fredag 31 december 2010

Sören Wibe till minne.


Sören Wibe är död. Det känns märkligt att säga det när han ju borde haft så många år kvar. Men känslan fördrivs av att det är så här livet gestaltas.

Sören och jag var vänner under ungdomsåren i Östersund. Och där planterades också den stora respekten för hans integritet och absoluta ärlighet. Han sa vad han tyckte och han stod för det. Man kunde lita på hans vänskap. I äldre år så var jag ofta oenig med hans politik, men det är ingen som jag läst med större respekt för sanningsiver och ärlighet. Så när han käppjagades av socialdemokrater i samband med att han lämnade partiet så var det av människor som stod för allt det motsatta. De som inte tålde sanningsivrarna, de som stod för sitt ord. Sören var allt annat än det. Och respekten för sanningsivraren väger så oerhört mycket tyngre än taktiskt övervägd överenstämmelse i politiken och fegt traskande i andras fotspår.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om

torsdag 23 december 2010

Är verkligen lönesänkningar och kapitalförstörelse socialdemokratins lösning på ”bubbel”ekonomins problem?


Är verkligen lönesänkningar och kapitalförstörelse lösningen på ”bubbel”ekonomins problem? Jag häpnar då jag läser det och läser en gång till men jag kan inte komma fram till någon annan förståelse av det som Anna Maria Lindgren skriver i en analys från Arbetarrörelsens Tankesmedja.

Resonemanget bygger på ett försök att beskriva den sk. bostads”bubblans” ekonomiska drivkrafter. Lindgren pekar på bankernas ohämmade kreditgivning och ser den som en orsak i sig. Men sedan kommer hon till det mer uppseendeväckande och det som hon lägger hela tyngdpunkten på - svenska folket har för stort betalningsutrymme.

Lindgren beskriver hur det svenska folket lever på kredit till en grad att det hotar den ekonomiska stabiliteten. Det kan de flesta nog hålla med om. Alla dessa sms-lån, köp-nu-betala-senare, amorteringsfria lån och hus belånade till över skorstenen. Men vad betyder ”för stort betalningsutrymme”? Jo att dels finns lättillgängliga krediter från alltför villiga banker och finansinstitutioner, dels har folk så bra disponibel inkomst att lånen kan tyckas vara säkra. Folk har för mycket pengar helt enkelt. Det borde ju vara en paradox, med stor inkomst borde ju lånebehovet minska kan man tycka. Men mycket vill ha mer säger Lindgren. Om man ska hårdra så är den främsta orsaken till hotande finanskrisen alltså allt för höga inkomster.

I ett svar på Facebook antyder hon att det skulle var alltför höga löner i förhållande till produktionsresultaten, vilket ju i så fall skulle ge henne rätt om det vore riktigt. Men det är det inte. I stället så sjunker lönedelen av produktionsresultatet. Under de sista 10 åren från ca 70 till 65 procent, och företagens vinstmarginaler ökar motsvarande. Vilket ju antyder att man borde rikta blicken mot ett annat håll än hushållens plånbok. Men likafullt så hävdar Lindgren att hushållens betalningsutrymme är huvudorsaken. Några egentliga slutsatser drar hon inte. Hon problematiserar räntehöjningen som ett styrmedel men avfärdar det som tveeggat. Högre ränta dämpar visserligen konsumtionslusten, men stoppar tillväxt av jobb. Så kvar står vi med hushåll med allt för stort betalningsutrymme. Om inte räntan fungerar så måste antagligen politikerna gå in och skattevägen minska på medborgarnas betalningsutrymme eller så förespråkar hon lönesänkningar. Något annat kan jag inte läsa mig till.

Jag antar att analysen skall ligga som underlag för socialdemokratiska politikers beslut. Den är allmänt hållen och väjer skickligt undan från problematiseringar och att tala explicit om vad som bör göras. Men i en specifik fråga pekas ett område ut som måste avvecklas och det är de sk ROT-avdragen. De är källan till en avsevärd del av kreditgivningen och bör avvecklas eftersom de skulle vara särskilt ”bubbel”-drivande. Att avvecklade ROT-avdrag skulle leda till sämre underhåll, färre energi- och miljöförbättringar och en allmän sänkning av bostädernas standard. Vi talar om en kapitalförstöring av stora mått med konsekvenser för miljö och energibruk som inte med ett ord nämns i rapporten. För att inte tala om tiotusentals jobb som faller bort bland byggare, fönsterbyggare, dörrbyggare, murare, plåtslagare och så vidare.

Överhuvudtaget är det väldigt mycket som förbigås med tystnad. Vad förespråkar man från Arbetarrörelsens tankesmedja? Lönesänkningar eller skattehöjningar? Menar man att medborgarna ska fråntas ansvaret för sin egen ekonomi? I så fall är det företagen genom lönestoppet eller staten genom skattehöjningarna som skall ta det huvudsakliga ansvaret för hushållens oansvariga skötsel av sin egen ekonomi? Anser man att banker och finansbolag bör ställas ansvarsbefriade för en eventuell bostads”bubbla”?

Så summan av kardemumman blir till slut att politikerna nu måste ta rodret, antingen bromsa och helst sänka löneutvecklingen ytterligare eller så inskränka hushållens betalningsutrymme genom kraftiga skattehöjningar. Någon annan väg kan inte tolkas utifrån rapporten. Jag kan inte heller låta bli att notera att Lindgren inte överhuvudtaget nämner den välfärdskapande tillväxten med ett enda ord i en analys som förespråkar så kraftiga ingrepp i medborgarnas ekonomiska frihet. Detta är vad en konkret debatt om tillväxt och medborgarnas självständighet borde handla om i ett parti som vill kalla sig arbetarparti. För egen del så ser jag inga som helst möjligheter i de outtalade åtgärder som Tankesmedjan för till torgs. Jag skulle nog hellre se att man gick tillbaka till sin smedja och tänkte nytt. Nu främjar de sin politiska agenda bakom till synes objektiva och neutrala "analyser".

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

E24, Bostadsbubbla, Ingves till DN, sourze.se , Newsmill, flute-tankar, SvD

tisdag 21 december 2010

För den här tangon krävs det två som dansar. Men jag har förlorat hoppet om att de ska inse det.


Jag har varit borta från världen sedan i fredags. Bara ytligt har jag kunnat följa det som kallas ”Primegate”, dvs reklam/lobbybyrån Primes inlägg i sossarnas eftervalsdebatt. Eller snarare Primes arbete för sin uppdragsgivare Svenskt Näringsliv.

Låt mig först bara erkänna att jag inte gillar lobbying i de politiska korridorerna. Det är ett otyg som har funnits i det demokratiska samhällets hela historia. När valet av industrialiseringens energi skulle göras i slutet på 1800--talet så var det familjen Rockefellers och deras företagskonsortium som som till deras lycka drev igenom förbränningsmotorn baserad på oljeprodukter. När jag tänker efter, vill ni vet något om avacerad lobbying så ska ni läsa Peter Englunds bok om Drottning Kristina. Snacka om lobbying för eget intresse. Lobbying då och lobbying idag.

Nu gäller det visst den kampanj som drog i gång i september om nödvändigheten av tillväxt i ekonomin för att fortsätta/upprätthålla välfärdsstaten. Jag reagerade då och skrev om nödvändigheten av tillväxt för jämlikhet men att jämlikhet å sin sida var lika viktig för verklig tillväxt. Ett mera jämlikt samhälle kan i sig generera tillväxt när konsumtion och önskeuppfyllelser ökar efterfrågan. Men jag skrev också om nödvändigheten av att se tillväxten i ett globalt perspektiv. Jag har tillbakavisat politiska utläggningar som baseras på bubbelekonomins tomma BNP-siffror. Jag har påpekat att de nuvarande kriserna i ekonomin visserligen har en finansiell överbyggnad men i grunden är det strukturella kriser som drivs av att den ”tredje världen” nu ställer krav på sin del av det globala välståndet. Konkret betyder det att 50000 industriarbeten i Sverige gick förlorade för gott under tiden 2008-2010. Sett ur den synvinkeln såg jag Primes och Niklas Nordströms skriverier som ytliga. I utkanten av detta noterade jag, en aning förvånad, att min bloggvän Erik Laakso också deltog, med i stort sett ett förbehållslöst stöd till Nordströms tankar.

Någon debatt om tillväxt blev det dock inte inom (s). De som nu kastar sig över och önskar livet ur Laakso och kräver uteslutning av Nordström et al ur partiet höll tyst. I stället så skrev de om dikeskörningar, anförda av sin välbetalde och av staten underhållne banerförare Daniel Suhonen.

Jag tycker illa om välbetalda ”idealister” som, i skyl av penningstinna uppdrag från källor som vill främja sina frågor, driver kampanj. Det gäller oavsett om det är näringslivets megafoner som skriver näringslivsfrågor likaväl som när statsunderstödda skribenter skriver statens väl. Skall Erik Laakso fällas så får nog Suhonens bandhundar också ta sig en rejäl funderare kring sin ”hjältes” oväld. Uppdrag som uppdrag kan det tyckas. Det finns inget mer moraliskt över den senares hållning, även om han gärna vill framställa sig som ett oskyldigt offer.

Man hade ju önskat att debattens skulle väckas kring två frågor. Den ena är oundviklig och kräver en vidgad debatt, den om lobbyismens roll i politiken. För min del ogillar jag lobbyismen som en del i en mycket större förflackning. Allt från Almedalssjukan, det uppblåsta politiker-egots självtillräcklighet på firmafest, som sargar tilltron till politiken som medborgarnas företrädare, till den långsamma omvandlingen av den parlamentariska demokratin till en exekutiv demokrati där makten koncentreras till ”makthavare” och ”starke män”.

Den andra frågan handlar ju om tillväxtens möjligheter och omöjligheter. Även där är det tyst i (s). I stället överlåts den seriösa debatten till andra än socialdemokrater. Birger Schlaug är ett bra exempel på den intellektuella hederlighet och självständighet som krävs för att verkligen åstadkomma förändring. Och faktiskt Miljöpartiet som Schlaug kommit på kant med driver en bra mycket viktigare debatt om dessa frågor än det tysta (s). Och visst finns det en del tunga socialdemokrater som kräver tillväxt, men det görs utifrån ett föråldrat synsätt kring ett industrisamhälle som inte kommer tillbaka.

Den debatten deltar man inte i. I stället så flockas man kring å ena sidan en konservativ, tillbakablickande falang med Daniel Suhonen som banerförare. Ett återtåg till 1970-talet och ett nybygge av den starka staten konstituerar deras reaktionära politiska plattform. Jag läste någonstans att de anser att förändring är ett högerprojekt. Å andra sidan en av 4 miljoner judaspenningar besudlad skara förrädare anförda av Niklas Nordström och Erik Laakso, vars eventuella politiska ståndpunkter bleknar inför deras brott.

Framtiden för det parti som de alla säger sig företräda ter sig inte särskilt ljus. Den nödvändiga politiska debatten om framtiden och den verkliga förändringen är effektivt dödad för åratal framåt. Allt kommer att fastna i det finmaskiga nät av motståndarens skamliga företräden och den egna ståndpunktens förhöjda oantastlighet. För den här tangon krävs det två som dansar. Men jag har förlorat hoppet om att de ska inse det.

Intressant. Thomas Hartman skriver klokt som vanligt om saken här. Peter Högberg framstår alltmer som en sjävständig s-debattör med mersmak. Jan Andersson i Helsingborg modererar förtjänstfullt. Enn Kokk utvecklar inte sin rubrik men menar säkert något.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

fredag 17 december 2010

Vi måste på allvar flytta tillbaka ”till vänster på första våningen”. Så att folk hittar oss.


Jag är inte den som vanligtvis bryr sig så mycket om opinionsundersökningar. De mäter mer eller mindre korrekt vad människor anser vid en given tidpunkt. Till skillnad från ett val så påverkar de inte direkt våra liv. Indirekt kan det sätta igång rörelser som får stora konsekvenser. Men likafullt, dagen efter undersökningen så spränger en självmordsbombare sig själv i luften och då ändras alla förutsättningar för vad folk tycker och tänker.

Idag kommer jag ändå att kommentera dagens siffror från Synovate och Novus. Socialdemokraterna sjunker till rekordlåga nivåer hos medborgarna. Vi ser idag siffror som vi för tre år sedan aldrig kunde ha föreställt oss. 37, kanske så lågt som 36 procent hade varit illa men ändå gått att leva med. Vi är ju trots allt ett stort och starkt parti. Trodde vi. För idag talar vi om 26 procent, en fjärdedel mindre än vid valet 2006. Och det var ett förlorarval.

Jag tror att människor idag uppfattar Socialdemokratiska Arbetarpartiet som ett museiföremål. Det finns inte längre någon relevant koppling mellan detta parti och dagens ”sossarna”. ”Sossarna” syns inte, har ingen ledning, bråkar för öppen ridå och ska visst ha någon sorts kongress, när det nu var. Vilka vi är och vad vi vill är höljt i dunkel.

Och nu övergår jag till att tala om vi, för SAP är mitt parti liksom ”sossarna” är det. Jag anslöt mig till partiet av flera grunder. För det första så är jag född in i det. Morsan var min läromästare, jag började jobba tidigt och fick se hur orimliga förhållanden som rådde och jag har en medfödd optimism som säger mig att förändring är möjlig. Och jag har gjort min klassresa från ett hyfsat betalt industriarbete till ett en aning sämre betalt konstnärskap.

Med åren har jag blivit alltmer övertygad om att socialdemokratisk reformism är en möjlig väg att gå. Men jag har också förstått att livet är så mycket mer än politiken. Det beror på så många andra faktorer om världen skall förändras till det bättre. Politiken kan med förtjänst fullgöra sin vaktmästartjänst i samhället, och bidra till att det blir möjligt för människor att skapa sina liv och följa sina drömmar. Ibland är det vår barndoms allmäktige vaktmästare och ibland vännen i lägenheten till vänster på första våningen, hon som har koll på vad som händer och hur läget är. Men om vaktmästaren tränger sig in i mitt kök och bestämmer veckomatsedeln eller ordningen i sängkammaren så har gränserna överträtts.

Det är inte partier som förändrar världen, det är människor som gör det.


I Sverige så är det Socialdemokraterna som varit vaktmästare, och det i alla roller. Vi har funnit dom ute på gården bytande lampor men med tiden också alltför ofta rumsterande i sovrum och kök. Socialdemokraterna blev ”sossarna” i takt med att de allt mer beskäftigt försökte organisera våra liv utifrån ett ”vi är politiker och vet vad som är bäst för dig”-perspektiv. När vi avvecklade medborgarna, folkrörelsernas folk och vårt inflytande över vardagens gestaltning och ersatte dem med skattebetalare som erbjuds välfärdstjänster, så blev vi något annat. Vi blev förvaltare i stället för vaktmästare, vi flyttande ut från ”till vänster på första våningen” till den statliga byråkratins anonyma K11:3 rum 112. Och vårt löfte till skattebetalaren blev att visa ansvarsfull budgetdisciplin. Det är i sig inte något nytt. Vi har alltid velat hantera det gemensamma ansvarsfullt. Men det slutade inte med ett löfte om budgetdiciplin. Vi lovade ett bättre samhälle. Det är skillnaden.

Kan någon beskriva det löftet idag? Är skattehöjningar ett sådant löfte? Eller skattesänkningar? Eller sänkt maxtaxa. Eller tunnelbanetjänster? Det senaste valet avslöjade med skoningslös kraft att medborgarna inte gjorde det. De såg ett antal ”sossar” som ville få medel att göra ”en massa jättebra grejer” för. Och det sa man nej tack till.

Idag är vi ett parti utan ledning. Vi har en organisationsstruktur som omöjliggör att skönja en framtida ledning. Sanningen om framtiden ligger inlåst hos en valberedning som vägrar öppna på förlåten. Vi vet inte vilka människor som kommer att utses och krönas på extrakongressen. För där finns bara en kandidat. Vi vet definitivt inte vilken politik som kommer att företrädas.

När medlemmarna genomförde ett rådslag om politikens innehåll så kom resultatet bara att för en stund ta plats på tjänstemännens skrivbord, snart kallades på den inhyrda budtjänsten som bar ner alltihop i källaren någonstans, Gud vet var. Vi suddar med berått mod ut bilden av oss själva. Vi är så ingrodda i en kamp om inflytande och platser vid dukade bord att vi slutat lyssna och lära av alla de som skall leva de liv det politiska samhället har att erbjuda. Vi saknar ideologi och har ersatt det med ambition om makt. ”Man måste kunna vinna val” upprepas som ett mantra och slängs i ansiktet på de som vill något annat, verklig förändring. Mantrat skänker ideologilösheten legitimitet. Och vi förstår inte att människorna har genomskådat oss. Vi framstår inte som bättre än de andra. I ett sådant läge blir partiledarens dialekt viktigare än vad som uttrycks. Och man kan förlora val på det.

Många verkar tro att det handlar om var man befinner sig på en höger-vänsterskala. Man talar om det trånga mittfältet, att man måste söka sig bort från det, eller putta ut moderaterna från det, överge medelklassen eller på något annat sätt positionera sig i det politiska fältet. Jag tror att allt detta är fullkomligt verkningslöst. För det handlar ju om partiets relation till medborgarna. Det är medborgardialogen som inte finns, det är förståelsen för medborgarnas vardag som inte finns, det är medborgarnas makt över sina egna liv som vi tagit från dem. Det är detta, det handlar om. Det är tilltalet, dialogen och hörsamheten som måste erövras.

Skall socialdemokratin någonsin lyckas bli ett statsbärande parti igen så måste vi på allvar flytta tillbaka ”till vänster på första våningen”. Så att folk hittar oss.


Intressant Martin Moberg skriver här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

tisdag 14 december 2010

Frihet är en grundläggande socialdemokratisk värdering, övervakning är det inte.


Idag uttalar sig Morgan Johanssson från Lund, ordförande i riksdagens justitieutskott men också socialdemokratisk riksdagsman och ordförande i partiets kriskommission, till Svenska Dagbladet och kräver ökade övervakningsbefogenheter för SÄPO. Det som i debatten kan förkortas till FRA. Morgan Johanssons ståndpunkt har många problem, det främsta är att den inte kan förenas med frihetsträvandet i våra grundvalar. Just friheten i "Frihet, jämlikhet och solidaritet" har en tendens att falla bort när ledande socialdemokrater tänker till. Och frihet är en komplicerad sak men likafullt vårt mål. Dessutom bryter hans ståndpunkt mot de kongressbeslut som har fattats i frågan.

2009 års socialdemokratiska partikongress beslöt Socialdemokraterna, efter en intensiv debatt, att riva upp, göra om och göra rätt när det gällde FRA-lagen samt att partiet skulle verka för en ny och bättre beredning i dialog med medborgarna angående FRA. Kongressen beslutade enligt följande; “Vi vill att en parlamentarisk utredning börjar om från början med frågan – i bättre dialog med medborgarna. Lagen bereddes för dåligt, och har allvarliga brister när det gäller grundläggande krav på rättssäkerhet, integritetsskydd och proportionalitet.”.

Den tragiska händelsen med självmordsbombaren i Stockholm får inte ligga som grund för ytterligare övervakningsiver från staten. Att svika vallöftet om att riva upp FRA-lagen är att svika partimedlemmarna men också att svika alla som röstat på oss. Behovet av en underrättelsetjänst är en sak, men mer massövervakning av befolkningen är en helt annan. Socialdemokraterna måste värna individens rätt till sin privata sfär. Frågan om ett rättssäkert skydd för den personliga integriteten och debatten om massavlyssning har kommit för att stanna.

Att i en het situation ta till repressionssläggan och dessutom muslimskräcken är tecken på ett sällsynt dåligt omdöme. Även om man skulle vinna tillbaka några överlöpta SD-sympatisanter. När lasermannen I och lasermannen II spred sin terror och när sektledare i Knutby indoktrinerade till fundamentalistiska mord höjdes inga röster för att hela folket skulle övervakas. Inte heller när fackföreningsmannen Björn Söderberg mördades av högerextremister för att skrämma fackföreningsrörelsen till tystnad, väcktes krav på inskränkta medborgerliga fri- och rättigheter.

Morgan Johanssons spelar på många människors rädsla när han vill ta initiativet i debatten. Men han manövrerar också i de grumliga vatten där ordet muslim sänder ut fördomsfulla signaler. Att spela på människors rädsla är vad populistiska partier ägnar sig åt och det är något vi som ansvarstagande parti ska akta oss för.

Att vi som enskilda partimedlemmar har olika uppfattning i frågan är en sak. Men att helt och hållet strunta i det beslut som en partikongress har tagit kan inte anses vara i enlighet med våra stadgar. Därför borde Morgan Johansson i respekt för partikongressen och den socialdemokratiska linjen retirera när det gäller SÄPO´s önskemål om utökade befogenheter att beställa övervakning från FRA.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Erik Laakso, Peter Högberg, Rebella
Lars Erik Forsberg Jonas Morian, Ola Berg , Johan Westerholm, Aftonbladet är några bland många som reagerat.

tisdag 7 december 2010

En sällsynt värdig pristagare.


Har just lyssnat till Mario Vargas Llosas nobelföreläsning. Omtumlad och helt upplyft. Jag vet inte vad jag hade förväntat. Jag är ingen flitig läsare av hans litteratur, dock ligger ett läsprojekt och väntar på nattygsbordet. Och jag kan knappt ge mig till tåls för att få påbörja det.

Vargas Llosa höll ett tal som rörde sig från det mest intimt personliga till ett frustande patos för den utsatta människan. Det var poetens försvar för friheten, för jämlikheten och solidariteten, mot förtrycket, rasismen och dumheten.

Bland de enfaldiga har han kritiserats för att ha övergett sin ungdoms socialistiska övertygelse för en kort politisk karriär som liberal kandidat i ett presidentval i Peru. Och precis som i Sverige är knähundarna snabba i sina omdömen och fäster Kainsmärket i hans panna. Nyliberal.I verkligheten var det ett val där den mer vänsterretoriske Alberto Fujimuro vann och som efter många år vid makten avslöjades som en simpel parasit och bedragare.

Vargas Llosa talade till försvar för fantasin som kan bära varje människas dröm om anständighet och frihet på sina vingar, lyfta den förtryckte till förvissningen om ett bättre liv, om litteraturens sanna uppgift. Han beskrev nödvändigheten av att resa, att lära nytt om världen och människorna. Som ung och invandrad i Paris lärde han känna de stora författarna, Sartre, Camus, Stendahl, Becket. Och Barcelona under Francotiden såg han konstens och poesins oböjliga kraft i kampen mot undertryckelsen. Inbäddad i sin familj och krets av nära vänner skaffar han sig utrymmet för att skriva. Berättelser om den utsatta människan och hennes kraft att överleva. I sin exposé över dagens Latinamerika gav han också i sitt tal en hoppfull bild av demokratins nödvändighet och möjlighet.

En sällsynt värdig pristagare.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

På allmän begäran: Let´s talk about tax, baby.


(Det här är en text som jag skrev inför socialdemokraternas jobbkongress 2009. Den avhandlar dels det aktuella politiska läget och spår med slående träffsäkerhet utvecklingen av valrörelsen och valresultatet. Men framförallt så behandlar den skattepolitiken och vad som krävs av ett jämlikt skattesystem och en modern socialdemokrati.)

Nästa helg har socialdemokraterna kongress. Ett huvudnummer kommer att vara de borgerligas jobbavdrag. Man kommer att hävda att det är en politik som bara gynnar de redan rika. Man kommer att hävda att regeringen lånar till det. Man kommer att peka på att pensionärerna missgynnas. Man kommer att peka på att sjuka och arbetslösa missgynnas. Och man kommer att slå på stora trumman för att man vill genomföra en politik som förändrar allt det här.

Vad som inte kommer att sägas är att det är bara sant till 10 %. 90 procent kommer oppositionen att behålla av borgarnas skattesänkningar. Men det kommer inte att höras. För i kongress-salen kommer det att jublas. Där samsas ABF-are och ak-ordföranden, sossekvinnor och facktjejer, partigängare och gräsrötter i ett gemensamt jubel över retoriken.

Eftertankens kranka blekhet kommer att infinna sig efter valet, när det visar sig att det inte blev någon skillnad.
-Pensionärernas 300 kronor äts upp av a-kasseavdraget och skillnaden mellan dem är lika stor som nu.
-De mycket rikas skatter undantas från beskattningen så skillnaden mellan medelklassen och de mycket rika ökar i stället för minskar.
-Fastighetskatten drabbar inte de mycket rika utan storstadsvilla-ägarna i gemen.
-De lågavlönade får inget överhuvudtaget.


Det riktigt eländiga är att kongressen kommer att jubla åt en skattepolitik som bara fortsätter det som varit kännetecknande för åren med den senaste skattereformen. Allt sedan början på 90-talet har klyftan ökat, de fattiga blivit flera, låglöneyrkena släpat efter. Splittringen inom LO-kollektivet och bland tjänstemännen har ökat. Den borgerliga alliansens politik har inte förändrat på detta. De har bara fortsatt en politik som även socialdemokraterna förde under 12 år vid makten. Om än lite fortare och otåligare än den gången och ackompanjerade av en ännu värre internationell ekonomisk kris än 90-talets. Men hade någon verkligen förväntat sig en solidarisk jämlikhetspolitik från borgarna?!

Det borde vara dags för en reform för en jämlik skatt. En skatt som baseras på principen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Idag är det inte så. Alltför många betalar alldeles för mycket skatt utifrån sin förmåga. En lågavlönad har idag knappast råd att bilda familj, med mindre att denne baserar sin ekonomi på barnbidrag och bostadsbidrag. En ensamstående med barn, fulltidsarbetande och frisk, kan inte klara sig utan bidrag. En arbetslös med försörjningsplikt får förlita sig på vänner och familj. Barn i fattiga familjer måste avstå resor och upplevelser som andra barn har tillgång till. Alla dessa betalar samma kommunalskatt som grannen. De betalar långt över sin förmåga för att tvingas förlita sig på bidrag, som de själva finansierat genom sina skatter. Sanningen är den att vi socialdemokrater, som alltid vid högtidliga sammanhang plockar fram frasen ”Av var och en efter förmåga...” aldrig har försökt att bestämma hur stor denna förmåga är. Aldrig har vi gjort en uppskattning av var gränsen mellan förmåga och oförmåga går! Och svaret på detta är grundavdraget.

1990 fanns det en antydan till en diskussion om grundavdragen. Dvs en diskussion om var gränsen för ”förmåga” skall ligga. Under gränsen för förmåga betalar man inte skatt, över denna gräns betalar man. Idag anses det tydligen att gränsen går vid en inkomst på 1600 kronor i månaden! 1600 kronor menar alltså våra skattepolitruker vara en inkomst att klara vardagens basala utgifter som hyra, kläder, mat och information!

Det är grundavdraget som talar om var gränsen går för att leva ett anständigt liv baserat på egen insats. Idag har vi ett symboliskt avdrag på 17 000 kronor per år. Men vem kan överleva på det? Det är bara genom att vi på allvar talar om vad vi menar med "förmåga" och hur det i sin tur definierar "behov" som vi kan säkra en jämlik skattepolitik. För mig betyder det att bestämma när vi är skyldiga att betala skatt. Och här står grundavdraget centralt. Ett grundavdrag på 100 000 per år betyder väldigt mycket för den lågavlönade men relativt lite för den med miljonlön. Så länge vi aldrig talar om grundavdragets storlek och aldrig om syftet med grundavdraget så kommer vi att fortsätta acceptera ett samhälle där folket är underordnat makten, där folket är till för makten och inte tvärtom.

Och så länge vi accepterar det så faller också alla stolta principer om Frihet, jämlikhet och solidaritet. Kom ihåg det när du står där och jublar åt kongressbesluten i nästa vecka.

Intressant
! Birger Schalug är inte på samma tankar i en debatt på SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

måndag 6 december 2010

Och med ett hat och en avsky som inte står den Öfre Östermalmska aristokratin efter har de kastat sig över den avgående partiordföranden Mona Sahlin.


Ser till min förvåning att jag inte har skrivit något i min blogg sedan 24 november. Det kan väl betyda två saker, antingen så spelar det lite roll om jag skriver eller inte, världen förändras inte ändå eller så är det för att jag har gjort andra och viktigare saker. Jag lutar åt det sistnämnda och tar åt mig av de som kallar det hybris.

För man kan ju inte annat säga än att det har hänt saker. Wikileaks läcker hardcore politiskt skvaller. I Nordkorea har Kim Jung Il svingat sina kärnvapen och Abu Mazen har lagt den palestinska politiska myndigheten i förhandlingsskålen. Valet i Elfenbenskusten har utvecklats sig till en verklig rysare. Och i en liten flik längst ut i ytterkanten på den världshistoriska kartan så har en valberedning valts. Sett ur det svenska politiska elitens perspektiv verkar proportionerna vara det motsatta.

Men jag skulle nog vilja stanna till vid tre utredningar som presenterats av svenska myndigheter. Dels kom ESO med en rapport till regeringskansliet som visar att de låga disponibla inkomsterna för de lägsta avlönade innebär ett ekorrhjul med livslångt bidragsberoende, det motverkar egna initiativ och egen makt över sina liv. Den andra är en enkät till ett statistisk urval svenska medborgare där resultatet säger att en ökande andel är beredda att betala mer skatt för att få bättre vård, skola och omsorg. Den tredje är en rapport som pekar på att löneandelen i det så kallade löneutrymmet sjunker, från 70% för 10 år sedan till 66% idag. Vinstandelen i företagen växer med motsvarande storlek.

Dessa rapporter har fått stå i skymundan för det faktum att det socialdemokratiska partiets förtroenderåd har utsett en valberedning som i sin tur skall avgöra vem som ska få utses till näste partiledare vid den extrainkallade kongressen. Man undrar bara varför det kallas valberedning. För då borde det vara ett val som bereddes, väl? Kongressens ja med acklamation till den enda kandidaten vill jag inte kalla ett val. En utnämning, en kröning eller signing vore mer i överensstämmelse med sanningen. Och gruppen som ska utse denna enda kandidat kunde kallas De vises råd, processen kunde heta Bereden väg för Herran och själva organisationsprincipen för riktigt gammaldags hederlig, sovjetisk demokratisk centralism.

Den reaktionära tillbakatill70talet-högern i partiet, som gärna vill beteckna sig som vänster, har ömsom jublat, ömsom bannat. Och med ett hat och en avsky som inte står den Öfre Östermalmska aristokratin efter har de kastat sig över den avgående partiordföranden Mona Sahlin.

Nej, det är för trist, tillbaka till verkligheten. ESO pekar på en av undertecknads käpphästar. Det är de med de lägsta inkomsterna som missgynnas av välfärdssystemen. Med olika former för bidrag och tillägg överlever de för dagen, men det är ett tveeggat stöd. Det är hart när omöjligt att jobba sig ur den situationen, eftersom varje krona du tjänar minskar på tilläggen i motsvarande grad. Inte ens med en halvtidsarbete så skulle du förändra din ekonomiska situation nämnvärt. Och fastnar du i socialbidrag så tvingas du göra dig av med hus och besparingar. Höjda inkomster och ett minimikrav på att inga inkomster så låga skall beskattas är (s)-politik. Svenskarnas solida ja till en solidarisk välfärd borde vara en viktig inteckning för det. Och inte minst, om vi söker en skattebas som ger lite mer än de symboliska miljonerna som en höjd fastighetsskatt ger så visar den tredje rapporten på möjligheterna till en omsättningsskatt som skulle säkra en stor del av de framtida behoven.

Det är bara mot bakgrund av den här typen av samhällstudier som en framtidens socialdemokrati kan utveckla en strategi för det goda samhället. Men det kräver förändring i alla led. Inom partiet till öppenhet och demokrati, utåt till en lyhördhet för medborgarnas vardag och närvaro i de nya folkrörelserna.

Förändring är ingen högerstrategi som den självutnämnda vänstern nu påstår. Förändring är vägen framåt och vår enda garanti mot de rektionära krafterna som slåss för slutenhet och tillbakagång.

Ställningstagandet är lätt, även om det inte är så spektakulärt som den självutnämnda vänsterns krav på att ”jaga dom med blåslampa”, "dom" i betydelsens "skattebetalarna".


Medan jag har varit tyst så har jag med stor behållning läst Peter Karlberg, Erik Laakso, Eva Hillén Ahlström, Peter Högberg, Johan Westerström, Helena Viita, Fritt ur hjärtat, Tankar i natten, Lena Sommestad, Bo i Tanum, Kikki Liljeblad Fredrik Jansson på engelska.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag 24 november 2010

Går vägen till framtiden via förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och RUT, eller handlar det bara om makt?


När man följer den socialdemokratiska efterMonaSahlin-debatten kan det verka som att skattefrågorna är den viktigaste frågan för socialdemokrater inför framtiden. Tidigt var den stockholmske landstingspolitikern Ilia Batiljan ute och förklarade förmögenhetsskatten för pervers och de rödgrönas skattepolitik som en valsänkare.

Thomas Östros kände sig efter Mona Sahlins avsättning, manad att framträda och skrev en bisarr artikel om att ”det ska löna sig att arbeta”. Han hävdar att denna devis egentligen alltid har varit en av socialdemokratins eviga principer, sann och giltig i evinnerlig tid. Amen. Han underkänner helt och hållet den uppgörelse som låg till grund för skattepolitiken i de rödgrönas valplattform. Fastighetskatten var feltajmad och förmögenhetskatten redan utgången på datum. Man kan inte låta bli att undra över hur det största partiet fick så lite att säga till om i förhandlingarna med två småpartier?

Morgan Johansson ställer samma fråga och fann nu en plattform för sin kandidatur till partiledarposten. Han har gjort det till sitt adelsmärke att med en elegant och lundensisk handviftning sopa undan det faktum att han själv i högsta grad är ansvarig för de sista 20 årens socialdemokratiska politik. Så för honom var valförlusten helt enkelt Thomas Östros fel. Av den bländande johanssonska retoriken kunde anas att det var Thomas Östros själv, i egen hög person som fått hela 100 000-medlemspartiet att åka i diket. Morgan Johanssons kandidatur stärks inte av den tankemödan.

Lena Sommestad, tidigare minister i Göran Perssons regering, skriver från sin utsikt i Uppsala och universitetet en bitvis upplyftande kommentar till Thomas Östros, Hon försöker höja resonemanget om socialdemokratins eviga sanningar. Och avvisar Östros något korta perspektiv. Men å andra sidan verkar det som att Sommestads socialdemokratiska historia upphör 1986. En avgränsning som trots allt är märklig. Varför skulle inte 25 års socialdemokratisk politik inte räknas? Hon har ju själv suttit i regeringen och ansvarat för den politiken? Det lurar en det-är Thomas-Östros-fel-glidning i resonemanget.

Nu ska det väl sägas till Lena Sommestads försvar att hennes bloggtext är bra och ett viktigt inlägg till försvar för en ideologisk medvetenhet i partiet. Hon skriver om jämlikhet och solidaritet och skriver om arbetet som välfärdens moder och välfärdspolitiken som dess barnmorska. Det hela är befriande fritt från att fastna i fastighetskatteträsket. När hon skriver: ”Det budskap som en gång stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var inte att ”det ska löna sig att arbeta”. Det som stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var budskapet om att det är arbetet som skapar samhällets välstånd – och att arbetets frukter därför tillhör dem som arbetar.” så tycker jag att hon glider på sanningskravet och glömmer ett litet också. Den svenska socialdemokratins ”eviga värden” har snarare skrivits som ”... arbetets frukter därför också tillhör dem som arbetar.”. Den svenska socialdemokratin har erkänt marknadsekonomin. Och fördelningen av arbetets frukter skall fördelas av jämbördiga parter i förhandlingar och bekräftas via avtal. Först genom en gemensam fördelning av välståndet kan vi nå välfärdens samhälle. Det är den svenska modellen och fastslogs i Saltsjöbadsavtalet. Det som skulle säkra det goda Folkhemmet. Så Lena Sommestads bloggtext beskriver snarare Vänsterpartiets historia. Det är synd att ingen i partiets ledande kretsar verkar få nappa på Sommestads inbjudan till en socialdemokratisk idédebatt. För hennes bloggtexter är verkligen en spännande utmaning.

Istället så träder Veronica Palm in på banan dagen efter sitt famösa av respekt för medlemmarna talar jag inte om huruvida jag kandiderar eller inte. Dagen efter markerar hon sig i skattefrågan till försvar för den rödgröna valplattformen. Hon konstaterar att "Vi har ju fått spö av väljarna, en gång till. Det krävs att vi tänker till. Jag har svårt att förstå logiken i att då uppmana till kamp för just den samma politik som väljarna gav oss spö för. (sic) Hon vill återinföra fastighetsskatten, även om hon vet att den inte ger mer än marginella inkomster i statskassan. Men nu är nog inte det huvudargumenteet. Uppenbarligen är demonstrationsvärdet det viktiga. ”Vi ska jaga dom med blåslampa” som hon så valvinnande uttrycker det. Att hon själv, som med sina 750000 kronor i årsinkomst kan handla huhållsnära tjänster utan RUT, saknar förståelse för att de med inkomster motsvarande en tredjedel av hennes och utgör majoriteten av RUT-brukare, knappast ser på sig själva som samhällsparasiter, understryker bara ytterligare att hon inte verkar förstå verkligheten för vanliga människor. Veronica Palm förstår inte att det var det som väljarna "spöade" oss för i årets val.

Och efter att entusiastiskt pläderat för den rödgröna skattepolitiken så utbrister hon: ”Det viktiga är att kunna förklara att skatten inte är till för att straffa människor, ....–Vi vill ju använda pengarna till en massa bra saker.”. (Läs gärna detta två gånger)

En retorik som ”..skatten är inget straff ” och ”...en massa bra grejer.” lär knappast övertyga den vanlige väljaren, snarare andas väl detta en unken maktfullkomlighet och en idiotförklaring av medborgarna. Jag är övertygad om att de äger större förmåga till självständigt tänkande än det Veronica Palm föreställer sig.

Jag hoppas verkligen att det som skulle kunna bli en fördjupad ideologisk debatt med avtryck i framtiden inte ersätts av en moraliserande skattedebatt mellan kandidater vars levnadsförhållanden ligger skyhögt över den vanlige medborgarens liv. För visst vi behöver vi en ordentlig skattedebatt men den kan ju inte få ersätta debatten om framtidens samhälle. Och dit når vi knappast med vare sig blåslampor, en massa bra grejor eller perversioner. Då är det dags att tala om de verkligt eviga socialdemokratiska värdena Frihet, jämlikhet och solidaritet.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

torsdag 18 november 2010

Veronica Palm straffar ut sig själv redan nu.


Veronica Palm är en av de utpekade efterädarna till Mona Sahlin. Expresssen jobbar intensivt för hennes kandiatur och för dem verkar det på löpsedlarna, som om att allt redan vore klart.

Själv har Veronica Palm skrivit i sin blogg, och det är en läsning som fyller mig av tveksamheter, ja nästan obehag. Hon säger sig minsann inte vara någon tråksosse, men talar om om folkrörelse, medlemmar och process som de andra. Att det är av respekt för detta som hon inte uttalar sig, inte deklarerar sin ståndpunkt. Det hela andas en unken instängdhet av en partiledarekandidat höjd över populasen. Likt Djurfarmens lite mer jämlika ledarskap så talar hon gärna om och med honnörsorden, men andemeningen är ju att hon inte vill riskera sin eventuella kandiatur genom att blotta något av sin ställning.

Likt varghannarna som fightas lite demonstrativt i utkanten av flocken och avvaktande ser på när Alfahannen förlorar sin styrka, så vankar nu ett antal utpekade kandidater runt och mäter varandras styrka. Och då kan man inte tillåta sig att blotta något av sin position. Allt prat om demokrati och medlemmarns väl är bara en omskrivning för att ”jag står över er, jag tar inga risker när det gäller mina framtida möjligheterr.”

Det här är ett eländigt spel och gudarna ska veta att Veronica Palm ingalunda är ensam om att utöva det. Men det var särkilt tydligt i hennes egen text, som hon valt att publicera på sin egen blogg.

Att jag själv, efter att ha mött henne i valrörelsen, anser henne vara en oerhört svag kandidat och en blek kopia av Mona Sahlin deklarerar jag gärna. Ge mig en tanke, en reflektion som sträcker sig längre än till nästa fullmäktigemöte, längre än till nästa utskottsmöte som hon har producerat och jag ska skriva in det på hennes pluskonto. Det är relativt tomt för närvarande.

LäsPeter Karlberg om ni har lust på lite politik, Erik Laakso har ju fått gehör för tanken om en öppen process,
Mera Erik här. Kajsa Borgnäs vill ha flera in i debatten. Andra svarar på sin egna frågor genom sättet att ställa dem. En annan syn på Veronica Palm visar Jinge. Bengt Göransson sätter sin vana trogen fngret på det väsentliga. Annarkia skriver på samma tema här.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag 17 november 2010

Varför säger Margot Wallström nej?


Det är en fråga som jag skulle önska varje ledamot i valberedningen satte överst på sin dagordning och komihåglista.

Margot Wallström är ett barn av rörelsen, uppväxt och fostrad i det socialdemokratiska partiet. Hon har gått alla stegen i trappan till toppen. Hon är erkänt duktig kommunikatör, hon är skicklig förhandlare, saklig, visar ett kraftfull ledarskap, uppbär ett ansenligt internationellt förtroende, talar språk, hon är populär i breda skikt inom partiet, bär respekt och uppskattning från breda folklager och har en stark väljarbas. Hon är kort sagt det perfekta partiledarämnet.

Så varför säger hon nej? Svara på det kan hon ju bara göra själv. Hennes bevekelsegrunder är hennes. Men är det någon i socialdemokratiska ledningen som har frågat henne? Har den kommande valberedningen ställt frågan? För det är obegripligt att ett sargat och krisande parti som det socialdemokratiska kan kosta på sig att inte få henne som partiledare.

Missförstå mig rätt. Det här är ingen plädering för Margot Wallström. Full respekt för henne. Nej den här texten handlar om ett parti som borde förstå varför hon säger nej. Varför är inte posten som partiledare och statsministerkandidat tillräckligt tilldragande för en person som redan har den röda mattan utrullad? För att leta sig fram till ett svar så handlar det om att skärskåda partiets eget verk. Fungerar partiet som lejonflocken där tronpretendenterna cirklar avvaktande och manövrerande i en yttre cirkel när alfahonan/hannen leder jakten och fördelar bytet?

Har partiet de strukturer som krävs för att insyn, genomskinlighet och öppenhet skall råda? I vårt parti så finns det en tradition av att man växer in i uppdragen. Ingen ska tro att det finns några gräddfiler för att komma fortare fram. Successionsordningen skapar ett åldrande parti. Och man väntar på sin tur. Så sägs det vara i vart fall!

Men i verkligheten så kan de här principerna sättas ur spel. Med de rätta kontakterna, kanske föräldrar och föräldrars vänner, nätverk och medspelare så kan du givetvis ta en annan väg fram i partiet. Inget är vad det synes vara, kort sagt. Och i den turbulens som uppstår i de trånga dörröppningarna till partiets inre krets faller många bort, ett misstag och den hungriga flocken kastar sig över henne. Väl därinne fortsätter manövrerandet för i toppen finns det bara en stol och en person. Spelet fortsätter, bomber planteras och media är medspelare. Taktiskt väntar man med avslöjanden och tips till media tills konkurrenten befinner sig i svag position.

Fult spel finns överallt, det är inget unikt för socialdemokratin. Men fult spel blir värre när det kommer högre upp i samhällssfären. Fult spel skördar skoningslöst sina offer när tystnaden är högsta princip och slutenheten total. ”Jag har ingen kommentar, jag överlåter det till....”. De kryptiska svaren tolkas och vrängs, och man över efterhand upp en förmåga att tolka det outsagda. Jag vet fast jag inget hört.

Det absurda är att det socialdemokratiska partiets ledare inte väljs i ett politiskt medlemsval. Det verkar som att betald medlemsavgift på något sätt är enda förutsättningen. Valet görs i de dolda strukturerna, nätverken och trängseln vid den trånga dörren.

Jag vet inte varför Margot Wallström säger nej. Men likafullt så borde den frågan ställas av alla de som i maktens centrum nu positionerar sig inför det kommande partiledarevalet. Försök svara på den frågan, ställ de nödvändiga följdfrågorna och rannsaka dig själv och det parti som du är ställd att förvalta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intressant?

DN, AB, SvD, GP, Sydsvenskan, Arena, Dagens Arbete

Peter Högberg, Johan Westerholm, Peter Andersson, S-Info, Netroots, Erik Laakso, Peter Karlberg, Simone Olofsson, Kicki Liljeblad, Maryam Yazdanfar, Mario Matteoni Ulf Börgersson

fredag 12 november 2010

Inte de "nya socialdemokraterna" och inte heller de "gamla socialdemokraterna" utan för ”Framtidens socialdemokrater, Det Goda samhället.”


Obs!Johan Sjölander uppmärksammar mig på en felaktig länk, som ger intryck av att jag anklagar Morgan Johansson på ett osakligt sätt att en delrapport i Låginskomstutredning från arbetarrörelsens ekonomiska råd, som handlar om sjukdom och sociala förhållanden. Jag avsåg hela utredningen och länken dit föreligger här. Johan ifrågasätter också om det verkligen är ett underlag för partiets misslyckade arbetsmarknadspolitik. Även om det flyter i varandra så har Johan rätt och jag fel. Det är slarvigt av mig, men förändrar inte i sak att jag menar att MJ bidragit själv till den politik som led ett stort nedelag i valet och attt han förhåller sig utan självkritik./ AN

Det rullar i Socialdemokratin. Igår beskrev jag de första tecknen på jordbävningen som :”Aktörerna i den socialdemokratiska debatten rör sig som konståkare i slowmotion på en uppvärmningsrink. Piruetter och plötsliga hopp, översteg och tempoändringar utan någon som helst begriplig riktning och motivation. Men under den absurda ytan pågår ett spel. Från partiets översta krets, dess nomenklatura, helt ner till den lokala arbetarekommunerna. På de årsmötena och den extrakongress som ligger framför oss så är det i positioneringens skugga som de kommande valen med acklamation kommer att genomföras”.

Det stämmer väl fortfarande bortsett från att agerandet på arenan gått över till en sorts fast forwardläge, där person efter person träder fram, säger något mer eller mindre kryptiskt, pissar lite revir och avvaktar. Tomas Östros skriver en bisarr artikel i dagens DN där han pläderar för bättre ekonomi för privatpersoner och samhälle. Knappast revolutionerande och det bisarra är inte att hans trossatser lika ofta hörs från Anders Borg utan att han hävdar att (s) var först. Vi har stått där i centrum och flyttar inte på oss för att andra närmar sig. Ja herre min je. Hela artikeln, innehåll och tajming ger snarast intrycket av en man som upptäckt att han står naken i regnet och försöker prata sig ur det. En aning desperat om man säger. Och ingen riktig bra ansökan om partiledarposten.

Läser man vidare i DN så ramlar man över följande spekulation om utgången av maktkampen: ” Ifall partiledaren återfinns på högerkanten anser många det naturligt med en partisekreterare från vänsterkanten, som till exempel Skånedistriktets Morgan Johansson.” och man tar sig för pannan. Vilka är många och vad är naturligt? Även om inte DN förstår något så hoppas jag att vi socialdemokrater åtminstone har minnet kvar. Ska vi upprepa nederlagsreceptet från Göran Persson tid där höger/vänsteridiotin resulterade att vi fick Persson som partiledare och Maritta Ulvskog som partisekreterare, arkitekterna bakom 2006 års valnederlag. Och Morgan Johansson av alla. Att han deltog i putschismen kring alliansbildandet och kuppade igenom samarbetet med (v) är i sig diskvalificerande. Hans roll som utredare för den arbetsmarknadspolitiska plattformen före årets val glöms gärna bort. Men det var trots allt en av de stora förlustfrågorna i valet.

Att paralysera partiet i höger och vänster vore dödsstöten idag. Det är en konstlad motsättning som avklätt består å ena sidan i en status quo/höger och å andra sidan en återgång till 1975 års partiprogram/vänster. Men det är inte i den motsättningen framtiden ligger, varken samhällets eller det socialdemokratiska partiets.

Den samhälleliga utvecklingens dynamik ligger i omvandlingen av Sverige och världen. Den ligger mellan rika och fattiga, mellan nord och syd, mellan stad och land. Och det måste var mitt i denna dynamik som partiet finner sin plats och sitt program. En framtidsinriktad socialdemokratisk ideologi står att finna i en förståelse för detta.

Då skulle vi få en verkligt ideologisk ledning som representerar de stora grupperna inom partiet, skogslänen och storstäderna, den enda möjliga dualismen i det framtida socialdemokratiska partiet.

Så om jag skall tillåta mig att spekulera så finns det plötsligt en uppsjö av goda namn. Om partiledaren kommer från skogslänen så bör partisekreteraren komma från storstäderna och vice versa. Sven Erik Bucht, Anna Johansson, Sven Erik Österberg, Illmar Reepalu, Annika Hulten, Margot Wallström osv. Där finner vi partiledningen för socialdemokraterna, inte de "nya socialdemokraterna" och inte heller de "gamla socialdemokraterna" utan för ”Framtidens socialdemokrater, Det Goda Samhället.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant

Lena Sommestad Kikki Liljeblad Mario Matteoni Claes Krantz

torsdag 11 november 2010

Piruetter och plötsliga hopp, översteg och tempoändringer utan någon som helst begriplig riktning och motivation.


Min kloke vän Leo Holtter skrev en gång en kommentar på min blogg som fick mig att förstå något grundläggande om politiken. Så här skrev han ungefär: ”Den dag du går med i ett politiskt parti för att förändra partiet och inte samhället så kan du lika gärna hoppa av direkt.”. Här ligger många sanningar, och idag gäller de i synnerhet socialdemokrater och socialdemokratin. I ivern att förändra vårt parti får vi inte förlora fotfästet i verkligheten, samhället som det ser ut idag.

Det är trots all bedrövelse lite kul att se hur den interna kampen i SAP utvecklas. På ett sätt så verkar den civiliserad och nästan upplöst i procedurfrågor. Debattörerna ropar i metertjocka lager av bomull, ingen verkar vilja ta upp någon annans kastade brandfackla. Spelet ser mer ut som ett slutspel i mästarschack där mästarena under andlös tystnad reser sig, går några steg, gör en plötslig rörelse med den ena armen, sätter sig, vilar huvudet på två uppsträckta fingrar, ser ned, ser upp sträcker ut sin arm och gör sitt drag för att därefter blixtsnabbt starta klockan. Spelaren positionerar sig och motståndarens drag kalkyleras med matematisk precision.

Onsdagen den 10 november 2010 utvecklas kampen om partiledarskapet under dagen, en partistyrelseledamot, Håkan Juholt, en avpolleterad partisekreterare med egen agenda tycker på morgonen ansluter sig till SSU´s förslag att hela ledningen ställer sina poster till förfogande. Jytte Guteland som är ordförande i SSU, tycker strax därefter att det är bra sagt av Juholt.

En annan partistyrelseledamot, tidigare minister och utstött ur den översta kretsen, Morgan Johansson, går framåt lunch ut och kräver Tomas Östros huvud på sitt fat, för Östros del i en misslyckad rödgrön allians. Tros att Morgan Johansson själv i högsta grad är ansvarig för denna fiaskoartade alliansbildning genom sitt och hans partidisktrikts kuppartade sätt att tvinga fram Vänsterpartiets deltagande. Även om Johansson själv förespråkat en tillämpning av (v)´s ekonomiska politik, så anklagar han nu Östros för att ha övergett s´ politik. Förstå det den som kan. Att han dessutom är ansvarig för usla rapporter om arbetsmarknadspolitikan som låg til grund för historiens största nederlag bland de som arbetar, verkar inte på något sätt bekymra honom.

Ställd inför detta måste en partiledare, Mona Sahlin, på tidig eftermiddag visa på ansvarsfullt ledarskap och men en lite kokett handviftning kräva av sin partistyrelse att samtliga ställer sina platser till förfogande.

Så fortsätter debatten och ska vi gissa på att samtliga bär på mer eller mindre väl dolda ambitioner att vara partiledare efter extrakongressen. Bland bloggare, inklusive undertecknad, vankas mumma.

Aktörerna i den socialdemokratiska debatten rör sig som konståkare i slowmotion på en uppvärmningsrink. Piruetter och plötsliga hopp, översteg och tempoändringer utan någon som helst begriplig riktning och motivation. Men under den absurda ytan pågår ett spel. Från partiets översta krets, dess nomenklatura, helt ner till den lokala arbetarekommunerna. Det är i den här positioneringen som valen kommer att genomföras på de årsmötena och den extrakongress som liggar framför oss. Med acklamation naturligvis.

Och så vidare.

På annan plats i tidningarna läser jag samtidigt detta ”Men för pappa Hamid, mamma Zahra och de sju barnen har den svenska närvaron inte förändrat något.”

Brittiska tonåringar tränas för att döda

Polisen låste in oskyldiga i moské

Studentupplopp i London

EU och USA eniga om Acta

Här rustar Seoul för laddat möte

Unemployed claimants to face tougher rules

Cameron urges China take greater role in world affairs.

Och så vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 8 november 2010

I folkrörelserna erövrade fattiga människor sitt människovärde och makten över sina egna liv.


Socialdemokratin måste höja blicken och se 20, ja kanske 30 år framåt. En vision om framtiden kan inte stanna vid ett lapptäcke av återställare och reparationer av en krackellerande välfärdsstat.

Ytterst handlar all samhällsutveckling och samhällsförändring om makt. Om över- och underordnande. Och den socialdemokratiska framtidsdebatten måste nu våga sätta maktfrågorna på dagordningen. Jag tror att många i mitt parti väjer för uttrycket makt, när det kommer till medborgarnas makt. Det låter hotfullt och kanske en aning revolutionärt. Sedan lång tid har vi ersatt maktbegreppet med uttryck som medinflytande, inflytande och medverkan. Låt gå för det, men ytterst handlar det om makt.


När alla dessa som vittnar om hur de nya sjukförsäkringslagarna slår mot den enskilde individen så finner man ett genomgående tema; man känner sig fullkomligt maktlös. Dagligen vittnas om detta från människor som söker tillgång till de välfärdstjänster som politikerna utlovat och inbetalda skatterna berättigat till. Välfärdens tjänster har blivit allt mer villkorade. De ses inte som en automatisk rättighet, utan något som man skall kvalificeras för. Man skall frita sig från misstanken att man fuskar. Konsekvensen av ett sådant system blir ju att den enskilde medborgaren fråntas makten över sitt eget liv, man blir underordnad.

Ett socialdemokratiskt program för framtiden måste adressera maktfrågorna. Jag är övertygad om att välfärdens tjänster måste flyttas närmare de som äger dem, medborgarna. Arbetarrörelsens historia är fylld av exempel på hur människor tog frågor om trygghet, inflytande, kultur, nykterhet, sparande, försäkringar, boende, ja allt som hör det sammansatta moderna samhället till, i sina egna händer. I folkrörelserna erövrade fattiga människor sitt människovärde och makten över sina egna liv.

Folkrörelsen är en maktfråga, inte en fritidssysselsättning. Och folkrörelserna finns fortfarande kvar, det är socialdemokratin som har lämnat en stor del av dem, till förmån för ett ensidigt satsande på politiskt inflytande i kommun, landsting och stat. Så till den grad att inga andra områden i samhället betraktas som politiska längre.

Ylva Johansson skriver i en debattartikel i DN om ett framtida socialdemokratiskt program. Jag tillhör de som uppskattar Johanssons arbete i partiet. Hon har ofta modet att gå mot strömmen, peka på det obekväma och uttala det kontroversiella. Dessutom vägrar hon att inordnas i den patetiska ”höger-vänster”-polariseringen. I sin artikel anslår hon stort om en förändrad socialdemokrati, men hon verkar stegra sig inför insikten om vad som verkligen krävs för detta, och hamnar till slut i ett ganska harmlöst ”typiskt” sosse-förslag. Några nya reformer, lite privatiseringskritik och ett försvar för EU. Mycket mer än så blir det inte. Status quo. Det är synd, för hon är inne på områden, som skulle kräva mycket mer än de blygsamma förslag hon kommer med, för att förändras.

Därför måste kraven på individen vara tydliga och motsvaras av rättigheter. Den orättvisa och förnedrande attityd som införts i försäkringarna måste bytas mot solidaritet och tilltro till människors förmåga.”, skriver hon men verkar inte förstå att det är systemkritik hon ger, inte förvaltningskritik.

I valspurten restes krav på att försäkringskassan skulle bli ”snällare” i sin bedömning av enskilda fall. Det vann säkert många brustna hjärtan, men det är ju ingen lösning. Johansson talar om krav och rättigheter som om de vore fria från maktaspekten. För problemet är ju att ”Man känner sig fullkomligt maktlös”. Och det problemet kan inte åtgärdas som en förvaltningsfråga, det är inbyggt i själva systemet, F-ö-r-s-ä-k-r-i-n-g-s-k-a-s-s-a-n.

Som namnet antyder så är myndigheten till för att hantera försäkringar. Vad som skulle behövas är något som utgår från medborgarnas intresse. Därför är mitt modesta förslag att vi river ner Försäkringskassan, på samma sätt som man river ner sjuka hus. Ersätt det med en Rehabiliteringsmyndighet. Och säkra medborgarnas direkta inflytande genom deras egna organisationer. Något som också gäller för den alltmer förstatligade Arbetslöshetsförsäkringen. En gång en medlemsstyrd och medlemsägd ömsesiddig försäkring har nu utecklats till en av staten och ytterst av skattemedel finansierad ersättning att utgå vid arbetslöshet. Johansson avvisar att det skulle handla om bidrag, men frågan är väl om det inte har utvecklats till det, där ersättningsnivåer och andra regler bestäms i riksdagen.


Johansson talar om nödvändigheten av en socialdemokratisk arbetslinje. Med det avses ovan nämnda försäkringar, utbildning och en innovativ och hållbar politik för växande företag. Detta skall möjliggöras genom fler arbetade timmar. Idag ligger den samlade livsarbetstiden per medborgare på 30 år. Den skulle behöva ökas till 33 år för att finansiera välfärdens och arbetslinjens kostnader. 3 år till i arbete. Johansson talar om möjligheten att jobba efter fyllda 65, men ligger verkligen problemet där?

När jag fyller 65 år kommer jag att ha en samlad arbetstid på 45 år, med ett par akademiska examina i ryggsäcken. 45 år! Visar det inte att problemet snarare är att människor kommer för sent in i arbete? Och visar det inte på att socialdemokratin har skaffat sig en mycket problematisk inställning till arbete i sig. Med en kraftfull fotstamp så bekämpar man arbetskraftsinvandringen, även om väntetiden för att få den enklast hantverkarhjälp kan uppgå till ett halvår. Med en nedlåtande munsnörpning avvisar man RUT-tjänster som ovärdigt och dess utövare som pigor.

Utifrån ett politikerperspektiv reduceras medborgaren till undersåte, ett objekt för politiska åtgärder. När Johansson beskriver en ”låtsasmarknad styrd av kortsiktiga vinstintressen som fått breda ut sig inom den offentligt finansierade vården, skolan och omsorgen”, så nämner hon inte med ett ord väntetider, undermålig kvalitet, felbehandlingar och övergrepp. Hon tar politikerperspektivet och pekar på det uppenbara i ett fåtal misslyckanden. Men medborgaren räknar timmar på akuten, månader och år i operationskön, centraliserade förskolor med många extra körmil och timmar, dysfunktionella skolor, nersläckta bibliotek och kulturhus. När socialdemokratin talar om en jämlik skola så tar de bort rätten för föräldrar att delta i skolans arbete. Medborgarnas inflytande reduceras till förmån för fungerande majoriteter. Medborgaren förvandlas till undersåte och skattebetalare. Politikens uppgift blir att styra undersåten och förvalta skattekistan. Klyftan mellan medborgare och politiker ökar. Det är en utveckling som vi måste bryta. Om vi inte gör det så riskerar socialdemokratin som politisk kraft att ha spelat ut sin roll.

Att lösa upp den ekvationen måste vara den socialdemokratiska framtidsvisionens främsta uppgift. Gör välfärden till en folkrörelse skulle man kunna uttrycka sig. Och det är inte gjort över en natt. Det kommer att ta tid, 20 år kanske för att ställa om till en medborgarmakt över samhället. Och det får väl tas i långsam takt och bit för bit i sann reformistisk anda. Men likafullt är det nödvändigt.

Här kan man läsa en viktig text. Och Fredrik Jansson skriver bra här.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

lördag 6 november 2010

Bring it on home to me....



Det finns vackra sätt att få sagt det på. Roger Ridley gör det. Stig Sjödin gör det hos Fredrik Jansson.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intresant.

fredag 5 november 2010

Vi står i en spegellabyrint, där reflektionen av oss själva ger illusionen av att vi är många och vägen framför oss oändligt lång.


Välfärdsstaten är under attack och ifrågasätts. Välfärdsstaten är socialdemokratins stora projekt, det som socialdemokrater har satsat all sin politiska prestige i. Trots att den mötte ett folkligt motstånd. Inte idéerna om jämlikhet och att alla ska få en chans, vikten av att stötta de som vacklar och skänka trygghet till människor när de som bäst behöver den. Men man tvekar inför själva konstruktionen, den starka staten.

Och kritiken kommer från två håll. Dels från den renodlat kapitalistiska sidan. Var och en sin egen bäste dräng. Och det är ett motstånd som vi borde kunna formera oss emot ganska lätt. Men så är det inte. Vi blir vankelmodiga och oprecisa därför vi egentligen inte vet vad det är vi vänder oss emot. Vi bejakar återhållsamhet och god ordning i de offentliga finanserna, men vill helst inte acceptera nedskärningarna och sparande. Vi har kollrat bort oss i en tro på att staten är något neutralt väsen som kan ges det innehåll vi önskar. Men staten är den rådande ordningens garant. Den värnar det bestående och det bestående är det enda rationella systemet. En finanskris kräver att vi värnar bankerna annars faller systemet ihop. Exportindustrin kräver billig krona och staten devalverar. Folket får betala och stoiskt bära bördan för att inte allt ska gå åt helvete.

Låt oss gå tillbaka till själva avstampet för den starka staten. Till 1970-talet. I de statliga företagen inom den statliga gruv- och skogsindustrin infördes nya arbetsbetingelser med tidmätningssystem, ackord mm. Orsaken till rationaliseringsivern var givetvis att effektivisera dessa företag så att de skapade större vinster för sina ägare, staten, nödvändiga vinster för att bygga den starka staten. Gruvarbetarna och skogsabetarna protesterade genom att gå i strejk.

Bland hemmafruarna i Skärholmen skapades en så stark opinion mot momsen, en nymodighet som också infördes under den här tiden av samma skäl, att man kan kalla det för ett skatteuppror och regeringen skakade. När Astrid Lindgren skrev sin Pomperipossa-saga i mitten av 70-talet blev hon fyrtornet för det folkliga motståndet mot den växande staten och den beskattning som ökat med det dubbla under 10 års tid. Lägg till det den massiva motståndsrörelsen bland småföretagare och medelklassen med förankring i privat sektor, så får vi en rättvisande bild av hur staten allt eftersom avskilde sig från medborgarna.


Så visst var motståndet stort, för tusan, vi förlorade makten vid 4 val av 8 under perioden 1973-1994. När hände det tidigare under socialdemokratins historia? Har vi glömt det?

Vi har aldrig förmått att genomföra en kritisk granskning av vårt eget verk och dess fundament, en stat som så att säga skulle befria medborgarna från bördan av att själva ta hand om varandra, att hjälpa den som behöver. Med våra skatter som avgift så övertygads vi om att låta staten, dess tjänstemän och politiker, sköta det. Och vi andra lät det ske och trodde oss kunna sova tryggt om natten.

Detta och berättelsen om det folkliga motstståndet mot vårt projekt vägrar socialdemokratin att erkänna, vi försöker på bästa CCCP-maner sudda i bilden av vår egen historia. Vi törs ju inte ta debatten om den. Inte ens bland de radikala i partiet. I stället lanseras den bekväma konspirationsteorin om nyliberalismens kupp i slutet av 80-talet. Brasklapparna duggar tätt i partets översta skikt. "Härtill är jag nödd och tvungen." bifogas varje nedskärning och besparing. Och för varje brasklapp så sviktar medborgarens förtroende mer och mer.

Vårt problem är att vi inte förstår att vi måste frigöra oss från den stat vi själva byggt upp, den kapitalistiska staten skulle Marx ha sagt. Vi har aldrig lyckats ta till oss den kritik mot staten som kommit från våra egna. Och det är den andra sidan av kritiken, en folklig kritik som innehåller både gott och ont. Och inte blir socialdemokratins ovilja mot en granskning mindre av att så många av oss för sitt dagliga bröd har blivit beroende av denna stat.

Ur ruinerna av en raserad folkrörelse stiger ett folk som förvånat ser att den drömmen om välfärdsstaten var en illusion. Folk behandlas inte bättre nu än förr, ojämlikheten i samhället är fortfarande kvar, familjen har inte längre en försörjare utan två, antingen ett par eller så en ensamstående med bostadsbidrag och andra insatser. Den starka staten skänkte inte mer makt till människorna, tvärtom förnedras, misstänkliggörs och hunsas man när man söker om den hjälp som drömmen om den starka staten en gång utlovade. Den har för många framträtt som en koloss som slukar pengar, ineffektiv och självgod. Och det är detta som vi har blundat för.

Vi saknar fantasin att se ett samhälle bortom den starka staten, därför stagnerar vi. Varför skulle vi annars ha så svårt att ge den minsta kontur av det samhälle vi vill skapa? Folk tror inte på vår berättelse. Vår berättelse stämmer inte med hur människor upplever verkligheten. Däför är det vi som måste förändra oss, det är vi som måste börja känna solidaritet och ansvar, inte med det stora projektet utan med medborgarna. Vi tror så gärna att vi är de enda som går vägen mot framtiden, att vi ska bringa ljuset till folket. Vi anklagar folket för otacksamhet och att inte förstå vår storhet när vi tågar fram och tycker nog att folket lagt sig i dikena för att lapa sol. Jag tror att det är en felaktig syn.

Sanningen är nog snarare den att folket är på väg någon helt annanstans och vi är inte bland dem. Vi står fångade i en spegellabyrint, där reflektionen av oss själva ger illusionen av att vi är många och vägen framför oss oändligt lång. I verkligheten är det ett Big Brotherhus. Det är dags att vi kommer oss ut därifrån

På sajten Eftervalsdebatt finner du den öppna debatten.

Peter Högberg är en annan som ägnar mycket av sin blogg till att diskutera dessa ämnen.

Intressant, Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,