lördag 23 oktober 2010

Läs Viita!


Helena Viita, journalist från Norrbotten skriver på sin blogg en text som borde läsas av många i de så kallade nätverken och av progressiva bloggare som ser en möjlighet i de nya medierna.

"Däremot frågar jag mej om jag inte föll i en fälla när jag trodde att de sociala medierna skulle innebära en breddad samhällsdebatt.

Vari består bredden?

Efter att ha följt twitter ett tag undrar jag om inte twitter i själva verket bidrar till att mediekonglomeratet blir ännu mer koncentrerat och elitiserat.
Både mentalt och ekonomiskt."


Frågeställningen är synnerligen relevant och fruktbar. Håller det gamla klassamhället på att reproducera sig i de sk. nya medierna?

"De sociala medierna tycks lida av – och förstärka – den förutsägbara trendkänslighet som finns hos traditionella medier.
Traditionella medier interagerar allt mer med sociala medier. Idealiskt; borde jag tycka utifrån min tidigare utgångspunkt.
Den om att fler röster blir hörda.
Men; vilka röster är det som hörs.
Vilka röster hänvisar de traditionella medierna till när de säger att det pågår en het debatt på twitter?"


Frågställningen förtydligas. Läs vidare hos Helena. Jag skrev i en kommentar på hennes blogg detta:

"Sociala, nya medier, är bra på snabb info. Ibland ogrundade rykten och ren bullshit, men ibland viktigt, dock som en samlande debatt mindre valigt. Ofta har det sin grund i att en debatt sällan sprider sig och utvecklas genom flera bloggar, jag saknar en kommentar-orm som drar med sig varje enskild bloggares ”krets” in i en bred debatt. Se bara på hur de sk. valanalyserna bland sossar fungerar; slutna sällskap och förutsägbara ryggdunkar. Intellektuell hederlighet får vika när kliandet och slickandet ropar på instats."

Vad som är medicinen mot detta förfall vet jag inte men Helena Viita ställer i alla fall de relevanta frågorna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant.

söndag 17 oktober 2010

En gammal text om Socialdemokratins dilemma.



Det här är en text som jag publicerade 30 september 2009, ett år före valet. Den förutspår valutgången och orsakerna lika väl som en valanalys gjord idag, så jag tycker den håller som bidrag till det pågående arbetet i kriskommissionen.

En socialdemokratisk politik för förändring, för frihet och jämlikhet, en politik som grundar sig på solidariteten mellan människor och inger hopp om en bättre framtid, måste formuleras nu. Den skall ligga till grund för vad vi socialdemokrater går till val på nästa år och de närmaste valen som ligger framför oss.

Jag ska försöka var tydlig. Jag är livrädd för den plakatpolitik som börjar skönjas i direktiven från en desperat ledning. Nu skall de borgerliga hudflängas och omyndigförklaras. Moderaterna inbjöd oppositionen till en valkamp om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Det verkar som (s) har huggit på det betet. Valet kommer att bli ett val om vem som har störst förtroende att leda staten. Ett presidentval, som Peter Hultkvist så träffande uttryckte det. Inget tyder på att oppositionen kommer att vinna där.

Jag tror att (s) och de rödgröna kan vinna på en bättre politik däremot. En politik som vinner den del av befolkningen som tjänar under medianlönen. Och det är handfast politik, inga himmlasvävande visioner, jag pratar om. Höjda löner för de offentliganställda, ett nytt inkomstskattesystem som gynnar de som har det mest knapert, makt och inflytande till de som är sjuka och arbetslösa, slut på diskrimineringen av invandrare, funktionshämmade, kvinnor, sjuka,. Unga ska ha jobb. Värdighet åt pensionärerna. Jag har diskuterat, bloggat och utbytt idéer om dessa frågor i ett par år nu. En politik för frihet och jämlikhet. Det är en vinnande politik för den vinner också breda lager av den medelklass som vi vill ha med oss i samhällsförändringen.

Varje politiskt beslut har konsekvenser. De må vara allt från bygge av en rondell till en politik för jobb. Det skall förverkligas av någon och det kommer att på ett eller annat sätt påverka relationen mellan samhällets medborgare. Det skall finansieras och någon skall betala. Man kan göra det genom skatter, genom besparingar på andra områden, man kan låta marknaden styra det, man kan genom inflationspolitik låta andra länder finansiera det. Men någonstans måste resurserna hämtas. Där uppstår problemet. Men man kan inte så där i allmänhet bara säga att en ”en framgångsrik politik för jobb” är bra för att den är den ”utan tvekan enskilt viktigaste frågan för ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor”. Den måste däremot värderas utifrån huruvida den verkligen leder till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” eller inte. Och det är inte riktigt samma sak.

Den socialdemokratiska krispolitiken under 90-talet hade som mål att sanera de urusla statliga finanserna, de motiverades av den politiska viljan att skapa jobb, ökad jämlikhet, minskade klyftor. Frågan är vad den åstadkom. Jo, den sanerade statsfinanserna, hur mycket som var politikens förtjänst och hur mycket som skall hänföras till den globala ekonomins återhämtning kan diskuteras, men ett är säkert, politiken ledde inte till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” och den ledde inte till nämnvärt många flera jobb. Tvärtom så betalades den genom minskad jämlikhet, ökat utanförskap och ökade klyftor. Klyftorna växte i Sverige i en omfattning som vi aldrig sett under hela perioden sedan andra världskriget! Men man talar som om det motsatta skulle vara verkligheten. Om 90-talets ekonomiska läge var ”väldigt speciella ekonomiska förutsättningar.”, vad kallar vi då dagens? Andra kallar den den värsta krisen sedan 1930-talet. Är vi inte eniga med det längre? Kan man bli mera struts än så? Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

När partistyrelsen går ut med överdrivna siffror om arbetslösheten, helt andra än de som LO och AMS redovisar, när man envist kör fram med pratet om att regeringen lånar till skattesänkningar, trots att statskulden är den lägsta sedan 1992 och inte kommer att nå siffrorna från 2006 till nästa år, då handlar det inte alls om ”offensiv attack” och ”knivskarp kritik”. Då handlar det om enfaldig plakatpolitik och att vi har gått rätt i fällan, som de borgerliga gillrat. De vet nämligen vem som ska skörda nästa år. De vill krismaximera för att nästa år vinna kampen om vem som är bäste förvaltare. Politikens innehåll kommer att försvinna i siffertrollerier och ett envist hävdande från socialdemokratisk sida av att de borgerliga tog över med ett budgetöverskott som nu är förvandlat till ett underskott. De som gjorde preecis efter den regelbok som "våra" husgudar förespråkar, det som Keynes, Krugman, Calmert, Lindbeck och Persson hela tiden hävdat. Man skall spara i goda tider för att att ha/spendera i de dåliga!

Har vi inte mer att komma med så har vi inget!

Den diskussionen är mumma för borgarna. Vi socialdemokrater är dåliga på självkritik. Ju längre vi socialdemokrater blundar för ”den stora budgetsaneringens” verkliga kostnader och vilka som fick betala den, desto mindre tilltro kommer en ny politik att ha. Vi odlar tron att självkritik är någon sorts offentlig skampåle och där ställer vi oss inte frivilligt. Det borde vara det motsatta eftersom vi har minst att skämmas för. Men vi stoppar huvudet i sanden och hävdar envist att världen är något annat. Att vi inte ser verkligheten som den är kan ju faktiskt bero på just det, att vi ställer oss med huvudet i sanden.

Någon tycker kanske att det är ett svek mot alla människor som drabbas av borgarnas politik om man inte tävlar om vem som sköter statens finanser bäst. Jag inte säker på det, om det är strutsbeteendet eller mina rop efter en socialdemokratisk politik baserad på erfarenheterna från från 90-talet, en politik för en offensiv offentlig sektor, en politik för en reformerad arbetsmarknadspolitik, en ny skattepolitik med ett stort grundavdrag i inkomstskatten, en förändrad Försäkringskassa som inte förnedrar de människor som söker hjälp, ett nytt kunskapslyft mm skulle vara det värsta. Jag har skrivit om detta i blogg efter blogg, fyllt av konkreta exempel. Likafullt avkrävs man titt som tätt ett fullständgt politiskt program. Jag är inte så dum att jag tror att jag som fritidspolitiker och gräsrot på något särskilt utfyllande sätt ensam kan formulera ett politiskt program för (s). Det är inga små krav vissa ställer på andra för att får vara med och debattera.

Så låt oss fortsätta den interna debatten, men om varje kritik skall betraktas som att vi klöser ögonen ur varandra, så lär den ju inte bli mycket till debatt. Och då lär vi definitivt fastna i en politisk retorik som slår ännu mera kilar mellan arbetarleden och partiet, mellan de fattiga och partiet, mellan de som får stå tillbaka och partiet.

Det gynnar bara den verkliga högern, den kolsvarta högern.

Peter Andersson skriver idag om eftervalsdebatten med hopp om att snart ta några riktiga kliv framåt. Någat att helt och fullt instämma i.

Intressant Andra skriver också om politiskt program, valanalys och framtiden.

DN, Dagens Arena, SvD, Folkbladet Östgöten

lördag 16 oktober 2010

Är det här som den andtrutne Daniel Suhonen slutligen hamnar i diket?


Jag läser med stort intresse och stigande förvåning Daniel Suhonens artikel i Aftonbladet om socialdemokratins kris.

Mittens dike har han finurligt kallat denna olösliga ekvation. För om vi skall följa hans bild så har Socialdemokratin hamnat i diket efter en vänstersväng. Men metaforen haltar. För att hamna i mittens dike måste man svänga vänster på en svensk motorväg. :)

Ja den är minst sagt svårtolkad, Suhonens artikel. Efter att ha läst den flera gånger så känns det väl mera som en sur uppstötning över personer som han inte gillar. Mycket till analys är det ju inte, däremot mycket inverterat hångel, om man säger så.

Här kommer ett axplock av de obegripligheter Suhonen förmedlar via Sveriges största tidning.

Friedmans, Thatchers och Reagans revolution stannade inte med att förändra samhällena de verkade i, de förändrade också socialdemokratin i grunden.” Det var alltså inte samhällsförändringen, kapitalismens utveckling eller globaliseringen som förändrade socialdemokratin utan en högerekonom, en republikansk president och brittisk konservativ statsminister.! Den konspiration som styr världens socialdemokrati räknar uppenbarligen in många namn. Även utanför partiet.

Suhonen skriver vidare: ”Pär Nuders Tillväxtkongress 2004 är kanske höjdpunkten; man valde att bara titta på när arbetslöshet och social misär kom tillbaka, efter välfärdsepoken 1945–1975. När den globala ekonomiska krisen kom 2008, var man ett med kapitalismen. Man saknade systemkritik och därmed också några lösningar.

Utan att vara något större fan av Pär Nuder så begriper jag inte av ovanstående vad han har gjort för ont? Eller är det en ondsint och konspiratorisk redigerare som farit fram i texten? För vad säger karl´n egentligen?

En sak verkar Suhonen ändå förstå, att brytningen sker 1975. På det årets kongress antar partiet ett starkt vänsterinriktat program, inspirerat av den vänsterradikala våg som drog över världen. LO formulerar sin strategi för övertagandet av makten i företagen, Löntagarfonderna. Detta var det mest radikala programmet för egendomens omfördelning som den demokratiska världen skådat. Och socialdemokraterna förlorar därefter två av tre val. Utifrån dessa fakta drar så Suhonen den glasklara logikens svärd och hugger till:

Men ska den (eg kriskommissionen) våga se det som är uppenbart? Att den utdragna krisen för socialdemokratin hänger ihop med dess golgatavandring mot mitten. Att det är högerorienteringen, som är förklaringen till partiets nederlag.” Han skriver faktiskt så.

Att socialdemokratin ändrade riktning mot mitten av 80-talet är sant. Alltför många valförluster tvingade fram det. Men inte bara det. Det var också en värld i förvandling, planekonomiernas bankrutt, den asiatiska tidens gryning där konkurrensen på världsmarknaden plötsligt inte längre tillät Sverige att finasiera sin välfärd med devalveringspolitik och hemsnickrade konkurrensfördelar. Detta, inte några konspirationer utmanade hela finansieringen av det socialdemokratiska projektet - Den Starka Staten.

Men Suhonen menar antagligen att det inte var brist på pengar:

Berättelsen som stiger ur detta samhälle är att vi inte har råd......Vad vi ser är hur människor lär sig den nya berättelsen, glömmer den gamla som förpassas till sagorna. En konsekvens är rasismen som gror.” som om globaliseringen och den tredje världens krav på en jämlik välståndsfördelning skulle vara sagor, del i en stor gigantisk nyliberal konspiration mot den svenska välfärden.

Ja ja mycket skall höras innan öronen trillar av. För att förvissa oss om detta örontrillande så avslutar Suhonen med att avslöja konspirationens svenska gren som tydligen utgår från två fd SSU-ordföranden, Mikael Damberg och Niklas Nordström.

Är det här som den andtrutne Daniel Suhonen slutligen själv hamnar i diket och blev kvar där? Socialdemokratins kriskommission förtjänar bättre rådgivare än så.

Intressant. Andra skriver om dikeskörningar och socialdemokrater här. Sara Gunnerud skriver tänkvärt om debatten i (s) på Rebellas unga S-kvinnors blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

fredag 15 oktober 2010

Ur det rika socialdemokratiska idéarvet finns det trådar att nysta som återigen kan återupprätta medborgaren, dess integritet och dess värdighet.


Anders Widén öppnar ögon i sin blogg. Läs den och begrunda, där finns stoff till en eftervalsdebatt värd namnet. Utan ett ord om Thomas Bodström dessutom. Jag skrev en kommentar där som blev så lång och fylld av mitt eget resonemang att det hellre borde publiceras på min egen blogg. Vilket jag alltså gör nu.

På jakt efter ett ideologiskt avstamp för en förnyad socialdemokrati måste vi gå tillbaka till det tidiga 70-talet. Då fanns den ideologiska spännvidden hela vägen upp i toppen av partiet. Wigfors mera frihetliga ideer mot den gode förvaltaren Sträng och pragmatikern Erlander. Där växte den solidariska lönepolitiken på samma träd som tillväxtmålen och internationell solidaritet. Och stoltheten av att vara en del av den rörelse som åstadkom detta.

Jag tror att just 70-talets tidigaste år markerade slutet på en lång epok av socialdemokratisk samhällsbyggnad där tillväxt gått hand i hand med jämlikheten. Ökad tillväxt gav högre löner, allmänna tjänstepensionen, längre semester, sjukförsäkring och en allmän välståndsökning. Ökad jämlikhet i samhället kort sagt. Tanken om alla människors lika värde verkade vara en möjlighet.

Peter Karlberg skriver klartänkt om tillväxt, solidaritet och socialdemokratins uppgifter: "Enkelt uttryckt - om den ideologiska utgångspunkten är att man skall fördela de samhälleliga resurserna mera rättvist och så att alla får rimliga livsvillkor krävs tillväxt, ett överskott att fördela eftersom ekvationen egenintresse/solidaritet alltid måste ha en lösning som innebär att ingen får det sämre." Har vi glömt bort det i jakten på fokusgrupper och andra enklaver i en suddigt definierad medelklass?

Ilia Batljan, Nynäshamnpolitikern, uttalar sig i en intervju om den nödvändiga socialdemokratiska självkritiken: ”Att kombinera tillväxt med fungerande välfärdssystem är historiskt det som varit socialdemokratins paradgren. Det borde vi berättat. I stället för att föra en sjukförsäkringsdebatt som handlat om enskilda fall borde vi förklarat hur vi vill att ett nytt sjukförsäkringssystem ska se ut.”.

Efter 1975 så ackumulerades tillväxten i en alltmer expanderande administration och institutionalisering av välståndets politiska resultat, välfärdstaten. Det som kom att bli sitt eget socialdemokratiska projekt i form av den starka staten.

Den Starka Staten. Bara ordet förskräcker! Vem äter medborgarnas integritet till frukost?


Medborgarna kunde inte längre direkt avläsa tillväxtens välsignelser i sin egen vardag, som ett resultat av den socialdemokratiska politiken. I stället kom de egna valen att avgöra. Val av bostadsort, val av yrke, val av utbildning, val av företag, val av familjestruktur osv osv.

Här tror jag det krävs mycket av förmåga till analys av samhällsutvecklingen för att förstå vad som verkligen hände. Slängar om Feldt, nyliberalism och andra lättvindiga "förklaringar" blir mest floskler. Vi måste gå med färre skygglappar in i ett försök att förstå den politiska och samhälleliga dynamiken, som på basis av en global ekonomisk kullerbytta, bildigt talat har satt socialdemokratin på "pottkanten". Ur det rika socialdemokratiska idéarvet finns det trådar att nysta som återigen kan återupprätta medborgaren, dess integritet och dess värdighet.

För det var ju bort från att vara finansiärer av överheten till att bli fria människor vi strävade, det var bort från skattebetalande undersåtar till jämlika medborgare vi skulle, eller hur, Medborgare Sahlin!


Intressant.
Och här är ytterligare en läsvärd sak.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

torsdag 14 oktober 2010

När verkligheten kommer ikapp oss så står vi utan svar, och vi förstår inte människors längtan och strävan.


Debatten om framtidens socialdemokrati tog slut, den hänvisas till en kriskommission vars uppdrag har ett oklart bäst före datum.

Under tiden tycks det om Thomas Bodströms onda och goda sidor och i debattens malström positionerar sig partiets ledning för att överleva stormen. Är Bodström det ställföreträdande lidandet, syndabocken i eftervalsdebatten? Det nödvändiga offret för andras överlevnad?

Kriskommisionen mobiliserar medhårs-strykarna och en generation ideologer som hör till före "Feldt-tiden", som i sin tur får representera det ondas upphov. På så sätt är det en knäpp på näsan som på partiledaren som tyckte att gå tillbaka 8 år i tiden med vår analys, var tillräckligt; ett lite tafatt försök att säga att "allt är inte bara mitt fel". Men vi måste gå mycket längre tillbaka än till 2002. Och det räcker inte att stanna vid Belsebub Feldt och 80-talet.

Jag tror att vi måste gå ytterligare 10 år tillbaka i tiden. Det är 1970-72 som den stora brytningen ligger. Det var då "det gamla gardet" dvs Wigfors, Sträng, Erlander mfl såg på sitt verk, välfärdsamhället, som färdigt och varnade för det som kom att bli socialdemokratins nästa stora projekt, Den Starka Staten.

I en tidsaanda av stark tro på "socialism med ett mänskligt ansikte", dvs en demokratisk planekonomi fastlades agendan och Sverige skulle bli exempelstaten. Jag tror att det var i 1975 års socialdemokratiska program som källan till dagens vilsenhet står att finna. Bakom stängda gränser skulle vi utveckla en stat som tog hand om allt och alla. På samhällets alla områden. I partiprogrammet presenteras den otillräckliga och idealistiska analys som gav upphov till 1980-talets kaos. Men planekonomi visade sig oduglig, den lät sig varken tillåta demokrati eller förmå säkra medborgarnas välstånd.

När verkligheten kommer ikapp oss så står vi utan svar, och vi förstår inte längre människors längtan och strävan. Vi murar in oss i tornet och förlorar kontakten med folkets vardag, när vi i stället borde ha gått ut och försökt förstå folks frågor. Och deras svar på våra obefintliga frågor!

Idag, efter 40 år av byggande måste vi stanna till och fundera, blev det vad vi den gången trodde, lever människor bättre liv idag, behandlar vi våra medborgare med större värdighet och omsorg idag, blev staten garanten för balans mellan människa och kapital, den trygghet som alla strävar efter i sina liv? Många frågor skall ställas, men vi måste gå tillbaka till tiden före 1975 års partiprogram för att förstå.

Upprinnelsen till den här bloggtexten kom ur läsandet av Staffan Lindströms bloggtext.

Laakso skriver här och Peter Karlberg här om just Bodström och de har många länkar vidare. Håller vi på att reducera eftervalsdebatten till en personfråga? Vad säger Johan Westerholm och Peter Högberg?

Intressant


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag 4 oktober 2010

Symboliken i den bilden är kuslig. Om det är parlamentarismen eller det socialdemokratiska partiet som förliser återstår att se.


Ska vi gå i samma fälla om igen! Samma idiotiska oppositionspolitik som förra mandatperioden. Den som så förfärande glasklart avvisades av medborgarna. Har vi inte lärt nånting och har partiledningen fullständigt förlorat lusten på politik. Som ankor i en ankdamm eller förvuxna bebisar i en sandlåda avkräver nu Mona Sahlin den borgerliga minoritetsregeringen regringsduglighet genom att utmana om talmansposten.

Den förre talmannen och socialdemokraten Björn von Sydow sa nej till detta brott på de parlamentariska traditionen och då lanseras Kent Härstedt, överlevaren från Estonia. Symboliken i den bilden är kuslig. Om det är parlamentarismen eller det socialdemokratiska partiet som förliser återstår att se.

Det finns bara en vinnare i den här striden och det är Sverigedemokraterna! Och givetvis den borgeliga alliansen på lång sikt.

För när det gäller en symbolfråga som talmannen, som ju sedan 40 år tillbaka har avgjorts enligt principen att det största regeringspartiet besätter posten. De enda undantagen har gjorts när borgerliga regeringar har låtit socialdemokratiska talmän sitta kvar.

Så varför vi tar strid i den här frågan, bryta en tradition och i upprört tonläge anklaga Reinfeldt för att var regeringsoduglig, Han gör det som alla, sägaer alla socialdemokratiska regeringar har gjort före honom. Varken mer eller mindre.

S ska driva en klar och konsekvent opposition och absolut komma bort från den förra periodens gnällande och fingerpekande som bara innebar tempoförlust i oppositionsarbetet. Men det verkar för mig som att vi nu anger tonen för de kommande mandatperiodens oppositionsarbete; precis som ed den misslyckade taktiken från 2006-2010, ska vi tydligen utmana borgerligheten på regeringsduglighet.

Har vi ingenting lärt? Ska vi gå ytterligare fyra förlorade år till mötes? Vi förlorade förra gången och vi kommer att förlora den här också om vi väljer att gå den vägen.

Det är inte den borgerliga regeringen som är samhällets största problem, det är ojämlikheten, inskränkningarna i den personliga friheten och integriteten, det är välfärdssystemens otillräcklighet och omänsklighet, fattigdomen, arbetslösheten.

Det är inte för att de är odugliga att regera som de ska bort utan för att de är så förbaskat skickliga på att genomföra detta borgerligt politiska program och få stöd för det.

Det är fullkomligt absurt.

ps. med facit i hand så kan jag notera att tävlingen om absoluta lågvattenmärke än en gång vanns av: Monica Green Sverigedemokraterna stödparti till regeringen på Twitter i samma minut som omröstningen var klar.
ds.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant Läs också Fritt ur hjärtat och Stig-Björn Ljunggrens bloggar.

söndag 3 oktober 2010

Några tankar kring Umeå Arbetarekommuns sk budkavle.

Arbetare som samlar in virke från ett förlist lastfartyg någonstans längs Bottenhavets kust.

I en spretig och ganska obegriplig skrift lämnar Umeå Arbetarekommun ifrån sig en del tankar som de dessutom sänder ut som budkavle till Sveriges folk. Ganska höga ambitioner kan man tycka. Men tyvärr känns det inte som man lever upp till sin egen högstämda retorik.

Ta tillbaka jämlikhetspolitiken är den stolta rubriken och och mer än så berör man just inte frågan om jämlikhet. Det man genom uppropet pläderar för är välfärdspolitik och de borrar sig tillbaka i den svenska socialdemokratins historia. Så långt är allt gott och väl. Väl i 80-talet tar det dock tvärstopp. Ja dom skriver visserligen 90-talet men det måste väl bara vara tryckfelsnisse som varit framme.

Med en analys av den politiska och ekonomiska utvecklingen som inte ens skrapar på ytan och med tolkningsramar som minst sagt förvånar så konkluderar man sålunda:

Under 90-talet inledde många socialdemokratiska partier i Europa en politisk nyorientering. Diskussionerna fördes under många namn - "the third way" och "das neue mitt" ("die Neue Mitte" skall det säkert vara, min kommentar) till exempel - men gemensamt var att socialdemokratin måste retirera, gå åt höger, kalla det vad ni vill. Kärnan i argumentationen för en högervridning såg likadan ut i de flesta länder: den offentliga sektorn var för stor, skatterna för höga, trygghetssystemen för generösa. ”.

Visst det är sant, socialdemokratin tvingades nyorientera. Men det berodde ju inte på någon sorts politisk kupp utan hade handfasta ekonomiska och politiska orsaker med ett globalt perspektiv. I den tredje världen ställdes krav på att få vara delaktiga i den globala välståndsökningen, de sk asiatiska tigrarna vaknade och utmanade på allvar det västliga koloniala och imperialistiska monopolet. Under ett halvt århundrade hade i-länderna byggt upp ett ekonomisk välstånd världen aldrig tidigare skådat. Det baserades på ett ojämlikt utbyte utan jämförelse i historien. Men i en globaliserad värld söker sig kapital till de områden där det finns mest att vinna. I Korea, i Singapore, Hong Kong, Indonesien, Filippinerna, etc fann man det man behövde. Ännu så länge små, men oerhört snabbväxande ekonomier utmanade nu väst. Tillsammans med politiker och staten i dessa länder byggdes en gigantisk exportindustri för elektronik, verkstadsprodukter, fartygbygggande, bilar osv. Varor att erbjudas på en öppen världsmarknad. Och i samma takt som de här länderna förändrades innebar det en motsvarande strukturförändring i väst.

I Sverige som hade socialdemokraterna på 1970-talet satsat på ett oerhört ambitiöst projekt, Den ekonomiska demokratin. Löntagarfonder skulle ge löntagarna inflytande och del i de framgånsrika företagens förmögenhetsbildning. Det slutliga steget i den demokratiska samhällsbyggnaden skulle genomföras. Men löntagarfonder klarade inte fördelningsprinciperna i ett välfärdssamhälle. För det skulle välfärdsstaten, den starka staten, byggas.

Av var och en efter förmåga till var och en efter behov. Hela folket skulle nu ut i arbete för att finansiera det. LO satte ner foten och krävde att den oerhört framgångsrika arbetskraftsinvandringen skulle stoppas. Svenska jobb till svenska arbetare var ordet för dagen. Miljoner hemmafruar fick lågavlönade jobb i bygget av den offentliga sektorn. I vård och omsorg i statlig regi skulle folket sysselsättas. I skola och högskola skulle de utbildas för sina jobb. Det kostade enorma summor. Pengar som dels kom in via skattsedeln; på några få år tredubblades beskattningen av det svenska folket. Dels genom en framgångsrik exportindustri. Utan att vara tillräckligt så tvingade det staten till att genom ett konstlat värde på valutan, genom ständig devalvering hålla svenska exportindustri konkurrenskraftig. Det kan nämnas att svensk skogsindustri stod för lika höga exportinkomster som oljan gjorde för Norge. Sverige stod och föll på sin export. Vilket också gällde för alla Europas länder. Och de accepterade inte längre att vi lastade över våra kostnader på dem. Under 80-talet gick det inte längre. Sverige kunde inte devalvera sig ur sina underskott. Och löntagarfonderna stod i vägen för exportindustrins utveckling. Socialdemokratin låg, illa åtgången, blottad i gruset och fick inte ekvationen att gå ihop.


För samtidigt kom också de stora offentliga ekonomierna i Europa till vägs ände. De starka staterna i det som då kallades Östeuropa gick i stå, ekonomierna klarade inte av längre att försörja sina folk. Inför hotet om total kollaps rasade järnridån. Enorma summor pumpades in från väst, framförallt från Västtyskland, för att förhindra en social och politisk härdsmälta. En våldsam inflation hotade. För Sveriges del resulterade denna globala strukturkris i att kronan, som en liten och spekulerbar valuta, höll på att tömmas på värde; under en minnesvärd förmiddag steg den svenska räntan till över 500%.

Detta var alltså den verkliga situationen, en värld i rapidartat global förvandling, ett Europa inför ett hotande sammanbrott och ett Sverige som i sin ensamhet inte längre kunde bära sitt projekt ”Den starka staten”. Att som Umeås AK förklara behovet av nyorientering med att det fördes en diskussion som tvingade socialdemokratin att retirera är nog att betrakta som ett häftigt idealistiskt understatement. För att få någon sorts absolution för sin tankemöda och göra det ytterligare enkelt för sig så fäster umekamraterna så skamfläcken ”höger” och "nyliberalism" på resultatet av socialdemokratins nyorientering.

Och bara för att göra det klart, det gjordes många misstag under denna nyorientering. Men den var inte mindre nödvändig för det. Socialdemokratin är en stor koloss. Verkligheten gav inte alltid oss tid att navigera i samlad och reflekterad trupp. En folkrörelse byter inte takt i ett hopplasteg utan att några hamnar i otakt. Men vad var att vänta. Å ena sidan en kapitalism som inte bara försäkrade rikedomar till de redan rika men också byggde välstånd i tidigare kolonier. (Alla ekonomer visste vad som väntade den dag de folkrika Kina och Indien började ruska på sig. ) Och å andra sidan, undergången för världens och 1900-talets socialistiska experiment, planekonomins totala nederlag. Ett ekonomiskt system som varken visade sig förenligt med demokrati, mänskliga rättigheter eller fungerande ekonomi. Detta hände i verkligheten.

Om det är denna verklighet Umeå AK menar när de skriver:

Länder med stor offentlig sektor har genomgående klarat sig bättre ekonomiskt än länder med liten offentlig sektor. Det finns många skäl till detta. Länder med stor offentlig sektor klarar investeringar i forskning, infrastruktur och strukturomvandling bättre. I kriser minskar efterfrågan och tillväxt inte lika kraftigt eftersom den offentliga sektorn står för en stor del av sysselsättningen. Dessa länder besväras inte lika mycket av sociala problem o s v.

så kan jag bara konstatera att antingen vet dom inte vad de pratar om, vilket jag innerligt hoppas, eller så försöker de föra sina läsare bakom ljuset, vilket är desto värre. Finns det inte längre grundkurser i ekonomisk historia vid universitetet?

De skriver vidare att den offentlig sektorn inte är dyr. Det är ju nonsens. Självfallet är den dyr, varför skulle vi annars ha världens högsta skatter? Umeå AK påstår dessutom mot bättre vetande att den offentlig sektorn per definition är effektivare än privat, vilket också är fullkomligt ostyrkt.

Klart är att man missar möjligheten att förstå den offentliga sektorns betydelse i den globala omställningen när man så lättvindigt handskas med den historiska erfarenheten. I stället för att ställa konstruktiva frågor kommer man med färdigtuggade sanningar från någon obskyr grundkurs i marxism, Bidrog offentlig sektor till att ställa om vår ekonomi efter de krav som en ny världsordning krävde av oss? Eller försenade vi och försvagade vi våra möjligheter? De borgerliga regeringens och Åslings sk företagsakut, där staten köpte upp konkursfärdiga industrier och hela branscher, visar väl i historiens ljus på det offentligas tillkortakommanden därvidlag. En grundläggande diskussion om de här frågorna behövs visserligen inom socialdemokraterna, men förtjänar knappast den nivå där Umeåkamraterna lägger den.


Som tredje argument för kamraterna fram att: ”Den offentliga sektorn har ett starkt folkligt stöd.”. Och det stämmer ju med ett tillägg, eller snarare förtydligande, en fungerande offentlig sektor har starkt folkligt stöd. Fok hatar slöseri, missbruk, ineffektivitet, köer. korruption och slarv, alla kända komponenter i det offentliga utbudet.

Jag är precis som andra socialdemokrater för en stark och fungerande offentlig sektor, men jag är inte övertygad om att den måste vara statligt organiserad, jag är inte för politikernas dubbla roller som beställare och utförare i en och samma person, jag är inte för välfärd i händerna på en exekutiv myndighet typ Försäkringskassan osv. Många socialdemokratiska ideal om folkrörelse, kooperation och autonomi har fått vika på foten för byggandet av denna starka stat.

Och det är här vi måste börja diskutera, om vi är för skatter, så måste vi diskutera hur dessa skatter skall utformas, och då helst ett steg bort från Robin Hood-idealismen. Vill vi ha en gemensam solidarisk välfärd, hur skall den se ut för att ge jämlika människor största möjliga frihet? Det största hotet mot jämlikhet idag är ju segregation och diskriminering av vissa invandrare, funktionshämmade, anställda med låga löner. Här tillerkänns inte människor samma värde och allt prat om jämlikhet stannar vid högtidstalen, om vi inte formulerar en politik för dessa 15% av medborgarna. Men en socialdemokratisk politik kan inte nöja sig med att vädja till folkmajoritetens goda vilja, den måste också kunna visa vägen till ett bättre samhälle för oss alla. Och då måste sjukvård fungera, skolor klara att utbilda, företag anställa, politiker förstå hur medborgarnas verklighet ser ut. Kort sagt.

Och framför allt tror jag att det skulle tjäna vårt parti om vi söker de politiska slutsatserna någon annan stans än i Vänsterpartiets program. Att slopa utgiftstaket, ett gammalt (v)-krav som de fick avsäga sig för att bli med i den rödgröna alliansen, vill nu Umeå AK återupprätta för att återigen bygga något, som visade sig inte hålla måttet. Det är med förlov sagt dumt. Vänsterpartiet står för en konservativ och romantiserande politik, dvs högerpolitik i dess grundläggande betydelse. Att anamma den kan bli dödsstöten för ett parti i gungning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant? Då kan du läsa mer här och här för att inte tala om alla enskilda bloggare som funderar kring detta. Och följ inte de besvikna socialdemkraternas uppmaning att inte läsa vad "de otrogna" skriver. Gör dig en egen uppfattning utan skygglappar. Det är så du behövs i den socialdemokratiska debatten, inte som megafoner och mesiga medlöpare.

Som en alldeles bedövande bra motvikt mot tomheten i socialdemokratisk eftervalsdebatt rekommenderar jag Lena Sommestads blogg här.

fredag 1 oktober 2010

Vad ska vi ha Netroots till?


Jag snubblade över artikel på Newsmill, en portal som jag skam att säga sällan besöker. Jag går inte så ofta på NK heller om man kan jämföra så. Där läste jag ett inlägg som handlade om bloggarna betydelse i valrörelsen i allmänhet och det socialdemokratiska nätverket Netroots i synnerhet. Eller snarare handlade det väl om en liten krets av bloggare, som de ansåg hade gjort en avgörande insats i valet. Avgörande på vilket sätt kan säkert diskuteras, det gick ju inte så väldigt bra för oss, för att uttrycka sig milt. Men i villket fall så väckte den mitt intresse, och det verkar den ha gjort hos andra också. Peter Karlberg från Södertälje skriver en personlig och skarp kritik av texten och dess upphovsmän.

Att bloggarna har betydelse i opinionsbildningen kan nog så vara, och visst såg man i den sista veckan hur en enstaka blogg förändrade debattens fokus. Men skribenternas beskrivning och värdering av bloggens betydelse är en insnävad syn på bloggens funktion. De ser den som en budskapsförmedling, en kanal för färdiga åsikter att distribueras, där ligger svagheten. Skulle utvecklingen gå i den riktningen så kommer det till slut att göra bloggen till en reklamkanal i nyhetsmolnet. Bloggen som fritt och otämjbart debattforum skulle släckas ner. Nu tror jag i och för sig inte att de någonsin kan klara det, med ambitionen är anmärkningsvärd.

Betraktar man Klamydiabrevets blogg om sin mor som budskapsförmedling, så förvandlas det till en politisk apell mot alliansen, "Rösta bort dom!", vilket den också var, men inte enbart. För läser man den som en debattartikel om våra välfärdssystems omänsklighet så kan det leda fram till en debatt om och verklig förändring av systemet. I en debatt om samhällets problem kan åsikter utbytas, erfarenheter samlas, den nödvändiga förändringen formuleras och till slut kanske kampen för denna förändring mobiliseras. Färdiga åsikter är inget annt än just det, färdiga åsikter. De har aldrig fått möta verkligheten. Något som för övrigt karaktäriserade alltför mycket av den socialdemokratiska agitationen i årets valrörelse. Däri ligger den stora skillnaden. Jag tycker nog att Erik Laakso pickar en del korn, inte så få heller i sin krönika i kulturridskriften Voltaire.

Bloggen borde var öppen och fri debatt, befriad från de slutnan mötesrummen. De tre skribenterna ger uttryck för den motsatta åsikten, och åtminstonde en av dem, Peter Högberg, ondgör sig över att borgeliga skribenter och media lägger sig i analysen av socialdemokraternas katasstrofval. Det är synd på goda skribenter och engagerade politiker, men inget nytt under solen. Vi har sett partipiskan vina förut. Och det får sina konsekvenser.

Jag tycker mig redan se en kraftig strypning av debatten i Netroots. Bara vissa utvalda får lyftas fram i eftervalsanalysen. Jag har här på min blogg publicerat ett par texter som rönt stor uppskattning även på Netroots popularitetslistor. Trots det anses de inte platsa på den särskilda blogg kallad Valanalys.se, som Netroots upprättat för att driva denna debatt. Här återfinns bara "de gamla vanliga" med samma åsikter och ett debattiver som hos en menighet i djup bön. Namnen känns igen från de, som inbäddade fick följa med och blogga från Mona Sahlins buss under lilla valrörelsen i maj. En och annan roookie dyker upp, som kvalificerat sig genom anslutning till "Åsikten".

Insnävning läser jag också bland många bloggare, och kan beskrivas som en pestmarkering av bloggare som får uppmärksamhet från borgerliga dito. Att skriva i borgeliga tidningar är per definition misstänkt osv. Avskildheten är den ultimata för den fria och öppna debatten tycks de mena. Åsiktsbrytningen är av ondo. Jag har varit medlem, (heter det så förresten) av Netroots sedan starten. Jag fann den sekteristiska och världsfrånvända s-info, en privatägd och kommersiell portal där socialdemokratiska bloggare, arbetarekommuneer och olika s-föreningar samlats ihop oförenlig med en fri och öppen debatt och lämnade den för det som jag upplevde som ett friskt och debattlystet Netroots. Vill man nu förvandla den också till en sekteristisk avkrok för menigsöverenstämmande?

Jag skulle önska att de ledande där stannade till, tog sig en funderare om detta verkligen är det som var avsikten och det vi vill med Netroots.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,