Populismen dödar katten.

Det här är inte Juholt. Det är en bild av Juholt.

Eugene O´Neill skrev en gång i en av sina pjäser: ”Nyfikenhet dödade katten. Ställ mig inga frågor så slipper jag ljuga.” Curiosity killed the cat som metafor har dykt upp i många skepnader och betyder väl ungefär att en katt må ha nio liv men nyfikenhet kommer en gång att ända dem alla.

Socialdemokraterna har i högsta grad nio liv. Vi har trots kriser och hårda nävar lyckats överleva de mest svåra stunder, men inte är det nyfikenheten som kommer att ta död på oss. I Socialdemokratins fall så är det i stället populismen. Daniel Suhonen, redaktör för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, var den förste som klart uttalade att socialdemokratin måste bli mera populister. Och utan att apostrofera honom så verkar hans tankar ha anammats av delar av partiet, inte minst av partiledaren själv. Populistiska utspel kan leda till kortvariga framgångar. I likhet med arvtagarna till de gamla kommunistpartierna i Östeuropa så bygger man en politisk strategi på föreställningen att statliga ingripanden och regleringar skall motverka och upphäva effekterna av marknadernas intåg i den av tradition förstatligade offentliga sektorn.

Detta förväxlas av många entusiaster inom partiet med att vi börjat prata ideologi igen. Men sanningen att säga så är detta inte mycket till ideologi, om vi inte med ideologi menar en djupgående förståelse av vår historia och samtid och en idé om vart vi är på väg och vilka värderingar som skall ligga till grund för detta. Populismen är en ytlig genväg till popularitet, och skapar en gillande sus bland de övertygade. Men det är ett sus som döljer var det verkliga ”dånet i rättens krater” kan höras. Entusiasmen förhindra oss att se verkligheten som den är. Entusiasmen dödar katten.

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." skrev Strindberg framsynt i Hemsöborna. Vem faller inte för en sådan Carlsson? Vem suktar inte förväntansfullt efter vad detta yrväder skall bringa med sådana håvor hängande kring halsen?

Populismen är farlig för den lovar mer än den kan hålla. Populismen i politiken är liktydig med reträtt. Varje populist som framträder i en demokrati kommer att tvingas till reträtt för sina utfästelser. I de breda folklagren kommer detta att uppfattas som svek. Och varje ”svek” leder till ännu mera tillbakagång.

Bland de hängivna partisterna kommer detta i sin tur att ses som resultatet av en komplott. För att försvara sin ledare skapar man då en föreställning om ett ”vi” mot ”dom”. Det är ”dom” som i mediadrev och ”mosa-Juholt, Sahlin, Persson, Carlsson...”-kampanjer vill förinta socialdemokratin. Motståndaren blir till en demon och bekämpandet av denna blir plötsligt huvudsaken, inte samhällsförändringen. I sin orimlighet och och alltmer isolerade positionering så kommer de verkliga knäppgökarna att ställa sig främst till Ledarens och Partiets försvar. Höganäskruset visar sig snart vara en strypsnara. Yrvädret förvandlas till teckentolkare som inför bilden på demonen tolkar minspel och ansiktsdrag som om där doldes all denna Satans ondska.

Och det som skulle vara partiets pånyttfödelse blev i populismens namn en karta tecknad med vatten i sand på den fortsatta ökenvandringen. Populismen dödade katten.



Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om populism, socialdemokraterna, Daniel Suhonen, framtiden, pollitik, ideologi,

Om tungotal och renlighet

Jag är ingen älskare av den portal som kallas s-bloggar. Jag pingade där förr i tiden, men har lämnat den. Den enda som jag följer regelbundet är Eva Hillén Ahlström från Bräcke, som skriver personligt, engagerat och med integritet. Nästan alltid. Andra tittar jag in hos nån gång ibland. Bengt Silfverstrand, pensionerad riksdagsman från Viken, är en sådan. Man behöver inte läsa alla hans postningar, det är lite som att sticka handen i en påse med jordnötter; man får jordnötter varje gång. Han har nu infört en sorts kommentarsbegränsning så att han tillåter en kommentar och sedan svarar han och lägger locket på. Det blir väl för svårt med alla dessa som ska uttrycka sin mening och fria ord har väl ett begränsat värde. Tycks han tänka. Till de mer säregna skribenterna hör Tord Oskarsson som skriver i sådan takt att han kan ha mer än hälften av alla inlägg på s-bloggars topplista. Nästan bara om den senaste opinionsmätningen och ibland kryddat med okritiskt återgivna citat från Håkan Juholt. Knappast ett stoff som lockar till politisk debatt. Ola Möller är en annan, yngre skribent som började sin karriär som bloggare som en yvig och engagerad agitator. Nu har han fått någon sorts politisk ställning i Helsingborg och med det förändras bloggen. Mest iögonfallande är kanske att han stängt kommentarfunktionen. Hans ord får klinga rena och befriade från meningsbrytningar och kritik som kunde smutsa ner och verka förvirrande för den menighet som förväntas läsa och instämma. En katekes.

Det är förvånande att en socialdemokrati som ropar efter ett alternativ till den borgerliga regeringen väljer att sluta sig inne i sin egen förträfflighet. Världen formas ständigt, den ena dagen är inte den andra lik, medborgarna tvingas varje dag till att tänka nytt och förhålla sig till en verklighet i förändring. Jag och många med mig har skrivit om den största förändringen av alla och som nu bokstavligen har vandrat in i våra hem. Den tredje världen är här och vill ha sin del av det globala välståndet och produkten av sitt arbete, det som till nu har varit förbehållet Nordamerika och Europa. Hur ställer sig ett framtidsinriktat socialdemokratisk parti till det?

I stället för att försöka förstå och förändra och själv förändras i takt med den verkligheten så lägger bloggarna på s-bloggar möda på att hävda att ”förändring” och nytänkande bara är en eufemism för ”nyliberalism”. De böjer sig nedåt och tittar bakåt, i tron att de där ska finna sina rötter. Men i den positionen är det något helt annat de stirrar rätt in i.

För en vecka sedan skrev jag om de arbetsmarknadspolitiska konsekvenserna av konkurrensutsättningen av bl.a. skola och hemtjänst. Och till min förvåning fann jag att utvecklingen gick i riktning mot ett bättre uppfyllande av de målen än under det statliga monopolets tid. Det här borde väl vara en verklighet som skulle locka en framåtriktad socialdemokrati till diskussion, Men nej, i stället samlas man kring ännu starkare krav på nej till privatiseringen av offentlig sektor. Att karaktärisera en sektor som till 89% ägs och drivs av det offentliga som en privatiserad sektor är ju i sig uppseendeväckande, men allvarligast är ändå att man inte vill diskutera det. För visst är det problematiskt, vi ser hur skattemedel i några fall missbrukas och hur de i andra fall genererar osmakliga vinster för privata multinationella företag. Så frågan borde kanske ställas vad priset för ökad jämlikhet ska vara, i stället för att kräva stopp för en positiv utveckling. För mig är det politiska resultatet viktigare än att gå i takt med en ideologi som passerat sitt bäst-före-datum för länge sedan.

När jag som s-kandidat i nyvalet till regionfullmäktige i Västra Götaland i våras stod på gatan och kampanjade för ”Nej till gräddfiler i sjukvården”, så lärde jag mig något om integritet och politiskt mod. De förhatliga vårdförsäkringarna har inte flyttat en enda väntande i kön en sekund eller en millimeter längre bak, inte heller har de tagit en enda skattekrona från de som väntar. Tvärtom så ger det sjukhusen mera pengar, och kön blir ju snarare kortare av att rätt många löser sina vårdproblem på annat sätt. Så jag vägrade att dela ut de flygbladen.

Hur stor summa som stat och kommun tjänar på att sjukskrivningarna blir kortare och färre borde man räkna på. Men den stora invändningen tycks vara att människors vilja att betala skatt skulle minska. De rättrogna offrar hellre förbättringar och större effektivitet med skattekronorna för en grumlig ideologis skull. Jämlikhet verkar göra sig bättre i festtalen än i verkligheten.

Bland bloggarna på s-bloggar frodas denna ideologism, hellre vackert tungotal än rena händer. Och takt med att den utvecklingen bejakas sjunker uppslutningen kring den socialdemokratiska rörelsen. Det ultimata offret till dyrkandet av sin egen förträfflighet.

Intressant läsning finner du också hos Viita, Leo Holter, Peter Karlberg, Erik Laakso, Lena Sommestad.

SvD, SvD2, DN, DN2, DN3

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, politik, det Goda Samhället, jämlikhet, integritet, personligt ansvar, socialdemokraterna,

I fråga efter fråga missar vi det medborgarperspektiv som måste till för att få det nödvändiga stödet att återigen leda landet.

Blogglusten tryter. Jag har inte skrivit något på snart två veckor. Inte för att ämnen saknats, det vimlar av dem. Regeringen som misslyckas både med arbetslösheten och ökad förtidspensionering är de stora frågorna som jag fastnat för och jag kommer att skriva om det. Det är bara att just nu känns det tomt.

Kanske beror det på årstiden, julen som avbryter normaliteten. Kanske är det faktiskt ett sviktande intellekt. Men jag märker att jag reagerar väldigt mycket på hur utvecklingen artas i mitt parti, socialdemokraterna. Man svingas mellan hopp och förtvivlan i en frekvens som börjar likna det som händer broar, svängningar som sammanfaller och fördubblar frekvensen till en destruktiv kraft.

Lena Sommestad öppnade för en debatt om sjukvården på sin blogg. Hon hade noterat att skadeståndsanspråken på vården hade ökat kraftigt under de senaste åren. Utan att säga det rätt ut kunde man ana att hon ansåg skadestånden som en osund utveckling och en belastning för vården. Hon frågade om det var en konsekvens av en ”amerikanisering” av medborgarnas attityd till samhället.

Inför de 450 miljoner som skadestånden avsåg skrev jag då en kommentar och pekade på den grundläggande problematiken; att varje år så dör 3000 människor och skadas hundratusentals av skador som åsamkas dem i vården. Vårdskadorna står varje år för 20 till 30% av sjukvårdens totala kostnader. Priset för samhället är svåröverskådliga men hamnar någonstans mellan 50 och 100 miljarder årligen. Och kan någon överhuvudtaget föreställa sig summan av det lidande som orsakas de berörda?

Dessa grundläggande fakta är så obegripliga så att de verkar totalt få politikerna att koppla ur. Handfallna inför verkligheten och fakta tystnar de. I Lena Sommestads fall så genererar de ett menlöst svar i kommentarsfältet: ”Det viktiga är att vi ställer frågorna och analyserar de trender som vi ser. Det finns en oroväckande tendens till att förändringar tas för givna, också när en rad signaler borde ge skäl till reflektion.”.

Jag tvivlar på att någon skulle stå oberörd om samma verklighet skulle gälla t.ex. SJ. Föreställ er att Statens Järnvägar varje år skulle orsaka 3000 människors död och 100 000-tals allvarligt skadade. Skulle någon anklaga de som söker ersättning för att okynnes-saksöka? Skulle sådana siffror anses vara skäliga sett mot hur många som trots allt inte skadas eller dödas när de åker tåg. Skulle vi acceptera det i färjetrafiken? På våra vägar? Tänk om apotekens verksamhet skulle kräva så många dödsfall och skador! Var någonstans i samhället accepterar vi det som sker i sjukvården år efter år?

Lena Sommestad ställde frågan "Varför ökar anmälda skador i vården?". Kan vi ta en politiker på allvar som ställd inför detta skulle svara: ”Det viktiga är att vi ställer frågorna och analyserar de trender som vi ser. Det finns en oroväckande tendens till att förändringar tas för givna, också när en rad signaler borde ge skäl till reflektion.”.

Nu är det här inte riktat i huvudsak mot Lena Sommestad, hon har ju till skillnad mot andra politiker försökt att svara, även om det är intetsägande. Nej, hon framstår som den bäst skickade av alla de kandidater till den socialdemokratiska partiledarposten, politiskt skarp, analytisk och förhållandevis odogmatisk. Och det är just i egenskap av en möjlig framtida partiledare som frågorna måste ställas till henne. Särskilt när hon själv initierar frågan.

En socialdemokrati som så grundläggande har tappat fotfästet i verkligheten och nu försöker finna fast mark under fötterna med hjälp av tillbakablickande partinostalgi, med en ideologisk höger/vänster-tuppfäktning med rötter i ett infantiliserat SSU-förflutet eller en ”blunda-och-kör-som vi alltid har gjort”- inställning hos statsfunktionärer som har fått sparken, har förlorat medborgarnas förtroende. Om vårt parti vill spela en roll inför framtiden så måste vi kunna svara på de frågor som det moderna samhället ställer oss.

Min oro illustreras av vår oförmåga att politiskt formulera den nödvändiga förändringen. I fråga efter fråga missar vi det medborgarperspektiv som måste till för att få det nödvändiga stödet att återigen leda landet. Och borgarna är inte ett dugg bättre. Vi står inför en framtid, likt den i England, där majoriteter i valen bestäms av missnöjet med de sittande, inte entusiasmen för den förändring som utlovas.

Konsekvensen tror jag blir att politiken kommer att flytta ut från partierna och de parlamentariska församlingarna till en mera dynamisk, men också mer oförutsägbar utveckling av de politiska arenorna. Är vi förberedda på det?

Stig Björn Ljunggren skriver om detta. Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, politiker, framtiden, socialdemokraterna, Lena Sommestad, vården, vårdskador, ideologi, verklighetens folk, verklighetens folk,

Ideologerna och visionärerna blev kvar på perrongen, dörren till den vagnen öppnades aldrig.

Det är ironiskt att läsa dessa "bussresenärer", dvs de utvalda och följsamma bloggare som fick följa med i partibus(s)en, på kampanjturné i den lilla valrörelsen inför 1 maj, som plötsligt inser att man kanske satsat på fel häst i valkampanjen. Att det skulle vara dags att tala lite ideologi! Sent ska syndaren vakna. Och smärtsam är insikten att man blivit uttnyttjad som "nyttig idiot".

Erik Laakso har skrivit om detta i många inlägg under våren, i syfte att starta en diskussion om bloggares roll och sociala mediers funktion i det politiska arbetet. En av hans kontroversiella påstående var att kritiska socialdemokratiska röster medvetet hålls utanför samvaron i de sociala medier och nätverk som betecknas som "socialdemokratiska". Att så är fallet har han visat på genom statistik, men det har också ofrivilligt låtit sig bekräftas av en av de mindre "viktiga" bussresenärerna, Viktor Tullgren, som inte drog sig för att försvara reaktionerna på Laakso. "Don´t feed the troll", som han själv uttrycke det, dvs nappa inte på Laaksos provokationer, ignorera dem och dess upphovsman, ställ honom utanför i kylan, han hör inte hemma hos oss. En synnerligen osmaklig hållning.

Men det största problemet, och den största förlusten för den socialdemokratiska oppositionen är knappast förnedringen av Erik Laakso, den tål han nog. Nej den stora förlusten är givetvis att en verkligt djup och mångsidig debatt om oppositionspolitikens urformning för en framgång i valet har omintetgjorts. Partihögkvarteret har utformat, megafonerna har ljudit.

Peter Karlberg beskrev händelseförloppet briljant på sin blogg:
"Det Swedins (en annan blogare) analys saknar är dock just relationen till valstrategernas analys (som ersatt ideologerna i alla partier tror jag) som ju förstås bara har ett syfte, nämligen att identifiera de frågor som kan vinna det lilla antal röster (handlar om 100 000 till 200 000 tusen) som krävs för att vinna valet. Därför är medelklass i storstäder intressant (och därför är "alla" på Pride)."

Sanningen är ju den att vi är några som krävt en annan väg från dag ett efter valnederlaget. Och vi är några som förutspått dagens katastrofala läge, om den förhärskande strategin skulle komma att upprätthållas. Mona Sahlin har gjort så gott hon kunnat, men de andra med visionära ambitioner har tystats till förmån för de som kort kan beskrivas som "förvaltare-fundamentalister", dvs de som satsat allt på att övertyga väljarna om att de borgerliga är dåliga förvaltare av staten.

De verkar mena att Sveriges och världens största problem är det faktum att vi har en borgerlig regering! Jag menar att det är ojämlikheten, fattigdomen, diskrimineringen, egoismen och statens och näringslivets ambitioner att kontrollera och utöva makt över medborgarna, som är de frågor som valet borde handla om. Det handlar inte om bara byta folk på taburetterna, för att sedan därifrån utforma och verkställa politiken. Verklig samhällsförändring kräver bred folklig medverkan och ett starkt folkligt mandat för denna förändring. Förvaltarskapets tid är förbi.

När nu kloka och viktiga röster som Claes Krantz ställer frågan om det inte är dags för lite ideologi och visioner, så blir gesten patetisk. Tåget gick, med åldrad och maktkåt tågvärd och allt, och dirigerades fel för länge sedan, det du betraktar Claes är bara spåren av valstrategernas önskan om att få behålla jobbet. Ideologerna och visionärerna blev kvar på perrongen, dörren till den vagnen öppnades aldrig.

Vilken regering vi får är en konsekvens av ett valresultat, vilket samhälle, däremot, vi får är ett resultat av visioner, ideologi och politisk förmåga.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om valet 2010, val 2010, socialdemokraterna, makt, folket, bloggare, visioner, ideologi