Nej, jag älskar inte mitt land. Jag är inte patriot.

Nej, jag älskar inte mitt land. Jag är inte stolt över det. Jag förstår inte hur?

Jag gillar demokrati och rättvisa. Jag tycker att en lag mot barnaga är fantastisk. Och att inget går upp mot Södra lapplands fjällvärld. Eller en heldag i Bohusläns skärgård.

Jag älskar min sambo, jag älskar mina barn och barnbarn, min syskon och mina föräldrar. Jag älskar min Gud. Kärleken är själva grunden i varje anständigt liv.
Jag tycker om att resa och är alltid själaglad när jag kommer hem. Hem till det välkända, det invanda, min egen ordning i kylskåpet och tidningen i brevlådan om morgonen. Jag är född i Sverige, jag bor i Sverige. Min farsa var västgöte och morsan skånska, själv räknar jag mig som lapp, bosatt i Bohuslän. Svenska är mitt modersmål, mitt förstaspråk som jag behärskar för att uttrycka mina innersta känslor och tankar. Och allt detta är det som är jag.

Jag gjorde lumpen och skulle göra om den om jag måste. Inte för att jag älskar mitt land eller håller nationen och dess fana högt. Utan för att jag är beredd att försvara vem det än må vara som någon annan försöker sätta sig på. Jag gillar demokrati, yttrandefriheten och rätten att tänka fritt. Jag gillar att kunna röra mig fritt varthän jag så önskar, jag vill inte att någon ska öppna min post eller lyssna på mina privata samtal. Rätten till det är jag beredd att slåss för.

Men inget av det här gör mig till patriot. Som om det skulle finnas en speciell ”svensk” demokrati, eller ett särskilt ”svenskt” människovärde. Eller att kärleken skulle vara specifikt "svensk". Frihet jämlikhet och solidaritet känner inga sådana nationsgränser. Kampen för detta har hela världen som skådeplats. Demokratin liksom människovärdet är universell.

Därför blir det så underligt när den norske terroristen, Sverigedemokrater och nazister avfärdas av de som anser sig vara bättre nationalister och patrioter, för att de har kidnappat fanan, nationaldagen och nationalsången, att de stulit KarlXII och folkdräkten från svenska folket. Man behöver inte släcka ljuset för att få svårt att skilja den ene från den andre.
Peter Karlberg försöker på sin blogg att hålla en låga brinnande när han pekar på orden vi använder oss av, hur språket skapar grogrund för de grumliga tankesystem som driver sådana som Lasermannen, Malmö-skytten och den norske terroristen till handling. Vi måste våga granska vårt eget tankesätt, hur vi ordlägger oss och debatterar för att se hur vi själva bidrar till ett klimat där ondskan låter sig personifieras.

För några år sedan skrev jag en kritisk blogg på den socialdemokratiska bloggportalen S-info om Fremskrittspartiets (Frp) framväxt i Norge, om hur de i hägn av kampen mot norskt medlemskap i EU kunde utveckla en politisk acceptans och en organisation som satte deras program på den politiska agendan. Utan någon form för kritik eller försök att skilja den politiska mittens och vänsterns syn på nej-et från extremhögerns så kunde Frp växa till en dominerande kraft i den norska politiska debatten. Jag pekade på hur detta var mönstret också i andra länder och inte minst i Sverige, där socialdemokrater och andra i kampen mot EMU i början av 2000-talet lät Sverigedemokraterna delta som en fullvärdig deltagare i motståndsfronten. Jag lämnade arbetet mot EMU när ledningen vägrade diskutera detta. Resultatet fick vi se med ett SD som från den kampanjen har haft en obruten kurva uppåt i opinionen från ett knäppgöksparti till att idag vara vågmästare i riksdagen.

Och vilken respons det blev! Rabiata ungdomar och pensionärer skrev upprörda kommentarer om fräckheten att sammanföra SD med Socialdemokrater mot EMU, som om det var jag, kritikern, som hade placerat SD och S mot EMU i samma kampanj! Man kunde inte se något problem att samarbeta med SD i sakfrågor som detta. Något behov av någon precisering av vad som skiljde ett socialdemokratisk nej från en Sverigedemokratiskt dito, så länge man kämpade för samma sak, förelåg inte. Man betraktade mitt skrivande som ett påhopp och något som sölade ner och kladdade till de välmenande! Det hela var rätt så trist, men ännu mera trist var att jag fick rätt. Tristast av allt är att man inte ser bjälken i sitt eget öga.

Nej det finns inga tjuvar och kidnappare! Det finns bara oreflekterat tankegods och fega undanflykter. Vi bär alla ett ansvar för samhällsdebatten. Frånsäger vi oss det så är vi också medskyldiga.

Om den politiska debatten kan man söka här.

Läs även andra bloggares åsikter om patriot, nationen, Sverige, Sverigedemokraterna, terrorism, nationalism, politik,

Är det att förundras över att när svenska folkets förtroende låg i vågskålen så vägde vi för lätt?

Vi förlorade valet. En gång till. Endast tack vare en stark Mona Sahlin och en vänsterpartists sjuka mor lyckades vi komma över 30 % av rösterna.

Vi har gjort många misstag, låt oss undgå att upprepa förra gångens återigen. Då, 2006, skyllde vi allt på en person med både litet och stort P. Vi struntade i självkritiken, vi lade den inte som grund för utarbetandet av en ny politisk plattform. Vi bytte ledarstil och satsade på lite nymodigheter. Det var det stora misstaget.

Vi borde ha utnyttjat tiden i opposition till analys, av samhället, vårt parti och vår politik. Det gjorde vi inte.

I stället satsade vi på en pekafinger-demagogi. Från dag 1 i opposition anklagade vi regeringen för än det ena, än det andra. Detta utvecklades till en långvarig agitation som skulle tjäna att odugligförklara regeringens förmåga att sköta sitt uppdrag. Vi utmanade de borgerliga i regeringsduglighet, som om politikens främsta mål är god förvaltning av kommun, landsting och stat, och främst dess finanser. För att klara detta så vecklade vi in oss i märkliga statistiska hokuspokus-räknestycken.

-När de LO-anställdas löner äntligen efter många års eftersläpning ökade mer än tjänstemännens så talade vi om sjunkande löner och ökade klyftor.
-När arbetslösheten började minska igen efter finanskrisen gick vi upp i falsett och förfasades över en galopperande arbetslöshet.
-När statsskulden sjönk så anklagade vi regeringen för att låna till skattesänkningar.
-När vi förfasades över att socialförsäkringen ändrades, så glömde vi att det var vi som tillsatte utredningen som låg till grund, att den leddes av en socialdemokrat och att det var vi som anställde de 300 tjänstemännen, som skulle jaga fuskarna.
-SSU gick ut i våldsam kampanj där det påstods att var fjärde ungdom var arbetslös genom att hänvisa till en statistik där skoltrötta 8-9-klassare i grundskolan, heltidsstuderande gymnasister och högskolestudenter räknades som arbetslösa.

Detta var grundvalen i odugligförklaringen av de borgerliga i allmänhet och finansministern i synnerhet. Främst i den kören stod vår egen finansministerkandidat. Är det inte misstänkt likt en som fikar efter jobbet? Moderaterna utmanade våren 2009 socialdemokratin om vilket som var det statsbärande partiet i Sverige. De utmanade och vi gick i fällan. Jag förutsade vändningen i opinionen till mitten av juli i år men missade med en vecka. Så klart framstod det för var och en läskunnig men partiledningen och ytterst partisekreteraren vägrade se det. Och jag tror att detta var det enskilt största misstaget. Vi kom aldrig att föra debatten på den ideologiska planhalvan. Förrän sista veckan. Och då hade vi inte annat på fötterna än personliga öden, som gav en obehaglig bismak av att parasitera på en enskild medmänniskas olycka.

Är det att förundras över att vårt förtroende hos medborgarna raserades?

Jag hade många och långa debatter med ledande socialdemokratiska bloggare och även med riksdagsmän och partisekreteraren själv om det vansinniga i detta, men talade inför döva öron. I princip så ombads jag hålla käften. Jag är inte efterklok och sätter mig på höga hästar, men jag viker inte ner mig eller stoppar huvudet i sanden heller. Socialdemokratin gav sig inte tid till att självkritiskt granska sin historia, vi sökte inte en förståelse av det efterindustrilella Europas utmaningar, vi hittade inga ideologiska fundament i de sista 40 årens statsbygge. Vi försökte inte förstå i vad folkrörelsernas och fackets avveckling stod att söka. Vi sökte inte i oss själva.

I stället sökte vi förklaringarna hos motståndaren. Eller rättare sagt, vi demoniserade motståndaren oavsett om de var lettiska arbetare, borgerliga regeringspartier eller rasistiska sverigedemokrater. Ena gången var det den blodtörstiga majoriteten i riksdagen som applåderade beslutet om den förändrade socialförsäkringen och där vi framställde det som att de bara längtade efter få ställa dödssjuka cancersjuka utan hus och hem. Eller så var det känslolösa ministrar som inte köpte ett dödsdömt SAAB för skattepengar. För att inte tala om det bristande ledarskap som inte insåg sveket mot folkhemmet hos den minister som inte betalat TV-avgiften. Vi omänskligförklarade de manliga företrädarna för borgerligheten och idiotförklarade dess kvinnor, Åsa Torstensson, Christina Husmark Persson, Maud Olofsson utan att blinka och talade om en Mosa Mona-kampanj i samma andetag. Och vi ägnade den sista månaden av valkampanjen att beklaga oss över en orättvis behandling från borgerliga media. Tillsammans skapade den här demoniseringen av motståndaren en bild av en socialdemokrati som inte erkände folkets val, verkade anse att landet var utsatt för en statskupp och våldfört av en rovgirig och besudlad borgerlighet.

Är det att förundras över att svenska folkets förtroende låg i vågskålen och att vi vägde för lätt?

I fallet med Sverigedemokraterna så handlade det inte bara om demoniseringen av dem. Vi försökte också att bekämpa dem med tystnaden. Vi skulle inte debattera, inte ta i dem med tång, vi skulle inte ge dem minsta utrymme i debatten. Som om det var vi som hade att avgöra det! Utan att reflektera utan att se de historiska erfarenheterna så gjorde vi samma misstag som gjordes i Frankrike, i Danmark och i Norge. Där det passade fick de var med, annars ignorerade vi dem. När den svenska socialdemokratin genomför sin viktigaste kongress under 2000-talet, den sk Jobbkongressen, så lämnade man den med valplattform där orden invandrare och invandring inte nämns, det 35-åriga nejet till arbetskraftsinvandring stod kvar och ordet diskriminering nämns bara en gång och då i samband med HBT-frågor! Inget ont i det, HBT-frågorna är viktiga. Men hur skall en socialdemokrat som vill bekämpa främlingsfientligheten och dess politiska företrädare i SD få någon vägledning från sitt parti? Nej sanningen att säga, vi stoppade huvudet i sanden, försökte tiga ihjäl dom och fick en draksådd i våra parlamentariska församlingar. Detta kommer historiens dom att fästa vid vårt parti. Det är en skam. För det är inte kämpande medlemmar som har saknats, nej det är ett parti som har svikit, en partiledning som sökt makten före ideologin och en partisekreterare som valt valstrategernas fokusgruppspekulationer framför medlemmarnas ansträngningar i rådslagen inför kongressen.

Är det att förundras över att vi förlorar ännu ett val?

Jag kommer att fortsätta skriva om enskilda frågor, om en socialdemokrati för framtiden, om viktiga allianser och politiska mål, och jag kommer fortsätta vara en böld i baken för vissa. Jag vet att jag har haft viktiga saker att säga, inte därför att jag skulle var så märkvärdig, utan därför att jag vet att jag fortfarande lever med vanliga medborgare, jag lyssnar och samlar på mig och för det vidare i min form.

Och Gud nåde att jag skulle förfalla till reptilhjärnans arroganta reflex som den gestaltas av en av våra riksdagsledamöter här. För det finns så många socialdemokrater och andra vänner som verkligen vill ha en bättre framtid. Och ett parti som svara upp mot den.

Läs även andra bloggares åsikter om valanalys, eftervalsdebatt, valet 2010, val 2010, socialdemokraterna, politik, Sverigedemokraterna, debatt, Mona Sahlin,

Intressant är det att följa sidan Eftervalsdebatt