Ibland får vi titta utomlands för att få bränsle till debatten om den svenska Socialdemokratin. Det norska valet var både en kick och en hemläxa att göra för vårt parti. I England pågår en livlig debatt om vad som skall eller måste ligga till grund för en framtida demokratisk vänster, socialdemokratin med andra ord. I tankesmedjan Compass pumpas massor av luft in och ässjan går het. Här smids tankar till nya och funktionella former. På ett seminarium för ett par veckor sedan höll en av de skarpaste smederna, Jon Cruddas, i hammaren. Ett framträdande som fyllt många med stora förväntningar.
Hans föreläsning utgår från att vi befinner oss vid en historisk vändpunkt. Efter år av valframgångar och maktinnehav står vi inför en grundläggande ekonomisk och politisk förändring, som brutit ner gamla politiska föreställningar och framgångsrecept. Han ställer den brutala frågan: Kan någon förklara vad socialdemokratin står för längre?
Cruddas vill formulera ett nytt program för den socialdemokratiska vänstern. Han har själv tidigare gett det ett namn, Det goda samhället, och han har pläderat för att socialdemokratin måste finna tillbaka till arbetarklassen. Nu går han vidare, med en ny klassanalys och en konkretisering av det politiska programmet.
Det pratas mycket, skälls och gläfs, men likafullt kräver framtiden att vi kan formulera en vision av vilket samhälle vi vill ha. Frågan om vi vinner val eller inte är helt underordnad detta. Därför att just ett samhälle i så grundläggande förändring som vårt formar om den politiska kartan. Nya krafter framträder, nya allianser möjliggörs och det blir tvingande för socialdemokratin att placera sig på den här kartan.
Just frågan att anpassa sig till den nya samhällssituationen, skapa rätt allianser och återfinna den socialdemokratiska själen pekar Cruddas ut som en fråga om liv och död för en demokratisk vänster.
Cruddas skiljer sig här på ett avgörande sätt från den svenska, självutnämnda, vänstern inom socialdemokratin. Han går visserligen tillbaka till socialdemokratins historiska landvinningar, men han stannar inte kvar där. Varken i nostalgisk ”det var bättre förr” eller i den patetiska ”vi-har-byggt-välfärdsstaten-i-50-år-och-nu-kommer-borgarna-och-river-ner-den-på-3-så-nu-får-vi-bygga-upp-den-igen-precis-som-den-var-förut”-hållningen som dominerar den svenska eftervals-debatten, en debatt som inte blev till mer än en införvals-debatt.
Han formulerar som han beskriver det, två grundläggande förluster. För det första, socialdemokratin har förlorat sin klassbas, sitt traditionella samhällsideal och sin optimism. I närmast poetiska ord beskriver han hur förlusten pumpas genom ett ådernät allt från torgmötet med våra kärnväljare och de lokala aktivisterna via gruppmöten i kommuner och landsting till maktens korridorer bland talskrivare och statssekreterare, helt upp till partiets ledande inre krets. Känslan av att vi har förlorat, så påtaglig att den går att ta på.
Känslan av att inte bara ha förlorat makten, utan en ännu mer påtaglig känsla av vi har förlorat vår identitet.
Cruddas beskriver engelska förhållanden, men nog känns väl mycket av det igen även hos oss? Han talar om den försvinnande arbetarklassen, som man trodde var evig och 70-talets tro på en stark stat som garanterar välfärd och rättvisa åt alla. Om hur New Labour kokar ihop till ett parti för finansiell tillväxt och storstädernas medelklass, om en utveckling där bottnen nu gått ur. Och känslan av förlust uttrycks med tystnad.
Vi har förlorat vår optimism. Socialdemokratin har alltid varit ett framtidsoptimistiskt parti. Hela vår politik är formad ur en obändig tro på att samhället kan bli bättre, att vi kan göra det bättre. De senaste 15 åren har den upplösts och är på väg att försvinna. I dess ställe kom en politik baserad på ett medelklassens England, där egenintresse var den bärande principen, materialismen allt vi hade att komma med. Och med det försvann optimismen.
Cruddas citerar Richard Rorty som skrev ” bästa sättet att orsaka människor långvarig smärta är att förnedra dem genom att framställa allt det de tyckte var viktigt som futtigt, enfaldigt och kraftlöst.” När jag talar med gamla partivänner så är det just det som de beskriver och det är mycket mer än bara åsikter. Det är ett uttryck för verklig smärta och sorg: känslan av att framtiden och politiken har förlorat sin optimism, hoppet som är all livskraft finns där inte längre, och därför är det hoppet som vi måste återupptäcka och ställa i centrum för politiken.
Idag är världen på väg genom en stor världsomfattande kris. Världen ropar efter nya lösningar och nya allianser som öppnar vägen för social demokrati, där jämlikhet, uthållighet och välstånd är trovärdiga mål.
Men man måste vara uppmärksam på att samhälleliga kriser lockar fram de gamla motsättningarna mellan de radikala och traditionalisterna, de ortodoxa, i partiet. I England är den här striden påtaglig, i Sverige kanske svårare att se, eftersom den döljs bakom ordkaskader om höger och vänster, socialister och nyliberaler, någon gång reducerat till socialliberaler men trots det bara ord för att positionera sig. Någon verklig politisk plattform lyckas aldrig dessa grupperingar formulera. Siktet begränsas till nästa partikongress och till nästa val. Den engelske partibildaren Keir Hardie, Labours August Palm, uttryckte det så: ” att partiets samvete fördunklas av längtan efter makt snarare än rättvisa och leder fram till dess undergång.” Kanske något att tänka på för dagens rapportskrivare och partistrateger, eller valtaktiker borde de väl snarare kallas.
”Labours allvarligaste problem är dess brist på trovärdighet. Det tvekar inför att handla därför att tanken är delad. De åstadkommer inte det de skulle kunna eftersom de inte vet vad de vill. Det är ett tomrum i Labours tänkande som leder till intellektuell blygsamhet, konservatism och vanetänkande som låter politiken stilla flyta med, guppande i verklighetens bakvatten.” skriver en annan av Labours veteraner.
Cruddas konstaterar och ställer frågan: Vart går vi?
För det första stryker han under vikten av att erkänna den social liberalismens avgörande inflytande på socialdemokratins grundvalar. Det handlar om liberalismens vilja att skapa förbättringar för människorna idag, inte att vänta till morgondagens utopi. Men då gäller det att knyta an till en radikal tradition av liberalismen som verkar för gemenskap och solidaritet och åsikten att vi har ansvar för varandra. Den som erkänner människors behov av trygghet och känsla av samhörighet, respekt och självtillit.
Och det kan lätt förenas med framtidens vänster. Om vi förmår att skapa de rätta politiska allianserna. Socialdemokratin har alltid haft en förmåga att vara med i folkliga rörelser, facket, hyresgäster, kooperation, Folket Hus, ABF, men mycket mer ambivalent när det gäller de rörelser som vi inte omedelbart ser som ”socialdemokratiska”, t.ex. miljörörelsen och kvinnorörelsen. Och i perioder av kris, verkar partikonservatismen leda till att vi drar oss undan i självgodhet.
Jämlikhet, gemensamhet/samhällelighet, uthållighet och demokrati är det nya programmets fundament. Det sammanfattar hans vision. Bara jämlikhet kan skapa verklig frihet och social rättvisa. Frihet är jämlikhet i handling. Fattigdomen måste utrotas i samhället.
Bara gemensamhet kan förena jämlikhet och frihet i en anda av solidaritet och ömsesidighet. Här är det intressant hur Cruddas ser samhället som något annat än staten, för honom omfattar samhället det som vi skulle kalla lokalsamhället och närdemokratin och som skapar självtillit och en känsla av tillhörighet. Det är en politisk uppgift att säkra samhällena från fattigdom och otrygghet, mot dåliga hyresvärdar, arbetsgivare och kriminella gäng. Även om det knappast berör Stockholms medelklass så är det fenomen i tiden, se på hur Reclaim blev utjagade ur Rosengård, se på människor går samman för att skydda sin miljö och egendom i områden där inga poliser mera finns. Eller i byalag, kooperativ och andra gemensamheter som ordnar det staten och marknaden inte längre kan leverera.
Cruddas pekar på behovet av stora bostadsprogram som snabbt kan förse människor med anständigt boende men han understryker att det måste göras på en lokal nivå. Lokal finansiering, lokal planering och lokalt genomförande.
Att den nya socialdemokratin måste baseras på ekologisk uthållighet är en självklarhet. Rörelserna finns där, människorna likaså, socialdemokrater måste se dem som sina allierade annars dör vi.
För att Jämlikhet, Gemenskaphet och Uthållighet skall kunna förverkligas så kräver det förändringar av själva demokratins sätt att fungera. Cruddas pekar på specifikt engelska förhållanden, men vi kan själv se hur många av våra partivänner försöker vitalisera demokratin, genom att förändra institutionernas arbetssätt, vi strävar efter att öppna vårt eget parti för dialog och medverkan på ett nytt sätt, dialogen mellan politiker och medborgare söker nya vägar i nya sociala media. Synen på partiet som ett livslångt band där stränga hierarkier bestämmer vägen fram till politiskt inflytande måste försvinna. Den demokratiska rörelsen finns här och den kräver sin rätt.
Varför har vi låtit oss gå in på moderaternas planhalva, där de inbjuder till kamp om vem som är den bäste förvaltaren av staten? Varför låter vi Reinfeldt bestämma den politiska agendan, så att vi ständigt är steget efter? Cruddas påstår och jag håller med honom att det beror på att vi har förlorat vårt språk, vårt tilltal, medkänsla och generositet. Vi har placerat oss på deras planhalva, i deras politiska och filosofiska ramverk. Men det här ju ingen interndebatt. Inte alls!
Dagens politik handlar om att försvara de mest utsatta, det mest sårbara genom att stolt försvara en aning, en försmak av ett moderns social demokratiskt samhälle.
Fredrik Jansson, Tankar från roten skriver ofta och bra om Jon Cruddas och den engelska debatten.
Intressant
Andra om socialdemokratisk förnyelse skriver här, här och här.
Av Dagens Arena, Folkbladet Östgöten, Tiden, Aip, Tvärdrag att döma så har vi en lång väg att gå innan vi hinner ifatt den engelska debatten. Kanske måst vi leta utanför partiet som här
DN, SvD, AB
8 kommentarer:
Det mesta du skriver Anders är rätt och riktigt och än mer rätt och riktigt är det som Cruddas säger. Jag ser inga problem så här långt.
Problemen uppstår när jag funderar över vilka krafter inom dagens socialdemokrati alla dessa goda förslag riktar sig till? Många av förslagen har jag hört (och själv fört fram) de senaste 20 åren. (Minst)
På något sätt får jag känslan, att allt detta förnyelseprat någonstans utgår från att partiet kommer att ändra sig, bara alternativen och förslagen är tydliga och upprepas tillräckligt ofta. Ingen har i någon egentlig bemärkelse lyckats visa att det är så.
Under tiden som vi önskade förnya partiet försatte vi säkert mängder av möjligheter. En orsak kan ju vara att vi utgick från att förnyelsen av partiet skulle ske med partiet intakt och med maktpotens. Vad jag vet har ingen förnyelse skett under så lyckliga omständigheter. Det nya har alltid kommit ur den lilla, men växande kraften.
Det är dags, att alla som önskar en ny färdriktning, inte automatiskt utgår från att socialdemokratin måste utgöra den organisatoriska basen för förändringen. Det är en felsyn. Jag tror inte att ett stort maktparti kan klara av en sådan självanalys.
Förnyarna hamnar ständigt i rävsaxen. S är ju ändå bättre än M. Demokraterna är bättre än Republikanerna. Labour är bättre än de Konservativa.
När jag var med utmanade jag aldrig partiet i grunden. Jag var en radikal narr, som ibland kunde användas till något nyttigt.
Uppfattningen bottnar i en minst 40-årig erfarenhet.
Får säga som Robert Gustavssons Tony Rickardsson: Jag är inte bitter!:-)
Tack ska du ha Leo, du din glädjespridare :)
Jag tror att jag läser Cruddas med igenkännandets glädje och självbekräftandets gränslösa förnöjsamhet. Andra tänker som en själv, jag är inte ensam, wow! Och det är det som är budskapet. Du frågar vem alla goda förslag riktar sig till och jag svarar att 90% är till mig själv, 5% till eventuella med samma inställning och 5% till dumskallarna som inte tycker som mig. Procenttalen kan säkert variera inom felmarginalen.
Visst förändras socialdemokratin, men den förändringen har den lilla egenheten att det sker på nödvänighetens altare, det pragmatiska offret för att vi trots allt måste ta ansvar. Ansvar för ekonomin, ansvar världen, ansvar för miljön, ansvar för barn, ansvar för åldringar, ansvar för barnfamiljer. Altså ganska hedervärda bevekelsegrunder. Men det låter sig ju inte fångas i ett partiprogram. Och dessa förhållanden vaggar en stor fara i sitt sköte. Faran för att makten blir viktigare än politiken. Inte minst i dessa dagar när vi anar slutet på en 4-årig oppositionstid, så är det makten vi pratar om. Inget annat. Och nyckeln till makten ligger förborgad hos Stockholms medelklass.
Men det får inte hindra oss från att kräva politik, formulera alternativ och i blygsam skala driva den lokalt där du står. Du gjorde det under många år, inte enbart som radikal narr utan också i praktisk handling. Och vad vore politken utan sina narrar? En som närgånget viskar Memento mori i Monas öra. I går såg jag Carin Jämtin på något debattprogram och det var illa att se. Hellre då narr än naken, om man säger.
Och då får jag också lov att säga: S är inte alltid bättre än M, demokraterna är inte alltid bättre än republikanerna, Labour är inte alltid bättre än de konservativa.
Det är just därför jag är med i s, det är därför jag jobbar för s, det är därför jag vill ha förnyelse och ett nytt program - för att vi ska ändra på det. Om jag sedan blir bitter så har jag i alla fall god grund till det. :)
Tack för ett bra och intressant inlägg!
Dock så tycker jag att det är lite tråkigt att du har uppfattningen att all "vänster" inom den svenska socialdemokratin skulle vara statsocialister. Så är det inte, och har aldrig varit, även om den statssocialistiska strömningen tidvis har varit mer eller mindre dominerande...
Nima, jag utrycker mig nog illa, det jag menar är att de statssocialistiska falangen betecknar sig själv som "vänster", vilket ju är en helt annan sak.
Annars så har jag svårt för debatter där frågan om mest höger eller mest vänster suddar ut själva det politiska innehållet. Jag erkänner ju givetvis höger-vänsterskalan om vi ser till hela det politiska fältet, men när det förlamar oss som sitter kring samma bord så slutar jag använda begreppen. Höger eller vänster i en rondell spelar mindre roll, du kommer ändå bara tillbaka till utgångspunkten. Då går jag hellre framåt. :)
Jo, du har rätt angående rondellen, men problemet är ju att det fortfarande finns olika idéer om vilken av alla vägar "framåt" det är som vi ska ta. Och ibland tycks det ju vara som att det finns lite olika mål, eller åtminstone olika uppfattningar kring vad som behövs för att uppnå våra mål.
Ett klassiskt exempel är ju hur just frågan om hur vi når ett socialistiskt samhällsideal. De utopiska socialisterna trodde ju på att bara man propagerade för socialismens fördelar - dess drag av "moralisk dygd" - så skulle överheten ge med sig, socialismen skulle liksom "införa sig själv" på någon vänster. Detta reagerade ju Marx emot, som menade att nyckeln låg i att man måste ändra på själva det ekonomiska systemet, och att det skulle vara "de därunder" och inte överheten som skulle genomföra denna samhällsförändring.
Det är ju två exempel på två helt olika sett att se på vad som är "framåt". Alltså tycker jag inte att "vänster-höger" motsättning internt egentligen är ett problem i sig - problemet är då "vänster-höger" bara blir tomma ord att kasta i fejan på varandra, istället för att använda det som utgångspunkter kring strategifrågor och formandet av en framtidspolitik.
Det handlar inte om höger och vänster, det handlar om vilken avfart vi ska ta...
Det är skönt att vara en solstråle i tillvaron. Du har säkert rätt i Anders att partiet har ansvar för allehanda ting. Ett stort problem är att partiet saknar förmåga att engagera människor i ansvarstgande. (Jag tror du skrivit någonstans om det)
Vid något tillfälle hörde jag en sanning som jag tog till mig: Solidaritet innebär ömsesidigt ansvar.
Att ge en uteliggare en hundring är i sig inte solidaritet. Det kan i sina bästa stunder vara villkorslös empati och i sina sämsta stunder överlägsen välgörenhet.
En annan liknande lärdom fick jag på en storstadskonferens. Det var en centerpartist som sa de kloka orden: Vi måste vara trogna våra värderingar, men otrogna mot våra ståndpunkter.
Här är ett dilemma för rörelsen. Vi har en sån enorm mängd ståndpunkter som vi tror är värderingar, vilket gör att teoretiska, politiska och strategiska samtal blir helt omöjliga.
En bild ur verkligheten. Jag satt på ett S-möte i Delsbo för några år sedan. Vi kom in på det här med byavakter. En kamrat hävdade bestämt att det var medborgargarden och att byborna borde kräva av samhället att det fanns tillräckligt med poliser.
Diskussionen avstannade när jag milt frågade om han var beredd att organisera och leda bybor till kamp för bättre skydd för liv och egendom. En kamp som skulle rikta sig mot en socialdemokrati i full färd med att få ekonomin i balans.
Nima,
så sant och vägmetaforen är väl uttömd nu, men det som försvårar debatten inom vänstern i bred bemärkelse är ofta att vi visserligen erkänner att samhället förändras, tiderna förändras, men sällan accepterar att kunskapen om samma samhälle fördjupas. Bättre forskning, mera forskning, flera tänkare engagerade osv. Vi behandlar den gamle Marx som sanningsägaren och all senare utveckling av teorin som bekräftelse på hans sanningar. Det skapar ett klimat av "uttolkningsföreträde", och där kommer etiketterna höger vänster till användning. Att förstå Gramsci, att förstå Althusser, Weber mfl måste innebära att att vi motsäger Marx, i bästa fall reviderar men också ibland att vi förkastar. Som jag ser det bl.a, när det gäller klassteorin, klassen som politiskt subjekt, men också på teorin om den ekonomiska basen som hegemonisk nivå. Verkligheten har visat sig vara mera sammansatt, interaktionen mellan ekonomi och ideologi, liksom mellan ekonokmi och den politiska nivån har fått andra relationer, planekonomins debacle och dess oförmåga att skapa socialistiskt frigörelse har tvingat fram ett annat synsätt på relationerna mellan bas och överbyggnad i den marxistiska teorin.
Det här bär långt, längre än en bloggkommentar ger utrymme för, men det borde likafullt debatteras och studeras. Här ligger "framåt" i mitt politiska perspektiv.
Leo,
Ansvarstagandet har ju totalt korrumperats i takt med att definitionen av ansvar i de politiska och näringslivets ledande skikt, har förvandlats till enbart en fråga om högre lön, storleken på bonusar och ett ansvarsbefriat risktagande. Ansvar betyder ju inte längre att både underhålla OCH rätta till! Så inte förvånar det en att ansvar i politiken har förvandlats till ett geografiskt begrepp. Man arbetar "inom ett ansvarsområde" vilket betyder att man sysslar med bestämda saker, området i fråga, och i övergripande politisk mening arbetsfördelningen mellan olika förvaltningar eller mellan det offentliga och det privata.
Ansvar i den bemärkelsen att man tar på sig en uppgift och i och med det ser till att det blir gjort existerar ju inte längre på toppnivån i samhället.
Ansvar kan bara utläsa i hur mycket ersättning vederbörande uppbär.
Ansvar i den klassiska bemärkelsen får vi andra dödliga ta. Och det beskriver du själv på ett alldeles utmärkt sätt i din kommentar.
Skicka en kommentar