I fråga efter fråga missar vi det medborgarperspektiv som måste till för att få det nödvändiga stödet att återigen leda landet.

Blogglusten tryter. Jag har inte skrivit något på snart två veckor. Inte för att ämnen saknats, det vimlar av dem. Regeringen som misslyckas både med arbetslösheten och ökad förtidspensionering är de stora frågorna som jag fastnat för och jag kommer att skriva om det. Det är bara att just nu känns det tomt.

Kanske beror det på årstiden, julen som avbryter normaliteten. Kanske är det faktiskt ett sviktande intellekt. Men jag märker att jag reagerar väldigt mycket på hur utvecklingen artas i mitt parti, socialdemokraterna. Man svingas mellan hopp och förtvivlan i en frekvens som börjar likna det som händer broar, svängningar som sammanfaller och fördubblar frekvensen till en destruktiv kraft.

Lena Sommestad öppnade för en debatt om sjukvården på sin blogg. Hon hade noterat att skadeståndsanspråken på vården hade ökat kraftigt under de senaste åren. Utan att säga det rätt ut kunde man ana att hon ansåg skadestånden som en osund utveckling och en belastning för vården. Hon frågade om det var en konsekvens av en ”amerikanisering” av medborgarnas attityd till samhället.

Inför de 450 miljoner som skadestånden avsåg skrev jag då en kommentar och pekade på den grundläggande problematiken; att varje år så dör 3000 människor och skadas hundratusentals av skador som åsamkas dem i vården. Vårdskadorna står varje år för 20 till 30% av sjukvårdens totala kostnader. Priset för samhället är svåröverskådliga men hamnar någonstans mellan 50 och 100 miljarder årligen. Och kan någon överhuvudtaget föreställa sig summan av det lidande som orsakas de berörda?

Dessa grundläggande fakta är så obegripliga så att de verkar totalt få politikerna att koppla ur. Handfallna inför verkligheten och fakta tystnar de. I Lena Sommestads fall så genererar de ett menlöst svar i kommentarsfältet: ”Det viktiga är att vi ställer frågorna och analyserar de trender som vi ser. Det finns en oroväckande tendens till att förändringar tas för givna, också när en rad signaler borde ge skäl till reflektion.”.

Jag tvivlar på att någon skulle stå oberörd om samma verklighet skulle gälla t.ex. SJ. Föreställ er att Statens Järnvägar varje år skulle orsaka 3000 människors död och 100 000-tals allvarligt skadade. Skulle någon anklaga de som söker ersättning för att okynnes-saksöka? Skulle sådana siffror anses vara skäliga sett mot hur många som trots allt inte skadas eller dödas när de åker tåg. Skulle vi acceptera det i färjetrafiken? På våra vägar? Tänk om apotekens verksamhet skulle kräva så många dödsfall och skador! Var någonstans i samhället accepterar vi det som sker i sjukvården år efter år?

Lena Sommestad ställde frågan "Varför ökar anmälda skador i vården?". Kan vi ta en politiker på allvar som ställd inför detta skulle svara: ”Det viktiga är att vi ställer frågorna och analyserar de trender som vi ser. Det finns en oroväckande tendens till att förändringar tas för givna, också när en rad signaler borde ge skäl till reflektion.”.

Nu är det här inte riktat i huvudsak mot Lena Sommestad, hon har ju till skillnad mot andra politiker försökt att svara, även om det är intetsägande. Nej, hon framstår som den bäst skickade av alla de kandidater till den socialdemokratiska partiledarposten, politiskt skarp, analytisk och förhållandevis odogmatisk. Och det är just i egenskap av en möjlig framtida partiledare som frågorna måste ställas till henne. Särskilt när hon själv initierar frågan.

En socialdemokrati som så grundläggande har tappat fotfästet i verkligheten och nu försöker finna fast mark under fötterna med hjälp av tillbakablickande partinostalgi, med en ideologisk höger/vänster-tuppfäktning med rötter i ett infantiliserat SSU-förflutet eller en ”blunda-och-kör-som vi alltid har gjort”- inställning hos statsfunktionärer som har fått sparken, har förlorat medborgarnas förtroende. Om vårt parti vill spela en roll inför framtiden så måste vi kunna svara på de frågor som det moderna samhället ställer oss.

Min oro illustreras av vår oförmåga att politiskt formulera den nödvändiga förändringen. I fråga efter fråga missar vi det medborgarperspektiv som måste till för att få det nödvändiga stödet att återigen leda landet. Och borgarna är inte ett dugg bättre. Vi står inför en framtid, likt den i England, där majoriteter i valen bestäms av missnöjet med de sittande, inte entusiasmen för den förändring som utlovas.

Konsekvensen tror jag blir att politiken kommer att flytta ut från partierna och de parlamentariska församlingarna till en mera dynamisk, men också mer oförutsägbar utveckling av de politiska arenorna. Är vi förberedda på det?

Stig Björn Ljunggren skriver om detta. Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, politiker, framtiden, socialdemokraterna, Lena Sommestad, vården, vårdskador, ideologi, verklighetens folk, verklighetens folk,