tisdag 5 januari 2010

Kärringen mot strömmen.



Hanne Kjöller skriver i dagens DN om (s) förslag om a-kassan i allmänhet och om a-kassan som försäkring i synnerhet. Hanne Kjöller är borgerlig och hon ger ganska ogenerat uttryck för sina åsikter. Hon är stor i käften, ibland dum men ofta modigt kärringen mot strömmen. Därför är hon en av flera kvinnliga och borgerliga politiska företrädare som anses vara lovligt byte av företrädesvis manliga politiska tyckare. Läs själva DN-artikeln och jämför med tonläget hos de bloggare jag fann. Är det så (s) tror sig vinna unga utbildade kvinnor i valet 2010?

Men låt oss diskuter sakfrågan. A-kassan. Jag tror att a-kasse-avgiftens storlek är ett typexempel på en socialdemokratisk helig ko som vi bör fundera över. Varför ska en människa med en inkomst på 25000 kronor inte ha råd med en avgift på 400 kronor i månaden, när samma person betalar 2000 i månaden för en mc-försäkring? Varför ska en manlig byggnadsarbetare i Stockholm med en relativt frekvent arbetslöshet men inkomster på 30-40000/månaden inte ha råd med 600 kronor i månaden? Då vi i (s) dessutom förespråkar att avgiften skall vara avdragsgill i skatten, så slutar det med att kostnaden blir ca 170 kronor i månaden. Visst vem säger nej till det? Men är det rimligt? Är det överhuvudtaget kostnadseffektivt med en så låg avgift, kostar administrationen inte mer att hantera den försäkringen än vad man får in i avgift? En försäkring som ger 80% och som kostar 600 kr i månaden måste vara ett fynd.

Varför skall staten gå in och finansiera försäkringens underskott? Kan inte statens insats hellre vara att bereda arbete, vidareutbildning och andra arbetsmarknadsåtgärder för de arbetslösa och låta försäkringsbolagen lyda under samma villkor som bankerna, dvs en sorts statlig ”insättar”-garanti på samma sätt som bankerna garanteras idag? Varför inte låta fackföreningarna få tillbaka a-kassan, dvs som kooperativa och gemensamt ägda med stort inflytande från sina medlemmar? Det skulle ge större aktivitet, större intresse och intresse för att a-kassan sköts på rätt sätt.

Ja, det finns många stenar att vända på. Viktigast är att människor inte skall ställas på bara backe för att de förlorar jobbet. Formerna för hur detta skall säkras måste kunna diskuteras.

Jag tror att vi socialdemokrater har allt att vinna på att ta en ordentlig diskussion om a-kassan och dess finansiering nu, för om några år så kommer det att handla om helt andra kostnader för det offentliga, om förutsägelser om framtidens sysselsättningsgrad stämmer.

Andra skriver om detta här och här och här.

15 kommentarer:

Peter Karlberg Blogger sa...

Å ena sidan håller jag helt med dig - a-kassan borde vara allmän, kooperativ och helt finansieras av medlemmarna. När nu så inte är fallet uppstår ett problem - ökad egenfinansiering utan motsvarande skattesänkning innebär ett ökat utgiftstryck på den enskilde dvs minskat realt utrymme.

Anders Nilsson sa...

Du pekar på ett viktigt problem, de skattefinansierade utgifterna är svåra att styra, det finns inget bindande i att överskott i a-kassan genom högre egenfinansiering kan återföras. Samma problem finns ju i Sjukförsäkringen som ju går med överskott.

Fast å andrs sidan Peter så har ju inte den s-tänkta avgiften till A-kassan följt med i kostnadutvecklingen vare sig bland föräkringar eller priser i övrigt. Till slut når det ju en gräns där hela kostnaden kunde betalas av skatter. Men det går ju inte eftersom då skulle det ju inte längre handla om ens en skenbar försäkring.

Så det finns all anledning att ta den debatten som HK inbjuder till. Sett ur den synvinkeln blir dessutom HK-racet synnerligen kontraproduktivt. Vi sossar verkar vara särskilt begåvade på att misgta trovärdighet.

Medborgare X sa...

Anders!

"Skenbar försäkring" - just det! Jag tror problemet ligger just där. Som systemet är idag, att a-kassorna administreras av fackförbunden men endast till en liten del finansieras via avgiften (och till största delen via skattsedeln) så får de försäkrade intrycket att de själva betalar hela avgiften själva (och det ligger i fackförbundens intresse att det framstår så).

Lösningen ligger nog i att antingen våga göra a-kassan helt fristående från staten och skattefinansiering (med risk att avgiften blir väldigt hög och många tackar nej) eller att införa en statlig obligatorisk a-kassa.

Själv tror jag (precis som Moderaterna innan valet) på det senare. A-kassan är ju redan finansierad via skattsedeln. De som inte är anslutna får idag betala i alla fall (via skattsedeln), men får ingen ersättning. Då borde det vara bättre om de blir "tvångsanslutna". En sammanslagning skulle dessutom kunna leda till besparingar då administrationen kunde centraliseras och effektiviseras.

anders sa...

Alltid intressant att läsa det du skriver. Det är eftertanke och går ett par steg längre än de vanliga slagorden om en orättvis och elak alliansregeringen. Men jag undrar varför man i (s) är emot en allmän och obligatorisk a-kassa som alliansen talade om innan valet men övergav. Om det nu är så hemskt att människor lämnade a-kassan när alliansen ändrade i villkor och kostnader borde det väl vara bra om alla blev medlemmar i någon form av a-kassa?

Peter Karlberg Blogger sa...

Man kan ju inte annat än förundras över denna tilltro till statliga och därmed skattefinansierade lösningar.Det verkar som om tanken på kollektiva lösningar vid sidan om stat och kommun blivit oss främmande, och då menar jag inte bara inom (s) utan i mycket bredare delar av det politiska etablissemanget.

Om man tänker sig frivilliga a-kassor helt uppbyggda av sina medlemmars avgifter så skulle de fungera som en helt normal försäkring. Den enskilde kan då välja att ta kostnaden och därmed säkra en garanti mot inkomstbortfall vid arbetslöshet istället (eller möjligen utöver) försörjningsstöd. Det skulle göra det till en enkel fråga för den enskilde - value for money. Folk kan faktiskt tänka själva.

Anders Nilsson sa...

Huvudet på spiken Peter! Kombinerat med en sorts statlig "insättargaranti" à la det som gäller för sparare i bank så är statens roll som solidaritetsgarant uppfylld.

Medborgare X: Jo jag är vankelmodig i frågan, här i Norge har man ett sådant system, trygden, som omfattar både arbetslöshet och annat behov av samhällstöd. Det fungerar. Men å andra sidan så finns det mycket mer av dynamik i ett medlemsägt och medlemsstyrt system, som de gamla a-kassorna, se Peters resonemang nedan. Jag menar att själva tanken på en omställningsförsäkring håller på att äta upp sig själv i takt med att skattemedel med staten som huvudman tar över finansieringen. Då blir det ett bidfrag likafullt, vad än man säger.

Och bidrag har en tendens att passivisera alternativt vara så kostnadseffektiva att de mer blir enssorts uppfostringsanstalt där den arbetslöses med pisk och herrans tukt och förmaning skall förstå vilken ynnest det statliga bidraget är och att
det minsta man kan begära är att han/hon åtminstonde går en data- eller jobbsökarkurs.

Eva Hillén Ahlström sa...

Som du vet, Anders, är detta en av mina käpphästar: trygghetsförsäkringarna är inte bidrag.

Om vi tittar på a-kassan så betalar du och jag en del via en avgift som motsvarar 33 procent av a-kassans utbetalningar. Resten avstår vi lön för och arbetsgivaren skickar in pengarna till staten (som jag vet att du avskyr:)). Och jag vet att du redan vet detta. Men varför kan vi då inte kalla det för namnet som till och med är det gängse i lagen?

Ur DN 090303:
”Arbetslöshetsavgiften, som den kallas nu, skickar a-kassan in till staten. Den ska motsvara 33 procent av varje a-kassas utbetalda ersättning för arbetslösa medlemmar. Därför måste avgiften höjas när arbetslösheten stiger.”
http://www.dn.se/ekonomi/metall-hojer-a-kasseavgiften-1.811803

/Eva

Adam Persson sa...

Anders,

Du och Peter Karlberg + ett mycket fåtal till s-märkta bloggar följer jag regelbundet.

Och var gång jag läser dina alster kommer jag på mig själv med att tänka "Är inte Anders alldeles för klok för att kalla sig sosse?"

Jag menar inget illa med ovan även om det kanske kan tyckas vara lite spydigt uttryckt, det kanske är mitt sätt att säga "hatten av".

Jag skulle vilja se fler av sådana som dig i rikspolitiken hos socialdemokraterna, då skulle ni få skjuts i opinionsmätningarna bland medelklassen kan jag lova.

Nog med beröm nu...

Anders Nilsson sa...

Helt enig Eva och det är därför jag säger att lova lägre avgift och så kraftigt som vi socialdemokrater lovar kan inte innebära annat än att statens/skattens del ökar och det är inte bra för a-kassans existens som försäkring och påskyndar förvandlingen till ett bidragssystem. Och det vill ingen av oss, eller hur?

Jag menar på fullt allvar att en avgift på 4-600 kronor i månaden är en rimlig nivå för det som vi försäkrar oss inför.

Och egentligen avskyr jag inte staten, men jag anser att vi socialdemokrater har vant oss vid att solidaritet och jämlikhet på något sätt är statens sak, inte medborgarnas. Utvecklingen av staten har förvandlat politiken och politikerna till väktare av statens finanser snarare än av medborgarnas intressen. Resultatet av den utvecklingen ser vi runt omkring oss i samhället idag. Du inte minst i ditt arbete.

Jag tror inte att det långsiktigt håller att beskriva den här utvecklingen som ett resultat av en ondsint borgerlig regering. Däremot så visar den hur svag den här konstruktionen av välfärdssystemen är.

Alltså räcker det inte med att rösta bort regeringen, utan det kräver också en förståelse för detta och en politik för förändringen. Och för att kunna formulera en sådan politik måste vi opmvärdera synen på apparaterna och ställa större tillit till medborgarnas förmåga och ansvar att handha välfärden, idividuellt och i förening.

Eva Hillén Ahlstrom sa...

Ja, Anders, jag har absolut den ekonomiska förmågan att betala 400-600 kr/mån. Men den arbetslösa med påhugg som kanske får ut en lön på bara någon tusenlapp i månaden och endera stämplar övrig tid, eller finns i det värsta scenariot: inte är berättigad till a-kassa (ännu inte fullgjort medlemsvillkoret och/eller arbetsvillkoret) eller bara har några kronor i ersättning men ändå måste betala den förhöjda avgiften. Om jag åtminstone får möta personen i tid så läggs avgiften till normen och socialbidrag utgår till den. Förfärande ofta är emellertid faktumet att personen redan är utesluten vid vårt möte och då är det kört.

Ett annat tråkigt problem med den nuvarande avgiftssättningen är att den kan skilja så mycket mellan olika fack. Själv är jag medlem i SKTF (kommunaltjänstemannaförbundet), ett TCO-förbund, som organiserar alla som vill på min arbetsplats, alltså socialsekreterare, assistenter, hälso- miljöinspektörer, tekniker, ingenjörer, chefer, näringslivsfolk, ja, alla.

Akademikerförbundet SSR organiserar, vilket hörs på namnet, enbart akademiker och är ett SACO-förbund. SSR har en lägre arbetslöshet, således en lägre a-kasseavgift än SKTF och det resulterade i ett antal egoistiska avhopp från mitt fack till SSR (jag pratar nu om landet som helhet, inte min arbetsplats). Det blev så besvärligt för SKTF, att man beslutade om att ge rätten att få välja SSR:s a-kassa och ändå behålla medlemskapet i SKTF. På sikt är jag rädd att detta riskerar att ge en spiraleffekt. De som har lättast att få och behålla jobben, lämnar SKTF:s a-kassa för SSR:s, medan de med största arbetslöshetsriskerna blir kvar, tjänar sämre och betalar högre avgift. Jämlikt? Solidariskt? Rättfärdigt? Nej! Frihet, ja, för akademikerna som har ett val. Ofrihet för övriga som inte har något val.

/Eva

Medborgare X sa...

Anders!

Jag hade också helst önskat ett fristående system. Jag är dock mycket tveksam till att fackföreningarna är rätt part att sköta det och att det (som idag) ska organiseras för separata yrkesgrupper. Olika yrkesgrupper har väldigt olika arbetslöshet. Grupper med hög arbetslöshet skulle då få betala betydligt högre avgifter. För yrken med en hög arbetslöshet får man då en ond spiral där avgiften blir så avskräckande hög att de individer som löper minst risk att bli arbetslösa inte är med i a-kassan, vilket leder till att avgifterna måste höjas ytterligare, vilket leder till att ännu färre vill vara med. Redan idag finns denna tendens. Den skulle bli ännu mer markant om fackföreningarna fick ta över det fullständiga ansvaret.

Anders Nilsson sa...

Och allt detta har sitt ursprung i det att staten kräver 33% täckningsgrad om jag förstår det rätt.

Det verkar som att anknytningen till staten inte gynnar en solidarisk och jämlik arbetslöshetsförsäkring.

Medborgare X sa...

Anders!

Då skulle det bli ännu mer markant om den försäkrade skulle betala 100% direkt till a-kassan. Den a-kassa som idag har en avgift 200 kr/månad skulle få höja till 600 kr/månad och den a-kassa som idag har en avgift på 400 kr/månad skulle få höja till 1200 kr/mån.

Med tanke på att det redan idag är a-kassorna för de med relativt höga inkomster (som akademikernas a-kassa AEA) som har de lägsta avgifterna, medan flera LO-förbund har ganska dyra a-kassor så skulle det bli än mer snedfördelat med en a-kassa som helt finansieras av medlemmarna.

Varför skulle t.ex. en snickare bara vara hänvisad till Byggnads a-kassa? Bättre vore väl då att alla skulle vara fria att välja vilken a-kassa de så önskar.

Anders Nilsson sa...

det där är ett problem givetvis även om jag inte tror att de skillnaderna kommer att betå i den struktiúromvandling som västeuropas ekonomi genom går för tillfället. Grupper som tidigare satt säkra på sina jobb kommer att få känna av större osäkerhet och andra grupper kommer att gå den motsatt vägen. Man kan gott tänka sig andra basenheter att organisera kassorna utifrån, kooperativ, geografiskt bestämda, föreningar, kommunala etc.

Jag utgår från att aktivt deltagande från de försäkrade i sig ger incitament till att hålla efter dålig skötsel, ev fusk och för höga avgifter.

För mig är en förstaligad försäkring förvandlad till ett bidrag ingen bra lösning.

Peter Karlberg Blogger sa...

Kopplingen mellan yrke/bransch och a-kassa är historisk. Den är det kanske dags att släppa, istället kan man ju tänka sig att försäkringsbolagen erbjöd sådan försäkring baserad på s.k. ömsesidighet. Då väljer man helt enkelt den som bäst svarar mot ens egna behov och önskemål om avgifter, ersättningsnivåer etc. Kanske är det så man organiserar denna typ av kollektiva nyttigheter på 2000-talet. Annars är ju förstås jag mer tilltalad av rena kooperativa kassor.

Nuvarande arbetsgivaravgifter som används för ändamålet kan ju enkelt omvandlas till det "löneutrymme" de förutsätts vara.