söndag 25 oktober 2009

Let´s talk about tax baby


Nästa helg har socialdemokraterna kongress. Ett huvudnummer kommer att vara de borgerligas jobbavdrag. Man kommer att hävda att det är en politik som bara gynnar de redan rika. Man kommer att hävda att regeringen lånar till det. Man kommer att peka på att pensionärerna missgynnas. Man kommer att peka på att sjuka och arbetslösa missgynnas. Och man kommer att slå på stora trumman för att man vill genomföra en politik som förändrar allt det här.

Vad som inte kommer att sägas är att det är bara sant till 10 %. 90 procent kommer oppositionen att behålla av borgarnas skattesänkningar. Men det kommer inte att höras. För i kongress-salen kommer det att jublas. Där samsas ABF-are och ak-ordföranden, sossekvinnor och facktjejer, partigängare och gräsrötter i ett gemensamt jubel över retoriken.

Eftertankens kranka blekhet kommer att infinna sig efter valet, när det visar sig att det inte blev någon skillnad.
-Pensionärernas 300 kronor äts upp av a-kasseavdraget och skillnaden mellan dem är lika stor som nu.
-De mycket rikas skatter undantas från beskattningen så skillnaden mellan medelklassen och de mycket rika ökar i stället för minskar.
-Fastighetskatten drabbar inte de mycket rika utan storstadsvilla-ägarna i gemen.
-De lågavlönade får inget överhuvudtaget.


Det riktigt eländiga är att kongressen kommer att jubla åt en skattepolitik som bara fortsätter det som varit kännetecknande för åren med den senaste skattereformen. Allt sedan början på 90-talet har klyftorna ökar, de fattiga blivit flera, låglöneyrkena släpat efter. Splittringen bland LO-medlemmarna och bland tjänstemännen ökat. Den borgerliga alliansens politik har inte förändrat på detta. De har bara fortsatt en politik som även socialdemokraterna förde under 12 år vid makten. Om än lite fortare och otåligare än den gången och ackompanjerade av en ännu värre internationell ekonomisk kris än 90-talets. Men hade någon verkligen förväntat sig en solidarisk jämlikhetspolitik från borgarna?!

Det borde vara dags för en reform för en jämlik skatt. En skatt som baseras på principen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Idag är det inte så. Alltför många betalar alldeles för mycket skatt utifrån sin förmåga. En lågavlönad har idag knappast råd att bilda familj, med mindre att den baserar sin ekonomi på barnbidrag och bostadsbidrag. En ensamstående med barn, fulltidsarbetande och frisk, kan inte klara sig utan bidrag. En arbetslös med försörjningsplikt får förlita sig på vänner och familj. Barn i fattiga familjer måste avstå resor och upplevelser som andra barn har tillgång till. Alla dessa betalar samma kommunalskatt som grannen. De betalar långt över sin förmåga för att tvingas förlita sig på bidrag, som de själva finansierat genom sina skatter. Sanningen är den att vi socialdemokrater, som alltid vid högtidliga sammanhang plockar fram frasen ”Av var och en efter förmåga...” aldrig har försökt att bestämma hur stor denna förmåga är. Aldrig har vi gjort en uppskattning av var gränsen mellan förmåga och oförmåga går! Och svaret på detta är grundavdraget.

1990 fanns det en antydan till en diskussion om grundavdragen. Dvs en diskussion om var gränsen för ”förmåga” skall ligga. Under gränsen för förmåga betalar man inte skatt, över denna gräns betalar man. Idag anses det tydligen att gränsen går vid en inkomst på 1600 kronor i månaden! 1600 kronor menar alltså våra skattepolitruker vara en inkomst att klara vardagens basala utgifter som hyra, kläder, mat och information!

Det är grundavdraget som talar om var gränsen går för att leva ett anständigt liv baserat på egen insats. Idag har vi ett symboliskt avdrag på 17000 kronor per år. Men vem kan överleva på det? Det är bara genom att vi på allvar talar om vad vi menar med "förmåga" och hur det i sin tur definierar "behov" som vi kan säkra en jämlik skattepolitik. För mig betyder det att bestämma när vi är skyldiga att betala skatt. Och här står grundavdraget centralt. Ett grundavdrag på 80000 per år betyder väldigt mycket för den lågavlönade men relativt lite för den med miljonlön. Så länge vi aldrig talar om grundavdragets storlek och aldrig om syftet med grundavdraget så kommer vi att fortsätta acceptera ett samhälle där folket är underordnat makten, där folket är till för makten och inte tvärtom.

Och så länge vi accepterar det så faller också alla stolta principer om Frihet, jämlikhet och solidaritet. Kom ihåg det när du står där och jublar åt kongressbesluten i nästa vecka.

10 kommentarer:

Fritt ur hjärtat sa...

Jag ska inte debatera något med dig bara ge fattig ytterligare en dimmension..
Vi pratade på tjejkvällen att nu har vi i vissa delar av Bohuslän så fattiga vänner och bekanta att inte ens det som är gratis är möjligt.
Bor man lite avsides ar man inte råd att gå på biblioteket, trots att det är gratis. Man har inte råd att ta sig dit.

Anders Nilsson sa...

Just det och det är det vi glömmer bort när vi envisas att tala om Stockholms medelklass. För det är ju ninte tal om att även den fattige betalar 30 kronor i komunalskatt precis som alla andra. Och det verkar vi aldrig vilja ta i.

Anonym sa...

Ditt förväga förakt för de partikamrater, som kommer att vara på kongressen, och de reaktioner du förväntar dig, finner jag vara smaklöst. Bör du inte kritisera Östros istället som håller inne med det mesta? När ska vi partimedlemmar invigas i partiets skattepolitik???

Peter Karlberg Blogger sa...

Å ena sidan håller jag med fullständigt.

Å andra sidan känner jag inte igen beskrivning av fattigdomen, möjligen på grund av att jag helt enkelt inte ser den. Åtminstone känner jag att den måste relativiseras.

Även om klyftorna i relativa tal ökar(r) så är det väl ändå så att den generella nivån också ökar, eller?

Anders Nilsson sa...

Anonym,
jag förstår att du blir arg, det blir jag också. Men å andra sidan så menar jag att vi alltför länge har ansvarsbefriat våra förtroendevalda, vi har skapat ett system där lydnad premieras och sen skickat kritiken uppåt för att slutligen hamna hos partiledaren. Jag kan bara säga att jag också riktat kritken till de ansvariga på den nivån, men på torsdag öppnar kongressen och då ska den bestämma, eller förhoppningsvis så.

Anders Nilsson sa...

Peter, jag tror att det ökar även i faktiska tal. För det första den ökande gruppen av papperslösa, men också de som är utförsäkrade ur a-kassa och sjukförsäkringen har i reela tal en sämre ställning, boendet blir relativt dyrare liksom en del andra livsnödvändigheter.

Jag jobbar de här två veckorna med en utbildad kille som har a-kassa och är hänvisad till 6000 kronor i månaden, med underhållskyldighet och litet boende. Han delar ettan med sin mor som alltså stöder honom där systemen inte räcker till. Men lika fullt betalar han skatt.

Hemma i Bohuslän så har jag flera vänner som lever på de här marginalerna och där vi hjälps åt för att klara av det.

Och jag tror att det är relativt sett svårare att klara det allra nödvändigaste idag på 6000 kronor jämfört med motsvarande summa för 15 år sedan, för att inte tala om för 25. Kanske har jag fel men fattigdom och en utveckling mot ett 2/3-delssamhälle är det likafullt. Jag tror att det är en global trend.

Jonas Sahlin sa...

Men jag förstår inte riktigt din förvåning. Det har ju, om inte hela tiden så iallafall de senaste decennierna, varit så att sossarna har kompenserat låginkomstatagarna med bidrag. Utifrån ett socialistiskt perspektiv är det fullständigt logiskt.

Anders Nilsson sa...

Nä du Johan, jag anser knappast att det är fullt logiskt utifrån ett socialistiskt perspektiv. Men ur det statsfunktionella perspektiv som hela det politiska etablissemanget verkar ha anslutet sig till, så är det logiskt. Den borgerliga alliansens politik bekräftar det.

Britta Sethson sa...

Du har helt rätt. Vi måste se över skattesystemet från grunden.

Ett ordentligt grundavdrag kan vara en bra lösning. Men samtidigt så måste man vara försäkrad om tillräcklig skatteintäkt.

tål att diskuteras

Anders Nilsson sa...

Britta,
som sagt grtundavdraget är en förstagångsdiskussion, min viktiigaste strävan är att vi fyller begreppen och retoriken med ett innehåll som ger dem mening i verkligheten.

Att få in tillräckligt mycket pengar till behoven är inte det stora problemet, tror jag. Det stora problemet är det ojämlika samhälle som växer oss ur händerna och som långsamt men säkert låser in oss i ett 2/3-delssamhälle.