjan Compass pumpas massor av luft in och ässjan går het. Här smids tankar till nya och funktionella former. På ett seminarium för ett par veckor sedan höll en av de skarpaste smederna, Jon Cruddas, i hammaren. Ett framträdande som fyllt många med stora förväntningar.

Hans föreläsning utgår från att vi befinner oss vid en historisk vändpunkt. Efter år av valframgångar och maktinnehav står vi inför en grundläggande ekonomisk och politisk förändring, som brutit ner gamla politiska föreställningar och framgångsrecept. Han ställer den brutala frågan: Kan någon förklara vad socialdemokratin står för längre?

Cruddas vill formulera ett nytt program för den socialdemokratiska vänstern. Han har själv tidigare gett det ett namn, Det goda samhället, och han har pläderat för att socialdemokratin måste finna tillbaka till arbetarklassen. Nu går han vidare, med en ny klassanalys och en konkretisering av det politiska programmet.

Det pratas mycket, skälls och gläfs, men likafullt kräver framtiden att vi kan formulera en vision av vilket samhälle vi vill ha. Frågan om vi vinner val eller inte är helt underordnad detta. Därför att just ett samhälle i så grundläggande förändring som vårt formar om den politiska kartan. Nya krafter framträder, nya allianser möjliggörs och det blir tvingande för socialdemokratin att placera sig på den här kartan.

Just frågan att anpassa sig till den nya samhällssituationen, skapa rätt allianser och återfinna den socialdemokratiska själen pekar Cruddas ut som en fråga om liv och död för en demokratisk vänster.

Cruddas skiljer sig här på ett avgörande sätt från den svenska, självutnämnda, vänstern inom socialdemokratin. Han går visserligen tillbaka till socialdemokratins historiska landvinningar, men han stannar inte kvar där. Varken i nostalgisk ”det var bättre förr” eller i den patetiska ”vi-har-byggt-välfärdsstaten-i-50-år-och-nu-kommer-borgarna-och-river-ner-den-på-3-så-nu-får-vi-bygga-upp-den-igen-precis-som-den-var-förut”-hållningen som dominerar den svenska eftervals-debatten, en debatt som inte blev till mer än en införvals-debatt.

Han formulerar som han beskriver det, två grundläggande förluster. För det första, socialdemokratin har förlorat sin klassbas, sitt traditionella samhällsideal och sin optimism. I närmast poetiska ord beskriver han hur förlusten pumpas genom ett ådernät allt från torgmötet med våra kärnväljare och de lokala aktivisterna via gruppmöten i kommuner och landsting till maktens korridorer bland talskrivare och statssekreterare, helt upp till partiets ledande inre krets. Känslan av att vi har förlorat, så påtaglig att den går att ta på.

Känslan av att inte bara ha förlorat makten, utan en ännu mer påtaglig känsla av vi har förlorat vår identitet.


Cruddas beskriver engelska förhållanden, men nog känns väl mycket av det igen även hos oss? Han talar om den försvinnande arbetarklassen, som man trodde var evig och 70-talets tro på en stark stat som garanterar välfärd och rättvisa åt alla. Om hur New Labour kokar ihop till ett parti för finansiell tillväxt och storstädernas medelklass, om en utveckling där bottnen nu gått ur. Och känslan av förlust uttrycks med tystnad.

Vi har förlorat vår optimism. Socialdemokratin har alltid varit ett framtidsoptimistiskt parti. Hela vår politik är formad ur en obändig tro på att samhället kan bli bättre, att vi kan göra det bättre. De senaste 15 åren har den upplösts och är på väg att försvinna. I dess ställe kom en politik baserad på ett medelklassens England, där egenintresse var den bärande principen, materialismen allt vi hade att komma med. Och med det försvann optimismen.

Cruddas citerar Richard Rorty som skrev ” bästa sättet att orsaka människor långvarig smärta är att förnedra dem genom att framställa allt det de tyckte var viktigt som futtigt, enfaldigt och kraftlöst.” När jag talar med gamla partivänner så är det just det som de beskriver och det är mycket mer än bara åsikter. Det är ett uttryck för verklig smärta och sorg: känslan av att framtiden och politiken har förlorat sin optimism, hoppet som är all livskraft finns där inte längre, och därför är det hoppet som vi måste återupptäcka och ställa i centrum för politiken.

Idag är världen på väg genom en stor världsomfattande kris. Världen ropar efter nya lösningar och nya allianser som öppnar vägen för social demokrati, där jämlikhet, uthållighet och välstånd är trovärdiga mål.

Men man måste vara uppmärksam på att samhälleliga kriser lockar fram de gamla motsättningarna mellan de radikala och traditionalisterna, de ortodoxa, i partiet. I England är den här striden påtaglig, i Sverige kanske svårare att se, eftersom den döljs bakom ordkaskader om höger och vänster, socialister och nyliberaler, någon gång reducerat till socialliberaler men trots det bara ord för att positionera sig. Någon verklig politisk plattform lyckas aldrig dessa grupperingar formulera. Siktet begränsas till nästa partikongress och till nästa val. Den engelske partibildaren Keir Hardie, Labours August Palm, uttryckte det så: ” att partiets samvete fördunklas av längtan efter makt snarare än rättvisa och leder fram till dess undergång.” Kanske något att tänka på för dagens rapportskrivare och partistrateger, eller valtaktiker borde de väl snarare kallas.

”Labours allvarligaste problem är dess brist på trovärdighet. Det tvekar inför att handla därför att tanken är delad. De åstadkommer inte det de skulle kunna eftersom de inte vet vad de vill. Det är ett tomrum i Labours tänkande som leder till intellektuell blygsamhet, konservatism och vanetänkande som låter politiken stilla flyta med, guppande i verklighetens bakvatten.” skriver en annan av Labours veteraner.

Cruddas konstaterar och ställer frågan: Vart går vi?

För det första stryker han under vikten av att erkänna den social liberalismens avgörande inflytande på socialdemokratins grundvalar. Det handlar om liberalismens vilja att skapa förbättringar för människorna idag, inte att vänta till morgondagens utopi. Men då gäller det att knyta an till en radikal tradition av liberalismen som verkar för gemenskap och solidaritet och åsikten att vi har ansvar för varandra. Den som erkänner människors behov av trygghet och känsla av samhörighet, respekt och självtillit.

Och det kan lätt förenas med framtidens vänster. Om vi förmår att skapa de rätta politiska allianserna. Socialdemokratin har alltid haft en förmåga att vara med i folkliga rörelser, facket, hyresgäster, kooperation, Folket Hus, ABF, men mycket mer ambivalent när det gäller de rörelser som vi inte omedelbart ser som ”socialdemokratiska”, t.ex. miljörörelsen och kvinnorörelsen. Och i perioder av kris, verkar partikonservatismen leda till att vi drar oss undan i självgodhet.

Jämlikhet, gemensamhet/samhällelighet, uthållighet och demokrati är det nya programmets fundament. Det sammanfattar hans vision. Bara jämlikhet kan skapa verklig frihet och social rättvisa. Frihet är jämlikhet i handling. Fattigdomen måste utrotas i samhället.

Bara gemensamhet kan förena jämlikhet och frihet i en anda av solidaritet och ömsesidighet. Här är det intressant hur Cruddas ser samhället som något annat än staten, för honom omfattar samhället det som vi skulle kalla lokalsamhället och närdemokratin och som skapar självtillit och en känsla av tillhörighet. Det är en politisk uppgift att säkra samhällena från fattigdom och otrygghet, mot dåliga hyresvärdar, arbetsgivare och kriminella gäng. Även om det knappast berör Stockholms medelklass så är det fenomen i tiden, se på hur Reclaim blev utjagade ur Rosengård, se på människor går samman för att skydda sin miljö och egendom i områden där inga poliser mera finns. Eller i byalag, kooperativ och andra gemensamheter som ordnar det staten och marknaden inte längre kan leverera.

Cruddas pekar på behovet av stora bostadsprogram som snabbt kan förse människor med anständigt boende men han understryker att det måste göras på en lokal nivå. Lokal finansiering, lokal planering och lokalt genomförande.

Att den nya socialdemokratin måste baseras på ekologisk uthållighet är en självklarhet. Rörelserna finns där, människorna likaså, socialdemokrater måste se dem som sina allierade annars dör vi.

För att Jämlikhet, Gemenskaphet och Uthållighet skall kunna förverkligas så kräver det förändringar av själva demokratins sätt att fungera. Cruddas pekar på specifikt engelska förhållanden, men vi kan själv se hur många av våra partivänner försöker vitalisera demokratin, genom att förändra institutionernas arbetssätt, vi strävar efter att öppna vårt eget parti för dialog och medverkan på ett nytt sätt, dialogen mellan politiker och medborgare söker nya vägar i nya sociala media. Synen på partiet som ett livslångt band där stränga hierarkier bestämmer vägen fram till politiskt inflytande måste försvinna. Den demokratiska rörelsen finns här och den kräver sin rätt.

Varför har vi låtit oss gå in på moderaternas planhalva, där de inbjuder till kamp om vem som är den bäste förvaltaren av staten? Varför låter vi Reinfeldt bestämma den politiska agendan, så att vi ständigt är steget efter? Cruddas påstår och jag håller med honom att det beror på att vi har förlorat vårt språk, vårt tilltal, medkänsla och generositet. Vi har placerat oss på deras planhalva, i deras politiska och filosofiska ramverk. Men det här ju ingen interndebatt. Inte alls!

Dagens politik handlar om att försvara de mest utsatta, det mest sårbara genom att stolt försvara en aning, en försmak av ett moderns social demokratiskt samhälle.

Fredrik Jansson, Tankar från roten skriver ofta och bra om Jon Cruddas och den engelska debatten.

Intressant

Andra om socialdemokratisk förnyelse skriver här, här och här.

Av Dagens Arena, Folkbladet Östgöten, Tiden, Aip, Tvärdrag att döma så har vi en lång väg att gå innan vi hinner ifatt den engelska debatten. Kanske måst vi leta utanför partiet som här

DN, SvD, AB

lördag 12 september 2009

Korruptionen igen!


Med anledning av ytterligare en skandal så relanserar jag en äldre text.

Varför kalla det gräddfil när det handlar om korruption?

I Sverige lever vi med en tanke om att korruption är något utländskt. Sådant vi rapporterar från Italien, Frankrike, Afrika, Asien, kanske i Latinamerika. Ja överallt utom i Sverige. Eller som Stina på Salkråkan skulle ha sagt det: "Hemma på våran gata i stan.." där förekommer inte korruption. I Sverige finns det bara gräddfiler, mygel, skandaler och affärer. Inget olagligt bara omoraliskt med andra ord. Men är det inte dags att kalla saker vid sitt rätta namn?

När en tjänsteman i Stockholm får förvärva 4 centralt belägna förskoleverksamheter för 600 000 kronor, så är det inte fråga om en "affär" utan korruption. När en rektor i Täby får köpa en skola för en spottstyver, så är det inte "mygel", det är korruption. När en företagare får undantag från strandrättsregler därför att han har gjort så mycket gott för samhället, så är det inte en "gräddfil" utan just korruption. Exemplen kan mångfaldigas och vi läser nästan dagligen om dem.

Så varför är då det viktigt att kalla saker vid sitt rätta namn? Jo, helt enkelt därför att korruption är olagligt, vilket inte "gräddfiler", "affärer" och "mygel" är. Det är bara omoraliskt.

I Sverige har vi ju ett system där politiker är ställda över lagen, det kallas med ett finare ord för att de likt poliser, kungahuset, militären har en en speciell medborgarrätt, till skillnad från oss andra som omfattas av en allmän medborgarrätt. Polisen tex. har våldsmonopol, vilket ingår i deras speciella medborgarrätt. Politiker kan inte juridiskt granskas och lagföras för de beslut de fattar i de politiska församlingarna. De kan bara bli avsatta i val och ställas till moraliskt ansvar. Det här är ju i grunden farligt. Hade det blivit lagfört och straff utmätt så skulle vi säkert se färre bortskänkta skolor, och inte så många pudlar.

För det är ju det som görs i Sverige, du förser dig av skattemedel, smörjer andra, låter dig smörjas inför ett beslut och du kommer undan med en pudel. Mutor och bestickning reduceras till en Toblerone och en flaska whiskey till jul. I gräddfilarnas land förekommer inte korruption. Så fiffigt har vi ställt det för oss.

intressant Läs DN och Mitt i steget

SvD och här

och Inga-Britt Ahlenius här.

torsdag 10 september 2009

Fattigmansmat! Hela havet är fullt av den.



Ostron! Hela havet fullt av ostron!

Idag gick jag ut på Valön för att plocka ostron. Samma dag som Kosterhavets nationalpark invigs några mil norrut. Sveriges första marina nationalpark. Det omfattar ett rikt hav, fyllt av skaldjur, musslor och framförallt ostron, en fantastisk marin flora och fauna. Skageraks ostron är en delikatess som älskas av alla som känner skillnad. Det är bra att det här havet värnas. Tack vare att dialogen mellan fiskare, naturvårdare och forskare har funnits där sedan starten har en rimlig balans uppnåtts, det kommer fortfarande att fiskas räkor, människor kan bo kvar och turisterna komma. Bottentrålning och viss motorbåtstrafik kommer att försvinna. Allt för att skona den enorma artrikedomen som kännetecknar Kosterhavet.


Därför är det ironiskt att trots alla föranstaltningar så kommer ändå havet att förändras, arter försvinner och andra tillkommer. Från norr vandrar den gigantiska Kamtjatka-krabban, ett monster till djur som kan bli upp emot två meter utbredd och väga sju kilo.

Och här kommer vi till mina ostron. Från Japan har det japanska ostronet kommit, knappast vandrat men snarare liftat med båtar, i bulkvatten har ägg fraktats och sedan etablerat en ostronkoloni i våra vatten. Och den växer så att det knakar, både i antal och i storlek . Och de smakar utmärkt, det japanska ostronet är trots allt världens mest ätna ostron, (ja, ni vet det där flugor som inte kan ha fel), när det gäller det japanska ostronet så har de inte fel. Det smakar utmärkt, saknar något av den skärpan av mineral hos Skagerak-kusinen. Vad det beror på är svårt att säga, japanen lever i grundare vatten med annan sälta och andra småkryp. Men du kan gå längs stranden och plocka dem. De lever på samma nivå som blåmusslan och anses konkurrera ut den, det återstår att se.

Och när åldern tar ut sin rätt och du inte längre håller dina två minuter under vatten så är det en befrielse att kunna gå i stövlar och skörda, att gå i vattnet där längs stranden och plocka ostron direkt i hinken, öppna och njuta, med eller utan citronstänk, gratinera med din bästa parmesan eller varför inte långlagrad spansk Manchego. Och vilken lyx, jag går där med 30 ostron i hinken, fler äter vi inte idag, sist jag var på fiskauktionen så kostade de ”svenska” en förmögenhet. Man känner sig välförtjänt belönad. Ostron som fattigmansmat.


















Intressant

Hurra! Äntligen...


ur Hamlet; kung Claudius

Østfold Teater har äntligen blivit regionteater! Idag fick vi det efterlängtade beskedet att vi blivit erkända som fullvärdig regionteater. Det har tagit många år och mycket arbete. Under lång tid har vi trots små ekonomiska medel producerat föreställningar av högsta kvalitet för barn och ungdom. De ekonomiska begränsningarna har ju gjort att vi varit tvungna att begränsa antalet skådespelare och turnéperioder. Trots det har vi producerat högklassiga föreställningar, satsat på ny dramatik från unga norska förffattare, ordnat dramatikerverkstäder, och varit en scen för lokala unga proffesionella. Nu kan vi vidareutveckla den satsningen och även producera för den vuxna kvällspubliken. Fantastiskt.



ur Hamlet 2007: Hamlet og Ofelia

Från att från början varit bara tre anställda med ansvar för allt har teatern vuxit till en fullvärdig teater med ansvar för alla teater i fylket. I det skiljer vi oss ut från andra regionteatrar, vijobbar med proffessionella förställningar för turné, men också med lokala spel och amatörteater, vi ordnar kurser för företag och enskilda regionalt och nationellt. Vi har verkligen satsat på att teatern skall vara en levande del i ett regionalt men också sannaste mening lokalt samhällsliv.


ur Hamlet: Laertes hemkomst


Nu satsar vi på allvar för teaterns största utmaning någonsin, Brev fra Bendik, en föreställning om den store östfoldskonstnären Bendik Riis, han som fick Sune nordgren att flytta på Christian Krogh på hedersplats i Nasjonalgalleriet i Oslo och stället hänga Riis´ mästerverk "Bendik og Årolilje" på hans plats. Det kommer att lbi en föreställning fylld av visuell fantasi, bilder och poesi, musik av Bugge Wesseltoft och fantastiska skådespelare.


Bendik Riis: Malermesteren



Intressant om konst, kultur och teater skrivs det här.

tisdag 8 september 2009

Grattis Umeå!


samisk kalender

Grattis Umeå! Staden blir europeisk kulturhuvudstad 2014. Det är inte utan att mitt norrländska hjärta, trots betablockerare och vattendrivande, slår en del extraslag.

Umeå är en stad som utvecklats på tvärs mot gängse föreställningar. När allt skulle flyttas söderut så bygger man universitet. Den gamla statstjänstemanna staden, med regemente och storsjukhus förvandlas. Man bygger egen opera, Norrlandsoperan, när Skellefteå får regionteatern låter man Ögonblicksteatern, av de äldsta och intressantaste frigrupperna i landet, utvecklats till en ”stadsteater” med nära samarbete med lokala krafter. Jazzmusiken har levt stort i staden. Staden har en egen symfoniorkester.

Från Trondheim till Murmansk breder regionen ut sig och Umeå har genom långt och ihärdigt arbete från medborgarna och lokala politiker etablerat sig som ett viktigt ekonomiskt och kulturellt centrum. Att man nu blir Kulturhuvudstad är bara ett naturligt steg i den utvecklingen.

Men kultur i Umeå har inte bara varit en dans på rosor. Kulturchefer har kommit och gått. Kulturlivet har fått sina törnar av klåfingriga politiker och egensinniga tjänstemän där ambitionerna inte alltid följt samma stigar. Trångsynt bymentalitet har inte alltid tålt kosmopolitisk närgångenhet.

Jag hoppas nu att Umeå som kulturhuvudstad 2014 kan bli något mer än ett skyltfönster för en regional självgodhet över renkött, jojk och norrländsk ordknapp envishet. Jag hoppas att Umeå lika mycket som de visar världen Umeå, också bjuder världen in till sig. Att staden blir en spännande mötesplats för världens kultur och låter sig lika mycket inspireras som att inspirera. Låt inte kulturhuvudstadsåret bli ett skyltfönster för och exportsatsning av en etnocentrisk särart. Låt Umeå för ett år bli en plats där världen visar sig.


Intressant flera skriver här och här och här.

söndag 6 september 2009

Jag som trodde att vara social demokrat var detsamma som att verka för...ett samhälle baserat på demokrati och gemenskap


Även i vår lilla kommun utan andra friskoleetableringar än 4 kooperativa dagis gjorde vinstdebatten sitt intåg på senaste AK-mötet. Vår representant i BUN (Barn- och ungdomsnämnden) rapporterade upprört att nu skulle friskolorna grafsa åt sig ännu mer från kommunen. Det gällde alltså att de ska få kompensation för de merkostnader kooperativen har för moms och kontors/redovisningsarbete, som de kommunala dagisen, och för den delen skolorna, slipper undan. Detta för att de båda driftsformerna ska arbeta på samma villkor. Ingen orimlig tanke kan tyckas.

Jag kan förstå att vår representant reagerar, kostnaden skulle bli 1 miljon extra i tider som är hårda nog från förr. Men reaktionen röjde också en inställning som enligt min mening är skadlig för socialdemokratin.

Här på landet är valfrihet inget stort, tvärtom får vi kämpa för att behålla det lilla vi har. Större lyx än så kan vi inte unna oss. Skolor, dagis, butiker, vårdcentraler, åldringsboenden lokalt läggs ner och centraliseras. I några fall så går vi boende samman och startar ”eget”. Vi startar ett inköpskoopertiv och det ersätter den nerlagda butiken. Genom frivilligt arbete hålls lokalerna rena, varor packas upp, fakturor bokförs och betalas osv. Detsamma gäller för de fyra dagiskooperativen. Föräldrar som såg hur kommunen stängde dagis och erbjöd plats i centralorten, två timmars körning bort i buss för barnen varje dag, beslöt sig för att starta ”eget”.

Hade det inte varit för föräldrarnas insats så hade inget dagis funnits, kvaliteten hade försämrats och en viktig samhällelig insats från de vuxnas sida omöjliggjorts. I stället för att tacka föräldrarna så skall de nu omyndigförklaras och mejslas in i en fundamentalistisk ”socialistisk” agenda.

I botten ligger här en grundläggande feluppfattning hos min partikamrat. Han tror att kommunens pengar är kommunens, inte skattebetalarnas. Han tror att kommunen äger sina medel, att han som politiker äger verksamheten. I stället är det ju så att vi politiker är valda för att med kommunen som verktyg förvalta skattebetalarnas pengar. Dagiskooperativen är exempel på andra samhälleliga lösningar på de gemensamma uppdragen och borde väl stöttas fullt ut av en rörelse som kallar sig social och demokratisk!

När fyra läkare bestämmer sig för att starta en vårdcentral, där kommunen och landstinget lagt ner och centraliserat, ironiskt nog till en privat vårdcentral, så kastar sig en annan av fundamentalisterna över detta och talar om girighet. Att folket som bor här kämpat och stridit, skrivit insändare och samlat namn mot nedläggningarna betyder inget. Allt det som kan förknippas med folkliga initiativ är omyndigförklarat.

Jag som trodde att vara social demokrat var detsamma som att verka för folkligt inflytande, för möjligheten att folk själva ska bestämma över sin liv, att kooperation och samverkan var mål och medel i kampen för ett bättre samhälle, ett samhälle baserat på demokrati och gemenskap.

Ibland undrar jag över hur de här fundamentalisterna egentligen tänker? I morgon ska jag fråga dom. För de är ju mina kamrater, medlemmar i socialdemokraterna och kamrater i kampen. Så självfallet ska vi diskutera de här frågorna på ett fritt och öppet sätt. I morgon är det nytt möte i arbetarekommunen.

Intressant om socialdemokratisk idédebatt skrivs det här och här och här, bl.a.

DN, Dagens Arena, Folkbladet, Fronesis

lördag 5 september 2009

Varför kalla det gräddfil när det handlar om korruption?


I Sverige lever vi med en tanke om att korruption är något utländskt. Sådant vi rapporterar från Italien, Frankrike, Afrika, Asien, kanske i Latinamerika. Ja överallt utom i Sverige. Eller som Stina på Salkråkan skulle ha sagt det: "Hemma på våran gata i stan.." där förekommer inte korruption. I Sverige finns det bara gräddfiler, mygel, skandaler och affärer. Inget olagligt bara omoraliskt med andra ord. Men är det inte dags att kalla saker vid sitt rätta namn?

När en tjänsteman i Stockholm får förvärva 4 centralt belägna förskoleverksamheter för 600 000 kronor, så är det inte fråga om en "affär" utan korruption. När en rektor i Täby får köpa en skola för en spottstyver, så är det inte "mygel", det är korruption. När en företagare får undantag från strandrättsregler därför att han har gjort så mycket gott för samhället, så är det inte en "gräddfil" utan just korruption. Exemplen kan mångfaldigas och vi läser nästan dagligen om dem.

Så varför är då det viktigt att kalla saker vid sitt rätta namn? Jo, helt enkelt därför att korruption är olagligt, vilket inte "gräddfiler", "affärer" och "mygel" är. Det är bara omoraliskt.

I Sverige har vi ju ett system där politiker är ställda över lagen, det kallas med ett finare ord för att de likt poliser, kungahuset, militären har en en speciell medborgarrätt, till skillnad från oss andra som omfattas av en allmän medborgarrätt. Polisen tex. har våldsmonopol, vilket ingår i deras speciella medborgarrätt. Politiker kan inte juridiskt granskas och lagföras för de beslut de fattar i de politiska församlingarna. De kan bara bli avsatta i val och ställas till moraliskt ansvar. Det här är ju i grunden farligt. Hade det blivit lagfört och straff utmätt så skulle vi säkert se färre bortskänkta skolor, och inte så många pudlar.

För det är ju det som görs i Sverige, du förser dig av skattemedel, smörjer andra, låter dig smörjas inför ett beslut och du kommer undan med en pudel. Mutor och bestickning reduceras till en Toblerone och en flaska whiskey till jul. I gräddfilarnas land förekommer inte korruption. Så fiffigt har vi ställt det för oss.

Och därför blir också debatten kring de här förhållandena så erbarmeligt dålig politik.

Intressant

DN här

Aktuellt i Politiken

Johan Sjölander gav mig en riktig tankeställare


Johan Sjölander, socialdemokratisk fritidspolitiker i Stockholm, gav mig en riktigt tankeställare i en debatt här på min sida. I sin slutkommentar ger han mig erkännandet att frågan om vårdskador och det enorma lidande det påför drabbade och deras anhöriga, och dess samhällsekonomiska kostnader är en politisk politisk fråga, inte en vårdteknisk. Han menar att jag har en poäng i det synsättet.

I min förenklande enfald gick jag in i diskussionen, övertygad om att vi pratade politik. Men så är det uppenbarligen inte. Det ingår inte i de politiska målen huruvida människor dör eller överlever i vården, Det är ett tekniskt, i bästa fall ett medicintekniskt mål. Hur är detta möjligt? Politik är att vilja sa en gång Olof Palme. Politik är vad vi vill med vårt engagemang antar jag att det betyder.

Jag kan inte låta bli att jämföra med mitt eget jobb. Jag är regissör och arbetar på en landstingsägd teater. På vår teater bestäms allt utifrån de kulturpolitiska och konstnärliga målsättningar som satts upp, dvs frågan om vad vi vill med teatern som ytterst bestäms av politikerna och vad gäller de enskilda föreställningarna av oss anställda.

Den närmaste treårsperioden planeras utifrån konstnärliga mål. Varje produktion/pjäs bestämmer sina, och arbetas fram utifrån dem. Jag tar dagligen säkert tusen beslut som vart och ett utgår från vad vi vill med föreställningen. Allt värderas, färgen på skådespelarens läppstift, kostymens skärning, betoningen av ett ord, strålkastarnas placering, hur många åskådare som vi kan ta emot. Allt bestäms utifrån den konstnärliga målsättningen.

Och då faller jag i förundran inför vår vårdpolitiker som kan låta en fråga om liv och död i vården avhändas dem och bli till en teknisk fråga. Som om vi skulle överlåta ljussättningen till elbolaget! Vad är det som får en politiker att frivilligt lämna ifrån sig sin politiska vision genom att karaktärisera så viktiga frågor som tekniska? Att låta verksamheten inte styras av en övergripande politisk målsättning och vilja?

Jag som bara är en vanlig sketen medborgare tänker ju i min populistiska (Johans karaktäristik) enfald att det vi röstar på är en övergripande och bestämmande vilja om vad vi vill med samhället, och hur våra pengar ska disponeras av de som vi väljer att förvalta våra pengar.

Jag trodde att det handlade om politik. Politik är förvisso att vilja, men politik är också i högsta grad att kunna och göra.

Intressant, andra skriver Här och här och här och här.

DN, Dagens Samhälle, i tidningen Vårdfacket diskuteras oft dessa frågor utifrån ett pesronalperpsektiv.

fredag 4 september 2009

Ett politikens Äntligen hemma.


I senaste numret av Aktuellt i Politiken, en socialdemokratisk veckotidning och medlemsblad, finner jag två artiklar som handlar om den aktuella vinstdebatten. Dels skriver veteranen Bengt Göransson, och då vet jag av erfarenhet att man bör lyssna och lyssna noga, dels en intervju med Lars Stjernkvist om erfarenheter av kvalitetssäkring i Norrköping.

Bengt Göransson skriver att jämförelsen mellan att bygga en skola och att driva en skola är befängd. Han är inte förste att hävda detta, men faktiskt den förste som talar om varför. Hans slutsats är att när vi beställer ett skolbygge så åtföljs det av en kravspecifikation som måste uppfyllas för att uppdraget skall fullföljas. Något motsvarande finns inte för driften av skolan, Och hans slutsats blir därför att man inte kan låta ett skolföretag gå med vinst med mindre än att de på samma sätt som byggföretaget uppfyller lika noggranna krav på skolans innehåll.

Göransson visar tydligt hur det inte handlar om vinsten i sig, bara om den kvalitet som köps. Och då kan vi inte acceptera att skolföretagen levererar en undermålig skola, som diskriminerar elever i undermåliga lokaler utan självklar rätt till lärare och mat.

Det här borde väl ha varit en självklarhet men uppenbarligen anser inte våra folkvalda detta utan behöver påminnas. Så låt oss fortsätta påminna. Även om en del säkert anser att vi vanliga människor inte förstår hur komplicerat det kan vara för en politiker, att vi förenklar och uppträder populistiskt.

I Norrköping verkar man ha förstått. Där har man upprättat ett kontrakt mellan kommunen som beställare och varje enskild skola. Där binds skolföretagen vid att uppfylla gemensamma kriterier för vad skolan skall tillhandahålla. I Norrköping kan ingen skola tacka nej till krävande elever, varje skola måste tillhandahålla specialkompetens och kommun-gemensamma verksamheter, som internationell språkenhet och datattek skall användas av alla. Vidare ingår i avtalet att det säkrar insyn och vidareföring av erfarenheter så att kommunala och skolor har tillgång till samma erfarenheter.

Göransson och Norrköpings kommun talar samma språk. Göransson bestämmer var skåpet ska stå och Norrköpingskommun fyller det med ett innehåll.

Ett politikens Äntligen hemma.

Andra skriver om detta här och här men i den socialdemokratiska debatten bland bloggarna är det moltyst.

tisdag 1 september 2009

Det är bara en fråga om tempo


Idag kom Anette och Aliz hem. Egentligen igår då. Jag fyllde 60 i våras och gav dom en 60-årspresent, en resa till New York. Själv har jag aldrig varit särskilt kean på NY, säkert bara mina fördomar. Den här gången var det nog Ramadan som utgjorde det största hindret, svårt att börja den på resa.

Men sedan märker jag också att jag blir mer och mer ensamvarg. Jag gillar att resa ensam. Har svårt att anpassa mig till de gemensamma besluten om allt som skall göras. Jag har behov av att resa i mitt eget tempo, flanera, betrakta och dricka mitt kaffe i den takt som min kropp och min hjärna tillåter. Fastän jag älskar familjen. Men resandet och upplevandet vill jag vara ensam om. Knäppt. Man får ibland dåligt samvete för att man tänker så. Ska man inte dela upplevelserna och minnas tillsammans? Säkert, men för min del så blir det så ofta fel saker som jag minns. Kompromisserna, de märkliga valen ..... Men likafullt så tror jag att jag är en OK family man.
Det är bara en fråga om intimitet och tempo.

Intressant om ålder, resande och kärlek. Och sufi.

Är gamla maoister det nya svart?


Här kommer min lilla spaning i den vecka som gått. Gamla maoister är det nya svart. I söndags såg jag reprisen på Kristallen, utdelningen av tv-utmärkelser, ytterligare en sådan där firmafest där man delar ut priser till varandra och där det hålls tacktal.

Där träder den gamle ultramaoisten och försvararen av folkmorden i Kina, Burma och Kampuchea, Jan Myrdal, fram och har fått äran att dela ut priset för särkilda förtjänster inom tv-mediet. Och priset gick till en annan gammal maoist, Robban Aschberg, som började sin journalistiska karriär i Sveriges Kommunistiska partis, fd KFML, förlag Oktober. Så vänder jag min vana trogen till bloggarna igen och vad finner jag, jo i debatten om friskolorna så dammas ytterligare en gammal maoist av. Här länkas till Knut Lindelöf, vars karriär i KFML var både lång och trogen.

Så veckans spaning är klar. Gamla maoister är det nya svart.




ps. Till er som inte hänger med och uppdaterat språket till dagens inneidiom, så vill jag förklara att "det nya svart" är modernt språk för "det senaste" "det hippa" "att vara i framkant på trenden" ungefär. Tror jag. Svart har ju alltid varit färgen på den tänkande eliten, svarta kläder, svarta solbrillor, svart hår. Ett arv från de tider då prästen tuktade sin menighet. Med ett litet glas rött där till. ds.

Intressant