söndag 7 augusti 2011

Nej, jag älskar inte mitt land. Jag är inte patriot.


Nej, jag älskar inte mitt land. Jag är inte stolt över det. Jag förstår inte hur?

Jag gillar demokrati och rättvisa. Jag tycker att en lag mot barnaga är fantastisk. Och att inget går upp mot Södra lapplands fjällvärld. Eller en heldag i Bohusläns skärgård.

Jag älskar min sambo, jag älskar mina barn och barnbarn, min syskon och mina föräldrar. Jag älskar min Gud. Kärleken är själva grunden i varje anständigt liv.
Jag tycker om att resa och är alltid själaglad när jag kommer hem. Hem till det välkända, det invanda, min egen ordning i kylskåpet och tidningen i brevlådan om morgonen. Jag är född i Sverige, jag bor i Sverige. Min farsa var västgöte och morsan skånska, själv räknar jag mig som lapp, bosatt i Bohuslän. Svenska är mitt modersmål, mitt förstaspråk som jag behärskar för att uttrycka mina innersta känslor och tankar. Och allt detta är det som är jag.

Jag gjorde lumpen och skulle göra om den om jag måste. Inte för att jag älskar mitt land eller håller nationen och dess fana högt. Utan för att jag är beredd att försvara vem det än må vara som någon annan försöker sätta sig på. Jag gillar demokrati, yttrandefriheten och rätten att tänka fritt. Jag gillar att kunna röra mig fritt varthän jag så önskar, jag vill inte att någon ska öppna min post eller lyssna på mina privata samtal. Rätten till det är jag beredd att slåss för.

Men inget av det här gör mig till patriot. Som om det skulle finnas en speciell ”svensk” demokrati, eller ett särskilt ”svenskt” människovärde. Eller att kärleken skulle vara specifikt "svensk". Frihet jämlikhet och solidaritet känner inga sådana nationsgränser. Kampen för detta har hela världen som skådeplats. Demokratin liksom människovärdet är universell.

Därför blir det så underligt när den norske terroristen, Sverigedemokrater och nazister avfärdas av de som anser sig vara bättre nationalister och patrioter, för att de har kidnappat fanan, nationaldagen och nationalsången, att de stulit KarlXII och folkdräkten från svenska folket. Man behöver inte släcka ljuset för att få svårt att skilja den ene från den andre.
Peter Karlberg försöker på sin blogg att hålla en låga brinnande när han pekar på orden vi använder oss av, hur språket skapar grogrund för de grumliga tankesystem som driver sådana som Lasermannen, Malmö-skytten och den norske terroristen till handling. Vi måste våga granska vårt eget tankesätt, hur vi ordlägger oss och debatterar för att se hur vi själva bidrar till ett klimat där ondskan låter sig personifieras.

För några år sedan skrev jag en kritisk blogg på den socialdemokratiska bloggportalen S-info om Fremskrittspartiets (Frp) framväxt i Norge, om hur de i hägn av kampen mot norskt medlemskap i EU kunde utveckla en politisk acceptans och en organisation som satte deras program på den politiska agendan. Utan någon form för kritik eller försök att skilja den politiska mittens och vänsterns syn på nej-et från extremhögerns så kunde Frp växa till en dominerande kraft i den norska politiska debatten. Jag pekade på hur detta var mönstret också i andra länder och inte minst i Sverige, där socialdemokrater och andra i kampen mot EMU i början av 2000-talet lät Sverigedemokraterna delta som en fullvärdig deltagare i motståndsfronten. Jag lämnade arbetet mot EMU när ledningen vägrade diskutera detta. Resultatet fick vi se med ett SD som från den kampanjen har haft en obruten kurva uppåt i opinionen från ett knäppgöksparti till att idag vara vågmästare i riksdagen.

Och vilken respons det blev! Rabiata ungdomar och pensionärer skrev upprörda kommentarer om fräckheten att sammanföra SD med Socialdemokrater mot EMU, som om det var jag, kritikern, som hade placerat SD och S mot EMU i samma kampanj! Man kunde inte se något problem att samarbeta med SD i sakfrågor som detta. Något behov av någon precisering av vad som skiljde ett socialdemokratisk nej från en Sverigedemokratiskt dito, så länge man kämpade för samma sak, förelåg inte. Man betraktade mitt skrivande som ett påhopp och något som sölade ner och kladdade till de välmenande! Det hela var rätt så trist, men ännu mera trist var att jag fick rätt. Tristast av allt är att man inte ser bjälken i sitt eget öga.

Nej det finns inga tjuvar och kidnappare! Det finns bara oreflekterat tankegods och fega undanflykter. Vi bär alla ett ansvar för samhällsdebatten. Frånsäger vi oss det så är vi också medskyldiga.

Om den politiska debatten kan man söka här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

11 kommentarer:

Anonym sa...

Du har just avlagt ett vittnesmål att du älskar Sverige och är en sann patriot.

Utmärkande för svensken är förbundenheten med naturen, känslan för rätt och demokrati.

Dessa känslor förekommer såväl bland pursvenskar som assimilerade utlandsfödda.

Är du beredd att stå upp för kärlek, ärlighet, öppenhet, rättvisa och demokrati så är du en manifest svensk patriot.

Stellan Bojerud
Fd riksdagsledamot (SD)

Anders Nilsson sa...

Problemet får du när du får veta att jag ärmuslim. :)

krank sa...

"Patriot"... Framför allt kommande från sverigedemokrater, men i allmänhet skulle jag nog betrakta det som en förolämpning. Det är svårt att vara patriot utan att vara nationalist, och nationalist kan man inte vara om man är rationell...

Anonym sa...

Till Anders Nilsson:
Varför skulle det vara ett problem? Vi har religionsfrihet i Sverige. Att vara muslim är en mänsklig rättighet.

Men religionsfrihet innebär även rätten att vara fri från religion. När extrema islamister vill införa sharialagar och en lång rad för mig oacceptabla seder (tvångsäktenskap, månggifte, hustru- och barnaga, omskärelse, skammord o s v, o s v) är det min rätt att argumentera mot detta.

I mitt tidigare äktenskap hade jag ca 300 muslimska släktingar. Har träffat drygt 100. Inga problem med någon.

Har en månad bott närmaste granne med en moské, störde lika mycket som kyrkringningar, faktiskt mer för att minaretuppropen var flera per dygn, men oftast var jag ju ute på uppdrag någonannanstans, så det var ju uthärdligt.

Hälsar
Stellan (SD)

Anonym sa...

Till krank:

"Patriot" är ett ord, som tyvärr missbrukats så att glansen flagnat.

Men den som bott och verkat utomlands föreställer jag mig får en starkare känsla för Sverige, dess folk, dess statsskick och dess natur, än den, som tagit allt det för givet och ej upplevt annat.

Jag har levt i Frankrike, Indonesien, Kina, Nederländerna, Ryssland, Skottland, Tyskland och USA.

Att komma hem är alltid något särskilt. Att se människorna och naturen, att höra barndomens språk talas, att dricka det rena och välsmakande vattnet ---. Det föder hos mig en tacksamhetskänsla över att ha min hemort i Sverige och även att bevara detta land, d v s patriotism.

Ändå känner jag tillgivenhet mot de folk och länder, som tagit emot mig och låtit mig bo där som gäst.

En besvarad kärlek. Frankrike har hedrat mig med landets högsta utmärkelse för vetenskapliga verksamheter, "Palmes Academiques" och i USA har jag blivit livstids medlem i en vetenskaplig akademi.

Att med vänner kunna lyssna på de svenska musikikonerna Cornelis Vreswijks "Fredrik Åkare" och Calle Jularbos "Livet i Finnskogarna" vid ett bord där "Kräftor kräva dessa drycker" är för mig Sverige fastän Vreswijk aldrig blev svensk medborgare utan förblev holländare och Calle Jularbo var av resandefolket, eller som man förr sade, tattare.

Utomlands har jag funnit ett allmänt förakt för svenskar på grund av att dessa saknar kunskap om sitt lands historia samtidigt som de talar illa om Sverige i samma andetag som de hävdar att svenskarna minsann kan allt bättre än de, i vars land de för tillfället vistas.

"Kommande från sverigedemokrater"? Alla människors lika värde, va?

Hälsar
Stellan (SD)

Anders Nilsson sa...

Stellan, det är ju lite svårt att komma till ett land där Islam är den vanligaste religionen. Man kan liksom inte börja tala om att muslimer borde åka hem, eller att deras rörelsefrihet borde begränsas osv. Men nu talar vi ju om Västeuropa och då får plötsligt alla dessa argument sin legitimitet. Islam är ju inte naturlig här, enligt vissa. Kanske tillhör du de som tycker det, jag vet inte. Och det var det som jag talade om.

Jag får intrycket att du menar att var en får vara som den vill, bara om de är det på sitt håll. Det är det jag inte förstår. För de allra flesta av oss människor har inget annat "sitt håll" än det, där de för stunden befinner sig i.

Anonym sa...

Jag förstår ingenting av vad du skriver. Vilka skall skickas hem? På vilka grunder?

Jag är ingen tillskyndare av islam. Men nu finns människorna och religionen här. Det skall vi respektera.

Men jag kräver att även de skall respektera min familj och min religion (min hustru är f ö aktivt utövande buddhist). Jag motsätter mig underkastelse för främmande krav i det land jag föddes.

Vara på sitt håll? Vad menas? Vi delar på gatorna, men de skall självklart hålla sig i sina egna lokaler då de utövar sin religion liksom vi håller oss i våra.

Envar som efter förmåga söker göra rätt för sig och inte skadar andra är för mig oberoende av religion, hudfärg, kön och sexuell läggning en värdefull medmänniska.

Våldsverkare och andra kriminella klappar knappast mitt hjärta hårdare för.

Men nu är det så att har omgivningen bestämt sig för att jag är nazist, rasist och främlingsfientlig, så förblir jag det oavsett vad jag säger och bevisar.

Enklast är alltså att ta skiten och gå vidare samt att sluta sig inåt och endast umgås med likasinnade.

Hälsar dig
Stellan

Anders Nilsson sa...

Stellan,
jag talar inte explicit om dig utan om de stämmningar som råder i väst. Vad du uttrycker här är det enda jag vet om dig och det är knappast uppseendeväckande ståndpunkter du för fram.

Men så lägger du till din partitillhörighet, och genast så tar du också på dig ansvaret för vad det partiet för fram.

Som du formulerar ditt "manifest" i den här kommentarsströmmen, så skiljer du dig inte ut från vad de flesta av mina vänner också säger. Men jag antar att det inte är många Sverigedemokrater bland dem.

Jag brukar alltid hävda att bo på landet kräver att man är mera tolerant för att inte bli ensam, i stan finner man alltid en pub eller ett kafé där du bara träffar likasinnade, och det är i längden utarmande.

Islam är ju en religion som uttryckligen förbjuder missionering. Du ska inte gå ut och förska omvända folk till islam. Människor måste själva finna vägen dit. Inte heller kräver våra ritualer särskilda lokaler, vi kan be i en städskrubb eller på en bakgård. Moskén ger oss glädjen av att mötas och be, samtala mötas i gemenskap. Men religionen bär man med sig som sin hatt.

Men nu var det inte riktigt det jag menade med "på sitt håll". Jag möter ofta argumentet att Islam inte passar här, utan den hör hemma i andra länder, företrädesvis Mellanöstern och Arabländerna. Man är så att säga tolerant så länge det är på håll. Den uppfattningen förstår jag inte och jag bekämpar den eftersom den begränsar människors rörelsefrihet och föser dem samman där någon har fått för sig att de passar bättre.

Hans sa...

"Jag möter ofta argumentet att Islam inte passar här"

Där tycker jag SD borde byta fot. Vilka är det som idag ställer upp för de gamla fina värderingar angående sexualmoral, familjesammanhållning och hemmafruar som vi svenskar hade på 50-talet? Vilka är det som fortfarande har vett att hedra gamla människor? Jo, de religiösa invandrarna. Så ju fler muslimer och afrikaner (ja, lutheranska kyrkor växer kraftigt i Afrika nu) som kommer hit, desto närmare det nostalgiska SD-samhället kommer vi.

Anonym sa...

Till Hans: Som vanligt talar du om hur SD tänker istället för att fråga. Det finns inom SD ingen dröm att kritiklöst återvända till 50-talet, men däremot att väcka en del positiva förhållanden från den tiden till liv igen.

Till Anders: Jag är i hög grad ansvarig för SD avsnitt invandringspolitik i valplattformen 2010. Det som ligger ute på hemsidan är emellertid principprogrammet 2007.

Jag skall be vår IT-avdelning att rätta till det. Jag var riksdagsledamot dec 2010 - april 2011 och ingår i partistyrelsen, så visst är jag i hög grad ansvarig.

Hälsar
Stellan

Anonym sa...

Så säger Patrioten -

http://www.youtube.com/watch?v=VQhFwSD0o1U&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=s2vGBY7nXx8

En Kristens tankar om Svenska Försvaret och Svensk säkerhetspolitik.
Sverige före – under – efter 3e Världskriget.
Läs kommentarerna i länken och begrunda -

http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=3500000000000012&conference=10400000000000023&posting=19500000005921046

Vidare –

Sverige har en väl utvecklad Militär teknologi Världsledande på
vissa områden.
Så det är självklart att det är här vi skall lägga våra ansträngningar.

Den så kallade Ökenstormen visade med önskvärd tydlighet att är man Militärtekniskt Överlägsen så får man inga förluster.

Varför skall vi satsa på förluster eller förlora ?.

Ska vi inte satsa allt på att Vinna ?.

Om inte vi Vinner varje Slag och Varje gång,
så är det inte bara en katastrof för oss själva,
utan för hela världen.

Nej det måste vara en Svensk kvalitativ Krigsmakt med bästa möjliga kvalitet,
både Materiellt och Personligt.

En professionell elit alla kategorier,
och den behöver inte vara stor,
kanske 30-35.000 man i de stridande enheterna på marken,
utrustade med den bästa utrustning som går att få för Pengar,
en Professionell Krigsmakt som inte ens en Supermakt kan kvalitativt överglänsa.

Ty om min önskan ovan att Skandinaviens länder kommer överens om ett Samgående,
så måste Sveriges Krigsmakt vara utformad så att vi kan med den försvara hela Skandinavien mot ett så kallat,
Strategiskt Överfall.

Det betyder att Hela Framtida Svenska Krigsmakten Måste vara Väldigt Operativt Rörlig/Mekaniserad,
och med ett dygns varsel skall i sin helhet kunna stoppa ett sådant Överfall var som helst i Skandinavien.

Vi har både Resurser och Teknologiskt Kapacitet till något dylikt
frågan är om vi Också har Viljan hos Politikerna.

DET STRATEGISKA ÖVERFALLET !.

Om vi som jag skisserat ovan kan få Skandinavien och Norden enat,
så har vi en Mycket stark Militär och Strategisk position,
med ett större Strategiskt djup om vi skulle misslyckas att,
Möta – Hejda och – Slå tillbaka,
ett så kallat Strategiskt överfall.

Vi kan då begära hjälp av den Andra Sidan,
och den enda hjälp vi behöver är då av Flyg,
som går mycket fort att föra fram.

Dock är det ju tvivelaktigt om någondera sidan ovan har större resurser att sätta in mot oss i denna Globala konflikt.

Det enda Realistiska Militära hot som jag då kan tänka mig är att,
man i ett initialskede och början av konflikten,
försöker att föra fram sina positioner i ett så kallat Strategiskt Överfall.

Ett sådant strategiskt Överfall sker då¨med Fiendens Bästa Stående Kvalitativa Militära Enheter,
och det är dessa Enheter vi måste rusta oss för att möta.

Klara vi att Möta – Hejda – Och slå dem,
så lär inte några andra av fiendens Trupper komma hit Heller.

Det kan aldrig bli fråga om Massarmeer vällande in över Finska Gränsen ifrån Öster,
ty sådana resurser har inte Ryssland då deras huvudfront blir i Centraleuropa.
Inte heller tror jag Ryssland tillåter Kina att sända Kinesisk trupp genom Ryssland,
det vore slutet för Rysk självständighet,
och Ryssland ställer sig nog bara på Östsidan av tvång för att inte bli första offret,
fastän de är på förlorande sidan så överlever Ryssland som Nation,
i Krig mot Kina inte.

Inte heller från Väst kan Ockupations och Invasionstrupper promenera över Atlanten och Nordsjön,
och från Tyskland inte heller då de har Östgränsen med Ryssland att tänka på.

Ett Enat och Neutralt Skandinavien,
har således en Mycket stor chans att klara sig igenom konflikten,
ja och i Krigets slutskede kunna bli Tungan på Vågen som avgör utgången.

http://www.youtube.com/watch?v=aGrg0cL3zQI

”JAG VET ATT DU ÄR OCH BLIVER VAD DU VAR,
NÄR ÄRAT DITT NAMN FLÖG ÖVER JORDEN ” !!!.

Arne Strand.