söndag 25 oktober 2009

Let´s talk about tax baby


Nästa helg har socialdemokraterna kongress. Ett huvudnummer kommer att vara de borgerligas jobbavdrag. Man kommer att hävda att det är en politik som bara gynnar de redan rika. Man kommer att hävda att regeringen lånar till det. Man kommer att peka på att pensionärerna missgynnas. Man kommer att peka på att sjuka och arbetslösa missgynnas. Och man kommer att slå på stora trumman för att man vill genomföra en politik som förändrar allt det här.

Vad som inte kommer att sägas är att det är bara sant till 10 %. 90 procent kommer oppositionen att behålla av borgarnas skattesänkningar. Men det kommer inte att höras. För i kongress-salen kommer det att jublas. Där samsas ABF-are och ak-ordföranden, sossekvinnor och facktjejer, partigängare och gräsrötter i ett gemensamt jubel över retoriken.

Eftertankens kranka blekhet kommer att infinna sig efter valet, när det visar sig att det inte blev någon skillnad.
-Pensionärernas 300 kronor äts upp av a-kasseavdraget och skillnaden mellan dem är lika stor som nu.
-De mycket rikas skatter undantas från beskattningen så skillnaden mellan medelklassen och de mycket rika ökar i stället för minskar.
-Fastighetskatten drabbar inte de mycket rika utan storstadsvilla-ägarna i gemen.
-De lågavlönade får inget överhuvudtaget.


Det riktigt eländiga är att kongressen kommer att jubla åt en skattepolitik som bara fortsätter det som varit kännetecknande för åren med den senaste skattereformen. Allt sedan början på 90-talet har klyftorna ökar, de fattiga blivit flera, låglöneyrkena släpat efter. Splittringen bland LO-medlemmarna och bland tjänstemännen ökat. Den borgerliga alliansens politik har inte förändrat på detta. De har bara fortsatt en politik som även socialdemokraterna förde under 12 år vid makten. Om än lite fortare och otåligare än den gången och ackompanjerade av en ännu värre internationell ekonomisk kris än 90-talets. Men hade någon verkligen förväntat sig en solidarisk jämlikhetspolitik från borgarna?!

Det borde vara dags för en reform för en jämlik skatt. En skatt som baseras på principen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Idag är det inte så. Alltför många betalar alldeles för mycket skatt utifrån sin förmåga. En lågavlönad har idag knappast råd att bilda familj, med mindre att den baserar sin ekonomi på barnbidrag och bostadsbidrag. En ensamstående med barn, fulltidsarbetande och frisk, kan inte klara sig utan bidrag. En arbetslös med försörjningsplikt får förlita sig på vänner och familj. Barn i fattiga familjer måste avstå resor och upplevelser som andra barn har tillgång till. Alla dessa betalar samma kommunalskatt som grannen. De betalar långt över sin förmåga för att tvingas förlita sig på bidrag, som de själva finansierat genom sina skatter. Sanningen är den att vi socialdemokrater, som alltid vid högtidliga sammanhang plockar fram frasen ”Av var och en efter förmåga...” aldrig har försökt att bestämma hur stor denna förmåga är. Aldrig har vi gjort en uppskattning av var gränsen mellan förmåga och oförmåga går! Och svaret på detta är grundavdraget.

1990 fanns det en antydan till en diskussion om grundavdragen. Dvs en diskussion om var gränsen för ”förmåga” skall ligga. Under gränsen för förmåga betalar man inte skatt, över denna gräns betalar man. Idag anses det tydligen att gränsen går vid en inkomst på 1600 kronor i månaden! 1600 kronor menar alltså våra skattepolitruker vara en inkomst att klara vardagens basala utgifter som hyra, kläder, mat och information!

Det är grundavdraget som talar om var gränsen går för att leva ett anständigt liv baserat på egen insats. Idag har vi ett symboliskt avdrag på 17000 kronor per år. Men vem kan överleva på det? Det är bara genom att vi på allvar talar om vad vi menar med "förmåga" och hur det i sin tur definierar "behov" som vi kan säkra en jämlik skattepolitik. För mig betyder det att bestämma när vi är skyldiga att betala skatt. Och här står grundavdraget centralt. Ett grundavdrag på 80000 per år betyder väldigt mycket för den lågavlönade men relativt lite för den med miljonlön. Så länge vi aldrig talar om grundavdragets storlek och aldrig om syftet med grundavdraget så kommer vi att fortsätta acceptera ett samhälle där folket är underordnat makten, där folket är till för makten och inte tvärtom.

Och så länge vi accepterar det så faller också alla stolta principer om Frihet, jämlikhet och solidaritet. Kom ihåg det när du står där och jublar åt kongressbesluten i nästa vecka.

torsdag 8 oktober 2009

Verkligheten svajar, gungflyn får oss att vackla, skjut på rubriksättarna



Dagens Nyheter ger alltid upphov till debatter bland socialdemokratiska bloggare. Det vanligaste utlåtandet med några få variationer är att DN är regeringens megafon. Att även om man är borgerligt liberal så skall man inte tycka som en borgerligt liberal regering. Intressant är att följa debatten dock.

När draken redovisar en undersökning om en kraftig förändring i opinionen till regeringens fördel, nämligen att majoritet av befolkningen/väljarna anser sig gynnade av regeringens politik, då tar de skarpsynta sossebloggarna fasta på rubriksättningen! Som om inte undersökningens resultat är illavarslande och faktiskt borde vara underlag för en seriös diskussion bland sossebloggare om den politiska färdriktningen. I en situation som mer och mer börjar likna en borgerlig valseger 2010, diskuterar vi formalia! Det är allvarligt om regeringen lyckas ytterligare vidga klyftan inom LO-leden. Moderaterna blev näst största parti bland LO-medlemamrna vid förra valet. Mycket tyder på att den andelen stiger. Vad svarar vi sossar på det? Därom är det tyst.



I stället väljer vi att ta den av borgarna kastade handsken och möta dem på deras nya hemmabana; Vem är den bäste statsförvaltaren! De har inbjudit oss till presidentval, väl medvetna om vem som vinner den kampen och väljarnas förtroende när det gäller ledarskap. I den kampen gäller det att framställa verkligheten så mörk som möjligt, helst skall den dessutom mörkna för att uppgå i ett enda stort svart hål. Nu tror jag inte att vi ska var så säkra på vad som händer i ett svart hål. Där kan saker och ting gå helt andra vägar än det vi, i vår desperata jakt på att komma i täten, kan förutsäga. Vi kommer inte i ledningen bara för att vi springer motsatt varv.

Här kommer dagens andra DN-artikel in. Det gäller Statistiska Centralbyråns arbetslöshetsstatistik. Arbetsförmedlingens chef menar att den av EU påbjudna statistikmodellen på ett dåligt sätt speglar den svenska verkligheten.

Vi ska komma ihåg att det var den här nya statistiken som vi socialdemokrater skarpt kritiserade borgarna för att använda i syfte att svartmåla verkligheten under valkampen 2006.

Den nya statistiken är till för att mäta sysselsättningsgraden för medborgare mellan 15 och 74 år, för ungdomsstatistiken gäller 15 till 24. Det handlar ju givetvis inte om arbetslöheten, utan om sysselsättningsgraden. Det är en stor skillnad. Statistiken mäter alltså hur många som inte är löneanställda, men som skulle kunna tänka sig det.

En grupp faller ju automatiskt bort, 15-16 åringarna. Vi har faktiskt skolplikt och dessa ska inte jobbba, hur mycket de än uttrycker att de skullle vilja. Vi vet också att i gruppen 16-19 år går en överväldigande majoritet i gymnasiet, en förutsättning för många yrkesutbildningar. Säkert finns det också bland dessa de som skulle vilja jobba istället, men som inser att de måste gå färdigt gymnasiet för att ha en chans. I gruppen 19 till 24 har du de högskolestuderande, varav många söker arbete för att finansiera studierna. Men arbetslösa? Nja.

De 9 procent som är verkligt arbetslösa är allvarlig nog. De är de som tidigt faller ur systemet, de som redan som 16 åringar lär sig att gå till sociala för att försörjas, som binder sig i ett utanförskap som knappast kan kallas anständigt. Dessa är utsatt för väldigt stora risker och måste bli de som resurserna riktar sig till. De är framtidens underpriviligierade om inget görs.

Så här borde statistik användas för underlag till politik och inte på det kvällstidningsaktiga sätt som ett desperat parti i opposition börjat göra. För inte kan det väl vara en socialdemokratisk idé att 15-åriga ungdomarar skall lämna skolan för att fösas ut i produktion? Eller att pensionsåldern borde ligga vid 74 år!

Här borde partiet stanna till och lyssna på LO. De vet bättre. De räknar precis som arbetsförmedlingen med de som är anmälda till AF som arbetsökande, vilket ger helt andra tal och även andra tendenser, än de som förs fram av ledande socialdemokratiska debattörer och deras följeslagare bland bloggarna.

Här bloggas det, och här, här här här här här

Dagens klokaste finner du här.

onsdag 7 oktober 2009

Om att vältra sig i bitterhet över saker som skett.


ur expressen om 90-talet.

I en debatt ställde Johan Sjölander den indirekta frågan om var jag hade varit sedan 90-talet. Det är en bra fråga. Den fick mig att tänka till.

Vid 90-talets början hade jag kommit en bra bit in i livet. Bakom mig 25 års arbete i industrin och i teatern, ett gammalt sedan länge upplöst äktenskap, en dotter som nu själv skulle på allvar gå in i arbetslivet. Hon hade valt att bli tidningsgrafiker, ett bra och hedervärt arbete i en bransch under våldsam strukturomvandling, med ny teknik och en globaliserad marknad. Jag lärde mycket om det under de här åren. Min nuvarande sambo var också grafiker. Henne träffade jag 1985, under arbetet med en teaterensemble med killar och tjejer från Svenskan och DN, som spelade och övade på LO-borgen, i Strindbergs gamla Intima teater. Framför mig 90-talet. Kris! Budgetsanering! Pest och kolera!

1990 lämnade jag uppbygget av en regionteater i Norge och flyttat hem. Efter en uppslitande strid med chefen där kom jag tillbaka till Sverige utan a-kassa och utan jobb. I samma veva fick vi barn. Aliz. Den 7 december 1990. Min sambo, A, hade efter ett par års studier blivit nollad i sin a-kassa och gick ut i arbetslöshet . Där stod vi utan inkomster, med ett nyfött barn. Jag tog ett halvår på renhållningen, körde sopor i Sotenäs kommun, A var barnledig ett par månader, skaffade sedan ett kort vikariat inom omsorgen, men det tog snart slut.

Vi sökte socialbidrag, men vi gick därifrån, eftersom förnedring var det pris vi skulle betala för hjälp. Hellre åt vi grus än satte foten där igen. Vi var inte ensamma.

A erbjöds ”Starta eget-kurs”, det var på det sättet arbetslösheten skulle lösas. Starta eget och de försvann ur statistiken! För att överleva odlade vi potatis och grönsaker, torkade svamp, mosade äpplen och syltade björnbär och lingon. Jag läste baksidestext på barnmatsburkarna och lagade egen barnmat. 100 gr lövbiff räckte till 10 portioner kokt kött, potatismos och morötter. Bra mat garanterat. Till en början kunde vi fiska torsk i havet, men det var vid den här tiden som torsken försvann innanskärs, så det blev mest gädda och abborre från sjön intill.

Vi var inte ensamma, det var ett helt gäng av arbetslösa som stod där och fiskade. Och vi hade roligt. Ronny, göteborgare, som försökte komma undan drogerna,hade flytta upp med familj och 2 barn. Han var en väldigt skicklig fiskare, så han kunde åka ner till fiskaffären och sälja av lite öring och annat. Några tior blev det ju. Han flyttade sedan tillbaka till sta´n, men vi träffas varje sommar. I år kunde han berätta att han lyckats sluta med spriten, han har jobbat några år på en firma som brandsäkrar nybyggen, och nu hade han blivit lagbas. Stolt och nöjd med full rätt. Av de andra i fiskargänget så är någon sjukpensionerad, vi bor grannar. En annan tog gymnasiekompetens och utbildade sig till barnpedagog, en som kom hit som desertör från Kroatien, med posttraumatisk stressyndrom, blev musikpedagog. Men han klarade inte skolmiljön och jobbar nu som byggjobbare, med fast anställning. Andra springvickar i vården, några har faktiskt skaffat sig jobb i det de är utbildade för, en arkitekt har nu egen byrå. Umgänget är det samma, men tiderna förändras. Vi fiskar inte längre av nöd, bara av lust.

Om nöden är alla uppfinnars moder, så var vi levande exempel på det under den här tiden. För att kunna reparera och bygga ut de eländiga ruckel som ekonomin tillät oss att skaffa, så gick vi ihop i en ”grön ring”, där vi ställde upp, 10-12 personer, när en vägg skulle kläs om, ett tak läggas, ja till och med hus byggas. 24 händer och fötter kunde klä en vägg på en helg, det som tagit en evighet för en ensam att klara. Vi hjälptes åt. En för alla, alla för en. Vi som inte hade råd att köpa tjänster.

De flesta bor fortfarande kvar, vi festar, vallar hundar, pratar och möts i nya sammanhang. Tiderna förändras och när vi en sen kväll går ut bakom knuten för att pissa så kan vi nöjt konstatera att putsen är hel och ytterpanelen intakt. Nån grön ring har vi inte längre, men vi hjälps åt vid behov. Då på 90-talet, var det viktigt att möta andra i samma situation, att veta att man inte var ensam. Vi hade inget att skämmas för då och har det inte heller nu.

Jag skaffade jobb. En ny regionteater skulle byggas på andra sidan gränsen till Norge. 20 mil fram och tillbaka. Med ett barn som skulle in på dagis, bestämde min sambo och jag att jag går upp tidigt på morgonen och jobbar så att jag kan hämta på dagis kl 2, hon lämnar kl. 10 och jobbar till 17. Vi gick ner till 6-timmars arbetsdag och betalade det själva med lägre lön. Aliz fick glädjen av dagis men slapp utmattningen av att vara där för länge.

Efter några år av försök att ”starta eget” gick det inte längre. Svårt sjuk av depression och ångest måste A inse att jobbet kommer i andra hand. Jag fick jobba mer för att klara hem och familjen på dagarna, och för inkomsten på nätterna. Det gick det också. Vi hade ju fisket.


Så här fortsatte det ju in på 2000-talet. A blev frisk till slut och kunde få sitt eget liv tillbaka. 66% personlig assistent och 166% konstnärligt arbete. Känslan att tjäna pengar, betala skatt (rimligt mycket) och få vara skapande är obeskrivlig. Och jag lovar, den smittar.

Så vad har jag gjort sedan 90-talet? Jag har spelat teater för 100 000-tals barn och unga, jag har haft långa och ihållande samtal med säkert 10 000 av dem. Samtal om livet, vänskapen, kompisar, rättvisa, Gud, kärleken, mens, döden. Ja allt det där människor gärna vill prata om. Det har inte förändrats.

Jag samlade i början av 2000-talet en grupp personal och patienter inom psykiatrin. Vi har skrivit och spelat teater. Deltagarna har berättat sina historier, förvånande lika många andras historier om att sträva, förlora och likafullt överleva. Om sjukdomar, om förnedringen från överhetssamhället, om diskriminering och förakt. I sex år höll vi på och för en gång skull så fick den här gruppen av samhällets mest förbisedda tala fritt. Från en scen mitt i byn kunde de ostört berätta sina livs historier i ord musik och bilder. Och det är berättelser som borde försätta berg. Två gånger i veckan fick jag möta mina egna fördomar och ställa dom i skamvrån. Helgen innan midsommar kommer alltid två minibussar från Indre östfold och vi har en heldag i min trädgård med grillning, kaffe och kaka. Och prat, om gamla minnen och nya planer.

Jag gör lokala spel där bygdens människor går samman för att berätta sin historia. Det är snickare, lärare, pensionerade doktorer, ungar och föräldrar, gifta och frånskilda, handikappade och förtidspensionerade. En salig blandning.

Jag har kört 25 varv runt jorden för att inte missa en dag med min dotter och för att få vakna upp vid sidan av min kära, hon jag oupphörligt älskat i 25 års tid.

Jag har begravt mina föräldrar och svärföräldrar.

Jag har överlevt en felbehandling av en banal skada, som nästan kostade mig livet och tog ett år att läka.

Jag har distanstuderat vid Dramatiska Institutet och dykt djupt ned i en kunskapsflod jag törstat efter.

Jag arbetade i 9 år i Föräldraföreningen vid skolan.

Jag var med och startade en kooperativ affär när ICA lade ner.

Jag gick med i SAP 2006.

Överallt, nya och gamla vänner och bekanta, kända och okända, gamla och nya umgängeskretsar.

När jag konverterade till Islam i början på 90-talet så kom jag också till en ny församling. I alla dess bemärkelser. Nya livsöden, nya berättelser. Vid fredagsbönen träffs vi, några bara där, andra också annars. Det är pizzabagarna, Azzams livs, städare och taxichaufförer, Said, Charaf, Rasoul. En del med och en del utan akademisk utbildning. Några försvinner efter ett år, andra blir, jag går inte varje fredag till moskén, men jag tycker om det. Som ende svenne får man både ta och ge en hel del. Och Gud vet att där pratas om allt möjligt, mycket klokt, men också mycket strunt, ja rentav dumt.

Och överallt har jag mött nya människor, med nya berättelser, jag har kanske inte bytt umgängeskretsar, men fogat nya till de gamla. Jag har låtit berika mitt liv med allt det möten med andra människor låter oss ta del av.


Det som slår mig hur intakt ens liv ändå har varit. Fastän det hela tiden förändras. Idag lever vi ju gott, Aliz läser till mattelärare på högskolan, huset är mer än beboeligt och inte alltför högt belånat, vi tjänar nog över 20 000 kronor och behöver inte oroa oss. Möjligtvis är det pensionen och det oranga kuvertet löfte om 8000 i månaden som skaver lite. Vi klarade oss igenom 90-talet fastän priset var högt. Om hoppet är det sista som överger människan, så tycker jag att våra liv är en god illustration.

Johan skrev så här: ”Det är möjligt att du har bytt umgängeskretsar sedan 90-talet. Kanske är det därför du inte känner den nuvarande krisen under huden.”, en sammansatt och inte helt lätt fråga att svara på, eftersom den innehåller så många underliggande betydelser, och kanske förutfattade meningar.

Jag kan ana en politisk-sociologisk undertext, att en lärare inte kan förstå en snickare, en snickare inte ett sjukvårdsbiträde osv. En mycket pessimistisk samhällsvision. Det skulle ju i så fall diskvalificera i stort sett hela det politiska Sverige. Inte minst det socialdemokratiska partiet. Tack och lov är livet betydligt mera än bara åsikter.

Jag kan också ana en moraliskt underton i Johans retoriska fråga: att eftersom jag inte tycker som han, så har jag levt ett felaktigt, rent av omoraliskt liv, till skillnad från honom, som aldrig har bytt umgänge och därför känner den nuvarande krisen under huden. En logik som är svår att riktigt anamma. Det måste finnas många som aldrig har bytt umgänge men likafullt inte kan känna krisen. Reinfeldt antar jag är en sådan. Eller gamla SSU-are som gjort karriär i partiet och flyttat in på Sveavägen 68.

Men alldeles oavsett vilken avsikten var så är det en utmärkt frågeställning. För min del är så är jag nu ännu mer övertygad om att politikens uppgift är att inge medborgarna hopp om att en bättre framtid är möjlig.

Inte att säga: ”Rösta på mig så ska jag fixa det åt dig.” och framför allt, att inte betrakta människors berättelser som att de ”vältra(r) sig i bitterhet över saker som har skett."(Johan Sjölander,den 2 oktober 2009 21:16)

Var så god, ta en madeleinekaka! Lite lindblomsté?


Andra skriver här om krisen, om minnen, om berättelsen.

söndag 4 oktober 2009

I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades.



I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades. Där sitter jag, gamle karlen och tårarna rinner. Jag och Anette hade gått ner till Gerlesborgskolan på konsert. Rumi-ensemblen under ledning av Javid Afsari Rad spelade. Och vilken musik! Den väsande rörflöjten, luftig och sjungande.



Afsari Rad har skrivit musik till ett urval av Rumi´s dikter. Ensemblen är stor och internationell, dels de persiska instrumenten, Oud, santur, ney och slagverk men också en stor stråksektion med musiker från Göteborgssymfonin och norska frilansare skapade en enhet som både var klassisk iransk och väldigt nutida minimalistisk västerlänsk, en mäktig samtida känsla med mångtusenåriga rötter och fästa till 800 år gamla texter av Rumi. Jag behärskar inte farsi, språket sångerna framfördes på, men jag har rätt god kännedom till Rumis poesi vilket var en fördel tror jag. Och Rumis ord går rätt in i min själ. Kärlekens och längtans poet framför alla. Han som inspirerat och fortfarande inspirerar diktare över hela världen, inspirerade oss i konsertlokalen vid havet i lilla Gerlesborg igår.



Kan musiken ytterligare förhöja en sådan storhet? Ja, igår kväll tyckte jag att jag fick vara med om det. Vi fick höra 5 kompositioner i en dryg timmes konsert. Publiken var en salig blandning av tonåringar och vuxna och gamlingar som mig. Så medryckande var det att några av ungdomarna inte kunde låta bli att ställa sig upp och dansa. Och Elsa fick en hostattack och fick smyga sig ut för att inte störa, så andlös var stämningen under de mest lyriska partierna att Birgitta fick en del blickar på sig när hon knäppte med sin snusdosa. Ensemblem fick med sig publiken till ett lyssnade vars intensitet nästan var att ta på. Och efteråt ville applåderna inte ta slut. När så Javid på sin klingande norska annonserade att de tänkte ”spela lite till” så fick vi också som vi ville.

Efter konserten stannade ett tjugotal och i lågmälda samtal kring skolmatsalens bord så fick vi pratat om det ena och det andra. Vi slås av det stora i att vi, som bor i en glesbygd ändå kan få njuta av framträdande på den här höga nivån, att en ensemble som spelar på stora arenor, nästa stopp var visst Hannover, stannade till i lilla Gerlesborg och att vi, det knappa hundratalet i publiken, hade fått vara med. Vi bor i en glesbygd visserligen, men vi har inte accepterat att det skall betyda låg livskvalitet. Vi har konst och musik i ett omfång som bara är möjligt tack vare för det första vårt eget intresse men också tack vare Rikskonserterna och den regionala musikförmedlingen Tonerna de gå och framför allt Gerlseborgsskolan, denna lilla oas där konst och kultur i ett halvt århundrade har vägrat acceptera verkligheten och gjort det omöjliga. Just den här konserten var ett resultat av samverkan mellan konsertserien Listen to the world och VG-regionens mångkulturkonsulent Rasoul Nejadmehr. Vi får hoppas att de aviserade förändringarna i kulturpolitiken och rikskonserternas ställning inte gör sådana här arrangemang svårare.




Men igår handlade det bara om känslorna hos en gammal man och ett blottat hjärta, om flöjtens sång om återförenandet, den arabiska cittrans som skapar det oändliga rummet, lutans ordlöshet och slagverken som lockade till dans. Om mitt hjärta och mina tårar som sjöng om återförenandet, min närvaro och ordlösheten i min kropp.

Andra skriver om musik, poesi och kärlek.

lördag 3 oktober 2009

Kanske är det där vi kommer att få uppleva vårt lands först tigerekonomi.


Lite sent kommer jag att upptäcka att Bohusläningen var först med scoopet. Bengtsviken har fått elektricitet! Ytterligare en del av Sverige har blivit inlemmat i det moderna projektet som man säger i Stockholm. Bengtsviken, lägg det namnet på minnet. Kanske är det där vi kommer att få uppleva vårt lands först tigerekonomi.

Förväntningarna var stora när landshövdingen Sigrid Bodilsson med ett kraftfullt handgrepp vred om spaken och öppnade de trådar som nu förser byn vid Stora Le´s östra strand med elektricitet. Den inhyrda mässingsorkestern, de sk janisjarerna från Tistedal i Norge, spelade både Du gamla du fria och Ja, vi elsker och ett egenhändigt sammansatt Carolapotpurri. Och ljus blev det. Den röda lampan på kopplingsskåpet lyste som en stjärna i universum. Det stoff som drömmar vävs utav, som Shakespeare så visionärt beskrev denna utveckling i Bengtsviken

Om förväntningarna var stora så var optimismen i bygden desto större. Bosse Bergren ställer stolt sin fil i det nya kylskåpet, eldrivet, och visar hur han nu i kökslampans sken kan läsa baksidestexten på mellanmjölkspaketet.

Bengtsviken fullkomligt sjuder av framtidstro. I missionshuset har gruppen Förbifart Bengsviken- Nu! samlats och gruppens ordförerska Ågot Burén presenterar en plan för en ny åttafilig förbifart så att själva byn kan lämnas fri för gåväg, sk promenade. Åt var och en en egen fil är ett visionärt fundament i gruppens arbete. Den på pelare byggda förbifarten precis i sjöns strandkant, med en fantastisk utsikt över vattnet mot Østre Otteids marina menar man kommer att bli en formidabel turistmagnet.

Men oppositionen sitter inte passiv. Med en datorsimulering presenterar gruppen Mera kollektivtrafik-Nu! sina tankar om tunnelbana på storbildskärm i Rosita Anderssons garage. Två stationer är inplanerade, med de poetiska namnen Ena Ändan och Andra Ändan och gruppen framhåller vikten av att i en snar framtid kunna koppla upp sig mot andra skandinaviska tunnelbanenät, i första hand Stockholms men även Oslos finns med i förslaget. Bengtsviken i hjärtat av ett framtida globaliserat tunnelbanenät är visionen, varken mer eller mindre.

Bengtsvikens politiska parti, S&M, socialmoderaterna anser dock att tiderna är dåliga och partiledaren Johan Elander lovar att allt kommer att bli sämre. Tack vare det så ser han fram emot en spännande valrörelse

De stora varuhuskedjorna har förstått innebörden av den här historiska händelsen. ElGiganten har sökt bygglov på Bengtsviken 2:13 och sammanslagning med fastigheten 2:21, för att där bygga varuhus och tillhörande parkering. Företaget ser oanade möjligheter när hela Bengtsviken skall förses med kylskåp, TV, datorer, bredband, altanvärmare, myggmördare osv. Från ett lastbilsflak blev dagens öppningserbjudande om tvättmaskin med tumlare, endast 3998 kronor och betalning i februari en storsäljare och gick som smör i solsken. Tekniska nämnden i kommunen har lovat snabb behandling av ärendet. Även rykten om IKEA cirkulerar, ICA har byggt ut med en helt ny frysdisk och OKQ8 har nu ersatt sin gamla handpump med en eldriven dito. Grootum Brus og vann, en stor norsk aktör i läsk och öl-branschen lanserar sina två första lokala produkter, Le! som är ett mineralvatten direkt ur sjön utan bubblor och Två Stora Le, en ljus lager, med viss beska och ett moderat skum, på enlitersflaska, därav namnet.

För första gången känns Bengtsviken central” -, säger Lars Erik Svensson, som har sommarstuga i området och vistats så ofta han får tid på området. Framtiden har kommit till Bengtsviken. - ”Ja nog känns det som att området har fått expansionsmöjligheter.

Bengtsviken går liksom Nollberga och andra svenska metropoler en spännande valrörelse 2010 till mötes. Stockholms medelklass ska få sig en riktig utmaning.

Vill du veta mer om politik och framtidstro så kan du läsa här, om du vill läsa något viktigt så får du inte missa detta, som jag fann via Anaïs underbara blogg.

Och vill du vara med från början på en spännande resa så får du inte missa det här.

Intressant