Nej, jag älskar inte mitt land. Jag är inte patriot.

Nej, jag älskar inte mitt land. Jag är inte stolt över det. Jag förstår inte hur?

Jag gillar demokrati och rättvisa. Jag tycker att en lag mot barnaga är fantastisk. Och att inget går upp mot Södra lapplands fjällvärld. Eller en heldag i Bohusläns skärgård.

Jag älskar min sambo, jag älskar mina barn och barnbarn, min syskon och mina föräldrar. Jag älskar min Gud. Kärleken är själva grunden i varje anständigt liv.
Jag tycker om att resa och är alltid själaglad när jag kommer hem. Hem till det välkända, det invanda, min egen ordning i kylskåpet och tidningen i brevlådan om morgonen. Jag är född i Sverige, jag bor i Sverige. Min farsa var västgöte och morsan skånska, själv räknar jag mig som lapp, bosatt i Bohuslän. Svenska är mitt modersmål, mitt förstaspråk som jag behärskar för att uttrycka mina innersta känslor och tankar. Och allt detta är det som är jag.

Jag gjorde lumpen och skulle göra om den om jag måste. Inte för att jag älskar mitt land eller håller nationen och dess fana högt. Utan för att jag är beredd att försvara vem det än må vara som någon annan försöker sätta sig på. Jag gillar demokrati, yttrandefriheten och rätten att tänka fritt. Jag gillar att kunna röra mig fritt varthän jag så önskar, jag vill inte att någon ska öppna min post eller lyssna på mina privata samtal. Rätten till det är jag beredd att slåss för.

Men inget av det här gör mig till patriot. Som om det skulle finnas en speciell ”svensk” demokrati, eller ett särskilt ”svenskt” människovärde. Eller att kärleken skulle vara specifikt "svensk". Frihet jämlikhet och solidaritet känner inga sådana nationsgränser. Kampen för detta har hela världen som skådeplats. Demokratin liksom människovärdet är universell.

Därför blir det så underligt när den norske terroristen, Sverigedemokrater och nazister avfärdas av de som anser sig vara bättre nationalister och patrioter, för att de har kidnappat fanan, nationaldagen och nationalsången, att de stulit KarlXII och folkdräkten från svenska folket. Man behöver inte släcka ljuset för att få svårt att skilja den ene från den andre.
Peter Karlberg försöker på sin blogg att hålla en låga brinnande när han pekar på orden vi använder oss av, hur språket skapar grogrund för de grumliga tankesystem som driver sådana som Lasermannen, Malmö-skytten och den norske terroristen till handling. Vi måste våga granska vårt eget tankesätt, hur vi ordlägger oss och debatterar för att se hur vi själva bidrar till ett klimat där ondskan låter sig personifieras.

För några år sedan skrev jag en kritisk blogg på den socialdemokratiska bloggportalen S-info om Fremskrittspartiets (Frp) framväxt i Norge, om hur de i hägn av kampen mot norskt medlemskap i EU kunde utveckla en politisk acceptans och en organisation som satte deras program på den politiska agendan. Utan någon form för kritik eller försök att skilja den politiska mittens och vänsterns syn på nej-et från extremhögerns så kunde Frp växa till en dominerande kraft i den norska politiska debatten. Jag pekade på hur detta var mönstret också i andra länder och inte minst i Sverige, där socialdemokrater och andra i kampen mot EMU i början av 2000-talet lät Sverigedemokraterna delta som en fullvärdig deltagare i motståndsfronten. Jag lämnade arbetet mot EMU när ledningen vägrade diskutera detta. Resultatet fick vi se med ett SD som från den kampanjen har haft en obruten kurva uppåt i opinionen från ett knäppgöksparti till att idag vara vågmästare i riksdagen.

Och vilken respons det blev! Rabiata ungdomar och pensionärer skrev upprörda kommentarer om fräckheten att sammanföra SD med Socialdemokrater mot EMU, som om det var jag, kritikern, som hade placerat SD och S mot EMU i samma kampanj! Man kunde inte se något problem att samarbeta med SD i sakfrågor som detta. Något behov av någon precisering av vad som skiljde ett socialdemokratisk nej från en Sverigedemokratiskt dito, så länge man kämpade för samma sak, förelåg inte. Man betraktade mitt skrivande som ett påhopp och något som sölade ner och kladdade till de välmenande! Det hela var rätt så trist, men ännu mera trist var att jag fick rätt. Tristast av allt är att man inte ser bjälken i sitt eget öga.

Nej det finns inga tjuvar och kidnappare! Det finns bara oreflekterat tankegods och fega undanflykter. Vi bär alla ett ansvar för samhällsdebatten. Frånsäger vi oss det så är vi också medskyldiga.

Om den politiska debatten kan man söka här.

Läs även andra bloggares åsikter om patriot, nationen, Sverige, Sverigedemokraterna, terrorism, nationalism, politik,

Frihet är en grundläggande socialdemokratisk värdering, övervakning är det inte.

Idag uttalar sig Morgan Johanssson från Lund, ordförande i riksdagens justitieutskott men också socialdemokratisk riksdagsman och ordförande i partiets kriskommission, till Svenska Dagbladet och kräver ökade övervakningsbefogenheter för SÄPO. Det som i debatten kan förkortas till FRA. Morgan Johanssons ståndpunkt har många problem, det främsta är att den inte kan förenas med frihetsträvandet i våra grundvalar. Just friheten i "Frihet, jämlikhet och solidaritet" har en tendens att falla bort när ledande socialdemokrater tänker till. Och frihet är en komplicerad sak men likafullt vårt mål. Dessutom bryter hans ståndpunkt mot de kongressbeslut som har fattats i frågan.

På 2009 års socialdemokratiska partikongress beslöt Socialdemokraterna, efter en intensiv debatt, att riva upp, göra om och göra rätt när det gällde FRA-lagen samt att partiet skulle verka för en ny och bättre beredning i dialog med medborgarna angående FRA. Kongressen beslutade enligt följande; “Vi vill att en parlamentarisk utredning börjar om från början med frågan – i bättre dialog med medborgarna. Lagen bereddes för dåligt, och har allvarliga brister när det gäller grundläggande krav på rättssäkerhet, integritetsskydd och proportionalitet.”.

Den tragiska händelsen med självmordsbombaren i Stockholm får inte ligga som grund för ytterligare övervakningsiver från staten. Att svika vallöftet om att riva upp FRA-lagen är att svika partimedlemmarna men också att svika alla som röstat på oss. Behovet av en underrättelsetjänst är en sak, men mer massövervakning av befolkningen är en helt annan. Socialdemokraterna måste värna individens rätt till sin privata sfär. Frågan om ett rättssäkert skydd för den personliga integriteten och debatten om massavlyssning har kommit för att stanna.

Att i en het situation ta till repressionssläggan och dessutom muslimskräcken är tecken på ett sällsynt dåligt omdöme. Även om man skulle vinna tillbaka några överlöpta SD-sympatisanter. När lasermannen I och lasermannen II spred sin terror och när sektledare i Knutby indoktrinerade till fundamentalistiska mord höjdes inga röster för att hela folket skulle övervakas. Inte heller när fackföreningsmannen Björn Söderberg mördades av högerextremister för att skrämma fackföreningsrörelsen till tystnad, väcktes krav på inskränkta medborgerliga fri- och rättigheter.

Morgan Johanssons spelar på många människors rädsla när han vill ta initiativet i debatten. Men han manövrerar också i de grumliga vatten där ordet muslim sänder ut fördomsfulla signaler. Att spela på människors rädsla är vad populistiska partier ägnar sig åt och det är något vi som ansvarstagande parti ska akta oss för.

Att vi som enskilda partimedlemmar har olika uppfattning i frågan är en sak. Men att helt och hållet strunta i det beslut som en partikongress har tagit kan inte anses vara i enlighet med våra stadgar. Därför borde Morgan Johansson i respekt för partikongressen och den socialdemokratiska linjen retirera när det gäller SÄPO´s önskemål om utökade befogenheter att beställa övervakning från FRA.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, socialdemokraterna, framtid, populism, terrorism, Islam, övervakning, SÄPO

Erik Laakso, Peter Högberg, Rebella
Lars Erik Forsberg Jonas Morian, Ola Berg , Johan Westerholm, Aftonbladet är några bland många som reagerat.