Svenska krusbär, surströmming och en nytvättad SAAB på parkeringen är grundbulten i svenskens identitet.

Norges BNP är snart större än Sveriges. Det stod att läsa i DN häromdagen. Oljan, säger då den luttrade svenske debattören och återgår till att kräva att svenska staten ska köpa SAAB från amerikanarna och därmed slussa 5 miljarder direkt i det amerikanska storkapitalets fickor. Och vad är kopplingen här frågar sig den idoge läsaren, för det finns faktiskt en koppling.

När Norges BNP är lika stor som Sveriges betyder det att varje anställd i Norge är dubbelt så produktiv som sin svenske kollega. På samma tid skapar en norsk anställd dubbelt så stora värden som en svensk. Oljan är givetvis en förklaring, oljan har skapat många förutsättningar men det är inte den enda förklaringen. Kring oljan har växt fram en industriell struktur som förser oljeutvinningen med plattformar, ledningar, borrutrustning, transport och lagringskapacitet etc. Den förser den norska oljeutvinningen med nödvändig infrastruktur, men den är också Norges tredje viktigaste exportnäring, efter olja och fisk.

Ur sin varvskris på 80-talet, där i stort sett all norsk skeppsbyggnad med underleverantörer lades ner, växte oljeindustrin fram. I stället för att fastna i ett nostalgiskt bevarande av en varvsindustri, som i sjöfartsnationen Norge bar upp en lika stor ”nationell identitet" som någonsin Volvo och SAAB i Sverige, utvecklade man en ny industri, rationell och ekonomiskt anpassaad efter Norges nya position i världen. Den konkurrensodugliga arbetskraftskrävande varvsindustrin ersattes av en modern och bärkraftig offshore-produktion. Varvsarbetarens och ingenjörens kunskap och kompetens behölls, ny kunskap och frigjort kapital tillfördes och framgångssagan var ett faktum. Här borde vi i Sverige lära oss.

SAAB, å andra sidan, bidrar till den svenska exporten med 1% trots att svensk fordonsindustri med underlevarntörer sysselsatte omkring 140 000 människor, enbart SAAB ca 30 000. Norsk offshoreindustri med sina 40 000 anställda svarar för 10 gånger så stora produktionsvärden och exportinkomster.

Och detta trots att Norge har kortare arbetstid, längre semester, inga karensdagar, 100% sjukpenning, (inte helt oproblematiskt, men det är en annan diskussion), mycket bättre villkor för demn anställde då det gäller rehabilitering och rätttigheter i samband med sjukdom, obetydlig arbetslöshet, generös arbetskraftsinvandring osv.

Så varför envisas vi med att kräva ”rädda” SAAB? En lågproduktiv, bemanningsintensiv verksamhet på en marknad som redan nu överproducerar miljontals bilar i de segment SAAB valt att lägga sig i.

I nationell uppblåsthet framför sedan debattens pösmunkar sina argument om att en nation behöver försvara sin bilindustri, Man pekar på andra stater som gått in och gett stöd år sina biltillverkare. Frankrike brukar framhållas särskilt. Om det är klokt eller inte betyder mindre; svenska krusbär, surströmming och en nytvättad SAAB på parkeringen är grundbulten i svenskens identitet. Men kan det politiska innehållet bli grumligare än så?

Norge har ingen bilindustri, jo förresten en liten elbil som ägs av Ford, men Norge vågade strukturomvandlingen och satsade sin kunskap och kompetens på framtiden. Därför producerar de dubbelt så mycket som Sverige.

Andra skriver här och här och här.