Några tankar kring Umeå Arbetarekommuns sk budkavle.

Arbetare som samlar in virke från ett förlist lastfartyg någonstans längs Bottenhavets kust.

I en spretig och ganska obegriplig skrift lämnar Umeå Arbetarekommun ifrån sig en del tankar som de dessutom sänder ut som budkavle till Sveriges folk. Ganska höga ambitioner kan man tycka. Men tyvärr känns det inte som man lever upp till sin egen högstämda retorik.

Ta tillbaka jämlikhetspolitiken är den stolta rubriken och och mer än så berör man just inte frågan om jämlikhet. Det man genom uppropet pläderar för är välfärdspolitik och de borrar sig tillbaka i den svenska socialdemokratins historia. Så långt är allt gott och väl. Väl i 80-talet tar det dock tvärstopp. Ja dom skriver visserligen 90-talet men det måste väl bara vara tryckfelsnisse som varit framme.

Med en analys av den politiska och ekonomiska utvecklingen som inte ens skrapar på ytan och med tolkningsramar som minst sagt förvånar så konkluderar man sålunda:

”Under 90-talet inledde många socialdemokratiska partier i Europa en politisk nyorientering. Diskussionerna fördes under många namn - "the third way" och "das neue mitt" ("die Neue Mitte" skall det säkert vara, min kommentar) till exempel - men gemensamt var att socialdemokratin måste retirera, gå åt höger, kalla det vad ni vill. Kärnan i argumentationen för en högervridning såg likadan ut i de flesta länder: den offentliga sektorn var för stor, skatterna för höga, trygghetssystemen för generösa. ”.

Visst det är sant, socialdemokratin tvingades nyorientera. Men det berodde ju inte på någon sorts politisk kupp utan hade handfasta ekonomiska och politiska orsaker med ett globalt perspektiv. I den tredje världen ställdes krav på att få vara delaktiga i den globala välståndsökningen, de sk asiatiska tigrarna vaknade och utmanade på allvar det västliga koloniala och imperialistiska monopolet. Under ett halvt århundrade hade i-länderna byggt upp ett ekonomisk välstånd världen aldrig tidigare skådat. Det baserades på ett ojämlikt utbyte utan jämförelse i historien. Men i en globaliserad värld söker sig kapital till de områden där det finns mest att vinna. I Korea, i Singapore, Hong Kong, Indonesien, Filippinerna, etc fann man det man behövde. Ännu så länge små, men oerhört snabbväxande ekonomier utmanade nu väst. Tillsammans med politiker och staten i dessa länder byggdes en gigantisk exportindustri för elektronik, verkstadsprodukter, fartygbygggande, bilar osv. Varor att erbjudas på en öppen världsmarknad. Och i samma takt som de här länderna förändrades innebar det en motsvarande strukturförändring i väst.

I Sverige som hade socialdemokraterna på 1970-talet satsat på ett oerhört ambitiöst projekt, Den ekonomiska demokratin. Löntagarfonder skulle ge löntagarna inflytande och del i de framgånsrika företagens förmögenhetsbildning. Det slutliga steget i den demokratiska samhällsbyggnaden skulle genomföras. Men löntagarfonder klarade inte fördelningsprinciperna i ett välfärdssamhälle. För det skulle välfärdsstaten, den starka staten, byggas.

Av var och en efter förmåga till var och en efter behov. Hela folket skulle nu ut i arbete för att finansiera det. LO satte ner foten och krävde att den oerhört framgångsrika arbetskraftsinvandringen skulle stoppas. Svenska jobb till svenska arbetare var ordet för dagen. Miljoner hemmafruar fick lågavlönade jobb i bygget av den offentliga sektorn. I vård och omsorg i statlig regi skulle folket sysselsättas. I skola och högskola skulle de utbildas för sina jobb. Det kostade enorma summor. Pengar som dels kom in via skattsedeln; på några få år tredubblades beskattningen av det svenska folket. Dels genom en framgångsrik exportindustri. Utan att vara tillräckligt så tvingade det staten till att genom ett konstlat värde på valutan, genom ständig devalvering hålla svenska exportindustri konkurrenskraftig. Det kan nämnas att svensk skogsindustri stod för lika höga exportinkomster som oljan gjorde för Norge. Sverige stod och föll på sin export. Vilket också gällde för alla Europas länder. Och de accepterade inte längre att vi lastade över våra kostnader på dem. Under 80-talet gick det inte längre. Sverige kunde inte devalvera sig ur sina underskott. Och löntagarfonderna stod i vägen för exportindustrins utveckling. Socialdemokratin låg, illa åtgången, blottad i gruset och fick inte ekvationen att gå ihop.

För samtidigt kom också de stora offentliga ekonomierna i Europa till vägs ände. De starka staterna i det som då kallades Östeuropa gick i stå, ekonomierna klarade inte av längre att försörja sina folk. Inför hotet om total kollaps rasade järnridån. Enorma summor pumpades in från väst, framförallt från Västtyskland, för att förhindra en social och politisk härdsmälta. En våldsam inflation hotade. För Sveriges del resulterade denna globala strukturkris i att kronan, som en liten och spekulerbar valuta, höll på att tömmas på värde; under en minnesvärd förmiddag steg den svenska räntan till över 500%.

Detta var alltså den verkliga situationen, en värld i rapidartat global förvandling, ett Europa inför ett hotande sammanbrott och ett Sverige som i sin ensamhet inte längre kunde bära sitt projekt ”Den starka staten”. Att som Umeås AK förklara behovet av nyorientering med att det fördes en diskussion som tvingade socialdemokratin att retirera är nog att betrakta som ett häftigt idealistiskt understatement. För att få någon sorts absolution för sin tankemöda och göra det ytterligare enkelt för sig så fäster umekamraterna så skamfläcken ”höger” och "nyliberalism" på resultatet av socialdemokratins nyorientering.

Och bara för att göra det klart, det gjordes många misstag under denna nyorientering. Men den var inte mindre nödvändig för det. Socialdemokratin är en stor koloss. Verkligheten gav inte alltid oss tid att navigera i samlad och reflekterad trupp. En folkrörelse byter inte takt i ett hopplasteg utan att några hamnar i otakt. Men vad var att vänta. Å ena sidan en kapitalism som inte bara försäkrade rikedomar till de redan rika men också byggde välstånd i tidigare kolonier. (Alla ekonomer visste vad som väntade den dag de folkrika Kina och Indien började ruska på sig. ) Och å andra sidan, undergången för världens och 1900-talets socialistiska experiment, planekonomins totala nederlag. Ett ekonomiskt system som varken visade sig förenligt med demokrati, mänskliga rättigheter eller fungerande ekonomi. Detta hände i verkligheten.

Om det är denna verklighet Umeå AK menar när de skriver:

”Länder med stor offentlig sektor har genomgående klarat sig bättre ekonomiskt än länder med liten offentlig sektor. Det finns många skäl till detta. Länder med stor offentlig sektor klarar investeringar i forskning, infrastruktur och strukturomvandling bättre. I kriser minskar efterfrågan och tillväxt inte lika kraftigt eftersom den offentliga sektorn står för en stor del av sysselsättningen. Dessa länder besväras inte lika mycket av sociala problem o s v.”

så kan jag bara konstatera att antingen vet dom inte vad de pratar om, vilket jag innerligt hoppas, eller så försöker de föra sina läsare bakom ljuset, vilket är desto värre. Finns det inte längre grundkurser i ekonomisk historia vid universitetet?

De skriver vidare att den offentlig sektorn inte är dyr. Det är ju nonsens. Självfallet är den dyr, varför skulle vi annars ha världens högsta skatter? Umeå AK påstår dessutom mot bättre vetande att den offentlig sektorn per definition är effektivare än privat, vilket också är fullkomligt ostyrkt.

Klart är att man missar möjligheten att förstå den offentliga sektorns betydelse i den globala omställningen när man så lättvindigt handskas med den historiska erfarenheten. I stället för att ställa konstruktiva frågor kommer man med färdigtuggade sanningar från någon obskyr grundkurs i marxism, Bidrog offentlig sektor till att ställa om vår ekonomi efter de krav som en ny världsordning krävde av oss? Eller försenade vi och försvagade vi våra möjligheter? De borgerliga regeringens och Åslings sk företagsakut, där staten köpte upp konkursfärdiga industrier och hela branscher, visar väl i historiens ljus på det offentligas tillkortakommanden därvidlag. En grundläggande diskussion om de här frågorna behövs visserligen inom socialdemokraterna, men förtjänar knappast den nivå där Umeåkamraterna lägger den.

Som tredje argument för kamraterna fram att: ”Den offentliga sektorn har ett starkt folkligt stöd.”. Och det stämmer ju med ett tillägg, eller snarare förtydligande, en fungerande offentlig sektor har starkt folkligt stöd. Fok hatar slöseri, missbruk, ineffektivitet, köer. korruption och slarv, alla kända komponenter i det offentliga utbudet.

Jag är precis som andra socialdemokrater för en stark och fungerande offentlig sektor, men jag är inte övertygad om att den måste vara statligt organiserad, jag är inte för politikernas dubbla roller som beställare och utförare i en och samma person, jag är inte för välfärd i händerna på en exekutiv myndighet typ Försäkringskassan osv. Många socialdemokratiska ideal om folkrörelse, kooperation och autonomi har fått vika på foten för byggandet av denna starka stat.

Och det är här vi måste börja diskutera, om vi är för skatter, så måste vi diskutera hur dessa skatter skall utformas, och då helst ett steg bort från Robin Hood-idealismen. Vill vi ha en gemensam solidarisk välfärd, hur skall den se ut för att ge jämlika människor största möjliga frihet? Det största hotet mot jämlikhet idag är ju segregation och diskriminering av vissa invandrare, funktionshämmade, anställda med låga löner. Här tillerkänns inte människor samma värde och allt prat om jämlikhet stannar vid högtidstalen, om vi inte formulerar en politik för dessa 15% av medborgarna. Men en socialdemokratisk politik kan inte nöja sig med att vädja till folkmajoritetens goda vilja, den måste också kunna visa vägen till ett bättre samhälle för oss alla. Och då måste sjukvård fungera, skolor klara att utbilda, företag anställa, politiker förstå hur medborgarnas verklighet ser ut. Kort sagt.

Och framför allt tror jag att det skulle tjäna vårt parti om vi söker de politiska slutsatserna någon annan stans än i Vänsterpartiets program. Att slopa utgiftstaket, ett gammalt (v)-krav som de fick avsäga sig för att bli med i den rödgröna alliansen, vill nu Umeå AK återupprätta för att återigen bygga något, som visade sig inte hålla måttet. Det är med förlov sagt dumt. Vänsterpartiet står för en konservativ och romantiserande politik, dvs högerpolitik i dess grundläggande betydelse. Att anamma den kan bli dödsstöten för ett parti i gungning.

Läs även andra bloggares åsikter om Umeå Arbetarekommun, socialdemokraterna, program, välfärd, planekonomi, politik, eftervalsdebatt,

Intressant? Då kan du läsa mer här och här för att inte tala om alla enskilda bloggare som funderar kring detta. Och följ inte de besvikna socialdemkraternas uppmaning att inte läsa vad "de otrogna" skriver. Gör dig en egen uppfattning utan skygglappar. Det är så du behövs i den socialdemokratiska debatten, inte som megafoner och mesiga medlöpare.

Som en alldeles bedövande bra motvikt mot tomheten i socialdemokratisk eftervalsdebatt rekommenderar jag Lena Sommestads blogg här.