måndag 26 december 2011

Cirkus S eller en bön om största möjliga tystnad.


Vi ber om största möjliga tystnad! Vi skall nu få se ett av de mest fantastiska politiska cirkusnumren världen skådat, en enastående prestation. Högt upp under cirkuskupolen kommer nu Sveriges en gång största parti att ta sig på en illusorisk lina från 19 september 2010 till 19 september 2014. Får jag be om största möjliga tystnad.. trumvirvel... trumvirvel ... trumvirvel .... trumvirvel ... kongress 2013 och partiledarval....trumvirvel.... trumvirvel...och så är det äntligen val 2014.

Om det är vår strategi för framtiden då kan vi lägga ner redan nu.

Prinsen på ärten-syndromet slår alla rekord när man som vissa beskriver allt som överhuvudtaget sägs om partiet och eventuella förändringar, som utspel och illvillig kritik, skyttegravskrig, krypskytte av femtekolonnare och som att man sticker kniven i och vrider om! Läs några inlägg på den famösa s-bloggar! Där ser man vilket skrot och korn som tillåts regera. Nazi-metaforererna står som spön i backen. Och följeslagarna bugar och håller tyst. Inte ett ord från de som högljutt bespottar mediadrev och mobbing. Fegarslena mörkar.

Och ni som talar om högt i tak, när kommer ni att reagera på avskummet? Ska inte en medlem och fd partiledare kunna uttala sig i en såpass generell sak som valberedningsarbetet, som hon har lång och närgången erfarenhet av, utan att misstänkliggöras. När hon uttrycker banala självklarheter så reser vissa ragg och kräver inordning i ledet. Men hur smalt ska det där ledet bli? Som den där Folkets tempelsekten i Guyana?

Partiet är tyst, inte ett ord om vad som bör göras. Och folk ropar i öknen. Samtidigt som partiet blir mindre och mindre, och ingen ska tro att det är tillfälligt, folk lämnar partiet på allvar. Det sägs och det känns i hela samhällsklimatet. Varför reagerar ni inte på totalitarismens röster? För är det något som inte drabbar prinsen så är det väl just kravet på öppenhet och hennes konstaterande att både hon och Juholt fått lida av konsekvenserna.

Eller antyder ni på allvar att han på något sätt skulle ha tagit del i valberedningens arbete och därför drabbas av reflektionen?

Men ni tiger, ni instämmer och lägger er platta för underkastelsens och tystnadens vapendragare!

Jag begriper inte varför vi inte sätter ner foten och säger nu får det vara nog! De som vill kväva diskussion och styra partiet bort från normala moderna demokratiska principer in i en medeltida auktoritär lojalitetskultur hör denna medeltid till. Låt dom stanna där, lämna dem bakom oss.

Det socialdemokratiska partiet topprids av starka krafter som verkar önska dess undergång. Som något annat kan man inte tolka alla dessa krav på tystnad. När skall partiets frågor diskuteras om det inte får göras nu? Efter nästa val och vad säger att det lämpar sig bättre då? Eller i Programkommissionens studiecirklar kanske? Har vi glömt utgången av rådslagen före förra valet? Om vi inte ens får diskutera det öppet, hur tror någon då att vi kommer att kunna leva det?

Det fega krypandet för enväldet och gubbväldet (obs gubbar av alla kön) undergräver partiets berättigande för varje dag det pågår och så länge det tillåts regera. Jag säger nu en gång för alla: Vi lever i 2000-talet, öppenhet och demokrati är det enda vi har att försvara, all unkna rester av enväldet och dess kamp kring köttgrytorna måste städas ut i friska luften, till allas åsyn skall de ställas de som käkat sig feta till priset av tystnad. Och alla som vacklar med blicken mot en framtida post i detta parti, till er riktar jag bara uppmaningen, ta ställning eller skit på er!

Om tystnaden tillåts regera då förtjänar partiet varken sina medlemmar eller röster i nästa val.

Läs Peter Karlberg, Peter Andersson, Johan Westerholm, Peter Högberg

Intressant!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

fredag 23 december 2011

En repris:Då, när jag levde mitt uppe i det var det självklart, pappa bakade och mamma stod i mål.


Mina föräldrar arbetade bägge två. De var födda 1912 resp 1913 och fick uppleva två världskrig, 30-talets depressionen, fascismen och välfärdsstatens framväxt. 1938 bosatte de sig i en liten ort i Norrlands inland. De fick fyra barn som alla tidigt lämnade hemmet.

Efter att i tio års tid bott i vindsvåningar och oisolerade hus, där vattnet frös i ledningarna om vintern, fick de så flytta in i ”Hyreshuset”, ja det kallades så eftersom det bara fanns ett hyreshus i byn. Där hade dom varmt och kallt vatten, tvättstuga och centralvärme. I huset, som hade fyra lägenheter, bodde förutom oss en pensionärsfamilj, före detta småbrukare som nu tjänade som husets vaktmästare, en skogsarbetare med stor familj och till sist, av någon anledning, ortens tandläkare. Fyra familjer, många barn i ”Hyreshuset” som lika gärna kunde ha hetat "folkhemmet".

Eftersom de båda arbetade så hade de en arbetsdelning i hemmet som gick efter bästa förmåga. Pappa fiskade, diskade, städade, bakade bröd och stod för nattning av barn, de mjuka värdena skulle det väl kallas idag. Mamma stod för tvätt, matlagning och söm, kläder gick i arv och skulle lagas och sys om. Fisk åt vi fem dagar i veckan.

Men mamma var den som fysiskt fostrade oss. Hon hade varit aktiv idrottskvinna som ung, hade svenskt rekord i höjdhopp på 20-talet. 1.45! Det blev som ett magiskt tal för oss ungar. Det skulle vi bara slå och jag minns när jag som 12-13-åring, sprickfärdig av stolthet, kunde meddela att nu har jag gjort det. Och när hennes barnbarn senare satte världsrekord och vann stora mästerskap, så var det,tror jag, den gången hon hoppade över 1.45 som väckte mest stolhet hos mamma.

Mamma hade spelat handboll i högsta divisionen, så hon hjälpte oss med fotbollsträningen och drog sig inte heller för att ställa sig i målet när vi behövde hjälp. Jag minns det aldrig som konstigt eller pinsamt: att mamma stod i mål! Möjligen tyckte jag att hon hade en lite pinsam stil, handbollsspelare som hon var, där hon stod bredbent och med flaxande armar. Men hon tog ju bollarna så det fick passera. Att målvakt var det jag satsade på i fotbollen följde naturligt.

Pappa läste. Han läste sagor och äventyr. På kvällen samlades vi barn i deras säng och där lästes fornordiska gudasagor, Elsa Beskow, Homeros och Hellsing. Min barndoms hjältar hette Akilles, Frej, Odysseus, Flickan med solägget och Krakel Spektakel. Han läste och fabulerade och vi bara låg där och söp in. När vi tecknade så var det han som såg till att allt skulle upp på väggen. Varenda tom yta i köket var fylld av barnteckningar, som vi ungar kunde se på, begrunda och inte utan stolhet peka på och säga: Den har jag gjort. Och teckningarna hängde där till den dag de flyttade ut från ”Hyreshuset”. Det var väl bara när vi följde med ut på fisket eller cyklade ut i skogen, som vi fick se den fysiska sidan av pappa.

De var säkert moderna på sin tid, och det var själva arbetet, att bägge arbetade som tvingade fram en arbetsdelning som andades jämlikhet. På något sätt lyckades de förena ”det passar du bäst för” med en rättvis uppdelning av sysslorna. Och vi barn fick lära oss. Hos oss gick varmvattnet på husets gemensamma räkning, därför fick pappa oss att förstå att man sköljer disken i kallt vatten och låter den dropptorka i diskstället. Man slösar inte med det gemensamma. Det är ju sådant som man tar med sig vidare i livet.

Men det är först sent i livet som jag insett att det här handlade om jämlikhet. Då, när jag levde mitt uppe i det var det självklart, pappa bakade och mamma stod i mål.

Om jämlikhet skrivs det överallt, här och här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

tisdag 13 december 2011

Populismen dödar katten.


Det här är inte Juholt. Det är en bild av Juholt.

Eugene O´Neill skrev en gång i en av sina pjäser: ”Nyfikenhet dödade katten. Ställ mig inga frågor så slipper jag ljuga.” Curiosity killed the cat som metafor har dykt upp i många skepnader och betyder väl ungefär att en katt må ha nio liv men nyfikenhet kommer en gång att ända dem alla.

Socialdemokraterna har i högsta grad nio liv. Vi har trots kriser och hårda nävar lyckats överleva de mest svåra stunder, men inte är det nyfikenheten som kommer att ta död på oss. I Socialdemokratins fall så är det i stället populismen. Daniel Suhonen, redaktör för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, var den förste som klart uttalade att socialdemokratin måste bli mera populister. Och utan att apostrofera honom så verkar hans tankar ha anammats av delar av partiet, inte minst av partiledaren själv. Populistiska utspel kan leda till kortvariga framgångar. I likhet med arvtagarna till de gamla kommunistpartierna i Östeuropa så bygger man en politisk strategi på föreställningen att statliga ingripanden och regleringar skall motverka och upphäva effekterna av marknadernas intåg i den av tradition förstatligade offentliga sektorn.

Detta förväxlas av många entusiaster inom partiet med att vi börjat prata ideologi igen. Men sanningen att säga så är detta inte mycket till ideologi, om vi inte med ideologi menar en djupgående förståelse av vår historia och samtid och en idé om vart vi är på väg och vilka värderingar som skall ligga till grund för detta. Populismen är en ytlig genväg till popularitet, och skapar en gillande sus bland de övertygade. Men det är ett sus som döljer var det verkliga ”dånet i rättens krater” kan höras. Entusiasmen förhindra oss att se verkligheten som den är. Entusiasmen dödar katten.

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." skrev Strindberg framsynt i Hemsöborna. Vem faller inte för en sådan Carlsson? Vem suktar inte förväntansfullt efter vad detta yrväder skall bringa med sådana håvor hängande kring halsen?

Populismen är farlig för den lovar mer än den kan hålla. Populismen i politiken är liktydig med reträtt. Varje populist som framträder i en demokrati kommer att tvingas till reträtt för sina utfästelser. I de breda folklagren kommer detta att uppfattas som svek. Och varje ”svek” leder till ännu mera tillbakagång.

Bland de hängivna partisterna kommer detta i sin tur att ses som resultatet av en komplott. För att försvara sin ledare skapar man då en föreställning om ett ”vi” mot ”dom”. Det är ”dom” som i mediadrev och ”mosa-Juholt, Sahlin, Persson, Carlsson...”-kampanjer vill förinta socialdemokratin. Motståndaren blir till en demon och bekämpandet av denna blir plötsligt huvudsaken, inte samhällsförändringen. I sin orimlighet och och alltmer isolerade positionering så kommer de verkliga knäppgökarna att ställa sig främst till Ledarens och Partiets försvar. Höganäskruset visar sig snart vara en strypsnara. Yrvädret förvandlas till teckentolkare som inför bilden på demonen tolkar minspel och ansiktsdrag som om där doldes all denna Satans ondska.

Och det som skulle vara partiets pånyttfödelse blev i populismens namn en karta tecknad med vatten i sand på den fortsatta ökenvandringen. Populismen dödade katten.



Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

fredag 2 december 2011

Snälla, snälla, snälla snälla s


övers:"Det här är inte en pipa"

Snälla, snälla, snälla, snälla, …

Det här är en vädjan till socialdemokraternas förtroenderåd. Jag är socialdemokrat och jag önskar av hela mitt hjärta att samhället ska kunna presenteras som ett frihetens, jämlikhetens och solidaritetens samhälle. Jag vill att vi människor ska kunna se varandra i ögonen som jämlikar. Nu ska ni ju i första hand ägna er åt den ekonomiska politiken, men ni kommer aldrig att kunna blunda för dagens verklighet. Socialdemokraterna är ett parti som saknar trovärdighet bland folk. Med det för ögonen måste ni fatta era beslut.

För det första, ta ett första steg mot ett öppet och nyfiket parti. Vi måste dra undan gardinerna och se ut i det samhälle som vi befinner oss i idag. Ett samhälle som faktiskt lever med människor och medborgare som är är kloka, välutbildade och fullt kapabla att ta ansvar för sina egna liv. Ja som verkligen vill det. Medborgare som vill skapa ett samhälle som inte överger dig när du bäst behöver stödet. Ett samhälle som inte misstänkliggör dig och ifrågasätter dig när behovet infinner sig. Ett samhälle som inte förnedrar och mobbar eller letar efter den svagaste länken för att eliminera den. Det är här politiken kan göra skillnad.

Socialdemokratin är idag ett slutet och hierarkiskt parti som inte förmår skapa förtroende. Den goodwill som skapades för 50 år sedan är bara historia, precis som Elvis Presley, studentuppror, Woodstock. Idag så lever närmare en miljon människor i Sverige som aldrig upplevt annat än en borgerlig regering. 2014 ska en halv miljon förstagångsväljare ta ett beslut om vem som ska få deras röst. De vet inte vad det socialdemokratiska alternativet i praktiken vill säga. Ett parti som blundar för det, som stoppar huvudet i sanden, dyrkar sin egen historia och på allvar vill återupprätta denna svunna tid varken får eller förtjänar medborgarnas röster.

Så snälla snälla snälla …

Sätt ner foten och sluta med att förklara våra problem med komplotter och drev. Hissa persiennen och se ut, där ligger verkligheten och bara väntar på ett och annat spadtag. Och låt persiennen vara uppe, ta kontakt med människorna därute och lyssna. Lyssna utan att försöka stoppa deras ord i små bås som formats av ideologiskt önsketänkande. Sluta betrakta medborgarna som en manipulerad fårskock som lurats trill runt av en borgerlig regerings amsagor.

Fastna inte i vinstdebatten när det kommer till vården och omsorgen. Betänk att ni tar ställning till 50 000 företag när ni ropar på vinstförbudet. 50 000 företag är det som skall förbjudas verka om det blir verklighet av orden. Det blir bara ytterligare ett ”löfte” som aldrig kommer att hållas. Det är alltid i mötet med verkligheten som trovärdigheten prövas. Och trovärdighet är det enda vi kan erbjuda. Låt inte virrpannorna återigen sätta krokben. Det är inte i Vänsterpartiets knä vi skall sitta för att vinna fram. Men sätt upp en nollvision för skadorna inom vården. Människor skall inte dö och skadas för livet för att de söker vård. När tretusen dör och hundratusentals skadas varje år, så är det till en enorm kostnad som omöjliggör ett verkligt reformarbete.

Stoppa anpassningen till Sverigedemokraterna. Ett parti som vägrar ställa upp i en TV-debatt med hänvisning till möbleringen, samtidigt som samma parti rensar ut alla framträdande företrädare med utomeuropeiskt ursprung, saknar trovärdighet. Till helgens förtroenderåd så är endast 1 (!) av utomeuropeisk härkomst. Det kan aldrig vara så man kämpar ner främlingsfientligheten, det är bara en ynklig anpassning till Sverigedemokraternas agenda.

Vi kan aldrig göra kraven på jämlikhet trovärdiga så länge som vi själva formar och dra fördelar av ett privilegiesamhälle. (Läs § 10) Kan någon tro att vi menar allvar när vi låter våra ledande företrädare dömas efter andra lagar än vanligt folk? Partiledarens tillkortakommanden är hans privata tillkortakommande, partiets svar kan aldrig vara ett ”vi förlåter”. Partiets svar måste vara att vi aldrig kan acceptera privilegiesystemet. Ett löfte om att strida för deras avskaffande. Det skapar trovärdighet, det gör inte en snyftande och rörd församling.

Så snälla snälla snälla … förtroenderådet.

Förstå att er uppgift den här helgen är att ta några kraftfulla och avgörande steg mot att återupprätta socialdemokratins trovärdighet och det betyder inte att återupprätta en gammal uttjänt politik. Det är bara genom att våga vara öppna, våga se samtiden som den är, stå för det vi menar och rensa i garderoberna som vi kan nå dit.

Så Snälla snälla snälla - den socialdemokratiska versionen



Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

torsdag 1 december 2011

Retro: Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.


Jag tänker skriva ett antal brev till Socialdemokraternas förtroenderåd inför helgens avgörande viktiga möte. Jag vet att flera av er som är på det mötet läser min blogg och hoppas att även om jag inte bidrar med några revolutioner ändå ger några nålstick och argument i debatterna. Kanske ett och annat sätt att se på de politiska frågorna.

Följande skrevs redan 30 september 2009, men den har en skrämmande aktualitet. Läs den och sila fram det väsentliga för dagens diskussion, det hänvisaas till en del tidsbundet i den situation som rådde då.

------------
En socialdemokratisk politik för förändring, för frihet och jämlikhet, en politik som grundar sig på solidariteten mellan människor och inger hopp om en bättre framtid, måste formuleras nu. Den skall ligga till grund för vad vi socialdemokrater går till val på nästa år och de närmaste valen som ligger framför oss. (Det här var ursprungligen en kommentar i en debatt med Johan Sjölander, men den blev för lång så nu kommer den som bloggtext i stället.)

Jag ska försöka var tydlig. Jag är livrädd för den plakatpolitik som börjar skönjas i direktiven från en desperat ledning. Nu skall de borgerliga hudflängas och omyndigförklaras. Moderaterna inbjöd oppositionen till en valkamp om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Det verkar som (s) har huggit på det betet. Valet kommer att bli ett val om vem som har störst förtroende att leda staten. Ett presidentval, som Peter Hultkvist så träffande uttryckte det. Inget tyder på att oppositionen kommer att vinna där.

Jag tror att (s) och de rödgröna kan vinna på en bättre politik däremot. En politik som vinner den majoritet av befolkningen som tjänar under medianlönen. Och det är handfast politik, inga himmlasvävande visioner, jag pratar om. Höjda löner för de offentliganställda, ett nytt inkomstskattesystem som gynnar de som har det mest knapert, makt och inflytande till de som är sjuka och arbetslösa, slut på diskrimineringen av invandrare, funktionshämmade, kvinnor, sjuka,. Unga ska ha jobb. Värdighet åt pensionärerna. Jag har diskuterat, bloggat och utbytt idéer om dessa frågor i ett par år nu. En politik för frihet och jämlikhet. Det är en vinnande politik för den vinner också breda lager av den medelklass som vi vill ha med oss i samhällsförändringen.

Varje politiskt beslut har konsekvenser. De må vara allt från bygge av en rondell till en politik för jobb. Det skall förverkligas av någon och det kommer att på ett eller annat sätt påverka relationen mellan samhällets medborgare. Det skall finansieras och någon skall betala. Man kan göra det genom skatter, genom besparingar på andra områden, man kan låta marknaden styra det, man kan genom inflationspolitik låta andra länder finansiera det. Men någonstans måste resurserna hämtas. Där uppstår problemet. Men man kan inte så där i allmänhet bara säga att en ”en framgångsrik politik för jobb” är bra för att den är den ”utan tvekan enskilt viktigaste frågan för ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor”. Den måste däremot värderas utifrån huruvida den verkligen leder till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” eller inte. Och det är inte riktigt samma sak.

Den socialdemokratiska krispolitiken under 90-talet hade som mål att sanera de urusla statliga finanserna, de motiverades av den politiska viljan att skapa jobb, ökad jämlikhet, minskade klyftor. Frågan är vad den åstadkom. Jo, den sanerade statsfinanserna, hur mycket som var politikens förtjänst och hur mycket som skall hänföras till den globala ekonomins återhämtning kan diskuteras, men ett är säkert, politiken ledde inte till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” och den ledde inte till nämnvärt många flera jobb. Tvärtom så betalades den genom minskad jämlikhet, ökat utanförskap och ökade klyftor. Klyftorna växte i Sverige i en omfattning som vi aldrig sett under hela perioden sedan andra världskriget! Men man talar som om det motsatta skulle vara verkligheten. Om 90-talets ekonomiska läge var ”väldigt speciella ekonomiska förutsättningar.”, vad kallar vi då dagens? Andra kallar den den värsta krisen sedan 1930-talet. Är vi inte eniga med det längre? Kan man bli mera struts än så? Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

När partistyrelsen går ut med överdrivna siffror om arbetslösheten, helt andra än de som LO och AMS redovisar, när man envist kör fram med pratet om att regeringen lånar till skattesänkningar, trots att statskulden är den lägsta sedan 1992 och inte kommer att nå siffrorna från 2006 till nästa år, då handlar det inte alls om ”offensiv attack” och ”knivskarp kritik”. Då handlar det om enfaldig plakatpolitik och att vi har gått rätt i fällan, som de borgerliga gillrat. De vet nämligen vem som ska skörda nästa år. De vill krismaximera för att nästa år vinna kampen om vem som är bäste förvaltare. Politikens innehåll kommer att försvinna i siffertrollerier och ett envist hävdande av att de borgerliga tog över med ett budgetöverskott som nu är förvandlat till ett underskott. Dvs det som Keynes, Krugman, Calmert, Lindbeck och Persson hela tiden hävdat. Man skall spara i goda tider för att att ha i de dåliga!

Har vi inte mer att komma med så har vi inget!

Den diskussionen är mumma för borgarna. Vi socialdemokrater är dåliga på självkritik. Ju längre vi socialdemokrater blundar för ”den stora budgetsaneringens” verkliga kostnader och vilka som fick betala den, desto mindre tilltro kommer en ny politik att ha. Vi odlar tron att självkritik är någon sorts offentlig skampåle och där ställer vi oss inte frivilligt. Det borde vara det motsatta eftersom vi har minst att skämmas för. Men vi stoppar huvudet i sanden och hävdar envist att världen är något annat. Att vi inte ser verkligheten som den är kan ju faktiskt bero på just det, att vi ställer oss med huvudet i sanden.

Någon tycker kanske att det är ett svek mot alla människor som drabbas av borgarnas politik om man inte tävlar om vem som sköter statens finanser bäst. Jag inte säker på det, om det är strutsbeteendet eller mina rop efter en socialdemokratisk politik baserad på erfarenheterna från från 90-talet, en politik för en offensiv offentlig sektor, en politik för en reformerad arbetsmarknadspolitik, en ny skattepolitik med ett stort grundavdrag i inkomstskatten, en förändrad Försäkringskassa som inte förnedrar de människor som söker hjälp, ett nytt kunskapslyft mm skulle vara det värsta. Jag har skrivit om detta i blogg efter blogg, fyllt av konkreta exempel. Likafullt avkrävs man titt som tätt ett fullständgt politiskt program. Jag är inte så dum att jag tror att jag som fritidspolitiker och gräsrot på något särskilt utfyllande sätt ensam kan formulera ett politiskt program för (s). Det är inga små krav vissa ställer på andra för att får vara med och debattera.

Så låt oss fortsätta den interna debatten, men om varje kritik skall betraktas som att vi klöser ögonen ur varandra, så lär den ju inte bli mycket till debatt. Och då lär vi definitivt fastna i en politisk retorik som slår ännu mera kilar mellan arbetarleden och partiet, mellan de fattiga och partiet, mellan de som får stå tillbaka och partiet.

Det gynnar bara den verkliga högern, den kolsvarta högern.


Intressant Andra skriver också om politiskt program, nästa års val och framtiden. , , , , , , , , , , , , ,

Laakso Mitt i Steget SR

DN, Dagens Arena, SvD, Folkbladet Östgöten