”Det är väl inget fel att älska sitt land!”

Den norske terroristen hade sin hemvist i nationalismen. I hans tankevärld delas världen i nationer, vars folk kan karaktäriseras utifrån sin nationella identitet. Antingen kan man försvara den nationella särarten eller förråda den är slutsatsen. Och i kampen för den nationella särarten sågs Arbeiderpartiet som förrädare. De måste varnas och korrigeras. Det är den nationelles plikt. Oavsett de fasansväckande konsekvenser det fick.

Jag har haft förmånen att arbeta i Norge i snart 30 år. Det har varit fantastiska år och jag har fått många vänner för livet. Jag har också kunnat följa en epok av det moderna Norges framväxt. Den nationella politiska högerns framväxt. Den sammanfaller med livstiden för den norske terroristen. Han har aldrig upplevt något annat Norge än det, där patriotism och nationalism blandas till en accepterad politisk brygd som idag en tredjedel av befolkningen kan tänka sig rösta på, men många många fler omfattar i sin dagliga retorik. Den har blivit accepterad i långt vidare kretsar än den lilla internetmenighet som kan samlas kring sin unkna ideologi och sina drömmar om den rena nationen. Den omfattar betydligt flera än de som ger Fremskrittpartiet sitt uttalade stöd. Bakom påståendet ”Det är väl inget fel att älska sitt land!” lämnas spelutrymmet för självförhärligande och särartslegitimitet. För den som odlar den nationella särarten är steget inte långt till hatet, islamofobien och konspirationsteorierna. Och precis som i lasermannens och Malmömördarens fall så är inte steget långt för den som vill omvandla sitt hat till handling.

Nationalismen som vi känner den idag är ett tankegods som följde på den sekulariserade, borgerliga statens framväxt. Världen delades inte längre in i länder, geo-politiska enheter vars utbredning bestämdes genom erövring och nederlag. I takt med avskaffandet av den religiöst motiverade feodala staten där makten representerade Gud fick vi nu nationer vars stater förväntades i högre eller mindre grad representera folket. Folket blev en ny entitet som förenades av sina gemensamma särdrag. Och dessa särdrag är starkare än den geopolitiska verkligheten, och starkare än klasstillhörigheten. Sålunda kan man hävda att det finns tyskar boende i Tjeckoslovakien eller Polen som legitimerar en annektion av de områden som befolkas av dessa ”tyskar”. Ungrare i Rumänien äger samma rätt. Under kriget på Balkan kunde serber ta sina avrättade bosniska grannars hus i besittning med motiveringen att ”vi har bott här i 600 år, dom bara i 400.”

Nationalismen närs av tanken på den egna nationens särart, att dess medborgare är särskilda. Gärna lite bättre, lite smartare, lite mer humana, lite mer mänskliga än andra folk. Och det är denna särart som legitimerar de förfärligaste handlingar. 1800- och 1900-talen är en enda lång historia som bekräftar detta.

Och om och om igen har det visat sig att det inte är mångfald som skapar ondskan. Den iscensätts istället av den nationalism som hänvisas till i kampen mot mångfald. Den norske terroristen var besatt av denna världsbild. Precis som i Bosnien, Rwanda, Tyskland, Kina. Utøya fogas till raden av namn - Srebreniça, Gikonda, Auswitsch, Lhasa.

Man kan tycka att nationalismen borde ha avslöjats och avfärdats av det politiska samhället, men tvärtom, man underblåser den. I Sverige inrättas en nationaldag, vi hyllar 17 mai och 14 juli som föredömen, nationer som förstår att odla sin nationella särart. ”Det är väl inget fel att älska sitt land!” utbrister man, men det man egentligen säger är att man älskar sin nationalitet, det är svenskheten i dig som förs till torgs, inte landet. För här förstår man ingen skillnad på land och nation. Och man är fullkomligt okritisk till sin egen retorik.

I efterdyningarna av terroristens perversa manifestation av nationens intressen i Norge hör man lite om detta. Lika lite som efter lasermannens härjningar i Stockholm eller den skjutande terroristen i Malmö. I Norge fylls media av resonemang om ”en liten nation mot världen”, man beskriver den ”norska demokratin”, ”den empatiska norrmannen”, ”det särskilda norska mänskliga sinnelaget”, you name it. Man förstärker bilden av nationell särart och illustrerar det med ett hav av röda vita och blå fanor. Utan att för ett ögonblick reflektera över hur det återupprepar terroristens egen världsbild. Så fungerar nationalismen över hela världen. Inte minst i Sverige. Det är själva grogrunden för den pest som ridit Europa så länge, som skapat så mycket lidande.

Det gör inte alla som hävdar nationella åsikter, till presumtiva terrorister. Till det krävs en hängivenhet, galenskap och tillägnad ondska som är oerhört svår att förstå. Men dessa människor finns och det är i ett samhällsklimat där vi svänger oss med begrepp som ”Vi svenskar gör...” , ” Det är typiskt svenskt att ... ” där språktest och kunskap om matseder i avlägsna landsdelar är förutsättningen för medborgarskapet, som fröet sås. Det är där som offentligheten, ”folk flest” säger man i Norge, ”vanligt folk” säger svenskarna, skänker terroristen legitimitet för sina handlingar.

Det är lätt att samlas kring tolerans och mångkultur, att ta avstånd från islamofobi och rasism. Vi är ju i grunden alla goda människor, eller hur? Att avfärda hatet i det offentliga samtalet; när insändarsidor, facebook och bloggar fylls av mer eller mindre etablerade skribenters lättsinniga användning av ”skjut dom djävlarna”-metaforer, vem avskyr inte det?

Men klarar vi att begrunda oss själva, vår egen vardagsnationalism och odling av särarten? Den "oskyldiga" nationalism som omfattas av så många fler än den ensamme terroristen. För til syvende og sist så är det denna ”medverkan” som gör terroristen på Utøya möjlig.

Norska författare har börjat gå djupare i självrannsakan. Läs Anne Holt, Jon Nesbø, Jan Kjaerstad. Jenny Morelli skriver bra här. Nils Minkmar vidgar perspektivet och skriver här.

Men var finner man det politiska Sverige i den debatten? Torbjörn Tännsjö försöker i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om Utøya, nationalism, terorism, socialdemokratin, demokrati, nationen