Antingen ljuger partiets strateger medvetet eller så är de förfärligt dåligt informerade.

Jag har inte varit någon flitig skribent under den sista tiden. Långt mellan bloggarna och inte heller så många kommentarer. Alla har väl sina skäl och jag har mina. Det har varit svårt att skriva helt enkelt. Under valrörelsen här i Västra Götaland kom jag att brottas med ett budskap som jag hade svårt att stå bakom. Det handlar om om sjukförsäkringarna, de offentliga och de privata. Antingen ljuger partiets strateger medvetet eller så är de förfärligt dåligt informerade. Tystnaden är i vart fall total vid intern kritik. Jag hade en diskussion med en Fredrik Nordström, politisk sekreterare i regionen. Den avslutades efter att jag skrivit nedanstående:


Å ena sidan har vi den allmänna sjukförsäkringen. Det är den vi betalar via skattsedeln och den försäkrar oss tillgång på vård och har för det ändamålet tillsammans med annan offentlig finansiering byggt en vårdapparat för att klara det försäkringslöftet. Här samverkar privata och offentliga vårdgivare.

Å andra sidan finns möjligheten till en privat sjukförsäkring som så att säga säljer tilläggstjänster, snabbare behandlingstider och kortare sjukskrivning, till den allmänna försäkringen. Den finansieras via försäkringskontingenter som du kan teckna antingen privat eller via någon form för kollektiv anslutning, fackförening, arbetsgivare etc.

Den förbrukar inga skattemedel.Tvärtom så avlastar de privata försäkringarna trycket på den allmänna sjukvårdens insatser, utan att det belastar skattekistan med en enda krona. Genom att hyra ut operationssalar som inte används och kliniklokaler som annars stått tomma tillförs det offentliga pengar. Köerna hade varit längre och flera hade gått sjukskrivna i längre perioder utan detta.

Men mitt parti påstår att i sjukvårdens väntrum blir man flyttad ner för att någon med privat försäkring får vård. Man talar om att gå före, ha en gräddfil och att plånbokens tjocklek styr. Men det här är ju en lögn. Det finns inga belägg för att någon går före.

Så länge ingen kö på våra offentliga vårdinrättningar blir längre av att alternativ erbjuds, så är det dumt att prata om gräddfiler. När en telemontör på Bravida får en svår knäskada och nyttjar sig av sin tilläggsförsäkring för att på två veckor i stället för i bästa fall 4 månader vara tillbaka i arbete igen så kommer du att få svårt att övertyga henne om att hon är en som uttnyttjar ”gräddfilen bara för att hon är rik”. Tvärtom tror jag att hon föreställer sig att det är bra för henne, för företaget och för samhället att hon går sjukskriven två veckor i stället för 4 månader och särskilt med tanke på att det inte har kostat medborgarna en enda krona. Mer än halva LO-kollektivet har sådana försäkringar. I tjänstemannafacken är det ännu flera. Är det dessa som briljerar med sin tjocka plånbok?

På samma ”påhittiga” sätt behandlar denne politisk sekreterare frågan om utförsäljningen av sjukhus. Men han verkar var lika lite påläst där när han tar exemplen St Görans sjukhus och Södersjukhuset. (Finns det inga andra?) Exakt vad kritiken av St Göran går ut på är oklart. Södersjukhuset däremot skall ha ”...öppnat privata kliniker”. Hur nu en landstingsverksamhet skulle kunna göra det!

Södersjukhuset är ett heltäckande akutsjukhus men hög kompetens, vad jag vet så finns där ingen verksamhet som är såld ut. Däremot så finns det i av sjukhuset oanvända men ändamålsenliga lokaler som hyrs av 5 andra vårdgivare. Dessa är Karolinska sjukhuset, Folktandvården, Apoteksbolaget, Södra Stockholms sjukvårdsområde, alla offentligt drivna verksamheter och kan knappast kallas ”privata kliniker”. Den enda som platsar i den politiske sekreterarens svepande formulering är Arrhythmia Center Stockholm, en kardiologisk mottagning med unik spetskompetens inom arytmi-området. Till denna klinik remitteras i huvudsak patienter från andra landstingsområden och det betyder inte på något sätt att någon får smita före i kön eller att skattepengar förskingras.

Det är chockerande att se hur man i politiken tillåter lögner och påhitt så länge det gynnar saken. Och motståndaren låter det ske, antagligen rädda för att själva hamna i någon sorts lögndebatt.

Tack och lov fanns det i vårt program andra frågor som var alldeles utmärkta och spännande att agitera för. Men det var försäkringar och utförsäljningar som stod överst. Och det var det som var skillnaden mot förra årets valrörelse. Då hade vi en fantastisk plattform. Idag så ekade en tom och lögnaktig vänsterretorik som lockade skamligt få till valurnorna.

Är det underligt att vi inte fick mer än 10% av de som jobbar att rösta på oss?


Läs även andra bloggares åsikter om pensionärer. politik, nyval, Västra Götaland, utförsäljning, privat sjukförsäkringen, den offentliga sjukvården, skatter, valdeltagande

Intressant

Varför skriver så många sossar skit om offentlig sektor?

Martin Moberg skriver i sin blogg ett engagerat inlägg om en "utsåld" offentlig sektor. Han talar om vård och skola och förfasar sig över att vård och undervisning köps för skattemedel av företag. Han skriver "skolans värld har rivits sönder och samman av hugade riskkapitalister som gör sig stora och snabba vinster på skattemedel när friskolor köps och säljs huller om buller".

Det är en förfärlig bild han målar upp, där ansvaret för slöseriet med skattemedel faller lika tungt på våra lokala och regionala politiker som på "riskkapitalisterna." Antingen i en konspiratorisk sammansvärjning eller för att politikerna och förvaltningarna inte klarar av att förhindra att riskkapitalisterna själva utan kontroll förser sig av offentliga medel.

En bild hämtad ur seriernas värld som är populär bland en del socialdemokrater, vänsterpartister och andra populister långt ute till höger.

För i verkligheten så är det inte så, de flesta skolföretag är små och äger en till två skolor, vinsterna ligger på ca 5% och återinvesteras i huvudsak i skolan. Vinsterna vid försäljning betalas dessutom av den nya köparen, inte skattemedel. SKL - Sveriges kommuner och landsting- har nyligen övertygande bekräftat den bilden i sin tidning Dagens Samhälle. Detsamma gäller också inom vården. De över 30000 företag som ger vård inom ramen för våra försäkringar är till överväldigande delen små företag för tandvård, rehablitering och primärvård. Inom omsorgen så ser du samma mönster. För de flesta av landets medborgare så står problemen helt annorlunda än för Martin Moberg och hans likasinnade. Vi vill ha bra skola för våra barn, vi vill ha bra vård och en omsorg som behandlar unga och gamla med värdighet. Hur det organiseras är inte huvudproblemet, det är innehållet som måste värnas.

Nidbilden av offentlig sektor som en lastkaj där kommunpolitiker stå och skyfflar skattemedel på flaket till vinstberusade riskkapitalister slår faktiskt värre mot tanken på en skattefinansierad offentlig sektor i kommunal och regional regi än själva företeelsen friskolor och vårdföretag.

Om nu någon socialdemokrat väckts till tron på att Håkan Juholts utmärkta linjetal ger någon sort fribiljett till en attack mot en kommunalt och regionalt organiserad offentlig sektor så tror jag att denne bör tänka om. Tanken på en förstatligad vård och skola lär knappast ha vare sig de flesta socialdemokraters eller medborgarnas stöd.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, vårdföretag, friskolor, offentlig sektor, socialdemokraterna, skatter, vinster, riskkapitalbolag,

Är verkligen lönesänkningar och kapitalförstörelse socialdemokratins lösning på ”bubbel”ekonomins problem?

Är verkligen lönesänkningar och kapitalförstörelse lösningen på ”bubbel”ekonomins problem? Jag häpnar då jag läser det och läser en gång till men jag kan inte komma fram till någon annan förståelse av det som Anna Maria Lindgren skriver i en analys från Arbetarrörelsens Tankesmedja.

Resonemanget bygger på ett försök att beskriva den sk. bostads”bubblans” ekonomiska drivkrafter. Lindgren pekar på bankernas ohämmade kreditgivning och ser den som en orsak i sig. Men sedan kommer hon till det mer uppseendeväckande och det som hon lägger hela tyngdpunkten på - svenska folket har för stort betalningsutrymme.

Lindgren beskriver hur det svenska folket lever på kredit till en grad att det hotar den ekonomiska stabiliteten. Det kan de flesta nog hålla med om. Alla dessa sms-lån, köp-nu-betala-senare, amorteringsfria lån och hus belånade till över skorstenen. Men vad betyder ”för stort betalningsutrymme”? Jo att dels finns lättillgängliga krediter från alltför villiga banker och finansinstitutioner, dels har folk så bra disponibel inkomst att lånen kan tyckas vara säkra. Folk har för mycket pengar helt enkelt. Det borde ju vara en paradox, med stor inkomst borde ju lånebehovet minska kan man tycka. Men mycket vill ha mer säger Lindgren. Om man ska hårdra så är den främsta orsaken till hotande finanskrisen alltså allt för höga inkomster.

I ett svar på Facebook antyder hon att det skulle var alltför höga löner i förhållande till produktionsresultaten, vilket ju i så fall skulle ge henne rätt om det vore riktigt. Men det är det inte. I stället så sjunker lönedelen av produktionsresultatet. Under de sista 10 åren från ca 70 till 65 procent, och företagens vinstmarginaler ökar motsvarande. Vilket ju antyder att man borde rikta blicken mot ett annat håll än hushållens plånbok. Men likafullt så hävdar Lindgren att hushållens betalningsutrymme är huvudorsaken. Några egentliga slutsatser drar hon inte. Hon problematiserar räntehöjningen som ett styrmedel men avfärdar det som tveeggat. Högre ränta dämpar visserligen konsumtionslusten, men stoppar tillväxt av jobb. Så kvar står vi med hushåll med allt för stort betalningsutrymme. Om inte räntan fungerar så måste antagligen politikerna gå in och skattevägen minska på medborgarnas betalningsutrymme eller så förespråkar hon lönesänkningar. Något annat kan jag inte läsa mig till.

Jag antar att analysen skall ligga som underlag för socialdemokratiska politikers beslut. Den är allmänt hållen och väjer skickligt undan från problematiseringar och att tala explicit om vad som bör göras. Men i en specifik fråga pekas ett område ut som måste avvecklas och det är de sk ROT-avdragen. De är källan till en avsevärd del av kreditgivningen och bör avvecklas eftersom de skulle vara särskilt ”bubbel”-drivande. Att avvecklade ROT-avdrag skulle leda till sämre underhåll, färre energi- och miljöförbättringar och en allmän sänkning av bostädernas standard. Vi talar om en kapitalförstöring av stora mått med konsekvenser för miljö och energibruk som inte med ett ord nämns i rapporten. För att inte tala om tiotusentals jobb som faller bort bland byggare, fönsterbyggare, dörrbyggare, murare, plåtslagare och så vidare.

Överhuvudtaget är det väldigt mycket som förbigås med tystnad. Vad förespråkar man från Arbetarrörelsens tankesmedja? Lönesänkningar eller skattehöjningar? Menar man att medborgarna ska fråntas ansvaret för sin egen ekonomi? I så fall är det företagen genom lönestoppet eller staten genom skattehöjningarna som skall ta det huvudsakliga ansvaret för hushållens oansvariga skötsel av sin egen ekonomi? Anser man att banker och finansbolag bör ställas ansvarsbefriade för en eventuell bostads”bubbla”?

Så summan av kardemumman blir till slut att politikerna nu måste ta rodret, antingen bromsa och helst sänka löneutvecklingen ytterligare eller så inskränka hushållens betalningsutrymme genom kraftiga skattehöjningar. Någon annan väg kan inte tolkas utifrån rapporten. Jag kan inte heller låta bli att notera att Lindgren inte överhuvudtaget nämner den välfärdskapande tillväxten med ett enda ord i en analys som förespråkar så kraftiga ingrepp i medborgarnas ekonomiska frihet. Detta är vad en konkret debatt om tillväxt och medborgarnas självständighet borde handla om i ett parti som vill kalla sig arbetarparti. För egen del så ser jag inga som helst möjligheter i de outtalade åtgärder som Tankesmedjan för till torgs. Jag skulle nog hellre se att man gick tillbaka till sin smedja och tänkte nytt. Nu främjar de sin politiska agenda bakom till synes objektiva och neutrala "analyser".

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om bostadsbubblan, lån, finansiering, banker, skatter, sociademokraterna, Arbetarrörelsens tankesmedja, politik, hushållen, staten,

E24, Bostadsbubbla, Ingves till DN, sourze.se , Newsmill, flute-tankar, SvD

På allmän begäran: Let´s talk about tax, baby.

(Det här är en text som jag skrev inför socialdemokraternas jobbkongress 2009. Den avhandlar dels det aktuella politiska läget och spår med slående träffsäkerhet utvecklingen av valrörelsen och valresultatet. Men framförallt så behandlar den skattepolitiken och vad som krävs av ett jämlikt skattesystem och en modern socialdemokrati.)

Nästa helg har socialdemokraterna kongress. Ett huvudnummer kommer att vara de borgerligas jobbavdrag. Man kommer att hävda att det är en politik som bara gynnar de redan rika. Man kommer att hävda att regeringen lånar till det. Man kommer att peka på att pensionärerna missgynnas. Man kommer att peka på att sjuka och arbetslösa missgynnas. Och man kommer att slå på stora trumman för att man vill genomföra en politik som förändrar allt det här.

Vad som inte kommer att sägas är att det är bara sant till 10 %. 90 procent kommer oppositionen att behålla av borgarnas skattesänkningar. Men det kommer inte att höras. För i kongress-salen kommer det att jublas. Där samsas ABF-are och ak-ordföranden, sossekvinnor och facktjejer, partigängare och gräsrötter i ett gemensamt jubel över retoriken.

Eftertankens kranka blekhet kommer att infinna sig efter valet, när det visar sig att det inte blev någon skillnad.
-Pensionärernas 300 kronor äts upp av a-kasseavdraget och skillnaden mellan dem är lika stor som nu.
-De mycket rikas skatter undantas från beskattningen så skillnaden mellan medelklassen och de mycket rika ökar i stället för minskar.
-Fastighetskatten drabbar inte de mycket rika utan storstadsvilla-ägarna i gemen.
-De lågavlönade får inget överhuvudtaget.

Det riktigt eländiga är att kongressen kommer att jubla åt en skattepolitik som bara fortsätter det som varit kännetecknande för åren med den senaste skattereformen. Allt sedan början på 90-talet har klyftan ökat, de fattiga blivit flera, låglöneyrkena släpat efter. Splittringen inom LO-kollektivet och bland tjänstemännen har ökat. Den borgerliga alliansens politik har inte förändrat på detta. De har bara fortsatt en politik som även socialdemokraterna förde under 12 år vid makten. Om än lite fortare och otåligare än den gången och ackompanjerade av en ännu värre internationell ekonomisk kris än 90-talets. Men hade någon verkligen förväntat sig en solidarisk jämlikhetspolitik från borgarna?!

Det borde vara dags för en reform för en jämlik skatt. En skatt som baseras på principen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Idag är det inte så. Alltför många betalar alldeles för mycket skatt utifrån sin förmåga. En lågavlönad har idag knappast råd att bilda familj, med mindre att denne baserar sin ekonomi på barnbidrag och bostadsbidrag. En ensamstående med barn, fulltidsarbetande och frisk, kan inte klara sig utan bidrag. En arbetslös med försörjningsplikt får förlita sig på vänner och familj. Barn i fattiga familjer måste avstå resor och upplevelser som andra barn har tillgång till. Alla dessa betalar samma kommunalskatt som grannen. De betalar långt över sin förmåga för att tvingas förlita sig på bidrag, som de själva finansierat genom sina skatter. Sanningen är den att vi socialdemokrater, som alltid vid högtidliga sammanhang plockar fram frasen ”Av var och en efter förmåga...” aldrig har försökt att bestämma hur stor denna förmåga är. Aldrig har vi gjort en uppskattning av var gränsen mellan förmåga och oförmåga går! Och svaret på detta är grundavdraget.

1990 fanns det en antydan till en diskussion om grundavdragen. Dvs en diskussion om var gränsen för ”förmåga” skall ligga. Under gränsen för förmåga betalar man inte skatt, över denna gräns betalar man. Idag anses det tydligen att gränsen går vid en inkomst på 1600 kronor i månaden! 1600 kronor menar alltså våra skattepolitruker vara en inkomst att klara vardagens basala utgifter som hyra, kläder, mat och information!

Det är grundavdraget som talar om var gränsen går för att leva ett anständigt liv baserat på egen insats. Idag har vi ett symboliskt avdrag på 17 000 kronor per år. Men vem kan överleva på det? Det är bara genom att vi på allvar talar om vad vi menar med "förmåga" och hur det i sin tur definierar "behov" som vi kan säkra en jämlik skattepolitik. För mig betyder det att bestämma när vi är skyldiga att betala skatt. Och här står grundavdraget centralt. Ett grundavdrag på 100 000 per år betyder väldigt mycket för den lågavlönade men relativt lite för den med miljonlön. Så länge vi aldrig talar om grundavdragets storlek och aldrig om syftet med grundavdraget så kommer vi att fortsätta acceptera ett samhälle där folket är underordnat makten, där folket är till för makten och inte tvärtom.

Och så länge vi accepterar det så faller också alla stolta principer om Frihet, jämlikhet och solidaritet. Kom ihåg det när du står där och jublar åt kongressbesluten i nästa vecka.

Intressant! Birger Schalug är inte på samma tankar i en debatt på SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, skatt, skattebetalare, jämlikhet, frihet, skattepolitik, skatteavdrag, polittik, socialdemokraterna, solidaritet

I folkrörelserna erövrade fattiga människor sitt människovärde och makten över sina egna liv.

Socialdemokratin måste höja blicken och se 20, ja kanske 30 år framåt. En vision om framtiden kan inte stanna vid ett lapptäcke av återställare och reparationer av en krackellerande välfärdsstat.

Ytterst handlar all samhällsutveckling och samhällsförändring om makt. Om över- och underordnande. Och den socialdemokratiska framtidsdebatten måste nu våga sätta maktfrågorna på dagordningen. Jag tror att många i mitt parti väjer för uttrycket makt, när det kommer till medborgarnas makt. Det låter hotfullt och kanske en aning revolutionärt. Sedan lång tid har vi ersatt maktbegreppet med uttryck som medinflytande, inflytande och medverkan. Låt gå för det, men ytterst handlar det om makt.

När alla dessa som vittnar om hur de nya sjukförsäkringslagarna slår mot den enskilde individen så finner man ett genomgående tema; man känner sig fullkomligt maktlös. Dagligen vittnas om detta från människor som söker tillgång till de välfärdstjänster som politikerna utlovat och inbetalda skatterna berättigat till. Välfärdens tjänster har blivit allt mer villkorade. De ses inte som en automatisk rättighet, utan något som man skall kvalificeras för. Man skall frita sig från misstanken att man fuskar. Konsekvensen av ett sådant system blir ju att den enskilde medborgaren fråntas makten över sitt eget liv, man blir underordnad.

Ett socialdemokratiskt program för framtiden måste adressera maktfrågorna. Jag är övertygad om att välfärdens tjänster måste flyttas närmare de som äger dem, medborgarna. Arbetarrörelsens historia är fylld av exempel på hur människor tog frågor om trygghet, inflytande, kultur, nykterhet, sparande, försäkringar, boende, ja allt som hör det sammansatta moderna samhället till, i sina egna händer. I folkrörelserna erövrade fattiga människor sitt människovärde och makten över sina egna liv.

Folkrörelsen är en maktfråga, inte en fritidssysselsättning. Och folkrörelserna finns fortfarande kvar, det är socialdemokratin som har lämnat en stor del av dem, till förmån för ett ensidigt satsande på politiskt inflytande i kommun, landsting och stat. Så till den grad att inga andra områden i samhället betraktas som politiska längre.

Ylva Johansson skriver i en debattartikel i DN om ett framtida socialdemokratiskt program. Jag tillhör de som uppskattar Johanssons arbete i partiet. Hon har ofta modet att gå mot strömmen, peka på det obekväma och uttala det kontroversiella. Dessutom vägrar hon att inordnas i den patetiska ”höger-vänster”-polariseringen. I sin artikel anslår hon stort om en förändrad socialdemokrati, men hon verkar stegra sig inför insikten om vad som verkligen krävs för detta, och hamnar till slut i ett ganska harmlöst ”typiskt” sosse-förslag. Några nya reformer, lite privatiseringskritik och ett försvar för EU. Mycket mer än så blir det inte. Status quo. Det är synd, för hon är inne på områden, som skulle kräva mycket mer än de blygsamma förslag hon kommer med, för att förändras.

”Därför måste kraven på individen vara tydliga och motsvaras av rättigheter. Den orättvisa och förnedrande attityd som införts i försäkringarna måste bytas mot solidaritet och tilltro till människors förmåga.”, skriver hon men verkar inte förstå att det är systemkritik hon ger, inte förvaltningskritik.

I valspurten restes krav på att försäkringskassan skulle bli ”snällare” i sin bedömning av enskilda fall. Det vann säkert många brustna hjärtan, men det är ju ingen lösning. Johansson talar om krav och rättigheter som om de vore fria från maktaspekten. För problemet är ju att ”Man känner sig fullkomligt maktlös”. Och det problemet kan inte åtgärdas som en förvaltningsfråga, det är inbyggt i själva systemet, F-ö-r-s-ä-k-r-i-n-g-s-k-a-s-s-a-n.

Som namnet antyder så är myndigheten till för att hantera försäkringar. Vad som skulle behövas är något som utgår från medborgarnas intresse. Därför är mitt modesta förslag att vi river ner Försäkringskassan, på samma sätt som man river ner sjuka hus. Ersätt det med en Rehabiliteringsmyndighet. Och säkra medborgarnas direkta inflytande genom deras egna organisationer. Något som också gäller för den alltmer förstatligade Arbetslöshetsförsäkringen. En gång en medlemsstyrd och medlemsägd ömsesiddig försäkring har nu utecklats till en av staten och ytterst av skattemedel finansierad ersättning att utgå vid arbetslöshet. Johansson avvisar att det skulle handla om bidrag, men frågan är väl om det inte har utvecklats till det, där ersättningsnivåer och andra regler bestäms i riksdagen.

Johansson talar om nödvändigheten av en socialdemokratisk arbetslinje. Med det avses ovan nämnda försäkringar, utbildning och en innovativ och hållbar politik för växande företag. Detta skall möjliggöras genom fler arbetade timmar. Idag ligger den samlade livsarbetstiden per medborgare på 30 år. Den skulle behöva ökas till 33 år för att finansiera välfärdens och arbetslinjens kostnader. 3 år till i arbete. Johansson talar om möjligheten att jobba efter fyllda 65, men ligger verkligen problemet där?

När jag fyller 65 år kommer jag att ha en samlad arbetstid på 45 år, med ett par akademiska examina i ryggsäcken. 45 år! Visar det inte att problemet snarare är att människor kommer för sent in i arbete? Och visar det inte på att socialdemokratin har skaffat sig en mycket problematisk inställning till arbete i sig. Med en kraftfull fotstamp så bekämpar man arbetskraftsinvandringen, även om väntetiden för att få den enklast hantverkarhjälp kan uppgå till ett halvår. Med en nedlåtande munsnörpning avvisar man RUT-tjänster som ovärdigt och dess utövare som pigor.

Utifrån ett politikerperspektiv reduceras medborgaren till undersåte, ett objekt för politiska åtgärder. När Johansson beskriver en ”låtsasmarknad styrd av kortsiktiga vinstintressen som fått breda ut sig inom den offentligt finansierade vården, skolan och omsorgen”, så nämner hon inte med ett ord väntetider, undermålig kvalitet, felbehandlingar och övergrepp. Hon tar politikerperspektivet och pekar på det uppenbara i ett fåtal misslyckanden. Men medborgaren räknar timmar på akuten, månader och år i operationskön, centraliserade förskolor med många extra körmil och timmar, dysfunktionella skolor, nersläckta bibliotek och kulturhus. När socialdemokratin talar om en jämlik skola så tar de bort rätten för föräldrar att delta i skolans arbete. Medborgarnas inflytande reduceras till förmån för fungerande majoriteter. Medborgaren förvandlas till undersåte och skattebetalare. Politikens uppgift blir att styra undersåten och förvalta skattekistan. Klyftan mellan medborgare och politiker ökar. Det är en utveckling som vi måste bryta. Om vi inte gör det så riskerar socialdemokratin som politisk kraft att ha spelat ut sin roll.

Att lösa upp den ekvationen måste vara den socialdemokratiska framtidsvisionens främsta uppgift. Gör välfärden till en folkrörelse skulle man kunna uttrycka sig. Och det är inte gjort över en natt. Det kommer att ta tid, 20 år kanske för att ställa om till en medborgarmakt över samhället. Och det får väl tas i långsam takt och bit för bit i sann reformistisk anda. Men likafullt är det nödvändigt.

Här kan man läsa en viktig text. Och Fredrik Jansson skriver bra här.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om välfärd, Ylva Johansson, socialdemokraterna, politik, a-kassa, folkrörelse, medborgare, skatter, skattebetalare, framtiden

Svenska krusbär, surströmming och en nytvättad SAAB på parkeringen är grundbulten i svenskens identitet.

Norges BNP är snart större än Sveriges. Det stod att läsa i DN häromdagen. Oljan, säger då den luttrade svenske debattören och återgår till att kräva att svenska staten ska köpa SAAB från amerikanarna och därmed slussa 5 miljarder direkt i det amerikanska storkapitalets fickor. Och vad är kopplingen här frågar sig den idoge läsaren, för det finns faktiskt en koppling.

När Norges BNP är lika stor som Sveriges betyder det att varje anställd i Norge är dubbelt så produktiv som sin svenske kollega. På samma tid skapar en norsk anställd dubbelt så stora värden som en svensk. Oljan är givetvis en förklaring, oljan har skapat många förutsättningar men det är inte den enda förklaringen. Kring oljan har växt fram en industriell struktur som förser oljeutvinningen med plattformar, ledningar, borrutrustning, transport och lagringskapacitet etc. Den förser den norska oljeutvinningen med nödvändig infrastruktur, men den är också Norges tredje viktigaste exportnäring, efter olja och fisk.

Ur sin varvskris på 80-talet, där i stort sett all norsk skeppsbyggnad med underleverantörer lades ner, växte oljeindustrin fram. I stället för att fastna i ett nostalgiskt bevarande av en varvsindustri, som i sjöfartsnationen Norge bar upp en lika stor ”nationell identitet" som någonsin Volvo och SAAB i Sverige, utvecklade man en ny industri, rationell och ekonomiskt anpassaad efter Norges nya position i världen. Den konkurrensodugliga arbetskraftskrävande varvsindustrin ersattes av en modern och bärkraftig offshore-produktion. Varvsarbetarens och ingenjörens kunskap och kompetens behölls, ny kunskap och frigjort kapital tillfördes och framgångssagan var ett faktum. Här borde vi i Sverige lära oss.

SAAB, å andra sidan, bidrar till den svenska exporten med 1% trots att svensk fordonsindustri med underlevarntörer sysselsatte omkring 140 000 människor, enbart SAAB ca 30 000. Norsk offshoreindustri med sina 40 000 anställda svarar för 10 gånger så stora produktionsvärden och exportinkomster.

Och detta trots att Norge har kortare arbetstid, längre semester, inga karensdagar, 100% sjukpenning, (inte helt oproblematiskt, men det är en annan diskussion), mycket bättre villkor för demn anställde då det gäller rehabilitering och rätttigheter i samband med sjukdom, obetydlig arbetslöshet, generös arbetskraftsinvandring osv.

Så varför envisas vi med att kräva ”rädda” SAAB? En lågproduktiv, bemanningsintensiv verksamhet på en marknad som redan nu överproducerar miljontals bilar i de segment SAAB valt att lägga sig i.

I nationell uppblåsthet framför sedan debattens pösmunkar sina argument om att en nation behöver försvara sin bilindustri, Man pekar på andra stater som gått in och gett stöd år sina biltillverkare. Frankrike brukar framhållas särskilt. Om det är klokt eller inte betyder mindre; svenska krusbär, surströmming och en nytvättad SAAB på parkeringen är grundbulten i svenskens identitet. Men kan det politiska innehållet bli grumligare än så?

Norge har ingen bilindustri, jo förresten en liten elbil som ägs av Ford, men Norge vågade strukturomvandlingen och satsade sin kunskap och kompetens på framtiden. Därför producerar de dubbelt så mycket som Sverige.

Andra skriver här och här och här.

Let´s talk about tax baby

Nästa helg har socialdemokraterna kongress. Ett huvudnummer kommer att vara de borgerligas jobbavdrag. Man kommer att hävda att det är en politik som bara gynnar de redan rika. Man kommer att hävda att regeringen lånar till det. Man kommer att peka på att pensionärerna missgynnas. Man kommer att peka på att sjuka och arbetslösa missgynnas. Och man kommer att slå på stora trumman för att man vill genomföra en politik som förändrar allt det här.

Vad som inte kommer att sägas är att det är bara sant till 10 %. 90 procent kommer oppositionen att behålla av borgarnas skattesänkningar. Men det kommer inte att höras. För i kongress-salen kommer det att jublas. Där samsas ABF-are och ak-ordföranden, sossekvinnor och facktjejer, partigängare och gräsrötter i ett gemensamt jubel över retoriken.

Eftertankens kranka blekhet kommer att infinna sig efter valet, när det visar sig att det inte blev någon skillnad.
-Pensionärernas 300 kronor äts upp av a-kasseavdraget och skillnaden mellan dem är lika stor som nu.
-De mycket rikas skatter undantas från beskattningen så skillnaden mellan medelklassen och de mycket rika ökar i stället för minskar.
-Fastighetskatten drabbar inte de mycket rika utan storstadsvilla-ägarna i gemen.
-De lågavlönade får inget överhuvudtaget.

Det riktigt eländiga är att kongressen kommer att jubla åt en skattepolitik som bara fortsätter det som varit kännetecknande för åren med den senaste skattereformen. Allt sedan början på 90-talet har klyftorna ökar, de fattiga blivit flera, låglöneyrkena släpat efter. Splittringen bland LO-medlemmarna och bland tjänstemännen ökat. Den borgerliga alliansens politik har inte förändrat på detta. De har bara fortsatt en politik som även socialdemokraterna förde under 12 år vid makten. Om än lite fortare och otåligare än den gången och ackompanjerade av en ännu värre internationell ekonomisk kris än 90-talets. Men hade någon verkligen förväntat sig en solidarisk jämlikhetspolitik från borgarna?!

Det borde vara dags för en reform för en jämlik skatt. En skatt som baseras på principen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Idag är det inte så. Alltför många betalar alldeles för mycket skatt utifrån sin förmåga. En lågavlönad har idag knappast råd att bilda familj, med mindre att den baserar sin ekonomi på barnbidrag och bostadsbidrag. En ensamstående med barn, fulltidsarbetande och frisk, kan inte klara sig utan bidrag. En arbetslös med försörjningsplikt får förlita sig på vänner och familj. Barn i fattiga familjer måste avstå resor och upplevelser som andra barn har tillgång till. Alla dessa betalar samma kommunalskatt som grannen. De betalar långt över sin förmåga för att tvingas förlita sig på bidrag, som de själva finansierat genom sina skatter. Sanningen är den att vi socialdemokrater, som alltid vid högtidliga sammanhang plockar fram frasen ”Av var och en efter förmåga...” aldrig har försökt att bestämma hur stor denna förmåga är. Aldrig har vi gjort en uppskattning av var gränsen mellan förmåga och oförmåga går! Och svaret på detta är grundavdraget.

1990 fanns det en antydan till en diskussion om grundavdragen. Dvs en diskussion om var gränsen för ”förmåga” skall ligga. Under gränsen för förmåga betalar man inte skatt, över denna gräns betalar man. Idag anses det tydligen att gränsen går vid en inkomst på 1600 kronor i månaden! 1600 kronor menar alltså våra skattepolitruker vara en inkomst att klara vardagens basala utgifter som hyra, kläder, mat och information!

Det är grundavdraget som talar om var gränsen går för att leva ett anständigt liv baserat på egen insats. Idag har vi ett symboliskt avdrag på 17000 kronor per år. Men vem kan överleva på det? Det är bara genom att vi på allvar talar om vad vi menar med "förmåga" och hur det i sin tur definierar "behov" som vi kan säkra en jämlik skattepolitik. För mig betyder det att bestämma när vi är skyldiga att betala skatt. Och här står grundavdraget centralt. Ett grundavdrag på 80000 per år betyder väldigt mycket för den lågavlönade men relativt lite för den med miljonlön. Så länge vi aldrig talar om grundavdragets storlek och aldrig om syftet med grundavdraget så kommer vi att fortsätta acceptera ett samhälle där folket är underordnat makten, där folket är till för makten och inte tvärtom.

Och så länge vi accepterar det så faller också alla stolta principer om Frihet, jämlikhet och solidaritet. Kom ihåg det när du står där och jublar åt kongressbesluten i nästa vecka.