onsdag 22 september 2010

Är det att förundras över att när svenska folkets förtroende låg i vågskålen så vägde vi för lätt?


Vi förlorade valet. En gång till. Endast tack vare en stark Mona Sahlin och en vänsterpartists sjuka mor lyckades vi komma över 30 % av rösterna.

Vi har gjort många misstag, låt oss undgå att upprepa förra gångens återigen. Då, 2006, skyllde vi allt på en person med både litet och stort P. Vi struntade i självkritiken, vi lade den inte som grund för utarbetandet av en ny politisk plattform. Vi bytte ledarstil och satsade på lite nymodigheter. Det var det stora misstaget.

Vi borde ha utnyttjat tiden i opposition till analys, av samhället, vårt parti och vår politik. Det gjorde vi inte.

I stället satsade vi på en pekafinger-demagogi. Från dag 1 i opposition anklagade vi regeringen för än det ena, än det andra. Detta utvecklades till en långvarig agitation som skulle tjäna att odugligförklara regeringens förmåga att sköta sitt uppdrag. Vi utmanade de borgerliga i regeringsduglighet, som om politikens främsta mål är god förvaltning av kommun, landsting och stat, och främst dess finanser. För att klara detta så vecklade vi in oss i märkliga statistiska hokuspokus-räknestycken.

-När de LO-anställdas löner äntligen efter många års eftersläpning ökade mer än tjänstemännens så talade vi om sjunkande löner och ökade klyftor.
-När arbetslösheten började minska igen efter finanskrisen gick vi upp i falsett och förfasades över en galopperande arbetslöshet.
-När statsskulden sjönk så anklagade vi regeringen för att låna till skattesänkningar.
-När vi förfasades över att socialförsäkringen ändrades, så glömde vi att det var vi som tillsatte utredningen som låg till grund, att den leddes av en socialdemokrat och att det var vi som anställde de 300 tjänstemännen, som skulle jaga fuskarna.
-SSU gick ut i våldsam kampanj där det påstods att var fjärde ungdom var arbetslös genom att hänvisa till en statistik där skoltrötta 8-9-klassare i grundskolan, heltidsstuderande gymnasister och högskolestudenter räknades som arbetslösa.


Detta var grundvalen i odugligförklaringen av de borgerliga i allmänhet och finansministern i synnerhet. Främst i den kören stod vår egen finansministerkandidat. Är det inte misstänkt likt en som fikar efter jobbet? Moderaterna utmanade våren 2009 socialdemokratin om vilket som var det statsbärande partiet i Sverige. De utmanade och vi gick i fällan. Jag förutsade vändningen i opinionen till mitten av juli i år men missade med en vecka. Så klart framstod det för var och en läskunnig men partiledningen och ytterst partisekreteraren vägrade se det. Och jag tror att detta var det enskilt största misstaget. Vi kom aldrig att föra debatten på den ideologiska planhalvan. Förrän sista veckan. Och då hade vi inte annat på fötterna än personliga öden, som gav en obehaglig bismak av att parasitera på en enskild medmänniskas olycka.

Är det att förundras över att vårt förtroende hos medborgarna raserades?

Jag hade många och långa debatter med ledande socialdemokratiska bloggare och även med riksdagsmän och partisekreteraren själv om det vansinniga i detta, men talade inför döva öron. I princip så ombads jag hålla käften. Jag är inte efterklok och sätter mig på höga hästar, men jag viker inte ner mig eller stoppar huvudet i sanden heller. Socialdemokratin gav sig inte tid till att självkritiskt granska sin historia, vi sökte inte en förståelse av det efterindustrilella Europas utmaningar, vi hittade inga ideologiska fundament i de sista 40 årens statsbygge. Vi försökte inte förstå i vad folkrörelsernas och fackets avveckling stod att söka. Vi sökte inte i oss själva.

I stället sökte vi förklaringarna hos motståndaren. Eller rättare sagt, vi demoniserade motståndaren oavsett om de var lettiska arbetare, borgerliga regeringspartier eller rasistiska sverigedemokrater. Ena gången var det den blodtörstiga majoriteten i riksdagen som applåderade beslutet om den förändrade socialförsäkringen och där vi framställde det som att de bara längtade efter få ställa dödssjuka cancersjuka utan hus och hem. Eller så var det känslolösa ministrar som inte köpte ett dödsdömt SAAB för skattepengar. För att inte tala om det bristande ledarskap som inte insåg sveket mot folkhemmet hos den minister som inte betalat TV-avgiften. Vi omänskligförklarade de manliga företrädarna för borgerligheten och idiotförklarade dess kvinnor, Åsa Torstensson, Christina Husmark Persson, Maud Olofsson utan att blinka och talade om en Mosa Mona-kampanj i samma andetag. Och vi ägnade den sista månaden av valkampanjen att beklaga oss över en orättvis behandling från borgerliga media. Tillsammans skapade den här demoniseringen av motståndaren en bild av en socialdemokrati som inte erkände folkets val, verkade anse att landet var utsatt för en statskupp och våldfört av en rovgirig och besudlad borgerlighet.

Är det att förundras över att svenska folkets förtroende låg i vågskålen och att vi vägde för lätt?

I fallet med Sverigedemokraterna så handlade det inte bara om demoniseringen av dem. Vi försökte också att bekämpa dem med tystnaden. Vi skulle inte debattera, inte ta i dem med tång, vi skulle inte ge dem minsta utrymme i debatten. Som om det var vi som hade att avgöra det! Utan att reflektera utan att se de historiska erfarenheterna så gjorde vi samma misstag som gjordes i Frankrike, i Danmark och i Norge. Där det passade fick de var med, annars ignorerade vi dem. När den svenska socialdemokratin genomför sin viktigaste kongress under 2000-talet, den sk Jobbkongressen, så lämnade man den med valplattform där orden invandrare och invandring inte nämns, det 35-åriga nejet till arbetskraftsinvandring stod kvar och ordet diskriminering nämns bara en gång och då i samband med HBT-frågor! Inget ont i det, HBT-frågorna är viktiga. Men hur skall en socialdemokrat som vill bekämpa främlingsfientligheten och dess politiska företrädare i SD få någon vägledning från sitt parti? Nej sanningen att säga, vi stoppade huvudet i sanden, försökte tiga ihjäl dom och fick en draksådd i våra parlamentariska församlingar. Detta kommer historiens dom att fästa vid vårt parti. Det är en skam. För det är inte kämpande medlemmar som har saknats, nej det är ett parti som har svikit, en partiledning som sökt makten före ideologin och en partisekreterare som valt valstrategernas fokusgruppspekulationer framför medlemmarnas ansträngningar i rådslagen inför kongressen.

Är det att förundras över att vi förlorar ännu ett val?

Jag kommer att fortsätta skriva om enskilda frågor, om en socialdemokrati för framtiden, om viktiga allianser och politiska mål, och jag kommer fortsätta vara en böld i baken för vissa. Jag vet att jag har haft viktiga saker att säga, inte därför att jag skulle var så märkvärdig, utan därför att jag vet att jag fortfarande lever med vanliga medborgare, jag lyssnar och samlar på mig och för det vidare i min form.

Och Gud nåde att jag skulle förfalla till reptilhjärnans arroganta reflex som den gestaltas av en av våra riksdagsledamöter här. För det finns så många socialdemokrater och andra vänner som verkligen vill ha en bättre framtid. Och ett parti som svara upp mot den.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant är det att följa sidan Eftervalsdebatt

14 kommentarer:

Anonym sa...

Håller helt med om pekafingerdemagogin - socialdemokratins ledord borde vara ärlighet och hederlighet. Beröm borgarna för ett gott jobb om de har gjort ett sådant, kritisera också det som är mindre bra men demonisera inte. Två andra saker: Bristen på intellekt i sossarnas framtoning, vilket Mona Sahlin delvis kan lastas för, men även nämnda demagogi. Bristen på förståelse för den grundläggande samhällsförändring som sociologen Ronald Inglehart kallat postmaterialism/individualisering. Människor idag vill välja, och vill inte att staten ska komma med massa påbud. Alltså: morot (incentiv) framför piska (reglering). Behåll och utöka RUT, satsa på en rejäl bonus för pappor som tar ut föräldraledighet men kvotera/individualisera inte försäkringen.

Peter sa...

Det bästa jag läst på mycket länge, och det från en sosse!

Anders, jag beundrar din förmåga att sätta ord på en känsla som jag haft så länge. Ända sedan Östros sade "sänka skatten för lånade pengar" för första gången. (för att sedan givetvis acceptera skattesänkningarna... men det är en annan historia)

Anonym sa...

Alla i toppen är utbytbara.

Anonym2

Anonym sa...

Ja. Val vinner man inte på att demonisera motståndaren med uppenbara osanningar. Vems geniala idé var det att låta Wetterstrand sitta och tjata om hur Alliansen sagt uttryckligen att de tänkte göra sig beroende av SD. Alla fattade väl att hon ljög?

Johan Westerholm sa...

Anders

Bra! Länkar.

mvh

Johan

Anders sa...

Det här känns väldigt rätt. Det är även min upplevelse - och jag gick med i partiet för ganska exakt 4 år och 4 dagar sedan för att jag saknade en del av det du beskriver.
Man måste ju våga stå för sin ideologi, samtidigt som man slipar den till att gälla i den tid vi nu lever.

Att det skulle dröja till sista veckan av dessa fyra år innan partiet vågade tala om att S är ett solidariskt parti är minst sagt skämmigt.

Klartexten sa...

Är det bloggaren själv på bilden, utan glasögon?

Klartexten sa...

Helt riktigt! Man MÅSTE ta invandringsdebatten på vinst och förlust! Man lär förlora debatten, men då har åtminstone sanningen vunnit! Kan det bli bättre?

Roland sa...

Det här var den överlägset bästa analysen som skrivits om socialdemokratins kräftgång.Den borde tapetsera väggarna på Sveavägen 68 och vara alla krisgruppers hemläxa.

Anders Nilsson sa...

Klartext, jo det kunde det ha varit, men jag brukar köra lite bicepsträning också. :)

Peter Nicklasson sa...

Du Anders,

Du kunde inte uttryckt det bättre utan att framstå som rabiat.
Otroligt pricksäkert beskrivet - och det av en sosse!!

Synd du inte fick plats i S kriskommission - du hade behövts där.

Anonym sa...

Lysande skrivet, mycket tänkvärt och intressant och det säger jag självklart för att jag själv har dragit exakt samma slutsats innan valet. Men så röstade jag Moderat också, av precis de anledningar du tar upp!

Aldrig att jag röstar på en socialdemokrati som utmålar mig som tillhör Stockholms medelklass som sin fiende, aldrig att jag röstar på en Socialdemokrati som påstår att dess politiska motståndare är så in i själen elaka att de helst vill att döende cancerpatienter ska bli utan ekonomisk ersättning och tyna bort i sin ensamhet, aldrig att jag röstar på en socialdemokrati som har en totalt antiintellektuell hållning till sin omvärld, aldrig att jag röstar på en socialdemokrati som hånar att jag tycker det ger mig en viss rörelsefrihet att få 1000 kr i plånboken extra i månaden genom skattesänkning, aldrig att jag röstar på en socialdemokrati som använder vulgärargument kring enskilda sjukdomsfall i en valrörelse i syfte att demonisera sin motståndare. Nej, för att sossarna ska vara valbara för nån som mig, som är ganska representativ för storstadens medelklass, så krävs att de slutar att utmåla mig som den osolidariske fienden som man kan beskatta hur hårt som helst, han är ju "rik" gubevars, han har ju en månadslön och ett hus!

Alex

Anonym sa...

Att släppa lös monstret Anna Hedborg som utredare av socialförsäkringen är ungefär lika intelligent som att släppa in en kamptränad Amstaff på en lekplats med småbarn, resultatet kan inte bli någonting annat än en total katastrof.

Detta agerande bör rendera socialdemokratin en plats i glömskan för överskådlig tid, och att dessutom försöka knipa politiska poänger på en tragedi som man själv skapat är minst sagt osmakligt.

Anonym sa...

Ska socialdemokraterna någonsin mer lyckas komma till regeringsställning måste dom ju kunna visa att dom har ett eget trovärdigt alternativ, något som dom i som sista valen visat att dom inte har. Det i stort sett enda dom har att komma med är kritik mot motståndarnas förslag. Gemene man har ju liksom genomskådat detta och inser att S inte har någon hållbar egen politik överhuvudtaget!