söndag 28 augusti 2011

Fria tankars hem. Om Centerpartiet och framtiden.


I torsdags var jag på begravning. Med svart kostym, den vita skjortan och svarta slipsen var jag där tillsammans med andra i en fullsatt kyrka. En av våra samhällsbyggare hade gått bort, plötsligt och alltför tidigt. Jag kände honom bara sedan något år tillbaka, jag hade förmånen att få träffa honom och byta några tankar, men framför allt glädjas åt den enorma kunskapsrikedomen, bildningen och bredden på hans insikt. Han talade om konst med samma auktoritet som han talade om jordbruk och politik. Samhället var det som höll oss samman som jag förstod honom.

Hans namn är Henry Carlsson, bonde, kulturmänniska, politiker och mycket mer. Tanumsbo med anor i många släktled tillbaka. Och centerpartist. I Tanums kommun har Centern alltid varit stort, ledande och styrande. Han var aktiv i kommunalfullmäktige i 30 år och även som kommunalråd under en period på 80-talet.

Efter sin aktiva politikertid startade han tillsammans med sin hustru Fria Tankars Hem, en tankesmedja skulle väl akademikerna säga idag. Kring köksbordet skulle människor av olika åsikter och profession få en plats att utveckla fria tankar. Själv var han bonde av födseln, men skaffade sig en bildning som många andra på 1950-talet genom Hermods och en aldrig sinande kunskapstörst med en nyfikenhet på det som sträckte sig bortom det omedelbart nära. Han spelade teater och kunde sin Tjechov, Gorkij och Strindberg. Kort sagt en representant för de som en gång byggde det här landet. Folkrörelsernas folk, de som inte ville vänta utan själva byggde landet, de som över allt annat ville tänka fritt som fria män och kvinnor. Det praktiska livets intelligentia.

Och det är ett frihetsideal som ligger ljusår från den Stureplanscenter som hänger sig åt abstraktioner och akademiskt modellbyggande, där kodorden definierar friheten utifrån marknad, BNP och kundrelationer. Eller, för den delen, de som i arbetarrörelsen talar för ett bejakande av populismen. Nej, vi talar om det frihetsideal som låg till grund för kooperationen, intresseföreningar och partier.

Två grenar mejslas ut under 1900-talet, dels arbetarrörelsens, dels bonderörelsen för landsortens befolkning. Inte sällan kom de i konflikt med varandra, ibland uttalad ibland outtalad. Men likafullt byggde dessa folkrörelser ett samhälleligt system av banker, försäkringsbolag, distributionsföreningar, producentföreningar, kulturföreningar, studieförbund, folkhögskolor etc, allt i vetskap om att folkliga intressen måste organisera sig för att inte hamna under klacken på en marknadens diktatur. Eller snarare, om marknaden ska tjäna samhället så måste dess krafter balanseras i styrka och organisation.

Arbetarrörelsen byggde sina fackföreningar, hyresgästföreningar, inköpsföreningar och a-kassor för att upprätthålla balansen. En fungerande arbetsmarknad kräver starka parter. Bonderörelsen å sin sida byggde distributionsföreningar och inköpsföreningar, så långt det var möjligt ville man ha kontroll över vad marknaden gjorde med deras produkter. När bönderna skapade sin egen finansiering i form av Jordbrukskassan-Föreningsbanken-Sparbanken så valde arbetarrörelsen den diametralt andra vägen, man förlitade sig på staten och Postsparbanken blev "vår" bank. Där bonderörelsen valde den decentraliserade vägen valde Arbetarrörelsen den centralistiska. Här går också den skarpa ideologiska skiljelinjen. I synen på friheten och det frihetliga. Arbetarrörelsens skepsis riktades inte bara mot landsbygdsrörelsen utan också mot de frihetliga företrädarna inom arbetarrörelsen själv.

Här i Bohuslän så förenades snarast de bägge rörelserna idémässigt; som ett av de få distrikten i Sverige, så byggdes arbetarrörelsen i stenhuggarland inte på en socialdemokratisk grund utan på en anarko-syndikalistisk ideologi fast rotad bland den internationella samling som utgjorde stenarbetarna. I fiskarsamhällena fick kvinnorna en utvidgad samhällelig roll, då deras män kunde var borta länge till sjöss, och inte alltid kom de hem i livet, i stenbrotten jobbade skandinaver sida vid sida med duktigt yrkesfolk från Sydeuropa, som också tog med sig sina frihetliga idéer om socialismen till Bohusläns blandade samhällen av fiskare, arbetare och bönder. Och de tankarna låg nära bonderörelsens som ju grundade sig på böndernas av hävd starka motstånd mot staten och överheten. Socialdemokratin kom att ägna oerhört mycket tid och kraft för att bekämpa ”denna ohyra i den röda fanans veck”. Sorgligt nog. I sina statssocialistiska och monopolistiska ambitioner offrade man frihetlighetens idéarv. För det var en praktiskt grundad ideologi som hämtade sina grundvalar från den amerikanska författningens ord om varje individs okränkbara rätt att förverkliga sina drömmars längtan.

Den sk Stureplanscentern, som dominerar Centerpartiet idag, saknar den erfarenhet och kunskap som låg till grund för den klassiska centertanken om individens rätt. I stället så har man ersatt den med den ”nyliberalism” som för de flesta av oss redan passerat sitt bäst-före-datum. Och vikande opinionssiffror verkar bekräfta detta.

Jag hoppas på är att Centerpartiet skall lyckas återknyta till sin praktiska liberalism, inte återvända eller gå tillbaka utan just återknyta för att bli ett parti med rötterna i landsbygden, och åter tala för dessa nästan 50% av medborgarnas intresse. Med ett sådant Centerparti skulle helt nya möjligheter öppna sig. Med ett skickligt hanterande från socialdemokratins sida skulle den förlamande blockbildningen kunna ersättas av ett regeringsunderlag med stark folklig förankring, och den ideologiska fundamentalismen ersättas av den praktiska erfarenheten. Den kommande centerstämman skulle kunna ta en del nödvändiga steg i den här riktningen. Det politiska livet behöver ett Fria Tankars Hem

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

lördag 20 augusti 2011

Rädda menige Juholt?


Igår satt jag i bilen och hörde försvarsutskottets vice ordförande, moderaten Cecilia Widegren, uttala sig om försvarets milt sagt havererade helikopteraffärer. Ett långvarigt hanterande av inköp av nya helikoptrar till försvaret har ännu inte nått vägs ände. Försvarets helikopterförare upprätthåller den militära beredskapen genom att sitta och övningsköra i simulatorer. Av helikopter 14 och än mindre 15 och 16 syns inte röken. Det är inte utan att man undrar om Mogens Glistrups gamla ide om att ersätta det danska försvaret med en telefonsvarare, som på ryska meddelar ”vi ger oss.” har förverkligats. När den lede fi närmar sig landets gränser grenslar det svenska försvaret sina simulatorer till landets försvar.

Försvarsexperter menar att avtal och kontrakt borde annulleras och helikopterleverantören borde betala skadestånd till den svenska staten för sina uteblivna leveranser. Försvarsutskottet meddelar genom sin vice ordförande att affärerna skall fullföljas och om försvaret drar sig ur så riskerar den svenska staten att drabbas av stora skadestånd. (sic!)

Vore det inte naturligt om Försvarsutskottets ordförande var den som talade med pressen i den här saken? Han heter Peter Hultqvist och är socialdemokrat. Han är som vanligt tyst och tar inte det politiska initativet. Det överlåter han till moderaterna.

I förrgår så hörde jag på samma radio utrikesutskottets vice ordförande Urban Ahlin, socialdemokrat, summera den havererade insatsen med en bordningsstyrka i Libyen. Nato förklarade att man inte hade något behov av den. Och Ahlin säger då att ”NATO misslyckats" med att använda den svenska bordningstyrkan, och att detta inte alls skulle vara ett nederlag för den socialdemokratiska linjen.

Det hela visar sig ju bli alltmer parodiskt. Styrkan lanserades en gång som ett oeftergivligt krav från s för att gå med på en vidare insats i Libyen, detta efter att Juholt kring påsk något förhastat och utan förankring i partiet förklarat att den svenska insatsen var över och att andra länder nu fick bära sin del av kakan (!?). I ett försök att rädda den nye partiledaren från detta magplask gick då Urban Ahlin in och förklarade att det som partiledaren egentligen hade sagt vara att Sverige nu skulle bära en större del av kakan. Nyspråk någon? Pressad på vad så förklarade samme Ahlin att svensk trupp på marken var ett krav från s. Och sedan lanserades iden om en bordningsstyrka. Problemet var bara att ingen frågat efter den, något egentligt behov förelåg inte. Att nu när hela iden visat sig vara dödfödd från början, beskriva det som NATO´s misslyckande, är bara ytterligare en led i räddningsoperationen av Juholt. Hela idén med en bordningsstyrka var ett socialdemokratisk påhitt för att rädda sin partiledares ansikte. Och Ahlin bär lydigt sin husses börda för att rädda sitt eget

Ahlin är ju en av de få från Sahlins gamla garde som fått nåden att fortsätta under den nya ledningen. För honom gäller det nu att om och om igen bevisa sin lojalitet, annars faller han. Samma krav gäller ju inte för Peter Hultqvist, som ställdes ute i kylan under Sahlin och som gammal god vän till Juholt var en av de första att få sin upphöjelse. Så trygg att han inte behöver uttala sig. För givetvis borde det vara han som i kraft av att vara försvarsutskottets ordförande uttalar sig om helikopteraffären. Likaså borde han ju tillsammans med Ahlin vara den som svara på frågor om den svenska truppens sammansättning och hur krigsmaktens resurser disponeras i sina internationella åtaganden. Men Hultqvist är tyst. När jag en gång avvisade förslaget om just Hultqvist som ny partisekreterare med att den mannens tystnad diskvalificerar honom för partisekreterareposten, så fick jag ilskna svar från Hultqvist vänner. Hultqvist är och förblir en vänskapstillsättning tills han har bevisat motsatsen.

Det är till stort förfång för den socialdemokratiska oppositionspolitiken när dess representanter är tysta och överlåter ordet till regeringen. Våra viktigaste företrädare lyser med sin frånvaro, och när b-laget stiger fram så är det som kanonmat, med i akt och syfte att rädda menige Juholt. Och den verkliga politiken överlåts till borgarna.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

söndag 7 augusti 2011

Nej, jag älskar inte mitt land. Jag är inte patriot.


Nej, jag älskar inte mitt land. Jag är inte stolt över det. Jag förstår inte hur?

Jag gillar demokrati och rättvisa. Jag tycker att en lag mot barnaga är fantastisk. Och att inget går upp mot Södra lapplands fjällvärld. Eller en heldag i Bohusläns skärgård.

Jag älskar min sambo, jag älskar mina barn och barnbarn, min syskon och mina föräldrar. Jag älskar min Gud. Kärleken är själva grunden i varje anständigt liv.
Jag tycker om att resa och är alltid själaglad när jag kommer hem. Hem till det välkända, det invanda, min egen ordning i kylskåpet och tidningen i brevlådan om morgonen. Jag är född i Sverige, jag bor i Sverige. Min farsa var västgöte och morsan skånska, själv räknar jag mig som lapp, bosatt i Bohuslän. Svenska är mitt modersmål, mitt förstaspråk som jag behärskar för att uttrycka mina innersta känslor och tankar. Och allt detta är det som är jag.

Jag gjorde lumpen och skulle göra om den om jag måste. Inte för att jag älskar mitt land eller håller nationen och dess fana högt. Utan för att jag är beredd att försvara vem det än må vara som någon annan försöker sätta sig på. Jag gillar demokrati, yttrandefriheten och rätten att tänka fritt. Jag gillar att kunna röra mig fritt varthän jag så önskar, jag vill inte att någon ska öppna min post eller lyssna på mina privata samtal. Rätten till det är jag beredd att slåss för.

Men inget av det här gör mig till patriot. Som om det skulle finnas en speciell ”svensk” demokrati, eller ett särskilt ”svenskt” människovärde. Eller att kärleken skulle vara specifikt "svensk". Frihet jämlikhet och solidaritet känner inga sådana nationsgränser. Kampen för detta har hela världen som skådeplats. Demokratin liksom människovärdet är universell.

Därför blir det så underligt när den norske terroristen, Sverigedemokrater och nazister avfärdas av de som anser sig vara bättre nationalister och patrioter, för att de har kidnappat fanan, nationaldagen och nationalsången, att de stulit KarlXII och folkdräkten från svenska folket. Man behöver inte släcka ljuset för att få svårt att skilja den ene från den andre.
Peter Karlberg försöker på sin blogg att hålla en låga brinnande när han pekar på orden vi använder oss av, hur språket skapar grogrund för de grumliga tankesystem som driver sådana som Lasermannen, Malmö-skytten och den norske terroristen till handling. Vi måste våga granska vårt eget tankesätt, hur vi ordlägger oss och debatterar för att se hur vi själva bidrar till ett klimat där ondskan låter sig personifieras.

För några år sedan skrev jag en kritisk blogg på den socialdemokratiska bloggportalen S-info om Fremskrittspartiets (Frp) framväxt i Norge, om hur de i hägn av kampen mot norskt medlemskap i EU kunde utveckla en politisk acceptans och en organisation som satte deras program på den politiska agendan. Utan någon form för kritik eller försök att skilja den politiska mittens och vänsterns syn på nej-et från extremhögerns så kunde Frp växa till en dominerande kraft i den norska politiska debatten. Jag pekade på hur detta var mönstret också i andra länder och inte minst i Sverige, där socialdemokrater och andra i kampen mot EMU i början av 2000-talet lät Sverigedemokraterna delta som en fullvärdig deltagare i motståndsfronten. Jag lämnade arbetet mot EMU när ledningen vägrade diskutera detta. Resultatet fick vi se med ett SD som från den kampanjen har haft en obruten kurva uppåt i opinionen från ett knäppgöksparti till att idag vara vågmästare i riksdagen.

Och vilken respons det blev! Rabiata ungdomar och pensionärer skrev upprörda kommentarer om fräckheten att sammanföra SD med Socialdemokrater mot EMU, som om det var jag, kritikern, som hade placerat SD och S mot EMU i samma kampanj! Man kunde inte se något problem att samarbeta med SD i sakfrågor som detta. Något behov av någon precisering av vad som skiljde ett socialdemokratisk nej från en Sverigedemokratiskt dito, så länge man kämpade för samma sak, förelåg inte. Man betraktade mitt skrivande som ett påhopp och något som sölade ner och kladdade till de välmenande! Det hela var rätt så trist, men ännu mera trist var att jag fick rätt. Tristast av allt är att man inte ser bjälken i sitt eget öga.

Nej det finns inga tjuvar och kidnappare! Det finns bara oreflekterat tankegods och fega undanflykter. Vi bär alla ett ansvar för samhällsdebatten. Frånsäger vi oss det så är vi också medskyldiga.

Om den politiska debatten kan man söka här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

fredag 5 augusti 2011

”Det är väl inget fel att älska sitt land!”


Den norske terroristen hade sin hemvist i nationalismen. I hans tankevärld delas världen i nationer, vars folk kan karaktäriseras utifrån sin nationella identitet. Antingen kan man försvara den nationella särarten eller förråda den är slutsatsen. Och i kampen för den nationella särarten sågs Arbeiderpartiet som förrädare. De måste varnas och korrigeras. Det är den nationelles plikt. Oavsett de fasansväckande konsekvenser det fick.

Jag har haft förmånen att arbeta i Norge i snart 30 år. Det har varit fantastiska år och jag har fått många vänner för livet. Jag har också kunnat följa en epok av det moderna Norges framväxt. Den nationella politiska högerns framväxt. Den sammanfaller med livstiden för den norske terroristen. Han har aldrig upplevt något annat Norge än det, där patriotism och nationalism blandas till en accepterad politisk brygd som idag en tredjedel av befolkningen kan tänka sig rösta på, men många många fler omfattar i sin dagliga retorik. Den har blivit accepterad i långt vidare kretsar än den lilla internetmenighet som kan samlas kring sin unkna ideologi och sina drömmar om den rena nationen. Den omfattar betydligt flera än de som ger Fremskrittpartiet sitt uttalade stöd. Bakom påståendet ”Det är väl inget fel att älska sitt land!” lämnas spelutrymmet för självförhärligande och särartslegitimitet. För den som odlar den nationella särarten är steget inte långt till hatet, islamofobien och konspirationsteorierna. Och precis som i lasermannens och Malmömördarens fall så är inte steget långt för den som vill omvandla sitt hat till handling.

Nationalismen som vi känner den idag är ett tankegods som följde på den sekulariserade, borgerliga statens framväxt. Världen delades inte längre in i länder, geo-politiska enheter vars utbredning bestämdes genom erövring och nederlag. I takt med avskaffandet av den religiöst motiverade feodala staten där makten representerade Gud fick vi nu nationer vars stater förväntades i högre eller mindre grad representera folket. Folket blev en ny entitet som förenades av sina gemensamma särdrag. Och dessa särdrag är starkare än den geopolitiska verkligheten, och starkare än klasstillhörigheten. Sålunda kan man hävda att det finns tyskar boende i Tjeckoslovakien eller Polen som legitimerar en annektion av de områden som befolkas av dessa ”tyskar”. Ungrare i Rumänien äger samma rätt. Under kriget på Balkan kunde serber ta sina avrättade bosniska grannars hus i besittning med motiveringen att ”vi har bott här i 600 år, dom bara i 400.”

Nationalismen närs av tanken på den egna nationens särart, att dess medborgare är särskilda. Gärna lite bättre, lite smartare, lite mer humana, lite mer mänskliga än andra folk. Och det är denna särart som legitimerar de förfärligaste handlingar. 1800- och 1900-talen är en enda lång historia som bekräftar detta.

Och om och om igen har det visat sig att det inte är mångfald som skapar ondskan. Den iscensätts istället av den nationalism som hänvisas till i kampen mot mångfald. Den norske terroristen var besatt av denna världsbild. Precis som i Bosnien, Rwanda, Tyskland, Kina. Utøya fogas till raden av namn - Srebreniça, Gikonda, Auswitsch, Lhasa.

Man kan tycka att nationalismen borde ha avslöjats och avfärdats av det politiska samhället, men tvärtom, man underblåser den. I Sverige inrättas en nationaldag, vi hyllar 17 mai och 14 juli som föredömen, nationer som förstår att odla sin nationella särart. ”Det är väl inget fel att älska sitt land!” utbrister man, men det man egentligen säger är att man älskar sin nationalitet, det är svenskheten i dig som förs till torgs, inte landet. För här förstår man ingen skillnad på land och nation. Och man är fullkomligt okritisk till sin egen retorik.

I efterdyningarna av terroristens perversa manifestation av nationens intressen i Norge hör man lite om detta. Lika lite som efter lasermannens härjningar i Stockholm eller den skjutande terroristen i Malmö. I Norge fylls media av resonemang om ”en liten nation mot världen”, man beskriver den ”norska demokratin”, ”den empatiska norrmannen”, ”det särskilda norska mänskliga sinnelaget”, you name it. Man förstärker bilden av nationell särart och illustrerar det med ett hav av röda vita och blå fanor. Utan att för ett ögonblick reflektera över hur det återupprepar terroristens egen världsbild. Så fungerar nationalismen över hela världen. Inte minst i Sverige. Det är själva grogrunden för den pest som ridit Europa så länge, som skapat så mycket lidande.

Det gör inte alla som hävdar nationella åsikter, till presumtiva terrorister. Till det krävs en hängivenhet, galenskap och tillägnad ondska som är oerhört svår att förstå. Men dessa människor finns och det är i ett samhällsklimat där vi svänger oss med begrepp som ”Vi svenskar gör...” , ” Det är typiskt svenskt att ... ” där språktest och kunskap om matseder i avlägsna landsdelar är förutsättningen för medborgarskapet, som fröet sås. Det är där som offentligheten, ”folk flest” säger man i Norge, ”vanligt folk” säger svenskarna, skänker terroristen legitimitet för sina handlingar.

Det är lätt att samlas kring tolerans och mångkultur, att ta avstånd från islamofobi och rasism. Vi är ju i grunden alla goda människor, eller hur? Att avfärda hatet i det offentliga samtalet; när insändarsidor, facebook och bloggar fylls av mer eller mindre etablerade skribenters lättsinniga användning av ”skjut dom djävlarna”-metaforer, vem avskyr inte det?

Men klarar vi att begrunda oss själva, vår egen vardagsnationalism och odling av särarten? Den "oskyldiga" nationalism som omfattas av så många fler än den ensamme terroristen. För til syvende og sist så är det denna ”medverkan” som gör terroristen på Utøya möjlig.


Norska författare har börjat gå djupare i självrannsakan. Läs Anne Holt, Jon Nesbø, Jan Kjaerstad. Jenny Morelli skriver bra här. Nils Minkmar vidgar perspektivet och skriver här.

Men var finner man det politiska Sverige i den debatten? Torbjörn Tännsjö försöker i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,