tisdag 29 december 2009

Mera Plus! i politiken!! Ska det va på det här viset.

En bild av illusionen om framsteget?

Sjukförsäkringen går med överskott!

Det var den förträffliga bloggen ”Ett hjärta rött” som först påpekade detta, Johan Ehrenberg följde efter i Expressen och tv-debatt. Några bloggare följde upp detta ganska häpnadsväckande förhållande.

Men var var det politiska perspektivet?

I oppositionsleden togs det som ett bevis för regeringens allmänna människoförakt, låga moral och allmänna dumhet. Lösningen är ett regeringsskifte. Simsalabim. Att hela det här förfarandet påbörjades under en socialdemokratisk regering och har pågått under många år det betydde inget. Därför blir det inte heller politik av det. Det blir moraliskt fördömande av en regering som har fått väljarnas mandat att driva en borgerlig politik. Och gör det! Ett agitationstillfälle som möjligen ger utslag på nästa opinionsmätning. Men det förändrar inte politiken!

Borde vi inte ställa oss frågan ”Ska det vara på det här viset?” och fundera på hur en riktig sjukförsäkring ska se ut.

Som vilket privatägt försäkringsbolag som helst gick Sjukförsäkringen med vinst och fördelade överskottet, med styrelsens goda minne, till ägarna; i det här fallet staten. Vi medborgare betalar alltså in en för hög sjukförsäkringsavgift, som under en mängd av år genererat ett överskott. Borde det då inte återgå till medborgarna? Som återbäring, minskning av försäkringsavgiften, en kraftigt utökad service, eller högre sjukpenning? Ja så länge det går tillbaka på något sätt relaterat till själva försäkringen så hade det varit korrekt. Sådana regler finns för banker och försäkringsbolag på den privata marknaden, men för staten? Och här bör beaktas att många socialdemokrater inte minst, med skärpa hävdar att sjukförsäkringsavgiften är en försäkring som faller ut med sjukersättning när man blir sjuk. Det är inte en skatt och ersättningen är inget bidrag. Vore det så kunde staten göra vad den finner för gott. Och det gäller vare sig en borgerlig majoritet eller rödgrön majoritet sitter vid rodret. Nej, det handlar om ett affärsmässigt förhållande som medborgarna gett staten förtroendet att administrera. Och staten kan inte göra vad den finner för gott. Den kan inte konfiskera medborgarnas avgifter till att användas för andra ändamål. Den är ansvarig för det förtroende vi har gett den. Sjukförsäkringsavgiften skall inte användas till köp av kanoner och JAS-plan.

Under ett 30-tal år har vi byggt en stat som förväntas ta hand om medborgarna, som i sin tur förväntas fuska med sjukskrivningar, fuska med vård av barn, fuska med skatter, fuska med tv-licenser, fuska med färdtjänst, personlig assistans, ja allt det goda som staten förser sina otacksamma medborgare med. Medborgaren ses som den felande länken i ett i övrigt perfekt system, så perfekt att politikerna slipper juridiskt ansvar för sina beslut, ansvar kan inte mätas ut med annat än ett politiskt val. Ett val där en mängd frågor skall vägas och värderas för att ligga till grund för ditt val. Och då visar det säkert sig att ett överskott i sjukförsäkringen som konfiskerats av staten väger lätt. En regering sitter kvar, eller en annan träder till. Men politiken förändrar sig inte. Bara illusionen består. Och ansvaret kvitteras ut i högre arvoden.

Är det inte hög tid att vi börjar formulera en politik för framtiden, för en förändring i medborgarnas intressen? Är det inte dags att frigöra sjukförsäkringen från staten och bygga en medborgarägd och medborgarstyrd sjukförsäkring, där överskottet går tillbaka till medborgarna.


Intressant?

torsdag 24 december 2009

Sånger att vaka till...Laura Nyro



Nåt att vaka in julen med. En del dör alltför tidigt. Eva Cassidy, Laura Nyro ...men vad dom gav!



och



till min älskade, och Amy har fattat vad det handlar om..



I övrigt råder tystnad.

tisdag 22 december 2009

JUL......


Jag har julångest. En accelererande julångest som kramar musten ur tarmarna. När vi kommer till de sista dagarna så har jag allting kvar. Tycker jag... städa, julgran, pynta, julmat.

Egentligen är det bara julmaten som jag har någon glädje av. Nu äter jag ju inte gris så man kan väl tycka att det verkar lite malplacerat. Men det är skoj att finna alternativen också. Och allt är inte ogjort om jag ska var helt ärlig. Lammbogen är rökt, sillarna lagda i sista vilan, det blir tre sorter i år, stjärnaniskryddad glasmästarsill, currysill och senapssill. Vidare ligger laxen till gravning med en stor tyngd på sina axlar. Även här så spetsar jag med lite anis. Jag följer väldigt traditionella recept, men noggrant tillagat. Annars kan man köpa allting färdigt på Seveneleven. Anette får stöka med julskinkan, jag tar mig av lammkorvar och fågelmat. Inspirerade av Barcelonaturen så blir årets julbord lite tapaspräglat. Spenatsufflé, frittatas, Janson, goda ostar, mycket vegetariskt.... Allt under kontroll.

Nu kan jag inte smita undan städningen längre....och så kommer ångesten tillbaka.

Ja ja god jul på er allihopa och ett riktigt gott nytt år ska väl vi hoppas på. Om inte annat så får vi väl se till att det blir det! :)

måndag 21 december 2009

Men varför var det ingen som hörde det alla drabbade sa: ”Man känner sig helt maktlös.”?


Husmark-Perssons och regeringens reformerade sjukförsäkringslag skulle sättas i verket men körde rätt i diket. Regeringen stod svarslös när berättigade frågor ställdes om konsekvenserna för svårt sjuka människor. Starka känslor rördes upp och tragedierna var många.

Så många att den politiska sidan av saken helt försvann.

För det som körde i diket var 30 års samhällsbygge, inte ett monument över regeringens ondska och enskilda borgerliga politikers människofientliga cynism. Det var inte en regering som raserade ett fungerande system. Det var en regering som fullföljde ett långvarigt förhållande och förde det till sin yttersta konsekvens.

Sedan början av 1980-talet, med Socialförsäkringslagen från 1981 som en milstolpe, har vi i Sverige ägnat kraften att bygga en välfärdsstat med tonvikten lagd på staten. Palme kallade den för ”den starka staten”, och huvudarkitekterna för denna stat är en statscentralistiska fraktionen inom socialdemokratin, de som från 1970-talets mitt i opposition mot det gamla gardet av mer frihetligt sinnade socialister som Sträng, Wigforss och Arne Geijer, programatiskt drev igenom denna inriktning. Staten skulle bli den över allt vakande och verkande skyddsanden. Alla människors värdighet och befrielse från fattigdom och förnedring skulle garanteras av staten.

Från att ha varit det främsta uttrycket för klassamhällets överordning förvandlades nu staten till de fattigas och förnedrades främsta vapendragare. Och det var den idén som Husmark Persson så iögonfallande körde i diket. Från att ha varit en ständig borgerlig opposition mot socialdemokratins ”förstatligande” och ”förmyndarpolitik”, så förvandlades de under De Nya Moderaterna till statscentralistiska förvaltare. Reinfeldt gick t.o.m ut och utmanade socialdemokraterna, först i valet 2006 genom att kalla sig det nya arbetarpartiet, för att sedan på kongressen 2009 utmana (s) om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Peter Hultkvist i Borlänge uttryckte det utmärkt när han varnade för att moderaterna vill förvandla nästa års val till ett presidentval.

Det kan vara på sin plats att påpeka att det ”nya” i moderaternas politik faktiskt är en realitet, inte så att de skulle vara mindre borgerliga, och eftersträva någon sorts jämlikt och solidariskt samhälle, nej men det nya är att de strategiskt har tillägnats sig tanken på välfärdsstaten som politiskt instrument. Det som socialdemokraterna hade monopol på.

Man hade kunnat förvänta sig av en förändringsvillig och framåtsyftande socialdemokrati att man skulle ha tagit chansen till att peka ut en ny riktning för välfärdsbygget, bort från statens övermakt och ”ägande” av välfärdssystemen till en medborgarnas makt över välfärdssamhället.

I stället fick vi en socialdemokratisk parad av upprörda och förbannade röster som anklagade regeringen för cynism. Reinfeldt var ett odjur och Husmark Persson hans mer eller mindre imbecilla väpnare. Ärligt och välmenande, men förbannat politiskt nonsens.

Men varför var det ingen som hörde det alla drabbade sa: ”Man känner sig helt maktlös.”?

Den gamle folkbildaren, kulturministern och socialdemokraten Bengt Göransson talade i lördagens morgonprogram i Sveriges Radios P1 om att politikens villkor har genomgått en fundamental förändring under de senaste 30 åren. Från att ha varit en påverkande och förändrande kraft har politiken förvandlats till ett värnande om statens budget och politikerna till dess tjänare. Budgetansvar är honnörsordet, politikerna är inte längre medborgarnas företrädare utan skattebetalarnas. Detta är ett budskap som genomsyrar hela det politiska samhället från statsministern och hans kansli helt ner till varje ersättare i en kommunal nämnd. I stället för att vara samhällsförändrare så har politikerna blivit en sorts Securitasvakter vid statens skattekista. Och tankesmedjorna har blivit agitationskiosker, där snitsiga formuleringar om den andres horn och bockfot ses som höjden av tänkande.

Försäkringskassans utveckling från medborgarnas välfärdsförsäkring till dagens förvaltare av statens budgetansvar, har gett funtionärerna makten över en försäkring som borde tillhöra den vanlige medborgaren, de som betalat försäkringen.

I en längtan efter regeringsskifte 2010 så förenades de som vill ha verklig förändring med de som önskar fortsätta byggandet av ”den starka staten”. Borta var erfarenheterna från 30 års förnedrande utveckling av sjuk- och socialförsäkringslagar. Ingen mindes längre den förnedring som 90-talets ”budgetsanering” utsatte människorna i arbetslöshet och utbrändhet för. De få som vågade öppna munnen, som det ensamma barnet i sagan, fick finna sig i att ”radikala” socialdemokrater kastade sig över dem.

Haveriet förklarades som nyliberalismens definitiva bankrutt. Nyliberalismen kan skyllas för mycket, men knappast för att förespråka en stark stat. Nej, det man inte såg, eller kanske inte ville se, var att det var den starka staten som slutligen visade upp sitt verkliga ansikte. Det var idén om att staten och dess funktionärer står över medborgaren som havererade. Det var tanken att politikerna företräder skattebetalare, inte medborgare, som avslöjades. Det var frågan om vem som ska ha makten i välfärdsystemen som plötsligt står lysande självklar.


Och socialdemokratin hade inget annat att erbjuda dem, som ”straffades” av statens otillräcklighet, än medlidande. Varför tog inte socialdemokratin möjligheten att för en gång skull ställa en maktfråga på dagordningen? Varför ställde inte Veronica Palm kravet att sjukförsäkringssystemet måste förändras i grunden och makten överlämnas åt den som skall ha den, nämligen den sjuke? Varför nöjde sig alla gräsrötter med att vi skulle bevara systemet, bara lite snällare. Kan det bero på att det regeringen tänker genomföra är identiskt med den politik som det socialdemokratiska partiet och LO själva skisserade före valet 2006?


Intressant?

Claes Krantz skriver klokt i saken liksom Helena Viita. Och Eva Hillén Ahlström här och här.

Jonas Morian och Robert Nord skriver om politiken mera generellt.

Intressanta fakta från Försäkringskassan finner du här.

söndag 6 december 2009

Off to Barcelona!


Fem dagar i Barcelona borde skingra den december-blues som invaderat sinnet, några dagar att få perspektiv på en politisk debatt som ideligen verkar köra i diket. Rötmånad mitt i vintern, men bättre nu än i augusti 2010.

måndag 30 november 2009

Det som smärtar är okunskapen, rädslan som grundar sig på okunskap.



Schweizarna tycker inte att moskéerna ska få ha torn. En bagatell kan väl tyckas. Men det känns inte så. När den här typen av, till synes, folkmening kommer till uttryck så kan man inte få bort känslan av att omröstningen egentligen handlar om något annat.

Att det inte handlar om stadsplanering och arkitektur utan snarare om att muslimers rättigheter i samhället måste inskränkas. Som om våra minareter på något märkligt sätt inskränker andra medborgares rättigheter? Vi muslimer klarar oss utan minareter, tusentals moskéer inhysta i källarutrymmen och gamla föreningslokaler vittnar om detta. Och folk verkar kunna leva med det. Men när vi bygger vår egna….? Då verkar allt förändras. Minareten är ju ett sentida tillägg til moskébyggnaden, som inspirerats av de kristna kyrkornas torn. För oss ett tecken att känna igen och identifiera oss med, men för andra uppenbarligen över gränsen för hur stor plats vi får ta i samhället.

Folkomröstningen i Schweiz är bara början. Krav på folkomröstning kommer att resas i land efter land i det fria och öppna Europa. Och folk kommer att kunna ladda alla sina rädslor, sin fruktan och sin oro i frågan om islamisk arkitektur. För det är ju det, som det handlar om. Vi muslimer har aldrig krävt att få bygga minareterna, vill vi så vi söker byggnadslov som alla andra. Precis som vi söker för att få bygga vår moskéer. Och där har vi nästa mål för rädslan. Förbjud byggandet av moskéer! Men vi har vår källare. Sedan blir det väl dom som står i tur för förbud. Och så vidare.

Det som smärtar är okunskapen, rädslan som grundar sig på okunskap. Rädslan för att förlora kontrollen. Som om vi bygger våra moskéer och minareter för att ta makten från våra landsmän.

Att man i Schweiz lägger folkomröstningen i anslutning till vår största högtid, Eid al Adha, Offerfesten, förstärker bara intrycket av okunnighet. En okunnighet som splittrar samhället i ett vi mot dom. Men även om det smärtar så känns det på något sätt inte som att det rör mig. Det hela verkar inte var mitt problem. Det verkliga problemet har väl Schweiziska Folkpartiet och deras vänner bland Europas nationalistpartier när de en dag skall stå till svars för sitt verk.

Vad var det han sa storumankillen? Skämmes, skämmes ta mig fan!

Andra skriver om samma sak här och här.

söndag 29 november 2009

Vi är på rätt väg och det är det viktiga.



I går var jag på den bohuslänska socialdemokraternas valledarträff igen. Budskapet trummas in. Men det förändras också under resans gång. Det är klokt. Överhuvudtaget så känns det som att riktlinjerna blir bättre, mer mogna och därmed mera politiska. Vi har givetvis ett fantastiskt stöd av våra organisatörer i partidistriktets ledning.

Vår uppgift är att söka mandat för vår egen samhällsvision. Ett samhälle buret av fria människor som varken underordnas eller förnedras. Det som slår en är att den gnälliga klagosången över en borgerlig regering som inte för en socialdemokratisk politk är borta. De borgerliga genomför en borgerlig vision och den är inte vår.

Likaså är blindspåret att ta upp Reinfeldts kastade handske om vem som är den bäste förvaltaren av staten nu utsuddat. Det var ju inte mer än någon månad sedan jag var inblandad i en ganska lång debatt med en socialdemokratisk landstingspolitiker i Stockholm, där han försvarade just den linjen med näbbar och klor. En linje som då verkade också vara partiledningens. Men nu är det det politiska innehållet som gäller, inte dess former. Utrymmet för nostalgiska statskramare och skattenissar är begränsat. Vi skall inte framstå som i första hand försvarare av det bestående. Vi är förändrare. Och då innefattar det också vårt eget verk i svunnen tid; det som gick snett och inte blev som vi hade hoppats. Det är en bra inställning. Den öpppnar vägen för nya lösningar, nya synsätt och ger oss trovärdighet.

Men alla förstår inte det ännu. För ett par veckor sedan hörde jag en debatt mellan moderaternas arbetsmarknadspolitiska talesman, det var en kvinna, och vår egen Sven Erik Österberg. De talade om de sjukskrivna, rehabiliteringen och återinträdet på arbetsmarknaden. Och det blev en debatt mellan två systemförvaltare, den ena förespråkade Försäkringskassan, den andre en ny Kompetensförmedling och a-kassan. I grunden förenades de två av att de bägge var fullkomligt övertygade om att statsapparaten, systemet skulle lösa detta. Ingen av den ställde sig frågan om vilken roll den sjukskrivne själv skulle spela. Människan försvann mellan systemkolosserna, och med det också den enskilde människans makt och inflytande över sitt eget liv. Att ställa frågan hur vi ställer den sjuke själv i centrum för sin egen rehabillitiering borde ju vara en självklarhet, men i debatten mellan två systemförsvarare så fanns det inte plats för det.

Så nog har vi socialdemokrater långt att gå innan vi uppfyller vår egen målsättning, men vi är på rätt väg och det är det viktiga. Personligen kan jag ju känna en stor tillfredställelse över att vi som ser på det här sättet ändå verkar nå fram.

Andra skriver om politik, socialdemokrater och valet också.

fredag 27 november 2009

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof.



Socialdemokraternas partiledare, Mona Sahlin går i dagens DN ut och förklarar att Sverigedemokraternas opinionsframgångar kräver en majoritetsregering efter valet. Frågeställningen är ju absolut relevant, och jag tycker att Mona Sahlin väljer fel väg.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof. Vi kommer att få ett litet, nationalistiskt och invandrarfientligt parti i riksdagen. Det har vi haft förut utan att det påkallade socialdemokratiska krav på majoritetsregering.

Tvärtom så kommer det bara att gynna sverigedemokraterna. Om de demokratiska partierna försöker att undgå eller ignorera valresultatet så kommer det bara att uppfattas som maktfullkomlighet. Sverigedemokraterna blir det offer för pampväldet de så gärna vill framställa sig som. Partiet självbild tycks bekräftas.

Det var så man gjorde i Norge. Där präglades 80-talet av två stora frågor, om Norge skulle söka medlemskap i EU och för det andra invandringspolitiken. Anders Langes Parti var till en början ett stolleparti med en halv- och helfull partiledare, som rasade mot invandring och förintelsen av "det norska".

Snart kom ett smartare ledarskap, med Carl I Hagen som partiledare, att leda ett parti bestående av en ohelig allians mellan närmast anarkistiska nyliberaler och klassiska rasister. Men i kostym och slips.

I hägn av ett nej till EU kunde partiet skaffa sig en ny legitim platttform, bli en accepterad del av det politiska samhället. I lokalföreningar och på regionnivån arbetade fremskrittspartisterna och skaffade sig både kontaktnät, organisationsvana, ekonomi och respekt för ett gediget folkrörelsearbete.

Ingen tog debatten om vad som skilde mellan Frp´s nationalistiska och invandringsfientliga Nej-ståndpunkt, Senterpartiet decentralism eller stora delar av Arbeiderpartiets antikapialism, "Höger" eller "Vänster" definerades utifrån om man röstade Ja eller Nej till EU. På så sätt hamnade Frp bland de"goda", folkmajoriteten och "vänstern" medan Ja-sägande socialister förklarades som onda och "höger", den elitistiska folkminoriteten.

Stärkta av detta kunde också Frp´nya ledarskap flytta det politiska fokuset bort från de rasistiska frågeställningarna till en mera allmän kamp mot "de etablerade partiernas pampvälde och maktmissbruk". Frp framställde de andra partierna som folkföraktande och okunniga om vanligt folks förhållanden och åsikter. För att upprätthålla den här politiken manövrerade de så att de aldrig behövde ta politiskt ansvar. Det demokratiska partierna "hjälpte till"och uteslöt fremskrittspartiet från inflytande per definition, genom majoritetsstyre och oheliga allianser. Och Frp växer, idag är det ett av de tre stora partierna. De har majoritet i flera stora städer och i många kommuner. Och idag har de den styrkan att de kan plocka fram rasismen ur skåpet igen, i dag draperad i en ohöljd islamofobi.

Allt detta på grund av en politik som Mona Sahlin idag gör sig till tolk för. I Norge gav det Frp bara pluspoäng, ständigt i opposition, aldrig med ansvar, "utmobbade", inte enbart som parti utan också som väljare, kunde de få gråtarna på sin sida. Vi borde inte göra om samma misstag här. Bara för att (sd) smutsar ner debatten kan vi inte sticka huvudet i sanden.

Låt Sverigedemokraterna komma till riksdagen med sina väljares mandat. Låt (sd) ta ställning i voteringarna, låt (sd) delta i utskotten och riksdagens övriga arbete, låt (sd) ta ansvar för sin politik. Men ta stenhård kamp mot den. Kräv ansvar och snart kommer det att visa sig vilka de är, vilket också är problemets lösning. Sådana partier har nämligen en tendens att upplösa sig själv.


Andra skriver om samma sak här, här och här.

torsdag 26 november 2009

Även en liten röst kan höras!



Jag kan inte låta bli att notera att mitt partis ordförande i Norra Bohusläns hälso- och sjukvårdsnämnd, Per-Arne Brink, nu har hittat 5 miljoner som gör att vi kan få behålla ambulanstjänsten i norra Bohuslän.

Det är en 180°-sväng från det som redovisades på Bohuslänsdistriktets årsmöte. Där klargjorde Brink varför en nedskärning av ambulansverksamheten var nödvändig. Och det var också där den lilla rösten försynt bekräftade att jag nu har hört hur två ledande regionspolitiker (s) fösvarat sina nedskärningar och försämringar för småkommunerna. Min enkla fråga var vad de hade gjort för att inte skära ner. Och tystnaden lägrade sig över församlingen. Maken till fräckhet! Ifrågasätta en partikamrats nedskärningar i offentlig verksamhet!

Men nu visar det sig två veckor senare att det likafullt fanns pengar, och med det en socialdemokratisk linje som försvarar medborgarnas intresse framför statsapparatens. Kanske är det förmätet att koppla denna helomvändning till min lilla röst. Men jag kan inte undgå att notera sammanträffandet. Intressant. Och hoppfullt.

Andra skriver om glesbygd och offentlig sektor.

onsdag 25 november 2009

Vad tänker vi göra med 40 000 företag, 150 000 anställda och en dryg miljon brukare



Nu är det väl snart dags för de av mina partikamrater inom socialdemokratin, som förespråkar förbud för vinstdrivna företag inom välfärdsektorn, att tala om hur det ska gå till. Idag verkar ca 40 000 företag inom välfärdssektorn. Dvs de utför tjänster inom vård, omsorg och utbildning som finansieras med skattemedel. Sysselsättningen ligger i underkant av 150 000 personer.

Nu vill aktiva socialdemokrater att vi ska förbjuda dem att arbeta i sina nuvarande företag. Med glöd i blicken tolkar de kongressbesluten, som att kvalitetskraven bara är en omskrivning för förbud, någons sorts självsanering med 100-procentigt utfall. Som om alla privata företag per definition levererar dålig kvalitet och tar ut oskäliga övervinster som på oklara vägar skickas ut ur landet till något karibiskt skatteparadis. För det är precis det man säger, när man talar om att förbjuda vinstdrivande företag inom välfärdsektorn. Sedan må man ju slingra sig hur mycket man vill och harkla fram något om att det inte gäller alla. Men förbjuda vinst är att förbjuda verksamhet för ett aktiebolag.

Så hur vi än vrider och vänder oss så måste vi kunna svara på vad vi tänker göra med 40 000 företag, 150 000 anställda och en dryg miljon brukare?

Något konstigt blir det när de samtidigt som de vill förbjuda försäkrings-och skattefinansierad verksamhet som går med vinst, pläderar för att skattepengar skall satsas i företag som under ett stort antal år aldrig redovisat vinst. Företag som givetvis ändå har delat ut bonusar, höga löner och utdelning till sina aktieägare. Men aldrig betalat ett öre i skatt.

Den ekvationen går inte ihop för mig i alla fall.

Andra skriver om detta här och här.

tisdag 24 november 2009

Finns inte invandrare och invandring hos socialdemokratin?


Nu har det gått snart en månad sedan socialdemokraternas jobbkongress, det vill säga, det var väl en vanlig partikongress, men med namnet Jobbkongressen så skulle ingen kunna anklaga (s) för att glömma bort jobbfrågorna. Men här smyger sig ett litet aber in. Jobbfrågan och arbetslinjen föll vi på förra gången. Det är inte säkert att det är den frågan som kommer att dominera debatten i samma grad 2010. Ska vi tippa på att invandringen kommer att bli en het fråga denna gång?

I storts sett dagligen rapporterar opinionsinstitut om sjunkande opionssiffror för (s) och chockhöjda tal för Sverigedemokraterna. Oroande siffror och en oroande utveckling. Men knappast oväntat. Under många år har Svcerigedemokraterna fått komma undan. Har de etablerader partierna inte försökt tiga ihjäl dom så har man undvikit och gått runt det minerade fält som de nationalistiska krafterna planterat. Taktiken har misslyckats. Så invandringsfrågorna i valet är ingen högoddsare direkt.

Jag läste igenom samtliga beslutsdokument från s-kongressen. Inte på ett enda ställe återfinner man orden invandrare och invandring!

Vi har alltså arbetat oss igenom en hel kongress vars teman var:

"En ansvarsfull ekonomisk politik sätter jobben först, - en starkare arbetslinje,- ett Sverige där fördomar inte hindrar arbete, - låt ungdomsgenerationen ta plats, - konkurrera med kunskap och forskning, - klimatpolitik från hot till möjlighet, - högre kvalitet i välfärden, - ett Sverige i sammanhållning – bekämpa klyftorna, - en rättvis värld är möjlig,- en modern folkrörelse för jobb och rättvisa, - kultur i brytningstid" utan att en enda gång hänvisa till invandring och invandrare! Invandringen är ju trots allt en av de viktigaste faktorerna för att vi ska nå alla de vackra målen! Man tror knappast sina ögon.


Ingen kan väl tvivla på vad (s) tycker om (sd). Men idag så går vi i den andra fällan. Vi går runt minfältet, vi rensar det inte.

Vi gjorde samma fel i motståndet mot EU och euron, där nationalisterna fick husera fritt. Ingen på nejsidan försökte förklara skillnaden mellan en progressiv EU-kritisk hållning och den nationella inskränkthetens nej. Nationalisterna kunde utan att kritiseras, sälla sig till en majoritet av folket. Och gör man det så kan man väl inte vara så farliga, blev det bestående intrycket. I lugn och ro kunde (sd) samla och bygga ut sin partiorganisation.

Tystnaden från den demokratiska sidan skänkte (sd) legitimitet, oavsett om man ville det eller inte. (sd) gick från ett 1%-parti till ett som knackade på riksdagsporten. Idag skulle de få 26 mandat. Tigandet slog fel.

Hur tror någon att vi kommer att kunna desarmera den sociala bomb som (sd) bär i sitt budskap om vi inte tar dom i sakfrågan, om vi inte förmår visa att vi försvarar invandringen därför att den är själva förutsättningen för det svenska välståndet, om vi inte accepterar och främjar alla människors rätt att förverkliga sina drömmars innersta längtan? När ska vi lära oss att demokratin inte låter sig försvaras genom tystnad.

Och varför i hela världen har inte en enda socialdemokratisk debattör sagt ett ord om kongressdokumentens stora svarta hål?

Andra talar om invandringen. Men här är det tyst.

Två sossar som aldrig tiger finner du här och här.

söndag 15 november 2009

Det räcker nu!


bilden hämtad från s-studenterna i Örebros blogg

I går var jag iväg till Partille för Bohusläns socialdemokratiska partidistrikts höstmöte. Valet 2010 stod på programmet. Partiets valstrategi presenterades, lite mer utmejslat och smidigare än tidigare utkast. Man har lyssnat på den interna debatten och dragit slutsatser av årets två valrörelser.

Överhuvudtaget var det god stämning och återseendet med gamla vänner och kamrater glatt. Rapporterna från kongressen var entusiastiska. Man förstår att det skedde något där som man kanske inte riktigt kan tillgodogöra sig ute i periferin där jag befinner mig. Mitt intryck är ju tvärtom att kongressen kännetecknades av kompromisser och inte av visioner som sträcker sig bortom valet i september 2010. Jag känner väl att kongressen snarast var en signal till mobilisering inför en nödvändig valkamp. Den nuvarande majoriteten måste bort och det är vi som skall göra det helt enkelt. ”Det räcker nu” blev det mest citerade och uppskattade slagordet. Ett slagord som formulerades varken av någon framträdande politiker eller av våra högt betalade reklambyråer, utan ironiskt nog av en komiker i en pausunderhållning!

På vårt höstmöte fick jag anledning att bli förbannad. Våra regionpolitiker försöker klargöra turerna kring avvecklandet av vattenterapin och sjukgymnastiken i Sotenäs och Tanums kommun. Verksamheten kommer att centraliseras till Strömstad och Uddevalla, vilket innebär att vi får åka 10 mil för att få del av den här verksamheten mot 2 idag. Bara det gör mig riktigt förbannad, men än mer att våra politiker inför oss valarbetare bara beskrev hur de gått tillväga för att lägga ner den här verksamheten. När jag ställde frågan vad de hade gjort för att förhindra nedläggningen blev det tyst. I salen och i panelen. Det verkade som att tanken aldrig förespeglat dem, att en socialdemokratisk politikers främsta uppgift är att stå på medborgarnas sida. Efteråt fick jag besked om att de hade åkt runt och informerat!

Svarslös gick jag därifrån och jag är glad för att jag ställde frågan. För det är just dessa frågor, som medborgare och väljare vill ha reda på. Och som jag borde ha ett svar på. Vad har socialdemokraterna gjort för att förhindra nedläggningen! Utan svar så kommer slagordet ”Det räcker nu” att riktas mot oss i stället.

Hela den här saken borde bli en väckarklocka som också gör det klart att om vi ska ta över makten 2010, eller som i Västra Götalandsregionen behålla den, så måste vi sluta tävla om vem som är bäste förvaltare av stat och kommun, för att i stället bli bäste företrädare för medborgarna i landet.



Andra skriver om kongressen och valet här och här och här.

söndag 8 november 2009

Muren, Marx och marx-isternas korta minne.


När jag var ung och gjorde militärtjänsten, låg i lumpen, så läste jag Marx. Karl Marx. Jag var politiskt intresserad och intresserad av hur samhällen skapas och utvecklas. Och lumpen gjorde det möjligt för mig att studera. Som en av de sista i svensk historia som blev ”dömd” till förvar i cell för en förseelse, satt jag 6 dygn i arresten. Väckning kl 0600, bädden uppfälld mot väggen, toalettstol, ett litet bord och en pinnstol. Det var allt. Ställde jag mig på bordet kunde jag se en aning av himlen genom cellfönstret.

Men det fanns en annan lucka. Man var visserligen förhindrad att läsa underhållningslitteratur, tidningar och böcker. Facklitteratur däremot var tillåtet. Så jag beställde Karl Marx: Kapitalet i tre feta band och fick dem! Min lilla upprorssjäl njöt för fullt och fylld av iver att förstå satte jag igång att läsa. En del visste man väl, en del hade man förstått men känslan av att lämna arresten och ha läst Marx´ Kapitalet var ganska mäktig.

En huvudtes hos Marx är, att på ett abstrakt plan, så kan varje samhälle skiktas i tre nivåer, den ekonomiska, den politiska och den ideologiska. Marx hävdade att den ekonomiska nivån var bestämmande över de andra. Det vill säga, ekonomins organisering, förhållandet mellan produktion och ägande, arbete och kapital, bestämde vilken politisk och ideologisk överbyggnad varje samhälle skulle komma att få.


Detta är en sanning som varje marxist tar med sig; när det gäller det kapitalistiska samhället eller dess feodala företrädare tvekar marxisten aldrig: förhållandet mellan arbete och kapital bestämmer de politiska förhållandena.

Men när marx-isten plötsligt ställs inför 1900-talets största ekonomiska experiment, planekonomin i Sovjetimperiet och de asiatiska staterna, så sviktar tron på gamle Marx. ”Inte kan det vara planekonomins fel att Lenin skapade enpartistaten och Stalin Gulagarkipelagen och det kommunistiska imperiet.” Nej nu plockas det mest dubiösa freudianska lättgodset fram. Det var de dåliga ledarnas fel, Stalins vansinne eller klosterbakgrund, Ulbrichts taskiga barndom låg bakom murens bygge och dödsskjutningarna. Varför sviktar marxisternas tro, ja för det är just en tro, på Marx? Gäller inte teorin om den ekonomiska basens överhöghet längre? Planekonomin, den statligt ägda och statligt kontrollerade makten över produktionsmedlen har inte alls längre med politiken, med diktaturen att göra.

På så sätt överger ”marxisten” Marx , glömmer ett helt århundrade av politisk erfarenhet, och hoppar tillbaka till sin 1800-talsvärld, sina ideal och sin klockartro på att ”nästa gång, då, då skall vi nå himmelriket!”.

För att vi aldrig skall glömma vad planekonomi innebär, så borde dagen som är idag den 8 november, upphöjas till internationell minnesdag, nämligen dagen då planekonomin gjorde sin slutliga ekonomiska och politiska bankrutt.

Andra skriver om Marx .

AB1

AB2

DN

lördag 7 november 2009

Den 9 november 1989 borde vara en arbetarrörelsens högtidsdag

Jag kan inte låta bli att notera att bland socialdemokratiska bloggarna så har murens fall aldrig hänt. Inte en enda blogg uppmärksammar att det är årsdagen för viktigaste framgången för en demokratisk socialism. Berlinmuren faller - hundratals miljoner människor befrias från historiens kanske största förtryck. Slutet på det kalla kriget, järnridån upphör att existera. Ingen legitimitet längre för att i socialismens namn förtrycka och förslava, ockupera och trampa på. Den 9 november 1989 borde vara en arbetarrörelsens högtidsdag men i vår svenska ankdamm kan det gå tyst förbi. Istället kan vi tom i det socialdemokratiska partiet höra företrädare tala för planekonomi och i överslätande ordalag om förhållanden bakom muren.

Är det konstigt att Sverigedemokraterna kan fullfölja en historisk tradition när vi själva inte kan hålla reda på vår egen. Tystnaden och likgiltigheten är skamlig, den är ett hån mot alla våra kamrater som dog, fängslades, torterades och deporterades för sin kamp mot förtrycket.


Därför återpublicerar jag en text från den 19 augusti i år.











Idag firar vi 20-årsdagen av den paneuropeiska picknicken i Sopron, på gränsen mellan Ungern och Österrike. 600 människor, vuxna och barn, rusar mot gränsposten. Från den ungerska sidan mot den österrikiska. De har lämnat sina Trabanter några hundra meter bort och tänker lämna sitt land. Utan att veta om de kommer att stoppas, förmodligen skjutas i så fall, lämnar de allt. Deras handling kom att bli en symbolhandling. Det kommunistiska systemet i östra Europa föll. Inte över en dag, men inom några månader. 70 år av terroristisk diktatur börjar att monteras ner i samma ögonblick som den ungerske gränsvakten bestämmer sig för att inte göra något för att stoppa de 600.


Det här är en historisk dag. 1900-talets största sociala och politiska projekt går i graven. Det handlar givetvis inte om blundande gränsvakter. Det handlar om en politisk utopi som visar sig oduglig. De planekonomiska systemen som byggdes i centrala och östra Europas länder förmådde varken skänka människorna ekonomisk, politisk eller social frihet.

Estland, Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina, Georgien, Ryssland, Moldavien, Rumänien, Bulgarien, Ungern, Albanien, Jugoslavien, Tjeckoslovakien var alla länder vars politiska signum blev diktatur, Planekonomier, planerades av staten, som ledde till social misär. Skoningslöst avslöjades här idén att en stat med produktionsmedlen i sin hand skulle kunna skänka sitt folk lycka. Det som skapades var ett förmyndarsamhälle där staten och dess funktionärer alltid visste bäst. Ner i varje por, i minsta skrymsle av samhällskroppen sipprar ett förmynderiets gift. Och för att sprida det krävdes ett övervakningssamhälle som engagerade samtliga dess medborgare, antingen som bevakad eller som bevakare. Instämde du inte blev du skickad till de planekonomiska mönstersamhällena, där principen om ”av var och en efter förmåga till var och en efter behov” nådde sin utopiska fulländning. Gulag var inte bara fängelser, det var också det organiserade uttrycket för en samhällsutopi. De som försökte fly denna utopi dödades. Aldrig har det demonstrerats med större tydlighet att planekonomi aldrig låter sig förenas med demokrati, med fria tankar som yttras fritt och vars yttersta vilja får manifesteras i medborgarnas val. 100 miljoner döda bär vittnesbörd om detta.

Den 19 augusti för 20 år sedan gick 600 modiga människor mot gränsen i Sopron, klippte det symboliska låset i gränsbommen och fortsatte in i Österrike. Efter sig lämnade de ett samhälle i total politisk, ekonomisk och social bankrutt. Framför sig bar de ett befriat Europa.

Låt oss aldrig glömma det.

Du kan läsa mer här, här, här. Intressant bloggas här, här och här. Och här och här.

Först lite hångel och sedan förbud.




Lars Ohly hånglar med företagarna. I en artikel i Aftonbladet presenterar vänsterledaren sin och sitt partis program för företagandet. I fem punkter vill ha ta död på alla förvillelser om att (v) skulle var ett företagarovänligt parti. Det hela är mycket sympatiskt och Ohly konstaterar också att både världen och Vänsterpartiet har förändrats. Artikeln andas också en sund självkritik. Genom att sänka arbetsgivaravgiften, ta bort sjuklönekostnaden, ge exportstöd till småföretag, stöd forskning, och stärka det sociala skyddsnätet för småföretagare skall (v) bli ett småföretagarparti.

Vilket det också kunde blivit om inte om hade varit. För samtidigt som de vill detta så vill de ju också stänga flera av de marknader där småföretagen finns. Inom vård och omsorg ska privata utförare förbjudas och då pratar vi om ca 35000 företag i Sverige, många ensam eller fåmansföretag. Stöd för hushållsnära tjänster ska avvecklas och där ryker väl ett 10000 tal företag. Med avvecklade ROT-avdrag så sker det samma med ett stort antal företag inom byggnadssektorn. Återstår bönderna och managementkonsulter ungefär.

Så (v)´s grandiosa löften slutar liksom så mycket annat av deras politik i en pannkaka. Stora ord, stora löften - gärna till allt och alla och ivrigt påhejade av olika anhängare i andra partier. Men det får ju inte mera trovärdighet för det.

Andra skriver här, här!

Krumelurer i den politiska terrängen




Jag kan inte låta bli att vidarebefodra några guldkorn ur den politiska hemisfären.

Kvalitet i privat och offentlig verksamhet är ju ett kärt ämne. För att som medborgare kunna kvitta sig med alla ambitioner om att överhuvudtaget ställa krav eller ha en uppfattning i frågan, så har den socialdemokratiske fd riksdagsmannen och partistyrelseledamoten Bengt Silfverstrand i en debatt om vinster och friskolor slagit fast att:" Det är inte bara möjligt utan bevisligen också framgångsrikt eftersom det har rönt en så stor uppbackning över alla partigränser i Norge. God kvalitet kan med andra ord upprätthållas utan att man behöver använda av skattemedel genererade överskott för utdelning till privata aktiägare.". Här slås alltså fast att när de politiska partierna är överens om att den av dem själva serverade verksamheten är god så är den det! Punkt slut! Att skoleleven, föräldern, läraren, vaktmästaren skulle kunna ha en mening därom avvisas kontant. Ett i sanning mycket intressant perspektiv för demokratin öppnar sig.

Lägg därtill hur signaturen Daniel reder ut den eviga frågan om vem som är socialdemokrat, det förtjänar att citeras i sin helhet: "Jag är socialist och socialdemokrat, och även jag har min uppfattning om kapitalismen efter studier av framför andra Marx. Jag är socialdemokrat därför att jag är partimedlem och socialist eftersom jag också vill avskaffa kapitalismen och införa ekonomisk demokrati.". Skönt att få frågan avgjord. Att vara socialdemokrat har inget med ideologi att göra utan är enbart en fråga om betald medlemsavgift. För att få full klarhet måste dock frågan ställas. Blir man socialdemokrat när man tänker betala avgiften, när man betalat den eller först när man fått bekräftelse på att betalningen har kommit in? Signaturen Daniel har säkert ett svar även på detta så vi lär inte bli stående länge i ovisshet.

För att ytterligare fördjupa dina hemisfäriska ideologiska studier så hänvisar jag till Peter Karlbergs blogg och en artikel i GP

Ja det är intressant att se hur förtroendet för att medborgaren och dennas förståndsgåvor nu ifrågasätts. Är det, som den gamle Brecht sa, dags för makten att välja sig ett nytt folk?

Andra?

fredag 6 november 2009

Ja, jag erkänner!


Ja, jag erkänner. Jag genar. Jag är en sån där som genar i kurvorna, när jag kör bil. Med en körsträcka på uppemot 7000 mil per år så gör man allt för att göra bilkörandet intressantare. Ett sätt är att gena i kurvorna, inte trafikfarligt eller genom att utsätta andra för fara, utan bara gena överallt där det går. Försöka köra kortaste vägen mellan starten och målet.

Till en början var det mest av geometriska skäl. Leka med tangenten på varje böjd linje och att slicka insidan av en kurva. Som en tiotusenmeterlöpare ungefär. Efterhand så har jag mer och mer funderat över det här beteendet. Tjänar det något syfte mer än att aktivera hjärnan under timslånga, uttråkande rutter där nyheterna upprepas, för jag vet inte vilken gång i ordningen, på radions P1. Jag vet ju att det kan reta medtrafikanter även om det inte på något sätt stör deras trafikrytm. Men jag gör det ju inte för att reta någon, lika lite som en muslim är muslim för att reta en sverigedemokrat. Likafullt så har jag börjat tänka på det. Jag skäms väl lite trots allt.

Det var då jag kom på att jag skulle räkna ut hur många meter jag sparade på vägen mellan hemmet och jobbet. 12 mil dit och lika många hem. Hur mycket kortare blir det av att jag genar i kurvorna? Och till min förvåning gick det att beräkna. 25 meter per kilometer blev det. 250 på en mil eller 6000 meter per dag. Det är 30 000 meter på en vecka. 3 mil. 144 mil per år. Jag har också räknat på hur mycket tid som jag sparat för att umgås med barn och vänner. 45 minuter. 40 timmar på ett år, nästan ett halvår sedan jag började pendla till Norge.

Under mina 20 år på vägen har jag alltså kortat min körsträcka 2900 mil eller nästan ett 2/3-dels varv runt jorden, två kubikmeter diesel har inte förbrukats och släppt ut sitt gift. En hel uppsättning däck har besparats vår natur genom att inte slitas ner. Visst, en väldigt blygsam insats för vårt klimat, eller rättare sagt ingen insats alls om man tänker på hur många mil jag tvingats köra ändå.

Så på något bakvänt sätt så känns det ändå lite bra när jag sätter mig i bilen i morgon för att komma till jobbet och jag börjar gena i kurvorna. Även om någon säkert bara kallar det skattesmitning. Jag menar, moms, miljö- och energiskatter etc etc som tack vare mitt genande inte kommer staten tillgodo. :)



Andra?

söndag 25 oktober 2009

Let´s talk about tax baby


Nästa helg har socialdemokraterna kongress. Ett huvudnummer kommer att vara de borgerligas jobbavdrag. Man kommer att hävda att det är en politik som bara gynnar de redan rika. Man kommer att hävda att regeringen lånar till det. Man kommer att peka på att pensionärerna missgynnas. Man kommer att peka på att sjuka och arbetslösa missgynnas. Och man kommer att slå på stora trumman för att man vill genomföra en politik som förändrar allt det här.

Vad som inte kommer att sägas är att det är bara sant till 10 %. 90 procent kommer oppositionen att behålla av borgarnas skattesänkningar. Men det kommer inte att höras. För i kongress-salen kommer det att jublas. Där samsas ABF-are och ak-ordföranden, sossekvinnor och facktjejer, partigängare och gräsrötter i ett gemensamt jubel över retoriken.

Eftertankens kranka blekhet kommer att infinna sig efter valet, när det visar sig att det inte blev någon skillnad.
-Pensionärernas 300 kronor äts upp av a-kasseavdraget och skillnaden mellan dem är lika stor som nu.
-De mycket rikas skatter undantas från beskattningen så skillnaden mellan medelklassen och de mycket rika ökar i stället för minskar.
-Fastighetskatten drabbar inte de mycket rika utan storstadsvilla-ägarna i gemen.
-De lågavlönade får inget överhuvudtaget.


Det riktigt eländiga är att kongressen kommer att jubla åt en skattepolitik som bara fortsätter det som varit kännetecknande för åren med den senaste skattereformen. Allt sedan början på 90-talet har klyftorna ökar, de fattiga blivit flera, låglöneyrkena släpat efter. Splittringen bland LO-medlemmarna och bland tjänstemännen ökat. Den borgerliga alliansens politik har inte förändrat på detta. De har bara fortsatt en politik som även socialdemokraterna förde under 12 år vid makten. Om än lite fortare och otåligare än den gången och ackompanjerade av en ännu värre internationell ekonomisk kris än 90-talets. Men hade någon verkligen förväntat sig en solidarisk jämlikhetspolitik från borgarna?!

Det borde vara dags för en reform för en jämlik skatt. En skatt som baseras på principen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Idag är det inte så. Alltför många betalar alldeles för mycket skatt utifrån sin förmåga. En lågavlönad har idag knappast råd att bilda familj, med mindre att den baserar sin ekonomi på barnbidrag och bostadsbidrag. En ensamstående med barn, fulltidsarbetande och frisk, kan inte klara sig utan bidrag. En arbetslös med försörjningsplikt får förlita sig på vänner och familj. Barn i fattiga familjer måste avstå resor och upplevelser som andra barn har tillgång till. Alla dessa betalar samma kommunalskatt som grannen. De betalar långt över sin förmåga för att tvingas förlita sig på bidrag, som de själva finansierat genom sina skatter. Sanningen är den att vi socialdemokrater, som alltid vid högtidliga sammanhang plockar fram frasen ”Av var och en efter förmåga...” aldrig har försökt att bestämma hur stor denna förmåga är. Aldrig har vi gjort en uppskattning av var gränsen mellan förmåga och oförmåga går! Och svaret på detta är grundavdraget.

1990 fanns det en antydan till en diskussion om grundavdragen. Dvs en diskussion om var gränsen för ”förmåga” skall ligga. Under gränsen för förmåga betalar man inte skatt, över denna gräns betalar man. Idag anses det tydligen att gränsen går vid en inkomst på 1600 kronor i månaden! 1600 kronor menar alltså våra skattepolitruker vara en inkomst att klara vardagens basala utgifter som hyra, kläder, mat och information!

Det är grundavdraget som talar om var gränsen går för att leva ett anständigt liv baserat på egen insats. Idag har vi ett symboliskt avdrag på 17000 kronor per år. Men vem kan överleva på det? Det är bara genom att vi på allvar talar om vad vi menar med "förmåga" och hur det i sin tur definierar "behov" som vi kan säkra en jämlik skattepolitik. För mig betyder det att bestämma när vi är skyldiga att betala skatt. Och här står grundavdraget centralt. Ett grundavdrag på 80000 per år betyder väldigt mycket för den lågavlönade men relativt lite för den med miljonlön. Så länge vi aldrig talar om grundavdragets storlek och aldrig om syftet med grundavdraget så kommer vi att fortsätta acceptera ett samhälle där folket är underordnat makten, där folket är till för makten och inte tvärtom.

Och så länge vi accepterar det så faller också alla stolta principer om Frihet, jämlikhet och solidaritet. Kom ihåg det när du står där och jublar åt kongressbesluten i nästa vecka.

torsdag 8 oktober 2009

Verkligheten svajar, gungflyn får oss att vackla, skjut på rubriksättarna



Dagens Nyheter ger alltid upphov till debatter bland socialdemokratiska bloggare. Det vanligaste utlåtandet med några få variationer är att DN är regeringens megafon. Att även om man är borgerligt liberal så skall man inte tycka som en borgerligt liberal regering. Intressant är att följa debatten dock.

När draken redovisar en undersökning om en kraftig förändring i opinionen till regeringens fördel, nämligen att majoritet av befolkningen/väljarna anser sig gynnade av regeringens politik, då tar de skarpsynta sossebloggarna fasta på rubriksättningen! Som om inte undersökningens resultat är illavarslande och faktiskt borde vara underlag för en seriös diskussion bland sossebloggare om den politiska färdriktningen. I en situation som mer och mer börjar likna en borgerlig valseger 2010, diskuterar vi formalia! Det är allvarligt om regeringen lyckas ytterligare vidga klyftan inom LO-leden. Moderaterna blev näst största parti bland LO-medlemamrna vid förra valet. Mycket tyder på att den andelen stiger. Vad svarar vi sossar på det? Därom är det tyst.



I stället väljer vi att ta den av borgarna kastade handsken och möta dem på deras nya hemmabana; Vem är den bäste statsförvaltaren! De har inbjudit oss till presidentval, väl medvetna om vem som vinner den kampen och väljarnas förtroende när det gäller ledarskap. I den kampen gäller det att framställa verkligheten så mörk som möjligt, helst skall den dessutom mörkna för att uppgå i ett enda stort svart hål. Nu tror jag inte att vi ska var så säkra på vad som händer i ett svart hål. Där kan saker och ting gå helt andra vägar än det vi, i vår desperata jakt på att komma i täten, kan förutsäga. Vi kommer inte i ledningen bara för att vi springer motsatt varv.

Här kommer dagens andra DN-artikel in. Det gäller Statistiska Centralbyråns arbetslöshetsstatistik. Arbetsförmedlingens chef menar att den av EU påbjudna statistikmodellen på ett dåligt sätt speglar den svenska verkligheten.

Vi ska komma ihåg att det var den här nya statistiken som vi socialdemokrater skarpt kritiserade borgarna för att använda i syfte att svartmåla verkligheten under valkampen 2006.

Den nya statistiken är till för att mäta sysselsättningsgraden för medborgare mellan 15 och 74 år, för ungdomsstatistiken gäller 15 till 24. Det handlar ju givetvis inte om arbetslöheten, utan om sysselsättningsgraden. Det är en stor skillnad. Statistiken mäter alltså hur många som inte är löneanställda, men som skulle kunna tänka sig det.

En grupp faller ju automatiskt bort, 15-16 åringarna. Vi har faktiskt skolplikt och dessa ska inte jobbba, hur mycket de än uttrycker att de skullle vilja. Vi vet också att i gruppen 16-19 år går en överväldigande majoritet i gymnasiet, en förutsättning för många yrkesutbildningar. Säkert finns det också bland dessa de som skulle vilja jobba istället, men som inser att de måste gå färdigt gymnasiet för att ha en chans. I gruppen 19 till 24 har du de högskolestuderande, varav många söker arbete för att finansiera studierna. Men arbetslösa? Nja.

De 9 procent som är verkligt arbetslösa är allvarlig nog. De är de som tidigt faller ur systemet, de som redan som 16 åringar lär sig att gå till sociala för att försörjas, som binder sig i ett utanförskap som knappast kan kallas anständigt. Dessa är utsatt för väldigt stora risker och måste bli de som resurserna riktar sig till. De är framtidens underpriviligierade om inget görs.

Så här borde statistik användas för underlag till politik och inte på det kvällstidningsaktiga sätt som ett desperat parti i opposition börjat göra. För inte kan det väl vara en socialdemokratisk idé att 15-åriga ungdomarar skall lämna skolan för att fösas ut i produktion? Eller att pensionsåldern borde ligga vid 74 år!

Här borde partiet stanna till och lyssna på LO. De vet bättre. De räknar precis som arbetsförmedlingen med de som är anmälda till AF som arbetsökande, vilket ger helt andra tal och även andra tendenser, än de som förs fram av ledande socialdemokratiska debattörer och deras följeslagare bland bloggarna.

Här bloggas det, och här, här här här här här

Dagens klokaste finner du här.

onsdag 7 oktober 2009

Om att vältra sig i bitterhet över saker som skett.


ur expressen om 90-talet.

I en debatt ställde Johan Sjölander den indirekta frågan om var jag hade varit sedan 90-talet. Det är en bra fråga. Den fick mig att tänka till.

Vid 90-talets början hade jag kommit en bra bit in i livet. Bakom mig 25 års arbete i industrin och i teatern, ett gammalt sedan länge upplöst äktenskap, en dotter som nu själv skulle på allvar gå in i arbetslivet. Hon hade valt att bli tidningsgrafiker, ett bra och hedervärt arbete i en bransch under våldsam strukturomvandling, med ny teknik och en globaliserad marknad. Jag lärde mycket om det under de här åren. Min nuvarande sambo var också grafiker. Henne träffade jag 1985, under arbetet med en teaterensemble med killar och tjejer från Svenskan och DN, som spelade och övade på LO-borgen, i Strindbergs gamla Intima teater. Framför mig 90-talet. Kris! Budgetsanering! Pest och kolera!

1990 lämnade jag uppbygget av en regionteater i Norge och flyttat hem. Efter en uppslitande strid med chefen där kom jag tillbaka till Sverige utan a-kassa och utan jobb. I samma veva fick vi barn. Aliz. Den 7 december 1990. Min sambo, A, hade efter ett par års studier blivit nollad i sin a-kassa och gick ut i arbetslöshet . Där stod vi utan inkomster, med ett nyfött barn. Jag tog ett halvår på renhållningen, körde sopor i Sotenäs kommun, A var barnledig ett par månader, skaffade sedan ett kort vikariat inom omsorgen, men det tog snart slut.

Vi sökte socialbidrag, men vi gick därifrån, eftersom förnedring var det pris vi skulle betala för hjälp. Hellre åt vi grus än satte foten där igen. Vi var inte ensamma.

A erbjöds ”Starta eget-kurs”, det var på det sättet arbetslösheten skulle lösas. Starta eget och de försvann ur statistiken! För att överleva odlade vi potatis och grönsaker, torkade svamp, mosade äpplen och syltade björnbär och lingon. Jag läste baksidestext på barnmatsburkarna och lagade egen barnmat. 100 gr lövbiff räckte till 10 portioner kokt kött, potatismos och morötter. Bra mat garanterat. Till en början kunde vi fiska torsk i havet, men det var vid den här tiden som torsken försvann innanskärs, så det blev mest gädda och abborre från sjön intill.

Vi var inte ensamma, det var ett helt gäng av arbetslösa som stod där och fiskade. Och vi hade roligt. Ronny, göteborgare, som försökte komma undan drogerna,hade flytta upp med familj och 2 barn. Han var en väldigt skicklig fiskare, så han kunde åka ner till fiskaffären och sälja av lite öring och annat. Några tior blev det ju. Han flyttade sedan tillbaka till sta´n, men vi träffas varje sommar. I år kunde han berätta att han lyckats sluta med spriten, han har jobbat några år på en firma som brandsäkrar nybyggen, och nu hade han blivit lagbas. Stolt och nöjd med full rätt. Av de andra i fiskargänget så är någon sjukpensionerad, vi bor grannar. En annan tog gymnasiekompetens och utbildade sig till barnpedagog, en som kom hit som desertör från Kroatien, med posttraumatisk stressyndrom, blev musikpedagog. Men han klarade inte skolmiljön och jobbar nu som byggjobbare, med fast anställning. Andra springvickar i vården, några har faktiskt skaffat sig jobb i det de är utbildade för, en arkitekt har nu egen byrå. Umgänget är det samma, men tiderna förändras. Vi fiskar inte längre av nöd, bara av lust.

Om nöden är alla uppfinnars moder, så var vi levande exempel på det under den här tiden. För att kunna reparera och bygga ut de eländiga ruckel som ekonomin tillät oss att skaffa, så gick vi ihop i en ”grön ring”, där vi ställde upp, 10-12 personer, när en vägg skulle kläs om, ett tak läggas, ja till och med hus byggas. 24 händer och fötter kunde klä en vägg på en helg, det som tagit en evighet för en ensam att klara. Vi hjälptes åt. En för alla, alla för en. Vi som inte hade råd att köpa tjänster.

De flesta bor fortfarande kvar, vi festar, vallar hundar, pratar och möts i nya sammanhang. Tiderna förändras och när vi en sen kväll går ut bakom knuten för att pissa så kan vi nöjt konstatera att putsen är hel och ytterpanelen intakt. Nån grön ring har vi inte längre, men vi hjälps åt vid behov. Då på 90-talet, var det viktigt att möta andra i samma situation, att veta att man inte var ensam. Vi hade inget att skämmas för då och har det inte heller nu.

Jag skaffade jobb. En ny regionteater skulle byggas på andra sidan gränsen till Norge. 20 mil fram och tillbaka. Med ett barn som skulle in på dagis, bestämde min sambo och jag att jag går upp tidigt på morgonen och jobbar så att jag kan hämta på dagis kl 2, hon lämnar kl. 10 och jobbar till 17. Vi gick ner till 6-timmars arbetsdag och betalade det själva med lägre lön. Aliz fick glädjen av dagis men slapp utmattningen av att vara där för länge.

Efter några år av försök att ”starta eget” gick det inte längre. Svårt sjuk av depression och ångest måste A inse att jobbet kommer i andra hand. Jag fick jobba mer för att klara hem och familjen på dagarna, och för inkomsten på nätterna. Det gick det också. Vi hade ju fisket.


Så här fortsatte det ju in på 2000-talet. A blev frisk till slut och kunde få sitt eget liv tillbaka. 66% personlig assistent och 166% konstnärligt arbete. Känslan att tjäna pengar, betala skatt (rimligt mycket) och få vara skapande är obeskrivlig. Och jag lovar, den smittar.

Så vad har jag gjort sedan 90-talet? Jag har spelat teater för 100 000-tals barn och unga, jag har haft långa och ihållande samtal med säkert 10 000 av dem. Samtal om livet, vänskapen, kompisar, rättvisa, Gud, kärleken, mens, döden. Ja allt det där människor gärna vill prata om. Det har inte förändrats.

Jag samlade i början av 2000-talet en grupp personal och patienter inom psykiatrin. Vi har skrivit och spelat teater. Deltagarna har berättat sina historier, förvånande lika många andras historier om att sträva, förlora och likafullt överleva. Om sjukdomar, om förnedringen från överhetssamhället, om diskriminering och förakt. I sex år höll vi på och för en gång skull så fick den här gruppen av samhällets mest förbisedda tala fritt. Från en scen mitt i byn kunde de ostört berätta sina livs historier i ord musik och bilder. Och det är berättelser som borde försätta berg. Två gånger i veckan fick jag möta mina egna fördomar och ställa dom i skamvrån. Helgen innan midsommar kommer alltid två minibussar från Indre östfold och vi har en heldag i min trädgård med grillning, kaffe och kaka. Och prat, om gamla minnen och nya planer.

Jag gör lokala spel där bygdens människor går samman för att berätta sin historia. Det är snickare, lärare, pensionerade doktorer, ungar och föräldrar, gifta och frånskilda, handikappade och förtidspensionerade. En salig blandning.

Jag har kört 25 varv runt jorden för att inte missa en dag med min dotter och för att få vakna upp vid sidan av min kära, hon jag oupphörligt älskat i 25 års tid.

Jag har begravt mina föräldrar och svärföräldrar.

Jag har överlevt en felbehandling av en banal skada, som nästan kostade mig livet och tog ett år att läka.

Jag har distanstuderat vid Dramatiska Institutet och dykt djupt ned i en kunskapsflod jag törstat efter.

Jag arbetade i 9 år i Föräldraföreningen vid skolan.

Jag var med och startade en kooperativ affär när ICA lade ner.

Jag gick med i SAP 2006.

Överallt, nya och gamla vänner och bekanta, kända och okända, gamla och nya umgängeskretsar.

När jag konverterade till Islam i början på 90-talet så kom jag också till en ny församling. I alla dess bemärkelser. Nya livsöden, nya berättelser. Vid fredagsbönen träffs vi, några bara där, andra också annars. Det är pizzabagarna, Azzams livs, städare och taxichaufförer, Said, Charaf, Rasoul. En del med och en del utan akademisk utbildning. Några försvinner efter ett år, andra blir, jag går inte varje fredag till moskén, men jag tycker om det. Som ende svenne får man både ta och ge en hel del. Och Gud vet att där pratas om allt möjligt, mycket klokt, men också mycket strunt, ja rentav dumt.

Och överallt har jag mött nya människor, med nya berättelser, jag har kanske inte bytt umgängeskretsar, men fogat nya till de gamla. Jag har låtit berika mitt liv med allt det möten med andra människor låter oss ta del av.


Det som slår mig hur intakt ens liv ändå har varit. Fastän det hela tiden förändras. Idag lever vi ju gott, Aliz läser till mattelärare på högskolan, huset är mer än beboeligt och inte alltför högt belånat, vi tjänar nog över 20 000 kronor och behöver inte oroa oss. Möjligtvis är det pensionen och det oranga kuvertet löfte om 8000 i månaden som skaver lite. Vi klarade oss igenom 90-talet fastän priset var högt. Om hoppet är det sista som överger människan, så tycker jag att våra liv är en god illustration.

Johan skrev så här: ”Det är möjligt att du har bytt umgängeskretsar sedan 90-talet. Kanske är det därför du inte känner den nuvarande krisen under huden.”, en sammansatt och inte helt lätt fråga att svara på, eftersom den innehåller så många underliggande betydelser, och kanske förutfattade meningar.

Jag kan ana en politisk-sociologisk undertext, att en lärare inte kan förstå en snickare, en snickare inte ett sjukvårdsbiträde osv. En mycket pessimistisk samhällsvision. Det skulle ju i så fall diskvalificera i stort sett hela det politiska Sverige. Inte minst det socialdemokratiska partiet. Tack och lov är livet betydligt mera än bara åsikter.

Jag kan också ana en moraliskt underton i Johans retoriska fråga: att eftersom jag inte tycker som han, så har jag levt ett felaktigt, rent av omoraliskt liv, till skillnad från honom, som aldrig har bytt umgänge och därför känner den nuvarande krisen under huden. En logik som är svår att riktigt anamma. Det måste finnas många som aldrig har bytt umgänge men likafullt inte kan känna krisen. Reinfeldt antar jag är en sådan. Eller gamla SSU-are som gjort karriär i partiet och flyttat in på Sveavägen 68.

Men alldeles oavsett vilken avsikten var så är det en utmärkt frågeställning. För min del är så är jag nu ännu mer övertygad om att politikens uppgift är att inge medborgarna hopp om att en bättre framtid är möjlig.

Inte att säga: ”Rösta på mig så ska jag fixa det åt dig.” och framför allt, att inte betrakta människors berättelser som att de ”vältra(r) sig i bitterhet över saker som har skett."(Johan Sjölander,den 2 oktober 2009 21:16)

Var så god, ta en madeleinekaka! Lite lindblomsté?


Andra skriver här om krisen, om minnen, om berättelsen.

söndag 4 oktober 2009

I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades.



I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades. Där sitter jag, gamle karlen och tårarna rinner. Jag och Anette hade gått ner till Gerlesborgskolan på konsert. Rumi-ensemblen under ledning av Javid Afsari Rad spelade. Och vilken musik! Den väsande rörflöjten, luftig och sjungande.



Afsari Rad har skrivit musik till ett urval av Rumi´s dikter. Ensemblen är stor och internationell, dels de persiska instrumenten, Oud, santur, ney och slagverk men också en stor stråksektion med musiker från Göteborgssymfonin och norska frilansare skapade en enhet som både var klassisk iransk och väldigt nutida minimalistisk västerlänsk, en mäktig samtida känsla med mångtusenåriga rötter och fästa till 800 år gamla texter av Rumi. Jag behärskar inte farsi, språket sångerna framfördes på, men jag har rätt god kännedom till Rumis poesi vilket var en fördel tror jag. Och Rumis ord går rätt in i min själ. Kärlekens och längtans poet framför alla. Han som inspirerat och fortfarande inspirerar diktare över hela världen, inspirerade oss i konsertlokalen vid havet i lilla Gerlesborg igår.



Kan musiken ytterligare förhöja en sådan storhet? Ja, igår kväll tyckte jag att jag fick vara med om det. Vi fick höra 5 kompositioner i en dryg timmes konsert. Publiken var en salig blandning av tonåringar och vuxna och gamlingar som mig. Så medryckande var det att några av ungdomarna inte kunde låta bli att ställa sig upp och dansa. Och Elsa fick en hostattack och fick smyga sig ut för att inte störa, så andlös var stämningen under de mest lyriska partierna att Birgitta fick en del blickar på sig när hon knäppte med sin snusdosa. Ensemblem fick med sig publiken till ett lyssnade vars intensitet nästan var att ta på. Och efteråt ville applåderna inte ta slut. När så Javid på sin klingande norska annonserade att de tänkte ”spela lite till” så fick vi också som vi ville.

Efter konserten stannade ett tjugotal och i lågmälda samtal kring skolmatsalens bord så fick vi pratat om det ena och det andra. Vi slås av det stora i att vi, som bor i en glesbygd ändå kan få njuta av framträdande på den här höga nivån, att en ensemble som spelar på stora arenor, nästa stopp var visst Hannover, stannade till i lilla Gerlesborg och att vi, det knappa hundratalet i publiken, hade fått vara med. Vi bor i en glesbygd visserligen, men vi har inte accepterat att det skall betyda låg livskvalitet. Vi har konst och musik i ett omfång som bara är möjligt tack vare för det första vårt eget intresse men också tack vare Rikskonserterna och den regionala musikförmedlingen Tonerna de gå och framför allt Gerlseborgsskolan, denna lilla oas där konst och kultur i ett halvt århundrade har vägrat acceptera verkligheten och gjort det omöjliga. Just den här konserten var ett resultat av samverkan mellan konsertserien Listen to the world och VG-regionens mångkulturkonsulent Rasoul Nejadmehr. Vi får hoppas att de aviserade förändringarna i kulturpolitiken och rikskonserternas ställning inte gör sådana här arrangemang svårare.




Men igår handlade det bara om känslorna hos en gammal man och ett blottat hjärta, om flöjtens sång om återförenandet, den arabiska cittrans som skapar det oändliga rummet, lutans ordlöshet och slagverken som lockade till dans. Om mitt hjärta och mina tårar som sjöng om återförenandet, min närvaro och ordlösheten i min kropp.

Andra skriver om musik, poesi och kärlek.

lördag 3 oktober 2009

Kanske är det där vi kommer att få uppleva vårt lands först tigerekonomi.


Lite sent kommer jag att upptäcka att Bohusläningen var först med scoopet. Bengtsviken har fått elektricitet! Ytterligare en del av Sverige har blivit inlemmat i det moderna projektet som man säger i Stockholm. Bengtsviken, lägg det namnet på minnet. Kanske är det där vi kommer att få uppleva vårt lands först tigerekonomi.

Förväntningarna var stora när landshövdingen Sigrid Bodilsson med ett kraftfullt handgrepp vred om spaken och öppnade de trådar som nu förser byn vid Stora Le´s östra strand med elektricitet. Den inhyrda mässingsorkestern, de sk janisjarerna från Tistedal i Norge, spelade både Du gamla du fria och Ja, vi elsker och ett egenhändigt sammansatt Carolapotpurri. Och ljus blev det. Den röda lampan på kopplingsskåpet lyste som en stjärna i universum. Det stoff som drömmar vävs utav, som Shakespeare så visionärt beskrev denna utveckling i Bengtsviken

Om förväntningarna var stora så var optimismen i bygden desto större. Bosse Bergren ställer stolt sin fil i det nya kylskåpet, eldrivet, och visar hur han nu i kökslampans sken kan läsa baksidestexten på mellanmjölkspaketet.

Bengtsviken fullkomligt sjuder av framtidstro. I missionshuset har gruppen Förbifart Bengsviken- Nu! samlats och gruppens ordförerska Ågot Burén presenterar en plan för en ny åttafilig förbifart så att själva byn kan lämnas fri för gåväg, sk promenade. Åt var och en en egen fil är ett visionärt fundament i gruppens arbete. Den på pelare byggda förbifarten precis i sjöns strandkant, med en fantastisk utsikt över vattnet mot Østre Otteids marina menar man kommer att bli en formidabel turistmagnet.

Men oppositionen sitter inte passiv. Med en datorsimulering presenterar gruppen Mera kollektivtrafik-Nu! sina tankar om tunnelbana på storbildskärm i Rosita Anderssons garage. Två stationer är inplanerade, med de poetiska namnen Ena Ändan och Andra Ändan och gruppen framhåller vikten av att i en snar framtid kunna koppla upp sig mot andra skandinaviska tunnelbanenät, i första hand Stockholms men även Oslos finns med i förslaget. Bengtsviken i hjärtat av ett framtida globaliserat tunnelbanenät är visionen, varken mer eller mindre.

Bengtsvikens politiska parti, S&M, socialmoderaterna anser dock att tiderna är dåliga och partiledaren Johan Elander lovar att allt kommer att bli sämre. Tack vare det så ser han fram emot en spännande valrörelse

De stora varuhuskedjorna har förstått innebörden av den här historiska händelsen. ElGiganten har sökt bygglov på Bengtsviken 2:13 och sammanslagning med fastigheten 2:21, för att där bygga varuhus och tillhörande parkering. Företaget ser oanade möjligheter när hela Bengtsviken skall förses med kylskåp, TV, datorer, bredband, altanvärmare, myggmördare osv. Från ett lastbilsflak blev dagens öppningserbjudande om tvättmaskin med tumlare, endast 3998 kronor och betalning i februari en storsäljare och gick som smör i solsken. Tekniska nämnden i kommunen har lovat snabb behandling av ärendet. Även rykten om IKEA cirkulerar, ICA har byggt ut med en helt ny frysdisk och OKQ8 har nu ersatt sin gamla handpump med en eldriven dito. Grootum Brus og vann, en stor norsk aktör i läsk och öl-branschen lanserar sina två första lokala produkter, Le! som är ett mineralvatten direkt ur sjön utan bubblor och Två Stora Le, en ljus lager, med viss beska och ett moderat skum, på enlitersflaska, därav namnet.

För första gången känns Bengtsviken central” -, säger Lars Erik Svensson, som har sommarstuga i området och vistats så ofta han får tid på området. Framtiden har kommit till Bengtsviken. - ”Ja nog känns det som att området har fått expansionsmöjligheter.

Bengtsviken går liksom Nollberga och andra svenska metropoler en spännande valrörelse 2010 till mötes. Stockholms medelklass ska få sig en riktig utmaning.

Vill du veta mer om politik och framtidstro så kan du läsa här, om du vill läsa något viktigt så får du inte missa detta, som jag fann via Anaïs underbara blogg.

Och vill du vara med från början på en spännande resa så får du inte missa det här.

Intressant